diminutiv

Kent Ekeroth ska bli oppositionsråd i Region Dalarna. Driver någon med mig? Det är inte roligt längre, isåfall. Om det nu ändå är på detta vis, hur ska jag hantera det?

It takes a fool to remain sane, sjunger The Ark. Rätten att driva med någon står över rätten att förbjuda det, säger Rowan Atkinson. Löjet är retstickans börda, menar Henrik Dorsin.


Diminutiv är en form för att beskriva litenhet. Exempel är minimal, obetydlig, försvagad – alltså motsatsen till ord som magnifik och storslagen. Formen används oftare för att uttrycka en känsla för subjektet än för litenhet i sig vilket gör att det hela lätt övergår till en av de klassiska härskarteknikerna: förminskning. Men lilla gumman…


Det är, enligt psykologin, inte ovanligt att vi människor håller fast vid våra övertygelser trots insikt om att de (ibland) är felaktiga. Vi vill inte ändra oss, helt enkelt. Och även om vi motvilligt gör det lämnar de tidigare (falska) övertygelserna spår.


SD i maktposition är inte en fråga om demokratins fall. Jag tror inte partiet kommer (lyckas med) att införa diktatur. Nej, SD-frågan är en fråga om värderingar och principer inom demokratins ram. Det finns några frågeställningar att förhålla sig till i sammanhanget. Är rösterna på partiet en missnöjesyttring och alltså inte ett uttryck för rasism? Beror missnöjet isåfall på andra partier? Kan man samarbeta med ett parti som tycker att farthinder utanför en förskola är viktigt samtidigt som det inte ser judar, samer och muslimer som riktiga svenskar?


Påve Clemens VI, 1291-1352, var den fjärde av påvarna som huserade i Avignon under det som kallats påvarnas babyloniska fångenskap (med termen avses när påvarna inte bodde i Rom eller när det fanns två påvar, en i Rom och en i Avignon). Clemens är en intressant figur och jag har besökt hans bostad, palatset i Avignon, två gånger. Det är magnifikt. Storslaget. Men jämfört med Vatikanen är det inte mycket att hänga i julgranen. Se där ett perspektiv på diminutiv.

Clemens flydde inte Avignon under digerdöden och överlevde medan en tredjedel av hans kardinaler dukade under. Att han lyckades med det konststycket lär ha berott på att han följde läkarnas råd att tillbringa sin tid mellan två enorma eldar. Läkarna såg nämligen pesten som subjekt, ett väsen, som fruktade elden. Effekten blev att den extrema värmen hindrade pestbärande loppor att komma nära. Han lär, tänker jag, haft det ganska tråkigt mellan eldarna under den varma provensalska sommaren. Clemens valde senare en annan väg när intoleransen ökade i hans samtid: han skyddade områdets judar när de förföljdes anklagade för att ha startat pesten.


Att inte anse någon som svensk på de premisser som anges ovan är att förminska människovärdet. Förminskande är också att svepande kalla en väljargrupp rasister. Att placera sig mellan två eldar och klara sig undan pesten är att ha tur. Likaså att födas i dagens Sverige. Att rädda oskyldigt anklagade undan förföljelse är att följa en god princip. Likaså att inte i förväg göra upp med vedervärdiga åsikter för att åstadkomma farthinder utanför en förskola. Det går nämligen att åstadkomma utan att legitimera de vedervärdiga åsikterna.

Så till den brännande (!) frågan om det är okej att av missnöje rösta på ett parti som (enligt min uppfattning) är rasistiskt. Såklart det är. Väljarna har aldrig fel i en demokrati. Kanske förstår alla som röstar på SD innebörden av partiets politik men vill inte ändra på sig? Kanske är det istället jag som har fel och vägrar ändra mig?

Jag ansvarar för mitt samvete. Samvetet säger mig att världen inte är liten, att en annan väg än missnöjets är möjlig, att medmänsklighet och tolerans bygger den liberala demokratin starkare. Det håller inte SD med om. Den som väljer att rösta på det partiet får ta det på sitt samvete och ansvar. Jag presenterar vad jag står för och håller man inte med accepterar jag det. Jag strävar inte efter makt så mycket att jag samarbetar med den typen av åsikter. Varför? Man kan uttrycka det så här: Med sig för dessa åsikter pestloppor. Man måste därför hålla samvetets eld brinnande om man inte själv ska gå under.

Som man bäddar får man ligga. Det tycks alltså i skrivande stund som om Kent Ekeroth blir nytt oppositionsråd i region Dalarna. Det var mannen som viftade med järnrör och skulle utvandra till Ungern för där släpper man inte in invandrare. Det finns ingen anledning att förminska intentionen i det påståendet.


På engelska är ett synonym för diminutiv diminish. Nu testas vi igen. Som vi gjort så många gånger förr genom seklerna. Det spelar ingen roll om hundra procent röstar på SD. Jag väljer en annan väg. För det finns ingen bot för ett brutet samvete. Då låter jag det hellre vara. Man kan låta bli att förfölja människor, då som nu.

I passed the test. I will diminish…and go into the West…and remain Galadriel.


Det vapen jag förfogar över är ironin, sarkasmen, löjet och driften. Med dessa vill jag försöka betvinga intoleransen, förminska ondskan, besegra eländet. Så ser min arsenal ut inför den kommande mandatperioden – om jag får förtroendet att representera mitt parti på någon position utöver fullmäktige (som redan är klart). Om vissa får missnöjesrösta i demokratins namn får andra driva och skämta. Så det så. Så jag säger: hellre språkrör än järnrör, heter SD:s kvinnoförbund bruna bönor?

Because ridicule will a no shame. Oh, it’s just a way to eclipse hate. It’s just a way to put my back straight. Oh, it’s just a way to remain sane.

En bra karikatyr

Musik:

Eva Dahlgren: jorden är ett litet rum

The Ark: it takes a fool to remain sane

Albinoni: oboekonsert i D-moll, allegro


Källor:

Wikipedia

Synonymer.se

bild 123: ett härligt gäng

Det har varit en intressant mandatperiod. Det har varit en intensiv valrörelse. Inte riktigt så hård och vulgär som jag i förväg fruktade, men intensiv. Jag har då och då, och i synnerhet nu i slutet, påstått att Åkesson skulle, om M fortsätter krympa och SD växa, kunna bli statsminister. Hur kan jag på allvar hävda det, har det undrats.

