vir bonus

Tänk om det kunde vara på ett annat sätt.


Vir bonus dicendi peritus betyder ”En god människa skolad i talekonsten”. Orden är Cato den äldres men kommer ursprungligen från Aristoteles tankar om retorisk trovärdighet. Frasen avser att det inte räcker för en talare att vara tekniskt kunnig i retorik, personen måste också vara allmänbildad, positiv till samhället samt moraliskt god. Inga små krav, kan tyckas. Och vi vet dessutom att det inte riktigt stämmer, för det finns även the dark side of the force. Och för det finns en term: demagogi.

Romaren Quintilianus utvecklar resonemangen i sin beskrivning av den perfekta talaren som ”en man i sin fulla sociala kapacitet och en som har bevisat sig vara värdefull för sitt samhälle.” Både Cato och Quintilianus syftar på egenskaper som är typiska för en ”god och fullständig medborgare”. Själv fastnar jag för Aristoteles enklare definition av retorik: det som kan vara på ett annat sätt.


Jag har sedan barnsben skrivit små texter. För det mesta texter utan substans eller vidare kvalitet, mest som ett sätt att leka med ord och för att det alltid känts bra. Jag förde dagbok. Bloggen innehåller cirka 1000 inlägg och har med tiden blivit allt mer allvarsam. Jag har genom erfarenheten lärt mig vad som fungerar och inte. Så plötsligt har jag skrivit mitt livs viktigaste text. Vad blev det av den?

Hon sökte upp mig på skolan. En av alla dessa människor med konstigt personnummer och med eget dossiernummer. (Dossiernummer? Vem har ens det? Här? Idag?)

Den är nära nu, utvisningen, efter sju år i Sverige närmar sig slutet. Hon ska utvisas till en plats där ingen känd släkting lever eller trygghet finns. I Sverige får hon inte vara längre. De sorgsna ögonen tittar bedjande på mig. Advokaten tycker tydligen att någon som känner henne kan intyga hur väl hon anpassat sig till det svenska samhället. Hur hon förändrat sig, (titta, jag bär slöja inte slöja längre) hur hon lyckats i sina studier. Jag tvekar. Sånt här får väl inte en lärare göra? Jag tycker inte att huruvida hon bär slöja eller inte har att något som helst att göra med hennes eventuella svenskhet. Det hela gör mig arg. Riktigt arg.

Hon ber mig. Snälla. Skriv bara det advokaten tycker. Hon tror inte på gud, berättar hon, slöjan är en struntsak, hon vill bara känna tillhörighet. Trygghet. Det gör hon här. Hon vill stanna. För allt i världen. Så jag skriver. Kanske det viktigaste jag någonsin skrivit. Jag skriver inte det jag vill för det är hallå alla jävlar, vad i helvete håller vi på med?! Hon har bott här i sju år, vi har utbildat henne och så lägger vi miljoner kronor på handläggare advokater och flyg för att utvisa henne samtidigt som vi har en enorm kompetensbrist i vården?! Är vi helt kokta i skit? Bli inte sjuka, dumjävlar!

Men det skriver jag naturligtvis inte. För så uttrycker sig inte någon som är allmänbildad, positiv till samhället samt moraliskt god. Istället skriver jag några futtiga rader:

Till den det vederbör

Jag var (namn, personnummer, dossiernummer) lärare på Lugnetgymnasiet i Falun och har under flera år haft möjlighet att följa och lära känna henne. Vi har tillsammans arbetat med flera olika gymnasiekurser. När jag skriver detta uttalar jag mig i egenskap av en vuxen medmänniska som känner henne. Enligt min uppfattning är hennes resultat utomordentliga med tanke på förutsättningarna. Under vår tid tillsammans har jag sett henne utvecklas mycket. (…) trivs och känner sig hemma i det svenska samhället, hon vill vara en del av det fullt ut. Till exempel har (…) slutat använda slöja. Det är inte slöjan i sig som är viktig utan mer hennes önskan att leva fritt och känna tillhörighet. Det gör hon i Sverige. Det finns ingenting som får mig att tro att inte både Sverige och (…) skulle vinna enormt mycket på att låta henne stanna här.

Jag vet inte. Jag vill återkalla, redigera, göra om. Det gick så fort, det var så brått. Tänk om utvisningen verkställs? Hur många som hon finns det? Jag tycker hon är en människa i sin fulla sociala kapacitet och en som har bevisat sig vara värdefull för vårt, sitt, samhälle. Jag tycker hon besitter de egenskaper som en god och fullständig medborgare har. Jag tycker hon är en god människa skolad i talekonsten. Det borde jag skrivit.


Världen tycks mig ibland demagogisk. Tänk om det kunde vara på ett annat sätt. Men det kan det faktiskt. Det handlar om inställning och retorik. Tänker vi annorlunda så talar och skriver vi också annorlunda. Sju år. Flytande svenska. Avklarade naturvetenskapliga gymnasiestudier. Växande behov i vården. Enorma summor på att verkställa utvisningar.

Det måste vara på ett annat sätt.

SvD 25/3

Källor:

Quintilianus: Den fulländade talaren


Musik: The leftovers

Djävulens intervall vs Tjorven Bellman

Jag kan ha fel.

Detta är visdom förmedlad av buddhistmunken Björn Natthiko Lindeblad. Samme munk lärde mig att det viktigaste inte är vad man gör utan hur det känns efteråt.

Jag kan ha fel

Djävulens intervall är en samling noter som tillsammans bildar ett intervall. Det kallas också överstigande kvarten. Eftersom intervallet kvart är ett rent intervall så har man valt att kalla tonen mellan kvarten och kvinten för överstigande. Sammantaget ger det en dissonant klang, det låter illa för oss. Kopplingen till Djävulen är medeltida och intervallet var tidvis förbjudet att använda i kyrklig musik. Eftersom det uppfattas som obehagligt att lyssna på används det numera i skräckfilmer och liknande. Själv översätter jag det till när något inte riktigt låter som det ska. Disharmoni. Fast jag kan ha fel, harmoni har inget med saken att göra. Tror jag.

Tjorven Bellmann är enligt uppslagsverket en tysk diplomat och politiker. Jag har inte fel, hon heter faktiskt så. Jag vet inte vad hon gör men hon ser glad ut. Jag fastnade givetvis för namnet. Jag tror faktiskt jag är lite kär i henne.


