mentalitetsproblem

Det klart man skuldsätter sig om inga andra möjligheter står till buds. Men det finns alternativ, till vilket jag strax återkommer.

I Falun fick år 2008 elva personer hjälp med skuldsanering. 2018 hade antalet ökat till hundra individer. I hela Sverige rör det sig om fyra hundra tusen människor som är skuldsatta över vad de mäktar med. Den sammanlagda summan uppgår till cirka 200 miljarder kronor. Det är lätt att låna pengar idag. Kommunen (och jag i yrket) jobbar med att få människor på fötter igen – att ha sin ekonomi i ordning är grunden till om inte allt så åtminstone mycket.

Förutsättningen för det är en anställning.


Det är en del prat om att politiker ska komma ut i verkligheten, skugga en lärare, och sådant. Det är nog bra men jag tänker att dörren svänger åt två håll. Jag tror att det också skulle vara bra för vanliga medborgare att skugga en politiker en dag eller vecka. Det kunde också vara bra att sätta sig in i hur det är att leva utanför samhället, under en vecka eller så. Åk ut till flyktingförläggningar (i den mån dessa finns kvar), besök de segregerade förorterna eller en vårdinrättning.


Om jag förstått saken rätt har den som vistas i här landet med tillfälligt uppehållstillstånd två år på sig att lära sig svenska och trygga sin försörjning genom att komma ut på arbetsmarknaden. Lyckas hen med detta kan lyckan vara gjord eftersom det kan leda till permanent uppehållstillstånd eller åtminstone ett förlängt tillfälligt.

Motsatsen leder till motsatsen – nämligen utvisning.

Tänk vilka krav detta ställer på den enskilda människan. Även om du är högt utbildad är det banne mig inte lätt att lära dig ett nytt språk och fixa ett jobb i landet på egen hand. Min slutsats är att vi nog måste hjälpa till och att det också ligger i vårt eget intresse.

Det finns en väldig massa människor, inte bara nyanlända, som står utanför arbetsmarknaden. I Falun rör det sig i dagsläget om två tusen trehundra individer. Tyvärr står vi även inför ett enormt kompetensgap. Kort sammanfattat innebär det att i Dalarna ska inom tio år tio tusen färre människor i arbetsför ålder ta hand om femton tusen fler av våra medborgare som passerat åttioårsdagen.

Slutsatsen är glasklar. Det går inte ihop.

Vi kan inte räkna med särskilt mycket mer pengar för att klara välfärden, nej, vi måste tänka annorlunda kring de resurser vi har. Och vi har en gigantisk outnyttjad resurs. Att den är och förblir outnyttjad kan man enligt min mening förklara genom något jag kallar ett mentalitetsproblem.

Låt mig förklara.

Läs texten på bilden nedan. Det är ett protokoll från fullmäktige år 1965. I protokollet utmålas i saklig ton kvinnor som ett problem (i fall de skulle komma i fråga som kommunala parkeringsvakter) eftersom de har fler sjukdagar än män och därför att man måste räkna med barnledighet. Idag är det relativt få som så grunt analyserar samhälleliga problem (som i det här fallet att kommunen 1965 hade för få parkeringsvakter).

Ett annat exempel är att det är ganska exakt fyrtio år sedan Myndighetssverige slutade anse homosexualitet som en sjukdom. I stället ser vi idag fördelarna med ett samhälle som inte diskriminerar kvinnor eller homosexuella. Men det tog tid innan vi kom dit. Och processen fortsätter samtidigt som den börjar om.

Min poäng är att vi måste komma bort från pigdebatten. Åsikten att vissa jobb eller yrkeskategorier är sämre bara för att de är mindre kvalificerade. Vi har, som sagt, en enormt stor, outvecklad potential som bara väntar på att få komma och arbeta, praktisera, bidra. Jag vet det för jag har mött dem många, många gånger. Det har säkert du också. Men har du sett dem i ögonen? Verkligen mött blicken?

