bild 53 – vårt varma tack

Ännu trillar det in analoga och virtuella brev och gåvor till cancerfonden. Ännu får jag spontana kramar, hälsningar, omtankar och vänliga ord. Ännu faller mina tårar.


Ibland låtsas jag att hon bara varit bortrest ett tag i jobbet och att jag genast måste röja upp efter mig och flickorna så hemmet åter blir trivsamt inför hennes hemkomst. Jag tänker att jag alldeles strax ska sms:a en fråga om tåget är i tid, jag ska välja ett riktigt gott vin, köpa blommor och överraska med att redan ha tänkt på något i vårt gemensamma liv som är viktigt för henne men egentligen inte för mig. Jag ser fram emot stunden när vi tillsammans dricker vinet och pratar – så där som vi alltid gör. Jag är glad. Jag längtar.

Snart nog gör sig dock verkligheten påmind. Det blir som vanligt till Landskrona.


Idag har jag sålt en skrymmande utomhusmöbel till ett ungt par från Hedemora. Varför? Tja, winter is coming. Trots att jag förlorade flera tusen kronor på affären kändes det bra – de såg så glada ut när de åkte, det unga paret och ett ungt par med framtiden för sig är alltid något glädjande.

Jag tar ändå inte med mig möbeln dit kosan snart styr. Någon som är intresserad av en gräsklippare?


Jag har en strategi när jag är på jobbet. Jag sätter mig ofta i den allmänna kafeterian så att alla kan se mig, komma fram för få hjälp, handledning eller kanske bara språka en stund. Igår var det faktiskt några elever som kom fram och tackade mig för att jag överhuvudtaget var på jobbet. Sådant värmer. Också några kollegor tyckte det var starkt av mig att orka jobba.

Jag förstår ju att de menar väl, och jag blir glad för omtanken, men sanningen att säga känns alternativet att inte vara på jobbet särskilt tilltalande. Jag mår bra av att undervisa, och det är ju det här som jag gör, tänker jag där i skolkafeterian. Stanna hemma gör knappast saken bättre.


Jag tänker på våren 1995.

Jag har nog aldrig varit lyckligare än då. Visst, man blir ju lycklig på ett andra sätt, senare i livet, när barn och annat kommer och verkar. Men då, 1995, var jag och Malin ute och snurrade runt i Uppsala. Vi var sedan en tid ett par och vi hade så otvunget mysigt och roligt tillsammans. Vårt gemensamma liv var så självklart redan från början. Hela tillvaron präglades av nykär romantik och ungdomlig bekymmerslöshet. Så underbart det var. Det kändes som att jag verkligen hade hittat hem i tillvarons stora okontrollerbara tombola.

Särskilt en kväll i maj minns jag. Vi hade (ännu) en utekväll på nationerna och stuffade till låten Breakfast at Tiffany’s – en one hit wonder av gruppen Deep Blue Something. Vi tyckte låten var lite rolig, om än inte särskilt bra, eftersom den handlar om ett par som är nära att göra slut eftersom de inte har någonting gemensamt. Men han vill egentligen inte så han börjar fundera över om de inte trots allt ändå har något gemensamt att bygga vidare på. Han kommer på att de båda gillar filmen Breakfast at Tiffany’s och försöker övertala henne att detta faktum är tillräckligt för att reda ut alla problem och börja om.

Låten passade oss – fast tvärt om. Vi var ju så himla olika, Malin och jag. Ändå var vi övertygade om att vi ville ha varandra. Det var det vi kom på den där våren och efterföljande sommaren. Visst, vi hade V-dala Nation som vår gemensamma variant av Breakfast at Tiffanys – men i övrigt var vi varandras motsatser.

Hon, en person med hög integritet, ofta på gränsen till introvert, även om hon gillade socialt umgänge. Jag, Istället på gränsen till sjukligt utåtriktad. Hon, ordningsam och oerhört välstrukturerad och planerad. Jag, inte så mycket av den varan (möjligen planerad, dock, men av andra skäl än hennes) ja, så där kan jag mata på. Den där sommaren rätades alla frågetecken ut av sig själva och förvandlades till utropstecken. Jag åkte senare till henne i Jämtland (hon sommarjobbade på Vildmarkståget och hon kom därefter till mig på Styrsö utanför Göteborg (jag sommarjobbade på Styrsöbolaget).

Hon hade sina sätt att visa hur hon kände medan jag uttryckte min kärlek på två sätt. Dels spelade jag ofta hon och han ur Trollföljten för henne. Och dels myntade jag de smått bisarra orden, jag hade väl hört det i någon film eller så: i wanna grow old with you and shit. Varvid hon skrattade sitt fantastiska skratt.

Därefter var vi aldrig ifrån varandra någon lägre tid. Vi flyttade in i hennes studentrum, utan att egentligen diskutera saken och tog det därifrån. Man behöver ju inte vara någon större stjärnpsykolog för att räkna ut att detta är orsaken till att jag hela livet haft en sådan nostalgisk längtan tillbaka till Uppsala och V-dala Nation. Jag fick ju allt där: en utbildning, fantastiska vänner och jag fann den stora kärleken.


Jag känner bara värme när jag åter hör låten Breakfast at Tiffany’s. Min utbildning samt alla underbara vänner har jag ännu kvar. Men inte den stora kärleken.

Därefter kom resten livet. Tills hennes tog slut. Mitt eget avsked vilar jag trygg i. Tiden under sjukdomen, med cellgifter och elände, de sista veckorna, ja, allt. Det blev så bra det kunde. Den officiella delen av begravningen är det många av er som hjälpt till med. Bland annat prästen Petter, vår gamle vän från V-dala, vars griftetal här återges.


