Ska man skratta eller gråta? Detta är ett känt uttryck använt för att illustrera något som upplevs vara så löjeväckande att det med marginal passerar rimlighetens gräns. Kanske går uttrycket, som så mycket annat, att spåra till antiken?
Demokritos var en filosof med mycket avancerad filosofi. Han var också känd som den skrattande filosofen eftersom han valde att skratta åt det som han ansåg som människans enfald. Hans motsats, Herakleitos, var istället känd som den gråtande filosofen då han såg annorlunda saken.
Men ska man egentligen skratta eller gråta? Hade Hitler dött 1939 är det inte osannolikt att hans eftermäle blivit ett annat. Kanske hade han gått till historien som en av de största tyskarna genom tiderna. Det påståendet är faktiskt inte så konstigt som det kanske låter.
Tyskland hade under relativt kort tid genomgått en enorm återhämtning. Tvivlaren från 1933 hade förvandlats till fantastisk anhängare. Den genomsnittlige tysken gjorde inte allt för stora invändningar mot inskränkningar i yttrandefriheten, mötesfriheten eller den fruktansvärda diskrimineringen. Ingen kunde heller, vad det verkar, i sin vildaste fantasi föreställa sig konsekvensen i form av förintelsen. 1939 gick det mesta generellt sett bra för den före detta korpralen. Hitler var till synes oövervinnlig. Hade han dött då hade historien tagit en annan vändning.
Och det fanns de som försökte. Georg Elser, exempelvis, en snickare från Württemberg. Georg var protestant (kyrkan sågs inte på med blida nazistiska ögon) och var medlem i ett fackförbund (facken förbjöds snart). Eiser radikaliserades till kommunist.
I november 1939 försökte han mörda Hitler genom att placera en bomb i en lokal där denne skulle tala. Hitler överlevde attentatsförsöket på grund av dimma. Dimman gjorde nämligen att framträdandet tidigarelades eftersom Hitler behövde ta tåget därifrån istället för flyget. Han hade sannolikt dött om han stannat i lokalen i ytterligare tretton minuter.
Åtta personer dog i explosionen, men ingen högre partifunktionär. Sextiotre personer skadades, varav sexton allvarligt. Noterbart är att Fritz Braun, Evas far, hörde till de skadade. Den direkta konsekvensen av attentatsförsöket tycks varit att Hitler blev än mer övertygad om att han skyddades av försynen och var av ödet utsedd till Tysklands räddare. Elser greps av en slump på gränsen till Schweiz och skickades till koncentrationslägret Dachau där han sköts av SS så sent som 1945. Anledningen till dådet var enligt egen utsago att han ville stoppa kriget och förbättra förhållandena för arbetarna i Tyskland.
Ska man skratta eller gråta? Gjorde Elser rätt? Även om våld är fel tror jag de flesta skulle ställa sig på hans sida. Iallafall så här i efterhand. Jag tror inte på våld. Men Hitler kunde inte stoppas på annat sätt. Och ställer man miljoner människors liv mot Hitlers tror jag de flesta skulle offra den senare.
Vi ställs alla inför moraliska överväganden då och då. I synnerhet gör man det som politiker. Och även om det kan vara svårt att se den moraliska aspekten i vanliga kommunala frågor får man fortsätta leta. Till sist finner man det ofta. Alltså svaret på frågan huruvida något, enligt egen övertygelse, är rätt eller fel.
Om man skratta eller gråta är inte gott att veta. Jag tänker att vi alla bär på en inre Demokritos respektive Herakleitos och jag tror att jag personligen föredrar det skrattande förhållningssättet. Jag spar istället tårarna till verklig sorg
Källor
Liljegren: Adolf Hitler
Wikipedia
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.