Foto – Adolphson

Foto, Historia, Livsåskådning, Resor, Sång och musik, Skola

Bild 80: wake me up before you go go

1 november, 20261 november, 2026av adolphson

Om jag somnat i oktober 2017 och vaknat upp samma månad tre år senare skulle jag till det yttre kunnat orientera mig, jag hade känt igen mig. Samtidigt hade uppvaknandet varit något fasansfullt, en ond mardröm – för 2017 var barnens mor frisk och 2020 var hon död. Gradvis förändrades tillvaron de här åren. I början var hon i allt väsentligt fungerande men bröts med tiden ner av sjukdomen. Döden kom inte oväntad. Och så är det ju alltid: de små förändringarna leder sammantaget till stora förändringar. Hur klarar man, som en liten enskild människa, det? Det viktiga är inte att leva utan att leva väl, hävdade Sokrates.

Om en slumpvis utvald spanjor på samma vis somnat år 1000 och inte vaknat upp ur sin törnrosasömn förrän femhundra år senare, ungefär när Columbus klev ombord på Santa Maria, hade faktiskt också han känt igen sig hyfsat väl. Visst hade förändringar skett men i stora drag vore det samma värld han vaknade upp till som när vederbörande somnade in. Om istället Columbus somnat under en siesta i det han var övertygad om var Indien och inte vaknat förrän idag skulle emellertid hans hjärna snart drabbas av härdsmälta. De senaste femhundra åren har nämligen inneburit en fullständigt enorm utveckling.

Jorden hade år 1492 ungefär 500 miljoner innevånare medan planeten idag hyser över 7 miljarder. Folkmängden har på fem hundra år fjortonfaldigats, produktionen 240-faldigats, kaloriintaget per capita 115-faldigats. Få städer hade på 1500-talet fler än 100 000 innevånare. För Magellan tog det 1519 tre år att fullborda resan runt jorden (för expeditionen som helhet, själv dog han under resan), Phileas Fogg fixade det på 1870-talet med nöd och näppe på åttio dagar (romanen var inte overklig) och idag kan vilken medelsvensson som helst göra resan på två dygn. Columbus upptäckte en ny värld 1492 och 1969 besökte vi månen, nästan alla sjukdomar var obotliga på 1500-talet, idag tar vi på nolltid fram ett covidvaccin alla förväntar sig ska komma.

Det gäller kanske att vara uppmärksam på när förändringarna infaller. Att isolera sig i det förgångna kan ställa till det i mötet med nuet. Jag minns exempelvis när jag följde med far som skulle byta bank varvid följande utspelade sig: Och så vill jag ha en handkassa också, avslutade pappa mötet. Eh vad menar du, replikerade bankmannen. Ja, pengar i börsen alltså. Bankmannen tittade frågande på mig. Har din pappa en aktieportfölj? Nej, han vill ha kontanter i plånboken. Pappa, pappa. Ändå tror jag att han var obekymrat lycklig ända till slutet.

De små förändringarna, således. Vi borde hoppat över den sista omgången cellgifter. Men visst blev hon väl lite bättre förra gången? Vi vill numera gärna att mötesdeltagare ska slå på sin kamera under distansmötet. Det som var omvälvande under pandemin är nu vardag. 2020 blev jag att betrakta som kulturpolitiker. Ledamot i Kultur och fritidsnämnden. Nu sex år senare är jag plötsligt politiker på heltid. Många möten blir det. För att inte glömma vem jag är låter jag Afrodite vaka över mig.

Det viktiga är således inte att leva utan att leva väl. Med tanke på utvecklingen de senaste femhundra åren är det antagligen rätt många som förvaltat sitt pund tämligen hyfsat. Samtidigt, hur löser vi problemen? Jo, vi pumpar ut massor av stålar för att hålla det gamla klimatförstörande sättet att leva vid liv. Jag vet dock att förändringen på ett eller annat sätt kommer. Långsam och ostoppbar. Mitt uppdrag är att hjälpa till. Jag ska inte sova bort min tid i Rådhuset.

Jag tänker alltså finns jag. Men det räcker inte, man måste också leva. Leva väl. Det är svårare nu än förr, det är det. Uppvaktandet vore lättare för den okände Törnrosa-spanjoren än för siesta-Columbus och svårast är det för mig. Men jag försöker, det gör jag. Vad annat återstår att göra än att omfamna alla dessa små, olika, förändringar som med tiden kommer att bilda en ny, stor, vagt bekant, värld att orientera sig i? Kort sagt: Wake me up before you go go.

Samtidigt. Hade jag somnat in i oktober 2020 och vaknat upp igår hade det varit en väldigt vacker upplevelse. Det får man inte glömma.

Källor:

Harrari: Sapiens

Wikipedia

Fotnot:

Detta blogginlägg skrevs ursprungligen 11:e oktober 2020 och är nu bearbetat.

Foto, styrsö

bild 189: Argentina

24 oktober, 202624 oktober, 2026av adolphson

Året är 1949. Argentina, ett fartyg i svenska handelsflottan. Kan det till och med ha varit jungfrufärden? Men det är i alla händelser inte den som firas. Fotot är något av en klassiker i min släkt. Det fångar bland annat morfar vid ett festligt tillfälle. Han var vid tidpunkten en respekterad sjöman med många erfarenheter i bagaget, mest i ögonfallande är i efterhand att han överlevde när hans fartyg som nummer två av tre i en konvoj under kriget torpederades av tyskarna. På bilden är han med sina femtio år äldre än de flesta i besättningen. Men var befinner han sig?

Fest på Argentina, bilden är redigerad med hjälp av AI

Fartyget han befinner sig på, Argentina, levererades 1944 till Johnsonlinjen och togs i trafik 1949. Varför det tog så lång tid att komma i trafik känner jag inte till men sannolikt hade det med kriget att göra. Det fanns nämligen en föregångare med samma namn (Argentina) byggd 1935. Det är hon som sänktes av en tysk ubåt 1942 och morfar var som sagt med vid förlisningen – men på ett annat fartyg, Brazil, som också sänktes. Han mönstrade senare på den andra Argentina och det är ombord på henne fotot är taget.

Fotot föreställer min morfars, John Ivar Isaksson, femtioårsdag. Jag vet inte exakt när det är taget men han fyllde iallafall år den åttonde januari 1949 och fotot ska enligt uppgift vara taget vid detta tillfälle. En besättning firar. De ser ut att trivas tillsammans och ha roligt. Det är i slutet av morfars tid till sjöss, han gick i land 1954 efter att ha upplevt två världskrig till havs. En legend.

Alla på fotot är sedan länge döda. Drömmarna och förhoppningarna de bar på är övertagna av oss. Jag hoppas de tog vara på tiden de fick och gjorde det mesta av sina liv. Världen efter kriget lovande fred och hopp, framtiden var deras. Morfar längtade säkert hem till sin familj på Styrsö även om han förhoppningsvis hade det roligt just där och då.

Ett fruset ögonblick i tiden. Jag tänker ibland på scenen från filmen Döda poeters sällskap när jag studerar fotografiet. Vi kommer alla till slut att bli maskföda så det gäller att fånga tillfället i flykten påminns jag. Faktum är att vi har fotot inom glas och ram på två platser. Hemma i Falun och i huset på Styrsö. Milstolpen i livet firade morfar långt hemifrån ute till havs. Men var? Festen ser som sagt ut att ha varit rolig. Man gjorde väl vad man kunde för att fira sin båtsman med till buds stående medel. Morfar sitter trea från höger mitt emellan de som påminner lite om Hasse Alfredsson respektive den amerikanske skådespelaren Mickey Rourke. Någon bakom håller vänskapligt om honom.