Camilla

Jag har också återkommande argumenterat att Centerpartiet inte förflyttat sig en meter. Vi står stadigt kvar där vi alltid stått. Det är L, KD, M som på riksplanet ändrat position. (Och faktiskt SD men åt andra hållet, från nazism mot demokrati.) Dessa påståenden retar den nationella högersidan men är fakta.

Mats

Jag inser självfallet hur svårt det är för Åkesson att bli statsminister. Först måste han övertyga M & co om att bli deras kandidat sedan ta sig igenom en statsministeromröstning i riksdagen. I den får inte fler än hälften av ledamöterna rösta emot honom. Sålunda har han som opinionen ser ut inte det stöd som krävs för att bli statsminister, men allt är förstås beroende på valresultatet.

Susanne och Annie

Som ledare för det näst största partiet kommer Åkesson att få frågan av talmannen om han har möjlighet att bilda regering. Svaret kommer sannolikt att vara nej. Det är det troliga. Men det är inte det jag diskuterar. Det jag vill sätta fingret på är att det inte är en omöjlighet att det sker. Osannolikt, ja. Omöjligt? Nej. Man måste kalkylera med möjligheten, även om den är liten, när man lägger sin röst på ett parti som kan tänka sig ett samarbete med SD.

Bröd, skådespel och ett budskap

Varför är man som M/KD/L-väljare så rädd för Åkesson i regering, egentligen? Om SD är ett parti bland andra så är väl allt gott nog? Om ett parti ändrat sig om ett samarbete med SD – varför skulle det inte kunna ändra sig också angående Åkesson som minister? Varför skulle SD nöja sig med att enbart vara valboskap (ett problem som även finns på andra sidan med V)? SD:s huvudfiende är det man kallar vänsterliberala värden. Så även om de står utanför lär de synas i regeringens politik, det kan man vara säker på.

Varför är vi Centerpartister så emot SD? Jo, det handlar om deras syn på människor. Grundläggande liberala värderingar är vikten av alla människors lika rätt och värde, alla människors rätt att vara fria att forma sitt eget liv. Nu är SD riktigt nära regeringsmakten. M, KD och L anpassar redan sin politik och retorik efter dem. Centerpartiet, och Annie, visar att en annan väg är möjlig. Vi väljer medmänsklighet, hopp och framtidstro som utgångspunkt. Det vi påstår om SD är ingen bluff, alarmism eller tomt prat. Det vi varnar för stämmer. SD ställer människor mot varandra, skapar splittring och slänger bränsle på en redan brinnande klimatkris.

SD:s politik innebär sämre rättssäkerhet. systematisk diskriminering, likriktning av kultur och media, ökade utsläpp, kraftig minskning av biståndet. Som Annie säger: ”Centerpartiet kommer aldrig ge SD nycklarna till Rosenbad. En röst på oss är en röst för klimatets bästa och för liberal politik utan främlingsfientlighet.”

Jag beundrar henne. Hon är min partiledare. Min statsministerkandidat.

Min partiledare

Centerpartiet har inte bytt sida. Vi står som sagt kvar. Om valresultatet talar till vår favör tycker jag M och KD, gärna under nya fräscha partiledare, kan återkomma till alliansen så bildar vi en äkta, borgerlig, regering utan stöd från SD. För de lägger förslag mot jämställdhet och klimat, de vill utvisa människor som inte gjort en fluga förnär, de är populistiska och saknar anständighet. Jag är inte socialist, verkligen inte, men jag föredrar Magdalena Andersson som statsminister framför det högernationella alternativet alla dagar i veckan. Åkesson blir antagligen inte statsminister. Men det kan inte uteslutas helt. Han kan definitivt komma att ingå i regeringen om den sidan vinner.

Det har varit en intensiv valrörelse där ett härligt gäng kämpat tillsammans. Nu lutar jag mig tillbaka och avvaktar resultatet. Några minnesvärda ögonblick är när lokala SD under en debatt menade att ”ska DU representera er? Ja, då blir det kul iallafall.” Varvid Susanne, som normalt sett representerar oss i debatter muttrade ”tack för den, men hur roliga är SD själva egentligen?” Susanne, klippan. Eller Agneta, min idol, som alltid stått redo med uppmuntrande och kloka ord (senast nu på Fullmäktige men de behåller jag för mig själv). Och nestor Mats, förstås, den rutinerade hedersmannen. Och Göte! Jag vill följa med på kryssning! Jon, som delar min motvilja för dörrknackning har troget kämpat vid min sida, alla påhejade av general Anne-Li som hållit ihop det. Den alltid lyssnande Daniel och super-Jenny. Ni betyder mycket för mig och jag är glad att jag lärt känna er.

Mats och Agneta

Det har varit tufft men roligt att vara politiker under mandatperioden. När det varit svårt har jag påmint mig om att Malin gav mig sin röst, tillsammans med 143 andra falubor, och det har känts som en hederssak att slutföra det jag åtagit mig. Jag har gjort så gott jag kunnat. Utan stöd och hjälp från de som nämns eller syns i detta blogginlägg hade det inte gått. Tack, ni härliga människor!

Så. Kampanj på stora torget och möjligen dörrknackning återstår. Sedan är det över. Fortsättningen ligger främst i medborgarnas händer men också lite i partiets. Om det inte blir någon fortsättning ber jag att få tacka för mig. Det har varit ett nöje och privilegium. Fler borde prova.

Susanne, Elisabeth, Jenny

Relaterade blogginlägg:

144 kryss


Musik:

Mozart: Figaros bröllop (conzonetta sull-arian)

Wadling: nu lyfter vi från marken


Källor:

Annie Lööf

Osäkerhetens rike

En hjälm som bärs av ingen har tagit makten är en formulering hämtad ur Tranströmers dikt Osäkerhetens rike. Hjälmen, tänker jag, är en metafor för hat, intolerans och våld.


