(Redigerat i november 2024. Det ursprungliga blogginlägget är från december 2012 men har fått förnyat liv på grund av min bror författaren.)
Jag tillstår det gärna: jag är en medelmåtta. Men en jävligt bra medelmåtta. Dessutom en oövervinnerlig medelmåtta.
En strategi jag har för att bekämpa tillvarons emellanåt dystra käftsmällar är att fylla nuet med lyckliga glimtar från förr. Genom att påminna mig om underbara tillfällen i det förflutna återupplever jag något av euforin jag då kände. Mycket i vardagen går nämligen att påverka. När det uppstår negativa känslor i en viss situation är det viktigt att, så långt det är möjligt, förändra den. Byta jobb, flytta, bryta upp ur en dålig relation – byta koncept helt enkelt. Det svåra är att våga ta steget, att inse och acceptera att man faktiskt nått vägs ände i det aktuella sammanhanget.
Anledningen till strategin är att jag vet vad som avgör mitt humör och därför i möjligaste mån försöker påverka dessa stimuli. Tillvaron är något av en självuppfyllande profetia: det man fokuserar på kommer man att uppleva i rätt stor utsträckning. Tänker man skit så blir det lätt skit. Någon uttryckte saken så här: mellan stimuli och respons har vi möjligheten. Enligt det synsättet har man alltså en kort sekund att välja sin reaktion. Kanske är det vad som avses med självkontroll.
Ett bra sätt att starta dagen enligt detta synsätt är att ladda upp med positiva intryck. Jag har en lapp bredvid min morgonrock med tankar och formuleringar, det handlar uteslutande om positiva budskap. Det första jag ser varje morgon är uppmaningen att skratta samt det något klichéartade påståendet att jag en rätt okej medelmåtta. Ett annat sätt att må bra är att fylla på med inre bilder av energi och glädje. Jag har varierat bilderna över tid men här presenteras tre och beskrivningen av dem.
Den första är ett minne från 1994. Jag och Mange är på Västgöta Nation i Uppsala. Det är sent. Jag besöker herrarnas men tyvärr har dörren till toalettbåset gått i baklås. Men jag känner mig denna natt oövervinnerlig och låter inte en dylik bagatell hindra mig – jag tacklar resolut upp dörren enligt Hollywood-principen. Eftersom jag tror att jag är ensam stannar jag vid spegeln och rättar till luggen och slipsen. Sedan säger jag (enligt Mange till synes påtagligt nöjd) till min spegelbild: Fredrik Adolphson, va. En medelmåtta. Men en jävligt bra medelmåtta. Så upptäcker jag Mange som står i ett hörn och har bevittnat hela scenen. Från upptackling av låst dörr till narcissist-inbromsning vid spegel. Vi brister ut i skratt över detta plötsliga ögonblick av klarsyn. Sen kramade vi om varandra och återgick, med armarna om varandra, åter till festens epicentrum uppe i Västgöta nations vackra festsal. Det var en underbar kväll, en känsla att minnas.
Behöver jag någon extra krydda för att skingra tungsinnet gör jag min mentala entré till västgöta-toan akompanierad till Te Deum. Tro mig, det funkar! När livet gått i baklås återvänder jag till känslan av eufori från herrmuggen på Västgöta nation 1994, alltså till en tid när jag var oövervinnerlig, och tacklar upp livsdörren. Roligt är att västgötaincidenten förevigats i andra delen av Viktors och Hans-Olovs boktrilogi. Tyvärr finns ingen fysisk bild så för tillfället i fråga har jag istället en som föreställer skål i pastis i södra Frankrike en sen natt 1999. Det var förvisso också ett lysande ögonblick.
Den andra bilden föreställer mig strax efter att jag blivit far. Från det ögonblicket så ser jag livet på ett nytt sätt. Det är måhända ett naturligt tillstånd för alla föräldrar. Men det fundamentala ljus det medförde att bli pappa hjälper mig allt sedan dess att orientera mig i det djupaste mörker. Att hålla ett alldeles nytt litet liv i sin famn är en känsla som aldrig bleknar. Plötsligt blir allt annat oviktigt och man reduceras till en skugga av sina barns mående. För döttrarnas skull måste jag för alltid vara oövervinnerlig.
Den tredje bilden visar ett fantastiskt ögonblick från i somras. En Cosmopolitan på Styrsö. Bilden ger mig visshet i att kärlek alltid finns och att livet ofta handlar om att mitt i det oväntade möta framtiden. Att det alltid går att vara lycklig. En oändlig varm och skön känsla. Jag tror och hoppas den här bilden kommer att finnas med mig när jag är exempelvis 84 år.
Jag använder alltså bilder för att möta varje dag med ett uns av den glädje jag upplevde vid tillfället när de utspelade sig. Lite som ghost of Christmas passed fast tvärt om. I mina privata relationer, i politikens värld och i min yrkesroll, måste jag utgå från att alla kan utvecklas oavsett ålder, kön och bakgrund. Mina barn, Ragna, vänner, elever och Faluns medborgare förtjänar inte något mindre än mitt allra bästa. Livsglädje och kärlek, helt enkelt.
Där har vi det, några sammanfattade insikter av senaste skitåren då jag rätt ofta reparerat den mentala dörren till ett bås på Västgöta nations toalett. Det är som det ska, detta en medelmåttas liv och leverne. (Men en jävligt bra, oövervinnerlig, medelmåttas liv och leverne.)
relaterade blogginlägg
Musik:
Adolphson 
En reaktion till “bild 162: Västgötas toalett”
Kommentarer är stängda.