Till minne av pappa

På minnesstunden på Oddfellows i Falun efter hans begravning tredje maj 2024.

Kära vänner och släktingar till pappa!

Fyll på era glas och luta er tillbaka. Det här kommer nämligen att ta en stund. Dessa minnesord bygger på mina och Viktors gemensamma minnen av vår pappa. Och de är många, dessa minnen.

Jag vet inte hur ofta jag och mina syskon refererade till pappa, men det var ofta. Senast i morse när Viktor fick sitt kaffe filtrerat genom ett filter som inte bytts på länge varvid kaffet smakade mögel. Du är som pappa…

Det vill gärna bli bra. Ni känner alla till pappas livsmotto inpräntade på den spruckna lertavlan som han sedan omsorgsfullt limmat ihop. En perfekt sammanfattning av hans liv.

Jag börjar med en ganska ny händelse från när jag och pappa gick till banken, han skulle av praktiska skäl byta till min. Bankpersonalen frågade: använder du internet Jörgen? Nej, svarade pappa, det är internet som använder mig. En mycket insiktsfull formulering. Man bör också i sammanhanget minnas att pappas enda kontakt med en dator var när han råkade formatera om en hårddisk under en IT-kurs på 1980-talet.

Mötet avslutades med den välmenande men något hurtfriska frågan: undrar du något mer, Jörgen? Jo, svarade pappa – jag vill ha en femhundring i börsen också. Bankpersonalen såg frågande ut och vände sig till mig: har din pappa en okänd aktieportfölj? Nej, svarade jag – han vill bokstavligen ha femhundra kronor i sin plånbok. Detta kunde banken inte stå till tjänst med varvid pappa muttrade misslynt.

Hans ovilja att prata i telefon är omvittnad. Samtalen blev sällan långa. Varje gång inledde vi med: hej pappa, det är Helena/Viktor/Fredrik varvid han artigt svarade: ja, jag hör det. Han förhörde sig om barnbarnens väl och ve och konstaterade att “det är gott att ha dem.” Därefter ville han oftast avrunda samtalet. Men man kunde, om pappa var på humör, också bjudas på vardagliga betraktelser eller kommentarer om världsläget, om den så kallade porthäxan en våning ner eller någon anekdot från Bodforsen inte sällan avslutat med ett ”huvva” vilket är norrländska för ”usch”. Dessa korta små samtal var en återkommande trygghet för oss barn även in i vuxenvärlden.

Vi minns hur pappa läste sagor för oss när vi var barn. Hur han tappade tegelstenen Nils Holgersson i huvudet på sig själv när han då och då nickade till under läsningen. Alltid läsande, alltid litteratur. Dagen efter Helenas begravning satte han sig med hela barnbarnaskaran och läste just ur Nils Holgersson. Det var på samma gång talande, hjärtskärande och väldigt vackert.

En gång fick han den åttaårige Viktor att uppbringa modet att åka en läskig attraktion på Liseberg med orden ”det där är bara en jätte på lerfötter”, ett uttryck Viktor både förstod och inte förstod. Men åkte, det gjorde han.

Berättelserna från pappas uppväxt i Norrbotten, alla uttryck, namn, ramsor och skrönor. Ibland på den obegripliga dialekten överlulebondska varvid ingen förstod någonting. “Ske du hä noe stoop i käkostän” översätts “är du hungrig?” Alla dessa historier han älskade att återberätta och när vi uppgivet invände att vi redan hört allt förut berättade han glatt en ny historia vilken vi givetvis också hört tidigare. Som den när han och en vän hamnade i slagsmål utanför en krog i Boden. Vännen åkte på en propp och stöp i backen. Pappa, något fundersam, lutade sig över vännen och frågade om han halkade eller fick en smäll varvid kombattanterna började skratta och kampviljan ersattes av förbrödring.