Fullmäktige i veckan. Jaja, man får i stort sett säga vad, hur mycket eller lite, man vill i talarstolen. Yttrandefriheten medger oss dessutom rätten att måla rondellhundar av profeten. Men med yttrandefrihet följer också ett ansvar. Det finns flera dimensioner i det där. En är att fullmäktige kostar (förra året) 38 619 kronor i timmen. Vad förväntar sig den som står för notan, kunden/medborgaren, för det priset?

Och apropå. Vänsterpartiet, ivrigt påhejade av S och MP, vill, som man uttrycker det, återupprätta medborgarrelationen genom att kommunen slopar begreppet kund eftersom det utgör ”kittet i new public management.”

Det skaver i mig när någon vill ändra i språket för att tillvaron bättre ska passa vederbörandes världsbild. Det blir lätt lite Orwell över det. Men visst, det är långsökt att koppla ihop motionen med diktaturens kreatur. Jag tror och hoppas dock att ingen blir bemött av ordet kund när hen nyttjar kommunens service. För det är ju inte direkt ett varmt bemötande. Istället ska man se kundbegreppet som något som hjälper kommunen att agera på det sätt som är bäst för medborgarna. Snabba handläggningar, vänligt bemötande och proffsigt agerande. To protect and serve. Individen i centrum.

Jag har nämligen upplevt alternativet. Jag växte upp i det. Det var inte alltid roligt. Att försöka flytta fokus i debatten, exempelvis genom att utmåla oss som inte håller med som marknadstalibaner, tror jag säger mer om den som gör så. Det hela klingar hursomhelst illa i mitt lilla öra.

Någon i S menade vidare (från talarstolen) att vi som styr Falun medvetet tar beslut för att skada ungdomar. Man får säga sådant. Men bör man?

Fullmäktige diskuterade situationen i Ukraina. Den senaste siffran säger oss att två miljoner människor är på flykt och att två hundra tusen väntas till Sverige. SD tycker tydligen inte längre att Sverige är fullt och vill plötsligt att Sverige ska gå med i NATO. Ytterligare någon som tycker den plötsliga omvändelsen skaver lite?

När jag gjorde militärtjänst 1990 fick jag lära mig hur ljudet av fallande ryska bomber låter. Ifall. Nu faller de, verkligen. Det finns en särskild plats i helvetet för den som bombar barnsjukhus. Snacka om djävulskt intervall. Men vi är beredda, här i Falun, så gott det går. Inte på bomber kanske men väl på att ta hand om människor på flykt. Tillsammans klarar vi det.


Tjorven Bellmann är ett bra namn. Jag ser det som åtminstone något av ett aptonym (man är vad man heter, typ ekonomen Annika Winsth). Någon kanske tycker att jag raljerar om viktiga, allvarliga ting. Må så vara. För mig är det viktigt med frihet, tolerans, glädje och kärlek.

Jag kan ha fel. Undrar om den som ser mig som marknadstaliban, påstår att jag medvetet tar beslut som skadar ungdomar eller, som Putin, beordrar bomber över barnsjukhus någonsin tänker den tanken. Undrar också hur samma personer känner sig efteråt, när yttrandena och bomberna är fallna. Jag kopplar verkligen inte ihop dem, jag bara undrar.

Livet är ibland komplicerat. Att vara politiker gör det sällan mindre komplicerat. Radion ville i måndags, när signalen ljöd, göra ett inslag om en levande hes Fredrik och någon tipsade om mig som ju var hes efter en dag av sång i Vasaloppet. Plötsligt ändrade radion sig.

Radio Dalarna har integritet

Huvudsaken är inte hur man gör saker utan hur det känns efteråt, alltså. Lärdomen jag drar är att när något klingar lite illa tar jag fram både min inre Tjorven respektive Bellman för att betvinga tillvarons elände. Det funkar nästan alltid. Apropå klinga illa: visst var Bigger than the universe bäst bland alla självlysande tänder.

Men jag kan ha fel. Det kan jag alltid ha.


Källor

Musikteori.se

Jenny Drugge

Björn Natthiko Lindeblad: Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk

Wikipedia


Musik;

1234

Christe eleison (eller Krister Leifson som Dotter 2 brukade säga)

kommunfilosof

Filosofi handlar om att ifrågasätta det vi tar för givet och hur vi ser på världen. Vad vi egentligen vet om vår omvärld och om andra människor. Det handlar om frågor som vad rättvisa är. Hur vi kan vara säkra på vad som är rätt och fel? Enligt vem och varför då?


Sedan jag först hörde talas om att Tranemo kommun under ett år anställt en kommunpoet har jag funderat. Det fastnade, det där. Vilken grej! (Jodå, jag inser att jag redan här tappat 95 procent av alla potentiella läsare på grund av att jag andas ett så grundligt slöseri med skattemedel men jag hoppas ändå, något fåfängt, att åtminstone någon orkar läsa till slutet.)

En kommunal poet, alltså. Det låter som en god idé (sic!) men personligen föredrar jag nog (för att våga drömma om båda, ja, så världsfrånvänd är inte ens jag) en kommunfilosof. Alla kommuner har ju en kommunjurist och nu är steget moget för en kommunjurist. Jajemän.

Eller hur.


I alla samhällen är utbildningssystemet något centralt. Den som inte passar in i skolan får senare svårt finna sig tillrätta i tillvaron, utbildningsnivå är avgörande för framtida placering i samhällets hierarki. Utbildningsväsendet av idag passar dock inte alla begåvningstyper. Det är mer anpassat för praktiska och rationella personer än för mer filosofiska eller emotionella personlighetstyper. Det beror på vi, och här aves i stort sett alla länder, skapat ett utbildningssystem anpassat till vårt tekniska industrisamhälle. De filosofiska frågorna blir: vad innebär det? Vilka fallet bort? Tappar vi inte härigenom många som möjligen varit bättre lämpade att styra våra samhällen än de samhällstoppar vi normalt sett får? Det vet vi inte. Frågorna är och förblir filosofiska.

Det vi däremot vet är att det finns de som reagerar mot den ständiga kampen om utbildning, karriär och prestige för att istället hävda sig och vinna acceptans på andra sätt. Exempelvis genom att slå på de svaga. Det är, håller alla åtminstone i teorin med om, ett svaghetstecken men samtidigt är det faktiskt socialt accepterat. Annars skulle inte män misshandla kvinnor rasism och annat elände skulle inte finnas. Enligt min uppfattning finns idag politiska partier som siktar in sig på dessa grupper.

