Varför ger jag inte bara upp? Jag menar, inget går ju som jag vill ändå. Människor dör och andra checkar ut på andra sätt. Falun styrs av moderater och socialdemokrater, Putin är galen, skolan förstår inte hur verklig utbildning bedrivs och planeten sjuk. Varför håller man ens på?
Varför håller man ens på?
Varför gav de inte bara upp? Redan i början av 1944 stod det klart att tyskarna skulle förlora, kriget var avgjort. De hade färre soldater, hade ont om det mesta, i öst ryckte röda armén fram, i söder och norr amerikaner, britter, fransmän med flera. Det var så att säga kört. Det var uppenbart för alla så varför fattade de tyska soldaterna inte? Hitler var ju ett kapitel för sig, men i Whermacht fanns i stort sett enbart hyggligt folk. Ändå pågick kriget i Europa till åttonde maj året därpå. Varför insåg man inte fakta och sträckte vapen?
8:e maj året därpå
En förklaring var att tyskarna var, så att säga, hjärntvättade av den nazistiska ideologin och därför måste avprogrammeras. Tanken byggde på antagandet om fanatikerns och bärsärkens framgång. Den som är mest motiverad, den som tror mest på segern i varje enskilt ögonblick, oavsett förutsättningarna, är den som presterar bäst. För nog var det märkligt: tyska Whermacht hade nästintill inga desertörer och alltså måste de tyska soldaterna enligt ovan förda resonemang vara helt besatta. Och inte bara det: Whermacht presterade dessutom bättre resultat av alla arméer under kriget och är sannolikt en av de bästa arméerna någonsin genom historien.
desertörer (dessert, fattar du eller?)
Slutsatsen som drogs av de allierades skarpaste propagandahjärnor var att man måste bryta ner stridsmoralen hos de tyska soldaterna. Detta tänkte man sig genom att berätta ”sanningen” för dem. Efter att på olika sätt provat att föra propagandakrig kunde man konstatera att det inte fungerade. Vad var det man missade?
Sanningen
Studier visade, bland annat genom intervjuer av krigsfångar, samt av undersökningar efter kriget, att orsaken till de tyska framgångarna stavades soldaternas sammanhållning, deras kamratskap. Den genomsnittlige soldaten struntade i Hitler och hans anhang men värnade mannarna omkring sig. Man lämnade inte någon i sticket genom att desertera. Man kämpade bokstavligen för varandra. Ett intressant skämt i Whermacht var förövrigt att ”nazismen börjar tio mil bakom fronten”.
Tio mil framför fronten
Kamratskapen var alltså stark inom den tyska armén och det kände ledningen till och utnyttjade. Kamratskap, sammanhållning och tillit vinner framgång i krig. Senare en dyrköpt läxa för amerikanerna under kriget Vietnam. Och för Vietnams folk, givetvis. Soldaterna i Whermacht var hursomhelst inga nazister. De var vanliga människor, bagare, arbetare, lärare och hantverkare. Vanligt hederligt folk, som brydde sig om varandra, helt enkelt.
Vanligt folk
Vadå ge upp? Bara för att världen är skev. Nej, jag ger inte upp. Människor må vara som de är, världen också. Har man någon vid sin sida som är villig att ta en såväl metaforisk som verklig kula för en, någon som man vill dela en skyttegrav med, så är allt gott nog. Mer än så, faktiskt.
Livets ögonblick. Dess olika nedslag. Jag vet allt om detta.
När någon sviker återupplever jag en ytterst liten del av sorgen från när Malin dog. Varje gång jag sviker tillfogar jag någon det samma. Det är en svårbemästrad paradox det där, hur ska man någonsin våga satsa igen?
Våren 2002
Vad är det viktiga? Att låta sorgen göra sitt ärende? Att fly den tunga realiteten till lättsamhetens fåfänglighet? Hur fungerar det egentligen, livet? Strunt samma. Det blir ändå aldrig som man tänkt.
Den plötsliga friheten är ljuvlig när den kommer. Insikten att det faktiskt är över, vad det nu var som kändes tungt, och känslan som kommer därav. Att känna sig oberörd av en påminnelse, faktiskt närmast lättad över att inte vara en del av det. Det är en något vidunderlig känsla.
Oktober 2005
Jag inser att jag är ignorant. Jag tror nämligen att jag vet så mycket och lika övertygad som jag är om min duglighet och briljans är jag ovetande om att allt jag tror mig veta är en illusion. Mänskligheten må veta relativt mycket men inte individer – var och en av oss behandlar per automatik andras kunskaper som våra egna. När jag exempelvis uppsöker vården eller lämnar bilen på service är det andras kunskaper som tillämpas, inte mina.
2009
Kunskaper, tjänster och behov som vi köper eller tillgodogör oss är inte liktydigt med egen kunskap. Forskare har, för att belägga detta, bland annat undersökt hur många i en undersökningsgrupp som kunde förklara hur en relativt enkel sak, ett blixtlås, egentligen fungerar. Blixtlåset är en uppfinning relativt många använder dagligen men, som det visade sig, relativt få kan förklara.
Millenniets näst sista kväll
Det här är inte nödvändigtvis dåligt, det är bra och nyttigt att vi människor lärt oss samarbeta. Men betänk samtidigt hur lite var och en faktiskt vet om världen. Jämför man med stenåldern då individer måste kunna tillverka sina egna kläder, göra upp eld, jaga kaniner och fly från lejon ser vår tid, i all sin briljans, annorlunda ut. Mänskligheten vet som kollektiv oändligt mycket mer idag men individer vet faktiskt mindre. Vi som lever idag måste i mycket större utsträckning än under forntiden förlita oss på andra för att tillfredsställa våra behov eller vår trygghet.
Nyårsafton Lausanne 2004
Vad som är viktigt? Jo, att klara sig själv och ta ansvar. Jag är ensamstående förälder med två tonåringar som stundtals har det tufft. Jag tar hand om min gamle far. Jag försöker ständigt bjuda in och till. Jag försöker även bidra till demokratin och vara en bra lärare. Jag säger inte detta för att väcka sympati eller kokettera med min godhet utan för att det är så man gör här i livet. Delar med sig av kunskap och förmåga.
