Bild 90 – Beatrice

Jag stod i mitten av min levnads bana
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana.

Ej vet jag längre hur jag skildra kan
en skog så full av grymheten och nöden;
vid minnet än mig skräcken slår i bann.

Den ödslig var som tomheten, som döden –
men skall jag säga er hur tröst jag fann,
så må jag måla färdens alla öden.


Jag har upptäckt att jag numera påfallande ofta lever mitt liv i det förflutna. Lite som Dante, citatet ovan är hämtat ifrån Den Gudomliga komedin, rör jag mig från helvetets nedersta kretsar och förhoppningsvis når jag liksom honom slutligen paradiset.

Minnena är är många och goda, jag saknar mitt gamla liv. En konsekvens härav är att nuet lätt synes mig likgiltigt. Konstigt, jag som alltid varit så bra på att uppskatta ögonblicket och att leva i nuet. Ytterligare en konsekvens är att det blir svårt, oviktigt på något sätt, att föreställa sig en framtid. För trots att alla har en sådan så bleknar drömmarna, strävan avstannar. Tankar om livet och dess möjligheter ersätts av tankar om döden, hur de som redan ljutit den har det.

Jag nämnde nyligen Sokrates som i slutet av sitt liv funderade över huruvida döden är en drömlös sömn. Jag utgår från att Dante kunde sin Sokrates. Han, Sokrates, ser en sådan sömn som mer välsignad än de flesta nätter och dagar i livet. Som mitt liv ser ut, där lyckan ligger i det förflutna och framtiden framstår som något bäst beskrivet i Jersilds roman Babels hus, så tycks han onekligen ha en poäng.

Kanske, filosoferar Sokrates vidare, innebär döden en resa till en annan värld. Han ser isåfall mycket fram emot den resan – att få möta de ärorika döda och samtala med självaste Homeros. Han är beredd att dö flera gånger om för den möjligheten. Jag håller med honom. Tänk så mycket jag hade att samtala om med dem som redan korsat Styx. Om inte annat för att be om utsäkt för alla misstag, för alla gånger jag inte var en så bra son, bror och make.

I Hades finns ingen cancer, förmodar jag. För Hades är inte ett synonym för helvetet. Jag har nämligen sett helvetet. Jag har levt i helvetet. Jag hatar helvetet.

En konsekvens av mina tankegångar är att jag likt Mastodontfilms-Mats tagit mig igenom gamla klassiker som Fanny och Alexander, Gudfadern I-III och Troells Utvandrarna/Nybyggarna. Bergman ser jag mest för skådespelarnas skull. Gudfadern III kommer visserligen inte upp i sina föregångares klass men SÅ jäkla dålig är den inte. Den nya maffiabossen ställer dock i Pacinos tappning (del II) två intressanta frågor:

kan man förlora sin familj?

hur kunde han (pappa Vito) bli så älskad och jag så fruktad?

Utvandrarna är härlig att se, den är som filmad teater. Det ska visst göras en nyinspelning. Varför då, kan man undra. En replik som stannat kvar i sinnet är det är allt illa ställt med gamla Sverige när till och med lössen utvandrar.

Två saker tar jag med mig från berättelsen. Dels termen stutabåset vilken innebär att sova avskild från sin vän (Kristina skulle inte överleva ytterligare en graviditet varvid de inte längre – på något sätt – kunde dela säng). Jag sover numera alltid avskild från min vän. Jag saknar att sträcka ut handen i mörkret och känna henne där, att sent höra de lugna andetagen när hon sover och jag läser. Ett sådant ögonblick var det sista vi upplevde tillsammans. Jag saknar det.

Jag berörs också av Roberts öde – han för vilken guldet blev till sand. Efter alla motgångar förlorar han till sist sin godmodiga livsglädje och det sista han säger är att han förlikat sig med sin lott. Det borde måhända också jag göra, det låter som djup, efterlängtad sinnesfrid.

I alla tre berättelserna förekommer karaktärer som under ålderdomen existerar genom sina minnen: i Fanny och Alexander är det Helena Ekdahl, i Gudfadern II-III är det Michael Corleone och i Utvandrarna (Sista brevet hem till Sverige) är det Karl-Oskar. Alla begrundar de i sin ensamhet livet de levt.

Berättelserna i det här blogginlägget präglas också av huvudpersonernas förhållande till religion och Gud. Kanske får jag, i ett försök att göra detta personligt, dra till med sinnesro-bönen: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.


Livet är som det är. Det är bara att åka med, antar jag, man kan ändå endast hjälpligt styra färden. Det är sant för Dante, Primus, Helena, Karl-Oskar, Kristina, Michael och alla de andra. Det är sant även för mig. Dante klampar ju runt i helvetet och träffar döda kändisar. Kanske är det hela en allegori för verklighetens vardag – alltså det jag upplever nu. Dock hamnar han så småningom i paradiset i jakten på sin ungdoms kärlek Beatrice.

Med det synsättet är mitt beteende väl inte så märkligt?


Jag slutar där jag började, hos Dante.

Du är så mäktig, kvinna, att om någon behöver nåd och inte tar sin tillflykt till dig, blir hans längtan utan vingar. (…)

Hur torftigt känns ej här mitt tal, hur kraftlöst mot vad jag minns! och minnet, mot det sedda, är så, att ”svagt” icke är rätta ordet. Eviga ljus, som ensamt i dig vilar och ensamt känner dig, och av dig fattat och fattande dig själv, i kärlek fröjdas!

Eller mer folkligt uttryckt: Beatrice.

Jag har aldrig varit någon större entusiast vad gäller maskerader. Men när någon made an offer I couldn’t refuse blev det Michael Corleone som stod som förlaga. V-dala, nyårsafton 1996

Relaterade blogginlägg:

Too-ticki vs inferno

Kärlek


Källor:

Dante: Den gudomliga komedin

Filmerna som omnämns

IMDb.com

Falun våren 1918

I stadsfullmäktige diskuterades våren 1918 följande promemoria.


P. M. angående Tiskens och Faluåns förskönande. Strandpromenaden.

Som slänten mellan Strandpromenaden är belagd med sten, någon växtlighet med utandtag för maskrosor och hästhovar, var detta synneligen kalt och ödsligt, evad man färdas promenaden sjöledes. Dock går det tämligen lätt att för en ringa kostnad fara hela denna slänt från kajen till Norslund. Se bifogade förslag och kostnadsberäkning. Som förslaget visar skulle endast här planteras vildväxande buskar och träd, vilka icke efter planteringen tarva nämvärd skötsel och torde dock komma att försököna platsen genom lummig grönska, vilken på denna plats vore synnerligen värdefull.

Öarna i Tisken

Meningen med förslaget att anlägga tvenne öar i Tisken är dels att göra Tisken mer tilltalande från estetisk synpunkt, ty med all säkerhet komma dessa anläggningar att pryda sin plats samt giva Tisken ett mera inbjudande utseende, dels att giva vildänderna en fristad, där de ostörda kunna häcka samt tillbrina första tiden med ungarna, innan dessa kunna vara i vattnet. Om denna fristad gives dessa trevliga fåglar inom en ej långt avlägsen framtid Tisken bliva en ”Tåkern i smått”, ty om vildänderna bli riktigt hemma där torde flera andra arter av fåglar komma att slå sig ned för att bygga och bo. Planeringarna på samt omkring holmarna, som föreslagits (se bilagan!) äro sammansatta med särskild tanke på att giva skydd samt trevnad för fåglarna. Anläggningarna av dessa öar torde lämpligast ske på så sätt att under vintrarna utköres, den fyllning som nu lägges på stranden, till dess öarna bli fullt stora, då fyllningen vid stranden fortsätter. På öarna fylles först överst med 1 m lera eller annan för växterna passande jord samt ett matjordslager av 20 cm där växterna skola planteras.