Jag bad AI analysera vad som står på borden. Jag kan se en hel del, även om bilden inte är tillräckligt skarp för att läsa alla etiketter säkert. Man ser glasflaskor med läsk, en etikett ser ut att ha texten “POMMAC”, vilket var en vanlig alkoholfri festdryck på svenska fartyg. En eller två flaskor ser ut att ha Pripps-etiketter, men det går inte att avgöra vilken dryck. Flera dricksglas står på borden, några verkar innehålla julmust eller öl. Man ser ett askfat med cigarettfimpar och flera cigarettpaket. Ett litet fat eller bricka med något som ser ut att vara kakor, smörgåsar eller snacks står på en vit bordsduk, vilket tyder på att detta är ett särskilt tillfälle i mässen.

Detaljer, bilden är redigerad med hjälp av AI

Man kan inte enkelt jämföra liv och förhoppningar mellan olika generationer. De bar på sina vedermödor och vi som lever nu bär på våra. Vi levde tämligen olika liv, morfar och jag. Han var född på och präglad av 1800-talet, upplevde fyra kungar och tjugofem statsministrar. Trots att han inte hade lika många semesterveckor på Styrsö som jag känns det som att jag är mer avundsjuk på hans liv än han skulle varit på mitt. Men på ett sätt är våra liv lika: vi längtar båda hem till våra två döttrar om än vid olika tidpunkter.

Ur mammas album, bilden är redigerad med hjälp av AI

Hur fångar man en dag? Inte vet jag. Genom att lite varje dag kombinera mental närvaro med att samtidigt då och då dras med skingrade sinnelag, kanske. Genom att ha så kul man kan så ofta som möjligt med de medel som står till buds. Genom att ta hand om varandra. Det var nog det morfar och de omkring honom gjorde en januaridag mitt ute på något av världens alla hav.

Så vilken var fartygets position? Om fotot verkligen är taget i samband med morfars femtioårsdag kan man med hjälp av de uppgifter jag fått fram anta att Argentina befann sig någonstans ute på Atlanten på väg mellan Europa och Sydamerika. Den mest sannolika positionen är mellan Brasilien och Afrika, någonstans 1000–1500 km från Brasiliens kust. Men positionen är inte det viktiga. Nej, det som betyder något är påminnelsen om att leva livet fullt ut oavsett var man är. Han fick ett långt liv, morfar. Jag frågade honom aldrig om han var lycklig men något säger mig att han inte riktigt skulle kunna relatera till frågan.

Man stävar på helt enkelt, tills man når sin hamn. See you in Liverpool.

Fyrtio år senare fyllde han nittio år. Mottagning i januari 1989 på Diktaregatan i Göteborg, bilden är redigerad med hjälp av AI

Relaterade blogginlägg:

Gullholmen

Viktor om see you in Liverpool

Musik:

Tuch her soft lips and part

Källor:

Riksarkivet: Centrala Sjömansregistrets arkiv, volym DIa:71 (omfattar tidsperiod 1938-1964 i födelsedatumsordning) sjötjänstöversikt sk. sjötjänstutdrag på John Ivar Isaksson, född 1899-01-08 med registernummer 2104. Morfar gick till sjöss (första gången han blev registrerad) 1914-07-11 men blev reguljärt anställd (andra gången 1939-07-01 med registernummer 17). Han gick i land (avförd) 1954-12-31.

De fartyg som han tjänstgjorde på under den senare delen av sin karriär är;

Nike, hemort Göteborg med tjänsteår 1939-1940

Brasil, hemort Stockholm med tjänsteår 1942-1943 (det var i konvoj under lejdtrafiken han torpederades)

Argentina, hemort Stockholm med tjänsteår 1944-1950

Wikimedia

Foto, Jämställdhet, Livsåskådning, Personligt, Spännande människor

Fredrik 3.0

22 augusti, 2026av adolphson

Detta är ett resonemang som Viktor brukar förfäkta till förmån för sin tes det bortglömda mellanbarnet. Frågan är förstås större än så. Varför är man den man är? Vilka värden har format ens personlighet? Hur förändras man under livets gång och är uppväxten både förklaringen och ursäkten? Inte vet jag. Hur ens relationer ser ut är antagligen tämligen avslöjande för vilken sorts människa man är.

Jag är genom livet präglad av starka kvinnor. Mamma, moster Lena, mormor Astrid, Malin, Mina, Louise och, på jämförelsevis relativt kort tid, Ragna. På första plats kommer dock mor. Hon som alltid höjde mig till skyarna. Hur kommer det sig att vår relation var så speciell? Och hur präglade den mig? Jag har alltid sett den relationen som något gott, den innersta, något oåtkomligt. Jag har låst in den längst in i mitt hjärta. Nu drar jag fram och granskar den med det vuxna jagets ögon.

Visst tog det några år för mina föräldrar att få barn. Visst var jag efterlängtad när jag äntligen kom. Och visst fick jag över fyra år av odelad kärlek och uppmärksamhet innan Viktor kom. När Helena kom till världen var jag nästan sju år.

Mamma uppfostrade mig. Alltså, pappa fanns givetvis med men i bakgrunden. Det var mamma som bestämde. I synnerhet när det kom till mitt, hennes förstföddes, väl och ve. Hon lät aldrig något ont hända mig. Hon uppfostrade mig om jag vore något slags högre väsen. Sedan jag själv blev förälder inser jag att man inte ska göra så. Man måste också ställa krav.

Mamma gav mig sin totala hängivenhet. Hon valde mina kläder, putsade mig, skötte mig och älskade mig. Hon talade om hur jag skulle bete mig, skämde bort, curlade i vissa fall långt bortom rimlighetens gräns, satte in pengar på mitt konto utan krav på motprestation med mycket mera. Hon ville tidigt lära mig att bli den perfekte gentlemannen. Hon uttryckte sig faktiskt exakt så, en gång. Du måste alltid vara artig och belevad, Fredrik, kom ihåg det. Hon lärde mig hur man dansar (nåja) styrdans, i förekommande fall konverserar sin bordsdam och, när jag blev äldre, vilka blommor man har med sig till en dejt (att jag aldrig gick på någon spelade mindre roll), hon valde parfym åt mig och inskärpte vikten av att doften endast ska förnimmas och inte golva, att en riktig man ställer sig upp och drar ut stolen för en kvinna, låter andra människor gå före i kön och annat otidsenligt nonsens som inte klarar nutida omständigheter särskilt väl. Eller?

Man behöver inte vara stjärnpsykolog för att räkna ut att detta riskerar skapa en tämligen påfrestande människa. Jag minns att människor i vår omgivning regerade. En granne kallade mig ”den lille riksdagsmannen” på grund av mitt lillgamla språk. En annan, mer irriterad, sarkastiskt ”the golden boy” och en mer avlägsen familjebekant rätt och slätt ”prinsen”. Andra i familjeumgänget såg sig nödsakade att bry sig extra mycket om de yngre barnen i familjen outtalat för att jag redan fick så (onödigt) mycket uppmärksamhet. Sant eller inte så var jag, uttryckt med pappas ord, intensiv. En kusin frågade halvt på allvar om jag hade MBD (minor brain damage var ett inte ovanligt tillmäle på den tiden), salig moster anmärkte en gång att jag visserligen var (väldigt) jobbig som barn men till slut växte upp till en fin pöjk.

Det blev jobbigt när mamma försvann. Hon som alltid skyddat mig fanns inte längre. Relationerna blev svårare, livet tuffare. Jag började ta beslut som, om dåliga, hon inte kunde fixa till. Det är fortfarande jobbigt. Trots att hon för alltid gick bort från mig redan den fjärde juli 1997. Jag fick beskedet på en åker i Västmanland och på den åkern står jag ibland fortfarande kvar och gapar. Men det fanns ett ljus i mörkret för strax innan träffade jag Malin.

