tant råbiff

Det är inte lätt det här med partier. Man får liksom ta det onda med det goda och väga ihop det.

När jag engagerade mig politiskt 2006 var det som något av naiv upplysningsliberal. Socialliberal. Borgerlighetens extremvänster. Det bästa från alla världar. Med Locke, Voltaire och Wollenstonecraft under armen gav jag mig frimodigt in i lokalpolitiken. Med stigande frustration såg jag med tiden vad som hände med mitt parti. Som liten del i en stor allians omöjliggjordes en bredare politik och krav- och batongliberalismen ökade.

Jag skrev insändare, bloggade och mailade med riksdagsgruppen. Jag fick svar från många, bland annat en viss Nyamko. Jag slogs av den, som jag upplevde det, ofta hårda tonen långt ifrån den mjuke, intellektuelle Westerberg, han som inte ens kunde sitta i samma tv-soffa som högerpopulister, han som en gång formade mig till liberal.

Valnatten 1991. SVT

Jag och några kollegor, tillika vänner, kom nyligen att diskutera den så kallade lärarbristen. Vi undrade samfällt: var finns den? Ända sedan jag började arbeta som lärare, hösten 1998, har jag hört talas om den. Men ser man sig omkring finns få utannonserade tjänster. Det är möjligt, till och med troligt, att lärare inom matematik, fysik och kemi har lättare att få eller byta jobb. Det är även troligt att arbetsmarknaden ser annorlunda ut i storstäderna. Men det hela kokar för min del ändå ner till systemkritik. Kritik mot bland annat mitt nuvarande och dåvarande parti.

Till alla elever (och föräldrar) som funderar över vilken utbildning de ska söka har jag ett handfast tips: kontrollera hur många behöriga lärare det finns på den aktuella skolan. En av anledningarna till att det finns få lärartjänster att söka tror jag beror på att de fylls av obehöriga. Jag menar, varför betala 35-50000kr i månaden när du kan få någon för 20-30000kr? Det där med betygsättning löser man enkelt genom att en behörig, eller rektor, skriver på, vidimerar, det betyg den obehörige läraren satt.


L har röstat för att byta sida. Man hävdar att man får igenom mer av sin politik i en regering som får stöd av SD men, understryker förespråkare, man ska inte kompromissa bort liberala kärnvärden. Själv är glad att jag var så framsynt att jag redan 2015 såg den här dagen komma och lämnade dåvarande Folkpartiet. Så slapp jag göra det idag, menar jag.

Lokala nyheter, P4 Dalarna, september 2015

Ett parti grundat av nazister. Av en SS-man. Med en partiledare som gick med i partiet medan det fortfarande hette Bevara Sverige Svenskt.

Grundat av nazister, alltså. Låt oss fundera lite över det. Nazisterna, det är de där som tror att kollektivet, folket, har ett högre värde än den enskilde. De som utifrån rastankar gör en tydlig åtskillnad på vilka som räknas och vilka som inte gör det. De som anser att den som inte kvalar in i folkgemenskapen ska mördas. Det är de som avvisar demokratin och föredrar en auktoritär ledare. De som byggde Auschwitz.

Mot detta står argumenten att 20% röstar på SD. Det fungerar inte att isolera partiet. L är beredd att samtala med alla partier. Och så likställer man SD med V. Hur kan det vara möjligt att en liberal kommer till denna slutsats? Jag förstår det verkligen inte. Att M och KD gör det må vara begripligt men aldrig ett liberalt parti. Aldrig någonsin.

Jag har kvar tröja och mugg med detta tryck. Jag var så stolt över just den här loggan

Det är svårt att tänka sig något mer antiliberalt än SD. Hur mycket eller lite sprungen ur kan man vara för att det ska vara okej? Visst, de är inte nazister längre men SD har innevarande år uttryckt tankar kring vilka som räknas och inte. L kämpar för sin politiska överlevnad, jag fattar det. Kanske har jag också varit blind, kanske har de allt sedan Lejonkungens språktest 2002 varit inne i en större process där man lägger om sin ideologiska grund.

Det kommer hursomhelst inte gå att tämja SD på det här sättet. Det blir ett tveeggat svärd, SD kommer att kunna fälla regeringen när de vill. Och för L finns ingen väg tillbaka, detta val går aldrig att göra ogjort.

Han lovade ju. Det kändes bra även efter jag lämnat

Jag är ledsen idag. Jag sörjer deras val trots att Centerpartiet kanske vinner några röster. Jag fruktar den nationalkonservativa regering L vill ingå i. Jag sörjer förlorade liberala föregångare som Bertil Ohlin, Per Ahlmark, Bengt Westerberg, Maria Leissner och Birgitta Ohlsson. Nu är det SD, M, KD och L. Och vi andra. Det enda som kommer för mig är en strof ur bröderna Lejonhjärta:

Arma Jossi, du kommer aldrig mer till Körsbärsdalen, till Karmafallet kommer du och ingen annan stans.


Jag gillar verkligen vårt ungdomsförbund

Det är inte lätt det här med partier. Centerpartiet har i mina ögon ingen bra skolpolitik. Vissa delar, som i just skolan, inom den ekonomiska politiken ligger i mitt tycke för långt till höger. Men man får alltså ta det onda med det goda. Påverka inifrån. Så nu skriver jag åter insändare, blogginlägg och mail till Annie och riksorganisationen.

Jag borde med facit i hand antagligen gått med i Centerpartiet istället för Folkpartiet 2006. Nu är jag stolt medlem i ett parti som inte darrar på manschetten när det gäller makt på bekostnad av avstånd till något som är sprunget ur nazism. Det kan man inte säga om alla partier.

Jamen så är det, ju. Iallafall som jag ser det.

Å andra sidan är det väl som alltid. Jag var tvungen att sno min idols Instagram:

Och apropå klassiker.

När man väger ihop det bra och dåliga med ett engagemang får man hoppas att resultatet tyder på att ens själ och hjärna kommunicerar.

Vi ses!

Djurås-Gyros

Jag minns en situation på en pizzeria för rätt länge sedan. En kund, en man i övre medelålder, påtalade för pizzabagaren att skylten över maträtter innehöll ett fel. Det gällde rätten Gyros som enligt skylten bestod av gyroskött. Det finns inget djur som heter Gyros, förklarade mannen, köttet kommer från gris.

Jag suckade. Jaha, då var vi där igen. Jag kan ju aldrig låta sådant passera. Sålunda masade jag mig trött (man är ofta trött på pizzerior, har du tänkt på det) upp på krigsstigen och laddade upp med en god portion tvetydigheter, halsstarrighet och allmänt fingervift.


Man kan iaktta hur ledare och partier reagerar när det inte går som de vill. Hur de klarar att ta en motgång, acceptera det ovana eller det avvikande, hantera det som inte fungerar som det ska enligt sin övertygelse.

En sak är tydlig: fascister fixar inte motgångar så bra. Kompromissviljan är överlag svag, det ligger inte i deras, så att säga, DNA. Hitlers beteende i bunkern i slutet av kriget har ibland tagits för det slutgiltiga beviset för hans vansinne och allmänt empatilösa hållning. Detta att han till och med var beredd att offra sitt eget folk som han tidigare hyllat som storslaget och närmast heligt ses ofta som höjden av opportunism.