Västra stranden.Vid västra stranden fylles på samma sätt med 1 cm lera eller annan för växterna passnde jord samt ett matjordslager av 20 cm där växterna skola planeras. Till träden som föreslagits att planteras vid järnvägsbron, södra sidan, gräves gropar 1 m djupa och 2 m i diameter samt fylles med jord som ovan föreslagits.

Klabbron-Järnvägsbron

Östra stranden. Slaggen borttages till 1 m och 20 cm djup och i dess ställe fylles med 1 m samt därovanpå 20 cm matjord. Stranden avrundas mot vattenbrynet, enligt ritning (…).

Falubron-Klabbron

Västra stranden. Grundarbetena utföres i likhet med ovanstående. Planteringarna enligt åtföljande förslag. Östra stranden. Vid omläggning av Östra Hamngatan bottages slaggen å det till plantering föreslagna området till 1,20 m djup. Detta område fylles sedan med 1 m lera och 20 cm matjord med avrundning mot vattenbrynet. Under vattenbrynet muras med slaggsten o.d. Västra stranden. Här bibehålles den stenmur som finnes men bakom denna fylles med matjord, där träd föreslagits till plantering, till 1 m djup. Här är det ej rådligt att fylla med lera, ty vid frost kan leran rubba stenmuren. Planteringarna på stränderna utföras enligt åtföljande förslag. Den badbrygga som finnas å östra stranden för hästar är här borttagen av hygienska skäl, ty flera kloaker ha sitt utlopp i Falu ån ovanför detta badställe. Badbrygga för hästar vore lämpligare att förlägga till Östanforsån.

Kristinebron – Falubron

Östra stranden. Utanför ordenshuset fylles i ån med 1/2 m matjord samt planteras med Typha latifolia. Västra stranden. Här fylles ån med 1 m på det område, som föreslagits till plantering. Fyllningen danas så att den bildar ett skär av kullersten av matjord mellan stenarna, samt att planteringar enligt förslag.

Nybron-Kristinebron

Östra stranden. Stensöta samt diverse andra ormbunkar planteras i springorna i denna stenmur, som upptar hela denna sida. Västra stranden. På detta område bortföres slaggen till ett djup av 1.20 m samt fylles med 1 m lera samt 20 cm matjord. Kanten mot vattenbrynet avrundas enligt ritning. under vattenbrynet muras med slaggsten eller annan lämplig materiel. Å detta område har lämnats plats til båtars upptagning. En promenadväg är också tänkt mellan Nybron och Kristinebron. Dock ej så att det ska bliva en vetenskaplig anläggning som stör harmonin i denna vildmark. Denna väg skulle bli en skogsväg, en vildmarks(…)

Magasinsbron-Nybron

Östra stranden. Området vid Johanneskrykan utfylles enligt förslag i ritningen. Om kring den gamla punpen, som bibehålles, planteras träd. Slaggen borttages till 1,20 m djup. Området fylles som oban föreslagits, likaså stränderna. Å denna udde bygges ett litet hus för tama vildänder för att där kunna giva dem mat under den kallaste vintern. Denna plats är synnerligen lämplig för detta ändamål, ty å ena sidan av udden flyter den del av ån, som passerat kvarnen och elektricitetsverket, och ån är där aldrig frusen, ej ens under den strängaste köld. På andra sidan är en fors som ej fryser. Därtill är området väl skyddat för hundar och människor. Dock har man den vackrste utsikt över det hela från Magasinsbron, där de tre delarna av ån sammanflyta. Å den del av västra stranden, som tillhör Falu stad, har föreslagit att plantera området enligt ritining och beskrivning. Här torde träden kunna planteras utan några grundarbeten å marken därför att en trädgård ligger omedelbart intill området och matjord från denna har sköljts ner till detta område. För att få en kraftig växlighet samt lummig grönska i harmoni med Tisken och Faluån har föreslagits att plantera områdena med träd, buskar och örter ur vår vildflora. Dessa anläggningar bliva ej så dyra i underhåll som vetenskpliga dylika men torde dess bättre pryda sin plats (…).

Förslag till planteringar vid strandvägen.

Som slänten mellan Strandvägen och sjön Tisken är belagd med sten, ger denna ett kalt och oangenämt intryck. Endast hästhovar och maskrosor tyckas frodas där mellan stenarna, vilka icke försököna området. Dock går det att med en tämligen ringa kostnad försköna denna slänt och som den ligger vid strandpromenaden får den efter en dylik försköning stort värde i estetiskt hänseende. Enligt ritning och åtföljande beskrivning avser förslaget att plantera våra vanliga vilda trödbuskar och örter, vilka torde komma att trivas samt giva en lummig grönska. Vid planeringen upptagas stenar, vilka få kvarligga vid stranden. Till varje tröd och buske åtgår 1/2 kbm matjord, utgörande 40 kbm matjord, till 80 st träd och buskar. Tills trand och underplanteringar av 375 ormbunkar och blomsterväxter åtgår c:a 25 kbm matjord.

Kostnadsberäkning:

80 st tröd och buskar: 47,90

375 st ormbunkar och blomsterväxter: 210, –

65 kbm matjord à 5 kr pr kbm: 325, –

Arbeten med grävningar, matjord m. m. samt plantering: 400, –

Summa kronor: 982,90

Till detta pris är trädgårdsmästare Lindberg villig att utföra anläggningen,


Förövrigt kan anföras att lärarkåren vid Falu Folkskola i kristidstillägg för år 1918 fick ytterligare en halv årslön. I lönen ingick visserligen avtalad ersättning för husrum, ved och ort (!), men ändå. Falun var generös mot sina lärare – men så var det ju under en rådande pandemi (Spanska sjukan) också.


Relaterade blogginlägg:

Tiskens västra strand

Slussen


Källor:

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktige i Falun, Handlingar, 1918

memento mori

Who wants live forever, who dares to love forever, when love must die

Se där en textrad från Queens ledmotiv till filmen Highlinder från 1986, en film jag och mina vänner gillade. (Ja, uppföljarna är usla.) Filmen har nyligen kommit över mig igen, jag känner mig lite som huvudpersonen Connor MacLeod när han lever ett helt liv med sin fru. Bortsett från att jag, till skillnad från honom, inte är odödlig. Hon åldras och dör, inte han. Men de fick iallafall ett helt liv tillsammans.

1986

Vi människor är sociala varelser. Det, om något, har blivit tydligt under pandemin. Förutom det lidande den medfört, förstås.

Det finns, iallafall för mig, en inbyggd motsättning mellan att arbeta som lärare/politiker och en rakt igenom positiv syn på artificiell intelligens/design. De förra försöker (i allmänhet) förbättra tillvaron här och nu (även om ett framtidsperspektiv finns). Det senare handlar om att mixtra med vetenskap för att hitta genvägar till… utveckling.

Ibland går det bra, ibland inte. Genvägar har vi hursomhelst funnit. På relativt kort tid har människan förflyttat sig enormt mycket på evolutionsskalan och därmed sin position på jorden. Det som normalt tagit hundratusentals år att utveckla har för oss tagit något enstaka årtusende eller två. Den korta tid som vaccinet framtagits under innebär nytt världsrekord. Igen. Denna evolutionära förflyttning har gjort stora avtryck i våra liv, i kulturen och på planeten.

