bild 166: Uppsnappat

Jag har varit nedstämd i veckan. Så otroligt påverkad över händelserna i Örebro och hur illa människor ibland behandlas. Det var bättre förr.

Att återkomma är en svår konst.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män

Samurajen ser obetydlig ut bredvid sin rustning av svarta drakfjäll

Du kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger

Man bör inte pissa på nuet

När jag återvände till Falun 1998, till Styrsö efter några år på annan ort, till Aix 2002, till Engelbrektsgatan 2019, numera till Uppsala/V-dala var, och är, det annorlunda. Nuet är alltid något av en kuliss på förflutenhetens scen medan man själv sitter i orkesterdiket.

Det var en gång tre syskon i ett orkesterdike

Karl XII lämnade Sverige 1699 och återvände i december 1715. Då hade mycket blod flutit under broarna. Det var ett utarmat land han återsåg långt ifrån den militära stormakt han en gång lämnade. Och inte var det någon särskilt storstilad återkomst han gjorde. Karl hade i sista stund hals över huvud flytt Stralsund med kulor vinande efter sig. Men det var bara ett bland alla tillfällen han varit nära döden. Guds försyn var alltid med Sveriges envåldshärskare.

Jag undrar vad han tänkte när han vandrade runt i Ystad, Trelleborg och Lund. Kanske mindes han alla människor han mött under sina resor, kanske grunnade han över sin familj som han försakat under långa år av bortavaro. Eller så var det Sverige, landet han ödelagt, som upptog hans inre. Och hur föreställde han sig framtiden och att ätten han tillhörde skulle upphöra med honom? Var stegen över kullerstenarna tunga och dystra eller spänstiga och målmedvetet bestämda? Haltade gjorde han iallafall, så mycket vet vi.

Efter en lång, kall och stormig seglats anlände Karl XII med fartyget Snappupp klockan fyra på luciadagens morgon Sveriges kust. Fartyget ankrade i närheten av Trelleborg och några män rodde honom i land. Det går inte att missa symboliken. I en liten roddbåt återkom den store Carolus Rex som en trashank, han som ridit i spetsen för stora arméer kom nu som en ensam flykting eller likt en blöt råtta som flyr ett sjunkande skepp. Händelsen gav genast, som så mycket annat kring Karl XII, upphov till myter och rykten. Piskade han verkligen i missnöje kaptenen och beordrade han avrättning av en besättningsman? Kungens belackare, såväl samtida som senare, har tävlat i att frossa i och brodera ut händelsen. Det gick många rykten. Det lilla sällskapet vandrade till fots mot Ystad men fick skjuts av en bonde. Det sägs att mannen som tack för sina insatser årligen under sin livstid erhöll mjöl från kronan. Men inget av ovanstående är otroligt för både piska och överdådighet präglade Karl XII. Vi vet inte.

Däremot vet vi att det var en åldrad och sliten man som återvände efter sin långa bortavaro. Trots att han bara var trettiotre år. Tunnhårig (Karl bar aldrig peruk som många andra i hans ställning vid den här tiden) plågades han av en envis hosta och en kraftig hälta. Han var väderbiten, ärrad (han överlevde kopporna som barn), hade en rejäl, böjd näsa och utskjutande underläpp, det högra ögat var något mer öppet vilket gav en stirrande blick. Allt sammantaget fick människor att undra om det verkligen var han, hjältekonungen, som återkommit. Dog månne den verklige kungen redan vid Poltava och detta var en bedragare? Tsaren tog uppgifterna på allvar och skickade en spion för att undersöka saken. Samtidigt var Karl mindre tillbakadragen än förr och kunde exempelvis skämta (låt vara på sitt karaktäristiskt obegripliga sätt). Han var helt enkelt mer självsäker.

Karl är vid tidpunkten ännu i sin krafts dagar och tycks få ny energi av att åter vara i Sverige. Nya planer smids, nog är segern inom räckhåll bara tillfället grips och alla under honom gör sin plikt. Men det är inte samma land han återvänt till, det finns ingen entusiasm för kungen och allt fler övertygas om att för att fred ska råda måste kungen dö. Det är människorna det handlar om. Varje tid har en helt unik sammansättning människor. Senaste gången Karl XII besökte Ystad var det för att hälsa på sin storasyster Hedvig Sofia som just fyllt arton år och var nygift med Fredrik av Holstein-Gottorp. Hon är nu död sedan länge. När Karl nåddes av dödsbudet 1709 vägrade han tro det. Sedan stängde han in sig i sitt tält i dagar och vägrade prata med någon. Att förlora en syster är inte lätt.

Det är så många jag saknar. Samtidigt är jag glad över fått vandra vid deras sida en stund. Det må vara som det är med förfluten tid. Man kan inte bara snegla bakåt för då missar man nuet och snart nog har man inget att återvända till. Kanske var det detta öde som drabbade Karl XII, den stormäktige och nådige herren, Karl, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendels konung, storfurste till Finland, hertig uti Skåne, Estland, Livland, Karelen, Bremen, Verden, Stettin, Pommern, Kassuben och Venden, furste till Rügen, herre över Ingermanland och Wismar och Pfalzgreve vid Rhen, i Bayern samt till Jülich, Kleve och Berg hertig. Greve till Valdens, Spanheim, Mark och Ravensburg och herre till Ravenstein.

Sten Selander lär oss genom dikten spela kula att man kan ångra sina handlingar men det finns också konsekvenser man aldrig kan göra något åt.

Tranströmer uttrycker det så det verkligen känns i dikten Efter någons död:

Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta. Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen. Samurajen ser obetydlig ut
bredvid sin rustning av svarta drakfjäll.

Uttrycket om floden tillskrivs Herakleitos (ca 500 f.Kr.). Han hävdade att allt är i ständig förändring – både floden och personen som kliver i den.

Att man inte bör pissa på nuet var det Göran Tunström som sa. Citatet uttrycker vikten av att uppskatta och respektera nuet istället för att försumma eller nedvärdera det.

Men vad vet jag. Jag ber att få återkomma. Med spänstigt steg. Alternativet tycks nämligen tråkigare. Det enda man kan göra är att från orkesterdiket leda musiken samt undvika att pissa på nuet. Det tror jag är gåtans lösning.

Okej, jag erkänner. Jag älskar mitt nu. Jag vet vem jag är, vad jag kommer ifrån och jag ser framtiden an. Det finns skönhet och ljus i allt det mörka. Man får aldrig glömma det. Jag ser alltså fram emot framtiden. Både nästa vecka och bortom.