Capri 2000
Helt ensam är jag inte. Jag har hjälp. Men jag klarar mig själv. Var och en står sig själv närmast. Att förstå sig själv är att i någon mån inse vidden av sin okunskap och hur begränsad man faktiskt är. Ibland dyker det dock upp händelser och personer man bör undvika. Den insikten innebär frihet. Det är en vidunderlig känsla. Jag tror kunskap, eller klokhet om man så vill, är förmågan att kunna avgöra vad som är viktigt respektive oviktigt här i livet och att göra val i enlighet därmed.
Kroatien 2016
Trots att jag, liksom vi alla, blir äldre så är jag övertygad om att tiden är min vän. Sorgen har gjort sitt ärende. Den får fortsättningsvis gärna vara en naturlig del av livet men inte hindra mig från att ha ett bra liv. Sorg och glädje i en salig blandning. Ingen slipper undan livets skiftningar det enda man kan göra är att förhålla sig. Det är det viktiga.
Falun 2023
There’s a flip side to that coin. Varje gång jag påminns om något tillfälle av total lycka återupplever jag något av den. Och det finns så många att välja bland.
Livets ögonblick. Dess olika nedslag. Jag svävar i total okunskap.
Det här var ju lite märkligt. Efter sportlovet i Bydalen skrev jag en nostalgisk hyllning till mina ungdomsidoler Depeche Mode. I synnerhet till deras senaste låt. Men bloggposten blev bortplockad utan motivering. Jag bröt väl på något sätt mot upphovsrätten, kan tänka. Och WordPress kundsupport verkar inte stå Elon Musks personalpolitik efter, (Ujuj, nu skrotar de väl hela bloggen!) Nå, här följer texten igen utan koppling till grupp eller musik.
Den hårda vinden blåser på båda kinderna. I backen, i liften och i stugan är jag utlämnad åt mig själv och mina, ofta enfaldiga, tankar. Men det är mina tankar, med eller utan enfald. Det är meditativt. Jag gillar att då och då skjuta ut mig. Gömma mig från mitt i allt väsentligt privilegierade liv. Åka iväg och befinna mig i en bubbla – exempelvis genom att åka till Bydalen över sportlovet. Eller till Styrsö som nu över påsk. En sorts timeout från livet. Samtalen med döttrarna och de andra fäderna är värdefulla.
Ibland får man bara en chans. Men ibland räcker det. Plötsligt fångar man det där ögonblicket utan att man riktigt förstod hur det gick till. Eller fångar och fångar – upplever är kanske en bättre formulering. Man gör rätt. Darrar inte på manschetten. Ibland förstår man först efteråt hur avgörande ögonblicket faktiskt var, ibland stannar tiden just där och då. Ibland, påfallande ofta, missar man tillfället och får leva med konsekvenserna. Exempelvis på det förra är ett samtal med en tonåring eller annan pappa.
Vad är en snippa. Herregud. Om jag på något sätt haft något med domen att göra hade jag med två illröda kinder sagt upp mig (gått i pension handlar det väl om i detta fall) stängt dörren efter mig och aldrig mer gått ut. Hållå! Pappa! Hallå! Det var var bara kvinnan som var på tjejens sida – iew! Barnen och ungdomarna vet, minns och förstår. Och det finns oförlåtliga saker. Och det finns tillfällen man inte får darra på manschetten om man vill vara på rätt sida historien. Iallafall inte om man vill förtjäna en plats i någons liv.
Alla lajvar vi våra liv. Spelar roller, uppfyller förväntningar. Samlar likes på sociala medier. Själv spelar jag pliktskyldigast rollen av lärare, ensamstående pappa, politiker, körsångare och säkert många andra roller jag inte ens är medveten om. Jag gör det så illa att det är meningslöst att försöka iaktta ens tillstymmelse av skammens rodnad på någon av kinderna. (Tänk förresten vilket partytrick att kunna rodna enbart på en kind!)
Först var barnen små. Sedan dog deras mamma. Sedan kom en pandemi. Sedan var de tonåringar. Plötsligt kan jag inte fortsätta min strävan efter att skydda dem från all världens ondska, det är inte längre en fråga om vad jag tycker. Det är här det som förälder är lätt att gå vilse. Jag sätter mig på läktaren så länge, beredd att bistå med vatten och råd vid en eventuell timeout. Även om det känns som jag drabbats av känslomässig påssjuka är det så det är. Jag är numera nörden på läktaren.
Ingen är felfri. Jag älskar mitt ibland något dekadenta liv samtidigt som jag plågas av världens elände här som där. Men man får bara en chans på relationer och man vet inom sig hur man vill ha det. Jag vill ha mina döttrar nära, jag vill att de ska vilja vara med mig när de är gamla. Eh, när jag är gammal. För det målet krävs att man alltid vänder andra kinden till.
Vinden piskar mig i liften. Men helt utlämnad åt mig själv ute på fjället är jag ju inte. Det finns några tonåringar och andra pappor att tillgå. Jag sträcker på mig i backen. Den hårda vinden blåser på båda kinderna. Alltid.
Jag böjer mig självfallet för upphovsrätten. Eftersom jag använde texten till låten är det kanske inte så konstigt att man tog bort blogginlägget. Men det är synd för det var ett, om jag får säga det själv, bra blogginlägg. Mycket bättre än det här. Och någon kunde väl sagt något?
Men låten måste jag väl få länka till? Och apropå! All musik på bloggen har fått en egen spellista på Spotify för er som har det. Mycket nöje!
På senare tid har jag läst om forskning kring schimpanser. Ju mer jag lär mig om schimpanser desto mer gillar jag deras värld.
I schimpansernas värld förväntas de dominerande medlemmarna respektera de svagare. En hane stjäl exempelvis inte med rå styrka en honas banan för då förlorar han status i gruppen. Det finns även många exempel (googla gärna på ”Kidogo”) när schimpanser aktivt hjälper nödställda i gruppen med mat och förnödenheter. Barn, sjuka eller gamla överges inte.
Beteendet avspeglar moral. Och kärlek. I ett föräldrahjärta finns det alltid plats för fler oavsett om det är ens biologiska barn eller inte. Och med ett mer utvecklat intellekt och känsloliv föds mer avancerade tankegångar. Vad är rätt, vad är fel, enligt vem och varför? Det verkar hursomhelst som moral har existerat långt före människan. Alla sociala däggdjur har moralkoder för att mer effektivt kunna samarbeta i grupp.