Prometheus, exempelvis, var i den grekiska mytologin den som stal elden från gudarna för att ge till människorna. Grekerna hade en dubbeltydig hållning till detta brott då de räknande händelsen som ursprunget till konsten och vetenskapen. Metaforen innebär att fel använd kan både eld, konst och vetenskap vara något farligt.

Det är idag möjligt att designa liv. Konstbefrukta, klona, förbättra, försköna, renodla och ta bort. Filmen Jurassic Park är ingen utopi, vi skulle kunna (har kanske redan, säger min inre foliehatt) återskapa mammutar och neandertalare. Det är inte svårt eller ens kostsamt och det finns tydligen frivilliga homo sapiens som kan tänka sig bära ett sådant foster. Neandertalarnas återkomst, alltså. Varför? För att studera deras hjärnor och jämföra med våra? Eller för att det var vårt fel att de försvann? Sak samma – riskerna är många.

Kanske begränsar vi denna kunskap till att designa bättre framtida exemplar av vår egen art. Men vi bör som sagt ändå vara försiktiga. Den kognitiva förändring som innebar att vi gick från att vara enkla apor på savannen till planetens härskare var en obetydlig förändring i hjärnans inre struktur. Mixtrar vi mycket med det där får vi resultat som är omöjliga att förutse.

Detta tema är alltså inte något nytt i kulturhistorien. Temat behandlas i klassiker som Frankensteins monster, Dr Jekyll and mr Hyde och Dracula. Dessa berättelser kretsar kring ondska och godhet i den mänskliga naturen, om anatomi och frågor kring döden och livets uppkomst. Särskilt Frankenstein är intressant. Den heter förresten egentligen Frankenstein: eller den moderne Prometeus.

Huvudpersonen i berättelsen försöker ge döda ting liv och bestämmer sig för att skapa en egen varelse av död materia. Detta visar sig dock inte vara alltför lyckat. Frankenstein tänker nämligen inte igenom de konsekvenser hans handlande kan få och när monstret kommer till liv tappar hans skapare kontrollen. Monstret vandrar ensam omkring och försöker lära känna världen. Men hans utseende skrämmer och var han än dyker upp möter han hat och rädsla. Hans hämndbegär för detta riktar sig slutligen mot sin skapare. Kanske borde den som vill återskapa neandertalare läsa boken.


Framtiden är viktig. Men det är också här och nu. För det är nuet som skapar framtiden och historien nuet, för att parafrasera Orwell. Nuet utgörs av relationer och dessa förändras under livet och särskilt så under en pandemi. Om relationer kan man notera följande under ”vår” pandemi, åtminstone vad gäller mig: de viktiga relationerna har fördjupats och de ytliga har blivit mindre viktiga.

Och det är just det som är problemet. Hemma i enskildhet tycks många nu ha det svårt. Därför måste forskaren, läraren och politikern gå hand i hand. Vaccinet och vården tyglar Covid, läraren, kulturen och filosofin ger verktyg åt var och en att tygla sitt inre monster.


Jag begär inte så mycket av livet nuförtiden. Att kunna ta hand om barnen, att kunna röra på mig, läsa, lyssna på musik. Att titta ut över havet från altanen på Styrsö. Jag läser fortfarande högt för Dotter 2. Hon kan läsa, men vi gillar båda högläsningen. Vi har just avslutat Dracula (vilka stereotypa könsroller pappa! Men huvudpersonen heter Mina) och ska snart läsa Frankensteins monster. Hon vill även se musikalen, säger hon.

Ett rum med utsikt

Evigt liv, ska det vara något att stå efter? Nä, det låter plågsamt. Jag har fina minnen, goda relationer och försöker alltid göra morgondagen lite bättre än gårdagen. Mer klarar jag inte, den ambitionen får räcka under min stund på jorden.

För att citera Gladiatorn med stort G: Death smiles at us all. All a man can do is smile back. Och apropå: memento mori. Kom ihåg att du är dödlig. Se framåt. Men kom också ihåg att du är mänsklig.

Ingmar Bergman var 90 fyllda när han kom över sin rädsla för döden. Jag är, om jag någonsin fruktat den, sedan Malins bortgång helt botad.

Men varför fundera så mycket? Trösterika ord, oavsett vad var och hen lägger i begreppet Gud, finns i vers 4 och 5 i af Wiréns Sommarpsalm:

Allt kött är hö, allt flyktar här
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv,
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.


Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt;
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där inget vissnar mera.


relaterade blogginlägg

Prometheus, Lawrence och jag


Källor:

Harari: Sapiens

Shelley: Frankensteins monster

imdb.com

Ett fint minne

Ehrenfried

Jag ser honom ofta, Ehrenfried Billengren. Sträng och oförvägen blickar han, förevigad av Carl Larsson, ner på mig från sin upphöjda plats på väggen i rådhusets sessionssal.

Jag har faktiskt kommit att sakna honom lite, eftersom alla möten numera sker på distans. Han får mig nämligen alltid att skärpa till mig. Ehrenfrieds rynkade panna skämtar man inte bort, nej, i hans värld tillåts inga skingrade sinnen under möten som berör stadens väl och ve.

Hur var han egentligen, denne Ehrenfried? Som tung politiker (jag är osäker på vilket parti men något säger mig att han var högerman) var han verksam i Falun under tre decennier och gymnasielärare i samma ämnen som jag – fast för hundra år sedan.

Är det Nordstjärneorden han bär? Visserligen bara riddartecknet men är inte det…för mycket? Bild: privat

Kultur- och fritidsnämnden diskuterar just nu bland annat det nya badhuset och vad som kan tänkas vara en rimlig entréavgift för ett bad samt huruvida det så kallade Olgahuset ska rivas eller bevaras. Jag kommer under mötet att tänka på (ursäkta Ehrenfried!) det gamla badet, det som många äldre falubor nostalgiskt saknar.


I början på 1900-talet väcktes förslag om ett nytt varmbadhus i Falun och ett förslag presenterades 1907. Känt är stadsfullmäktiges ordförandes (mmm, just det, Ehrenfried) något kallsinniga svar: Jag badar nämmeligen icke, de övriga stadsfullmäktige badar nämmeligen icke heller, vad skola vi då med ett badhus? Ett badhus blev det icke desto mindre. Ritat i jugendstil av stadsarkitekt Klas Boman och placerat framför dagens polishus, i korsningen Ölandsgatan-Kristinegatan, stod det klart för invigning den 16:e november 1911.

bild: falun.se

På första våningen fanns en allmän tvättstuga, på den andra en bassäng om 10×10 meter. Det erbjöds allehanda moderniteter som karbad, simbad, bastu och tempererad dusch med regndusch, stråldusch och sittdusch.

Regnduschen gives från en stril lagom stor för att strålen ska omfatta hela kroppen. Strilen är uppställd i 45 graders vinkel, då vattnet vid det använda ledningstrycket faller behaglig häftighet.

1968 byggdes polishuset och biblioteket (efter rivningar av äldre bebyggelse) och invigdes av självaste Gustaf VI Adolf. Denne lär ha undrat, när han tittade ut genom ett fönster i polishuset, vad det var för mäktigt hus som stod framför.

Fram till i december 1972, när badet stängdes hade drygt 3 miljoner bad ägt rum. Storhetstiden inföll under 1940-talet med nära 70.000 bad per år. Det stängdes samma år som det nya badet på Lugnet, vilket var inhyst i samma byggnad som då var nordens största inomhushall, invigdes.