Egentligen hade vi väl allt emot oss, hon och jag. Malin var nämligen allt jag inte är. Vi var inga tvillingsjälar, nej, vi var på många sätt varandras motsatser. Och, viktigare, hon var inte lik mamma. Plockade man fram sin smäktande tenorstämma vid fel tillfälle kunde man åka på en hockeytackling. Med henne var jag inte någon prins, det daltades inte, man fick respekt om man förtjänade den. Jag var en av två familjeförsörjare med lika ansvar för hus och hem. Hennes respekt vann man på andra sätt. Tur det. Jag tror jag långsamt kvävts till döds av min egen odräglighet om det inte vore för Malin. När jag en gång frågade henne, efter att vi varit oense, om vad hon egentligen såg hos mig svarade hon på sitt karaktäristiskt kärnfulla vis: du har potential. Då hade vi varit tillsammans i tio år. Vi slutade inte umgås förrän tjugotre år senare vid en sjukhussäng på Falu lasarett. Jag har nog aldrig känt mig så ensam som dagen hon dog.

Tiden gick som tiden gör. Jag blev med tiden rätt nöjd i min lilla värld och var helt oförberedd när Ragna stormade in och erövrade den. Jag föll handlöst men landade mjukt. Det krävs mod att ge sig i lag med någon med min bakgrund. Ragnas närvarande intensitet är i sina bästa stunder elektrisk. Med henne vill jag vara en ännu bättre version av mig själv. Hon oroar sig visserligen ibland för att jag behöver (för) mycket (av hennes) bekräftelse. En rest från det förflutna, måhända. Men jag är en i allt väsentligt förändrad människa med livets erfarenheter inristade i min själ. Ragna är fullständigt unik och en gåta att lära känna. Men känslan är den samma som jag upplevt tidigare. Känslan av att äntligen ha träffat någon att vilja vara den bästa för. Bruset bleknar när man känner så.

Det handlar om tillit. Man måste känna sig trygg. Jag har alltid litat på mina föräldrar och de starka kvinnorna som funnits runt mig. Verklig vänskap eller kärlek måste kunna klara en törn eller två. En verklig vän är inte enbart en ryggdunkare. Men man får aldrig svika tilliten. Sedan självkritik. Man bör återkommande granska sina egna tillkortakommanden och ifrågasätta sig själv. Det har jag blivit bättre på. Det finns möjliga förklaringar men sällan ursäkter för återkommande dåligt beteende. Självkänsla och självkännedom är inte samma sak. Glömskans labyrint är lätt att gå in i men svår att hitta ut ur. En riktig karl sörjer för de sina som morfar en gång sa. Det mottot försöker jag leva efter.

Mina relationer är överlag goda. Min slutsats är bland annat därför att mina föräldrar trots allt gjorde ett gott grundläggande arbete, att vissa människor påverkat mig till det bättre och att man kan förändras – om man vill. Min avslutande förhoppning är emellertid fåfäng. Den innebär nämligen att alla mina nuvarande privata relationer för alltid ska bestå.

Jag tar i denna text inte riktigt upp alla de kvinnor jag inledde med att nämna. Doldisen i bloggen är mormor och till henne ämnar jag återkomma. Men de har alla på olika sätt påverkat mig och är mina förebilder, de utgör vid närmare eftertanke den samlade anledningen till att jag är den jag är.

Vi syskon var lika mycket älskade av våra föräldrar och Viktors pokulerande om det bortglömda mellanbarnet ska om inte lämnas utan avseende så åtminstone inte tagas efter bokstaven. Jag avslutar denna personliga odyssé med ett citat av Borges: vilket som helst livsöde, hur långt och komplicerat det än är, består i själva verket av ett enda ögonblick: det ögonblick då en människa en gång för alla vet vem hon är.

Musik:

Falling slowly

Nu lyfter vi från marken

Poppeas kröning

Fotnot: Detta blogginlägg skrevs ursprungligen 2015 men är omarbetat. Citatet från Borges hittade jag i Peter Englunds bok Om att misslyckas.

Ur Tranströmers Romanska bågar:

En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

cancer, Foto, Livsåskådning, Personligt

att skiljas är att dö en smula

25 juli, 2026av adolphson

Barn. Först drömmen om, sedan graviditet, följt av småbarnsår och tonår. Nu är allt det där passé. Barnen har blivit unga vuxna. Mitt grundläggande jobb är klart. Häften av dessa år har de hankat sig fram med endast en förälder. År av toppar och dalar. Det känns vemodigt. Men samtidigt fullständigt underbart på något sätt.

Död. Ungdomens frigörelse. Skilsmässa. Avsked. Av Victor Hugo formulerat genom den något slitna frasen ”att skiljas är att dö en smula.” Klyschan lär oss att man utvecklas mer av motgångar, misslyckanden och svårigheter än av framgångar och tillvarons oerhörda lätthet. Förlåt ett något galghumoristiskt utlåtande men jäklar vad utvecklad jag måste vara.

Mina döttrar förlorade sin mor alldeles för tidigt och det har påverkat dem för all framtid. Jag tror att barn mår bäst av att ha tillgång till alla sina föräldrar. Det där är inte ett oproblematiskt påstående och jag använder termerna ”tillgång” och ”alla” fullt medvetet. Jag är också och fullt medveten om att det finns människor som är olämpliga som föräldrar. Många, fler än hälften, av alla relationer slutar i separation. Även om det påverkar föräldraskapet behöver det inte vara något dåligt, tvärt om. Rätten att skilja sig står över rätten att inte vilja det. Iallafall i en demokrati.

Tiden som ensam förälder har påverkat mig. Jag har blivit ett kontrollfreak som besegrar tillvaron genom minutiös planering. Men att möta varje ögonblick med känslan av att en potentiell katastrof väntar runt hörnet är inte bra. Det är stressande, oroande och jag har härigenom förlorat något av mitt spontana jag.

Minnen. Hon kommer, strax innan hon ska gå ut, och sätter sig, inväntar min uppmärksamhet. Hon säger lite tyst att pappa, du har så många kompisar, alla gillar dig. Jag svarar med ett stort skratt att så är det minsann inte. De flesta har sannolikt ingen åsikt men många gillar mig inte alls. Hon ser undrande på mig. På riktigt? Ja, så är det. Hon undrar hur jag löser det. Jo, jag ägnar mig åt att hänga med dem som verkligen bryr sig, de riktiga vännerna. Sådana som inte är snabba att döma men heller inte viker med blicken när vi pratar allvar. De andra bryr jag mig faktiskt inte så mycket om. Hon tystnar. Dröjer lite till. Man märker vilka det är va, undrar hon. De riktiga vännerna? Ja, det gör man. Det är dessa ytterligt få som hjälper en igenom varje tornado och som också jag gör detsamma för. Jag kallar dem ibland för ”band of brothers” eller ”hemmalaget”. Det har inget med kön att göra, det handlar om hjärta och sinne. Lyft blicken, de finns överallt. Vänner väljer man med omsorg.

Minnen. Döttrarna växer och vi befinner oss i en butik för att införskaffa nya underkläder. En ur personalen, en ung kvinna på några och tjugo, har slutit upp redo att assistera. Jag harklar mig, tar befälet. Då så tjejer! Då börjar vi! Vad behövs? Döttrarna himlar sig mot expediten vilken i samförstånd himlar tilllbaka. Jag blir plötsligt osäker. Så där man lätt blir, ensam, långt ute i okänd terräng. Nytt försök. En sån? (Pekar på en i mina ögon fullt ändamålsenlig bh). Tystnaden är öronbedövande. De tre himlar sig åter i tyst samförstånd. Eller den… pappa, avbryter en dotter. Du kanske kan sätta dig därborta så länge? Så säger vi till när du ska betala? Jag känner mig nedstämd på vägen hem. Jag vill ju kunna hjälpa till med allt. Suckar, tar en kopp. Flickorna kommer småningom trampande. Vi ville bara tacka för hjälpen, pappa. Du skötte dig jättebra! Det sa (expediten) också. Hon fattade tydligen att vi inte hade någon mamma. Du förstår pappa, när man är ensam förälder måste man vara dubbelt så bra! Jag funderar ytterligare en liten stund. Livet är ibland svårbegripligt. Men samtidigt fullständigt underbart på något sätt.