Vilka förlorar i den här typen av samhällen? Jo, det är ofta de känsliga, de snälla, de moraliska, sådana som har svårt att gå över lik för att ta andras jobb, som mår dåligt av att armbåga sig fram, att vilja utvisa eller försätta i konkurs. Dessa känsliga själar anses inte sällan som naiva, som förlorare.

Sedan finns bland förlorarna de som är emotionellt begåvade men konstnärligt obegåvade och därför inte kan uttrycka vad som plågar dem. Dessa har också svårt att hitta en plats i vårt industriella samhälle. Ytterligare en grupp som har svårt att finna sig tillrätta är de som måste ha mycket ömhet och kärlek. Dessa skrattas det ofta åt, de hänvisas direkt till psykologen. (Här finner jag förövrigt mig själv.) Och för den som lever med funktionsvariation, ett fysiskt eller intellektuellt handikapp, är samhället inte enkelt att leva i.

Den som förlorar kastats ut. Hen duger inte i samhällets ögon och får svårt att etablera sig. Arbetslöshet, fattigdom, misströstan föds ur det. Och därmed raseri. Kanske röstar de på något extremparti. Det hela är egentligen ganska enkelt: framgång är bra, motgång är dåligt. Båda tillstånden gör något med oss människor.

De flesta människor accepterar numera inte grumliga rasteorier, som det naturliga urvalet, försynen, Guds utvalda folk etcetera, som förklaring till hur världen är. Men samhället måste ta vara på sin undervegetation, de som känner sig som dess avfall. Den åsikten är inte liktydigt med en röst vänsterut, den är snarare liberal. Återigen blir frågeställningarna filosofiska: Hur hjälper man någon som inte orkar delta i konkurrensen? Hur hjälper man den som är arg eller bitter? Det finns inga vaccineringar mot sådant, ingen tredje påfyllningsdos. Nej, vi måste ordna samhället så det bättre tar hand om dem som faller utanför.


I det här sammanhanget ser jag det som något mycket viktigt, närmast existentiellt, att inrätta en kommunfilosof. Arbetsbeskrivningen är tämligen enkel: att inför varje politiskt beslut kommunen ska fatta inkomma med en tjänsteskrivelse. Som vilken tjänsteman som helst.

Skymning medför gryning. Alla dagar utom en

Relaterade blogginlägg:

Den homeriska frågan


Musik:

Ill be cryin for you

Ave Maria


Källor:

Ofstad: vårt förakt för svaghet

blågul

Kommunikation är temat för dagen.

Sanningen är krigets första offer, sägs det ju. Det första en fiende angriper är vår kommunikation. Och all sådan sker numera via internet. Vad är beständigt, vad är trygghet? Och hur kommunicerar man med de som lever om hundra tusen år?


Nja, all kommunikation sker inte via internet, eftersom internet är sårbart. Rakel (RAdioKommunikation för Effektiv Ledning) är ett statligt system för radiokommunikation för samhällsviktig verksamhet, till exempel Polismyndigheten, Tullverket, Försvarsmakten, räddningstjänst, ambulanssjukvård, Kriminalvården, Kustbevakningen, Sjöfartsverket, Trafikverket, SOS Alarm och kommunal/statlig krisberedskap (Wikipedia). Rakel är i alla högsta grad en kommunal angelägenhet.


När dessa rader skrivs har jag och mina glada sångarvänner i MDP åkt kortvasan. En underbar dag i frihet. Solen sken och var vi än vände oss mötte leenden och glada tillrop. Så hurtigt, så klämkäckt, så mycket pandemitrött svensk folkfest! Men plötsligt gick min inre sol i moln. Jag slogs nämligen av tanken att det kanske var sista gången på länge jag åkte Kortvasan i fredstid.


Jag går in på apoteket och frågar efter lopp-pulver. Typiskt mig. Personalen ser först frågande ut men förstår snart att jag menar schampo. Ett gissel för de mindre barnen som återkommer då och då ska nu botas. Mitt skämtsamma lynne bleknar bort. Hur länge är apotekets hyllor välfyllda när krigets realiteter skär av all import? Vem hindrar under sådana omständigheter desperata människor att plundra i jakt på livsnödvändiga läkemedel för sig själva eller anhöriga? Schampo mot löss. Vad är det mot exempelvis insulin, för den som är i akut behov?


Jag skojade i veckan med en ledamot i kommunstyrelsen. MP:s ersättare saknandes och man kallade in en från ett annat parti. När hen sa att ”jag sitter på en Mp-stol” frågade jag glatt om vederbörande satt på en pistol (säg det fort och det låter lika). Vi skrattade gott. Nu har den muntra stämningen klingat av. Det är stor skillnad på att sitta på en Mp-stol respektive en pistol. En fungerande opposition är livsnödvändigt för en demokrati. Ett skämt i fredstid (nåja) som minst sagt låter aningslöst några dagar senare när kriget rasar runt hörnet.


Nyckeln fastnar i låset på dörren till personalrummet och kollegorna skrattar. Varför använder du inte bara kortet, Fredrik? Jag skämtar, som vanligt, och säger att jag är så gammalmodig att jag föredrar nycklar. Men tänk så sårbara vi är. Det krävs inte mycket för att bokstavligen ingenting ska fungera. Knipsa nätet och elen så är vi tämligen analoga.


Det är många som jämför det som nu sker i Ukraina med Hitler 1938, Anschluss, Sudet, och allt det där. Man kan även jämföra med första världskriget. Med Tysklands stöd formulerade Österrike-Ungern, efter mordet på Franz Ferdinand, ett ultimatum som Serbien inte kunde acceptera om landet ville fortsätta vara en suverän stat. Med stöd av Frankrike uppmuntrade Ryssland Serbien att avvisa Österrikes ultimatum. Flera allianser som bildats under de tidigare decennierna trädde i kraft och inom några veckor låg stormakterna i krig. Ett krig som spred sig över världen.