Romanen Satansverserna av Salman Rushdie anspelar på en del ur Koranen där en viss uppmaning visar sig vara felaktig, påhittad av Satan. Jag har faktiskt inte läst boken. (Jag säger faktiskt eftersom jag borde ha gjort det.) Boken är känd då den medfört att Rushdie alltsedan 1988 levt under ständigt hot. Nyligen lyckades sånär någon mörda honom. Ännu ett våldsdåd av ytterligare en ansiktslös, våldsam människa i hjälm. Jag tror att det finns satansverser inom varje lära, varje ideologi. Det gäller att vara uppmärksam på dessa, och dess uttolkare, och inte jama med i något av satans budskap när han försiktigt viskar eller högt basunerar ut sina verser.


Frågan har förföljt mig ett tag. Varför vill jag kandidera politiskt? Vad är syftet? Vad har jag i politiken att göra överhuvudtaget? Det är kanske så dags att lyfta den frågan när man hållit på i femton år men jag anser att man då och då bör stanna upp och fundera över sina livsval. Så varför, egentligen? Det tar tid, jag är inte en särskilt maktlysten person, man blir inte rik och får tampas med många arga personer. Man måste vara stryktålig och beredd att följa beslutsvägar som kan ta år i anspråk.


Martin Niemöller:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist. Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten. Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude. Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.


Tanken att mörda åsikten och den som framför den är inte ny. 2022 hotas och hatas i vårt land opinionsbildare och politiker varje dag. Statistiken visar att det är kvinnor och yngre personer som råkar värst ut. Tydligen ska man inte uppmärksamma det eftersom det kan trigga gärningsmannen. Jag förstår säkerhetstänkandet därvidlag, men ska man verkligen tiga och låta dessa satans, hjälmbärande, hatare och hotade hålla på?


SD har tre val i rad chockat med horribla (hjälmförsedda) kampanjer och uttalanden. Vi går på det varje gång. De anständiga klickar, delar och förfasas. Budskapet får därmed spridning. Jag har nyligen ställt en allmän fråga till de moderater, kristdemokrater och liberaler som finns i min filterbubbla: hur kan ni, ofta förståndiga, anständiga och (delvis) liberala partier och människor, på ett eller annat sätt vilja samarbeta med det partiet och dess företrädare? Jag förstår det verkligen inte. Det är ju så långt ifrån liberala, allmänborgerliga värderingar man komma. Mantrat jag får som svar är att Centerpartiet svikit som gått i lag med Socialdemokraterna. Där står vi.

Som jag saknar Westerberg, Reinfeldt och Hägglund. Det var sann borgerlighet det. Politiker utan hjälm.


Så varför engagera sig politiskt? Vilka är uppsidorna? Svårt att säga. Men en stark drivkraft hos mig är rädslan för att Niemöllers dikt återigen ska bli verklighet. Att de som vill mörda en författare, bränna en helig bok, attackera någon som vill bränna en helig bok, de som vill vinna val genom rasism eller hota politiker ska vinna. Att de anonyma hjälmbärarna ska vinna.


En hjälm som bärs av ingen har tagit makten. Jag tycker det är en lysande formulering för att uttrycka rädsla och våld i ett samhälle. Så möts de två, giganterna. Rushdie och Tranströmer. I osäkerhetens rike är Satansverserna norm.

Livet på en pinne i osäkerhetens rike

Relaterade blogginlägg:

Kälkestad


Musik:

Wiehe: en sång till modet

Mozart: Requiem, Lacrimosa

spinna, spann, spunnit II

Det stundar till val och strategerna har bråda dagar.

Man har ett ansvar. För normer i samhället, för hur vi uttrycker oss, för vad vi delar på nätet, för om vi jamar med, skrattar åt det sexistiska eller rasistiska skämtet, för om vi tittar åt andra hållet när någon far illa.

Ett brutalt överfall på en liten flicka. Det går bara några dagar sedan kommer en politisk kampanj från kristdemokraterna där de skyller det inträffade på socialdemokraterna. Jag borde inte gå i fällan och ge uppmärksamhet åt sådant. Det har ju annars varit sverigedemokraternas grej att skapa och sprida fruktansvärda budskap. Varje gång går vi på det, vi upprörs, delar och klickar. Detta utspel från kristdemokraterna är sannolikt det mest smaklösa jag sett. Iallafall från ett något annat parti än SD. Jag undrar: vem i hela friden på partiets kampanjkontor som kläckte idén att man skulle exploatera ett överfall på ett barn för att nå politisk framgång? Hur började det? Hur tänkte de när de bestämde sig för att köra detta budskap?


Spin doctor är en amerikansk term. Ursprungligen är spin lånat från basebollens värld och avser förmågan att skruva bollen så den ser ut att få en annan bana än den verkliga. Detta gör det svårare för motståndarna att träffa den med slagträt. En annan beskrivning är att man vilseleder för att få ut det aktuella budskapet på ett så gynnsamt sätt som möjligt. Det hela må uppfattas negativt men är ett faktum för alla partier, organisationer, myndigheter och företag. Alla har i varierande grad pr-avdelningar och spinndoktorer.

Dick Morris var en av de viktigaste strategerna när Bill Clinton återvaldes som president 1996. Det såg inför valet dystert ut men Morris gjorde ett lysande strategiskt arbete. Clinton vann med god marginal. Utgångspunkten i Morris plan var den misstro som fanns mellan människor och politiker. Morris drog slutsatsen att det inte var möjligt för Clinton att bli omvald genom en allmänt positiv image. Sakfrågorna, och konkreta och trovärdiga svar på människors problem i sin vardag, var lösningen. Samt triangulering. Det innebär att man intar en tredje ståndpunkt, mellan två motpoler, i knepiga frågor för locka de väljare som rör sig mellan motpolerna. Morris, som skrivit böcker i ämnet, jämför det med att segla. Det gäller att veta vart man ska men för att nå dit måste man kryssa sig fram med hänsyn till hur vinden blåser.

Sedan dess är det många som anammat triangulering. Det göder ett visst mått av populism, skruvade påståenden och strategi. Jag vet inte om jag, eller mitt parti, har svaren på människors verkliga problem i sin vardag. Men jag kan anföra några frågor som är viktiga för mig: en fungerade skola (vilket kan innebära att ta bort eller reducera vinstintresset), en fungerande integration (vilket kan innebära amnesti), jämställdhet och nollvision mot våld mot kvinnor (vilket kan påverka mäns privilegier). Hur spinner jag dessa frågor? Hur kommunicerar jag, når ut? Hur mycket populism mäktar jag med att skamlöst beslå mina politiska motståndare med? Jag vet inte. En sak vill jag dock säga. Aldrig att jag skulle ta en människas olycka att skylla på mina politiska motståndare för. Om inte annat av respekt för offret och dess anhöriga.