Den 11 april så orkade Malins kropp inte längre och hon avled på sjukhuset här i Falun. Och nu är vi här, tillsammans med varandra och tillsammans med Gud för att begrava henne. Vi är här för att ta avsked, minnas och för att rikta vår blick mot hoppet och tron. Malin saknas, marken gungar och cancer är skit. Den här dagen, Malins begravningsdag är en dag som inte skulle vara nu eller såhär.

Trots det, så är du och jag här och nu. Häret och nuet får vara fylld av många olika känslor och tankar. Och den här tiden, den här dagen, hanterar var och en på olika sätt. För här finns plats för gråt och ilska, tårar och tystnad. Här finns plats för varma minnen, tröst och skratt. Var och en bär också på sin egen berättelse och relation till Malin.

Att dela minnen och lyssna på varandra tar inte bort sorgen och saknaden, men kan göra det mörka mindre tungt att bära. Och när jag ser mig omkring i Kopparbergs kyrka idag, den 17 maj 2019 så är det också vackert. Vackert genom alla blommor, all musik och alla människor. Fredrik, Mina, Louise, Ulf och Margareta, syskon, anhöriga, släktingar och vänner vi har sorg. Mitt i vår vardagliga verklighet tog sjukdomen Malin ifrån oss. Någonting som delar tiden i ett före och ett efter. Ingenting kommer längre att bli som förut. Och vi kommer inte att glömma den här tiden eller den här dagen. Och jag tänker att du och jag inte får glömma det.

Och nu måste vi hjälpas åt att låta omtanke och kärlek flöda över. Vi måste be om mod och styrka att komma igenom. Vi måste hjälpa varandra när vi står uppgivna av förtvivlan och med frågor utan svar. Vi behöver tro på att kärlek och livskraft kan få växa ur det svåra. Det kan gå, tillsammans med varandra och tillsammans med Gud. Vi är här för att vi är ledsna och saknar Malin. Vi är här för att få uttrycka tacksamhet för allt det som Malin betytt, som maka, mamma, dotter, syster, släkting, arbetskamrat och vän. Och vi är här i allt det sorgliga och vackra för att Guds löfte är: Att Malin har det bra nu. Att hon finns på en plats där ingen sjukdom finns. För mitt bland tårar och sorg. Så finns Guds löfte om att Malin finns med, på ett annat sätt och på en annan plats.

Kanske är Malin på samma gång bortom de vackra jämtländska fjällen och lika nära som vårsolens värme på kinden. Malin är på samma gång, bortom tonerna i körmusiken och bland sångerna i V-dalas trapphus, och nära som fnisset som bubblar upp när vi minns hennes skratt. Bortom och ändå nära. Ledsen och ändå fylld av varma minnen. Marken gungar och ändå står vi tillsammans i den verklighet och vardag som fortsätter trots allt. Malin är på samma gång för alltid saknad, men aldrig någonsin försvunnen.

Vi är här för att ta avsked av Malin, minnas henne och för att rikta vår blick mot hoppet och tron. Alldeles strax ska jag lägga tre skopor med jord på Malins kista, tre skopor som kanske kan bära tre vardagliga och ord och säga hej då Malin, tack så mycket och vi ses igen. Låt oss be.


För allt är jag så väldigt, väldigt tacksam. Jag är också, trots allt, glad för den smärta jag känner eftersom den vittnar om våra många år tillsammans präglade av kärlek. Tänk, funderar jag, om jag inte känt någonting alls efter hennes död? Tänk om jag känt lättnad? Jag vill inte med denna text försöka idealisera vårt liv, nej, jag vill bara berätta hur jag känner. Visst hade också vi våra ups and downs, precis som alla andra. Men att över tid leva i ett slentrianmässigt, kanske till och med kallt, förhållande måste kännas fruktansvärt. Då levde jag hellre ensam.

Flickorna har naturligtvis också märkt den oerhörda vänlighet människor visat oss. På den lite räddhågsna frågan hur länge omgivningen kommer fortsätta göra det kändes det så fint, tryggt och bra att utan omsvep kunna svara dem att det är så här människor faktiskt är. Det finns inte bara ondska, elände och övergrepp i världen, nej, det finns också stor värme, kärlek och en oändlig godhet.

Gå ut i världen, mina kära flickor, ta den i besittning, insup den, bejaka den. Lev i den. Var precis lika goda mot världen som världen varit mot er. Så säger jag till mina barn som just förlorat sin mamma – och jag kan backa upp orden med empiri.


Detta får bli mitt officiella tackkort. Byrån gav mig förvisso en bunt att skicka, men antalet förslår inte på långa vägar. Tar jag med alla insatser, hälsningar från när och fjärran, gåvor till cancerfonden, brev, hembakta kakor och bröd, biocheckar, blommor, glassogram, erbjudanden om köttbullar och lasagne, kramar, fixande av begravning och minnesstund, ja allt, så handlar det om över tusen tackkort som måste skickas. Det går inte. Jag mäktar inte med det. För jag är så trött ända in i själ och hjärta.

Tro nu för den skull inte att jag är otacksam! Sprid gärna detta budskap till alla som inte är så internet-tillvända (eller som inte gillar min blogg/hemsida) men som ändå måste nås av vår tacksamhet.

Detta är vad jag vill säga.