Eller berättelsen om den ende nazisten i Bodforsen, “han Oskar Sundqvist. Huvva”. Pappa kunde namnet på Råbäckens hundar under 1930- och 40-talen men inte alltid minnas vilket barnbarn som lyssnade till vilket namn. Eller när han under sin korta karriär som plit var ansvarig för en fångtransport per tåg och spelade kort och drack grogg med fångarna eftersom “det var det bästa sättet att hålla koll på dem.” Hur han som ansvarig redaktör för personaltidningen Mixturen på landstinget publicerade sin egen roman Kolmilan som han skrivit tillsammans med mångårige vännen Hans Hallquist. Redaktionen bestod enbart av dessa två herrar. Utgivningen tog ett år av tidningens nummer i anspråk. När vi och våra föräldrar var på fest hos Hallquists fick vi barn äta i garaget eftersom vi kunde ge Hans stora schäfer trauma. Hans och pappa startade på 1960-talet ungkarlsklubben MDP, Mat Dryck Personlighet, som levt vidare i en manskör jag startade för femton år sedan. Det gillade pappa. Namnet mer än sången, som han sa.

På frukostarna under vår uppväxt undrade pappa varje morgon om man ville ha “filmlött eller vanlig mlött” då han mindes att något av barnen en gång inte kunnat uttala ordet “mjölk” ordentligt. Efter mottagen beställning om vilken mjölksort som föredrogs kom alltid följdfrågan hur man ville ha den serverad: med eller utan stepp?

Alla dikter han älskade att citera i tid och otid. Fröding, Dan Andersson och så självklart Sten Selanders ”Spela kula”, som vi syskon snart kunde utantill.

Pappa och mamma hade aldrig någon egen bil så för pappa var det naturligt att ta barn och skidor på lokalbussen upp till Lugnet. Eller dra runt en gigantisk bagagevagn genom en bokhandel i centrala Göteborg i väntan på tågets avgång, helt obrydd av personalens och kundernas irriterade ögonkast och sura muttranden. Alla dessa tåg- och bussresor med tre barn och massor av packning. Inte sällan nattåget till och från Göteborg, alltid på plats minst en halvtimme innan avgång. En egenhet som jag nog måste erkänna att jag ärvt. I garaget fanns istället för bil kanoten “Gröna faran” (som nu återfinns på Styrsö) samt hela Badboys rekvisita eftersom pappa var materialförvaltare på livstid. Vi ber å hans vägnar härmed att officiellt få lämna ämbetet åter efter utfört uppdrag.

Jag påtalade, när pappa sålde den stora lägenheten på Promenaden, att han kunnat få bättre betalt om han gått ut på öppna marknaden varvid han gav mig en förvånad blick. Han svarade förebrående att så gör man inte. Vi har kommit överens. Ett handslag är ett handslag.

Vi minns hans “gnuggningstix”, det idoga gnuggandet i ansiktet när han funderade över något och som tilltog i frenesi när han kände sig pressad. En företeelse som tycks gått i arv till Viktor.

Hans ändlösa utläggningar om högt och lågt, de långa monologerna om allt och inget. I den händelse omgivningen signalerade ointresse så sporrade det honom att prata på. Kanske ett beteende alla syskonen ärvde.

De torra sarkasmerna som tittade fram när han blev irriterad. Som den gången en dam med käpp skällde på Viktor för att han satt på hennes plats på bussen. När pappa och Viktor flyttat sig avslutade pappa med att uppmana damen att säga till om han skulle ringa efter en ambulans också.

Pappa brusade sällan upp eller tappade humöret. Hårda ord i vredesmod var inte hans melodi. Tvärtom ogillade han svordomar och yttrades sådana fick man en reprimand, ”Nå, inga fula uttryck!”. När Viktor tappade fattningen, gormade och svor (Viktor skrek ofta som barn) kunde pappa till min oförställda glädje bekymrat titta på honom och fråga ”du är väl inte affektlabil?” Jag minns också svårigheten att förklara det roliga för mina egna vänner. Först var jag tvungen att slå upp ordet affektlabil.

Jo, en gång blev pappa faktiskt ursinnig. ”Cykeln ska fram!” Det var när Viktor i ungdomen varit ute och festat och inte orkat gå de cirka 250 meterna till krogen. Han glömde emellertid cykeln på hemvägen, det kan ha varit ett blont yrväder inblandat i dramat, och cykeln blev i alla händelser kvar på stan. Viktor somnade i trapphuset, mamma och pappa skulle ut och cykla dagen efter. Maleur. Men han hämtade cykeln och desarmerade situationen. Våra föräldrar var lösningsfokuserade, långsinthet hade ingen plats hos dem.