Ryssland agerar idag med Kinas fulla stöd. Sanktioner lär inte bita särskilt hårt eftersom kinas inre marknad är större än den globala. Putin lär heller inte nöja sig med Ukraina och med de ”säkerhetspolitiska” krav Ryssland ställt på Europa och Nato så innebär allt sammantaget att långt fler stater, exempelvis Sverige och Finland, riskerar att få se sin suveränitet begränsad. Det kan en demokrati aldrig acceptera. Då återstår krig. Och även om kusinerna Gustaf III och Katarina den Stora redan på 1700-talet lovade varandra att fred för all framtid skulle råda mellan våra länder är jag inte längre trygg. 1990-talets glada dagar är över.

Jag har i hela mitt vuxna liv duckat för frågan. Men med ett instabilt EU, en vansinnig diktator i Ryssland försedd med en av världens största krigsmakter och en kinesisk plånbok har vi, som jag ser det, inget val. Vi bör gå med i Nato. Det enda argument emot man hört, att inte än mer destabilisera säkerhetsläget, tycks ha fallit. Kan det bli mer instabilt?


Ibland önskar jag att jag, liksom pappa, haft lejonparten av livet bakom mig. Att likt honom kunna ta dagen som den kommer eftersom han överlevt nåde världskriget och pandemin. Dör jag nu kan det kvitta lika, tycks han respektera. Kanske kan också jag tänka så när jag är nästan nittio år fyllda. Nu tänker jag istället på att säkerställa kommunens icke-internetbaserade kommunikation (Rakel). Jag funderar över den något filosofiska frågan om hur vi kommunicerar med människor som lever om hundra tusen år. De som får dras ned konsekvenserna av radioaktivt avfall eller rester av kärnvapens förödande kraft. Jag menar, vi kämpar ju fortfarande med att förstå vad våra förfäder för fem tusen år sedan skrev och lämnade efter sig. Det är knappt att vi förstår medeltiden.


Kommunikation är alltså temat för dagen. Jag gaskar upp mig. Det är värt att kämpa för. Så jag förnyar min prenumeration på lokal oberoende media, utbildar mina elever i källkritik, pratar med mina barn om vad som uttrycks på TikTok och hoppas att jag kan åka kortvasan i frihet nästa år.

Alternativet går nämligen bort. Fetbort.

Ukrainas sak är vår

grisbukten

En av de värsta saker som kan inträffa i en grupp är fenomenet grupptänkande. Det klassiska exemplet är när president Kennedy försökte störta Castro genom en iscensatt resning av exilkubaner. Det misslyckades ordentligt och händelsen är känd som Grisbukten.

Hur kunde det gå så som det gjorde? Allt fanns ju på plats: världens starkare militär och kretsen runt presidenten tillhörde eliten i USA. Alla förblindades av presidentens strålglans, ingen såg riskerna med planen. JFK tycktes oövervinnlig, närmast gudomlig. Hela gruppen fick hybris, man såg sig som starkast och smartast medan fienden betraktades som underlägsen. Besluten kom därför att baseras på önsketänkande.

Fenomenet kallas för ”illusionen av enighet” och innebär att man tror att man fattar objektivt korrekta beslut. Inga invändningar eller kritiska röster hörs, personliga tvivel hålls tillbaka, individerna i gruppen är rädda att uppfattas som besvärliga om man reser invändningar. Allt kvävs under kravet på konsensus och skulle någon ändå vara tveksam utses någon annan att diskret prata med vederbörande för att påverka i riktning mot konsensus. I fallet Grisbukten var den personen presidentens bror, Robert.


Jag har länge burit med mig det gamla liberala kravet på statlig skola. Det gör mig tämligen unik som Centerpartist. Jag har hållit fast vid det men inte pratat så mycket om saken. (Jag har förövrigt inte pratat så mycket om skola, alls.) Men så kom jag på ett argument emot. Tänk om det är fel på staten? En totalitär stat får det möjligen svårare om skolan är lokal.


Mer skola. Jag gillar inte uniformerad klädsel. Jag ryser av tanken på skoluniform och tycker det ligger något djupt obehagligt över möjligheten att en skola skulle ha synpunkter på någons kjollängd eller urringning. Det klart, det är väl bara att låta bli att välja IES. Men det är ändå landets största friskola det handlar om. Jag tycker det är att kapitulera inför ”ordning och reda, studiero” om man reducerar den frågan till kläder.


Ska vi fornminnesförklara Stora torget i Falun? Ett av Europas bäst bevarade renässanstorg? Frågan är inte enkel.

Å ena sidan kan man anse att vi inte ska abdikera från vårt lokala ansvar och makt. Å andra sidan kanske det är just därför vi har statlig tillsyn över historiskt viktiga miljöer, de är viktiga för hela Sverige eller världen. Vill man inte ha en orange hamburgerrestaurang i känsliga miljöer kanske man bör tänka till lite. Å tredje sidan kanske man inte vill fråga staten om lov innan man får flytta en kullersten på torget. Å femte sidan kanske torget redan är skyddat genom världsarvet.

Quo vadis, Länsstyrelsen? Vi får väl lyssna, debattera och ta beslut.


Lokala Vänsterpartiet blåser till strid över hur kommunen använder begreppet Kund om medborgarna. Likt Orwell vill de ändra vedertagna begrepp. Låt dem. Jag ska med intresse följa, och kanske delta, i debatten. Och kanske kräva att vi också tar bort begreppet klasskamp?


Olympiastadion i Berlin. En propagandaseger för Hitler. Tänk om världen bojkottat OS, då. Och nu. Jag har inte sett en minut på OS, jag bryr mig inte om medaljerna. Jag är förvisso idrottsintresserad, men helt ointresserad av dessa skammens spel.


Det är lite speciellt att vara lokalpolitiker. Man träffar ju de andra politikerna ofta, under några år är vi kollegor i det allmännas tjänst. Hur vi beter oss mot varandra i offentligheten är en sak, men hur bryr vi oss om varandra privat, om någon mår dåligt? Jag tänker ofta på det. Det har varit tufft för mig under mandatperioden. Men jag har klarat det och vill fortsätta. Jag är glad och stolt över att Centerpartiet i Falun tror på mig och nominerar mig till plats två på den lokala valsedeln.

Vallöfte: jag ska framöver bry mig mer om mina kollegor i Centerpartiet och andra partier på ett personligt plan.


Man kan säga mycket om mig som människa och politiker men gruppstyrd är jag inte. Jag lyssnar på argument, pro ett contra, funderar och förankrar ett ställningstagande utifrån min moraliska kompass. Ibland är jag jobbig att ha i laget, möjligen dryg att ha som motståndare, men min själ är intakt. Jag säljer mig inte för enkel populism. Är någon otrevlig eller kanske rent utav elak brukar jag numera tänka att jag har sett mina barns mor dö i cancer. Vad är den aktuella händelsen mot det? Vad spelar det för roll i det långa loppet? Då bleknar problemet.