Men beteendet är inte nödvändigtvis ett tecken på psykisk sjukdom. Mycket annat må vara en galnings verk men kanske inte just det. Detta är nämligen i fascistens värld något helt logiskt eftersom i Hitlers ögon hade Tyskland svikit samma i samma stund det besegrades. Alla svek honom. Tyska folket hade visat sig svagt. Föraktet han kände, kryddad med bitterhet och självömkan, tog sig i slutet gigantiska dimensioner. Avsky för den som som inte lever upp till ens förväntningar är något typiskt för den totalitära synen på livet. Självkritik hör dock inte dit. Slutet var logiskt – sett från den fascistiska ringhörnan alltså.

Just denna typ av förakt dock är inte något exklusivt för fascismen. Det är tragiskt nog inte ovanligt att barn som inte uppfyller förväntningarna medvetet eller omedvetet föraktas av föräldrarna. Vi människor älskar påfallande ofta inte den som tar sina egna vägar, den som sticker ut, och ibland lider nederlag. Hur liberala vi än är har vi mycket lättare att älska våra egna ideal och att känna oss kränkta av dem man anser borde leva upp till dessa men inte gör det. Omständigheterna, perspektiven, är då oviktiga.

Detta tillsynes enkla förhållningssätt förklarar något av vissa politikers och partiets agerande idag. Att förlora ett presidentval. En misslyckad husaffär. Regeringsfrågan. Det säger också en del om SD:s avstånd till sitt förflutna. Frågan är vad. Och om man vill se det.

Jag ser många beröringspunkter mellan SD och det fascistiska arvet, något jag återkommande redogjort för. Att SD är ett större än C och L tillsammans måste naturligtvis ses som en gigantisk personlig motgång för mig. Hur hanterar jag den? Det kanske är för andra att bedöma men en sak kan jag säga: jag hanterar den inte genom att rucka på mina principer. Jag såg faktiskt, hur mycket det än stinker efterhandskonstruktion, den här dagen komma och lämnade bland annat därför Liberalerna redan 2015. Det finns, apropå förmågan att hantera motgångar, några av mina gamla partikamrater från den tiden som ännu inte förlåtit mig.


Du vet att Djurås heter Gyros på grekiska va, föll jag in i samtalet. Gris från Djurås avses här. Va, utbrast mannen. Så föll en tung tystnad. Plötsligt sken pizzabagaren upp. Han skojar! Varvid vi skrattade befriande.

Nej, mannen på pizzerian var ingen unken rasist eller allmänt retsam. Han ville hjälpa till, att det skulle bli rätt. Pizzabagaren tog tacksamt emot hans hjälp. Stämningen blev så munter att jag alltså vågade mig på ett litet skämt. (Gyros och Djurås låter ju rätt lika om man säger det snabbt…eh, ja). Här lärde jag mig något. Inget är vad det synes vara.

Det passar kanske att avsluta genom att citera Churchill igen: ”Jag är optimist, det verkar inte vara någon mening att vara något annat.”

När jag stöter på motgång hanterar jag den delvis genom att minnas goda studer

Relaterade blogginlägg:

De gyllene bågarna

Dinosauriens längtan


Källor:

Junge: I Hitlers tjänst

Ofstad: Vårt förakt för svaghet

Nyberg (red) Winston Churchill de 200 bästa citaten

Anna Walentynowicz

Fatalism innebär uppfattningen att det inte finns någon fri vilja, att allt redan är avgjort. Eftersom vårt öde redan bestämt spelar det ingen roll vad vi gör, vårt agerande för oss ändå bara närmre och närmre vårt slutgiltiga öde. Det är liksom bara att åka med. Vi hittar termen adjektivet fatal som har sin synonym i ödesdiger – ett ord som förebådar olycka och elände. Det ödesbestämda kan ligga i både gudstro eller lagbundet inom exempelvis himlakropparnas eller naturvetenskapens regler. En fatalist kan sålunda anlända i såväl prästarock som läkarrock.


Det var en kvinna som störtade kommunismen i Polen: Anna Walentynowicz. Ja, hon gjorde det inte helt ensam förstås. Men inte heller Lech Walesa lyckades med det konststycket helt på egen hand, något som man annars kan festas att tro när man läser om, eller lyssnar på, honom.

Anna var en person känd för sin frispråkighet och som sällan underlät att låta ledningen för Leninvarvet i Gdansk veta vad hon ansåg om maktmissbruk och missförhållanden. 1980 var måttet rågat och hon fick sparken bara några månader innan hon skulle pensioneras. Men Anna var som sagt känd, dessutom populär, och när omständigheterna kring avskedandet blev kända ledde det till protester bland hennes arbetskamrater. Protesterna växte till en stor strejk som till slut omfattande 16000 arbetare.

Lech, som fram till dess varit Annas vän, ledde strejken och slöt till sist, mot hennes vilja, en överenskommelse med ledningen och ville därefter avblåsa strejken. Men det ville inte Anna som övertygade arbetarna att fortsätta strejken vilket pressade den kommunistiska regimen i landet hårt. Ansträngningarna gav resultat. Man nådde stora framgångar i form av högre löner, politiska fångar frigavs, censuren togs bort, strejkrätt infördes och oberoende fackförbund tilläts. Genom detta bildades fackförbundet Solidaritet som fick miljoner medlemmar och Walesa valdes till ordförande.

Och visst fick Anna behålla jobbet.

Trots att regimen senare under 1980-talet försökte hindra utvecklingen gick det inte längre. Utvecklingen tycktes ödesbestämd: muren föll i Berlin, kommunismen i Polen följde snart efter ivrigt påhejad av Johannes Paulus II (eller som han egentligen hette: Karol Józef Wojtyła). Men Anna och Lech förblev fiender. Hon ansåg att han satte sig själv och sitt ego före rörelsen. Vissa hävdar än idag att om hon varit född som man hade hon, och inte Lech, blivit Solidaritets ledare och därmed det fria Polens president.

Inte desto mindre har Anna ikonstatus i det postkommunistiska Polen. Hon fick ta emot många utmärkelser. Jag är inte insatt i hennes betydelse efter 1989 men hennes slut blev tyvärr tragiskt. Hon ingick i dåvarande president Kaczyńskis delegation som 2010 skulle fira en minneshögtid för offren i massakern i Katyn och omkom när deras plan störtade i Smolensk. Hon var då 80 år.


Kanske var kommunismen dömd på förhand, kanske spelar det ingen roll vem som egentligen satte stenen i rullning. Så ser historiematerialismen på saken. Kanske är det även ödesbestämt att bara män kan bli presidenter. Och att flygplanet med ledande polacker störtade. Kanske spelar egentligen inget någon roll i det stora hela.

Nej, så kan inte jag se det. Fatalism innebär ju att inte tänka efter själv, att inte reagera, eller ifrågasätta. Fatalism innebär helt enkelt att ge upp, att böja sig för det tillsynes oövervinnliga. Att gå med på att avskedas för att man påtalar en misshällighet.

Det kanske inte blir precis som man tänkt sig, men mycket går att påverka. Min ena dotter har ju lärt mig att man får inte ge upp för det är slöseri med tid. Jag tror Anna Walentynowicz skulle hållit med henne, säger jag när jag och barnen firar mys i isolering och jag berättar om den polska kvinna som störtade ett helt system. Chill, säger döttrarna likgiltigt. Men snart nog kommer frågorna. Om Polen, Lenin och fackförbund.

Vattendroppen urholkar inte berget genom att falla hårt utan ofta. Det är en naturlag och därför ödesbestämt.

Bild: Wikipedia

Relaterat:

Stanczyk

Truganini

Vad fan angår dig Polens affärer?