Det är ungefär fyra år sedan det blev väsentligt sämre med Malin och hon lades in på sjukhus för att aldrig mer komma hem. Fram tills dess hade vi burit varandra på våra ryggar i över två decennier. Sorgen har under dessa år varit förlamande. Nu är den mer som något av en gammal bekant. Alldeles för gammal och alldeles för bekant. En konstant känsla som ibland klingar av och ibland på.
Jag minns att jag en gång undrade när världen skulle ha glömt oss och vårt trauma. Lite egoistiskt, jag vet, men alla är solen i sitt eget kosmos. Nå, nu är vi där. Världen har glömt, nu får vi, för att citera salig syster, precis som alla andra äta våra pannkakor kalla. Och det är väl vackert så, antar jag. Världen har annat att tänka på. Syster Helena sa en annan gång att jag, trots att jag är så hopplöst heterosexuell, ändå fattade grejen. Dotter 1 säger att jag inte är helt jävla dum i huve, iallafall inte just nu. Även detta är på något sätt vackert att tänka på.
Den manligt behärskade glädjen
Men hur mår du? Någon tröttnade nyligen på att jag ständigt svarar på frågor av den här typen med hur flickornas mående är. Jag stannade upp. Ja, hur mår jag egentligen? Tankarna avbryts med en fråga. Pappa, vem är Svenne och vem är Lotta? Äh, strunt samma. Jag och Dotter 2 slötittar på Mello och legendarerna skulle hyllas. Jag skrattade, jag fann frågan rolig. Fast vid närmare eftertanke: det stämmer ju – det är inte helt lätt att avgöra vem som är vem på bilderna från 70-talet. Frågan vittnar dessutom om en modern, ungdomlig, syn på könsidentitet. Svenne eller Lotta. Det är inte viktigt vem som är vem. Det som är viktigt är musiken, tilliten och hur vi beter oss mot varandra.
Märk hur vår skugga
Så hur mår jag? Visserligen är man alltid en skugga av sina barns mående men på det hela taget mår jag bra. För att flickorna mår bra. Men visst längtar jag. Efter att bli kär i ett vackert sinne, efter att få vara en schimpanshane, efter att få vandra med någon i Roms gränder, efter att under tystnad uppleva solnedgången ute på Saltskär.
Jag hör ett eko av tiden före 2019. Det är ändå bra just nu, livet. Det finns nämligen så många goda människor att lära känna. Flocken är oändlig. Av honor, hanar och allt däremellan.
Drömma går ju. Egentligen kokar det ner till en enda slutsats. Att min potentiella framtida dröm-schimpanshona måste ha en viss egenskap. Det räcker. Hon måste kunna förstå vad jag kommer ifrån utan att känna sig hotad eller likgiltig. Men tar hon risken, vågar hon den satsningen i livets stora pokerpott kan jag som minimum garantera en sak: att hon får behålla bananen alla dagar under livets gång. När hon är frisk eller sjuk, glad eller ledsen, snäll eller dum. Är det något jag fullt ut kan stå för så är det detta enkla faktum.
Allt som är bra är rätt. Det gäller bara att kunna avgöra skillnaden och sedan följa den vägen. Jag gör ständigt fel, är egentligen ofta rätt bedrövlig, men jag håller i slutändan ihop, och de som finns; ja, de finns. Jag och döttrarna. Jag och syskonen. Jag och vännerna. Jag och…
I schimpansernas värld vill jag leva. I schimpanserna värld vill jag, när den dagen kommer, dö. Gärna, om jag får möjligheten att välja, med flocken vid min sida i trygg förvissning att jag blev och gjorde det jag kunde.
Vilken skön ålder det här är, säger en av mina gamla vänner. Inget mer att bevisa, det är bara att vara sig själv.
Ska man behöva gå över ån efter vatten? På en anonym italiensk restaurang i Gamla stan dök den plötsligt upp: tvillingen på väggen. Jag har alltid vetat att det närsomhelst kan ske, ändå tog situationen mig tämligen off guard. Chocken. Glädjen. Kärleken. Känslan av gemenskap och trygghet. Hemlandstoner. Alltihop i en salig blandning.
Hemma vs Gamla stan
Man får försöka bräka med så gott man kan i tillvarons syndaflod av vansinnigheter. Passivitet duger inte, det leder ingen vart. Inte mer än till någon förfärlig destination, för att använda en metafor. Så: mot Stockholm! Ibland måste jag, verkligen måste, lämna Arkadien för att styra kosan mot galenpannornas paradis, Mammons högborg, Mälardalens Sodom och Gomorra. Varför? Det är för skönheten. Alltid för skönheten. Stockholm i mitt hjärta. Skönheten har inget pris. Jag betalar därför gladeligen Charon hans silvermynt för att korsa Styx. (Det är alltså Falun, Stockholm och SJ vi diskuterar).
Mysiga Tweed i Gamla stan
Gotham City är seriehjälten Batmans, eller Läderlappen som vi sa på min tid, hemvist. Det är mycket som händer där och Batman räddar ständigt staden från undergång. Begreppet, eller namnet, Gotham är dock äldre än Batman. Det myntades av författaren Washington Irving under första halvan av 1800-talet. Irving gav New York namnet som smeknamn på grund av alla galenskaper som ägde rum där. Ursprungligen lär begreppet härröra från en medeltida legend om en engelsk stad, Goatham (Getbyn), vars innevånare ville undkomma skatt och därför spelade galna (genom att bräka som getter) så fort kungens fogdar närmade sig.
NK och Centralen
Jag brukar ibland när jag är på resande fot skicka opåkallade moralkakor till döttrarna. Den här gången hittade jag lite inspiration på självaste twitter. Men nu har de genomskådat mig. Jag visste att dagen en gång skulle komma och nu är den alltså här.