Jag skulle kunna fylla bloggen med underbara ögonblick av den här typen. Men också med tillfällen av fruktansvärd vrede eller avgrundsdjup sorg, misslyckanden och idiotiska grejer jag gjort som förälder. Och det är ju tydligen ur dessa man utvecklas. Min filosofi är emellertid enkel. Man ska inte vara så hård mot sig själv. Man ska inte rucka på sina principer oavsett skitstormen det medför. Ös sedan på med så mycket kärlek det bara går. Jag säger inte att jag lyckats med detta. Jag talar om principen, inställningen, inte om mig själv. Jag försöker dock alltid vara konstruktiv. Och när jag säger ”därför att det är en princip” vet flickorna att mitt beslut står fast.

Vi åt vid båda myndighetsdagarna tillsammans med delar av släkten en storslagen middag för att fira. Jubilaren bad faktiskt om ett tal, hör och häpna. För det är ju sånt du gör, pappa. Jasså, det har de snappat upp. Talet som helhet ska jag inte återge. Det jag i korthet försökte förmedla, som jag under hela deras liv försökt förmedla, var att aldrig ta någon skit i livet. Att inte göra sig beroende av någon, att tjäna sina egna pengar – för det ger frihet. Att aldrig hålla tillbaka utan ge livet allt de har. Att låta sin röst eka i världen. Till sist sa jag att trots att de redan varit med om det mest fasansfulla någon kan, att förlora en förälder, så bör de inte fokusera på det. Fokusera på oss som lever istället. På oss som sitter här runt bordet och firar. Här och nu.

Nu är de unga vuxna. Jag tänker bitterljuvt att det inte är mycket vi hinner tänka, känna och uppleva under vår ytterst lilla stund på jorden. Så därför bör man ta sig igenom sin lilla skärva av existens leendes.

Barn. Ungdom. Vuxen. Att skiljas är att dö en smula. Det övriga är liv. Så mycket liv. Mitt grundläggande jobb är över. Det känns lite vemodigt. Men samtidigt fullständigt underbart på något sätt.

Relaterade blogginlägg

Tiden är vår vän

Musik

O nata lux

Lascia ch’io pianga

Post scriptum: En väldigt dålig sak är att jag blivit portad från Dublin. Restaurangen, inte staden. Och inte av personalen som i min värld ser mig som en kärvänlig gammal inventarie i direkt anslutning till karaoken. Nej, av min dotter. Det är tydligen hennes ställe nu.

Post post scriptum: Nu är de båda i lagens mening vuxna och vi firade båda deras myndighetsdagar på ungefär samma sätt. Och karaoken på Dublin förblir ett minne blott. Den här sommaren (2026) har flickorna fått klara sig själva hemma i Falun. Ett första steg mot något större. Och jag arbetar hårt med att släppa taget, att inte oroa mig. Det går sådär.

Foto, Historia, Skola

sofist, javisst

18 april, 2026av adolphson

Alla dessa utvecklingssamtal. Jag måste haft tusentals genom åren. Men två sticker ut och båda är tillsammans med min yngre dotter. Min äldsta dotter har alltid velat klara sig själv, hon är lite lik sin mor på det sättet.

Kanske handlar det om kärlek till vetande. Att vilja veta. Kanske är det inte svårare än att man måste övertyga sig själv. Men det kan vara svårt nog.

Denna text skrevs ursprungligen 2018 inför ett utvecklingssamtal med Dotter 2 och är nu reviderad. Dotter 2 har aldrig gillat utvecklingssamtal, hon förknippar sådana med misslyckanden i främst matematik. Men nu har vi klarat av vårt sista. Nästa gång är hon nämligen myndig och jag kanske inte får vara med.

Ordet sofistikerad betyder mycket avancerad, högt utvecklad, komplicerad men smart och man brukar därmed avse en företeelse som lyckas med att få ut mycket av lite. Använder man istället sofistikerad som beskrivning av en person brukar man anse denne som världsvan, kanske något elegant i sin livsföring och yttre. Ordet har grekiskt ursprung och man hittar det även som tilltalsnamn i Sofia och Sofie. Det härstammar från sopheía som betyder vishet. Filosofi betyder kärlek till vetande. Jag antar att alltihop hänger ihop med en antik filosofisk riktning, sofismen. Sofisterna var en sorts kringresande lärare som mot betalning erbjöd sina tjänster till den som hade råd. Detta var en praktisk lösning eftersom Aten liksom övriga grekiska stadsstater saknade ett enhetligt utbildningssystem. En sorts lärarkonsulter, alltså.

Vad gäller utbudet hos de antika sofisterna så stod filosofin och retoriken högt i kurs. Detta eftersom medborgare förväntades kunna prestera vid offentliga framträdanden i folkförsamlingen och domstolarna. Sofisterna fick kritik av andra filosofer då dessa inte såg dem som äkta vara eftersom sofisterna var mer intresserade av att övertyga än av att finna sanningen, vilket är filosofins innersta kärna. En känd sofist var Protagoras som också spelat en viktig roll för den senare (medeltida) humanismens utveckling. Ett känt citat från honom är

människan är alltings mått.

Detta humanistiska påstående tolkas som att det som för individen är sant och rätt helt enkelt är sant och rätt. Således finns ingen objektiv eller generell sanning. Här kan vi spåra grunden till liberalismen och även den moderna filosofiska riktningen existentialism. Men sofisterna står som sagt inte utan samtida kritik. En sådan är påståendet att om alla övertygelser är sanna är också den sann som hävdar att varje övertygelse inte är sann. Därmed blir sofismen meningslös.

En elev frågade mig nyligen om jag gillar mitt jobb. Hen tycktes förvånad över att man kan gilla att vara lärare. Jag hade ett sjå att övertyga vederbörande men jag framhärdade. Det är ett fantastiskt jobb jag har. I synnerhet framstår yrkesvalet tydligt om man överväger alternativet: nämligen att inte vara lärare. Då kan man ju alltid ställa Tayor Malis motfråga till andra yrkeskategorier:

Teachers make a goddamn difference! Now what about you?

Dotter 2 behöver uppmuntran i matematik sa hennes lärare på grundskolan (åh, jag skulle verkligen önska att jag kunde säga att läraren ifråga heter Sofia) på utvecklingssamtalet. Jag flackar med blicken. Plötsligt är jag inte längre den som håller i stafettpinnen, läraren som vill väl och vägleder eller hjälper. Plötsligt befinner jag mig betydligt längre ner i samhällets osynliga hierarki, plötsligt är det jag som är den hjälplöse. Hur så, det är ju Dotter 2 det handlar om, invänder kanske en potentiell läsare. Jo jag vet, men jag hade själv mycket dåliga betyg i matematik så jag vet något om hur hon känner sig. Trodde jag, iallafall. För plötsligt avbryter plötsligt Dotter 2 utvecklingssamtalet och lägger ner pennan och papperet. Hon vänder sig mot mig, fångar min blick och väntar tills hon har min fulla uppmärksamhet. Hennes lärare finns inte längre i mitt medvetande. Samtidigt som jag tittar in i hennes stora lugna ögon hör jag hennes ord:

Det är ingen fara pappa. Vi klarar det här. Tillsammans.

Och där har vi det. Vi klarar det här. Tillsammans. Vi klarar att lära oss, att anpassa oss, att utvecklas, att prata om obekväma saker, att inte trakassera varandra och att leva tillsammans. Vi borde kunna ge alla som finns runt omkring oss en chans. Om inte annat för att människan är alltings mått.

lolokt

Inför vårt potentiellt sista utvecklingssamtal frågar jag om det är något jag ska tänka på. Ja, pappa. Ta inte över samtalet. Du är förälder, inte lärare. Kom ihåg det. Otroligt insiktsfullt sagt. Ibland går historien bakåt, känns det som. Men jag är inte orolig för Dotter 2. Hon har klarat all matematik som skolan kräver av henne – och så väljer människan att studera kursen Matematik 2. Sagt och gjort. Då kör vi ett varv till. Hon är allt bra sofistikerad.

