Ska han ta med oss på dockteater, nu också?!
Ryktet spred sig bland mina elever. Det naturvetenskapliga programmet brukade, innan ekonomin blev kärv, årligen åka på en kulturresa till Stockholm. Nej kära ni, svarar jag, vi ska se pjäsen Ett Dockhem. Den handlar om Nora, som inte vill leva i en konstruktion, fiktion eller fängelse. Så hon flyttar, lämnar man och barn. Får en kvinna, och mamma, göra så? Ibsens berömda drama handlar om att göra upp med, och bryta sig ur, strukturer och könsroller. Högaktuellt idag, på 1980-talet och år 1879.
Det föds färre barn. Tro tusan det, som världen ser ut. Det föder i sin tur problem, i synnerhet på landsbygden. Orsaken till att nativiteten går ner förklaras övergripande genom krig i närområdet, pandemin, höga bopriser, inflation och räntor vilket sammantaget får unga att tveka inför familjebildning. Men även förändringar i föräldraskapets villkor i allmänhet, något som traditionellt varit en styrka i skandinaviska länder, påverkar. Dessutom: vem vill sätta barn till Donalds och Musks värld? Vilken möjlighetshorisont ser Nora och dagens unga?
Hemma sörjer jag det förlorade dockhemmet. Dotter 1 blänger över middagsbordet. Hon lutar sig fram. Så kommer det. Pappa. Dyker du upp på (Faluns karaokebar) byter jag inte bara krog och stad utan potentiellt också land. Jag ligger även i hårda förhandlingar med Dotter 2. Hon tycks ogilla mina frukostsmoothies. Håhå jaja. Make pappa great again.
Några till synes olika problem som vävs ihop genom ett tidlöst drama. Det första jag kommer att tänka på rör migration. Vi har en välfärdsmodell som bygger på att människor vill bo, jobba och leva i Sverige, Dalarna och Falun. Hur kan SD och de som röstar på dem inte förstå det? De lever i ett dockhem, kanske. Men jag funderar mest över hur gynnsamt ett gott kulturutbud påverkar både nativiteten och viljan att flytta hit. Masa er hem, säger näringslivet i Falun. Nja, säger Nora men Falun är också drömmarnas horisont för människor som aldrig varit här.
Jag ska efter föreställningen be eleverna fundera över huruvida det är samhället som förändrar värderingar eller tvärt om. Hur kom egentligen Nora underfund med att hon skulle leva sitt liv som hon ville? Om det är levnadsomständigheterna som formar samhället måste dessa utformas mänskligt. Make US sane again.
Dotter 1 får ha sin karaokebar ifred. Jag sjunger ändå hellre med MDP. Båda döttrarna har påbörjat sin vandring mot vuxenlivet. Tiden har kommit när pappas ord inte är avgörande. Och det är som det ska. Den andra bestämmer själv om hon vill ha en smoothie eller inte. Det står väl inte på innan de flyttar också. Det känns jobbigt men alternativet, att stanna i dockhemmet, medges inte. En pappa i en karaokebar kan driva på migration, måhända. Flyg, Nora, flyg. Be gone, Donald och Elon.
Pjäsen Ett Dockhem handlar i grunden om en större fråga: har individen rätt att bryta sig fri från sociala normer för att finna sin egen väg? Noras slutreplik “Jag måste försöka att stå på egna ben, och se att få reda i allt” är egentligen svaret på alla funderingar i den här bloggposten. Han är bra, Ibsen.
Inte sörjer jag dockhemmet. Ibland säger jag skämtsamt till döttrarna att om de ska skaffa en partner (det fungerar utmärkt att låta bli) så vore det bra om den ena väljer en hantverkare och den andra en bilmekaniker. Och väljer ni män så ta en bas, säger jag, så kan vi sjunga gluntar. Blängandet över köksbordet ökar i intensitet. Mer seriöst tänker jag att det enda jag för egen del kan göra är att bejaka invandring och inflyttning, främja mina döttrars och elevers frigörelse och fritänkande samt verka för ett fritt och gediget kulturliv – bland annat eftersom jag tror att det gynnar barnafödandet. Framförallt måste jag bidra till att riva dockhuset. Det har nämligen ett glastak.
Dalarna har utmärkta kulturella länsinstitutioner i Dalarnas museum, Musik i Dalarna och Dalateatern. Och på en av dessa scener ska vi se Ett Dockhem, mina elever och jag. Varför? Jo, vi måste ingjuta hopp i varandra i allmänhet men i de unga i synnerhet. Som jag lite lagom dumdrygt brukar säga: det enda man behöver berusa sig av är livet, kärleken och kulturen.
Relaterade blogginlägg:
Musik:
Dies irae (vredens stora dag)
Källor:
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.