Ett allt modernare Sverige präglades på många håll av en på senare tid ofta beklagad rivningsvåg. Mellan 1959 och 1981 revs stora delar av Faluns centrum. Det gamla badet var i stort behov av kostsamma reparationer och ett nytt bad fanns som sagt redan på Lugnet.

Idag finns inga spår kvar av badet som låg framför polishuset vilket uppfördes 1968 i stram, statlig stil. Foto: privat

Men det var många som var emot rivningen och den så kallade badhusstriden 1973-1974 väckte ett stort engagemang med aktionsgrupper och protestlistor. Förgäves. Beslutet att riva badet fattades i april 1973. och i mars 1974 skulle rivningen genomföras. Då hade femtiotal ungdomar förskansat sig i byggnaden och rivningen fick vänta tills polis (de hade inte så långt att gå) hade avlägsnat dessa.

Paradoxalt nog uppfördes byggnaden på medborgarnas initiativ och under protest från stadsfullmäktiges ordförande (jajemän, Ehrenfried) och revs enligt stadsfullmäktiges beslut trots folkliga protester.


I mars 1918 presenterade Falu varmbadhus sin revisionsberättelse för stadsfullmäktige.

Berättelse över Falu stads varmbadhus Förvaltning och Ekonomi under år 1917

Styrelsen för Falu stads Varmbadhus får härmed i enlighet med gällande instruktion avgiva berättelse över Varmbadhusets förvaltning och ekonomi under år 1917. Under året hava i badhusets serverats 40618 bad som motsvaras under år 1912: 42594, 1913: 45135, 1914: 42675. 1915: 39288, 1916: 42577

Av de bilagda jämförande rapport över serverade bad under 6 år framgå de olika badformerna. Badfrekvensen har minskat: från 3,548 per innvånare under 1916 till 3.329 per invånare under 1917. Folkskolebaden hava även under icke utbrukast i den utsträckning, som varit möjlig. 1912 serverades 9928 skolbad, 1913: 12284, 1914: 9982, 1915: 8535, 1916: 9242, 1917: 8454.

Anmärkningsvärt är, att under de sex år badhuset varit i drift folkskolebadens antal under 1917 varit det minsta som förekommit och 3830 stycken mindre än det högsta antalet, som förekommer år 1913. Varmbadhusets ekonomi framgår av här bilaift gda avskrift av 1917 års vinst och förlustkonto. Därav framgår ävenledes, att ett av stadens anslagsmedel hava för badhusets verksamhets upprätthållande tagit i anspråk 7618 kronor och 50 öre.

Inkomsten av serverade bad var under år 1912 kronor 18976, 1913: 19916, 1914: 19360, 1915: 19201, 1916: 19924, 1917: 19684.

De omåttligt uppskruvade cokespriserna hava nödgat varmbadshusstyrelsen att övergå till användning av ved som bränsle. Under år 1916 inköpets emellertid cokes – visserligen dyrt -, som varande till den 5:e augusti 1917, varefter vedeödning vidtog.

Att av anslagsmedlen icke större belopp än ovanstående måst anvämdas är sålunda beroende på cokesinköpet, som gjordes under år 1916. Den ved, som nu befinner sig i badhusets ägo, torde vara tilleäckligt för behovet intill 1 oktober 1918.

För bränslebesparing företogs inför året följande inskränkningar i badtiderna: Från den 15.e februari till den 27:e juli hölls badhuset öppet varje helgri dag från kl. 2 till 9 e.m. från och med den 27:e juli till den 1 december hölls badhuset öppet blott tre dagar i veckan från kl 1 till kl 9 e.m. Från 1 december till årets slut blrev det nödvändigt för att icke äventyra badhusets vattebrörsystem att elda ångpannorna varje dag , och har därför badhuset hållits öppet helgfria dagar från kl 1 till kl 9 e.m.

Å inventarierna hava avskrivits 477 kronor och 68 öre och å vattenledningsröret i Faluån 384 kronor och 98 öre. För vattenledningsvatten och mätarehyra hava till vattenledningsverket utbetalts 1183 kronor och 40 öre.

Falun i mars 1918

K. A. Åkerblom, C. A Carlsson, Valborg Olander


Jag är ganska ny i nämnden men jag har ändå varit politiker i Falun under snart häften av Ehrenfried Billengrens tid i tjänst. Jag inser att jag möjligen dyker djupare i historien än vad som möjligen är rimligt för en fritidspolitiker. Detta till trots anser jag det kan vara värdefullt att sätta badhuset i perspektiv. Om inte annat för att framöver slippa riskera att sakna en vacker byggnad i stadens hjärta.

Någon ny Ehrenfried Billengren strävar jag i alla händelser inte efter att bli – men skulle hens majestät ringa och erbjuda Nordstjärneorden, om så bara av första klass, skulle jag inte tveka. Det är ju trots allt länge sedan badhuset stormades (om någon greppar referensen).


Källor

Stadsgullmäktiges handlingar, nr 10, 1918

Falun.se

Dalasamlingen

Viss information kommer från sidan reddit.com. Jag vet inte vad det är för källa och den källhänvisar bara till ”i huvudsak Faluns Vattenhistoria, men även stadsvandringar och artiklar” vilket torde röra sig om Dalasamlingen på biblioteket och stadsvandringar med falunestorerna Örjan Hamrin och Daniels Sven Olsson.

bild 89 – andra vågen

Inget är. Även om något är, så är det obegripligt för människan. Även om det är begripligt, kan det iallafall inte meddelas och förklaras till någon annan.

Detta är den grekiske filosofen Georgias ord från 400-talet f.v.t. Ett annat uttryck från samma filosofi (sofismen) är

Om inte ens ord överenstämmer med ens karaktär är man som en flöjt som talar med en annans mun.


Jag hörde nyligen ett inslag på radion om en närmast desperat kvinna som mist sin man i covid. Hon var så ledsen. Hon hade ju aldrig varit ensam, aldrig druckit förmiddagskaffe i ensamhet, aldrig varit den som skött allt i sitt hem, aldrig varit ensam i sina tankar. Det smärtade att lyssna på. Samtidigt tänkte jag att jag kanske skulle höra av mig till henne och förmedla några tips.



Nu har jag växlat upp och börjat (om) igen. Några av er har hört av er under helgerna och undrat hur läget är. Tack för det! Det är faktiskt ganska bra men det har varit en lång resa. Och den pågår.

Efter Malins bortgång kändes det viktigt att lägga allt det dåliga bakom mig. Detta förhållningssätt medförde ett närmast maniskt beteende som ibland ledde till dåliga beslut. Min samtalspartner säger att jag försökte fylla ett svart hål efter Malin.

Den här hösten kom allt ikapp mig och jag har varit tvungen (det fungerar inte som livsstil att fly) att bearbeta det. Det var den andra vågen, kanske man kan säga. Den andra vågen av sorg. Risken är att sådant mående, om det inte bearbetas, leder till depression. För man kan inte fly i oändlighet.

Jag har fått god hjälp, hittat strategier och det känns ljusare igen. Det är faktiskt till och med så att livsglädjen är om inte tillbaka så åtminstone lite på väg. Och flickorna hjälper till. Vi är så nära, flickorna och jag.

Dotter 1 vill söka estet teater till hösten. Jag skrattar för mig själv. Malin, en stjärna på matematik, logik, ekonomi och organisation, med mera, suckade ofta åh, de är ju som du, hopp, studs, musik och evigt babbel.