Låt mig bli konkret. Vi kan ändra i LAS (= den snart femtioåriga lagen om anställningsskydd. Vi har alltså en lag som är några år yngre än resonemanget om kvinnliga parkeringsvakter ovan för att lösa problem i ett samhälle som ser mycket annorlunda ut än det under vilket den tillkom), vi kan införa arbeten som innebär att undersköterska inte är den lägsta yrkeskategorin, vi kan införa lärarassistenter och andra assistenter i skolan och för detta tillföra ge handledarresurser. Det är så mycket vi kan göra.

Men vissa starka, privilegierade, grupper säger nej till förändringar av detta slag. Det ställer i sin tur krav på oss som kommunicerar att vara transparenta, pedagogiska. tålmodiga och övertygande.

Arbetarrörelsen och vänstern har blivit sin egen fiende, tycks det mig, de har blivit något av allt det som de själva bekämpade i sin begynnelse. Det ligger på oss andra att få dem om inte med oss så åtminstone att gå med på några av de större förändringarna jag beskriver ovan.

För vad är alternativet? Att människor kommer i någon form av arbete är alltid bättre än att de över tid uppbär försörjningsstöd (bidrag) för sitt uppehälle. Alltid är det så.

Om vi lägger ihop en svår ekonomisk situation med att 67 nya individer varje månad behöver försörjningsstöd i Falun – jag säger det igen: varje månad ökar antalet som behöver försörjningsstöd med sextiosju unika individer – med den alarmerade och eskalerande kompetensförsörjningsläget samt det faktum att vi har en enorm resurs i alla människor som inget hellre vill än att komma i arbete så torde även den mest enögt motsträviga människa inse att alla tjänar på att lösa situationen.

Jösses vilka utmaningar, resurser och möjligheter vi har. Men vi kan fixa det. Något vi däremot inte kan är att vänta.

Hävdar någon att vi trots allt kan det bör denne fundera något över vad kompetensglappet innebär för hen personligen. Vad innebär det för vederbörande barns, eller sin egen, utbildning? Vad innebär det för hen personligen eller för någon anhörig som inte får ändamålsenlig och värdig vård i tid eller när rent allmänt när hen tvingas leva i ett än mer polariserat samhälle.

Frågorna många men svaren få. Det vi med säkerhet vet är att det kompetensgap som vi redan är inne i men vars konsekvenser vi ännu inte kan överblicka måste mötas med fler personer.

Vi möter den med människor som ofta redan har den erfarenhet och kompetens som krävs och som är villiga att arbeta inom de yrken där det finns en efterfrågan. Vi har ju människorna här, mitt i bland oss, och vi hindrar dem på grund av fantasilöshet, stelbenthet, rädsla och fördomar.

Hur vågar vi?


Jag hade tänkt sätta punkt här. Men jag vill inte sluta på ett så dystopiskt vis. För, uttryckt med Churchills ord, jag är optimist. Det verkar inte vara någon mening att vara något annat.

Vi lever i en tid när den som inte har lätt kan låna. Men man kan inte låna av framtiden, det har alla som engagerar sig i klimathotet insett. Förr eller senare måste nämligen skulden betalas tillbaka. Och precis som vi erbjuder skuldtyngda hjälp bör vi hjälpa den stora gruppen människor i arbete. Det kommer att löna sig.

dialogen

Ordet dialog härstammar från grekiskan och betyder genom samtal. Exempelvis samtal mellan två eller flera personer för att utbyta åsikter. Inom världslitteraturen är dialogen vanligt förekommande och gestaltar ofta konfrontationer där handlingen i berättelsen tar en avgörande vändning. Dialogen syftar i en berättelse till att låta de medverkande karakterisera sig själva genom åsikter, omdömen och uttryckssätt.

Dessa konfrontationer fungerar väl inom politik som med nödvändighet måste innehålla ett visst mått av konflikt. Personligen tror jag dock mer på den konstruktiva dialogen där vi, trots att vi inte alltid håller med varandra, ändå lyssnar och respekterar varandra.


En sak som återkommit i efterdyningarna av Faluns budget är att vi i den politiska ledningen vill skära ner på Dialogens verksamhet. (Dialogen är en verksamhet inom socialförvaltningen som arbetar med unga.) Argumentationen går i stort sett ut på att vi som står bakom den här budgeten vill försämra för barn och ungdomar som har det svårt.