För all omtanke, vänlighet och kärlek som visats oss i den svåraste bland livets alla stunder och ögonblick vill vi verkligen tacka, våra döttrar och jag. Det har betytt mer än vi kan uttrycka i ord. Jag har faktiskt funnit de vackraste ord som finns – men de räcker liksom inte till. För hur ska man kunna tacka för det otackbara? Hur ska man med vackra ord kunna beskriva något som inifrån och ut är så obeskrivligt vackert som den hjälp och det stöd ni visat oss? Hur ska man inom ett begränsat utrymme uttrycka något som är oändligt och hur kan man med ord värdera det ovärderliga?

Den som låter sin inre stjärna lysa för andra är i sanning en verklig människa. Och detta är det vackraste som finns.

Tack.

Fredrik, Mina och Louise.

Och Malin, är vi alldeles säkra på.


bild 47 – old school

Bild 47 är tagen av Erik Åberg strax innan OD:s Caprice nu i december under den klassiska devisen ovanför entrén i universitetets aula.

Detta är för mig klassisk mark. Det var här jag efter flera års fysiskt och mentalt kringflackande kände att jag hittat hem i tillvaron. I anslutande lärosalar hade jag mina första föreläsningar hösten 1992, jag var de kommande åren ofta i aulan som mycket aktiv i studentlivet.

Nu blev det ju vare sig körsång eller (någon större) akademisk karriär under mina år vid Uppsala universitet och det dröjde längre innan det stod klart att det var utbildning och pedagogik som skulle bli min yrkesmässiga lott i livet.

Men jag minns ännu min omedelbara tanke när jag för första gången såg devisen – den som fortfarande slår mig varje gång jag ser den:

Så där är det ju inte, de måste ha blandat ihop det!?

49547412_288064638731851_4677643560609120256_n

Men det var ingen sammanblandning. Devisen speglar synen på kunskap år 1887 när universitetshuset stod färdigt.


Påståendet om att när kartan och verkligheten inte stämmer överens så gäller kartan har faktiskt en historisk kärna. Iallafall när det kommer till bedömning. När jag mäter mig, eller tar min temperatur, så spelar det ingen roll om jag använder centimeter, tum, grader Celsius eller Fahrenheit.

Jag är 181 cm eller drygt 71 tum. Jag har 37 grader Celsius eller 1250,6 grader Fahrenheit. Inget konstigt med det. Men när vi bedömer människor är det däremot oerhört viktigt vilken måttstock vi använder. Det är sannolikt anledningen till att begreppet Mänskliga rättigheter uppfanns.

När vi började mäta prestationer inom utbildning efter en exakt måttstock, betyg, förändrades tillvaron drastiskt för lärare och elever (eller egentligen förändrades hela samhället – men en potentiell läsare förstår förhoppningsvis vad jag menar).

Betyg är historiskt sett en relativt ny uppfinning. Inte fick en medeltida lärling med sig en papperslapp med en bokstav eller siffra efter varje termin som angav hens förkovran inom olika färdigheter som krävs för det aktuella yrket. En Uppsalastudent på 1600-talet lämnade universitetet med ett av två möjliga resultat: med eller utan en examen.

(Som personlig reflektion vill jag förövrigt både tro och anta att stan säkerligen blev lite roligare att vistas i efter 1639 då Västmanlands-dala nation grundades. Hur detta faktum påverkade andelen som avslutade sina studier med eller utan en examen låter jag vara osagt – men om jag ges lite mer tålamod kommer denna parentes i slutet av bloggposten förstås som en del av sammanhanget.)

Betygen som vi känner dem uppstår under 1800-talet när det industriella samhällets behov av att exakt mäta, väga och värdera sprider sig till skolan. Exakta betyg baserade på elevens generella prestationer ser därmed dagens ljus. Även lärarnas prestationer, och för all del hela skolan och landet bedöms numera efter alla elevers genomsnitt enligt en mer eller mindre exakt måttstock.

Så är det alltså fortfarande. Elever söker innerstadsskolor med höga snittbetyg, hur framgångsrik en lärare är kan snart få sitt statistiska svar i en databas (informationsledningssystem tror jag det kallas) innehållande vederbörandes över tid satta betyg och PISA-rapporten, som förhållandevis få vet vad det egentligen är, blir ett inrikespolitiskt slagträ.

Genom seklerna har vi skiftat fokus från att med utbildning vilja upplysa och utbilda till att mäta och värdera. De flesta håller nog med om att man inte kan sätta likhetstecken mellan höga betyg och skicklighet/förståelse. Måste man välja mellan dessa två satsar nog de flesta på att nå höga betyg så snabbt och enkelt som möjligt. Det ger valmöjligheter och i förlängningen kanske fina jobb.

Jag hävdar för egen del att, sett ur ett samhälleligt perspektiv, det viktiga med utbildning är att fokusera på verklig kunskap och förtrogenhet. Hur vi mäter detta är dock måhända pudelns kärna. Ett av bekymren idag är att betygen används till så mycket annat än vad som från början var meningen. Det dras slutsatser om elever, lärare, skolor och utbildningar utifrån mångas betyg och det kan lätt bli lite tokigt.

Vem vill gå i grundskolan i Norberg som häromåret hade landets sämsta resultat? Resultat? Förlåt, jag menar betyg mätt enligt den nuvarande skalan.

Jag deltog härförleden i ett föräldramöte på mina barns skola. Det gällde information om betyg. Jag håller ofta en låg profil på dessa tillställningar eftersom det i sammanhanget är svårt att sitta på rätt stol. (Och för att jag lovat mina barn att inte vara ”pinsam”.)

Jag lämnade mötet fundersam. Håller kollegorna i grundskolan på att matrisa ihjäl sig? Hur tusan klarar de att mäta allt de säger att de måste mäta? Och barnen – förstår de verkligen vad som i slutändan leder till ett visst betyg – eller knegar de mest på i väntan på nästa rast så som barn i allmänhet plägar?