Alla behöver vi lite lyx emellanåt och, ibland, det onödiga. Jag söker därför glitter och bubblor. Guldfoajén på operan. Klassiska restauranger, utbud, signaturcocktails och anonymitetens lyx. Jag är villig att betala för allt det där. Mycket, om det håller den kvalitet jag efterfrågar. Hellre Gotham än Gotland, så att säga. Och, givetvis, tvärt om. En rolig sak jag brukar roa mig med i stan är att bräka på dalmål till skillnad mot den lågmälda faludialekt som annars är mitt tungomål. Då är jag plötsligt excentrisk, en kuriositet, närmast hemmahörande på Skansen. Men hjälp att hitta rätt får jag alltid.
Servitören lyssnade med tillkämpad artighet på min allt mer enträgna berättelse om tavelsamlingen på väggen i hans restaurang. Påståendet att jag ägde en identisk avfärdade han som en fyllskalles delirium. Han hade tyvärr inget, utöver en stilla undran hur jag ville betala notan, att tillföra konversationen. Han ville mest gå hem. Så här i efterhand måste jag tillstå att jag förstår honom.
Jag gillar Gotham. Dekadensen och avspändheten, mixen, utbudet och galenskapen. Att köpa te på NK. Bubblor till lunch och goda vänners lag. För hit har de flytt, alla vänner. Och junior. 200 000 följare hade han aldrig haft som polis i Arkadien. På ett sätt förstår jag dock den som flyr till Stan.
I Gotham uppehåller Batman lag och ordning. Tack för det, Batman, jag kan tack vare dig njuta överdåd och klass i trygg förvissning om att mina vänner har det bra.
Jag är genomskådad. Här som där. En fåraherde i Stockholm. En chimär, en obetydlighet och oombedd rådgivare. Men en tämligen glad sådan. Bä bä vita lamm. Charon och Styx talar i mytologin om enkel biljett. Icke så jag. Fylld och fattig är jag plötsligt hemma igen. I Falun. Där vindarna pina slaggvarpens krön, där tonåringens känsloliv är som en Porsche med cykelbroms, där dalfolket härska och salighet bo.
Stopet ❤️
Ån är full oavsett man springer över den eller ej. Jag är också full. Av glädje, harmoni och kalorier. Tack för den här gången Getstan. Alla behöver vi känna igen oss, ha något att hålla i när åskan går och alla bräker vi när anden faller på. Här som där. Så tack Stockholm. För chocken. För glädjen. För kärleken. För känslan av gemenskap och trygghet. För hemlandstoner. För utbudet och kulturen. För alltihop i en salig blandning.
Min vän har rätt. Nu är en härlig ålder. Inget mer att bevisa. Det är bara att vara sig själv. Det vill gärna bli bra. Vår bästa tid är nu.
Plötsligt tänker jag mig livet som något av en boxningsring för thaiboxning. Jag har just åkt på en rejäl dagsedel (vad nu det heter på thai) och ser lite suddigt hur domaren står över mig och räknar. Och framtiden? Hur den ter sig? För att svara på det måste jag först kravla mig upp på alla fyra och efter lite vatten och handduksvift i ringhörnan ge mig in i ringen för nästa rond.
Muminfamiljen bor i ett blått hus som Muminpappan har byggt. Familjen lever ett lugnt och lyckligt liv men ibland känner Mumintrollet en längtan efter resor och upplevelser bortom nuet.
Mänskligheten har kommit långt. 2016 dog fler människor av fetma, självmord och trafikolyckor än i krig. Med tanke på hur historien ser ut är detta inte en liten bedrift. Poängen, kan vara värt att påminna sig om i dessa dystra Putin-tider, är att det idag är relativt ovanligt med krig.
Det är i år tjugofem år sedan jag började arbeta som lärare. Och det är lite märkligt: varje gång jag funderar på att sluta, vidga perspektiven, söka nya jobb, inträffar något som får mig att stanna på min post.
Hösten 1998. Nyanställd, nyfiken och, förövrigt, nyförlovad
1991 flyttade min familj från Engelbrektsgatan och för fyra år sedan flyttade den tillbaka. En annan familj, men samtidigt min.
Det är nittioett år sedan mormor och morfar bestämde sig för att bygga sitt hus i Halsvik på Styrsö.
Det är tio år sedan vi byggde huset i Slättaskogen. Samma år flyttade min arbetsplats till Lugnet efter (för mig) tretton år på Haraldsbogymnasiet. 2013 var en bra tid i livet. Alla levde och åstadkom stora ting, det gick jättebra på jobbet och framtiden tedde sig ljus.
Dessa händelser, skilda åt genom decennier, rymmer orsak, verkan, och – vilket också det är viktigt att påminna sig om – en ljus framtid. Är framtiden alltid ljus? Nja, det beror på hur man ser på det. Livet övergår som bekant alltid i sin motsats. Här och nu infaller det, livet, och historien ger oss i efterhand perspektiven.
Knut Pederssons väg…… i Slättaskogen Köpekontrakt 1936Engelbrektsgatan Nedre Hövik
Vi var nyligen hos far, Viktor och jag, och hjälpte honom att röja lite. Rester från flera liv och hem passerade revy. Nej, inte döstäda. Röja. Hm, sa far. Släng inget värdefullt. Den norrländska bondsonen, som var elva år när det senaste världskriget slutade, slänger inte saker i onödan. Han fyller snart åttionio. Nu kommer iallafall hemtjänsten åt, sa vi. Hm, sa far.
Far
Vem kan säga hur framtiden ter sig? Om den blir ljus eller mörk. Inte jag, iallafall. Jag brukar tänka att framtiden är ju redan här. Annorlunda än tänkt, oförutsägbar som alltid men definitivt här.
Efter några år av vinglande på en krokig väg känner jag mig äntligen, i den mån det går, fri. Jag har tagit mig till ringhörnan. Bra gjort – ibland fattar du briljanta beslut, säger Mange. Hm, svarar jag. Vad gäller framtiden hoppas jag på mumintrollen.
Nyligen träffade jag någon som berättade för mig vad jag betytt i min yrkesroll. Det är vid sådana tillfällen vidden av yrket går upp för mig. Så det är väl dags att inse att det är lärare jag är.