Så då kör vi då. Utöver mitt heltidsarbete på skolan är det på tisdagar och torsdagar antingen fullmäktige, kommunstyrelsen, något av dess utskott eller Kultur och fritidsnämnden. Till det kommer olika sporadiska möten ”där det är bra om jag är med”. Förberedande möten, tjänstemän som vill informera, utbildningar (dock inget som har med partiet att göra, sådant ligger på kvällar eller helger). Arbetet med Globala Målen har tidigare varit intressant, hoppas det det kommer igång igen.

Summa cum laude: det pumpas ständigt ut nya kallelser i googlekalendern.

Den dag min chef säger att jag måste gå ner i tjänst får jag avsäga mig politiska uppdrag eftersom jag inte får något betalt utöver mötesarvode och ett blygsamt arvode som vice ordf i Kommunstyrelsens utvecklingsutskott.

Men jag vill inte gå ner i tjänst. Jag har förvisso inte råd men jag älskar också att undervisa. Jag tycker Lugnetgymnasiet är en fantastisk arbetsplats. Den bästa. Det skulle jag tycka även om jag provat att arbeta på en annan skola, för att citera en viss Christer Birgersson.

Nej, jag klagar inte. Detta är mitt val, min livsstil. Det är kul att hantera frågor om spillvattnet i Bergsgården, detaljplan för vindkraft i Lumsheden, världsarvets utveckling, vettig integration, muddring i Tisken eller att höra av mig till Annie och säga att det är huvudlöst att inte tillåta offentlighetsprincipen i friskolor. Att cykla från skolan med andan (och lunchen) i halsen och tinnitusen ringandes i örat för att rusa in i det knäpptysta rådhuset och sitta helt still i sju timmar. Jag gillar det. Annars skulle jag inte göra det.

Jag har det varken bättre eller sämre än människor i allmänhet och vill med denna bloggpost meddela att jag är hyfsat på banan igen. Jag kommer att jobba hemifrån så länge man måste, jag har insett att jag aldrig kommer att kunna fylla hålet i mitt hjärta och bitvis saknar jag Malin så jag håller på att bli galen.

Men jag har som sagt utvecklat mina strategier. Varje vaket ögonblick är inte längre fyllt av smärta, det kan ibland gå en hel halvtimme utan att jag tänker på henne. Det tycker mina vänner, min bror, till och med flickorna är något bra. (I söndags fick förresten flickorna med mig till IKEA, Mammons högborg antitesen till parterapi. Bara en sån sak!)

Så jag ska försöka ta nya tag nu, på båda mina jobb. Kanske har jag just överlevt andra vågen av sorg. Jag hyser förhoppningar av den typ som lätt uppstår när man ställer sig på den andra vågen i lika delar from som fåfäng förhoppning att den ska visa en annan, angenämare, vikt.

Strategierna då? Run, Forrest, run. Spring, löp, åk skidor, simma, cykla. Träning, motion, hjälper mot allt. Omge dig med goda människor och skippa idioterna. Leta inom dig efter de svunna superögonblicken, sådana där tillfällen när allt bara var helt underbart, och försök återuppleva om så bara en tiondel av känslan du hade då. Skratta, om du kan. Skratta åt sorgen, skratta åt döden. Skratta åt dig själv. Jag menar, livet är ett skämt – så varför inte skratta åt det? En sak kan jag iallafall säga: mina ord matchar min karaktär.

I passed the test. I will diminish…and go into the West…and remain Galadriel.


Något av allt detta dravel kanske jag kan förmedla till den ledsna kvinnan på radion. Å andra sidan:

Inget är. Även om något är, så är det obegripligt för människan. Även om det är begripligt, kan det iallafall inte meddelas och förklaras till någon annan.

Styrsö sommaren 2009

Relaterade blogginlägg

Ögonblick


Källor:

Iordanoglu: Sofisterna

hästparken

Jag går upp till Hästparken. Jag passerar den ofta i slutet på min löparrunda. Jag tänker, jag minns. Ernst? Måhända relaterar en nutida besökare till en annan person.


En liten oansenlig park i övre Elsborg. Numera mest lekpark men en gång i tiden en oas på slaggvarpen för bönderna som kom resande från Tunahållet. Här rastade de sina hästar innan färden fortsatte in till staden.

Parken löper längs med Konstvaktaregatan med kortsidorna i söder mot Mormorsgatan (kanske kommer gatunamnet från ett av gruvans smeknamn: ”Gamla Mormor”) och i norr mot Berghauptmansgatan (namnet kommer av att detta var bergmästarens officiella titel). En tvärgata som möter Konstvaktaregatan mitt för parken hette förr Tunavägen men är numera omdöpt till Ernst Rolfs gata.

Och alldeles bredvid står han byst i evig uthuggen ro, revykungen. Undrar om de vet vem han var, barnen (?) som brukar klä honom i kvarglömda kläder.

Själva parken anlades av Falu planteringssällskap under åren 1915-21. Skötseln övertogs av Falu stad 1931, alltså ett år innan Ernst Rolf avled på juldagen 1932.

Ena hälften av parken – den som jag så ofta frekventerat

Ernst Rolf var en av landets stora underhållningsprofiler under mellankrigstiden. Fun fact är att ett av hans barn, Tom Rolf, sedermera hade en framgångsrik karriär som filmklippare i Hollywood. Han arbetade med produktioner som Taxi Driver och Rätta virket för vilken han fick en Oscar för bästa klippning. Andra filmer som kan nämnas är War Games, Pelikanfallet, Heat och Mannen som kunde tala med hästar.

Mannen som kunde tala med hästar. Här i Hästparken måste han i alla händer ha lekt som barn, Ernst Johansson, pojken som växte upp till revykungen Ernst Rolf. Och här lekte vi elsborgsbarn på 1970- och 80-talen. Bara ett stenkast från parken ligger Ernstrolf-gården som sedan 1985 innehåller både café och utställning. Det är Ernst barndomshem och adressen Styraregatan 28. Det finns även en trevlig gård där man om sommaren kan ta en fika. Tidigare bodde både gruvarbetare och hantverkare i huset som är från mitten av 1700-talet.

Under några år i slutet på 1890-talet borde Ernst ha lekt här i parken, det har ju alla barn som vuxit upp på Elsborg gjort.

Jag ser mig omkring. Tänker på alla timmar jag härjat här. Parken, navet i barnens lek. Fotboll på sommaren, skridskor på vintern. Bus, stoj, skratt, bråk kärlek och tårar. Gräva sig till Kina. Vippa. Snurrgungan. Kurragömma. Röda-vita rosen. Se upp för plommongubben! Bittra förluster och storslagna segrar.

Ja, det är många minnen.

Det finns en tv-serie om Ernst Rolf, Lykkeland från 1982. Jag har inte sett den, vad jag minns. Däremot var jag med i den. Eller i varje fall min röst. Vissa scener, de från Ernst barndom, spelades in på Elsborg och produktionen ville ha barn som talade faludialekt. Så man dubbade. Min dialekt var inte så utpräglad men jag sjöng i kyrkokören. Och Ernst måste ju kunnat sjunga även som barn, resonerades det.

Så kom det sig att ett gäng ungar från Södra skolan fick följa med till Dalaradion och läsa in repliker. Vi fick hamburgare på restaurang Kopparhatten till lunch, oerhört lyxigt. Jag vet inte in till denna dag om min röst faktiskt kom med. Mamma påstod det, iallafall. Och det måste väl räknas för något.