Vi vill alltså barn illa. Vi föraktar svaghet. Det är faktiskt att indirekt kalla oss fascister.

Att vi förklarar oss med argument i stil med att Dialogens verksamhet, som alla andra verksamheter, är oerhört viktig och därför borde kunna utvecklas eller tillgodoses på andra sätt inom förvaltningen (enligt förvaltnings eget förslag), särskilt i en trängd ekonomisk verklighet, är det ingen på motståndarsidan som lyssnar på – det anses inte som ett giltigt argument.

Det är en helhet som hänger ihop, det här med budget. Lägger man ner skolan i Toftbyn kanske det är dåligt för de som bor där men samtidigt kanske bättre för kommunens samlade skolverksamhet. Kanske kunde man därigenom också satsa mer på Dialogen?

För våra resurser är, tyvärr, begränsade. Frågan hur vi ska använda våra medel utifrån våra behov är en svår nöt.

Rätt eller fel att lägga ner skolan i Toftbyn? Det får vi sällan veta. Att diskutera den här typen av frågor är intressant och på sikt givande. Men dit kommer vi aldrig, nej, i stället möter man den här typen av vildsint svingade slagträn:

Det är inte politikerna som sviker. Det är Centerpartiet, Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Falupartiet tillsammans med Sverigedemokraterna som sviker Faluborna genom att halvera personalen på Dialogen. Det finns politiska alternativ, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet värnar ungdomars psykiska hälsa och röstade i nämnden Nej till nedskärning i Välfärden.

Eller min personliga favorit från en representant från MP som hävdade att alla allianspolitker har pengar på banken som borde gå till välfärden.

Det tycks mig som att dialogen om Dialogen spårat ur. Om den någonsin började.


Det finns en Facebookgrupp som heter ”Politik i Falun”. Det var jag som startade den en gång i tiden – men då hette den Medborgardialogen. Fler och fler aktiva politiker väljer numera att lämna den – eller inte vara med. Tonläget är högt, brösttonerna från främst oppositionen… inte direkt blygsamma.

Visst är det bra att synas och jag har alltid satt en ära i att, som det heter, ta debatten. Men nu orkar jag inte det, längre. Iallafall inte i gruppen Politik i Falun.

Idén var bra, det tycker jag fortfarande. En plattform för dialog mellan de som har politiska uppdrag, makthavare, opposition, tjänstemän och medborgare. Tyvärr har följden blivit att många politiker jagats bort av en högljudd grupp med konsekvens att avståndet mellan politiker och medborgare ökat. Detta är vissa politiker, några som tar sig den rätten eftersom de anser sig tala för folket, medskyldiga till.

Ett tungt ansvar att bära. Populisten må skörda kortsiktiga framgångar men det demokratiska domslutet blir i slutändan hårt.

Jag tror det var journalisten Göran Rosengren som myntade begreppet osociala medier. Han har också återkommande diskuterat vilket ansvar vi folkvalda har för tonläget vi använder oss av. För vilka konsekvenser ett upptrappat tonläge får. Historien lär oss nämligen att hårdare debattklimat förr eller senare alltid leder till våld och hot.

Och det blir ofta argt, otrevligt och inte sällan hotfullt i Politik i Falun. Jag har haft som ambition att på ett sakligt sätt diskutera och bemöta åsiktsbaserade argument. Nu slutar jag med det.

Visserligen tror jag inte att någon sörjer detta beslut eller att det gör varken från eller till i det stora hela. Men det känns bättre för mig. Ännu så länge stannar jag i gruppen (jag vet att många politiker gått ur), men mest för att hålla lite koll på vad som rör sig bland de rödgröna partiaktiva och deras gräsrötter.

(Det lär vara så att SD by far vunnit slaget i sociala medier. Det är inget man ser i min lokala filterbubbla. Här är det V, S och i viss mån MP som syns och hörs mest.)