Källor

Ström Melin: världen sedan 1989

Wikipedia

bild 91 – herr Grönvall

Då och då har jag i politikens värld hört utsagan att eftersom det aktuella ärendet är brådskande måste det hanteras skyndsamt. Oftast maler dock demokratins kvarnar lika (långsamt) för alla vilket kan uppfattas frustrerande. Ett annat faktum är att det ligger i systemets natur att partier och människor prioriterar olika. Därmed ser man också olika på vad som är viktigt och vad som inte är det.


För ganska exakt hundra år sedan ansåg falubon Carl-Fredrik Grönvall att följande var brådskande.

Motion av herr Grönvall om åtgärder för nedbringande av levnadsomkostnaderna här i staden

Till Stadfullmäktige i Falun

Under nuvarande depressionstider och desamma åtföljande arbetslöshet ligger det den största vikt uppå, att omkostnaderna för vad som hörer till livets nödtorft bliva i högsta möjliga grad nedbringade.

Kunna levnadsomkostnaderna minskas, så kunna även arbetslönerna minskas; minskas arbetslönerna, kan industrien återupptaga arbetet; om att med nya krafter kunna i full utsträckning så småningom upptaga det nu nedlagda arbetet, som dock är källan till allt välstånd.

Det är antagligen under känslan av, att något måste göras i denna riktning, som i orterns tidningar en uppmaning riktats till stadens köpmän att minska sina priser å de oundgängligaste artiklarne. Vad verkan denna uppmaning haft är icke gott att veta; under alla förhållanden är saken för utomstående svårkontrollerbar.

En genom pressen publicerad uppgift å en del nödvändighetsartiklar visa visserligen, att priserna å många av desso äro stadda i ständigt nedåtgående, men i vad mån priserna härå skulle kunna ytterligare sänkas, har icke kommit i dagen. Skall man ernå några verkliga fördelar och skörda några faktiska vinster, fruktar jag, att man måste gå till botten och först göra klart för sig, vad som oundgängligen erfodras för livets nödtorft av livsmedel, beklädnadsartiklar, bränsle m.m.

Är denna fråga utredd, gäller det att framskaffa dessa artiklar till lägsta pris; framkommer man då med vissa bestämda önskemål och anhåller man om vissa bestämda åtgärder från stadens köpmannakår och icke inskränker sig till vissa allmänna fraser, är jag viss om, att denna kår ska ställa sig förstående för tidens krav och göra allt, vad i dess makt står, för att linda nöden.

Men det är icke blott stadens köpmän som man härvid måste vända sig till, utan även till stadens egna affärsdrivande verk och inrättningar, vilka icke genom sin prissättning få verka störande eller hindrande å den allmänna prissänkningen. En allsidig utredning av dessa frågor måste enligt min mening åvägabringas.

Då vi nu efter allt att döma gå till mötes ett år av stora umbäranden för stora delar av vårt folk, är det stadens oavvisliga plikt tillse, att från dess sida allt ha blivit gjort, som göras kan, i detta hänseende. Jag har därföre äran föreslå,

att fullmäktige måtte tillsätta en kommitté å förslagsvis 3 personer med uppgift att uppmärksamt följa prissättningen inom staden å de oundgängligaste artiklarne och genom hänvändelse till stadens köpmannakår söka nedbringa kostnaderna härför, samt

att till Stadsfullmäktige inkomma med förslag, vilka åtgärder som från stadens sida måste vidtagas för att få priserna nedstatta å de artiklar, som anses höra till livets nödtorft, och vad som i övrigt skulle kunna bidraga till levnadsomkostnadernas minskning i samhället; för detta ändamål bör kommitten sättas i tillfälle att taga del av räkenskaper, kontrakt m.m vid de stadens verk och inrättningar, som den påfodrar.

Då ärendet tarvar snabbt avgörande, om något skall kunna uträttas innevarande höst, har jag äran att anhålla, att denna motion omedelbart måtte överlämnas till vederbörande utskott för beredning.

Falun den 30:e augusti 1921

Carl-Fredrik Grönvall


Nödtorft. Hänvändelse. Oundgängliga. Åvägabringa. Vilka vackra ord. Tänk så mycket bättre allt blir med vackra ord. Nå, också vi som lever idag är inne i en svår tid. Också vi brottas med en pandemi. Också vi funderar över vad som hör livets nödtorft liksom över vad som är brådskande.

På bilden nedan syns några av stadens handlare, och klientel, anno 1916. Alltså mitt under det stora kriget. Även om mycket var annorlunda då var också mycket lika. Människor gjorde sina prioriteringar och stressade på. Det fanns ingen demokrati 1916. Inte heller någon pandemi. Annars var det väl på det stora hela tämligen lika.

Vårfloden i Faluån 1:a januari 1916. K F Mossbergs Beklädnadsaffär. American Bazaren. B Danielsson Tobakshandel. Husqvarna nederlag. E A Ström Manufaktur Kortvaruaffär. Avlagda manskläder.

För att sammanfatta. Vårflod 1916, fattigdom och pandemi 1921. Och 2021. Det brådskar.


Källor:

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktige i Falun, protokoll och handlingar 1921

Bild: Falu kommuns mediearkiv

Grisens läppstift vs havets botten

Varför har jag så svårt att tolerera SD? Det är trots allt väldigt många som röstar på partiet. Är det inte lika bra att en gång för alla kliva ner från mina höga hästar och se SD som vilket parti som helst? Allvarligt – är det inte dags att sluta brunsmeta SD?

För att svara på dessa frågor behöver jag först göra en inflygning.


Till att börja med har SD en perspektivlös (och här är de inte ensamma, det medges) syn på migration. Under större delen av den mänskliga civilisationens historia har samhällen gjort skillnad på samhällsgrupper som har rättigheter i det aktuella samhället och vilka som inte har det.

De antika grekerna gjorde skarp åtskillnad mellan medborgare i den egna stadsstaten, inflyttade greker som var medborgare i andra stadsstater (dessa kallades ”xenoi” vilket betyder främlingar och härifrån har vi fått ordet xenofobi), icke-greker (som kallades ”barbarer” vilket anspelade på den – sett ur grekiskt perspektiv – rotvälska som skäggiga typer från typ Asien ansågs tala, ordet barberare har sitt ursprung här vilket ska förstås på det viset att ett välansat skägg tyder på god hygien och därmed utvecklad civilisation), kvinnor och slavar.

Det allmänna ordet för invandrare var ”metokios”, vilket betydde att personen inte var medborgare men heller inte en främling (xenoi), barbar eller slav. Detta förhållande innebar att vederbörande trots sin avsaknad av medborgarskap ändå hade en viss ställning i stadsstaten. Perikles och Aristoteles är två kända exempel på personer som åtnjöt denna status i Aten.

Metokios kunde aldrig bli fullvärdiga medborgare och få samma rättigheter som en sådan eller uppbära officiellt statligt ämbete. Inte heller deras barn. De kunde dock inte bli slavar eller behandlas hursomhelst och de hade i allmänhet rätt att bo i vilken stadsstat de önskade. Kanske är detta att betrakta som någon sorts tillfälligt eller begränsat medborgarskap. Dock tycks åtminstone Perikles ändå innehaft ämbete och gjort karriär i Aten.

Under drygt häften av det romerska imperiets existens innebar det något exklusivt att vara romersk medborgare. Denna rättighet kunde erhållas av kejsaren som belöning för värdefulla insatser eller så kunde medborgarskapet helt enkelt köpas. (Kanske var det detta danskarna hade i åtanke när de krävde en viss mängd rikedom från varje flykting för att tillåta vederbörande att stanna.)