Ernst var inte lycklig. Stundtals deprimerad hotade han ofta med självmord. Och försökte också, flera gånger. Julafton 1932 kastade han sig i vattnet på Lidingö men räddades. Han drabbades dock av lunginflammation och avled redan dagen därpå, 41 år gammal.

Begravningståget genom Stockholm på nyårsdagen kantades av 40 000 sörjande åskådare. Han är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm. Far säger att Ernst sista vilja, att vila i Falun, aldrig hörsammades. Var han nu fått det ifrån. Det upprör dock far.

Två dagar före sin död spelade Ernst in en nyårshälsning för tv, trots sin depression. Se här. The show must go on, antar jag.


Jag gillar att besöka Hästparken. Att minnas. Att tänka på dem som inte längre finns hos mig. Det är som Voltaire drabbar mig genom sina ord: vi är skyldiga de levande respekt men de döda sanningen. Jag går hem igen, jag rycker i slutet på löparrundan. Jag nynnar på den visa ingen kan stå emot. Jag tänker, jag minns. Det är för var och ens möjlighet att bli revykungen/drottning/president vi kämpar.

Ernst. Only one can be number one.


Relaterade blogginlägg:

Elsborg


Källor:

Elisabet Hemström, Dalasamlingen Falu bibliotek

Falun.se

Wikipedia

bild 88 – ögonblick

Jag fascineras av detaljer. Små och stora ögonblick som leder till något fullständigt oväntat.

Kanske är det på det viset att vi aldrig fullt ut kan överblicka konsekvenserna av våra handlingar. Ögonblick man kanske borde, vid en tillbakablick, tycka sig kunna ha njutit mer av – för stunden kom kanske aldrig tillbaka. Eller kanske handlar det istället om en smart lösning som i slutändan visade sig leda till något hiskeligt.

Hursomhelst. Ett flyktigt ögonblick är i alla händelser en sämre domare än en lång stund. Visst finns hallelujaögonblick, men varats långsamma framåtskridande är det som ger svaret och som i slutändan styr känslan.

Eller?


Behistuninskriften är, förmodar jag, ett världsarv. Bild och text blickar ner på betraktaren, uthuggna direkt ur klippan i Zagrosbergen i Iran. Skriften är daterad till 521 fvt och är perserkungen Dareios I monument över sig själv.

bild: Wikipedia

Berättelsen över kungens storhet berättas på klippväggen på tre olika språk: kilskrift, fornpersiska och akkadiska. Det var förvisso en svårtillgänglig plats han valde för sitt epos över sig själv, knappast tänkt att läsas av vanligt folk. Ändå får vi vara honom tacksamma så här i efterhand. Behistuninskriften är kanske den viktigaste källan vi har för att slutligen kunna förstå kilskriften.

Därigenom förstår vi måhända också oss själva lite bättre.

Undrar förresten om han var nöjd med resultatet, Dareios. Trots denna storslagna insats för historien törs jag emellertid påstå att det idag är relativt få som minns persernas store konung Dareios I.


Inte så många känner heller till Fritz Haber. Den som i övrigt inte känner till så mycket om det första världskriget känner dock i allmänhet till en sak: gasen. Den som på grund av sin speciella doft döptes till senapsgas.

Man skulle kunna tro att det är genom denna företeelse som den kemiska krigsföringen gör sin hemska entré men det finns också de som menar att detta förekom redan under Digerdöden när man under en belägring laddade katapulterna med pestlik. Det visade sig dock snart vara ett tveeggat svärd. Precis som gasen.

Under kriget led tyskarna på grund av den blockad kriget medförde brist på ämnen och materiel. Exempelvis salpeter som är en viktig beståndsdel i explosiva ämnen som krut.

Den tyske kemisten Fritz Haber hade redan 1908 uppfunnit metod för att enkelt tillverka salpeter och under kriget använde tyskarna hans metod i industriell skala. Haber själv var en ivrig förespråkare för att använda gas i kriget. Honom förutan hade Tyskland antagningen kapitulerat långt före november 1918. Han fick förövrigt Nobelpriset i kemi samma år.

Några år senare utvecklade han gasen som skulle komma att användas i nazisternas koncentrationsläger under nästa världskrig. Även om Haber, det måste påpekas, utvecklade den som ett bekämpningsmedel mot insekter.

Haber var av judisk släkt. Trots att han både var nationalist och officer, och alltså någon som gjort sitt land stora tjänster, utvisades han av nazisterna 1933. Han avled redan året efter av naturliga orsaker vilket trots allt, åtminstone för hans egen skull, nog var tur.


Vi behöver perspektiv, alltså. Hastverk är sällan bra. Men historien hjälper inte alltid. Vissa ting måste hanteras med framsynthet och inte genom efterklokhet. Som det där med gas.

Jag har upplevt en lång stund med någon. Sjukdomen var kort. Slutet, sett i perspektiv, snabbt. Världen går vidare, drabbas av en pandemi. Människor har sitt att tänka på.

Men jag har stannat. Jag vet att jag borde kommit över henne nu. Att jag liksom världen borde fokusera på annat. Människor gör redan det. Men alltså inte jag. Varje vaken minut är smärta och jag längtar ständigt efter sömn, jag sover enormt mycket, för då känner jag inget.

Men man kan inte stå stilla i flödet. Flyktiga ögonblick kommer och går, bildar till sist en helhet. Jag måste förhålla mig, ta ställning, agera. Ännu har jag inte bestått provet, ännu vet jag inte om jag kommer förbli Galadriel.

För att fortsätta droppa referenser. Alla, en forntida kung, en kemist under första världskriget eller en helt vanlig nutida snubbe i Falun, alla behöver vi sinnesfrid. Ignorance is a bliss.

Jag sluter ögonen och förflyttar mig bakåt i tiden. Det är i mitten av oktober 2005 och jag tittar på det vackraste jag någonsin sett. Ett flyktigt ögonblick stod jag i ett tyst sjukhusrum alldeles fullt av skönhet. Det var ett litet, stilla ögonblick som växte till en känslostorm för alltid inhuggen i klippan.

What we do in life echoes in eternity.

Så går ännu en dag, blott ett ögonblick i sänder.


Relaterade blogginlägg

Tebogo

Quo vadis


Källor:

Wikipedia

Harari: Sapiens

IMDb

filibustern

Filibuster är en term som avser en politisk taktik att förhindra eller fördröja en omröstning genom att någon, vanligen från minoriteten, håller extremt långdragna anföranden. Fenomenet förekom redan under antikens Rom och i senare tid USA. Rekordet är från 1957 och ligger på drygt 24 timmar.

Jag pratar mycket. Jag uttrycker mig än här, än där. Håller lektioner. Skriver debattartiklar, håller anföranden. Syftet är inte att ge information, de flesta har redan tillgång till allt för mycket av den varan. I synnerhet mina elever. Nej, mitt syfte är ett annat.

Mitt jobb går strängt taget ut på att göra mina elever anställningsbara och redo att hantera livets förändringar. För livet innehåller sådana och det kommer framtidens arbetsmarknad att göra i än större grad. Vi som ockuperar samma arbetsplats i över två decennier är en utrotningshotad art.

Elevens förmåga att hantera olika situationer i livet utvecklas inte genom att jag förmedlar fakta utan snarare genom strävan efter att hjälpa till med hur man kan lära sig att sortera fakta. Att skilja mellan viktigt och oviktigt, att kunna foga samman olika delar till en helhet.