Jag tror att både sofisterna och dess samtida kritiker hade rätt. Ofta handlar det om att faktiskt vilja veta. Inte ta gamla sanningar för givna utan utveckla dessa. Ofta handlar det om att övertyga sig själv – och att våga ta den övertygelsen på allvar. Som lärare, förälder och medmänniska är min inställning att alla samtal måste vara välmenande och konstruktiva. Egentligen kan man faktiskt se hela livet som ett utvecklande samtal.

Musik:

Bloggens underbara spellista

Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

Relaterade blogginlägg:

inledning till slut

Post scriptum:

Jag har ägt ett enda husdjur i mitt liv. En undulat. Det var en speciell fågel som gillade att sitta på min axel och bita mig i örsnibben. Och dess namn var Sofi (Sic!)

Foto, Livsåskådning, Personligt, styrsö

Bild 131: (nere för) räkning?

21 februari, 202621 februari, 2026av adolphson

När hade du sex för första gången, pappa? Jag sätter kaffet i vrångstrupen. Hej, dryga fråga. Men på ett sätt får man vara glad att de där frågorna kommer. Vad svarar man? Jag minns inte? Det har du inte med att göra? Hm, sa jag till sist i ett försök att vinna tid.

Plötsligt tänker jag mig livet som något av en boxningsring för thaiboxning. Jag har åkt på en rejäl dagsedel (vad nu det heter på thai) och ser lite suddigt hur domaren står över mig och räknar. Och framtiden? Hur den ter sig? För att svara på det måste jag först kravla mig upp på alla fyra för att efter lite vatten och handduksvift i ringhörnan åter ge mig in i ringen för nästa rond.

Muminfamiljen bor i ett blått hus som Muminpappan har byggt. Familjen lever ett lugnt och lyckligt liv men ibland känner Mumintrollet en längtan efter resor och upplevelser bortom nuet.

Mänskligheten har kommit långt. Numera avlider fler människor av fetma, självmord och trafikolyckor än i krig. Med tanke på hur historien ser ut är detta ingen liten bedrift. Poängen, kan vara värt att påminna sig om i dessa dystra Putin/Trump-tider, är att det idag är relativt ovanligt med krig.

Det är tjugoåtta år sedan jag började arbeta som lärare. Och det är lite märkligt: varje gång jag funderar på att sluta, vidga perspektiven, söka nya jobb, inträffar något som får mig att stanna på min post.

Hösten 1998. Nyanställd, nyfiken och, förövrigt, nyförlovad

1979 flyttade min familj till Engelbrektsgatan och fyrtio år senare flyttade den dit igen. Två olika familjer, men samtidigt min. Det är nittio år sedan mormor och morfar bestämde sig för att bygga sitt hus i Halsvik på Styrsö. 2012 byggde vi huset i Slättaskogen. Samma år flyttade min arbetsplats till Lugnet efter (för mig) tretton år på Haraldsbogymnasiet. 2013 var en bra tid i livet. Mina nära levde och åstadkom små och stora ting, det gick bra i mitt yrke och framtiden tedde sig ljus. Dessa händelser, skilda åt genom decennier, rymmer orsak, verkan, och, vilket också det är viktigt att påminna sig om, en ljus framtid. Är framtiden alltid ljus? Nja, det beror på hur man ser på det. Livet övergår som bekant alltid i sin motsats. Här och nu infaller iallafall livet och historien ger oss i efterhand perspektiven.

Vi var en gång hos far, Viktor och jag, och hjälpte honom att röja. Rester från flera liv och hem passerade revy. Hm, sa far. Släng inget värdefullt. Den norrländska bondsonen, som var elva år när det senaste världskriget slutade, slängde inte saker i onödan. Nu kommer iallafall hemtjänsten åt, sa vi. Hm, replikerade far.

Våren 2026. Anställd på samma ställe, nyfiken och, förövrigt, nyförlovad

Vem kan egentligen säga hur framtiden ter sig? Om den ljus eller mörk? Inte vet jag. Jag brukar tänka att framtiden är redan här. Annorlunda än tänkt, oförutsägbar som alltid men definitivt här. Efter några år av vinglande på en krokig väg känner jag mig äntligen, i den mån det går, fri. Jag har tagit mig till ringhörnan. Bra gjort – ibland fattar du briljanta beslut, säger Mange. Hm, svarar jag. Vad gäller framtiden hoppas jag som alltid på mumintrollen.

Nyligen träffade jag någon som berättade för mig vad jag betytt i min yrkesroll. Det är vid sådana tillfällen vidden av yrket går upp för mig. Sådant är svårt att toppa. Så det är väl dags att inse att det är lärare jag är.

Allt var inte bättre förr. Cykla till förskolan i motvind, flygande magsjukor och grälmakar Lövberg. Inte var det bättre förr för mänskligheten heller. Världskrig, digerdöd och ojämlikhet. Nej, vi klarar det, på ett eller annat sätt gör vi det. Mumin vinner matchen i ringen, inte Putin/Trump (eller vad galningen råkar heta vid aktuell tidpunkt). Insikt: man måste stå ut med sig själv innan man kan leva tillsammans med någon.

Dotter 2 har både börjat och slutat med thaiboxning och båda barnen är snart myndiga. Tiden och perspektiven ger mig därmed ytterligare en käftsmäll. Kanske är livet något av en thaiboxningsmatch, i vilket fall är det inget för amatörer. Man måste lära sig grunderna innan man ger sig in i den fyrkantiga ringen.

En gång under Dotter 2:s korta karriär som thaiboxare besökte jag hennes träning. Det var okänd mark för mig. Svett, adrenalin och vrål pumpade i takt med musiken. Medan jag iakttog hennes kamp i ringen drabbade insikten mig: jag älskar livet och tänker fortsätta suga märgen ut det. Visserligen har jag då och då hängt lite punschig mot repen, till och med varit nere för räkning – men också rest mig på nio och en halv. Jag är redo för en ny rond. Låt klockan slå! Oavsett vilket hus jag och flickorna befinner oss i får jag ännu en liten tid agera både mumintroll, Muminpappa och Muminmamma. På sätt och vis en ynnest.

Hon fixerar mig intensivt. Livet händer och framtiden kommer. Ibland som en käftsmäll. När hade du sex första gången pappa? Jag satte som sagt inledningsvis kaffet i halsen. Sex? Det har jag aldrig haft. Vi skrattade båda men jag insåg snabbt att detta är ett ögonblick man inte slarvar bort. Så vi förde ett fint samtal om trygghet, tillit, intimitet, samhörighet, samtycke och erotik men den delen av konventionen är inte för allmänhetens ögon. Hm, säger bloggen.

Flamma stolt mot dunkla skyar, Mumin och en ring för thaiboxning

Musik:

Imperiet: Märk hur vår skugga

Survivor: Eye of the tiger

Bach: konsert i D-moll

Relaterade blogginlägg

Trygg som räven i lyan och örnen på klippans topp

Fotnot

Detta blogginlägg skrevs ursprungligen hösten 2022 men är uppdaterat.

Foto, Historia, Livsåskådning, Mat och dryck

bild 149: Alexander Adolphson

19 december, 2025av adolphson

Magnum mysterium. Evig kärlek. Det är grejen. Och den finns överallt.

Alexander den store mötte under sitt liv många (för honom) nya, märkliga seder och bruk. Det är inte konstigt att han präglades av det. När jag var ung älskade jag att läsa om Alexander och tänkte att om jag någon gång blev pappa skulle barnet döpas till Alexander efter världserövraren. Det var väl framsynt tänkt av mig. Men jag fick ingen son och har inte tänkt att skaffa en heller.

Magnum mysterium, det stora mysteriet, syftar i kristendomen på det stora undret att Jesus föddes. Det finns, vad jag vet, inga bibliska belägg för att det skedde just den tjugofemte december. Dessutom är det angivna året för frälsarens födelse lite osäkert men det lär ha skett senast 4 före Kristus. Han var allt före sin tid, den där Jesus. Vi människor har alltid festat till ordentligt under midvinterståndets vilda hysteri och ibland får man anpassa kartan efter verkligheten. Inget större mysterium med det, förmodar jag.