Vilka var de rättigheter som medföljde ett romerskt medborgarskap? Mindre viktigt (eftersom förhållandevis få kunde utnyttja det) var rösträtten i imperiets huvudstad. Något betydligt mer substantiellt var möjligheten att slippa betala vissa skatter, driva rättsfall – om så krävdes ända upp till kejsaren – samt det faktum att en romersk medborgare inte kunde behandlas hursomhelst. En medborgare fick inte torteras (piskas eller korsfästas) eller dömas till döden för annat brott än högförräderi. Att åberopa sitt romerska medborgarskap kunde innebära respekt eller skydd i farans stund. I Bibeln berättas exempelvis om att Paulus undgår spöstraff just på grund av sitt romerska medborgarskap.

Under världens hittills största imperiums, det brittiska, glansdagar på 1800-talet gjordes skillnad på undersåtar och medborgare. Imperiets medborgare hade rättigheter, undersåtarna skyldigheter. Denna princip gällde överallt i imperiets alla hörn och relegerade det koloniala samhället. I takt med att imperiet sedan dess stadigt krympt har också protektionismen i kärnområdet ökat. Historiskt sett är måhända Brexit en logisk konsekvens av ett längre historiskt skeende liksom antagandet att skottarna småningom kommer bryta sig ur Storbritannien.

Ordet asyl härstammar från det grekiska ordet asylon vilket betyder skyddsort. Under antiken avsågs härmed en specifik byggnad, ofta ett tempel, som av hänsyn till guden/arna var fredad från allehanda våldsdåd hur berättigat detta dåd än kunde anses vara. Härav följer att personer som var jagade eller efterlysta kunde söka skydd på dessa platser. (En kvarleva idag är det felaktiga antagandet att polisen inte får gå in i kyrkor för att leta efter misstänkta. Det är enbart ambassader som är fredade.)

Alla utom slavar, kvinnor och icke-greker, hade möjligheten att gå i exil eller söka asyl om nöden så krävde men agerandet var inte riskfritt. Exil var fruktansvärt sett ur en greks eller romares perspektiv (alltså ett liv bland barbarer) och asyl kunde få konsekvensen att vederbörande svalt ihjäl eftersom det var långt ifrån säkert att omgivningarna över tid ville förse personen i den fredande byggnaden med förnödenheter.

Detta öde drabbade en spartansk kung som av olika skäl tvingats på flykt. Kanske var det detta Julian Assange fruktade under ensamma, dystra nätter inne i den den trånga ecuadorianska ambassaden.

Det svenska passet är ett av de mäktigaste i världen, sägs det ju. Därmed avses de rättigheter som medföljer det. För att komma över ett sådant, för att bli fullvärdig svensk medborgare, måste personen kunna styrka sin identitet, ha fyllt 18 år, ha permanent uppehållstillstånd, ha haft sitt hem i Sverige en viss tid och under denna tid levt ett skötsamt liv.

(Alltså inte sprungit runt på fyllan och viftat med järnrör samtidigt som man vrålat sexistiska eller rasistiska tillmälen, alternativt nitat folk i krogköer så som vissa SD-politiker. I antikens Grekland kunde man bli landsförvisad på viss tid eller för alltid – alltså bli av med sitt medborgarskap – och det alldeles oavsett etnicitet. Kanske är detta något för järnrörsligan att betänka. Under senare delen av det romerska imperiets existens urvattnades medborgarskapets status i takt med att imperiets gränser och organisation sönderföll. Också detta kunde stämma svärjevännen till eftertanke.)

Historiskt sett fungerar protektionism dåligt. När civilisationen faller så faller även medborgarskapet. Vår tids mäktigaste land, för att inte säga imperium, är byggt på invandring. Detta faktum ligger djupt i det amerikanska dna:t


Nedan följer Hitlers partiprogram. Jag förstår obehaget det väcker men jag vill illustrera en poäng – se nedan.

Det nationalsocialistiska partiprogrammet

Antaget i München den 24:e februari 1920

Vi kräver alla tyskars förening i ett Stortyskt rike enligt principen om nationell självbestämmanderätt.

Vi kräver det tyska folkets jämställdhet i relationen till andra folk och upphävandet av Versailles- och St. Germainfördragen. Versaillesfreden efter första världskriget.

Vi kräver landområden och territorier (kolonier) för vårt folks försörjning och för vårt folks befolkningsöverskott.

Medborgarrätt kan endast den ha som är medlem av folkgemenskapen (Volksgenosse). Volkegenosse kan endast den som är av tyskt blod oberoende av konfession (tro, kyrkotillhörighet). Ingen jude kan därför vara Volksgenosse. Den här punkten är lite krånglig och motsägelsefull så som nazism ofta är.

Den som inte har medborgarrätt kan endast vistas som gäst i Tyskland och skall vara underkastad utlänningslagarna.

Rätt att besluta i frågor statsledning och lagstiftning tillkommer endast personer med medborgarrätt (…) Vi bekämpar det korrumperade parlamentariska systemet som enbart tar hänsyn till partitillhörighet och inte till karaktär eller duglighet.

Vi kräver att staten tar på sig ansvaret att sörja för arbete och existensmöjligheter för i främsta rummet personer med medborgarrätt. Om det inte är möjligt att livnära hela befolkningen så skall personer av främmande nationalitet (utan tysk medborgarrätt) utvisas ur riket.

All vidare invandring av icke-tyskar skall förhindras. Vi kräver att alla icke-tyskar som efter den 2 augusti 1914 invandrat till Tyskland omedelbart skall tvingas lämna riket.

Man behöver inte jämföra med SD:s partiprogram. Det räcker med att lyssna på vad de faktiskt säger. Och SD vill ju bli lyssnade på. De säger att judar och samer inte är riktiga svenskar. De säger ibland att abort är mord. De är ofta homofoba. Deras partiledare uttrycker sig exempelvis så här:

”…en social, kulturell eller ekonomisk belastning.” Jämförelsen med Hitlers gamla program är inte långsökt. Långsökta är däremot påståenden som gör gällande att partiet gjort upp med sin människosyn.

Behöver jag fortfarande förklara mig? Okej. Jag gillar inte SD för att de lever på att…

…försöka locka fram det inre svinet hos människor.

…de ställer människor mot varann.

…inte vilja dela med sig.

…inte tolerera avvikande åsikter.

…förakta svaghet.

…betona ett avgränsat kollektiv.

Det är i grunden ett rasistiskt parti som längtar tillbaka till ett Sverige som aldrig funnits. Partiet utgör en säkerhetsrisk på grund av kopplingar till Ryssland och andra auktoritära regimer. Respekten för etablerade fri- och rättigheter är svag.

Det är möjligt att det gynnar SD att uppfattas som en underdog som behandlas illa av ”etablissemanget” som exempelvis i debatten i Aktuellt. Jag vill ändå inte samarbeta med någon som accepterar dem, jag köper inte argumentet att en borgerlig regering ska vila på deras stöd – för då är det inte längre en borgerlig regering. Jag är stolt över att politiker som Annie och Hultqvist kliver fram och synar dem. Det borde fler på den nivån göra.

Så till sist jag själv. Det finns väl en fyra-fem lokala SD:are jag regelbundet träffar i kommunstyrelse, fullmäktige och kultur- och fritidsnämnd. De gör inte mycket väsen av sig, en är dessutom en gammal elev. Jag hälsar i förekommande fall för så är jag uppfostrad att göra. De får rösta hur de vill, självklart. Vi i C samtalar inte med dem utöver allmänna artighetsfraser, jag bemöter deras inlägg när dessa är uppenbart människofientliga.

