Sista resan

Typiskt naturvetare. Ånä – skärpning magistern!, säger jag till mig själv. Jag ser ut över klassen, tar ett andetag och börjar lektionen. Detta har jag gjort många gånger förr. Ändå är varje lektion unik, varje klass olik, varje kurs bär sin särprägel. Man bör aldrig generalisera, aldrig ta något för givet. Det är anledningen till att jag tar mig själv i upptuktelse.

Vad gör en lärare i historia under dessa dagar när omvärlden tycks skakig och demokratiska värderingar hotade? Just den här lektionen börjar med följande tema. Att kröka rygg eller inte. Och vems rygg som i så fall ska krökas. Hur kan historien hjälpa oss? Om Zuckerberg äger Meta, Musk X, Putin Telegram och Kina TikTok – var ska vi söka friheten?

Jag såg nyligen Filip Hammars dokumentär Sista resan. Den handlar om en son som vill ta sin gamle far på en sista resa till dennes älskade Frankrike. Dokumentären var på många sätt mycket rörande men särskilt träffande var pappans beskrivning av sin livslånga karriär som gymnasielärare. Han beskriver det som ett fantastiskt yrke, om man undviker att prata löner eller kollegor utan fokuserar på eleverna, där man har möjligheten att vara god mot unga människor. Allt görs en sista gång. Vackra saker, som en resa med sin gamla pappa, misstag, som aggression alltid är och mycket annat. Man kan studera historia för att identifiera mönster, möjligheter och för att undvika misstag och därigenom få en behagligare resa framöver.

Det går sällan som tänkt. I synnerhet inte när det kommer till aggression. Tänk om Putin försökt köpa Krim eller Ukraina istället. Och nu vill Trump ha Grönland och Panama. Köpa, säger han, med underliggande hot om våld. Detta av (det som anges som) säkerhetsskäl. Säkerhet för vem, det är frågan. Kamp om strategiska platser för militär aktivitet samt sökande efter resurser handlar det om. Musk hajlade sa de på TikTok, hörde du det magistern?

Weserbüg süd var nazitysklands plan för att ta Danmark 1940. Det hela gick relativt lugnt till, den danska regeringen gav snabbt upp mot löfte om en mild occupation. Och så blev det. Tyskarna förtog sig inte i Danmark även om judar förföljdes. Deras frihet blev relativ. Vilket alternativ hade egentligen Danmark, kan man undra, utöver att kröka rygg. Sverige krökte iallafall så det förslog. Weserbüg Nord som var planen för att ta Norge blev svårare, det tog två månader för världens främsta militär att få kontroll över hela landet. Anledningen till aggressionen var att tyskarna ville säkra leveransen av järnmalm från Sverige och anlägga militära baser på norska västkusten. Planen gick till en början väl. Tyska flottan tog sig in i Oslofjorden men vid ett smalt sund fanns den gamla fästningen Oscarsborg bestyckad med ett ålderstiget batteri kanoner. Detta försvar var ytterst effektivt och lyckades sänka kryssaren Blücher med 2500 soldater ombord. 400-1000 av dessa drunknade. Invasionen försenades, norske kungen hann sätta sig i säkerhet. En gnista av hopp hade tänts som visade att motstånd fanns. En biskop i USA tände i veckan det hoppet hos miljoner människor. Hopp är viktigt. Efter hopplöshet följer ofrihet.

Demokratin tycks på tillbakagång. Alla aggressioner har alltid varit en fråga om resurser. Kalkylen den Starke mannen gör är huruvida kostnaden för insatsen räcker för att ta det han vill ha. Putin och Hitler räknande fel, Trump tycks överväga saken. Det finns förstås tillfällen att kröka rygg. Oftast är det alternativet när allt annat är försent. Gör Trump allvar lär dansken kröka.

Det gäller att engagera sig i tid för engagemang utgör demokratins immunförsvar, ingjuter hopp. Det kommer tillfällen när var och ens rättigheter och möjligheter är hotade. Både för den enskilde och grupper. Det gäller att kunna identifiera mönster som kan leda dit och reagera. Detta kräver förmåga till källkritik, personligt engagemang och vilja att försöka göra sin lilla del av världen till en något bättre plats än idag. Kort sagt: det kräver närvaro.

Det är dumt att hajla, säger jag. Om han nu gjorde det. Man kan iallafall inte trivialisera nazism för den slutar med Auschwitz. Generalisering är aldrig bra. Alla naturvetare vill inte ha betyget A i allt, alla invandrare är inte kriminella och alla Teslaägare är inte nazister.

Att få hjälpa, eller uttryckt med pappa Hammars ord, vara god mot unga människor, är en meningsfull syssla i livet. Demokratiskt engagemang likaså. Min egen pappa var inte lärare men en genuint god människa. En äkta humanist som var nöjd med relativt lite. Jag tänker på vår sista resa tillsammans. Den ägde rum i november 2023 och gick till Lidingö för att begrava hans syster. Det var visserligen inte lika storslaget som en resa till Frankrike men det var ändå en fin tur. Jag förstår Fredrik Hammars känslor i dokumentären. Varför företog han resan? Varför gjorde han dokumentären? Kanske för att både han och hans pappa åter skulle kunna känna lukten av livet, lukten av det verkliga.

Så, ungdomar, quo vadis – vart ska vi gå för att finna frihet? Elsewhere. Som ungdomen alltid gjort. Gå, fly, upptäck. Men ta inte Teslan. Gå. Lägg bort TikTok, ibland. Kröka inte rygg förrän alla alternativ är uttömda. Bli inte likgiltiga. Engagera er. Gå med i ett fackförbund, en kyrka, parti eller bostadsrättsföreningens styrelse. Identifiera mönster. Rösta i val. Ta oss igenom detta.

Tack för idag. Vi ses i morgon, hoppas jag, men inte ens det går att ta för givet. Eleverna droppar av. Några ser glada ut, andra inte. Så typiskt mänskligt. Varje elev förtjänar mitt absolut bästa, varje lektion måste vara om inte briljant så åtminstone givande, minnesvärd och meningsfull. Annars måste jag byta arbete och det vill jag inte.