Välkända är berättelserna om långkrypning som innebar att vi barn som spädbarn fick uppleva världen på egen hand, men under uppsikt. Eller när jag var, med pappas ord, odygdig, och människor undrade vad det var för fel på mig så svarade han att jag tar ingen kritik nu, kom igen när han är vuxen. Lite som en variant på Nalle Puh; Om någon inte tycks lyssna var tålmodig. Det kan vara så att han har lite ludd i ena örat.

När han under 1970-talet simmade Vansbrosimmet och från topp till tå smetade in sig i grisfett för att inte frysa minns jag att jag tyckte att min pappa var en mycket märklig man.

Hur han kunde lägga omkull sitt urdruckna vinglas på bordet under en middag för att markera att där inte fanns en endaste droppe som riskerade fläcka en duk. När man sedan fyllde på sa han alltid ”Hä på bara, hä på”.

Jag minns stenen i trädgården på Hjortronvägen som var för stor för att gräva upp och som han istället målade grön. Med tiden falnade kulören och vi hade en turkos sten i trädgården. En trevlig prydnad och ett briljant sätt att lösa problemet.

Eller när Viktor körde bil i Falun och en medtrafikant slarvade. För att reta pappa ropade han ”kör ordentligt din bonniga jävla falubo”. Omgående replikerades från baksätet ”Nja, det där kan lika gärna varit en stockholmare på besök. De är obehärskade i trafiken. Vad jag kan se”.

Eller när Helena dagen efter mitt och Malins bröllop slog huvudet i skåpet varvid pappa deltagande och teatraliskt dystert uttryckte “och det huvudet som redan var så ömt”.

Hur han vägrade finna sig i att allt stängde ner under pandemin, utan fortsatte gå till biblioteket eller ta sig en öl på krogen. När vi allt mer desperat förmanade och tjatade svarade han bara ”det är ju inte en människa ute, hur skulle jag bli smittad?” Till mig sa han dessutom att jag har har överlevt ett världskrig och flera pandemier, det ska nog gå bra den här gången också. Så såg han på livet. Och han fick ju rätt, på sätt och vis.

När vi gick och röstade i val och jag gjorde mitt yttersta för att bevara hans valhemlighet. Väl bakom skynket i valbåset vrålade han över hela vallokalen: “var det Centerns eller Folkpartiets lista du stod på, du byter ju parti i parti och minut!”

Hur han, när vi var små och senare med våra döttrar, brukade lägga sitt huvud intill den andres och buffa lite på det i en gest av tillgivenhet. Min förvåning när han under min pappaledighet erbjöd sig att byta blöja på barnen med orden: “Ska jag rensa henne åt dig?” varvid han tände rökelse och skred till verket.

Hans kärlek till krocket och de omöjliga banorna han brukade lägga där aldrig någon gick i mål, där aldrig någon segrare korades, eftersom varje parti varade en evighet.

Hans drömska utläggningar om restaurang Tennstopet med sin gräddstuvade pytt i panna, Badboys hjältedåd och om den bekväma samvaron på Odd Fellows.

När han i vår ungdom blev upprörd över att jag öppnade mikrovågsugnen utan att först stänga av den och vi, till mina syskons ohöljda förtjusning, brottades så att morgonrockarna fladdrade i en sorts dödsdans i köket. Pappa trodde att ett nytt Tjernobyl stod för dörren.

Hans uppriktigt bekymrade uppfattning att jag och mina syskon var den enda generationen i släkten som aldrig brukat jorden. (Nu ska det väl tilläggas att exempelvis kusin Andreas tyckte att farbror Ingmar och Helgas radhus i Farsta efter dem kunde blivit en lämplig lantlig sommarstuga.)

Stoltheten att vår norrlandssläkt var med och betalade på Älvsborgs lösen. Oavsett sanningshalten i det ansåg han att för detta borde göteborgarna vara tacksamma.

När vi gick på bio 1977 och såg Star Wars och pappa tyckte att det var det värsta han någonsin sett. Oknytt i världsrymden kallade han det.

Pappa besökte oss ofta på söndagsmiddag i lägenheten på Daljunkaregatan, i huset i Slättaskogen och nu på slutet på Engelbrektsgatan. En gång i veckan sov jag och flickorna över hos honom så jag och Malin kunde jobba över och sedan gå på körrep. När jag hade synpunkter på att det ofta vankades godsaker till flickorna vid dessa tillfällen svarade han milt att det är olika på olika tegelbruk.