Jag, eller vi, må förlora valet och vi må göra det stort. Det spelar ingen roll, vissa saker gör man bara inte. Det handlar om heder. Thorbjörn har redan formulerat det: ingen politisk position är så åtråvärd att jag är beredd att offra mitt samvete. Jag förfäras över stämningen i rummet där kristdemokraternas kampanj växte fram. Jag värjer mig från avsaknaden av ryggrad när det gick från idé till framställan och förkastar det okritiska trycket på tangenterna som distribuerade det. Var fanns anständigheten? Skäms kristdemokrater, från topp till tå, varhelst ni finns, för detta.


Att vinna val må handla om strategi. Men man har också ett ansvar.


Relaterade blogginlägg:

Spinna spann spunnit I


Källor

Möller: politiskt ledarskap

Melita Maschmann

Man kan inte lära gamla hundar sitta, lyder ett känt ordspråk. Det är ett vist uttryck som syftar på hur svårt människor har att ändra invanda beteenden. Ränderna går aldrig ur. Det finns många exempel på detta, liksom på motsatsen.

Som exempel kan anföras när far bytte bank och förklarade för bankmannen att han också ville ha ett par hundra i börsen. Den förvirrade personen undrade om far hade en aktieportfölj i miljonklassen men allt far ville ha var ett par hundralappar i plånboken.

Som motsats kan Melita Maschmann tjäna som exempel. Jag vet inte så mycket om henne utöver att hon hade en ledande roll i Beund Deutsher Mädel, avdelningen för unga flickor i Hitlerjugend. Hon är en av ytterst få som efter kriget förklarat sitt ställningstagande för Hitler på ett annat sätt än genom offerkoftan. Hon skrev bland annat en bok om sitt förflutna 1962. Hon levde förövrigt till 2010.

Att lära gamla hundar att sitta. Förlorade Hitler kriget? Dog nationalsocialismen 1945? Frågan är inte så märklig som i förstone kan tyckas. Det kan även vara intressant att påminna sig om Görings ord från rättegången i Nürnberg: Vänta bara – om några år måste västmakterna vackert fortsätta den kamp mot kommunismen som vi började. Egentligen är ni tacksamma, men vågar inte säga det.

Vad hände sen? Kalla kriget, antisemitismen är långt ifrån utrotad, rasismen mer påtaglig än på länge. Demokratin är hotad på många håll, inte minst i USA. Nationalismen vinner mark på globaliseringens bekostnad. Och nu senast Rysslands aggression på en suverän stat, krig i Europa igen.

Mycket av det som är utmärkande för nazismen finns fortfarande: elittänkande, tanken att makt automatiskt innebär förakt för svaghet, att ta sig rätten att ingripa i suveräna staters inre angelägenheter, tron på att lösa problem genom våld, övertygelsen att ens egen kultur och moral är överlägsen, tanken att den som kan härska också ska det.

Svaret på våld i samhället tycks vara mer våld (varför sköt inte polisen skarpt i Örebro?). Utvisningar är svaret på problem och utmaningar. Stormningen av Capitolium. Upphävande av aborträtten. Attentat mot HBTQI-samhället, kriget i Ukraina.

Maktlojal innebär att vara lojal mot det rådande samhället. Det kanske är något bra om samhället är bra. Frågan är bara om det finns så bra samhällen att de i alla lägen bör försvaras. Att vara grupplojal innebär samma sak fast i en snävare kontext. Båda två är något fundamentalt inom totalitära stater och system. Självständigt, kritiskt, tänkande hör inte hemma där.

Det kan hända att det går utmärkt att bilda regering med SD. Men att bygga en övertygelse på löften som utgår från vi och dem, att vi är de riktiga, värdefulla människorna, landets framtid, det tror jag inte på. Om inte annat är det vad Melita Maschmanns ungdom påminner mig om.

Så vad är min slutsats? Antagligen, jag är ju trots allt liberalt lagd, att ingen ska tvingas lära sig sitta. Det är inte så saker går till, helt enkelt. Hitler vann inte. Men kanske måste jag ta till något mer känslomässigt argument. Den som söker på nätet efter ’Alfred Eisenstaedt –Goebbels’ finner ett av de mest ruskiga fotografier som finns. Fotografen Eisenstadt gjorde ett reportage om nazitoppen Josef Goebbels 1933. Fotografen följde nazisten i arbetet och fotograferade. Plötsligt upplyser någon Goebbels om fotografens judiska ursprung och i samma ögonblick tar denne en bild.

Titta in i ögonen. Möt blicken. Samma ögon finns fortfarande. Hur mycket tid som än passerat så nog är det samma ögon. Det gäller att inte vika ner blicken. Det går att ändra invanda beteenden. Det måste gå. Vi måste våga möta Goebbels blick var helst den uppkommer.

Det går alltså inte att lära gamla hundar att sitta, sägs det. Å andra sidan, sagt med Henry Hasins ord, den som är för gammal för att lära sig något nytt har antagligen alltid varit det.


Källor:

The New yorker – artikel om Melita

Ofstad: vårt förakt för svaghet

bild 117: homo narrans/ homo ludens

Den ljusnande framtid är vår.

Homo narrans betyder den berättande människan och homo ludens den lekande människan. Berättelse. Lek. Nyfikenhet. Kreativitet. Fantasi. Det hänger ihop det där. Jag ser dessa egenskaper som fundament i mitt liv, i min syn på barnuppfostran och undervisning. Kryddar man dessutom anrättningen med en nypa moralisk övertygelse så får man en svårsmält brygd.

Den lekande människan

Jag talar nu inte om min inre bror duktig, jag är (som jag återkommande känner mig manad att upplysa en eventuell läsare om) vare sig bättre eller sämre än någon annan. Men låt mig ge några exempel på hur jag menar så får vi se var vi landar.