Jag tolererar alla. Men den populism som nu sveper över världen kan inte, får inte, stå oemotsagd. Det är – för mig – SD som är det främmande, det ovana. Vi måste hitta ett sätt att samexistera, självklart, men inte genom att enbart de ska få säga, göra och verka. Vi andra har samma rätt, dörren svänger åt två håll.

Jag utnyttjar min demokratiska rättighet att inte hålla med, att argumentera emot, att inte samarbeta. Den röda linjen går vid ”sprungen ur nazism”. Om grisen och läppstiftet anses olämplig som metafor – hur fungerar liknelsen med en läckande båt? Om havets botten är Förintelsen har SD förvisso byggt en vacker farkost. Den gnistrar och blänker, den verkar osänkbar. Men synar man skrovet upptäcker man att den läcker. Här och där sipprar antisemitismen in och det är allas vår uppgift att täppa till läckorna och samtidigt spana efter isberg vid horisonten. Att i tid stoppa bygget av regalskeppet Wasa.


Får inte Tiggarens tal en ny laddning i dessa tider?

Det bästa Strömstedt gjort. Tittar man på antalet tummar och deras riktningar får man en fingervisning om polariseringen.

Ett studenttal av mig, i Coronatid, präglat av min människosyn.


Källor

Cartledge ”Sparta”

Queckfeldt ”Romerska kejsardömet”

Hitlers vålnad

Alla hjärtans dag. Eller några hjärtans dag? Kanske passar bloggens tema illa just idag. Men jag har inte kunnat släppa debatten mellan Hultqvist och Åkesson. Kanske är den ett uttryck för något större i vårt tid.


Jag skrev nyligen en debattartikel som inleddes med orden: det är skillnad på sanning och på vad någon anser vara sant. Det är väl närmast en filosofisk fråga det där med sanning. Trump anser exempelvis att valet blev stulet från honom utan att presentera något som stödjer det. Den som till äventyrs kände sig träffad av artikeln vägrar ändå att erkänna någon av dess poänger utan fortsätter envist på sin väg. Det får man i en demokrati.


Jag arbetar med konspirationsteorier i en av mina kurser. Eleverna får välja en för att källkritiskt granska. Quanon är högaktuell, vaccinets påstådda skador är ett annat exempel. Min favorit är den tyska staden Bielefeld som i själva verket inte existerar. Jag menar: känner du någon därifrån? Har du någonsin varit där? Känner du någon som varit där? Mm, just det. Oturligt nog valde staden att bemöta dessa påståenden om sin existens. Den första april. Ibland överträffar dikten sanningen.

Men det är allvarliga saker, detta.

En annan myt är att Hitler överlevde kriget, att han efter 1945 setts i bland annat Sydamerika. Vad som hände i och kring bunkern i Berlin de sista dagarna är tämligen väl känt. Flera vittnen, bland annat Hitlers sekreterare Traudl Junge, har utförligt redogjort för detta. Efter självmordet den 30:e april 1945 dränktes kroppen i bensin och brändes i rikskansliets trädgård. Det som inte brann upp förstördes strax efter av sovjetiskt bombardemang.

Någon kropp stod inte att finna och Stalin, som var mycket intresserad av sin diktatorskollega, trodde först att Hitler lyckats undkomma. Efter noggranna undersökningar hittades slutligen delar av käken. Att kvarlevorna var Hitlers fastställdes av tandspecialister en tid senare.

Kvarlevorna lades i en cigarrlåda och flögs till Moskva. Det skojades friskt på planet och fördes samtal med Führerns käke. Vad kvarlevorna därefter tog vägen är det ingen som med säkerhet vet. Någonstans har jag läst att de spolades ner i Moskvas avloppssystem.

Sovjets officiella hållning var att man fann resterna av makarna Hitler den 5:e maj 1945. Kropparna lades i två kistor som flyttades runt till olika platser i området kring Berlin för att slutligen eldas upp och askan kastas i Elbe först 1970. Om det var rätt kroppar de fann i bråten runt bunkern går naturligtvis inte att med säkerhet säga.

Vilken variant som är den rätta går inte heller att säga vilket givit påståendet att huvudpersonen iakttagits efter 1945 möjlighet att smyga sig in i ledet längst bak.


Jag såg i veckan den omdiskuterade debatten mellan Peter Hultqvist och Åkesson. Jag har grunnat. Jag somnade sent. Kanske var det dumt att uttrycka sig som Hultqvist. Kanske var det inte smart. Kanske handlar allt om teori. Men jag måste säga att jag sympatiserar djupt med det genuina engagemang han visade – något jag saknar hos många politiker idag.

Varför slipper Åkesson svara på det Hultqvist, låt vara upprört, frågar honom? Om Hultqvist ska svara för ett olämpligt talesätt ska väl Åkesson svara för partiets uttryck om samer, judar och abort? Och vad var det för märklig efterföljande analys? Spelteori? Här får SVT underkänt. TV4 nämner jag inte ens. P1 hade klarat det mycket bättre (antar jag).

Det är möjligt att Hultqvist härigenom gjorde om Palmes misstag från 70-talets tv-sända debatter: det som fungerar live får motsatt effekt genom tv-rutan. Men jag tänker på något annat. Är det verkligen exempel på konspirationsteorier att jämföra SD med 30-talets nazister? Har de gjort upp med det där, är partiet okej nu?

Jag har svårt att se det. För själva processen för demokratins fall 1933 rekommenderar jag boken Dödgrävarna, Den sista vintern i Weimarreubliken av Barth/Friederichs och för dagens sverigedemokratiska tankegods hänvisar jag till olika representanters uttalanden om abort, samer, judar och att de vidhåller sin nominering av Trump till Nobels fredspris.


Allt kan inte reduceras till åsikter. En objektiv sanning är något som är sant oberoende av hur vi känner för den. Det är alltså skillnad på vad vi anser vara sant och sanning. Det amerikanska valet blev inte stulet. Bielefeld existerar. Hitler dog 1945 i bunkern i Berlin. Sverigedemokraterna har sagt att abort är mord, att samer och judar inte är riktiga svenskar samt mycket annat som visar att de egentligen inte förändrat sig särskilt mycket.

Det är istället moderaterna och Kristdemokraterna som på riksnivå förändrat sig.


Passion, känslor och kärlek kan ta sig olika uttryck. Hultqvist visade i debatten sin passion och kanske gjorde Åkesson det också. Det finns tillfällen när man inte längre kan fortsätta gömma sina känslor, när man måste visa vem man är. Det är att vara mänsklig. Trots det såg vi alla en mänsklig och en omänsklig insats i debatten. Vem som såg vad, och hos vem, hos kombattanterna, det är vad det hela handlar om.


Fakta finns alltså tillgänglig i alla fall jag refererar till ovan. Hur vi förhåller oss till den är en helt annan sak. Varje tid har sina utmaningar. Vår tycks vara hur vi förhåller oss till information. Hitlers kvarlevor må vara förlorade men hans vålnad vandrar alltjämt runt med tunga steg. Det är ett segt spöke som finner sin föda i vår ignorans, självupptagenhet och okunskap. Det är därför mycket viktigt att berätta för tveksamma att spöken inte finns, att man inte ska tro på dem.