Han är den ende man jag känner som ägde ett par “källar- och balkongsskor” utan att äga vare sig källare eller någon större balkong. Han lärde mig knyta slips och putsa skor. Noga. Gentlemannens främsta tecken är ett par välputsade skor, ansåg han.

En återkommande sak han gjorde var att ta med flickorna på ”kårebocksafari”, resan gick sedan vidare till biblioteket och avslutades på Dalarnas museum. Sedan blev det glass som han älskade.

Pappa ordnade under sitt yrkesliv så att personalen i regionen och kommunen kunde bada billigare. Han grundade Falu Lasaretts Idrottsförening och “den litterära bastun” på Badboys tänkt för dem i föreningen som ville ha lite höjd i diskussionerna. Pöbeln hänvisades till den andra bastun.

Även om det var lite rörigt på slutet försökte vi kratta manegen efter förmåga, Viktor och jag. Jag smög in på ICA och kom överens med dem om att när pappa inte minns koden, det gör han aldrig, ring mig så löser vi det. En person bland många som hört av sig efter hans bortgång var just en ur personalen på ICA. Hon som alltid frågade hur det var med honom. Hon hade hört att han gått bort och ville beklaga.

För egen del tar jag nog mest med mig att han på sitt försynta vis visade mig en annan sorts manlighet. En som säger att allt inte behöver uttryckas. Att våld aldrig är okej annat än i självförsvar. En som medger att bjuda på sig själv och sina tillkortakommanden. Uppfattningen att man står vid sitt ord. Att uppskatta poesi och musik, ordets och bildningens kraft och bordets fröjder.

Allt gick bra fram till pandemin sedan började han sakta släppa taget. När jag Louise åt middag med honom på hans 90-årsdag frågade jag honom vad som var det bästa med alla dessa år. Att de är till ända svarade han halvt på allvar, halvt på skämt. När vi gick hem tryckte han min arm och sa: tack, det här känns tryggt. Vad mer kan man hoppas på att få höra av sin pappa? Vi hann fira honom ordentligt när han fyllde år, han fick träffa alla en sista gång och kanske lite extra roligt: Amanda och Ragna. Tack Ragna för sången på begravningen och tack Amanda för att du styr upp Viktor. Och mig.

Pappa var klar nu. Även om vi alltid kände att han älskade oss söner så blev han aldrig riktigt sig själv efter Helena. Hans minsta, hans dotter. Ändå var han stark och positiv in i det sista. Han beklagade sig aldrig och var tacksam för sitt liv. I hans värld gick han även de sista åren på Badboys varje lördag och Odd Fellow mitt i veckan. Ibland pratade han om mamma, Helena och Malin som om de ännu levde. Och vi lät honom stanna där, i sin tillvaro. Den var nog på många sätt bättre än alternativet.

Det finns så mycket att säga, men jag tror denna röra av mina och Viktors minnen får räcka. Ni har ju också era minnen av honom. Nu har han hursomhelst tagit sitt sista simtag och vilar iförd badrocken prydd med morgonbadarklubbens Badboys emblem. Och med sin borste, pappa gick aldrig en meter utan sin borste.

Nu är det Viktor och jag kvar i vår kärnfamilj. Tre minnesvärda människor är borta. Man kan säga mycket om livet och relationer men de som har kramats av samma föräldrar, delat sjukdom, lidande och död delar också liv, glädje, här, nu och framtiden. Låt oss fortsätta göra det bästa av livet tillsammans och med dem som vill göra oss sällskap. På så vis lever pappa vidare. Jag vill innan jag slutar också nämna Gillet på vinden av Dan Andersson. Iallafall hans favoritstrof ur den. Om du inte ändrat vanor så kom och ta ett glas med en gammal kamrat, ty gamla Johanna har lagt sig så det blir klent med mat.

Kära vänner och släktingar till pappa! Fyll på era glas! Det blev förvisso ganska långt, detta anförande. Precis som pappas liv blev ganska långt. Ska ni ta med er något från dessa minnesord så gör som pappa och välj tanken att det gärna vill bli bra. För nu har vi tagit avsked av någon som under hela sitt liv tänkte att det gärna vill bli bra. Och det blev det.

Tack, pappa. Tack för hela ditt liv, tack för all din närhet.