filibustern

Det är lärare jag är. Och, än så länge, politiker. Så jag babblar. Men nog längtar jag efter den svunna ön, så här i dystra november. Sommar på Styrsö. Mer ett tillstånd än verklighet.

Själen brukar översättas till de egenskaper som möjliggör tanke-, känslo- och viljeliv. Om AI kan ersätta allt varför ska en arbetsgivare, partner eller väljare välja just mig?

Det är viktigt att kunna, och veta hur, man kommunicerar. Under presidentvalet för fyra år sedan gjorde jag ett kommunikationsexperiment med en pepparkaks-Trump med barnen.

Pepparkaks-Trump minns barnen inte. Men de känner till verklighetens motsvarighet

Filibuster är en term som avser en politisk taktik för att förhindra eller fördröja en omröstning genom att någon håller extremt långdragna anföranden. Fenomenet förekom redan under antikens Rom och på senare tid i USA. Rekordet är från 1957 och ligger på drygt tjugofyra timmar. Nyligen upplevde jag ett försök till filibustrande här i lilla Falun. Det var intressant.

Jag pratar mycket. Jag uttrycker mig än här, än där. Håller lektioner och anföranden, bloggar och skriver debattartiklar. Syftet är inte att ge information, de flesta har redan tillgång till allt för mycket av den varan. I synnerhet mina elever. Nej, mitt syfte är ett annat. Mitt jobb går strängt taget ut på att göra mina elever anställningsbara och redo att hantera livets förändringar. För livet innehåller sådana och det kommer, gissar jag, framtidens arbetsmarknad också att göra. Byt jobb, hitta kärleken. Vi som ockuperar samma arbetsplats i snart tre decennier och vill ha den livslånga kärleken är en utrotningshotad art.

Elevens förmåga att hantera olika situationer i livet utvecklas inte genom att jag förmedlar fakta utan snarare genom min och mina kollegors strävan efter att hjälpa till med hur man kan lära sig att sortera fakta. Att skilja mellan viktigt och oviktigt, sant, falskt och möjligt, förmågan att foga samman olika delar till en helhet. Länge, ja, faktiskt under hundratusentals år, har livet inneburit att människan först under en tid samlar erfarenheter som hen under återstoden av livet tillämpar. Det är dessa erfarenheter som förändrar både sig, individen och världen i någon sorts ständigt pågående buddistiskt kretslopp.

Det räcker inte att som övning ge eleverna en viss mängd information med uppmaningen att tänka själva. De ber omgående AI att lösa uppgiften. Kritiskt tänkande är förvisso viktigt men knappast något man lär sig av sig själv. Inte heller förmågan att samarbeta med människor man inte valt eller hur man kommunicerar eller är kreativ kommer automatiskt. All information jag förmedlar i klassrummet googlar man lätt upp, men innebörden av ovan nämnda förmågor är inte lika lätta att googla. Det är dessutom livsavgörande förmågor.

Detta förhållningssätt präglar sedan hösten 1998 min pedagogiska idé. Om det är något jag är stolt över i min lärargärning så är det denna tidiga lärarinsikt. Den har, törs jag påstå, varit framgångsrik. Kalla mig gärna old school – men jag föreläser. Pratar. Ägnar mig med liv och lust åt det som min lärare på lärarhögskolan med läpparna krökta av förakt kallade tankbilen. Det jag pratar om är förmågor att på olika sätt hantera förändring och okända situationer. Detta är, och kommer definitivt framöver än mer att bli, den viktigaste förmågan i en människas liv.

Nästa lektion: glädjen, humorn och svärmeriet. (Shakespeare). Kanske minns någon det om tio år?

Detta synsätt präglar även diverse insatser jag gör inom politiken. Jag har (massor av) synpunkter på hur ett gott politiskt klimat bör se ut, hur länge politiker bör prata, vad vi säger och hur vi uttrycker oss om varann. Vissa misstar detta förhållningssätt för självbelåtenhet eller arrogans. Men det är det inte. Det är läraren i mig som talar. Det är min strävan att vilja främja kritiskt tänkande, samarbete, kommunikation och kreativitet som kommer till uttryck. Hos mig själv och andra. Men visst, jag misslyckas ibland. Ofta. En sak vet jag emellertid säkert. När mitt liv skakades i grunden var det dessa förmågor som utgjorde skillnaden mellan fortsatt liv eller att gå under. Tiga är måhända guld. Man får genom allt som livet utsätter en för ständigt använda sin kreativitet, samarbetsförmåga, kommunikationsförmåga och kritiska tänkande. Improvise, Adapt and Overcome för att låna en militär term.

Filibusteri är ett tveeggat svärd. Det räcker inte att prata länge, till sist når man alltid vägs ände. I Falun misslyckades personen som nyligen försökte. Det saknades viktiga komponenter.

Vill du, säger jag till eleverna, få ett jobb, behålla en relation eller nå ett mål måste du kommunicera.

Pepparkaks-Trump fungerade väl som pedagogisk figur. Dessutom blev det i barnens ögon ett lustigt och begripligt julspel. Denna storvulna pepparkaka breder ut sig på plåten, stormar pepparkakshuset, bränner sig i ugnen och bryr sig föga om sanning och anständighet. Hur ska det gå, pappa? Det är upp till de andra pepparkakorna på plåten, svarar jag.

Det finns en sak AI aldrig någonsin kan bli: människa. För det krävs nämligen en själ. Även om vissa individer kan tyckas omänskliga kan de välja en annan väg. Vi får aldrig ge upp tron på förmågan till förändring. Vårdar man sin själ blir man sannolikt attraktiv också i omgivningens ögon.

Det är lärare jag är och ytterligare en stund politiker. Så jag fortsätter att babbla, medan jag längtar västerut. Till sommaren på Styrsö. Där behöver man nämligen inte babbla så mycket.

Till havet, till havet! Där vita måsar ljuder och vindarna blåser och vita skummet sjuder. I väst, långt i väst syns runda solen falla. Grå skepp, grå skepp, hör du dem kalla, mitt folk som rest före mig dit jag ämnar fara? Jag skall fly, jag skall fly skogens trygga vara, ty våra år förklingar och dagen går mot natten. Ensam skall jag segla ut och korsa vilds vatten. Långa är vågorna som mot Sista stranden svallar, ljuva är rösterna från Svunna ön som kallar, i Eressea, i Alvhem, fördolt för alla andra, där löven inte faller: där skall vi evigt vandra!