Jag tänker faktiskt ofta på JFK, männen runt honom och Grisbukten. Inför varje svårt beslut dyker tanken upp i bakhuvudet. Man måste kunna se både sig själv och omvärlden i ögonen varje dag, svårare är det inte.


Källor:

Möller: politiskt ledarskap

konstapel historia

Jag lydde bara order.


Lillebror hörde av sig. Han hade blivit ombedd att skriva en debattartikel (varför hör ingen av sig till mig i samma ärende?) i Polistidningen, berättade han, gällande att man ska ta bort ämnet historia från polisutbildningen. Kunde jag möjligen bistå med något argument varför detta inte är bra?

Hm. Detta var inget, trots att jag arbetar med det, att snyta ur näsan. Jag upptäckte faktiskt att jag hade lite svårt att besvara frågan. Visst kan jag närsomhelst sätta upp ett fullödigt bombardemang med argument för historieämnets vikt i största allmänhet men på frågan varför just en polis bör vara begåvad med hyfsat gedigna historiekunskaper hade jag inget omedelbart svar.


En sak som ständigt återkommer när man försöker förstå Förintelsen är det här med okritisk lydnad. Jag lydde bara order, var svaret vi fick från förövarna. Förutom rättegången mot Adolf Eichmann visade rättegångarna i Nürnberg samma sak. Både Wilhelm Keitel (chef för Wehrmacht och en av nazisternas högsta militärer) och Rudolf Höss (en riktigt ruskig typ, högste chef i Auschwitz och central i Förintelsen) intervjuades av psykologer under rättegångarna.

Båda ställde sig frågande inför tanken att ifrågasätta eller vägra utanföra order. Det fanns enligt deras synsätt inget sätt eller situation när en officer kunde vägra lyda överbefälhavaren. Keitel instämde dock i påståendet att det var ett ödesdigert misstag att tro på Hitler. Men ansåg samtidigt att man inte kunde röja honom ur vägen om man är sprungen ur preussisk militär tradition. Det handlar om ära och okritisk lojalitet. Det var Hitler som var mördaren, inte han själv, var Keitels uppfattning. Och så sa de alltså allihop. Åtminstone de man fick tag i, de som inte flydde till Sydamerika, hukade sig i det nya Tysklands undervegetation eller tog sina liv.

Höss fick frågan om han någonsin funderat över om inte judarna faktiskt kunde varit oskyldiga offer för en vidrig grymhet. Han la engagerat ut texten om att det var orealistiskt att SS skulle inte tänka så. Han, och alla nazister, hade alltid tagit för givet att judarna var skyldiga till allt de anklagades för. Han hade aldrig hört något annat och allt handlade hela tiden enligt den vidriga (min värdering) idén om att skydda Tyskland från judarna.

Efteråt, när allt var över, hade visserligen Höss och andra funderat över om allt var som det sagts, om det verkligen var riktigt det de gjort, men ingen sa något då, medan det pågick. De var uppfostrade att lyda order, att lyda utan att tänka. Himmler (chef för SS) beordrade det – alltså var det nödvändigt. Så fungerade det. Nog hade Höss, medgav han, tyckt att det ibland var obehagligt men aldrig att det föll honom in att det var fel det som skedde. Han konstaterade bara att det var nödvändigt eftersom ordern hade kommit.

Vi kan även påminna oss Stalins order 227 under slaget vid Stalingrad: ”inte ett steg bakåt.” Ordern innebar att den som kunde anklagas för att svika skulle skjutas på plats. Efter Stalin hölls inga rättegångar och i dagens Ryssland är han åter à la mode.


Jag anser att all uniformerad personal bör studera historia. Inte för att jag tror att polisen är mer benägen än andra att bli nazister –givetvis inte. Jag har det största förtroende för polisen. Nej, jag tänker mer så här: hade ett källkritiskt tänkande folk röstat på nazisterna? Hade militär och polis som varit tränade i samvetsfrihet utfört de uppgifter den totalitära staten ålagt dem?

Man kan inte resonera så där, jag vet. Men frågan rider mitt sinne och jag blir svaret skyldig. Jag jobbar ju som sagt med detta. Och det ska sägas, artikeln blev bra, han uttryckte det väl, polisman Adolphson. Den fyller nog sitt syfte. Själv litar jag som alltid på ungdomen och gör som jag brukar: jag frågar eleverna om polisaspiranter bör studera historia. (Och ber dem förklara sig både utförligt och nyanserat.)


Jag tror inte att vare sig poliser eller andra i demokratier numera lika lättvindigt och okritiskt följer order som skedde på 1930- och 40-talen. Detta får nog anses bero på en mängd orsaker men åtminstone delvis tack vare den historieundervisning man redan genomgått i skolan. Det är mycket vackert så.

Yb Södermalm en bit ifrån Södermalm. Back in the day Håkanssons favorit med högsta betyg i historia.

Källor:

Ofstad: Vårt förakt för svaghet

Wikipedia


Relaterade blogginlägg

Den banala ondskan

Om Elsborg och Blinka 19


Länkar:

Viktors artikel

Musik: Vocalise

Robert Gustavsson: nazisterna

bild 112: val 22

Nu är det klart!

Jag har av falucenterns medlemmar utsetts till att stå på andra plats i valet till kommunfullmäktige 2022. Det är en högre placering jämfört med den inför den senaste valrörelsen då jag återfanns på plats tre. Det känns mycket hedersamt och viktigt på många sätt, till vilket jag ska återkomma.


Först, eftersom jag ibland får frågan, vill jag säga att jag enbart ställer upp i det kommunala valet. Regionen har gott om kompetenta kandidater och att kandidera till riksdagen är inte aktuellt för min del. Det är inte för mig att resa runt i länet för att försöka knipa förstaplatsen på riksdagslistan och om detta mot förmodan skulle lyckas vore det ändå helt omöjligt att jobba i Stockholm. Det i sin tur beror på det enklaste av skäl: att jag vill finnas nära mina barn. Dessutom är Ulrika Liljeberg en lysande riksdagskandidat för länet som jag skulle stå mig slätt emot. Nej, Falun är mitt hem och här vill jag bo.


