Från Argos till Tegera

(Redigerad i oktober 2024.)

Var din egen hjälte. Eller åtminstone lyckas smed. Från en lektion där jag försöker sätta saker i perspektiv.

Jag springer alltså existerar jag. Men aldrig att jag kommer springa ett maratonlopp. Kanske är livet som sådant att betrakta som ett maratonlopp. Det går inte att spurta sig igenom ett maraton, man måste hushålla med krafterna för att orka hela loppet. I en avlägsen framtid skymtar målet. Det går vid starten knappt att föreställa sig att man en gång, på det ena eller andra sättet, faktiskt ska gå i mål. Och när jag tänker närmare efter: vad består egentligen mina drömmars målgång i?

Enligt legenden, berättar jag för mina elever, härrör maratonloppet från den grekiske soldaten Filippides som 490 f.v.t sprang sträckan, fyrtiotvå kilometer, från staden Marathon till Aten med budskapet att ett de grekiska styrkorna hade segrat över perserna. Detta för att atenarna inte skulle kapitulera för den persiska flottan när den anlände, utan istället hålla ut till armen återkom. Sedan slutet på 1800-talet firar vi de moderna olympiska spelen där maratonloppet ingår. Den antike olympiske segrarens inskrift löd: Tidigare, med ett skrovligt ok på axlarna, brukade jag bära fisk från Argos till Tegera. Det som avses är två ordinära städer under antiken. Från fiskbärare till olympisk bragd – allt är möjligt genom hårt arbete och stor målmedvetet.

Folkets hjältar. Aristoteles hävdar att människor imponeras av när någon till synes självlärd utan märkbar ansträngning genomför något storslaget. Ett modernt exempel från underhållningsbranschen i nutiden är America’s Got Talent. Eller någon idrottshjältes enastående prestation. Truls och Sarah Sjöström verkar folkliga, samtidigt övermänskliga. Tacka vet jag Stenmark och Wassberg. (Vilka då, undrar eleverna.) Alla älskar någon som slår underifrån. Om någon gör något, förklarar Aristoteles, som verkar vara över dennes rimliga förmåga, ålder eller som någon annan vanlig människa inte på samma sätt enkelt skulle kunna genomföra, så imponeras vi. Genomförs handlingen dessutom under speciella omständigheter, vid någon särskild plats, på ett extraordinärt sätt eller tidpunkt, så ger detta extra status. Den enkle, självlärde, gärna sprungen ur de breda folklagren, vinner lättare folkets kärlek – iallafall enligt Aristoteles.

Vi diskuterar fenomenet Joe Biden. Över åttio år gammal var han fullt övertygad om att satsa på ytterligare en mandatperiod. Vad drev honom? Perikles sa i sitt berömda gravtal: att ta ungdomen ur staten är som att våren skulle plockas bort från året. Å andra sidan säger Aristoteles att rättfärdigheten kan vara obetydlig eftersom man väljer skenet, det som verkar, framför det faktiska. Det som är rätt, eller gott, är det som ligger närmast målet. Vems mål? Ja, det är väl det som är frågan. Biden var inte svaret Demokraterna sökte. Vilket svar söker du själv?

Eleverna frågar varför jag arbetar med politik, det innebär att jag ibland inte kan vara på skolan. Svaret är inte enkelt. Det ger förvisso ofta mer energi än det tar och jag tror på personligt engagemang. (Det kanske Biden också gör.) Det tar mycket tid och inte blir jag rik på det, snarare tvärtom. Ändå håller jag på. För att återigen citera Aristoteles: Människan är ett politiskt djur. Vill man se en förändring får man engagera sig. Kanske får jag ta Aristoteles på orden. Något extraordinärt har jag knappast utfört under mitt liv. Men så verkar jag måhända inte vara ung, självlärd eller sprungen ur folket varför jag heller inte vinner folkets kärlek i någon större utsträckning. Det måste väl vara en rimlig slutsats att dra? Eller så skiljer sig mitt mål från majoritetens. I vilket fall vill jag inte välja skenet framför det faktiska. Eleverna iakttar mig under lugg. Jag skiner upp: då och då händer det faktiskt att någon uttrycker sin tacksamhet. Som i veckan: tack för att du kämpar för kulturen, Fredrik. Du har min röst.

Vardagslivets formaliteter formar våra drömmar. Genom hårt arbete och målmedvetet kan vi nå hur långt som helst. Men, kära elever, jag när inga extraordinära drömmar. Jag är nog mest som folk är mest. Jag drömmer om kärlek, hälsa och glädje. Jag drömmer om att mina döttrar ska må bra och i sin tur jaga drömmar. Jag drömmer om att räcka till och att inte såra människor. Jag drömmer om att inte falla offer för flyktens lockrop när verkligheten knackar på dörren. Kort sagt, jag drömmer om kraft att bära det skrovliga fiskoket från Argos till Tegera. Om livet är ett maratonlopp – måste man verkligen orka hela loppet? Jag tror det är viktigt att då och då stanna upp och ta en annan väg. Ingen genväg, det finns inga sådana, utan en annan. Det viktiga är hursomhelst att inte ta sig själv på för stort allvar.

Jag gillar inte kollektiva lopp, avslutar jag lektionen. Det är mest bajamajor, medelålders män cykelbyxor, anmälningsavgifter, flockbeteende och sånt. Nej, jag springer visserligen ganska mycket men i ensamhet och för hälsans skull. Jag följer min egen väg, the road less traveled by. Perserna är besegrade och jag fruktar grekerna, även när de kommer med gåvor. Så, kära elever, var din egen hjälte eller åtminstone lyckas smed. Och springer du förbi någon som snubblat på din väg igenom livets maraton, hjälp denne på fötter och kroka arm för ett längre eller kortare tag.

—————————————————-————

Relaterade blogginlägg

Perikles

Den svenska synden

—————————————————-————

Musik

Domine Deus

Döden i hälarna

—————————————————-————

Källor

Aristoteles: ”Retoriken”

Wikipedia