Länge, ja, under tusentals år, har livet inneburit att människan först under en tid samlar erfarenheter som man under återstoden av livet sedan tillämpar. Den skola jag själv gick i fungerade så. Men det räcker inte.

Pepparkaks-Trump

Det räcker numera inte att som övning ge eleverna en viss mängd information med uppmaningen att tänka själva. Så som skolan tycks fungerat en tid, ja, hela 2000-talet faktiskt. Kritiskt tänkande är förvisso viktigt men knappast något man lär sig av sig själv. Inte heller kommer förmågan att samarbeta med människor man inte valt eller hur man kommunicerar väl eller är kreativ automatiskt. All information jag förmedlar i klassrummet slår man lätt upp, men innebörden av ovan nämnda förmågor är inte lika lätta att googla efter. Avgörande förmågor.

Detta förhållningssätt präglar allt sedan hösten 1998 min pedagogiska idé. Om det är något jag är stolt över i min lärargärning så är det denna tidiga lärarinsikt. Den har, törs jag påstå, varit framgångsrik. Den gäller än. Kalla mig old school men jag föreläser. Jag ägnar mig med liv och lust åt det som min lärare på lärarhögskolan med läpparna krökta av förakt kallade tankbilen.

För tänk efter. Förmågan att hantera förändring, att hantera okända situationer är, och kommer definitivt framöver än mer att bli, den viktigaste förmågan i en människas hela liv. Sådant får man inte hjälp med på universitet, det förväntas man redan kunna när man kommer dit.

Knappast något jag lärde mig i skolan

Detta synsätt präglar även diverse insatser jag gör inom politiken. Jag har (massor av) synpunkter på hur ett gott politiskt samarbete bör se ut, hur länge politiker bär prata, vad vi säger och hur vi uttrycker oss om varann. Vissa misstar detta förhållningssätt för självbelåtenhet eller arrogans. Men det är det inte. Det är läraren i mig som talar. Det är min strävan att vilja främja kritiskt tänkande, samarbete, kommunikation och kreativitet som kommer till uttryck.

Men visst, jag misslyckas ibland. Helst inom politiken. En sak vet jag emellertid säkert. När mitt liv skakades i grunden var det dessa förmågor som utgjorde skillnaden mellan fortsatt liv eller gå under.

(I Kiruna håller man på att flytta stadens centrum på grund av rasrisken i den djupa gruvan. Det slog mig att detta är en perfekt metafor för mitt liv.)

Tiga är måhända guld. Bör man förresten hålla tand för tunga eller tunga för tand? Man får hursomhelst i allt som livet utsätter en för ständigt använda sin kreativitet, samarbetsförmåga, kommunikationsförmåga och kritiska tänkande. Improvise, Adapt and Overcome för att låna en militär term.

Äntligen stod Fredrik i talarstolen

Till havet, till havet! Där vita måsar ljuder och vindarna blåser och vita skummet sjuder. I väst, långt i väst syns runda solen falla. Grå skepp, grå skepp, hör du dem kalla, mitt folk som rest före mig dit jag ämnar fara? Jag skall fly, jag skall fly skogens trygga vara, ty våra år förklingar och dagen går mot natten. Ensam skall jag segla ut och korsa vilds vatten. Långa är vågorna som mot Sista stranden svallar, ljuva är rösterna från Svunna ön som kallar, i Eressea, i Alvhem, fördolt för alla andra, där löven inte faller: där skall vi evigt vandra!


Bla bla bla.


Källor:

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Wikipedia

Tolkien: Sagan om konungens återkomst (Legolas)

bild 87 – slussen

Jag har inga särskilda minnen av Slussen. Familjen flyttade till Elsborg 1979, som ligger i hyfsad närhet, jag cyklade ofta under 1980-talet till min vän Mattis som bodde precis bredvid men har i övrigt inga direkta minnen. Det är helt enkelt en plats man passerar så som slussar i allmänhet plägar vara.

Ah, Stockholm tänker du. Nej, Falun svarar jag.

stadskartan.se

Idag ligger där ett litet sommarkafé med minigolf, rättigheter och grejer och så är det utgångspunkt för Slussbruden med vilken man kan åka på fin båttur på Runn samtidigt som man räkfrossar. Det hela är så där lagom sömnigt och mysigt som så mycket annat här i stan. Jag älskar det.

Slussen idag

Är du redo för en ångbåtstur in i centrala Falun? Sätt maskinen igång, herr kapten!

För egen del vistas jag mestadels på Runn under vintern, om det råkar vara skridskovinter. Men tänk om. Det är inte ofta den något slitna formuleringen det var bättre förr faktiskt fungerar. Men kanske i detta sammanhang?

Norsån

Runn har faktiskt en anrik marin historia. En särskild fartygstyp (jag har för mig den hette Runnslup) togs fram av den kände göteborgsren Sahlgren. Ångbåtsfarten tog fart på 1840-talet då det ansågs nödvändigt att uppgradera den gamla segelskuteflottan.

Red: På Sjö och Älv i Dalarna

Först handlade det mest om att transportera gods, varor och koppar sedermera om en rätt omfattande persontrafik. Det finns flera vrak, ett utanför Främby udde på bara två meters djup. Det finns även (åtminstone) ett i Varpan.

Det som förr var en trafikerad del av sjöstaden Falun

Falun har gamla anor som sjöstad. Jag träffade nyligen falunestorn Björn Fahlen som liksom jag kretsade runt Dalasamlingen på biblioteket. Björn visste att berätta om en granne i Östanfors som som så sent som på 1970-talet tog årorna under armen och travade ner till båten i Faluån för att ta sig via Tisken och slussen ut till sommarstugan på Stensö i Runn. Vad angenämt fridfullt det låter.

Faluån har ofta svämmat över sina breddar

Redan 1685 diskuterade landshövding de Laval frågan om inte en sluss borde anläggas och man kan misstänkta att orsaken var de tidvis kraftiga nivåskillnaderna mellan Faluån och Tisken/Runn som gjorde det nödvändigt att reglera vattenståndet.

Här svämmar det ofta över

1796 omtalas ett ”Bohlwerck”, (någon typ av slussanordning) i Norsån mellan Tisken och Runn och från 1807 finns noteringar om utgifter för sluss-contoiret i Bergslagets räkenskaper. Hur dessa äldre anläggningar sett ut i detalj vet man dock inte. En riktig sluss började byggas 1848 under en viss konstmästare Husberg och den stod klar 1853.1856 var förövrigt slusstaxan för större båtar 8 öre riksmynt medan mindre båtar passerade gratis.

Uppströms

Slussen från 1850-talet var 45 metet lång, 9 meter bred och drygt 3 meter djup. Nivåskillnaden mellan Tisken och Runn var cirka 1,20 meter. Man kunde härigenom reglera vattnet i ån och med båt färdas upp till magasinet, en resa på drygt två kilometer från Faluåns utlopp i Tisken.

Dalarnas Venedig?

1866 förbättrades slussen genom två slussluckor från Forsbacka bruk men 1875 var anläggningen hårt sliten och en större reparation genomfördes. En dammbyggnad och ny slusskanal anlades år 1908. 1930 uppfördes en omfattande ombyggnad med bland annat nya luckor.