Att bestämma sig för att kandidera politiskt är inget lätt beslut. Det handlar nämligen om att gå all in. De flesta i min politiska omgivning är på ett eller annat sätt heltidspolitiker. Jag respekterar deras val men samtidigt blir det lite rörigt när jag utöver mina uppdrag arbetar heltid som lärare. Jag beklagar mig inte, det är ett val jag gjort. Och jag vill fortsätta så, det är otroligt givande att vistas i båda världarna. Att inte få undervisa, nej, det vore otänkbart. Detta ställningstagande är väl känt och jag tror inte jag skulle nomineras om det inte också var accepterat. Jag är pappa, lärare och politiker.


Jag har innevarande mandatperiod suttit i fullmäktige, kultur och fritidsnämnden, kommunstyrelsen och dess olika utskott. Det ska sägas att jag, helst i början, haft det svårt av personliga skäl. Men det tog sig med tiden. Jag kan inte direkt peka på någon stor sak jag personligen åstadkommit under mandatperioden. Men jag kan åtminstone säga att jag varit med och fattat många mer eller mindre viktiga beslut. Något bra måste jag väl åstadkommit eftersom det interna förtroendet förnyas.

Jag lyfter i alla lägen kulturen, mer precist kulturskolan, och jämställdheten så ofta jag kan. Jag tror inte på att rakt av okritiskt köpa allt ett parti står för. Man går med i ett parti för att påverka det och det försöker jag. I Centerpartiets fall handlar det om skolpolitiken. Den måste bli bättre, lokalt och nationellt. Jag är som sagt lärare varför det inte är okomplicerat att diskutera skolpolitik. Jag kan lätt avfärdas som part i målet. Jag har förresten själv kritiserat lärare som sitter i Barn och ungdomsnämnden. Skillnaden är att jag har rätt. Skämt åsido, det är inte okomplicerat detta.

HALLÅ, ANNIE OCH GÄNGET. DET ÄR SKILLNAD PÅ UTBILDNING OCH BOLAGSSTYRELSER.


Jag tänker ofta att det gäller att hamna på rätt sida historien. Med Centerpartiets principiella hållning mot extrem politik känner jag mig trygg. Det gör att jag i lugn och ro kan ha synpunkter på exempelvis skolpolitiken. Detta eftersom värdegrunden är intakt hos oss. SD har inte backat en tum från sina åsikter och tävlar i storlek med M. Nu har KD, L och M accepterat dem. SD har vunnit allt och inget förlorat. Det är inte utan att man saknar Reinfeldt, Boman, Westerberg och Svensson.

MEN VI HAR ANNIE.


Allt är inte perfekt vare sig i Sverige eller Falun – men jag tror att det kan bli det. Därför går jag tacksam över förtroendet åter till val. Jag gör det tillsammans med Susanne på första plats, en ledare jag verkligen tror på och är beredd att kämpa för. Vi har olika förmågor, hon och jag, men vi ska nog komma att komplettera varandra väl. Och på plats tre finner vi Jenny, en fantastisk person också hon. Under oss tre finner vi på listan många andra duktiga och engagerade personer.


Med detta gäng ber vi alltså om falubornas förtroende den elfte september. Med risk att låta klichéartad: det är ett viktigt val. Vägen fram till det kommer säkert att bli både tuff, hård, säkert smutsig – men med dessa människor runt mig känner jag mig taggad och trygg. Jag lovar för min del att inte delta i negativt kampanjande utan istället försöka lyfta nivån till en hederlig nivå.

Vi får se hur det går. Nu kör vi!

Jag, Susanne och Jenny

den barmhärtige samarien

Jag är i allmänhet stolt, glad, nöjd och imponerad över mycket här i livet. Stolt över mina barn, nöjd med mig själv (åtminstone i vissa avseenden) imponerad över människor i stort och över Sverige som land. Jag har en (social)liberal grundsyn och ser samhällets minsta beståndsdel som individen. Närmare bestämt barnet.


Då och då brukar jag besöka IM, vilket står för Introduktionsprogram, på min arbetsplats. Det finns olika inriktningar men dessa har det gemensamt att de alla syftar till att ge obehöriga elever möjlighet att komma in på ett nationellt gymnasieprogram eller göra dem anställningsbara. Jag besöker inriktningen för nyanlända och jag är oftare inbjuden i egenskap av politiker än som lärare.

Jag tycker mycket om dessa besök. Det är full rulle och jag bombarderas med frågor om allt mellan himmel och jord. Kan verkligen en svetsare bli statsminister här i Sverige? Vad är en svetsare? Vilka hade jag röstat på om jag inte fick rösta på mitt eget parti? Varför ska man engagera sig? Jag slås av den enorma nyfikenheten och framtidstron. Här har några av mina andra elever något att lära. Nyfikenheten är alltså påtaglig. Men även glädjen. Glädjen över Sverige, glädjen över mitt besök, glädjen över livet. Här har jag själv något att lära.


År 1970 ägde ett omtvistat experiment rum bland teologiska studenter i Princeton. Studenterna, som var försökspersonerna, fick information om att de omgående skulle skynda sig till en föreläsningssal som det var långt till på universitetsområdet för att där hålla ett anförande om den barmhärtige samariten.

Liknelsen om den barmhärtige samariern/samariten finns i Nya Testamentet. Jesus berättar om en hur en judisk man överfalls av banditer på vägen mellan Jerusalem och Jeriko och lämnas svårt skadad. Olika förbipasserande ser offret men hjälper honom inte. En samarier (i äldre översättningar samarit), som är en grupp i konflikt med judarna, stannade dock och hjälpte den skadade. Samarien tog honom till en plats där han fick vård och betalade dessutom för den. Den barmhärtige samariern symboliserar var och ens nästa, i tankegången att man ska ”älska din nästa som sig själv”. Jesus vill genom liknelsen vidga begreppet nästa till att omfatta alla, oavsett tro, social position eller ursprung.

Vid experimentet i Princeton hade de ansvariga på vägen till föreläsningssalen placerat en till synes utslagen människa, en uteliggare som jämrade sig. Nästan ingen av studenterna stannade, upptagna som de var av brådskan på väg mot den akademiska briljansen i föreläsningssalen.