Det är förvisso en mänsklig rättighet att gnälla, och kanske är det vad jag ägnar mig åt just nu, men jag har en annan syn på politik än så. Jag tycker nämligen att Falun är en fantastisk stad att leva i, jag är stolt att ha fått människors förtroende att arbeta i demokratins tjänst och jag tror vi tillsammans kan skapa en god framtid.

Att vara politiker är ett aktivt val. Jag gjorde detta val för att jag vill diskutera konstruktivt, jag vill lära mig nya saker, jag vill träffa nya människor, jag vill bidra och utvecklas.

Det är min genuina övertygelse att vi kan bygga en ännu bättre skola (den är ju redan på många sätt mycket, mycket bra!), jag tror vi kan utveckla socialtjänstens verksamhet för att slippa den ständiga underfinansieringen, jag tror vi kan locka fler människor att både vilja besöka och bo i Falun och jag tror vi bättre kan ta hand om de som redan bor här.

Framförallt vill jag uppmana människor att själva engagera sig och hjälpa oss som gör så att fortsätta försöka göra något ännu bättre av den här stan som på många sätt redan är strålande. Det är ett viktigt värv – mycket viktigare, om någon frågar mig, än att viljan och behovet att skälla på oss som faktiskt försöker.


För att åstadkomma det jag ovan tar upp krävs dialog. Inte obstruktion, guilt by association, medvetna misstolkningar, hot, personangrepp, eller förvrängningar. Min uppfattning är att förutsättningarna för en dialog på lika villkor inte föreligger i sociala medier varför jag istället förespråkar det verkliga samtalet.

Vill du bli politiker eller är nyfiken på vad det innebär att uppbära ämbete är du välkommen att höra av dig. Jag eller någon annan från exempelvis Centerpartiet finns bara ett par knapptryck bort.


Länkar:

Göran Rosenberg

Dialogen

politiska reflektioner

Det är sent när jag äntligen kommer hem till Vildvittrorna efter en vecka av många och långa politiska möten. De sover, tätt tillsammans, i min säng. Jag iakttar dem en stund samtidigt som jag känner mig lite desillusionerad. Och kanske något nedstämd.

Hur har deras dag varit, tro? Jag har ingen aning. Och nu är det för sent att fråga. Är det värt det? Är viljan att göra en insats för kommunen värd tiden borta från det som betyder mest? De har varit ensamma hela eftermiddagen och kvällen. De har ätit nudlar till middag. Och nu sover de, alltså.

Vi har tidigare pratat om den här veckan, om hur den skulle bli. De tycker det är bra att jag är politiskt aktiv och att jag sjunger. Ändå kan jag inte frigöra mig från känslan av att vara en dålig pappa, nu när jag står där i mörkret och ser på det käraste jag har.


Kommunfullmäktige. Tekniken fungerar dåligt. Stadens högsta beslutande organ har problem med ljud och signaler. Dålig teknik – det hade minsann aldrig förekommit i Lugnetkyrkans lokaler.


Det är oss politiker det handlar om. Vi behöver bli bättre. Och vi behöver bli fler. Det finns många tyckare därute i stugorna så rekryteringsbasen är god. Men det är få som bryr sig om att besöka något politiskt parti.

Ibland gör tyckarna väsen över en upplevd orättvisa eller beslutad nedskärning. Ofta när det drabbar dem själva eller någon/något de bryr sig om. Men ingen, eller få, kan själva tänka sig att ens överväga politiskt engagemang eller, ännu hellre, att uppbära något uppdrag.

Det går inte en dag utan någon i min omgivning säger något i stil med ”hörru, du som är politiker…” och nästan lika ofta påtalas i politikens värld min yrkesroll. Men då mer som slagträ svingat av mina politiska motståndare.

Men jag är ju så mycket mer än politiker och lärare. Och jag vill inte reduceras till enbart något dessa roller. Kanske har stugfolket insett att det är så det blir om man engagerar sig politiskt. Det är alltså jag som är förloraren och inte stugfolket.

Men nej, så kan jag aldrig tänka. Hursomhelst – det är sådant jag funderar över när jag står där i tröskeln till sovrummet.