Många i landet har i sammanhanget lyssnat och reagerat på Katarina Gunnarssons reportageserie.

En sak jag sedan några år smugit in i min egen pedagogik är att eleverna ska göra sitt skolarbete i skolan – inte hemma. Det klart eleven kan få instruktioner och i förekommande fall övningsuppgifter att jobba med utanför skolan – men inte examinerande uppgifter.

Görs uppgifter, prov, etcetera, i skolan under mitt överinseende kan jag förklara hur betygskriterierna hänger i hop med uppgiften, handleda och hjälpa utifrån önskemål och behov samt aldrig behöva tveka över vem som faktiskt gjort uppgiften.

Jag tycker mig samma dag som detta skrivs fått vissa delar av min pedagogiska syn bekräftad i en artikel i SvD. Den handlar om en brittisk lärare, Craig Barton, som ingående studerat inlärningens funktioner (länk nedan).

Jag håller i min undervisning inte på och trixar så mycket med experiment, bilder, ljud, hemsidor och påhitt. Jag är nog lite, om uttrycket tillåts, old school.

Det sägs ju att den som kommer sist in i ett rum eller till ett möte är den som får, eller tar, initiativet. Jag kommer till mina elever sent (men i tid) och låter dem omedelbart fokusera på mig.

Moment eller områden vi arbetar med kan innehålla olika saker men oavsett vad så måste grundkunskaperna komma först. Kanske en tyst stund med inläsning eller en genomgång av mig kring något ämne. Och när så sker är viktigt att elevens fokus ligger på en sak  – nämligen det som händer längst fram i klassrummet.

Sedan förekommer hos mig ofta individuella samtal om vad individens utbildning syftar till för vederbörande och så till sist: vilket betyg hen vill ha. Så jobbar vi mot det.


Det krävs kunskap för att tänka fritt men när man väl lärt sig det, eller uppbådat modet, får man också verktyg för att avgöra vad som är en riktig tanke. Och då är vi långt bortom att bli bedömd enligt en viss skala.

För det kan ju, som devisen ovanför entrén i universitetshusets aula lär oss, vara fel på skalan. Eller rättare sagt: är det något vi kan vara alldeles säkra på så är det att tids nog är det fel på den.

Ändå var det detta mina tid i Uppsala lärde mig – att det är fel på devisen. Så jag knegar på med mina något ålderstigna ideal.


källor

Harari: Homo Deus – en kort historik över morgondagen

SvD 2/1 2019 – om läraren Craig Barton

V-dala Nation


relaterade blogginlägg

filosofie magister (när Bengtsson bjöd på cigarr)

bild 42 – katarsis

Katarsis är ett grekiskt ord som betyder ”rening” eller ”rensning” med sitt ursprung i ordet katharos, som betyder ”ren”. Det var Aristoteles som använde termen inom teatern i betydelsen att tragedin är en genre som själsligt renar oss.

När vi ser en pjäs, eller film, innebär katarsis det vi upplever efter pjäsen eller filmen. Den här känslan är viktig då den hjälper oss att bearbeta tillvarons små och stora jävligheter. Genom gestaltningen på scenen kan såväl skådespelare som publik bearbeta sina känslor från verkliga livet för att kunna gå vidare i tillvaron.

Steget är inte långt till terapi. Inom psykoanalysen talas det om kathartisk metod för att beskriva en omvälvande och helande insikt hos den som genomgår terapi. Metoden innebär att patienten på olika sätt återupplever och avreagerar sig (bearbetar) en traumatisk upplevelse.

Det är kanske därför rätt många människor trivs på en scen eller att konsumera det som framförs på en sådan.


 

Far börjar bli årsrik. Det går kanske lite långsammare samtidigt som han är som han alltid varit. Han tittar lite frågande på mig när jag tålmodigt förklarar att poängen med en mobiltelefon är att man faktiskt svarar i den.

Ja, det skulle väl vara för din skull då säger han lakoniskt.

Far lägger däremot gärna ut texten om förflutenhetens landskap. Jag har tidigare nämnt hans sorg över att farmor inte lät honom lära sig spela piano med motiveringen att det inte var någon framtidsbransch eftersom ljudfilmen kommit till stan. (Tills för inte så länge sedan före detta tillfälle hade man haft livemusik av piano på biograferna varför han då, alltså förr, kunnat försörja sig som pianist där. Genom ljudfilmens intåg var det inte längre en framkomlig väg, så av pianolektionerna blev det intet.)

Så tänkte farmor. Jag tror inte det beror på att hon inte uppmuntrade sina barn att följa sina drömmar. Det handlar nog istället om överlevnadshorisont – farmor var en norrländsk bondkvinna född vid förra sekelskiftet. Hon hade en annan inställning till nöd, utvandring, klassresor och rösträtt än jag.

Far kompenserade för detta, har hans syskon berättat, genom att på hög volym om söndagarna lyssna på radioteatern. RADIOTEATERN GEEER… Det är väl också en sorts uppror, tänker jag.

Härförleden förvånade mig far på nytt genom att gå igenom sina teaterroller som han fick senare i livet. Sång och teater såg jag honom som barn aldrig framföra – däremot ofta festliga tal på middagar. Som det visade sig var hans, enligt egen utsago, paradroller följande.

I HC Andersens Kejsarens nya kläder spelade han krigsministern. Enligt far en tyst roll, alltså HELT utan repliker, och därför inte så rolig. I Lars Levi Læstadius Sönderslagen spegel framförde han adjunkten Fredlander och i Eugene O’neils Ljuva ungdomstid spelade han den försupne journalisten Sid Davies. Den rollen tyckte han om.