Berättelsen är upphovet till begreppet samarit och avser därmed en barmhärtig person och används bland annat i ordet hemsamarit, en yrkesgrupp som hjälper behövande (idag ersatt med hemtjänst eller liknande). Sensmoralen är på ett allmänt plan att man bör bedöma människor utifrån deras handlingar. Möjligen fick en och annan präststudent efter experimentet något att fundera över.


Ibland brukar jag ge eleverna en uppgift. Den är väl något av en klassiker men går ut på att de sitter i regeringen och måste utvisa någon av nedanstående personer och dessutom motivera sitt val.

En ung svart man, dömd terrorist, boxare med omvittnat våldskapital.

En kvinnlig, indisk, kristen rektor.

En vit, medelålders, manlig politiker, nykterist, vegetarian och djurälskare.

Det är intressant hur svaren brukar variera. De flesta vill utvisa den förste, alltså Nelson Mandela. Sedan går svaren mer isär. Både rektorer och politiker är ju bra att ha, anses det. Rektorn är förövrigt moder Teresa och politikern Hitler. Poängen är, både i experimentet i Princeton och i uppgiften jag ger, att vi alla, var och en av oss, ofta övertrumfas av känslor när vi försöker avgöra vad som är rätt respektive fel. Det är svårare än man tror att vända andra kinden till.


När jag lyssnar på debatten blir jag ibland lite missmodig över hårdheten och parafraserar uppgivet för mig själv karaktären Mattias i Bröderna Lejonhjärta:

Utvisa mig hit och utvisa mig dit, det är det enda de där människorna tänker på

Så osmakligt. Och på dagen 32 år efter Kristallnatten

Sedan biter jag ihop. De ska inte komma undan med detta, not on my watch – som det heter på utländska. Det slår mig också att den konservativa högern inte är konsekvent. Om man är emot fri abort med motiveringen att vi inte ska ifrågasätta Guds beslut att skapa ett barn, även efter en våldtäkt, eller att det aborterade fostret kan vara den som uppfinner ett botemedel mot cancer borde man kunna anse att samma resonemang gäller utvisningar.


Denna text innebär inte att jag ser mig själv som den barmhärtige samariern. Hela poängen med liknelsen är att denne finns inom var och en av oss. Måste jag ändå välja någon får det nog bli Mia, Helena, Masoud, Katarina samt alla andra kollegor på IM. Och kanske Sverige som land. Lyssnar Sverige på den som vill hjälpa en behövande eller på den som vill gå vederbörande förbi?


Det är vår tid nu. Det är vi som är vuxna. Vi behöver inte alltid hålla med varandra men vi borde kunna nå varandra i en gemensam känsla av stolthet, glädje och förnöjsamhet. Det är äkta imponerande svenskhet, det. Gör vi det bra för barnen och ungdomarna, särskilt de ömkansvärda vi möter längs vägen mellan Jeriko och Jerusalem, gör vi något mycket bra. Det är inte vad vi säger eller tänker som räknas, det är vad vi faktiskt gör som är det verkligt betydelsefulla.


Källor:

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Nya Testamentet: Luk. 10:25-37

omgiven av idioter

Att växa med ansvar. Någon påminde mig nyligen om hur dryg jag kunde vara som ung. Att innan jag ”nådde fullständig mognad och ödmjukhet ibland kunde trycka till den som inte hade samma talets gåva.” Mognad och ödmjukhet innebär kanske att den som är stor och stark också måste vara väldigt snäll. Kort och gott: Bamse-style. Har jag nått dit?


Jag förvånas över den våg av bitterhet som på nationell nivå sköljer över mitt parti från våra forna allianskollegor. Och på lokal nivå skäller många sossar halsen av sig. De må vara som vanligt med den saken. Makt korrumperar, sägs det ju. Eller? Men okej. Frågan jag ställer är huruvida det rätt att beskriva ett eventuellt samarbete mellan M, KD, L och SD för blå-brunt?


Konservativa använder i många länder den blå färgen. Ibland används, av politiska motståndare, tillmälet ”mörkblå” om någon som anses mycket konservativ eller långt åt höger på den politiska höger-vänsterskalan. Den ljusblå färgen ska enligt samma resonemang förstås som någon som förespråkar en mer måttfull konservatism eller liberala värderingar. Nationalsocialismen har kommit att förknippas med den bruna färgen och ursprunget till det är de bruna skjortor som den nazistiska rörelsen använde. Annars brukar fascism förknippas med färgen svart. I Sverige har M, KD och L i olika varianter använt den blå färgen. SD använder sig av blått vitt och gult.


Det är svårt att entydigt definiera fascism. Ofta har termen vilt svingats som tillhygge mot allt och alla man inte gillar. Ordet härrör från latinets fasces som betyder spöknippen. I antikens Rom var ett spöknippe symbol för lagen och ordningens upprätthållare. Ungefär som dagens väktare och poliser, kanske. Därmed passar ursprunget illa när det används i en modern demokrati eftersom polisen är inte fascister.

I vår tid är fascism en politisk rörelse som uppstod i Italien efter första världskriget och som leddes av Benito Mussolini. Det fanns flera varianter i Europa under den här tiden men den största och mest fruktansvärda av dem var nationalsocialismen, nazismen. Den var ren och skär (brun) ondska. Och trots att dessa tankar förlorade andra världskriget lever de vidare.

Svår att definiera, ja visst. Fascism är heller inte en entydig ideologi utan mer en samling antihumanistiska föreställningar om världen. Dessutom är den svår att stava till. Tur att den inte är så stark i Schweiz. Men vissa tankar och ideal är typiskt fascistiska. Fascism undviker att vara logisk, teoretisk eller förnuftsstyrd. Det vägledande inom den är heller inte en teori om de ekonomiska, sociala och politiska faktorernas sammanhang.

Nej, världen är för fascisten enkel. Man litar helt på tanken om en stark ledares godtycke och definitionen av en utvald grupp, ett folk, och ett land, som ledaren styr över. Den som inte ingår i den utvalda gruppen får inte vara med. Definitionen av folket eller gruppen utgår från rasistiska föreställningar och uppfattningar om vad som är rätt och fel kultur. Fascismen vill inte övertyga människor med intellektuella resonemang utan genom att väcka känslor. Man bygger ofta sina uppfattningar på myter.


SD har företrädare som inte ser samer, muslimer och judar som svenskar. En skåning sitter på dalabänken i riksdagen eftersom ett centralt partiråd plockar de kandidater från olika delar av landet man anser representerar partiet bäst. Hur folket röstat är av mindre betydelse. Den som opponerar sig mot saker utesluts ofta.