Var det en freudiansk felsägning av den sverigedemokratiske ledamoten som ville utvisa bråkiga barn ur klassrummet? Oavsett vilket – det partiet går alltjämt som tåget.


Jag har, utöver SD:s tillväxt, ytterligare några funderingar.

Hur kan min arbetsplats, det naturvetenskapliga programmet på Falu gymnasium, gå back när flera kollegor slutat utan att ersättas och vi har tre fulla paralleller i tre årskurser. Hur är det ens möjligt? Jag är både politiker och lärare men kan inte förklara det. Vilket antagligen säger mer om mig än jag önskar, men jag erkänner inte desto mindre härmed min okunskap.

Jag förstår det inte.


Kommunrevisionen meddelade resolut på fullmäktige att om en budget redan från början inte går att hålla försvinner dess styrande funktion. Det var adresserat till oss alla, oavsett politisk färg.


Vad tusan håller oppositionen på med? Att försöka obstruera det politiska arbetet på det vis som skedde på fullmäktige är knappast ett bra sätt att tjäna medborgarna. Tröttsamt käbbel som kostade sammanträdet två timmar och därmed kommunens skattebetalare en ansenlig summa.

Till vad mening? Är alla ordinarie ledamöter inte på plats utan ersättare när frågan väl går till votering, ja, då får man nog anse agerandet som tämligen oseriöst. Nåja, kommunen har nu en budget. Den bästa av alternativen, om man frågar mig.


Intressant är också att oppositionen inte ens vill utreda förutsättningarna för om vuxenutbildningen möjligen ska läggas ut för upphandling av privat aktör. Man motiverar sitt ställningstagande med att man redan anser sig veta vad utredningen ska komma fram till.

Verkligen? Är oppositionen synsk?

Jag för min del ser socialismens inneboende dilemma exponerat all önskvärd tydlighet. Alltså ett stereotypt förhållningssätt till dogmer där ideologin, partiet, visionen går före verkligheten och i många fall därmed också människan.

Det är ett förhållningssätt som blockerar nytänkande, flexibilitet, nyfikenhet och samarbete vilket löper som en röd (!) tråd genom hela socialismens historia. Studerar man ideologins upphovspersoner ser man att så här har det varit från dag ett.

Det kan inte ske haverier i sovjetiska kärnkraftverk vad verkligheten än säger. Så är det med den saken.

Javisst, det finns företagare som misskött sig. Men alla företagare är därmed inte att betrakta som skurkar. Den socialistiska samhällssynen, i det här fallet på företagare, är deprimerande stereotyp. Socialisten flyr in i sin stenåldersgrotta i vilken hen underhåller sig med fabler om girighetens drakar och demoner.

Ja, det finns stora problem med kapitalism. Men miljoner människor har också lyfts ur fattigdom genom den. Vi borde kunna hitta en medelväg – om vi nu vågar utreda.

Oppositionen resonerar inte helt olikt hur det en gång var på ena sidan Berlinmuren där staten talade om förmänniskorna hur illa det var på den kapitalistiska sidan. Hur verkligheten såg ut var naturligtvis en helt annan fråga.

Nej, man vågar inte utreda för tänk, hemska tanke, om utredningen går emot dogmen. Tänk om den visar på en god, etisk och effektiv vuxenutbildning tillhandahållen av en seriös entreprenör. Då spricker draken och muren faller.

Men i socialistens värld står teorin som alltid över verkligheten.


Miljöpartiet vill folkomrösta huruvida Falun på nytt ska ansöka om att få arrangera ett VM i skidor. Det vill man alltså samtidigt som man av kostnadsskäl inte vill genomföra en i sammanhanget blygsam utredning om hur vi kan göra med vuxenutbildningen.

Konsekvens?


Tillbaka till fullmäktige. Ett stort ansvar vilar på partiernas gruppledare under debatterna. Men sammanträden på uppemot tolv timmar – är det verkligen rimligt?

En gruppledare var uppe i talarstolen över trettio gånger. Jag undrar, lite. Är verkligen alla anföranden genomtänkta? Kanske borde man inom det aktuella partiet fördela ordet mer solidariskt mellan ledamöterna? Och är agerandet gynnsamt för det demokratiska samtalet?