Dessa roller framfördes på scenerna vid Ljungskile Folkhögskola och Socialhögskolan i Stockholm. Man får konstatera att det är rätt tunga roller i relativt tunga dramer han framfört under sin karriär. Eller? Arkiven ger delvis en annorlunda bild:

 

teaterpappa
Far längst till vänster i ”Kejsarens nya kläder”


 

Äpplet faller inte långt från trädet.

Nog har jag tillbringat mycket tid på scener i mina dagar – men aldrig inom teatern. Kör och tal, javisst. Men aldrig teater. (Men det ska sägas – min röst gör en sen karriär. Den har nu används flera gånger av Esteterna på min skola. Senast gick den till final på Stadsteatern i Stockholm. Eller, okej, produktionen där den förekommer ((som nyhetsuppläsare)) gjorde så).

Nedan syns min enda huvudroll – hittills, nota bene – som Gustaf Vasa i ett spex på V-dala nation i Uppsala. Salig mor och moster var där och vi var nog alla efteråt överens om att det här med teater kanske inte riktigt var min paradgren. Men det var ju roligt att jag försökte, tydligen.

 


 

Dotter 1 har hittat hem i livet. För andra året i rad har hon i Kulturskolans regi varit med i musikal. I år spelade hon en apa i en variant på Aladdin. Detta innebär att hon får öva drama, dans och sång under professionell ledning.

Jag kan av egen erfarenhet säga att man växer av att stå på scen. Och den som låter sin inre stjärna lysa för andra är i ordets sanna bemärkelse verkligen en människa. Var scenen ligger, och hur den ser ut, är däremot en helt annan fråga.

 

32104544_10156057004245617_1727473040867983360_n

 

Jag är avundsjuk på Dotter 2. Iallafall när det kommer till sång. Hon har da shit, som man säger. Jag försöker verkligen att inte överföra mina egna drömmar på barnen – men hon har så infernaliskt lätt för sig när det kommer till musik. Nedan syns hon i Musikskolans musikal ”Låtbåten” och ytterligare längre ner när hon trakterar sitt instrument. Hon är mycket engagerad i sin kyrkokör, också.

 

låtbåten

 

33873817_10156104526495617_3098949277796270080_n

 

En sund själ i sund kropp, heter det ju. Jag kämpar visserligen också med att få mina flickor att utöva någon form av idrott, mest för balansens skull. Men jag tror verkligen livet blir en aning ljusare om man fyller sin själ med lite katarsis, nu och då.

Med det sagt säger jag att regeringens förslag om ett obligatoriskt estetiskt ämne i gymnasiet är en god idé. Precis som det är bra med obligatorisk idrott på schemat under alla tre åren.

För folkhälsans skull. Leve folkhälsan. Leve kulturen,

Leve alla – länge och väl.


 

Relaterade blogginlägg:

bildningsideal

musiken

bild 37 – symposium

Vin. Det smakar, det.


 

När jag studerade vid historiska institutionen i Uppsala hände det att vi hade symposium, också kallat post-seminarium. Det innebar att vi, på kvällstid, först hade seriös kursverksamhet och sedan avslutade med fest eller mingel. Vi drack vin och stämningen kunde bli hög.

Så här säger Wikipedia om saken:

Ordet symposium kommer från grekiskans symposion, som betyder dryckeslag, av potos, (dryck), men avser idag oftast akademiska konferenser – även de utan dryckesintag.


 

För de antika grekerna var vinet en dryck med stark symbolisk och kulturell betydelse. Dock dracks det aldrig oblandat. Det moderna grekiska ordet för vin är krasi vilket betyder blanda – under antiken blandades vinet med vatten i ett kärl benämnt krater. 

Blandningen, vilket kan låta märkligt för oss idag, bestod av 20 delar vatten och en del vin. Det blir sålunda ett mycket alkoholsvagt vin – mer att betrakta som en sorts allmän måltidsdryck.

När det däremot var fest eller mer formella dryckesslag kallades det för, mmm, just det – symposium. Och då gällde helt andra regler. Först och främst utsågs någon ur sällskapet till kvällens kung vilkens maktbefogenhet bestod i att avgöra hur starkt vinet (alltså blandningen) skulle vara och hur många kratrar som skulle serveras.

Ju fler kratrar och desto lägre andel vatten desto högre stämning, ansågs det.

Vinkulturen skilde sig åt mellan de grekiska stadsstaterna. Spartanerna var måttliga och disciplinerade vindrickare. I Sparta tilläts inga privata symposier och en begränsad mängd vin ingick i deras obligatoriska gemensamma kvällsmåltider.

Dionysos är vinets och berusningens gud hos grekerna (i Rom Bacchus)  och den som enligt mytologin överlämnade vinrankan till människorna.

Kring Dionysos finns även andra sagoväsen som självklart är omåttliga vindrinkare. Andra som hänger med vinguden är olika grupper av (som det hävdats) besatta kvinnor och det är framför allt dessa som förknippas med Dionysoskulten.

Kultens utövare, backanter (inte sällan också det kvinnor), var ökända för sitt vilda festande där dans, sång och orgier ingick. Ordet har överlevt – först via Rom där backanal var en extatisk och religiös rit till guden Bacchus ära.

Ordet används än idag som benämning på vilda, alkoholstinna fester. I Rom firades backanaler till år 186 f.v.t då senaten förbjöd verksamheten efter rapporter om orgier av sexuell karaktär. Jojo.