Vi har passerat centrum

In på 1960-talet användes Slussen för större ångbåtar. På 1970-talet användes den enbart för mindre båtar och tämligen sporadiskt. Slussen stängdes, på grund av de höga driftskostnaderna, åren 1972-77 av Stora Kopparberg. Beslutet överklagades och som det visade sig kunde företaget inte stänga en farled, som detta faktiskt var, varför den öppnades igen mellan 1977-1983.

Ändåhållplats: Magasinsbron

En ny vattendom (jag kan inte detta i detalj men tror och misstänker att Stora Kopparberg överklagade) medförde dock slussens slutgiltiga stängning och strax därefter togs slussportarna bort, lades på botten och bassängen fylldes igen.

Man kan äta på Faluån. Länge leve Spruthuset! Faluns enda Marina, bortsett Slusskaféet

Hur kunde vi låta allt detta gå förlorat? Hur kunde vi riva slussen och förgifta Tisken och Runn?

Tja, det var väl inte tillräckligt viktigt för oss att låta bli. Den väsentliga frågan att ställa för nutiden är istället vad kan vi göra åt det. Allt är möjligt, tänker jag, bara man vill. Slussportarna ligger fortfarande på botten, det är bara att plocka upp dem och kopiera konstruktionen. Även att, åtminstone till viss del, muddra Tisken är faktiskt möjligt. Tankar och drömmar om det finns och det är en start.

Jag har förövrigt badat i ån. Det tror jag inte så många nu levande falubor gjort. I juni 1990 genomförde Dala Gymnasistförening sitt traditionsenliga badkarsrace. Några vänner hade grävt upp en myrstack (ja, de var röda) och lagt i en sopsäck som de tömde, efter att först bombarderat oss med ägg, från Klabbron över mitt och Jerras ekipage varför vi därefter helt enkelt var tvungna att bada. Mor släppte inte in mig i huset när jag glatt återvände med paddeln under armen utan spolade av mig på stället med slang och slängde kläderna.

Allt var möjligen inte bättre förr, trots allt. Bara annorlunda. Och var framtidens farleder går är inte lätt att veta något om.

”Helt otroligt, pappa. Du går i gång på en å. Kom nu!”

Källor

Red: På Sjö och Älv i Dalarna

Björn Fahlén

Sven Olsson

Elisabet Hemström

bild 86 – tiskens västra strand

Platsen har stor betydelse i en människas liv. Att undersöka detta kallas att tillämpa ett mikroperspektiv på historien, gräv där du står så att säga.


Jag har, utan att närmare begrunda saken, levt en stor del av mitt liv i relativ närhet av sjön Tisken. I synnerhet av dess västra strand. Eller sjö och sjö, tusen år av sediment från gruvan och på senare tid också andra industrier gör att det numera inte är mycket till sjö kvar. Däremot är gruvan fortfarande en av Sveriges största förorenare av Östersjön och föroreningarna finner/rinner sin väg/utgår via/från Tisken.

Tiskens västra strand, alltså. Det är väl inget särskilt med den, tänker måhända den genomsnittlige falubon. Kanske inte – ändå intresserar platsen mig. Jag springer ofta där, min runda går bland annat längs med. Jag tränade som barn fotboll på Kopparvallen belägen knappt en frispark därifrån och jag gick på låg- och mellanstadiet ännu närmare än så på Södra skolan.

Det är faktiskt en ganska vacker passage där cykelvägen passerar mellan Kvarnberget och Tisken. Ryktet säger att man en gång i tiden impregnerade syllar av trä till järnvägen och telestolpar med asbest på den här platsen. Man brukade in i nutid tippa snömassor från snöröjningen här men jag tror och hoppas att man slutat med det.

En gång i tiden förlades stadens barnbördshus intill denna gifttipp, därefter omvandlades byggnaden till skola och sedermera byggdes, en bit bort, en vårdcentral (om någon uppfattar en viss syrlighet ber jag om överseende).

Trots att Tisken länge var farbar för båttrafik är nedsmutsningen av området alltså ett millennium gammal. Jag gick förresten till arkivet och hittade en hundra år gammal diskussion om saken.


Drätselkammarens framställning om anslag till inhängnande av avstjälpningsplatsen vid Tisken.

Paragraf 89.

Utdrag av protokoll hållet vid drätselkammarens i Falun sammanträde den 27 mars 1918.

Med förmälan att den för uppdrag av byggnadsavfall och dylikt upplåtna avstjälpningsplatsen vid Tiskens västra strand under den mörkare årstiden och även annars under nattetid används till avstjälpningsplats för gödselsopor och latrin, varigenom en vidrig stank uppstode till stort men för i närheten boende, hade hälsovårdskommissarien hos hälsovårdsnämnden gjort framställning, om ej ifrågavarande område kunde genom drätselkammarens försorg inhägnas, så att endast en inkörsväg funnes och kontroll över avstjälpningen kunde utövas. Denna framställning hade hälsovårdsnämndens ordförande överlämnat till drätselkammaren med hemställan, att drätselkammaren skyndsamt låta ingångna platsen ifråga.

Sedan stadsingenjören nu meddelat, att han beräknat kostnaden för inhägnaden till 350 kronor, beslöt drätselkammaren överlämna ärendet till stadsfullmäktige med anhållan, att fullmäktige ville besluta att låta inhägna platsen och anvisa därför erforderligt belopp att tagas av uttaxerade medel.

Som ovan. Enligt protokollet:

V. Högberg


Till Drätselkammaren i Falun

Då de i bilagda skrift omförmälda olägenheter äro synnerligen menliga för stadens Epidemisjukhus och i närheten boende personer samt någon bevakning av platsen under hela dygnen icke torde låta sig göra, får jag å Hälsovårdsnämndens vägnar hemställa, att Drätselkammaren behagade skyndsamt låta platsen ifråga inhägnas på det sätt hälsovårdskommissarien Larsson föreslagit.

för Hälsovårdsnämnden: Johan Cornelius

Falun den 14 mars 1918.


Till Herr Ordföranden i Hälsovårdsnämnden i Falun.

Som under en längre tid förekommit, att den för upplag av byggnadsavfall och dylikt tillåtna avstjälpningsplatsen vid Tiskens västra strand, under den mörkaste årstiden och även annars under nattetid, användes för avstjälpningsplats för gödselsopor och latrin varigenom en vidrig stank uppstår till stort men för i närheten boende, utan att detta hitintills kunnat förhindras, får jag härmed vördsamt göra en framställan om ej ifrågavarande område kunde, genom Drätselkammarens försorg, inhägnas så att endast en inkörsväg finnes som vore öppen endast å tider då den arbetare, som dagligen finnes på platsen för planeringsarbetet, uppehölle sig därstädes, varigenom av denne kunde kontrolleras vilka ämnen som där avlastades.

Falun den 14:e mars 1918.

Carl Larsson, Hälsovårdskommissarie

Att lukten från ifrågavarande avstjälpningsplats tidtals är så stark att den kännes till Epidemisjukhuset, intygas.

Uno Wallin stadsläkare

Maria Glad: Föreståndetska Ep. Sjukhuset


Jag vet faktiskt inte om platsen blev inhägnad eller inte. Men jag njuter i fulla drag av det vackra, nästan poetiska språket i handlingarna. Och då ska man veta att jag är en person som läser stora mängder politiska handlingar.

Nästa gång jag lunkar fram på min runda tänker jag inte enbart på gamla skolminnen utan ägnar även en stund åt att begrunda de människor som för hundra år sedan plågades svårt av en vidrig stank från Tiskens västra strand.

Tiskens västra strand en dyster morgon i december 2020.

Källor:

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktiges i Falun, Handlingar, 1918