Visst kan man se att hen verkligen älskar att stå där i talarstolen, vederbörande formligen njuter, och anser sig nog också vara framgångsrik.

Jag har stor respekt för mina politiska kollegor och jag skulle verkligen inte klara uppdraget som gruppledare bättre själv. Jag gillar också att tala och har viss fallenhet för retorik, om jag får säga det själv. Men i fullmäktige är jag mycket sparsam med framträdanden. Tillför jag inget avstår jag, om inte annat av respekt för demokratin.


SD:s tillväxt, ja. Det har sedan länge förts en idéhistorisk debatt om ideologiernas död. Ett exempel som anförs är den allt större likheten mellan de politiska partierna vilket får som konsekvens att det parti som sticker ut i något avseende växer utan att behöva föra rimlig politik eller presentera vettiga företrädare.

Det må vara hur det vill med den saken. SD får bli hur stora de vill – jag vägrar ha med dylika åsikter att göra. Jag är stolt över Januariöverenskommelsen och att mitt parti inte darrar på manschetten.


Vänsterpartiet vill minska det föreslagna anslaget till Centrala stadsrum. Det handlar om några hundra tusen kronor som Falualliansen vill satsa. Men inte Vänsterpartiet, alltså. Jag tycker det rimmar illa med att partiet säger sig alltid vilja satsa på kulturen. Östersund, som är en jämförbar kommun, satsar tre miljoner kronor på sin stadskärna motsvarande period. Men där är ju Centerpartiet starkare, i och för sig.


Solen är i nedan. Det är Vänsterpartiet, inte Socialdemokraterna eller deras koalitionspartner Miljöpartiet, som för oppositionens talan här i stan. Det har V lyckats bra med, det får man allt ge dem. Och det är ju inte min sak att recensera hur oppositionen sköter sig. Men vore jag falu-sosse skulle jag vara bekymrad.


Många tjänstemän har berättat för mig, senast i torsdags, hur mycket de uppskattade att arbeta med Malin. Många har också, senast förra fredagen, berättat hur mycket de uppskattar min blogg. Jag inser att detta inte är liktydigt med att de gillar Centerpartiets politik – men helt negativt kan det iallafall inte vara.


Nej, jag vet inte. Det är nog mig det är fel på, suckar jag för mig själv medan jag ännu dröjer mig kvar och lyssnar på Vildvittrornas lugna snusande. Jag är nog för känslosam, helt enkelt. Men ändå, jag håller ju på med politik för att försöka bidra efter ork och förmåga.

När jag ser alla duktiga lokala centerpartister kämpa på finner jag inspiration. När jag lyssnar på en och annan vanlig människa och ser deras uppåtriktade tummar känner jag kraft. När jag till sist åter ser på de två små sovande som ligger tätt omslingrade i min säng finner jag till sist äntligen (och ännu en gång) svaret på frågan

Should i stay or shuld i go?

lugnetkyrkan

Sedan Dalarnas Tidningar och P4 Dalarna rapporterat om det har det kommit till allmän kännedom att Lugnetkyrkan inte vill viga samkönade par. Det borde, anser jag, inte komma som någon större överraskning men saken har upprört känslor och inneburit att kommunen nu ser över sina alternativ eftersom kommunen som organisation inte delar den värdegrunden.

Resumé: kyrkan har kommunens största och modernaste samlingslokal. Kommunen, exempelvis genom min arbetsplats, hyr den ibland tillfälligt. Vi hyr den också permanent för förskoleverksamhet.

Debatten visar på en mängd dilemman och upprör (av olika skäl) många. Egentligen är det inte så svårt, det hela. Kyrkan har rätt att på grund av sin trosövertygelse vägra samkönade äktenskap – skulle man driva frågan i alla tillgängliga rättsinstanser skulle de få rätt – ända upp i EU-domstolen. Att man i religionens namn faktiskt får bete sig så har vi känt till åtminstone sedan pastor Åke Green år 2003 predikade om homosexualitet som en cancersvulst på människokroppen. Lugnetkyrkan är heller inte ensam – de flesta religiösa organisationer resonerar på samma sätt.