En känd händelse är när den förutvarande statsministern Tage Erlanders fru, Aina, efter makens död återlämnande ett antal av hans gamla pennor märkta ”Tillhör Statsverket”.

Jag tycker inte riktigt om hur skolan ibland fungerar. Jag finner mig emellanåt inlåst i en regelstyrd institution som påfallande ofta inte gynnar kreativitet, fantasi, glädje eller kritiskt tänkande. För det är väl tanken? Vad gör man åt det? Jag tänker att det ena leder till det andra. Första steget är att våga misslyckas. Jag vet inte hur många gånger jag gjort det. Misslyckats, alltså. Påt igen, strunt samma vad människor tycker. Men samhället tycks istället uppmuntra inställningen att man måste behärska allt på första försöket. Som om det vore möjligt. Tala om stressande.

För att komma åt detta i undervisningen måste jag som lärare våga släppa matriserna och proven för att istället värdera andra förmågor och intressen. Jag tycker att vi rent allmänt borde uppgradera de estetiska förmågorna och ämnena. Poesin existerar faktiskt utanför svenskämnet. Filosofin är ständigt närvarande, musiken, dansen och konsten likaså. Det som för någon är en grå vägg är för någon annan en myriad av kulörer.

Jag kan inte spela flöjt

Mäster Yoda säger att man först måste glömma det man redan lärt sig för att kunna hantera kraften rätt. Jag tycker det ligger mycket i det yttrandet. Öppna sinnet, och annat flum. Ofta får jag frågan ”vad händer om jag misslyckas på provet”. Jag svarar att det fixar hen genom att vara aktiv på lektionerna. Eleven flackar med blicken. Omprov är det enda svar som duger.

Men jag har inte alla svar. Jag brukar lite skämtsamt säga i klassrummet att det enda jag inte lär ut är briljans. Den finner man, som Yoda lär oss, inom sig. Jag märker att jag varje år tar ytterligare små steg mot mina ledstjärnor berättelse, lek, nyfikenhet, kreativitet, fantasi och glädje. Och samtidigt som jag gör det tar jag också steg ifrån formalia, lagbundenhet, regler och tradition.

Eleverna verkar i stora drag nöjda, även i år. Men det handlar verkligen inte om mig. Undervisning, utbildning, är ingen popularitetstävling. Det handlar om människan man har framför sig. Ecce homo – att se människan. Och att människan ser sig själv.

Gammal skåpmat. Redan Sokrates ville förlösa den kunskap eleven har inom sig. Den regelstyrde teknokraten sträcker återigen på sig: flummigt. Jag vidhåller att för att nå kreativitet, fantasi, glädje, och kritiskt tänkande i såväl skola som förälder måste man visa ärlighet, integritet, äkthet och, faktiskt, kärlek. Det är personliga egenskaper som går att träna sig i.

Episoden om Erlanders pennor är på sina håll populär eftersom den påminner om ett socialdemokratiskt drömtillstånd när politiker, och andra, inte skodde sig. Jag tänker att det gäller fler än s-politiker, det gäller oss alla. Det är där kryddmåttet moral kommer in i bilden.

Bättre eller sämre, var det ja. Det svårsmälta är inte lätt att sätta fingret på, faktiskt. Jag fattar att jag framstår som något dumdryg, det är ofrånkomligt. Så mer än så här säger jag inte om mina tjugofyra år som lärare. För, som Voltaire säger: konsten att tråka ut är att berätta allt. För egen del tänker fortsätta både leka och berätta under mitt kommande tjugofemte år.

Den som lever (och/eller går naturprogrammet på Falu gymnasium) får väl se. Detta är hursomhelst mitt dragna strå till den stack vi ibland formulerar den ljusnande framtid till vår.


Relaterade blogginlägg

Lärartyper

Bortom mr Keating

vir bonus

Tänk om det kunde vara på ett annat sätt.


Vir bonus dicendi peritus betyder ”En god människa skolad i talekonsten”. Orden är Cato den äldres men kommer ursprungligen från Aristoteles tankar om retorisk trovärdighet. Frasen avser att det inte räcker för en talare att vara tekniskt kunnig i retorik, personen måste också vara allmänbildad, positiv till samhället samt moraliskt god. Inga små krav, kan tyckas. Och vi vet dessutom att det inte riktigt stämmer, för det finns även the dark side of the force. Och för det finns en term: demagogi.

Romaren Quintilianus utvecklar resonemangen i sin beskrivning av den perfekta talaren som ”en man i sin fulla sociala kapacitet och en som har bevisat sig vara värdefull för sitt samhälle.” Både Cato och Quintilianus syftar på egenskaper som är typiska för en ”god och fullständig medborgare”. Själv fastnar jag för Aristoteles enklare definition av retorik: det som kan vara på ett annat sätt.


Jag har sedan barnsben skrivit små texter. För det mesta texter utan substans eller vidare kvalitet, mest som ett sätt att leka med ord och för att det alltid känts bra. Jag förde dagbok. Bloggen innehåller cirka 1000 inlägg och har med tiden blivit allt mer allvarsam. Jag har genom erfarenheten lärt mig vad som fungerar och inte. Så plötsligt har jag skrivit mitt livs viktigaste text. Vad blev det av den?

Hon sökte upp mig på skolan. En av alla dessa människor med konstigt personnummer och med eget dossiernummer. (Dossiernummer? Vem har ens det? Här? Idag?)

Den är nära nu, utvisningen, efter sju år i Sverige närmar sig slutet. Hon ska utvisas till en plats där ingen känd släkting lever eller trygghet finns. I Sverige får hon inte vara längre. De sorgsna ögonen tittar bedjande på mig. Advokaten tycker tydligen att någon som känner henne kan intyga hur väl hon anpassat sig till det svenska samhället. Hur hon förändrat sig, (titta, jag bär slöja inte slöja längre) hur hon lyckats i sina studier. Jag tvekar. Sånt här får väl inte en lärare göra? Jag tycker inte att huruvida hon bär slöja eller inte har att något som helst att göra med hennes eventuella svenskhet. Det hela gör mig arg. Riktigt arg.