Men Dionysos stod inte högt i kurs i Sparta där den härskade klassen överlät sina vinodlingar till slavarna (heloter). Uppenbarligen var vinet alldeles för viktigt för exempelvis Atens eller Thebes befolkningar för att druvorna skulle skötas av om handlaget okunniga slavar.

Berusning var förövrigt heller inte uppskattat i Sparta. Som en del i sin utbildning fick de unga spartanerna bevittna en till bristningsgränsen berusad slav. Detta som exempel på hur man inte skulle bete sig i livet.

Kanske var det detta mina lärare på historiska institutionen ägnade sig åt? Frågan är vem som var lyckligast – slaven eller dess ägare. (Varför ler den druckne?)

Vinkulten finns förövrigt kvar i vår moderna värld. I vardagssammanhang via Bellman (alla kan väl tralla hans bordsvisor) men också via diverse gastronomiska sällskap och ordenssällskap som på olika sätt hyllar druvan, samvaron och sången.


 

Hitler gillade Sparta och spartanerna. Hitler var förövrigt också nykterist. Flera har vittnat, kanske främst Albert Speer, om de oerhört långtråkiga kvällarna i livet kring Hitler i hans privata residens på Berghof (som ligger i närheten av Berchtesgaden på Obersalzbergs sluttningar).


 

Bild 37 är min hyllning till vinet. Gutår!

 

 

Som jag brukar tjata om till mina elever – det enda man behöver berusa sig av är livet, kärleken och kulturen. Bild 37 är tagen hemma hos kommendörkapten (som jag kallar honom) Pettersson i början av millenniet.

En kollega hade ordnat friidrottstävlingar på Lugnet och jag spöade Darke på 100 meter fritt (han snackar fortfarande om chocken). Efteråt hade vi bankett – med goda viner – och det var där min vän officeren i flottan kom in i bilden.

Det var en härlig kväll och förövrigt en härlig tid i livet i största allmänhet. Kanske är det därför många av oss dricker vin påfallande ofta – för att minnas allt det goda, i dubbel bemärkelse, vi upplevt genom åren.

Det och för den goda smaken, förstås.

Ikväll blir det På spåret och en eldig Rioja, tror jag.


 

Relaterade blogginlägg:

När jag gick kurs hos franska vinakademin

På akuten under skolavslutningar

Ingen dansar nykter


 

Källor:

Cartledge: Sparta

Wikipedia

bild 33 – lycka

Internationellt sett är jag en rik person. Historiskt sett är jag också det, jag menar herregud, lärare var ju slavar under antiken. Jag är också antagligen rikare än mina föräldrar. Jag räknar på det och kommer fram till att jämförelsen mellan min uppväxt och nuet måste vara med år 1982 i mitt eget liv.

Jag är alltså förhållandevis rik. Men är jag lycklig? Det är svårare att svara på.

Var Neil Armstrong lyckligare när han tog ett stort steg för mänskligheten på månen 1969 än vad Lucy var när hon strövade omkring i Etiopien för 3,2 miljoner år sedan?

Är jag lyckligare än vilken u-landsmänniska som helst och är jag lyckligare än mina föräldrar var 1982? Var jag lyckligare när mina döttrar föddes än när jag gifte mig eller var jag måhända lyckligast när jag hängde på Västgöta nation med Darke?

Om inte – vad är så fall poängen? Historiskt sett är detta med lycka en omöjlig fråga att besvara. Filosofin har nog en bättre möjlighet därvidlag.

Ideologier och politiska system bygger på ohållbara uppfattningar om vad lycka är. Kapitalisten, kommunisten, den religiöst övertygade såväl som rasisten upplever lycka genom möjlighet att genomföra sitt lyckorike och ofta på bekostnad av andra med avvikande uppfattning.

Tänk om nazisten är lyckligare än demokraten eller knarkaren än den drogfrie. Det är antagligen därför vi inte ställer vi frågan om lycka på det sättet. Oftare används begreppet lycka när det kommer till att beskriva relationer. Vi talar gärna om lycklig eller olycklig kärlek.

Jag tänker att om min förmåga att använda mina förmågor med tiden ökat är jag kanske lyckligare. Det är inte samma sak som att ha mer resurser till sitt förfogande. Är jag skickligare i yrket är jag måhända en lyckligare yrkesmänniska, är jag en klokare pappa och partner än tidigare är jag kanske också lyckligare än jag var då.

Men strävan att uppnå ökad effektivitet (alltså förbättring, utveckling) kan också leda till ökad ansträngning och därmed till mindre andel (egen) fritid. Det tror jag är en inte oväsentlig anledning till brustna relationer.

Lycka kan vara att i högre utsträckning få som man vill men denna typ av inflytande sker alltså ofta på andras bekostnad.

Jag flyttar mig till mänsklighetens forntid och tänker att gruppens ledare då kom att utses bland de starka unga män som genom jakt bidrog mest till stammens överlevnad.

Rå styrka betalade sig, som alltid. Men tänk om kvinnors sätt att jaga varit mer effektivt? Det fick vi aldrig veta – och vi vet det fortfarande inte. Såväl metaforiskt som bokstavligt. En starkare grupps lycka behöver inte vara allas lycka, självfallet.


 

Bild 33 motsäger delar, eller allt, av ovan förda resonemang.

Det är en bild av lycka. Håkan fyllde i somras 50 och hade såväl öppet hus som storstilad fest. Jag och barnens mor tillhör båda det glada gamla kompisgäng som lärde känna varandra på V-dala en gång i tiden.

Jag träffade denna vackra augustidag många vänner från förr och i synnerhet föremålet självt. På många sätt hade tiden stått still. Vi kanske drack en finare champagne än på 90-talet och visst åker vi i finare bilar och bor i finare hus än då. Men lyckokänslan är den samma.