Allt var inte bättre förr. Cykla till förskolan i motvind, flygande magsjukor och grälmakar Lövberg. Inte var det bättre förr för mänskligheten heller. Världskrig, digerdöd och ojämlikhet. Nej, vi klarar det, på ett eller annat sätt gör vi det. Mumin vinner matchen i ringen, inte Putin (eller vad galningen råkar heta vid aktuell tidpunkt). Man måste stå ut med sig själv innan man kan leva tillsammans med någon.
Dotter 2 har börjat med thaiboxning och Dotter 1 är snart myndig. Tiden och perspektiven ger mig därmed ytterligare en käftsmäll. Kanske är livet en thaiboxningsmatch, i vilket fall är det inget för amatörer. Man måste lära sig grunderna först.
Jag ser mig omkring och inser att jag aldrig har varit i en lokal där man ägnar sig åt thaiboxning, detta är okänd mark för mig. Men här är jag alltså. Svett, adrenalin och vrål pumpar i takt med musiken. När jag iakttar Dotter 2:s kamp i ringen, drabbar insikten mig. Jag älskar livet och tänker fortsätta suga märgen ut det. Visserligen har jag då och då hängt lite punschig mot repen, till och med varit nere för räkning – men också rest mig på nio och en halv. Jag är redo för en ny rond. Låt klockan slå! Oavsett vilket hus jag och flickorna befinner oss i får jag ännu en liten tid agera både mumintroll, Muminpappa och Muminmamma. På sätt och vis en ynnest.
Livet händer och framtiden kommer. Ibland som en käftsmäll. När hade du sex första gången pappa? (Sätter kaffet i halsen). Sex? Det har jag aldrig haft. Vi skrattar båda men resten av konventionen är inte för bloggens ögon.
Flamma stolt mot dunkla skyar, Mumin och en ring för thaiboxning
Longinus är enligt vissa kristna traditioner den romerske soldat som av barmhärtighet stötte sin lans i Jesus när denne blivit korsfäst. Legenden säger att Longinus var en officer som närvarade vid korsfästelsen och fällde orden ”den mannen måste ha varit Guds son”. Namnet är förmodligen en latiniserad form av det grekiska ordet för lans.
Sociala medier svämmar över av hurtfriska, leende, vinterbadande och skidåkande människor. Viktor lyfter ett menande ögonbryn och påstår att bah, jag har hållit på hela livet. Och jag badar förresten året runt, fortsätter han med det lätta förakt som är så utmärkande för den som är fullständigt övertygad om sin egen briljans, inte bara på vintern.
Flickorna firar jullov på Styrsö. Jag nås av självbelåtna meddelanden från Viktor om att hans matlagning uppskattas av de sju små primadonnor han är satt att vaka över. Även min egen avkomma stämde tydligen in i lovsången. Jämfört med Baffra är mina skills i köket tydligen inte badvattnen värda. Et tu, Brute. Då skulle ni se Patric laga mat! Till jättemånga! Bah, säger denna gång jag med det lätta förakt…(trots att jag inte gjort något alls).
Läkaren tittar på mig. Ansiktet passerar under ett kort ögonblick flera skiftningar. Först den koncentrerade läkarblicken, sedan yrkesmässig eftertänksamhet och till sist skrattar hen till lite.
Ja, du Fredrik, sammanfattas det. Det är inte ovanligt med existensiella grubblerier i femtioårsåldern. Men med tanke på allt du gått igenom vore det inte konstigt om du sedan länge gått på antidepressiva. Men jag måste säga att du förvånar mig. På ett positivt sätt. Tappa ett par kilo, bara. På det hela taget är du en mycket välmående femtioåring. Story of my life, skämtar jag. Ansiktet blir återfår snabbt sin professionalitet: du är femtio nu.
Jag tränar en del. Nu måste jag tydligen äta lite annorlunda men också träna lite annorlunda. Det måste dock tillstås. Jag har ta mig tusan en ruskigt dålig teknik för längdskidåkning.
Mein herrn, monsieur, ja, Frederik han stod i snö och spår han drog sin stav ur drivan med (lätt) väderspända lår. i med mest motgång lika sin kroppsvikts underman han kunde icke staka han kunde icke glida blott falla kunde han blott falla kunde han
Se där, lite intern manskörshumor. Här är originalet om någon vill lyssna. Men seröst, Erik och alla ni andra i mdp: hur ska detta sluta?! Hur ska jag klara kortvasor, och allt vad det heter, som komma skall?!
När insikten drabbar hårt Livet Viktor Ett bröd och dess skapare
Under 2020-21 har jag firat min stora födelsedag utspritt. Flera olika fester när pandemin så tillåtit, istället för en stor. (Det var förövrigt detta som fick läkaren att skratta. Lite som när Lövet en gång frågade en doktor om han framgent borde skippa avecen.) Vid ett av dessa festliga tillfällen hade jag uppdragit åt Mange att hålla ”Hyllningstalet till Fredrik Adolphson”. Mange, sin vana trogen, tolkade uppdraget efter eget huvud samtidigt som han konstaterade att han visserligen känner rätt få människor som beställer hyllningstal till sig själva men att jag nog får anses tillhöra den kategorin. (Vem ska annars göra det?!)
Men vilket alster! (Dotter 2, hon som dissar min kokkonst, blev så förtjust att hon omgående beställde en egen ballad om sig själv. Andra maj är deadline, Mange. Då vill hon förövrigt också ha en sång sig tillsjungen av mdp. Äpplet kanske inte cirkulerar långt ute i världsrymden, ändå.) Ursprunget är Taube, här, och Mange framförde den live med egen luta och sång. Trots att föremålet, alltså jag, är tacksamt (obs: dubbelbottnad fyndighet) måste det sägas: imponerande!
Visa skriven med anledning av firandet av Per Fredrik Adolphsons 50 årsdag BALLADEN OM PER FREDRIK ADOLPHSON 2020-11-16
Bland arbetarbaracker i Daloms residens Där Tisken kysser minnet av gruvans existens Där bakom Folkpalatset hörs järnvägsbommens klang, som blandar sig med sorlet från Goldens pilsnerpang
Där luften osar svavel, bensin och gatukök Där herrklubben på gaveln fick ljusskygga besök Där i en radhuslänga på slagg och gjutbetong Där fostrades min polare Per Fredrik Adolphson
Det börja ganska illa för Fredrik Adolphson Han gick ett år på Lekis och sedan gick han om Han harva på med gosskör, basket och pingpong Lyssnade på synthpop och annat pling-plang- plong
När andra tog sitt körkort, fick jobb, odla mustasch Slog Fredrik dank i trenchcoat och rökte Galoise Han knogade för skitlön på stadens lasarett Och hängde på cafeer, likt en bohemisk sprätt
När Falun blev för litet och livet blev longör Gick han till Blids bokhandel och köpte en parlör ”Je suis un European. Jag måste dra nånstans Pastis och Orangina. Bonjour Aix en Provence!”