Källor:

Liljegren: Adolf Hitler

Barth/Friederichs: Dödgrävarna, Den sista vintern i Weimarreubliken

Junge: I Hitlers tjänst

Eberle/ Uhl: Hitler, Stalins hemliga dossier

den homeriska frågan

Filosofi är en vetenskap som studerar några av de mest grundläggande frågorna för mänskligheten. Jag filosoferar härmed lite för mig själv. Livet. Vad är meningen? 42? En filosof (se nedan) sa nyligen att människan är 90% chimpans och 10% bi. Vi är med andra ord själviska individer som ibland samarbetar.


Redan under antiken uppstod funderingar rörande huruvida Homeros var författaren till både Iliaden och Odysséen eller om Homeros ens varit en enda person. Och där står vi fortfarande.


Vad hade hänt om Aten haft Londons väder under den utomhustid när Sokrates verkade? Det dåliga vädrets inverkan på världshistorien kan måhända inte ignoreras. Hade elverna infunnit sig i snålblåsten? Hade Sokrates själv vågat sig ut i regnrusket? I Tyskland talades det på 1930-talet om fuhrer-väder, eftersom det ofta var strålande väder under Hitlers massmöten. Tänk om syndafloden infallit i Tyskland 1930-33. Eller, det gjorde den ju.


Enligt en seglivad myt kom Arkimedes på sin berömda princip i ett badkar. Mycket lycklig över sin ingivelse reste han sig ur badet och sprang hem. Men om det hänt enligt myten – hade det gjort honom till historiens förste kände streakare?


Den anrika affären Adamson lädervaror går som ett av pandemins offer i putten efter 92 års verksamhet. Centralt i stan, på Falugatan, har butiken legat. Så beklagligt. Samtidigt funderar jag över vad som istället kan inrymmas i lokalen. Kanske en kommunal filosof? Tänka sig vilken grej med en filosof i kommunens tjänst på ungefär samma sätt som en kommunjurist.

Jaha, men vad skulle hen göra då, kanske vän av ordning undrar. Ja, filosofi handlar om att ifrågasätta allt vi tar för givet och om hur vi ser på världen. Vad kan vi egentligen veta om vår omvärld och om andra människor? Vad är rättvisa? Hur skiljer vi på rätt och fel?

Nu anar måhända samme någon argan list. Han är ute och fiskar efter nytt jobb! Kanske det, men härtill är min kompetens alltför klen. Bortsätt från en delkurs i religionsfilosofi och en i utbildningsfilosofi på universitetet har jag endast studerat ämnet hemma på kammarn. Nej, en riktig en ska det allt vara. Gärna disputerad.

Det skulle finnas uppgifter för kommunfilosofen att sätta tänderna i inom näringsliv och industri, politik, management, journalistik, riskanalys, utredningar av olika slag, upphandlingar och inom allehanda branscher. Det finns strängt tagen ingen begränsning för vad kommunfilosofen kunde arbeta med. Det kanske behövs en biträdande? En hel stab?

Man må tro jag skämtar. Icke! Man kanske inte inser vikten av att anställa en filosof, men vågade vi prova tror jag det skulle bli en framgång. Tänka sig: en medborgarnas egen filosof med skylt i neon och kontor blott ett stenkast från Stora agora. Perspektiven som öppnar sig.


Jag kom just på en ny källkritisk uppgift till mina elever: jämför och diskutera oerhört utförligt och nyanserat följande:

Stockholm, Stockholm stad i världen

Stockholm i mitt hjärta

Stolta stad

Hem till Stockholm

När jag sakta går hem genom stan


Jag använder kakor på den här sidan – och du får inte smaka. Nu när jag jobbar mycket hemma hjälper det inte ens att köpa äckliga kakor, jag tröstäter ändå. Skylten sitter där, på kakskåpet, men det båtar föga.

Stopp! Du är egentligen inte hungrig – bara uttråkad!


I politikens värld tycks de konservativa försvara dammråttorna. Dels inom energipolitiken och dels som metafor betraktat.


Hade jag varit bättre på biologi hade jag inte fått skrämselhicka den dag jag i skidspåret såg en pälsförsedd rygg. Varg?! För mitt inre såg jag mig själv, likt en skidspårets Errol Flynn, med stiff upper lip och staven som värja, nedkämpa rovdjuret.

Men det är skillnad på klöv och tass. Rådjuren tittade så vänligt på mig när jag passerade i ett minimalt tempo, som ett stånkande odjur, ett rykande monument över en tid som var.

Tiden är något av en slaktare och alla flyr vi slaktkniven.


För kännedom. Potatis och purjolökssoppa omdöpt till gräddsoppa ger ett rejält utslag på en 12-årings richterskala.


Nästa års nyord kunde bli Gammal hand. Som något taget ur en vilda västernfilm med John Wayne kvalar det rakt in i de digitala mötenas tio i topp-lista, en term som för den initierade är fullt begriplig.


Jag hörde nyligen professionella filosofer diskutera, det lär väl ha varit på p1. Jag lärde mig att man inte ska glömma alla möjligheter som också kommer med en kris. Rikta blicken inåt, fundera över vad som är viktigt för dig. Ja, jag har ju några kriser i bagaget – I know the drill.

För vissa av oss innebär pandemin ett rejält digitalt kliv. För andra total isolering.

Kommer framtiden att kunna tolka dessa enkla rader? Var Homeros en enda människa? I vilket fall var han präglad av sin samtid, dess samhälle och människor. Det är också detta blogginlägg, så jag hyser visst hopp därvidlag.

Livet är ett cirkustält brukar junior säga. Livet är en fest och du är bjuden brukar jag säga. Mitt sällskap denna fredagskväll är ett doftljus av fin kvalitet. Skuggorna från ljuset påminner mig om Platons idélära… nä, nu får skärpa mig. Over.

Varför en tonåring aldrig kan vinna över mig

Källor:

Faktaoider.se

kvackande änder

Två timmar. Så lång tid diskuterade fullmäktige en motion från Vänsterpartiet om att förbjuda stafettlärare i skolan. Frågorna är i lika delar filosofiska som dystopiska. Finns ens sådana? Kommer det att bli som i regionen? Ibland kan det vara svårt att skilja på myt och verklighet.


Sokrates betydelse för filosofin är enorm. Han efterlämnade inget eget material men det finns flera samtida vittnesmål om hans liv och gärning. Dock har det varit svårt för eftervärlden att skilja på fakta och fiktion kring hans person. Viss enighet tycks i källmaterialet råda kring hans utseende, att han ansågs sjabbig, ful och tjock.


Jag är emot stafettlärare. Tror jag. Det beror kanske på vad man menar. När jag gick i skolan fanns en vikariepool som ledningen ringde när någon lärare var sjuk. Det var ju bra. Och faktiskt att betrakta som en sorts stafettlärare.


Sokrates ägnade mycket tid till att diskutera med ungdomar från eliten men det udda var att han inte tog betalt för sina tjänster och hans undervisning innebar att han ställde frågor för att ”likt en barnmorska dra fram de tankar som eleverna gick havande med”. Han menade sig inte själv inneha någon särskild kunskap eller kompetens, han var filosof helt enkelt.


Jag är emot stafettbibliotekarier och stafettbilmekaniker. Tror jag. Det kanske går att utforma på ett bra sätt. Inte som i vården, alltså. Håhåjaja. För och emot. Pro et contra. Några saker är jag emot. Som populism och halmgubbar.


Det finns i stort sett inga stafettlärare i Falun. Uppstår problemet hanterar vi det. Men det är ju precis därför, menar motionens tillskyndare, vi måste stänga dörren i tid! Låt mig därför påminna om Kants kategoriska imperativ: allt du gör ska vara av sådan art att det går att upphöja till allmän lag. Kan inte alla flyga till Thailand får ingen flyga till Thailand.