Hon ber mig. Snälla. Skriv bara det advokaten tycker. Hon tror inte på gud, berättar hon, slöjan är en struntsak, hon vill bara känna tillhörighet. Trygghet. Det gör hon här. Hon vill stanna. För allt i världen. Så jag skriver. Kanske det viktigaste jag någonsin skrivit. Jag skriver inte det jag vill för det är hallå alla jävlar, vad i helvete håller vi på med?! Hon har bott här i sju år, vi har utbildat henne och så lägger vi miljoner kronor på handläggare advokater och flyg för att utvisa henne samtidigt som vi har en enorm kompetensbrist i vården?! Är vi helt kokta i skit? Bli inte sjuka, dumjävlar!

Men det skriver jag naturligtvis inte. För så uttrycker sig inte någon som är allmänbildad, positiv till samhället samt moraliskt god. Istället skriver jag några futtiga rader:

Till den det vederbör

Jag var (namn, personnummer, dossiernummer) lärare på Lugnetgymnasiet i Falun och har under flera år haft möjlighet att följa och lära känna henne. Vi har tillsammans arbetat med flera olika gymnasiekurser. När jag skriver detta uttalar jag mig i egenskap av en vuxen medmänniska som känner henne. Enligt min uppfattning är hennes resultat utomordentliga med tanke på förutsättningarna. Under vår tid tillsammans har jag sett henne utvecklas mycket. (…) trivs och känner sig hemma i det svenska samhället, hon vill vara en del av det fullt ut. Till exempel har (…) slutat använda slöja. Det är inte slöjan i sig som är viktig utan mer hennes önskan att leva fritt och känna tillhörighet. Det gör hon i Sverige. Det finns ingenting som får mig att tro att inte både Sverige och (…) skulle vinna enormt mycket på att låta henne stanna här.

Jag vet inte. Jag vill återkalla, redigera, göra om. Det gick så fort, det var så brått. Tänk om utvisningen verkställs? Hur många som hon finns det? Jag tycker hon är en människa i sin fulla sociala kapacitet och en som har bevisat sig vara värdefull för vårt, sitt, samhälle. Jag tycker hon besitter de egenskaper som en god och fullständig medborgare har. Jag tycker hon är en god människa skolad i talekonsten. Det borde jag skrivit.


Världen tycks mig ibland demagogisk. Tänk om det kunde vara på ett annat sätt. Men det kan det faktiskt. Det handlar om inställning och retorik. Tänker vi annorlunda så talar och skriver vi också annorlunda. Sju år. Flytande svenska. Avklarade naturvetenskapliga gymnasiestudier. Växande behov i vården. Enorma summor på att verkställa utvisningar.

Det måste vara på ett annat sätt.

SvD 25/3

Källor:

Quintilianus: Den fulländade talaren


Musik: The leftovers

Djävulens intervall vs Tjorven Bellman

Jag kan ha fel.

Detta är visdom förmedlad av buddhistmunken Björn Natthiko Lindeblad. Samme munk lärde mig att det viktigaste inte är vad man gör utan hur det känns efteråt.

Jag kan ha fel

Djävulens intervall är en samling noter som tillsammans bildar ett intervall. Det kallas också överstigande kvarten. Eftersom intervallet kvart är ett rent intervall så har man valt att kalla tonen mellan kvarten och kvinten för överstigande. Sammantaget ger det en dissonant klang, det låter illa för oss. Kopplingen till Djävulen är medeltida och intervallet var tidvis förbjudet att använda i kyrklig musik. Eftersom det uppfattas som obehagligt att lyssna på används det numera i skräckfilmer och liknande. Själv översätter jag det till när något inte riktigt låter som det ska. Disharmoni. Fast jag kan ha fel, harmoni har inget med saken att göra. Tror jag.

Tjorven Bellmann är enligt uppslagsverket en tysk diplomat och politiker. Jag har inte fel, hon heter faktiskt så. Jag vet inte vad hon gör men hon ser glad ut. Jag fastnade givetvis för namnet. Jag tror faktiskt jag är lite kär i henne.


Fullmäktige i veckan. Jaja, man får i stort sett säga vad, hur mycket eller lite, man vill i talarstolen. Yttrandefriheten medger oss dessutom rätten att måla rondellhundar av profeten. Men med yttrandefrihet följer också ett ansvar. Det finns flera dimensioner i det där. En är att fullmäktige kostar (förra året) 38 619 kronor i timmen. Vad förväntar sig den som står för notan, kunden/medborgaren, för det priset?

Och apropå. Vänsterpartiet, ivrigt påhejade av S och MP, vill, som man uttrycker det, återupprätta medborgarrelationen genom att kommunen slopar begreppet kund eftersom det utgör ”kittet i new public management.”

Det skaver i mig när någon vill ändra i språket för att tillvaron bättre ska passa vederbörandes världsbild. Det blir lätt lite Orwell över det. Men visst, det är långsökt att koppla ihop motionen med diktaturens kreatur. Jag tror och hoppas dock att ingen blir bemött av ordet kund när hen nyttjar kommunens service. För det är ju inte direkt ett varmt bemötande. Istället ska man se kundbegreppet som något som hjälper kommunen att agera på det sätt som är bäst för medborgarna. Snabba handläggningar, vänligt bemötande och proffsigt agerande. To protect and serve. Individen i centrum.

Jag har nämligen upplevt alternativet. Jag växte upp i det. Det var inte alltid roligt. Att försöka flytta fokus i debatten, exempelvis genom att utmåla oss som inte håller med som marknadstalibaner, tror jag säger mer om den som gör så. Det hela klingar hursomhelst illa i mitt lilla öra.

Någon i S menade vidare (från talarstolen) att vi som styr Falun medvetet tar beslut för att skada ungdomar. Man får säga sådant. Men bör man?

Fullmäktige diskuterade situationen i Ukraina. Den senaste siffran säger oss att två miljoner människor är på flykt och att två hundra tusen väntas till Sverige. SD tycker tydligen inte längre att Sverige är fullt och vill plötsligt att Sverige ska gå med i NATO. Ytterligare någon som tycker den plötsliga omvändelsen skaver lite?