Magnum mysterium. I vardagens innersta väsen ryms alltings helg, tillvarons hjärta. Det viktiga är oftast inte vad man gör utan att man gör det med stil. Det ryms så mycket skönhet i vardagen. Vardagen är alltings mått.

Magnum mysterium. Ryktet har gått. Min yngsta brorsdotter Lykke har fått för sig att det är Baffra, alltså jag, som är tomten.

Högtider innehåller alltid en blandning av religion, tradition, seder och tid. Det kanske inte är något större mysterium, egentligen. I mötet mellan när och fjärran, förr och fornt, här och nu blir det lätt som det blir. Vad håller Alexander på med?! Har han gått och blivit perser!? Har man aldrig tråkigt har man heller aldrig roligt. Finns ingen vardag finns heller äingen högtid.

Ordet jul är ett nordiskt ord med oklart ursprung. En teori är att det kommer från det germanska jehwla. Också ordets ursprungliga betydelse är omstridd, men det kan helt enkelt ha betytt ”fest” eller ”högtid”. Alla forntida kulturer har firat högtider vid vinter- och sommarsolstånden och de moderna kulturerna har tagit över traditionen. I Rom, exempelvis, ersattes en äldre fest med att fira Jesu födelse under 300-talet. I norden dyker ordet Jól upp i en hyllningssång till kung Harald Hårfagre på 900-talet i formen att dricka jul. Förmodligen handlade det om en fruktbarhetsfest på senhösten för att främja god årsväxt och fred. Högaktuellt, skulle jag säga.

Det moderna svenska julfirandet uppstod under andra hälften av 1800-talet. Då tog man in granen i hemmet och väntade besök av tomten – som till skillnad från andra länders tomtar inte gjorde entré via skorstenen. Fortfarande vid mitten av 1900-talet var den svenska tomten en illmarig liten gubbe i grå vadmalskläder som fjärran från Disney vakande över gårdens djur och människor. Julkrubban är en katolsk sed som fram till 1929 var otänkbar i svenska kyrkor. Vid andra världskrigets utbrott hade julen blivit mer kollektiv och kommersiell med offentliga julgranar, luciafirande och julskyltning.

Lussekatten kom till Sverige i slutet av 1600-talet och kallades för ”dövelskatt”. Eftersom djävulen ansågs vara ljusskygg smaksattes bullarna med solgul saffran tänkt att skrämma bort honom. Av Djävulen, som också kallades Lucifer, kom senare namnet lussekatter. Inledningsvis var det bara överklassen i Mälardalen som kostade på sig denna lyx men i slutet på 1800-talet, när luciafirandet spred sig över landet, blev också lussekatten allmänt förekommande.

Julgranen symboliserar livets träd i paradiset vars frukter (pyntet) ger evigt liv. Granen fanns hos överklassen redan på 1700-talet men blev också den allmän i början på 1900-talet. Julmaten är den typiska för bondesamhället om än i stor mängd. Gröten och lutfisken är traditionell fastemat, man skulle fasta till juldagen – alltså fram till Jesus ankomst och därefter fira med en rejäl fest. Doppet i grytan var ett sätt att fuska lite med fastan. Julgrisen slaktades på julnatten för att ge färskt kött till jul, skinka och revbensspjäll är traditionell julmat.

Julklapparna är symboler för de tre vise männens gåvor till Jesusbarnet, tidigare gav man dem på nyårsafton. Från början kom julbocken, inte tomten, med klapparna –bocken är en medeltida symbol för djävulen. Kanske kan man här ana den dubbla inställningen som vi ibland kan känna inför julens överdåd: presenter och frosseri (en av de sju dödssynderna) är djävulens påfund.

Så till det här med ledighet. Jag har en gammal vän som brukade svära över Gustaf III. Hans ilska gällde Helgdagsreformen 1772. På senmedeltiden var svenskarna lediga cirka 110 dagar per år eftersom varenda religiös högtid, och de var många, skulle firas med ”afton” före och ”dagen” efter den aktuella högtidsdagen. I samband med statskuppen 1772 gjorde emellertid GIII slut på festen genom den stora helgdagsreduktionen. Maleur. Det skulle dröja till 1950- och 60-talen innan vi kom upp i samma mängd ledig tid igen. Min svåger och salig svägerska försökte förövrigt införa traditionen att fira nationaldagsafton – ett trevligt, och historiskt helt riktigt, initiativ.

Finns ingen vardag finns ingen högtid. Jag har alltid satt en ära i att älska vardagen som den ter sig och därför, tror jag, älskar jag också högtider. Det är lyxen att rå sig själv som är det väsentliga. En högtid eller upplevelse är ingen verklighetsflykt, det är en del av helheten.

Jag, tomten? Nonsens. Vilket mysterium hade inte det varit, liksom. Jag har bara haft lite otur och missat tomten en massa gånger. Som det nu är sörjer jag att vi inte får träffa samma tomte samtidigt, Lykke och jag. Det eftersom vi inte firar jul tillsammans i år.

Det är nu tid att njuta av tillvarons innersta väsen. Jag ber därför högaktningsfullt om att få tona ut en smula, så här mitt i djupa midvinter, med tillönskan om en riktigt god jul. Jag gör det med ett utdrag från Karin Boyes dikt Idyll.

… Nu sluter sig vardagens rymd kring oss två, likt en len lätt dimma. Är du rädd att bli fånge, är du rädd att drunkna i det gråa? Var inte rädd: i vardagens innersta, i allt livs hjärta, brinner med stilla nynnande vågor en djup hemlig helg.

Det stora mysteriet är inte vem som är tomte, vem som eventuellt föddes eller dog. Det stora mysteriet är, enligt min grundmurade uppfattning, allt vi tillsammans skapar och upplever under vardag och fest. Men tänk att få vara som Jesus: före sin tid. Bättre före än efter, som det heter. Det förra är nämligen för mig, det senare för andra. Quel mystère!

Jag blev faktiskt pappa. Det är lustigt, men jag trodde alltid det skulle bli en son. Det blev det inte och jag njuter varje dag av att se mina döttrar erövra världen. Det finns mycket att lära sig av hur andra människor ser på livet. Inte minst dessa döttrar. Och brorsdöttrar.

Evig kärlek. Det är grejen. Den finns överallt. Pass it on. Det är det stora mysteriet.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Juloratoriet (altarian)

Oh Magnum mysterium

Fear no darkness promised child

Källor:

Wikipedia

Modeus: Tradition och liv

Ornässtugan.se

Bibeln: Berättelsen om Jesu födelse finns i Lukas 2:1-20

Berggren: Landet utanför, Sverige och kriget 1939-1940

Foto, Resor, styrsö

bild 121 – ett vykort

6 juli, 2025av adolphson

Jag kan endast svara ett par ord och du får inte ta den karga tonen för ovänlighet.

Synonymer till adjektivet karg är snål, sparsam, njugg, inte frikostig, ordfattig, snål med beröm, föga givande, ofruktbar, mager, sparsamt tilltagen, knapp, ringa, torftig, bister, sträv, vresig, tvär, hård, barsk, kärv.

Skatter som dyker upp. Jag finner en i huset på Styrsö i form av ett vykort avsänt den tjugoandra mars 1934 – för övrigt samtidigt som far, ungefär två månader gammal, befann sig i Råbäckslägret strax utanför Boden – från Norfolk vid den amerikanska Atlantkusten. Vykortet är ställt till fröken Rika Johansson i Göteborg och texten lyder: Jag mår bra, och kommer hem, om två månader till Göteborg. Jag skall skriva brev senare när jag får veta vart det bär. Helsningar Ivar

Tänk om nutidens genomsnittlige mejlskrivare kunde vara lika karg, tänker jag för mig själv när jag öppnar inkorgen efter semestern. Det är morfar som skickat vykortet till en av sina systrar, Rika. När han senare kom hem besökte han inte bara henne utan också två andra systrar på Styrsö. Morfar hade stor familj men sin syster Rika verkade han tycka extra mycket om. Jag minns att hon brukade ringa honom och ibland var det jag som svarade. Morfar! Det är faster Rika i telefon! Ska vi fika, säger du? JassÅ (han betonade å:et särskilt) är det Rika! Morfar blev alltid glad och upprymd över de där samtalen.

