Dessa rader skrivs under den sista kvällen på min gamla adress. Huset vi byggde, Malin och jag. Jag är ensam i det och känner mig konstig, men inte illa, till mods. Jag äter middag i ensamhet och begrundar att det alltså är min sista natt jag sover här. Jag har klippt gräsmattan en sista gång och lite villrådigt spatserat runt i trädgården. I morgon rullar flyttlasset. Allt måste en gång komma till sitt slut. Eller?
Jag grunnar över mina känslor, över vad jag egentligen känner denna sista kväll. Komma i kontakt med sitt innersta, och allt det där typiskt manliga. (Förlåt, min ironi.) Visste Jesus att det var sista gången han åt tillsammans med lärjungarna under sista måltiden eller är benämningen en efterhandskonstruktion? Såklart är det en sådan och det alldeles oaktat hur man förhåller sig till bibeln.
Det klart, vi har arbetat hårt, länge och målmedvetet som nybyggare, Malin och jag. Ur ett stycke skog har vi skapat om inte ett paradis så åtminstone ett trivsamt hem och tillvaro. Kanske utgör vi på något sätt mänsklighetens historia i miniatyr, tänker jag i ett infall av storhetsvansinne. Eller kanske är vi, eller har varit, bara två typiska representater för släktet homo sapiens? Men till skillnad från mänskligheten som helhet ser jag det inte som lika kul att montera ner som upp.
Äsch, förlåt mitt bittra anslag. Just själva flytten känns faktiskt okej. Att Malin inte flyttar med oss känns emellertid inte så mycket okej.
Nog hade vi hade en omöjlig trädgård att bearbeta men vi sprängde, vi sågade, vi grävde, tog dit jord och grus, vi bearbetade, anlade och planterade. Till sist hade vi betvingat den oformliga vildmarken till ett kultiverat odlingslandskap. Lite på det vis människor i alla tider plägat, tänker jag. Och så kronan på verket: gräsmattan!
Håller verkligen jämförelsen med mänsklighetens övergripande historia? Våra forntida föregångare hade ju inga gräsmattor utanför sina grottor, inte omgavs Akropolis i Aten, Capitolium i Rom, pyramiderna i Egypten eller den förbjudna staden i Peking i all sin prakt av något gräs.
Gräsmattor är en europeisk uppfinning från senmedeltiden och som under de följande århundradena kom att bli adelns och överklassens främsta varumärke. Välskötta gräsmattor kräver nämligen gott om resurser i form av jord, vatten och mycket arbete, det sista något jag personligen kan vittna om. Och efter allt arbete vi lagt ner, nog skavde det lite under bevattningsförbudet i 2018 att se gräset skrumpna ihop till en dyster, brungul savann.
Gräsmattor fyller ingen ekonomisk funktion, nej, de är bara dyra och snygga. De producerar inget, djur förstör dem och kan inte beta på dem varför man i det gamla bondesamhället inte kunde avsätta värdefull jord till att bara utgöra en yta av gräs, till skådebröd. Därför blev en stor gräsmatta snart en statussymbol, ett tecken på överflöd och rikedom. Ju större gräsmatta desto högre status.
(Och självfallet. När jag och vännerna nyligen spatserade runt det kungliga slottet i Bryssel så nog gjorde vi oss lustiga över den i vårt tycke påvra kungliga trädgården. Kan man inte låna trädgårdsmästaren från Drottningholm, undrade vi muntert. Och inte gjorde vi oss besväret att besöka själva slottet efter det första, magra intrycket från gräsmattan.)
Under det tidiga 1900-talet erövrade medelklassen gräsmattan och samma sak där, ju finare och större gräsmatta desto högre placering i den sociala förortshierarkin. En vanskött gräsmatta mitt i villaområdet sågs som ett tydligt tecken på att allt inte stod rätt till. Den oklippta gräsmattan vittnar fortfarande om förfall, dekadens, skilsmässa eller sjukdom. Kort sagt, sådant man inte vill, så att säga, skylta med.