En prästinna vid helgedomen i Delfi menade att det inte fanns någon visare än Sokrates. Detta förvånade honom till den grad att han frågade ut alla som menade sig ha kunskap – men ingen av dem kunde mäta sig med honom varvid han drog slutsatsen att oraklet hade rätt i den meningen att han ensam förstod att hans visdom inte var något värd. Det krävs två för en tango.


Nu kan man ju tro att den genomsnittlige socialisten i lokala Vänsterpartiet tilltalas av Kant. Låt gå. Men jag, som är liberal, värnar skattebetalarnas pengar i det jag anser att dessa inte bör slösas på att hantera ärenden som skulle kunna innebära problem. Då får politiken fasligt mycket att hantera. Det är inte samma sak som att mena att politiken inte är framåtsyftande.


Sokrates menar att moralisk kunskap och dygd är samma sak: den som vet vad som är rätt kan inte göra fel. Gör någon ändå fel beror det på att hen inte vet var som är rätt och därför behövs utbildning, inte straff. Denna lära kallas den sokratiska paradoxen.


Själv menade sig Sokrates styras av en inre gudomlig röst som hindrade honom från att begå fel. Men fiender skaffade han sig genom sin förmåga att punktera människors anseende. Vid 70 års ålder anklagades han för gudlöshet, att införa främmande gudar och att förstöra Atens ungdom.


En halmgubbe är en form av medveten argumentationsteknik där debattören först bygger upp en nidbild av någon eller något och sedan argumenterar emot denna nidbild. Den förvrängda bilden framstår som alldeles absurd och blir lätt att argumentera emot. Syftet är ofta att förflytta fokus.

Vill ni ha det som i stafettsystemet i regionen!


Platon var närvarande vid rättegången och har återgivit den. Sokrates försvar gick ut på följande:

Om han förlett ungdomen – vem förbättrar då de unga? Domarna? Folkförsamlingens ledamöter? Varenda atenare utom just Sokrates? Så bra för ungdomen, isåfall. Det är bättre att leva bland goda än dåliga människor eftersom de dåliga kommer att skada oss. Alltså kan han inte medvetet velat skada ungdomen och borde, om han nu ändå gör det, undervisas och inte straffas.

Han funderar över om anklagelsen om gudlöshet gäller ateism eller införandet av falska gudar. Det är ju motstridiga ståndpunkter. Vad gäller anklagelsen om ateism anser han sig ha fått sitt uppdrag (som filosof) från Gud (Apollon, kanske) och att ett verkligt förräderi mot Gud vore att överge sin post i rädslan för döden. Hellre än att riskera en sådan misstanke svarar han

Atenare, trots all min kärlek och vänskap till er lyder jag hellre guden än er, och så länge jag har förmågan kommer jag aldrig att sluta upp med att filosofera, förmana er och undervisa vem av er jag träffar på

Sokrates vägrar göra som många andra och visa upp gråtande anhöriga för att väcka rättens medlidande – han eftersträvar rättvisa, inte nåd. Han fälldes med en knapp majoritet. Åklagaren krävde dödstraff men den anklagade hade möjlighet att föreslå en alternativ dom. Han föreslog både mindre seriöst pension och sedan mer seriöst ett bötesbelopp – vilket avslogs.

Sokrates menade efteråt att han lätt kunnat utforma försvaret så att han skulle kunnat frikännas men att detta vore att svika sina principer och därmed under hans värdighet, han är minsann beredd att möta döden:

nej, medborgare, det är sannerligen inte svårt att undfly döden! Det är mycket svårare att undfly den moraliska uselheten, den löper på snabbare fot än döden

Han funderar: är döden en drömlös sömn? En sådan sömn är mer välsignad än de flesta nätter och dagar i livet. Är döden en resa till en annan värld? Så underbart, att få möta de ärorika döda och samtala med Homeros!

Själv är jag beredd att fö flera gånger om det är sant.

Sokrates har många frågor att ställa till äldre tiders stora män och kvinnors och där lär ingen avrättas för att han ställer frågor, menar han och avslutar avslutar

Nu är det dags att gå, jag till döden, ni till livet. Vilken väg som är bäst är okänt för alla utom för guden.


Tänk om vi kunde lära oss av stafettsystemet i regionen och undvika de misstag som skett där. Vi kunde via ett stafettsystem få fler vuxna i skolan, få in människor som står utanför arbetsmarknaden utan att samtidigt dränera systemet. Erfarenhet, lärande, utveckling.

Kanske. Poängen är att vi inte vet. Förbud in blanco är inte den liberala vägen framåt. Det är en dödsdom för kreativiteten. Det går att utveckla system utan att göra om gamla misstag – något som ytterkanten verkar ha svårare med.

Två timmar tog just den debatten. Själva mötet pågick 13.15- 19.15. Kanske inte så lång tidsrymd, ändå. Sen fick jag jobba lite med mitt andra jobb. För, kära elever, så länge jag har förmågan kommer jag aldrig att sluta upp med att filosofera, förmana er och undervisa vem av er jag träffar på.

Kanske är vi inget annat än kvackande fåglar i en iskall å. Men somliga av oss gonar oss i solskenet

Relaterade blogginlägg

Titanic

Jäkla Sokrates

Sokrates försvarstal

Kants imperativ


Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

bild 84 – in fidem

Betyder till bekräftelse eller tillstyrkande av riktigheten. Så står det ibland i äldre protokoll, invid sekreterarens underskrift. Och vi vet ju att ingen sanning är given utom den som finns nedtecknad i sekreterarens protokoll. Det talade ordet är som bekant allt för flyktigt.

Jag behöver vila. Återhämtning. Visst rör jag på mig och tränar regelbundet men få saker är så avslappnade som att tillbringa många timmar i arkiv. Så kom det sig att jag nyligen gav mig ut på en fantastisk resa in i Faluns fullmäktige – fast för hundra år sedan (1918-21). Det var stora och spännande frågor som intresserade vår stad under denna dramatiska tid som slutet på världskriget, Spanska sjukan och den moderna demokratins genombrott innebar.

Ska det nybildade Systembolaget få sälja rusdrycker i Falun och isåfall på vilka villkor? Man beslutar om kommunalt vatten och avlopp för Gammelvägen och Främby. Fattigvården, eller ”slumverksamheten”, får anslag. Diverse yrken, som poliser och lärare, får lönepåslag på grund av ”rådande dyrtid” (lysande! ((Min notering)).

Man vill etablera ett ”epidemisjukvårdsjukhus” i närheten av befintligt sjukhus, gärna på andra sidan Svärdsjögatan (Lallarvet), man får förmoda att orsaken var Spanskan. Men är 15 kronor kvadraten rimligt?

Jag hann bläddra lite i rättegångsprotokoll från 1743 också

Man funder över att organisera nya valkretsar – möjligen beroende på den allmänna rösträttens införande. Ett av nutidens oppositionsråd Jonas Lennerthsons farfars far, Carl, köper en tomt av kommunen – öster om Ornäsgatans förlängning men norr om Rödfärgsgatan – för att underlätta logistik för Falu Mekaniska AB. (Det ryktas att han var bondeförbundare ((min anteckning)).

Man diskuterar brandskyddets utformning och det vimlar av revisionsberättelser, bland annat från nykterhetsrörelsen. Man beslutar att anslå medel för att bygga om Ryggåsstugan i Stadsparken (och det blev ju bra! Heja Fullmäktige 1919! ((Min notering)).