Vi möttes på ett upprop för kurs Historia A Längst bak där i lokalen, ja där satt han och jag Vi som kom in på nåder, vi skålade för att enkla killar ifrån Falun kan få en doktorshatt!
Sen flytta vi till Djäknen, vi byggde ungkarlsbo Likt ler och långhalm var vi – Il Cyclone och Hjortfot För grannen var vi paria, trapphusets fleurs de mal Var han så bra själv då? En lallande kanalj!
Per Fredrik tog examen: Magister Adolphson, tog tåget upp till Falun för att börja om. En Folkpartistisk vilde, blev Centerpolitit. Han är egentligen Sosse, men det hör inte hit.
Jag hade vänner hemma. Det var en trevlig kväll När Fredrik gick på fyllan och bjöd upp till en duell Fåhreaus hette mannen, som ville se hans blod Han kastade en handske och fresta Fredriks mod
Per Fredrik trädde handsken uppå sin högra hand, och slog ett slag i luften, som boxar’n gör ibland Sen gick han morsk till anfall och ropade: Kom an! Av en uppercut på hakan i golvet tungt föll han.
Sen dess har Fredrik fallit mången gång igen Nu bor han i radhuset, i sitt gamla barndomshem I tujaträdens skugga tar hans gamla liv ny form Nu går rond två i matchen som kallas livets gång.
Så jag knyter bästa slipsen, tar på en bra kavaj! Fyller glaset upp till bredden, nu börjar hans partaj! Skål för varje minne, skål för varje vår! Skål Per Fredrik Adolphson som fyller 50 år!
Eh, ja. Hur tusan ska jag sammanfatta detta? Tack för lansen, jag är återuppstånden? Nja, ett litet utförligare försök får det bli.
Först vill jag påstå att man må förlåta människor som skyltar med framgång, mod och välmående i sociala medier. (Med den baktanken att man också därför, i samma anda, må förlåta mig. Det är väl därför de finns, medierna?)
Till dottern som ventilerar sitt missnöje med min matlagning tar jag till Jesus själv: fader(n) förlåt dem för de vet inte vad de gör. Eller, förresten. Han är ju bra på det där, junior. Jag gläds med, och imponeras av, honom. Vågen, förlåt, vägen menar jag, till någons hjärta går via magen, sägs det ju. Den som en gång fångar honom får väl erfara.
Jag kan ju trots min långsamhet träna (det får väl bli en korthasa) och jag uppfinner mitt eget bröd (ständigt dessa baktankar). Människor är snälla. Jag mötte i mellandagarna en medborgare som glatt utropade sin uppskattning över, ja, lite oklart över vad faktiskt. Men glatt var det.
Till sist betänker jag att visserligen så hänger Longinus namn och myt ihop med lans, barmhärtighet och död. Men anar vi inte också orden longör och jonglör som möjliga synonymer? Och drar vi berättelsen till lansens spets handlar den också om återuppståndelse.
När livet är en stor longör bör vi ta fram vår inre jonglör för att framgångsrikt, och ytterligare en stund, kunna balansera det som stör. För egen del handlar det alltså just nu om en sång om mig, en stor matlagning, ett litet bak, döttrar, en medborgare, en far, en bror, några vänner och kärlek, all denna kärlek, för att jag ska kunna säga: det är fullbordat. Eller skulle jag säga att bordet är fullt?
Osnygghet är, lite udda måhända, ett ord jag gillar. Synonymer är smutsig, ovårdad, sjaskig, oren, ruskig, osmaklig och klandervärd.
Magistraten låter som något strängt. Det är ungefär samma sak som våra dagars kommunstyrelse. Magister betyder lärare eller mästare. I båda fallen har man att utöva makt, myndighet och inflytande. Exempelvis vad gäller handhavandet av affischer, logotyper och… biljardhallar. 1922 diskuterades dessa ting, tillsammans med hyfs, trevnad och säkerhet i Faluns Allmänna ordningsföreskrifter. Samtiden har just tagit fram en ny logotyp för Falun.
Foto: Albin Hedling. Östra Hamngatan är översvämmad 1916. I bakgrunden Borgendahlska huset och ”Fläskminas hus”.
§11
Affischer, annonser eller andra anslag må ej utan samtycke av ägaren anbringas å yttervägg å hus, som vetter åt gata eller allmän plats.
§12
Mom. 1. Skylt eller annat föremål, som till anvisning för allmänheten utsättes, må ej anbringas till men för gatubelysningen eller så att gatutrafiken därav hindras.
Mom. 2. Befinnes skylt medföra synnerligen vanprydnad, äger Magistraten, efter byggnadsnämndens hörande, förordna om skyltens borttagande eller förändring, inom utsatt tid samt förbjuda att den återuppsättes oförändrad.
Mom. 3. På hustak må skylt icke uppsättas, utan att Magistraten, efter byggnadsnämndens hörande därtill meddelat tillstånd.
Mom. 4. För fönster eller dörr invid trottoar eller åt annat för gångtrafik avsedd allmän plats må markis ej anbringas eller nedsläppas så, att densamma på mindre avstånd från marken än 2,2 meter sträcker sig mera än 0,3 meter från husvägg.
Mom. 5. Inom 2.2 meter må ej utåt allmän, för gångtrafik avsedd plats eller gata, fönster eller lucka ställas öppen, så att den skjuter ut från ytterväggens yta mer än 0,2 meter.
§13
Avdamning eller piskning av klädpersedlar, mattor möbler och sängkläder, eller annat kringspridande av damm må icke äga rum å eller invid gata eller annan allmän plats inom staden.