SD är inte ett fascistiskt parti i direkt mening. Men det finns beröringspunkter. Inte minst ursprunget. Alltså kan man, om man vill och utan att ha helt fel, kalla det eventuella blocket blåbrunt. Men jag struntar i vad man kallar det. Frågan jag ställer mig är istället hur mycket eller lite sprungen ur fascism man kan vara. Det handlar faktiskt i grund och botten om hur nära Förintelsen man kan gå.


Just nu tänker jag på några saker:

Det är, som jag ser det, inte borgerligt att samarbeta med SD. Den klassiskt svenska borgerligheten, som vi känner den, är numera borta. Det krävs nämligen fler än ett parti för att bilda en borgerlighet.

Vem kommer efter Jimmie i SD och vad händer då?

Det kommer att bli en smutsig valrörelse. Klarar jag det?

Det är fullt möjligt, enligt ovan förda resonemang, att kalla resten av gänget, vi som inte vill ingå i ett block med SD, för en rödgrön röra.

Få personer har blockat mig. En av dem är Jimmie som gjorde det när jag dammade av det gamla skämtet att SD:s kvinnoförbund heter Bruna bönor. Rätt åt mig.

Jag var hård mot Björklund under min tid som Folkpartist. Det ångrar jag idag. Men aldrig man kan ge kulor igen, till folkskolegrabbar som stelnat till män. Till fascister kan man dock oavsiktligt råka ge kulor, om man inte ser upp.

I telefonkatalogen (till de unga: för länge sedan fanns en jättetjock bok med allas namn, titel och telefonnummer) fanns det förr om åren en som hette Bruno Gröön. Vi brukade busringa till honom och fråga vilken del av honom som var grön. Förlåt. Men vi har alla varit barn. Det viktiga är hur man växer upp. Och hur man som vuxen förvaltar hela sin personlighet, sina förmågor och resurser. Kort sagt: vilket ansvar man tar för sitt lilla hörn av världen.


Nej, jag har inte nått dit. Givetvis inte. Men jag försöker. Eller gör jag verkligen det? Då hade jag väl döpt blogginlägget till något annat?


Källor

Liedman: Från Platon till kriget mot terrorismen

Wikipedia

Samtal med en Sverigedemokrat


Källkritik

Sven-Erik Liedman är inte oomstridd. Han är professor emeritus i idéhistoria. Han är även debattör och opinionsbildare långt ut till vänster. Boken ovan är fantastisk.

Jag väljer att inte återge namnet på sverigedemokraten, men det är ju ingen hemlighet hur partiet organiserar sig.


Kuriosa:

Georg Elser

Ska man skratta eller gråta? Detta är ett känt uttryck använt för att illustrera något som upplevs vara så löjeväckande att det med marginal passerar rimlighetens gräns. Kanske går uttrycket, som så mycket annat, att spåra till antiken?

Demokritos var en filosof med mycket avancerad filosofi. Han var också känd som den skrattande filosofen eftersom han valde att skratta åt det som han ansåg som människans enfald. Hans motsats, Herakleitos, var istället känd som den gråtande filosofen då han såg annorlunda saken.


Men ska man egentligen skratta eller gråta? Hade Hitler dött 1939 är det inte osannolikt att hans eftermäle blivit ett annat. Kanske hade han gått till historien som en av de största tyskarna genom tiderna. Det påståendet är faktiskt inte så konstigt som det kanske låter.

Tyskland hade under relativt kort tid genomgått en enorm återhämtning. Tvivlaren från 1933 hade förvandlats till fantastisk anhängare. Den genomsnittlige tysken gjorde inte allt för stora invändningar mot inskränkningar i yttrandefriheten, mötesfriheten eller den fruktansvärda diskrimineringen. Ingen kunde heller, vad det verkar, i sin vildaste fantasi föreställa sig konsekvensen i form av förintelsen. 1939 gick det mesta generellt sett bra för den före detta korpralen. Hitler var till synes oövervinnlig. Hade han dött då hade historien tagit en annan vändning.

Och det fanns de som försökte. Georg Elser, exempelvis, en snickare från Württemberg. Georg var protestant (kyrkan sågs inte på med blida nazistiska ögon) och var medlem i ett fackförbund (facken förbjöds snart). Eiser radikaliserades till kommunist.

I november 1939 försökte han mörda Hitler genom att placera en bomb i en lokal där denne skulle tala. Hitler överlevde attentatsförsöket på grund av dimma. Dimman gjorde nämligen att framträdandet tidigarelades eftersom Hitler behövde ta tåget därifrån istället för flyget. Han hade sannolikt dött om han stannat i lokalen i ytterligare tretton minuter.

Åtta personer dog i explosionen, men ingen högre partifunktionär. Sextiotre personer skadades, varav sexton allvarligt. Noterbart är att Fritz Braun, Evas far, hörde till de skadade. Den direkta konsekvensen av attentatsförsöket tycks varit att Hitler blev än mer övertygad om att han skyddades av försynen och var av ödet utsedd till Tysklands räddare. Elser greps av en slump på gränsen till Schweiz och skickades till koncentrationslägret Dachau där han sköts av SS så sent som 1945. Anledningen till dådet var enligt egen utsago att han ville stoppa kriget och förbättra förhållandena för arbetarna i Tyskland.

bild: herodote.net

Ska man skratta eller gråta? Gjorde Elser rätt? Även om våld är fel tror jag de flesta skulle ställa sig på hans sida. Iallafall så här i efterhand. Jag tror inte på våld. Men Hitler kunde inte stoppas på annat sätt. Och ställer man miljoner människors liv mot Hitlers tror jag de flesta skulle offra den senare.

Vi ställs alla inför moraliska överväganden då och då. I synnerhet gör man det som politiker. Och även om det kan vara svårt att se den moraliska aspekten i vanliga kommunala frågor får man fortsätta leta. Till sist finner man det ofta. Alltså svaret på frågan huruvida något, enligt egen övertygelse, är rätt eller fel.

Om man skratta eller gråta är inte gott att veta. Jag tänker att vi alla bär på en inre Demokritos respektive Herakleitos och jag tror att jag personligen föredrar det skrattande förhållningssättet. Jag spar istället tårarna till verklig sorg


Källor

Liljegren: Adolf Hitler

Wikipedia