bild 83 – terra firma

Detta är ett något spretigt blogginlägg om att orientera sig och om att bära masker. Redigerat i oktober 2024.

”Nämner du mig? Nähä, då läser jag inte.” Mange tycker att han förekommer för lite på bloggen, numera. Men han har en bra tanke värd att nämna: han pratar nämligen ibland om ”omedveten inkompetens” för att beskriva bland annat sig själv och mig. It takes a fool to remain sane. Att njuta av livet alternativt ta sig själv på för stort allvar blir ibland tillvarons motpoler.

Terra firma betyder ”på fast grund” (med fast mark under fötterna) och används såväl metaforiskt som bokstavligt för att beskriva någon som varit ute på riskfyllda resor och återkommit helskinnad. Motsatsen beskrivs genom uttrycket ”sneseglare” eller det mer moderna ”off pist”. Att vara på fast grund är dock inget för oss sneseglare. Inte heller känns uttrycket ”botten är nådd” särskilt tilltalande. Men är du verkligen seglare, tänker måhända en potentiell läsare aningen förvånat. Javisst, svarar jag med tillkämpad glättighet. Jag är ständigt ute på djupt vatten.

Snedsegel är faktiskt ett verkligt segel. Tillmälet ”snedseglare” används, vanligen av en äldre generation, som skällsord, dels om seglare med bristande kompetens, dels som generellt tillmäle för en person som kantrat i livet. Jag funderar över dessa uttryck. Det verkar påfallande ofta som människor försöker dölja sin inbillade eller verkliga inkompetens bakom en mask av normalitet. Då och då tappas masken, ofta ute på djupt vatten, varvid den bubblar upp till ytan och flyter iväg. Och det är då man ser någons verkliga jag. Ofta är detta underbara ögonblick.

Aldrig jagar människor så intensivt tillfälliga njutningar som under kristider. Men det fungerar inte. Inte för någon längre stund, iallafall. Jag har nämligen provat. En ny kavaj löser inte känslolivet. En perfekt Dry Martini går inte att reducera till en viss mängd lycka. (Eller? Jag är plötsligt osäker.)

Samhälle och individ blåser upp bubblor tills de sprängs av osäkerhetens mask. Jag hörde exempelvis om någon som köpt sticklingar (eller vad det heter) från pelargoner för rekordsumman 17 555 kronor. Hen såg affären som en investering. Verkligen? Tja, det finns folk till allt. Själv kom jag i sammanhanget att tänka på tulpanbubblan i Holland på 1600-talet.

Nej, man måste hitta lösningen inom sig, inte utom sig. Annars blir man utom sig. Vi söker, både som kollektiv och individ, mer eller mindre omedvetet stänga in oss i filterbubblor. Detta är en av anledningarna till att jag ibland låter mina elever arbeta med temat historiska bubblor. Tulpanbubblan, Mississippibubblan, Söderhavsbubblan, börskraschen i New York, IT-bubblan, finanskrisen. Vad, om något, har de gemensamt? Det är en ganska givande uppgift, faktiskt.

Och så var det där med masker. Är vi månne en ny skoluppgift på spåren? Vi har just avslutat historiska pandemier och lärt oss att ord som karantän och pass kommer från franskan och härrör från pestens samhällen och dess försök att hindra smittspridning. Under 1600-talet bar pestläkarna mask. Och inte bara det: ofta också en heltäckande dräkt och handskar. Läkaren hade en stav med vilken han höll pestpatienter på avstånd. 1600-talets vårdpersonal må ha varit få till antalet men brist på skyddskläder led man inte. På kroppen bars en lång rock, ofta var personen insmord i vax eller fett i förhoppning att sjukdomen skulle ”halka av”. Man bar även långbyxor, läderkängor och tjocka läderhandskar. Ingen synlig hud, således. En stor rund hatt skulle skydda mot ”dåligt ljus”. Maskens ögonhål var täckta med mörkt, rödfärgat glas som skulle filtrera bort detta dåliga ljus, men även skydda mot patientens blickar (man trodde att man kunde bli smittad enbart genom att titta på en pestsjuk).

Näbben på masken var fylld med exempelvis vinägerindränkta svampar samt örter och kryddor som fungerade som ett filter mot den dåliga luft man trodde bar på smittan. Dofterna skyddade också från stanken från de döda kropparna. Från 1600-talet till corona. Det är knappt man minns hur det var. Bilden nedan föreställer min bror som modern pestdoktor alldeles i början av pandemin. Han har alla attiraljer: batong, mask, alltihopa. Själv bär jag sedan gammalt, pandemi eller ej, alltid en parfymerad näsduk att sniffa på i påträngande offentliga miljöer. Olika falla ödets lotter.

Till syvene och sist så är det humanistiska värderingar som driver tillvaron framåt. Allt från aktiekurser till hantering av samhället och dess hot. Vi må jaga njutningar men i det långa loppet får man lita till sin inre trygghet – inte på förhoppningar och spekulationer. Det är svårt att navigera, i synnerhet ute på djupt vatten. Medan vi söker vårt kollektiva och individuella terra firma får var och en, i synnerhet här i den rika delen av världen, göra vad vi kan för att mota eländet i grind. Med en välfylld vinkyl, bokhylla, ett par schyssta löparskor och allehanda streamingtjänster slår man världen med häpnad. (Nä, fy! Vilken ignorant i-landsplåga!)

Själv är jag ständigt ute på djupt vatten. Bristande kompetens är mitt adelsmärke inom många områden, det tillstår jag gärna. Men det känns som jag nu efter några år som sneseglare åter har fast mark under fötterna och för det tackar jag främst Mange, Patric, Viktor, pappa, mina barn och Ragna. Nu seglar jag glatt vidare, lite på sniskan, i jakten på ökad kunskap och nya bekantskaper. Jag har känt botten under fötterna men istället för att stanna kvar sköt jag ifrån.

Han har rätt, Mange. Tillstår man sin inkompetens blir livet lite lättare. Det är förövrigt ett skämt, livet, så varför inte skratta åt det? Och han har även rätt i att han, vardagsfilosofen, vännen, kamraten, förtjänar att nämnas mer, såväl här som där. Och nog förstår jag att han retas, när han säger att jag nämner honom för lite. Det är enbart ett svepskäl för att slippa förväntas interagera. Men det behöver han inte. Vi har seglat ihop länge nu, captain my captain, moraliska kompass, ekolod och ankare.