§14
Ny logotyp
Till ansvar enligt denna stadga gör den sig förfallen, som i allmän plantering åstadkommer skada å träd, buskar eller blommor eller nedtrampar gräs, om företeelsen icke är beskaffenhet, att straff därför enligt allmän lag äger rum, så ock den, som å dylikt ställe förorsakar osnygghet.
§15
Mom. 1. Tillstånd att för allmänt begagnande hålla biljard sökes hos Magistraten, som meddelar de ordningsbestämmelser, varunder dylik rörelse får äga rum; dock må biljard på utskänkningsställen icke vara tillgänglig innan tid på dygnet än som för utskänkningsrörelsen är medgiven.
Mom. 2. Biljardlokalen skall under den tid biljardrörelsen icke är tillåten, vara stängd, och må under samma tid icke tillåtas gäster att där kvarstanna.
Mom. 3. Biljardlokal får icke tagas i bruk, förr än den blivit av Stadsfiskalen synad och godkänd.
§16
Mom. 1. Envar, som äger fastighet i Falun, men ej är i staden boende, åligger att för sig att ställa ett här boende ombud, som har att i ägarens ställe motta vid brandsyn meddelande förelägganden samt de tillsägelser i avseende å allmän ordning och sundhet, som av vederbörande meddelats samt att av fullgörande därav ansvara.
Kanske är vi alla något av en Magister Magistrat. Faktum är iallafall att kommunens nya logotyp, som jag varit med och beslutat om, inte sitter på husväggar utan återfinns mest digitalt. Jag säger hursomhelst till döttrarna, eleverna, uttrycker inom politiken och uppmanar mig själv, att oavsett vad vi gör, dammar kläder på allmän plats, driver etablissemang med eller utan biljardbord eller beter oss i största allmänhet så gäller ungefär samma regel: gör det snyggt. Därmed inte sagt att man alltid måste lyckas, men det är en viktig strävan.
Om jag blinkar eller blundar en stund kanske världen ser lite vackrare ut när jag åter öppnar ögonen? Nitton gånger om dagen gör jag denna övning i fåfäng förhoppning. Jag har nämligen nitton personliga säkerhetsbestämmelser. Eller regler, om så föredras. Reglerna är viktiga för mig, de hjälper mig att hålla mig intakt. Varje gång jag blundar tänker jag under några sekunder på någon av dem. Proceduren fungerar lite som meditation.
Varje samhälle och tid har sina regler och rutiner och precis som för individen är dessa mer eller mindre viktiga för samtiden. Men också samhällen måste ständigt se över sina regler och normer.
Jag förbereder en lektion på temat auktoritet när telefonen ringer. Det är en av de seniora deltagarna från min studiecirkel som mycket respektfull, närmast underdånig, undrar om jag är upptagen med att förbereda lektioner eller om det går bra att störa en liten stund? Det gör det eftersom det jag gör är att begrunda några av Faluns allmänna ordnings- och säkerhetsbestämmelser som de såg ut för hundra år sedan. En verklighetsflykt så god som någon – om inte annat för att slippa blinka hela tiden.
Allmänna säkerhetsbestämmelser 1922
Kap 1
§6
I teater eller annan lokal, som användes till uppförande av offentliga föreställningar, såsom skådespel, konstridning, förevisande av djur och dylikt, må tobaksrökning icke äga rum vid tillfällen, då offentlig där gives eller allmänheten till sådan föreställning anländer eller därifrån avlägsnar; dock att detta förbud ej avser tobaksrökning i det s.k. teaterkaféet eller å scenen, där sådant av sceniska anordningar krävs.
§7
En var, som är närvarande vid offentligen anordnad föreställning eller tillställning av den art, som i §13 av ordningsstadgan för rikets städer avses, åligger att hörsamma de tillsägelser, som för ordningens upprätthållande eller olyckors förekommande honom av polisen meddelats.
§8
Ägare eller innehavare av sådana lokaler som i 13 § paragrafen ordningsstadgan för rikets städer omförmäles, äro pliktiga vidtaga de åtgärder till förekommande av olyckshändelser genom brand, trängsel eller dylikt, som Magistraten kan finna skäligt föreskriva.
§9
Till den renhållning, som det åligger gårdsägaren att fullgöra, hör ock, att tak och rännor, å hus så ofta sådant erfordras, befrias från snö, is och orenlighet. Vid verkställande av snöskottning och dylikt från tak bör noga tillses, att fara därigenom ej uppkommer för förbigående och att så ringa olägenhet som möjligt därvid tillskyndas den trafikerande allmänheten.
§10
Mom 1. En var, som inom staden eller dess område lämnar bostad åt resande eller andra i staden icke kyrkoskrivna personer, åligger att inom tolv timmar efter dess inflyttning till bostaden till polismyndigheten avlämna anmälan därom, innefattande uppgift om bostadens belägenhet, inneboendes namn, ålder, yrke samt hemvist ävensom dagen till staden inflyttade. Stadsfiskalen äger meddela närmare ifråga om uppgifternas innehåll och i vilken ordning de ska till myndigheten avlämnas.
Mom 2. Ingen må undandraga sig att lämna de upplysningar som i mom 1 avses; skolande, då sådana upplysningar vägras, den som upplåtit bostaden ofördröjligen göra anmälan till polisen.
Mom 3. Varje stadens invånare, som hos sig hyser resande eller andra i staden icke mantals- eller icke kyrkoskrivna personer är pliktig att om dem lämna de upplysningar, som av polismyndigheten påfordras.
Auktoritet, var alltså temat. Sådan går förvisso att tvinga igenom men det håller sällan i det långa loppet. Var tid har sin moral, ofta utformad i mer eller mindre strikta regelverk. Min filosofi, som också genomsyrar min undervisning, är att man ska ifrågasätta allt. Det kan nämligen vara fel på reglerna. Chefer måste man följa, ledare vill man följa, som det heter. Alltså: verklig respekt förtjänar man. Sådana tankar är goda för själen.
Jag tar gladeligen samtalet. Bland annat beroende på den hänsyn personen visade mig. Respekten för min profession. Det är inte ofta, tänker jag lite bittert, som vi lärare möter den. Jag ler när samtalet avslutas. För ett ögonblick sluter jag ögonen, låter tanken zooma ut. Med hjälp av mina personliga levnadsregler försöker jag peka ut en möjlig riktning. Gammal som ung, funderar jag bakom halvslutna ögonlock, behöver lyssna på sin inre Blinka 19 då och då.