Före
Efter bilder Falun.se

Villkoren för vedkupongernas inlösen formuleras, beslut fattas om uppförande av ”villor av Vansbrotyp”. Tyvärr beslutas också om plantering av kalmarkerna vid gruvan. (Nej! Vi vill ju anno 2020 bevara miljöerna i världsarvet intakt! Om det brydde sig Fullmäktige för hundra år sedan föga. ((Min notering)).

Föreslås båtbrygga i Faluån mellan Falubron och Kristinebron. Fru Hanna Saxin väljs in i fullmäktige sedan en manlig partikamrat avsagt sig platsen. Är hon månne första kvinna i stadens parlament? (Men från vilket parti? Det framgår inte. Däremot att hon ”hälsades välkommen av herr ordföranden”. ((Min notering)).

En änka söker tillstånd för ”utskänkning av pilsnerdricka” men får avslag då hon tidigare haft denna rätt men inte nyttjat den varför Fullmäktige nu möjligen anar argan list alternativt ugglor i mossen. Och nykterhetsrörelsen är stark.

En av Faluns bästa platser. Arkivcentrum. Ljungberg håller nog med från sin upphöjda väggplats.

Jag kommer sent hem, men styrkt till kropp och själ, och berättar hänfört om mina äventyr. Vildvittrorna iakttar mig uttryckslöst. Pappa du är så otroligt nördig att du nästan är swag. Nästan. Nå, jag tar vad jag får. Vi laddar alla upp på olika sätt.

På torsdag är det ”Evighetsfullmäktige” (möte utan stopptid) och jag tröstar mig med att om hundra år kanske någon finner samma nöje som jag i att studera det protokoll jag på torsdag är med och utformar.

In fidem

Fredrik Adolphson


Relaterade inlägg:

SVBK

Kommunikation


Källor:

Stadsfullmäktige i Falun, handlingar, 1918-21, Arkivcentrum, Falun

gerrymandering

Gerrymandering är en engelsk (amerikansk) term för ett valsystem som är mer eller mindre riggat att gynna ett visst parti eller en viss kandidat. Begreppet används framförallt i USA men förekommer också i andra länder. Även i Sverige gynnade valsystemet Socialdemokraterna fram till reformationen av det 1973 (påstår jag – jag kan på anmodan försöka utveckla det resonemanget).

Ett politiskt parti vill förändra samhället utifrån en viss ideologi. Men det är också en sammanslutning av människor som vill gynna en viss grupp. Arbetarrörelsen vill exempelvis gynna arbetarna, Centerpartiet landsbygden. Kan man inte rösta på Socialdemokraterna om man inte ser sig som arbetare eller på Centerpartiet om man bor i stan? Jodå. Men det faller lite utanför denna bloggpost.

Oavsett hur man motiverar eller avgränsar gynnandet är detta partiernas grundläggande funktion. I det demokratiska samhället möts och bedöms dessa olika intresseorganisationer (partier) i val varefter majoriteten får bestämma, minoriteten höras.

Spelplanen i demokratin är dock inte hundraprocentigt rättvis. Sådan total rättvisa går inte att uppnå det är en utopi. Det finns nämligen alltid brister i system. Alltid någon som är missgynnad. Men det måste vara tillräckligt rättvist, människorna måste generellt sett känna sig trygga, sedda och hörda.

Det är särskilt svårt att förstå amerikanernas demokratiska system. Men jag ska här göra ett försök – korrigera mig gärna om jag har fel.

Utöver att det hängt med sedan 1789 och därför innehåller stora mått av tradition (en omskrivning för att det är föråldrat) är det tydligt (iallafall för mig) att sambandet mellan avgiven röst och det slutliga valresultat är brutet.

Det är en demokratisk orimlighet att en kandidat får miljontals fler röster än sin motståndare men ändå förlorar valet – vilket skett flera gånger i presidentvalet och senast 2016. Skevheten beror på systemet med elektorer. Problemet är att antalet elektorsröster inte avgörs genom antalet vanliga röster. Det är istället federalt valda representanter, inte väljare, som utser elektorer vilket ger en sned fördelning.

Glest befolkade delstater får ett oproportionerligt stort inflytande. Enkelt uttryckt är röster i små delstater mer värda än röster i stora. Man gör även skillnad på territorier och delstater trots att innevånarna i territorier också är amerikanska medborgare så saknar de elektorer. Territoriet Puerto Rico har fler innevånare än 21 av de 50 delstaterna men trots att de är medborgare så saknar de alltså möjlighet att delta i presidentvalet. För det krävs att man bor i en delstat.

Sedan kan man rada upp alla möjliga konstigheter, som hur man skaffar sig legitimation för att få rösta, var lokalerna ligger, när de har öppet, att dömda brottslingar i vissa delstater förlorar rösträtten och mycket annat.

Systemet gynnar (verkar det för mig) en vit medelklass. Sedan har vi indirekt påverkan. Att USA har enorma skillnader mellan rik och fattig spelar in.

Elektorerna utses av partierna (som jag förstått det) men är underordnade kongressen som är den lagstiftande församlingens (senaten) ”överhus”. Delstater med liten befolkning är överrepresenterade i senaten.

Den största delstaten, Kalifornien har åttio gånger fler innevarande än den minsta, Wyoming, och andelen elektorer är inte proportionellt fördelat.

Det finns alltså många exempel på gerrymandering och det tycks alltså som en viss grupp ska gynnas. Och detta är all nöt känt. Försvaret av systemet verkar gå ut på att så ser det ut, spelets regler, av tradition har medborgare i USA i praktiken olika stor rösträtt. Vad gör detta ned landet när den vita medelklassen inte längre är i majoritet?

Problemet är att det blir ett självspelande piano. När en president eller ett parti som innehar makten inte vilar på vald av en majoritet blir resultatet en politik som fortsatt gynnar en minoritet och därmed fortsatt begränsningar i rösträtten. Annars förlorar man ju på sikt makten.

Åter hem till Sverige. Hur kan man påverka?

Jag trivs utmärkt i mitt parti men i frågan om offentlighetsprincipen i skolan har Centerpartiet i mitt tycke landat lite fel. Å andra sidan finns inget parti som levererar den skolpolitik jag föredrar. Man får helt enkelt välja om man vill vara med i ett parti eller inte. Allt fler väljer att inte vara det. Frågan jag ställer mig är om man därigenom åstadkommer en sorts ofrivillig gerrymandering.

För det går att påverka. jag har de senaste veckorna fört en debatt om mötestider och debattklimat. Det har blivit bättre! Min förtjänst? Givetvis inte. Det är individens förtjänst. Men evighetsmöten står ännu som spön i backen. På torsdag är det dags igen. Ingen stopptid (vilket betyder 13.15-23.55).

Nå, vi har haft familje-KF här hemma och den styrande minoriteten har efter ändlösa förhandlingar som får ordinarie KF att likna en västanfläkt, innehållande smicker, eftergifter, åthävor och inte ett dugg subtila antydningar om rejält tilltagna julklappssäckar, lyckats nå fram till om inte the deal of the century så åtminstone ett godtagbart resultat.

Man vet nog strängt taget alltid vilken grupp man vill gynna – och varför. Det är en fråga om prioriteringar, helt enkelt. Korrigera mig gärna om jag har fel men var beredd på att det båtar föga.

And now for something completely different – a man with a tape recorder in his nose.


källor:

Snyder: Vägen till ofrihet

SVT.se