När jag gjorde militärtjänst 1990 fick jag lära mig hur ljudet av fallande ryska bomber låter. Ifall. Nu faller de, verkligen. Det finns en särskild plats i helvetet för den som bombar barnsjukhus. Snacka om djävulskt intervall. Men vi är beredda, här i Falun, så gott det går. Inte på bomber kanske men väl på att ta hand om människor på flykt. Tillsammans klarar vi det.


Tjorven Bellmann är ett bra namn. Jag ser det som åtminstone något av ett aptonym (man är vad man heter, typ ekonomen Annika Winsth). Någon kanske tycker att jag raljerar om viktiga, allvarliga ting. Må så vara. För mig är det viktigt med frihet, tolerans, glädje och kärlek.

Jag kan ha fel. Undrar om den som ser mig som marknadstaliban, påstår att jag medvetet tar beslut som skadar ungdomar eller, som Putin, beordrar bomber över barnsjukhus någonsin tänker den tanken. Undrar också hur samma personer känner sig efteråt, när yttrandena och bomberna är fallna. Jag kopplar verkligen inte ihop dem, jag bara undrar.

Livet är ibland komplicerat. Att vara politiker gör det sällan mindre komplicerat. Radion ville i måndags, när signalen ljöd, göra ett inslag om en levande hes Fredrik och någon tipsade om mig som ju var hes efter en dag av sång i Vasaloppet. Plötsligt ändrade radion sig.

Radio Dalarna har integritet

Huvudsaken är inte hur man gör saker utan hur det känns efteråt, alltså. Lärdomen jag drar är att när något klingar lite illa tar jag fram både min inre Tjorven respektive Bellman för att betvinga tillvarons elände. Det funkar nästan alltid. Apropå klinga illa: visst var Bigger than the universe bäst bland alla självlysande tänder.

Men jag kan ha fel. Det kan jag alltid ha.


Källor

Musikteori.se

Jenny Drugge

Björn Natthiko Lindeblad: Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk

Wikipedia


Musik;

1234

Christe eleison (eller Krister Leifson som Dotter 2 brukade säga)

kommunfilosof

Filosofi handlar om att ifrågasätta det vi tar för givet och hur vi ser på världen. Vad vi egentligen vet om vår omvärld och om andra människor. Det handlar om frågor som vad rättvisa är. Hur vi kan vara säkra på vad som är rätt och fel? Enligt vem och varför då?


Sedan jag först hörde talas om att Tranemo kommun under ett år anställt en kommunpoet har jag funderat. Det fastnade, det där. Vilken grej! (Jodå, jag inser att jag redan här tappat 95 procent av alla potentiella läsare på grund av att jag andas ett så grundligt slöseri med skattemedel men jag hoppas ändå, något fåfängt, att åtminstone någon orkar läsa till slutet.)

En kommunal poet, alltså. Det låter som en god idé (sic!) men personligen föredrar jag nog (för att våga drömma om båda, ja, så världsfrånvänd är inte ens jag) en kommunfilosof. Alla kommuner har ju en kommunjurist och nu är steget moget för en kommunjurist. Jajemän.

Eller hur.


I alla samhällen är utbildningssystemet något centralt. Den som inte passar in i skolan får senare svårt finna sig tillrätta i tillvaron, utbildningsnivå är avgörande för framtida placering i samhällets hierarki. Utbildningsväsendet av idag passar dock inte alla begåvningstyper. Det är mer anpassat för praktiska och rationella personer än för mer filosofiska eller emotionella personlighetstyper. Det beror på vi, och här aves i stort sett alla länder, skapat ett utbildningssystem anpassat till vårt tekniska industrisamhälle. De filosofiska frågorna blir: vad innebär det? Vilka fallet bort? Tappar vi inte härigenom många som möjligen varit bättre lämpade att styra våra samhällen än de samhällstoppar vi normalt sett får? Det vet vi inte. Frågorna är och förblir filosofiska.

Det vi däremot vet är att det finns de som reagerar mot den ständiga kampen om utbildning, karriär och prestige för att istället hävda sig och vinna acceptans på andra sätt. Exempelvis genom att slå på de svaga. Det är, håller alla åtminstone i teorin med om, ett svaghetstecken men samtidigt är det faktiskt socialt accepterat. Annars skulle inte män misshandla kvinnor rasism och annat elände skulle inte finnas. Enligt min uppfattning finns idag politiska partier som siktar in sig på dessa grupper.

Vilka förlorar i den här typen av samhällen? Jo, det är ofta de känsliga, de snälla, de moraliska, sådana som har svårt att gå över lik för att ta andras jobb, som mår dåligt av att armbåga sig fram, att vilja utvisa eller försätta i konkurs. Dessa känsliga själar anses inte sällan som naiva, som förlorare.

Sedan finns bland förlorarna de som är emotionellt begåvade men konstnärligt obegåvade och därför inte kan uttrycka vad som plågar dem. Dessa har också svårt att hitta en plats i vårt industriella samhälle. Ytterligare en grupp som har svårt att finna sig tillrätta är de som måste ha mycket ömhet och kärlek. Dessa skrattas det ofta åt, de hänvisas direkt till psykologen. (Här finner jag förövrigt mig själv.) Och för den som lever med funktionsvariation, ett fysiskt eller intellektuellt handikapp, är samhället inte enkelt att leva i.

Den som förlorar kastats ut. Hen duger inte i samhällets ögon och får svårt att etablera sig. Arbetslöshet, fattigdom, misströstan föds ur det. Och därmed raseri. Kanske röstar de på något extremparti. Det hela är egentligen ganska enkelt: framgång är bra, motgång är dåligt. Båda tillstånden gör något med oss människor.

De flesta människor accepterar numera inte grumliga rasteorier, som det naturliga urvalet, försynen, Guds utvalda folk etcetera, som förklaring till hur världen är. Men samhället måste ta vara på sin undervegetation, de som känner sig som dess avfall. Den åsikten är inte liktydigt med en röst vänsterut, den är snarare liberal. Återigen blir frågeställningarna filosofiska: Hur hjälper man någon som inte orkar delta i konkurrensen? Hur hjälper man den som är arg eller bitter? Det finns inga vaccineringar mot sådant, ingen tredje påfyllningsdos. Nej, vi måste ordna samhället så det bättre tar hand om dem som faller utanför.