1. Prioritera träning
2. Sova sju timmar per natt
3. Undvika onödiga konflikter
4. Svara aldrig nej utan att först ha tänkt efter
5. Ödsla inte tid på dåliga relationer
7. Vid tvekan: välj alltid det som är bäst för flickorna
8. Inte köpa en massa saker för att kasta i gapet på tomrummet som smyger bakom mig (Tranströmer)
9. Planera inte framtiden, prioritera rätt i nuet
10. Sök inte den rätte, var den rätte. Det enda jag kan påverka är mig själv
11. Tänk en bra tanke varje dag
12. Älta inte
13. Förväxla inte drift med kärlek
14. Jag kan ha fel (Lindeblad)
15. Om någon inte tycks lyssna, var tålmodig. Det kan hända att vederbörande har lite ludd i örat (Nalle Puh)
16. Ha kul. Mår jag bra gör jag omgivningen bättre
17. Lär känna nya människor
18. Lära mig något nytt varje dag
19. Dela med mig av det jag kan och har
Den legendariske falupolisen Jonsson (Blinka 19) pekar ut riktningen vid korsningen Hyttgatan/Gruvgatan. Smeknamnet fick han för sitt sätt att ideligen blinka. Siffran 19 var hans tjänstgöringsnummer. Foto: Hedling 1927
Kärlek. Hur den gestaltar den sig, egentligen? Nu? Då? I framtiden? Hård som en gråtande klippa eller som ett konstant tillstånd av värme. Inte sällan uttrycks den genom förlust.
Kärlek då
Är förlåtelse möjlig? Jag tänker på människor som sörjer. På min gamle vän Patrik som nyligen förlorat, på den som sörjer en förlorad relation, på den som inte har kraft nog att förändra sitt liv. Eller värst av allt: på den som förlorat sig själv.
Hur analyserar man en sorgesprocess? Kanske genom hur den tar sig uttryck för den sörjande i nutid, dåtid och i en framtid. I nuet är etos (trovärdighet) starkt genom hur den rådande (olyckliga) situationen beskrivs. Därefter iakttar man (som kontrast) den tidigare upplevda lyckan och redogör för de orsaker som ledde fram till den (nu uppkomna) sorgesamma situationen. (Det har jag tragglat till leda). Till sist blickar man förhoppningsvis mot framtiden, antingen i hopplöshet eftersom den ser lika mörk ut som nuet eller i hopp om en bättre framtid. Det här stadiet är mycket viktigt, annars riskerar man att fastna i sorgen vilket kan utvecklas till depression.
Niobe är i den grekiska mytologin en symbol för sorg. Som drottning av Thebe möter vi henne i Iliaden och det berättas där att hon hade många barn. Hon var så stolt över dessa att hon jämförde sig med självaste gudinnan Leto som bara hade två: Apollon och Artemis. Niobes högmod förargade dock gudarna och som straff dödade de hennes barn. Förkrossad skriker hon ut sin smärta och ber om förlåtelse – men det är för sent. Barnen förblir döda. Niobe förvandlas slutligen till en gråtande klippa, som en symbol för evig sorg.
Kärlek nu
Okej. Ska jag med hjälp av Niobes klagan våga mig på en retorisk sorgeanalys? Jag försöker isåfall tillämpa lite av känslan från berättelsen i Iliaden.
(Nutid) Nog har ödets växlingar drabbat mig. Förr var jag välsignad med romantisk kärlek i överflöd, nu är jag helt utan. Överflöd blev till brist och jag som förut var på en given plats är nu famlande. Det hade varit bättre att jag aldrig mött henne än att som nu bara få möta tårar. Den som berövats sina barns mor är mer olycksdrabbad än den som aldrig mött verklig kärlek för det man glatt sig över ger sorg när man mister det.
(Dåtid) Mitt öde beror på högmod. Jag levde lycklig och nöjd men efter att ha levt så blev jag utkastad från gudarnas boning. Jag mötte Lyckan och drabbades av Olyckan: vår samvaro blev mina barns mors död, min bekantskap med en gudinna till sist min olycka. Innan jag förlorade lyckan var jag avundsvärd men sedan mitt högmod förstört allt saknar jag den tid då jag var rikt välsignad. Nu ligger min kärlek död och jag kan inte nog begråta det som var min stolthet.
(Framtid) Vart ska jag vända mig? Vad kan jag hålla mig till? Hur är den grav som skulle räcka till för all denna sorg? Hedersbetygelserna som olyckan kräver kan inte fullgöras, vilket inte minst denna blogg vittnar om. Men varför gråter jag över detta, när jag har möjlighet be gudarna ge mig en helt annan natur? Jag ser bara en väg ur mina olyckor: att förvandlas till något som inte kan känna någon smärta: en klippa. Men jag är rädd att jag ändå bara kommer fortsätta gråta.
Det här är något av den klassiska retorikens sätt att kategorisera sorg. Verkligheten är måhända en annan. Men vad vet jag, jag är föga mer än en empirisk teoretiker, om en eventuell läsare förstår hur jag menar.
Kan jag erbjuda tröst till min vän Patrik, till den som sörjer en förlorad relation eller inte har kraft nog att förändra sitt liv och till den som förlorat sig själv, så gör jag det efter förmåga. Men det behövs egentligen inte, det viktigaste är att kunna förlåta sig själv. Men är förlåtelse, för att man kommit till momentet framtid i processen, för att man överlevde och vill ha ett liv igen, möjlig? Självklart är den det. Det är relationen till dig själv det handlar om.
Vi har alla förlorat. Det vi inte förlorat återstår att uppleva. Man får bejaka detta enkla faktum eller riskera att förvandlas till en gråtande klippa.
Jag vet inte hur kärleken gestaltar sig, vare sig då, nu eller sen. Kärlek är ett konstant tillstånd av värme. Kanske sammanfattas kärleken bäst på det vis som någon en gång uttryckte saken för mig; Och du får finna dig i att du faktiskt är behövd på en massa sätt även för oss som inte just nu tänker hångla med dig.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.