Idag, har jag tagit reda på, omsätter gräsmatteindustrin worldwide massor med miljarder dollar. Det anläggs gräsmattor i öknar, det är golfbanor, fotbollsplaner och tennisbanor, slottsträdgårdar eller stora gräsytor runt offentliga byggnader.
En förfallen gräsmatta tyder alltså sedan länge på trubbel, den välskötta på välstånd och makt. Kanske är detta skälet till att jag flyttar? Jag skulle inte mäkta med att ensam hålla den i det skick (jag och) Malin ville och inte heller skulle jag klara att se vår trädgård på andra sätt gradvis förfalla. (Det verkliga skälet är att flickorna faktiskt vill flytta, och så även jag). På min nya adress har jag en minimal gräsmatta, jag kanske ska anlägga en japansk trädgård? En med grekiska byster? Kanske en fontän? Eller rosor, åh, jag älskar rosor.
Kommer allt till sitt slut och görs därmed allt verkligen en sista gång?
Möjligen ska man inte göra det ställningstagandet allt för lättvindigt. Jag besökte en konsert i Lugnetskolans aula när den var alldeles nybyggd 1984, Ratata, och tänkte att hit kommer jag nog aldrig mer. Jag skrev för ett tag sedan några rader (se nedan) om tiden jag bodde på Elsborg och fastslog att jag aldrig kommer tillbaka (läs förövrigt också gärna juniors utmärkta beskrivning över det huset) efter att föräldrarna flyttade 1991. Vid flera tillfällen har jag sagt och tänkt att detta var nog sista gången jag åkte till Styrsö men också i år återkommer jag.
Och apropå. Vårterminen 1988 började jag på Haraldsbogymnasiet, jag bytte till samhällsvetenskaplig linje efter en misslyckad termin på ekonomisk linje. Jag var tvungen att tenta av en missad termin i kursen socialkunskap för min klassföreståndare Rolf Cederberg. Föga anande jag när jag efter studenten vände Haralsbo och Rolf ryggen att han under mer än 20 år skulle bli en av mina närmaste kollegor (eller att hela bygget skulle utgöra min arbetsplats 1998-2013, minus ett år då jag arbetade i Uddevalla) som jag dagligen skulle komma att dela ämne, i förekommande fall arbetsrum och arbetslag med. I år checkar han ut, den gamle titanen, efter ett liv som lärare. Hatten av, Rolf!
Nej, man kan sällan veta huruvida något sker för sista gången. För man vet ju aldrig vad som händer sen. Och när sen väl infaller, så sker det.
Ja, ja. Vi studerar inte historia för att kunna förutsäga framtiden utan för att frigöra oss från dåliga gamla minnen eller erfarenheter för att istället försöka föreställa oss alternativa framtider. Det är, när allt kommer omkring, den unika förmågan som gör oss till människor.
Vissa saker görs faktiskt, kan man i efterhand konstatera, en sista gång. Det är väl däri symboliken i Den Sista Måltiden ligger. Midsommarafton 2017 var sista gången vi firade som vi brukat under alla år, Malin och jag. Midsommar var nämligen särskilt viktig, speciell, för oss. Just nu känns det som jag aldrig mer vill fira midsommar.
Midsommarafton 2017, sista gången vi var friska till sinne, kropp och själ. Men detta vet han inte när bilden tas är en bevingad fras från programmet, ett program jag förövrigt älskade, ”Svart på vitt” av och med Olle Häger och Hans Villius.
Det är kanske så man ska se det. Vår bästa tid är nu, alltid precis nu. Vem minns den snö som kanske, högst eventuellt, föll i fiol? En sak framstår i alla händelser som glasklar, nämligen min oerhörda saknad. Och det är inte sista gången jag känner den, törs jag med visshet lova.
Allt kommer nog ofrånkomligen till sitt slut, ändå. Men allt pågår samtidigt. Det var min kusin Andreas som påtalade all den livsvisdom som ryms i bagatellen:
”Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara! En liten tid, vi leva här, med mycket möda och stort besvär. Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara!”
Relaterade blogginlägg
Junior skriver om vår tid på Engelbrektsgatan, min nya adress
Källor:
Harari: Homo Deus en kort historik över morgondagen
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.