I det här sammanhanget ser jag det som något mycket viktigt, närmast existentiellt, att inrätta en kommunfilosof. Arbetsbeskrivningen är tämligen enkel: att inför varje politiskt beslut kommunen ska fatta inkomma med en tjänsteskrivelse. Som vilken tjänsteman som helst.

Skymning medför gryning. Alla dagar utom en

Relaterade blogginlägg:

Den homeriska frågan


Musik:

Ill be cryin for you

Ave Maria


Källor:

Ofstad: vårt förakt för svaghet

blågul

Kommunikation är temat för dagen.

Sanningen är krigets första offer, sägs det ju. Det första en fiende angriper är vår kommunikation. Och all sådan sker numera via internet. Vad är beständigt, vad är trygghet? Och hur kommunicerar man med de som lever om hundra tusen år?


Nja, all kommunikation sker inte via internet, eftersom internet är sårbart. Rakel (RAdioKommunikation för Effektiv Ledning) är ett statligt system för radiokommunikation för samhällsviktig verksamhet, till exempel Polismyndigheten, Tullverket, Försvarsmakten, räddningstjänst, ambulanssjukvård, Kriminalvården, Kustbevakningen, Sjöfartsverket, Trafikverket, SOS Alarm och kommunal/statlig krisberedskap (Wikipedia). Rakel är i alla högsta grad en kommunal angelägenhet.


När dessa rader skrivs har jag och mina glada sångarvänner i MDP åkt kortvasan. En underbar dag i frihet. Solen sken och var vi än vände oss mötte leenden och glada tillrop. Så hurtigt, så klämkäckt, så mycket pandemitrött svensk folkfest! Men plötsligt gick min inre sol i moln. Jag slogs nämligen av tanken att det kanske var sista gången på länge jag åkte Kortvasan i fredstid.


Jag går in på apoteket och frågar efter lopp-pulver. Typiskt mig. Personalen ser först frågande ut men förstår snart att jag menar schampo. Ett gissel för de mindre barnen som återkommer då och då ska nu botas. Mitt skämtsamma lynne bleknar bort. Hur länge är apotekets hyllor välfyllda när krigets realiteter skär av all import? Vem hindrar under sådana omständigheter desperata människor att plundra i jakt på livsnödvändiga läkemedel för sig själva eller anhöriga? Schampo mot löss. Vad är det mot exempelvis insulin, för den som är i akut behov?


Jag skojade i veckan med en ledamot i kommunstyrelsen. MP:s ersättare saknandes och man kallade in en från ett annat parti. När hen sa att ”jag sitter på en Mp-stol” frågade jag glatt om vederbörande satt på en pistol (säg det fort och det låter lika). Vi skrattade gott. Nu har den muntra stämningen klingat av. Det är stor skillnad på att sitta på en Mp-stol respektive en pistol. En fungerande opposition är livsnödvändigt för en demokrati. Ett skämt i fredstid (nåja) som minst sagt låter aningslöst några dagar senare när kriget rasar runt hörnet.


Nyckeln fastnar i låset på dörren till personalrummet och kollegorna skrattar. Varför använder du inte bara kortet, Fredrik? Jag skämtar, som vanligt, och säger att jag är så gammalmodig att jag föredrar nycklar. Men tänk så sårbara vi är. Det krävs inte mycket för att bokstavligen ingenting ska fungera. Knipsa nätet och elen så är vi tämligen analoga.


Det är många som jämför det som nu sker i Ukraina med Hitler 1938, Anschluss, Sudet, och allt det där. Man kan även jämföra med första världskriget. Med Tysklands stöd formulerade Österrike-Ungern, efter mordet på Franz Ferdinand, ett ultimatum som Serbien inte kunde acceptera om landet ville fortsätta vara en suverän stat. Med stöd av Frankrike uppmuntrade Ryssland Serbien att avvisa Österrikes ultimatum. Flera allianser som bildats under de tidigare decennierna trädde i kraft och inom några veckor låg stormakterna i krig. Ett krig som spred sig över världen.

Ryssland agerar idag med Kinas fulla stöd. Sanktioner lär inte bita särskilt hårt eftersom kinas inre marknad är större än den globala. Putin lär heller inte nöja sig med Ukraina och med de ”säkerhetspolitiska” krav Ryssland ställt på Europa och Nato så innebär allt sammantaget att långt fler stater, exempelvis Sverige och Finland, riskerar att få se sin suveränitet begränsad. Det kan en demokrati aldrig acceptera. Då återstår krig. Och även om kusinerna Gustaf III och Katarina den Stora redan på 1700-talet lovade varandra att fred för all framtid skulle råda mellan våra länder är jag inte längre trygg. 1990-talets glada dagar är över.

Jag har i hela mitt vuxna liv duckat för frågan. Men med ett instabilt EU, en vansinnig diktator i Ryssland försedd med en av världens största krigsmakter och en kinesisk plånbok har vi, som jag ser det, inget val. Vi bör gå med i Nato. Det enda argument emot man hört, att inte än mer destabilisera säkerhetsläget, tycks ha fallit. Kan det bli mer instabilt?


Ibland önskar jag att jag, liksom pappa, haft lejonparten av livet bakom mig. Att likt honom kunna ta dagen som den kommer eftersom han överlevt nåde världskriget och pandemin. Dör jag nu kan det kvitta lika, tycks han respektera. Kanske kan också jag tänka så när jag är nästan nittio år fyllda. Nu tänker jag istället på att säkerställa kommunens icke-internetbaserade kommunikation (Rakel). Jag funderar över den något filosofiska frågan om hur vi kommunicerar med människor som lever om hundra tusen år. De som får dras ned konsekvenserna av radioaktivt avfall eller rester av kärnvapens förödande kraft. Jag menar, vi kämpar ju fortfarande med att förstå vad våra förfäder för fem tusen år sedan skrev och lämnade efter sig. Det är knappt att vi förstår medeltiden.


Kommunikation är alltså temat för dagen. Jag gaskar upp mig. Det är värt att kämpa för. Så jag förnyar min prenumeration på lokal oberoende media, utbildar mina elever i källkritik, pratar med mina barn om vad som uttrycks på TikTok och hoppas att jag kan åka kortvasan i frihet nästa år.

Alternativet går nämligen bort. Fetbort.

Ukrainas sak är vår