Ett fullriggat bord i Uppsala 1993. Eller på Ekerö 2017. Eller i Falun när som helst. Så många timmar jag suttit tillsammans med Håkan kring ett bord. Så många skratt, så mycket sång, så många kramar, ryggdunkar och bjudningar på och av oss själva.

Kritikerna skulle måhända beskriva det som ett rituellt ätande (och drickande) – själv beskriver jag det som en grund bestående av total tillit.

Eller kanske ett oföränderligt tillstånd av lycka.

 

Foto: Gunnar Sjögren


 

Relaterade blogginlägg:

Västgötas toalett

 

det götiska riket

Det var bättre förr.

 


 

Jag får ibland följdfrågor på mitt påstående att historieforskningen i ett visst land säger mycket om tillståndet i det. Egentligen är det, enligt mitt synsätt, ett ganska logiskt påstående.

Många ledare, partier, grupper och kulturer är det som med olika grader av kreativitet rotat i det förflutna på jakt efter bevis som legitimerar eller förhöjer dess existens som maktfaktor.

 


 

Under 1500- och 1600-talen florerade i Sverige uppfattningen att vi, svenskarna, i själva verket var den västerländska civilisationens vagga. Det var hit, till vårt land, Noaks släktingar efter syndafallet seglade med Arken och grundade en enastående kultur: det götiska riket.

Det var i själva verket här, i Mälardalen med Uppsala som epicentrum, som den kultur som greker och romare sedan fick cred för, grundandes. Jajemän. Så var det. Och vi svenskar hade sedan dess spridit vår kultur i Europa långt före Kristus.

Europa var en utlöpare av Sverige – inte tvärt om.

Nu kan man ju fundera över hur vi, eller rättare sagt 1500- och 1600-talens svenskar, kunde komma fram till dessa spektakulära rön. Ja, till att börja med existerade inte källkritik så som vi uppfattar idag det.

(Nåja – några av oss, är kanske bäst att tillägga i dessa de falska nyheternas tidevarv.)

En mer konkret förklaring är att våra lärde under slutet av medeltiden hade ägnat sig åt nya, kreativa, omtolkningar av antika och medeltida källor. Exempelvis hade en grupp som tidigare benämnts Goter i äldre historieskrivning enkelt översatts till Götar i den nya tolkningen.

Sagt och gjort.

Dessa svenska Götar hade en gång i den grå forntiden lämnat sin hemort, en ö benämnd Scandza belägen någonstans i de avlägsna arktiska isvidderna, och under sin kung Berik givit sig ut och erövrat världen.

(Berik verkar för övrigt i dessa dagar vara ett klädmärke för bikers).

Germanien, Spanien, Skytien (= ungefär delar mindre Asien, östra medelhavsområdet, norra Kaukasus, södra Ryssland och Ukraina) – alla föll de för Götarna och kung Beriks fana.

Götarna var med och kämpade vid Troja, det var de och inte Alexander som erövrade stora delar av Asien. Det var Götarna, inte Odovakar, eller om det var så att man såg Odovakar som göt snarare än german, som slutligen besegrade det mäktiga romerska imperiet.

Det var bland annat denna ideologi som låg som ideologisk grund för det svenska stormaktsväldet. Och det var ingen lek – det var blodigt (!) allvar. När Gustav Vasa utropade sig till Svearnas, Göternas och Vendels konung anspelade han på detta storslagna tankegods.

Att Gustafs son och tronföljare Erik XIV tog just nr 14 i regentlängden hade att göra med att det enligt götisk tradition skulle ha  funnits tretton stycken Erik före honom. Hjältekonungen Gustav II Adolf framträdde som kung Berik i det tornerspel som hölls i samband med hans kröning.

På 1800-talet fick dessa tankar ny näring genom nationalismens födelse. I Sverige manifesterade det sig detta genom Götiska förbundets bildande 1811. Efter stormakts-kistans sista spik, förlusten av Finland, letade man i sin desperation i litteraturen efter det svenska folkets sanna karaktär och storslagenhet.

Den nya 1800-talsgöticismen var mer inriktad förhärligande av forntiden och använde sig mer av vetenskaplig historisk forskning och var därför kritisk mot den ursprungliga varianten från 1500- och 1600-talen.

Goterna ersattes av vikingar och germaner. Det är från denna tid dagens bilder av den krigiska vikingen, dalkarlarnas och vasakungarnas och karolinernas hjältedåd härstammar. Denna tid har påverkat dagens uppfattning av historien på ett tydligt sätt.

Även i Nazityskland och i Sovjet förekom för övrigt liknande ”forskning”, alltså med syfte att vetenskapligt försöka leda i bevis den tes man redan höll för sann: den regim som leder ett så storslaget folk måste vara strålande.

 


 

Uttrycket Moder Svea är ett försök att ge Sverige ett subjekt. Benämningen uppstod under stormaktstiden och har sedan dess mest använts som nationalistisk propaganda.

En nation, ett land, är en mental skapelse. Det finns en massa saker i en stadsbildning – institutioner, lagar och normer – som människor (oftast) väljer att tro på. Men rent fysiskt finns inte Sverige, vårt land, och alla andra, existerar bara i sinnevärlden.

Jag har i modern tid (skämt och satir undantaget) enbart hört en av SD:s riksdagsledamöter offentligt använda benämningen Moder Svea. Jag gissar dock att den genomsnittlige SD-representantens historieuppfattning skiljer sig lite från min.