Isak och Josefina på Gullholmen omgiven av alla barn. Morfar syns till vänster i sjömanskostym. Rika är precis ovanför.

Kargheten. Jag känner den strömma mot mig från vykortet. Förr var den, iakttagen genom historiens kyliga distans, påtaglig överallt i samhället men något av den lever också kvar här på ön. Den bistra humorn. Det kärva sinnelaget. Några exempel: Jag tackar någon för hjälpen med att få båten i sjön och frågar om det är något jag kan göra i gengäld. Repliken (framförd med en vänlig glimt): Rösta inte på Centerpartiet. Ännu ett exempel: Är det inte Anitas pöjk? Du som skriver om öa? Jag njuter ett kort ögonblick av att för en gång skull vara den av Anitas tre barn som är känd och omtalad innan jag återvänder till verkligheten och berättar att det faktiskt är två av pöjkarna som då och då skriver om ön. De räcker la me en? Ytterligare ett exempel: Har du skaffat båt med brossan? Byt till eka, är mitt råd. Men han svågern är la inte helt tappad bakom en vagn? Det kan nog gå.

Jag och Dotter 2 besöker Styrsö Kammarmusikdagar. Även om hon inte är född (men döpt) på ön bär hon på något av kargheten, kanske är det hennes mors jämtska arv som gör sig påmint. För aftonen är det en av Mozarts violinsonater och Chopins etyder som gäller. Hon uppskattar musiken och säger efteråt att jo, det var bra. Men pappa. Du behöver inga flickvänner för att gå på sånt här. Du kan gå med mig. Avväpnande, kargt, och mitt i prick.

När jag växte upp fick man inte duscha särskilt ofta i det minimala badrummet hos mormor och morfar. Man tvagade sig i havet (så det löddrar i vika!). I början på 1980-talet kunde man då och då sno åt sig en dusch hos kusinerna (påhejad av morfar gå in dit, de har sommarvatten) som köpt ett eget ställe nästgårds: ”Bagarns”. I vilket fall var man tämligen salt efter ett par veckor. Nu har vi fem döttrar, sex när svågerns dotter är här (hon är ju också min, på något sätt), och duschningen i huset har med tiden gått från karg till motsatsen.

Nästan alla systrar på bild, ingen karghet (eller lödder) i vika

Vykortet från Norfolk. Jag undrar hur han hade det på den resan, morfar. Och hur det var på Styrsö, samtidigt. Ett foto från den här tiden föreställer mormor utanför handlaren. J E Diversehandel låg där dagens Konsum ligger. Mormor kallades, lite kargt men skämtsamt, för ”femifem” eftersom hon alltid kom till butiken strax innan stängning.

Mellan vykortet som skickades 1934 och tillfället när detta skrivs ryms en evighet. Ingen dotter har slagit upp sina saligt himmelsljuva ögon, jag har sprungit, badat och övervägt att inte återvända till Dalarna – eller som en granne säger: jag vet la inte hur det är i Falun men det är fasligt grant här på vintern också, du borde bo här – Viktor bakat morgonbrödet och far, hör vi, slappar i sin fåtölj hemma i Falun.

Bara för att man är karg behöver man inte vara snål, sparsam, njugg, inte frikostig, ordfattig, snål med beröm, föga givande, ofruktbar, mager, sparsamt tilltagen, knapp, ringa, torftig, bister, sträv, vresig, tvär, hård, barsk, kärv. Det visar om inte annat livet på Styrsö. Då som nu.

Bästa potentiella läsare. Jag mår bra, och har kommit hem, efter nästan två månader från (typ) Göteborg. Jag skall blogga mer senare när jag får veta vart det bär. Helsningar Fredrik

Vi, och alla andra, lever och står i samtidigt som vi under vår lilla stund här på jorden ständigt skapar nya skatter för framtiden att upptäcka.

Jag kan ofta svara med många ord och du får ej taga den den överdrivna tonen för arrogans.

Relaterade blogginlägg:

Gullholmen

Blås ut

Musik:

Mozart violinsonat g-dur kv 379

Sven Bertil Taube: ett sista glas

Källor:

synonymer.se

Foto, Historia, styrsö

Bild 170: Sitting Bull

27 april, 202528 april, 2025av adolphson

Va, är jag från Brännö? Eller Turkiet? Eller Amerika? Jag som trodde att Dalarna eller Styrsö var mitt ursprung.

Jag är en främling som är hemma. Fast borta. Två och en halv vecka på Styrsö. I april.

Jag har via släktforskning fått en uppdaterad rapport angående min genetiska härkomst. Den kompletterar bilden jag redan har: att jag är född i Falun med en pappa från Boden och en mamma från Styrsö. Flickornas mamma föddes i Jämtland och deras morfar i Stockholm. Ragna är från Gästrikland med rötter i Dalarna. Hoppar man tillbaka ytterligare en generation för var och en av oss är den geografiska spridningen total. Så fortsätter det genom myriader av spår in i förflutenhetens dimma.

Jag bad AI skapa en bild av hur jag kunde sett ut om jag varit någon ur Siouxfolket. Det gjorde AI men först efter att läxat upp mig för att ha använt ett daterat, stereotypiskt, nedsättande och för att inte säga rasistiskt sökord. Å andra sidan tror jag AI också gjorde sig skyldig till något av ett övertramp.

Ragna säger ibland att jag får för mycket tid att tänka på Styrsö och att det inte alltid är bra. Man måste komma ihåg varats olidliga lätthet också, menar hon.

Alla människor är ut- respektive invandrare och därmed en blandning av ursprung, arv, sociala omständigheter och miljö. Hur svårt kan det egentligen vara att inse att vi är en mänsklighet som bor tillsammans på en planet? Att ingen har mer rätt till en viss plats än någon annan? Att vi inte är mer än några ytterst tillfälliga besökare, här, där, nu och kanske sen. Inte en särskilt svår insikt, måhända. Vi har faktiskt redan tillräcklig kunskap om både oss själva och planeten, det är inte där skon klämmer.

Mina, Louise, Elinora, Lykke och Ragna. Modern family.

DNA ljuger inte men har heller inget med geografisk hemvist att göra. Jag är enligt de indelningar genetiken gör 50.1 procent svensk, 29,9 procent norsk, 16,5 procent finländare, 2,2 procent dansk och 1,3 procent engelsk. Jag är lite förvånad över den blygsamma delen danskt påbrå för jag gillar ju både öl och korv (AI rynkar nu irriterat pannan). Men så här har det inte alltid varit. Det hela är en process. Från början, verkligen från början, var jag 48 procent europeisk jägare och samlare och 28,6 procent av mitt ursprungliga jag anatolisk (den asiatiska delen av Turkiet), 22,4 procent är kaukasisk (bergsområde mellan Svarta havet och Kaspiska havet, där länder som Georgien, Armenien, Azerbajdzjan och delar av Ryssland ligger) och 1 procent östsibirisk jägare och samlare. Det verkar rimligt, jag gillar ju riktig vinter (AI suckar uppgivet).

Slutsats? Människan har alltid vandrat. Vi rör på oss men lämnar också något av oss kvar.

Läsning, löpning, bad, havets läckerheter, promenader i solnedgången och ett stycke golfbilshaveri får mig att inse hur privilegierad jag är.

Drygt sextusen år f.v.t stretade alltså mitt DNA på i sitt anletes svett som östeuropeisk jordbrukare men under de första århundradena e.v.t hade läget ändrats: då var jag istället drygt 58 procent german, 26,8 procent brittisk kelt och 12,6 procent baltoslavisk och centralsibirisk. Fascinerande nog utgörs 0,2 procent av mitt genetiska jag också av ursprungsbefolkning i Nordamerika. Jag kan vara släkt med Sitting Bull! Hoookahey! Ned med blekansiktet med gula håret i vita huset!

Flickorna flänger in till Göteborg. När jag var liten åkte vi in en gång – till Liseberg. Å andra sidan besökte vi under min uppväxt enbart Styrsö på sommaren. På självaste påskafton åkte de hem med motiveringen att påsk ändå inte är en riktig högtid. Människan har alltid vandrat. Särskilt tonåringar.

I slutet av antiken och tidig medeltid hade jag blivit mer germansk, 86 procent, med inslag av slaviskt och baltiskt DNA. Strax innan Gustav Vasa besteg tronen var jag dessutom 11,6 procent fransman, lite balt, en del kelt, ungrare och, låt vara ytterst lite, mongol. Det är kanske därför jag gillar råbiff och visst har jag alltid älskat att känna vinden i håret från hästryggen (AI stirrar klentroget på mig).

Hej, Fredrik! Det är så trevligt att läsa när du skriver om ön. Jag tar med det till min faster som kände din mamma! Faster har ju inte internet, vetu.

Jag har i dagsläget över 40 000 genetiska släktingar runt om i planetens alla hörn: Europa, Asien, Sydamerika, Nordamerika, Latinamerika och Afrika. Från Färöarna till Azerbajdzjan, Guatemala och Japan, finns de. Och det är ändå bara de som gjort som jag och anmält sitt DNA (AI ser påtagligt självbelåten ut).

En familj där ingen är nära genetiskt släkt.

Ragna trivs bra i Styrsö Sandvik – men så är hon ju från Sandviken också

Vad gör jag med insikten att vi alla är invandrare och tillfälliga besökare? Ja, dels tänker jag att man inte ska, eller ens kan, låsa in vare sig liv, sinne eller själ i en formulering att ett visst område ska mäjkas great. Det är helt enkelt inte möjligt att åstadkomma storhet på det viset. Sedan tänker jag att man alltid bör ge människor en chans oavsett bakgrund för det är att vara öppen för livet som sådant. Klyschor? Tja, det ligger i betraktarens öga.

Vi sitter alltså på kunskapen. Men kunskap är inte liktydigt med vishet. Vi har kunskap om både genetik och klimat men fattar ändå inte alltid beslut som förhindrar vår arts och planets undergång.

Men du förstår ju vad jag menar, AI. Det skulle gå snabbt. Nej. Du har rätt. Det finns inga ursäkter för daterade stereotypiska, nedsättande och rasistiska sökord. Det är ju faktiskt hela tjocka släkten det handlar om. Alltid är det på det viset. Men det var du som gestaltade mig som du gjorde. Efter mycket tjatande om aktualitet – var detta det bästa du kunde åstadkomma?

Ursprung. Börge Börgesson föddes 1580 på Brännö och var lots. Han var gift med Anna som föddes 1589. Längre tillbaka har jag inte kommit i släktforskningen, än. När jag senare fortsätter på farmors sida så vet jag redan att jag kommer att finna samiskt påbrå. Att jag är en liten del sioux samt mongol var däremot en nyhet, tänker jag förnöjt i fåtöljen i huset i Halsvik, Styrsö. Snart reser jag hem till Dalarna igen. Eller hem och hem. Dit.

Musik:

Put your head on my shoulder

Bloggens spellista

Relaterade blogginlägg:

Don före person

Källor:

Jag använder tjänsten MyHeritage för släktforskning

Fotnot

Min gamle vän Björn lanserade följande teori om mitt sioux-dna:

Kan det vara så här att folk av Lenapefolket har fått barn med Siouxfolket? Män i Nya Sverigekolonin som grundades på 1600-talet fick barn med Lenapekvinnor – till fasa hos vissa präster. Barnen kom i regel inte att leva i kolonin utan hos Lenape. Att vara en Lenape räknades på mödernet, alltså en slags materikal kultur.

Foto, Mat och dryck, Personligt

bild 169: Amygdala

Utvaldaav adolphson

Det förflutna plågar mig.

Det var en gång en balkong.

Amygdala är en del av hjärnan för känslor, särskilt rädsla och aggression, samt för att bearbeta och lagra (emotionella) minnen. Amygdala hjälper hjärnan att identifiera hot och aktivera kroppens stressrespons, vilket genom årtusenden varit viktigt för vår överlevnad. Som instinkten att akta sig för farliga djur, höga höjder och sånt.

Det finns en trygghet hos hustrur som inte ens de mest perfekta nymfer kan ge säger Odysseus till Kalypso som svar på frågan varför han, som har det så bra här och nu, längtar hem till Penelope.

Lyx är en nödvändighet som börjar där nödvändigheten slutar är ett citat från Coco Chanel. Det är tänkvärt sagt. Hon tänkte nog mest på kläder, prylar och parfym i sammanhanget.

Ragatalla är mitt och Viktors smeknamn på Ragna. Det låter kanske lite märkligt för Ragatalla (han hette egentligen Tage) var nämligen sonen till en viss Oscar Sundkvist, Bodens ende (kände) nazist under 1930- och 40-talen. Dessutom, smärtar det mig att medge, var han släkt med far. Han har återkommande berättat om Oscar och varje gång var det förenat med obehag för honom. Ändå gjorde han det – inte sällan på Viktors enträgna begäran.

Viktors enträgna begäran

Bild 169 damp ner via cyberrymden från en gammal vän som påminnelse om en frukost i Uppsala. Nu är det inte vilken frukost som helst bilden föreställer utan en som intogs under stor munterhet på en balkong Valborg 1993. Vi hade mycket kul på den tiden, Matte, Volbas, Mike, jag (och alla de andra som inte är med på bilden).

Min lasagne är berömd. Mycket välsmakande faktiskt. Malin älskade den. Men eftersom flickorna inte gillar lasagne har den inte serverats på mycket länge. Men nu var det dags. Sålunda deklarerade jag i god tid att lasagne skulle serveras och om det inte faller på läckergommens läpp får man vara så god att fixa sin egen mat. Istället bjöd jag någon som vet att uppskatta god mat på min underbara lasagne: Ragatalla. Ack, njutningen! Och visst var den lika god som minnet av den gjorde gällande. Tricket för framgång är en mycket välsmakande köttfärssås (hemligt recept) och rikligt med Béchamelsås. Det finns inget mer vedervärdigt än en torr lasagne.

Odysseus var sällan torr. Jag tror han uttrycker sig genom metaforer – ”hustrur” innebär inte nödvändigtvis gifta kvinnor utan står för den stabila eftersträvansvärda kärleken. Den som håller över tid. Jag tror således inte att man behöver vara gift för att uppleva den trygghet Odysseus saknar utan ser det som ett uttryck för det många söker.

Goda minnen har i det lite större perspektivet hjälpt mig att inte bara klara livet som det ter sig utan även att njuta av det. Lasagnens och frukostens hemlighet ligger nämligen ofta i sällskapet. Att Ragna kallas Ragatalla är, hur märkligt det än kan låta, ett uttryck för tillgivenhet, kärlek och inkluderande. She is the one.

Jag håller inte med Chanel. Lyx utgörs inte enbart av konsumtion utan mer av goda relationer, då, nu och sen. Sådana är en lyx men också en nödvändighet.

Det är inte det förflutna i allmänhet som plågar mig, utan mer de senaste sex åren. Har jag verkligen i egenskap av ensam förälder gjort allt jag kunnat för flickorna? Nå, det får de själva uttala sig om. När jag frågade Dotter 2 om saken så svarade hon att det har varit bra. Annars hade ju Soc kommit och det har de ju inte, menade hon. Också ett synsätt.

Amygdala låter som något hämtat från Astrid Lindgrens sagovärld. Som något fint. Jag tror hursomhelst min fungerar som den ska. I tid av fara eller oro går jag helt enkelt ut på minnenas balkong och äter frukost.

Relaterade blogginlägg:

Täckminnen

Musik:

The Flower Duett

Källor:

Hansen: Depphjärnan: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?

Johnson: Strändernas svall