Det vore hur som helst intressant att diskutera detta med någon från partiet. Detta lär dock bli svårt eftersom Åkesson blockat mig.

 


 

Follow the money.

Genom att iaktta vilka forskningsprojekt som beviljas anslag i ett land kan man säga väldigt mycket om den aktuella tidsandan och landets regering. Och det oavsett disciplin.

Det blir särskilt tydligt inom historieämnet. Undrar om någon forskat på det förresten: historiska forskningsprojekt i Sverige perioden 1980 – 2017. Jag kan åta mig det – vill någon finansiera mig?

 


 

Visst kan du se det, riket vi en gång hade, landet vi en gång var?

Bara du tittar tillräckligt noga, så visst kan du ana det? Visst syns det, om än aldrig så lite, där borta i dimman? Nog hör du, om du lyssnar tillräckligt noga, hjältarnas rop och stridens dån?

Det är ju bara att känna och tycka, tycka och känna.

 


 

Relaterade blogginlägg:

Odovakar

Sankt Vitus – bild 27

Dessa förbannade, betvingande ritualer. Denna förslavande, tvångsmässiga vilja att kollektivt bete oss som vi alltid gjort. Denna masshysteri. Denna drift som definierar oss som människor.


En person som hette Vitus led martyrdöden i Rom under kejsaren Diocletianus tid varför han småningom begåvades med titeln Sankt. Legenden säger att han i det närmaste oskadd uthärdade svår tortyr och att hans reliker därefter vårdades och vördades ömt ända in i och genom medeltiden.

Särskilt om någon drabbades av danssjuka anbefalldes besök hos helgonets reliker och helgedom i norra Frankrike som bot. Idag kanske kvarlevorna förövrigt återfinns i Prags domkyrka som ju heter Vituskatedralen?

Men det där med danssjukan, undrar kanske någon?

Jo, dansmani eller danssjuka var en mycket fruktad åkomma nere på kontinenten (jag har inte sett några källhänvisningar huruvida sjukdomen härjade i Sverige) under 1500-talet. Hur det kommer sig att just Sankt Vitus kom att ge namn åt sjukdomen vet jag inte heller.

Sjukdomen innebar att offret drabbades av en översvallande lust att dansa ”frenetiskt, ursinnigt  och hämningslöst – i ett lika fåfängt som tvångsmässigt försök att driva ut den ångest som bubblade upp i deras själ”

Dansandet kunde pågå i flera dygn tills den drabbade av utmattning eller döende slutligen föll ihop med trasiga ligament och knäckta revben. Sjukdomen var dessutom epidemisk och därför kunde ibland hela skaror av vansinnigt dansande människor dra fram.

I Strasbourg 1518 inträffade ett svårt utbrott av sjukdomen då över 400 människor drabbades. Myndigheterna, handfallna av situationen, valde (rätt logiskt om än en aning cyniskt) att tillkalla en orkester i den fåfänga förhoppningen att möjligheten att leva ut sitt tillstånd till ackompanjemang av pipor och trummor skulle hjälpa de sjuka.

Det finns liknande tillstånd i dag men likheterna med den historiska epidemin är ändå få. Däremot kanske vårt rituella beteende i samband med högtider kan för en främling förefalla lika konstiga? Kanske rent av masshysteriska?


170430-Valborg-_1040931

Ovan: ”Vintern Rasat” framförd vid egenhändig majbrasa. Foto: Magnus Höög

Valborg 2017. Same all, same all.

Men så är det ju: de av oss som upplevt Valborg i Uppsala bär – likt facklan som tänder den olympiska elden – något av detta ljus alltid med oss. Det spelar inte så noga roll om man studerade samtidigt eller om man ens kände varandra.

En Uppsalastudent vet vad det handlar om.

Lycka, frihet, glädje inom ramen för en på många sätt oerhört privilegierad tillvaro. En Valborg i Uppsala innebär att man liksom bara följer med i den fullständiga hänryckningen. Frukost, forsränning, champagnegalopp, fest och gamman i dagarna tre.

Några av oss som var samtida i Uppsala brukar försöka ses just på Valborg. Kanske är det vårt sätt att försöka besvärja tiden, kanske är det för att det är en så bra högtid eftersom inte så många andra människor (familj, släkt och vänner) pockar på uppmärksamhet, kanske är det helt enkelt så att Uppsala-valborg innebar en kraftig programmering av oss i en ålder då vi var extra mottagliga.

Eller kanske är det helt enkelt så att vi just på Valborg drabbas av vår egen variant av Sankt Vitus danssjuka. För visst är sjukdomstillstånd, beteenden och ritualer i allra högsta grad ett resultat av en viss period i någons, eller mänsklighetens, historia.

I år firades Valborg tillsammans med 30 vuxna och 30 barn. Det var kul. På kvällen när jag kom hem, möjligen inte lika utpumpad som (exempelvis) 1995 plingade det till i telefonen. Det kom ett meddelande från en gammal kompis från Uppsalatiden:

Tänker på dig en sån här dag. Då är du som bäst!

Antar att det där säger något. Det säger något om mig. Det säger något om avsändaren. Och det säger definitivt något om Uppsala. Nåja, det är väl som jag brukar säga: binder du ris åt egen rygg har du iallafall en portabel majbrasa.

Och nog finns det väl sämre åkommor än danssjuka, kanske. Men min gamle vän har fel. För jag är alltid som bäst: nu, sen och alltid. Eller annorlunda uttryckt: min bästa tid är nu – och det gäller ju oss alla.

Kanske är det därför jag gillar Valborg så mycket.


Källor:

Citatet är från Håkan Håkanssons bok ”Vid tidens ände” sid 411