Kommunen har å sin sida rätt att inte samarbeta med en organisation som vägrar viga samkönade par. Svårare är det väl inte.

Många ser dock kyrkans agerande som homofobiskt eller diskriminerande medan Lugnetkyrkan hänvisar till bibeln – alltså det man betraktar som guds ord. Vidare anser man inte att man diskriminerar när man hänvisar homosexuella att gifta sig någon annanstans. Och i juridisk mening har de alltså rätt att vägra detta.

(Hur det är att vara homosexuell församlingsmedlem är en aspekt jag inte går in på nu.)

Så vad är problemet, egentligen? Det är väl som vilken skilsmässa som helst, detta. Är man inte överens om grundläggande värderingar tenderar förhållandet att spricka och man gör förmodligen bäst i att gå skilda vägar.

Minsta gemensamma nämnare. Det handlar om stålar.

Utan närmare insyn i Lugnetkyrkans ekonomi så tycker jag inte det krävs någon större fantasi för att föreställa sig att den stora investeringen i den nya byggnaden från 2013 bygger på beräknade intäkter i mångmiljonklassen över tid.

För kommunens del skulle det innebära stora kostnader att bryta ett avtal och det känns, enligt min uppfattning, som slöseri med skattebetalarnas pengar. Dessutom finns det inga andra lokaler att tillgå för förskoleverksamheten. Nej, den läxan borde vi gjort innan vi gick in i avtalet. Nu får vi vackert vänta på att avtalen löper ut någonstans 2022. De tillfälliga inhoppen i lokalerna är bara att sluta med – inga problem där.

Som sagt, det hela är inte så märkvärdigt egentligen. Ändå följer antagligen den nationella frikyrkorörelsen och förmodligen även kommuner fallet. Det är nämligen prejudicerande – det är många kommuner och samfund runt om i landet som har ingått liknande avtal.

Från Lugnetkyrkans sida har man aktivt försvarat sin sak. Andra har lagt sig i. Och det är lätt att ta till övertoner i diskussionen. Någon, dock ingen församlingsmedlem, kallade i brev kommunalrådet Joakim Storck för ”Pontius Pilatus” exempelvis. Det är ingen dålig jämförelse, det. Eller – det är det ju förresten. Pilatus var nämligen inte bara den som enligt Bibeln dömde och beordrade att plåga och avrätta Jesus (att Lugnetkyrkan ses som jesus i sammanhanget är självklart). Nej, Pilatus var en brutal plågoande, en utpräglad sadist och praktarschel i största allmänhet – även med dåtida mått mätt.

Man ska dock inte utesluta att Lugnetkyrkan helt enkelt ändrar sig. Det är inte troligt men uteslutet är det inte. Det finns sannolikt församlingsmedlemmar som inte alls identifierar sig med att tillhöra en organisation som (i mina ögon) diskriminerar homosexuella. Församlingen skulle även kunna delas i två – de som vill ändra och de som vill oförändra. Sådant har hänt förr i frikyrkohistorien.

Stålar igen. Man ska aldrig underskatta Mamon. Om valet står mellan att förlora kommunens intäkter och riskera att församlingen splittras är det kanske helt enkelt lättare att ändra ståndpunkt i just den här frågan. Helst med tanke på den stora investering man gjort i byggnaden.

Själv äter jag inte längre i Lugnetkyrkans restaurang. Det kanske är starkt att prata om bojkott i sammanhanget, nej, jag spenderar helt enkelt helst mina lunchpengar annorstädes. Inget konstigt med det.

Vi diskuterar saken på jobbet (det är ju vår närmsta granne). En kollega påminde mig om när fransmännen sprängde kärnvapen i Stilla havet i mitten på 80-talet. Då skulle man bojkotta franska viner. Hur länge varade det? Efter ett tag kom man ju på att nog är det bra gott med franska viner ändå. De är ju typ bäst på det. Hur många minns detta idag? Och vad ska man förrsten göra med sina kvarvarande lunchkuponger? Växla in hos diskrimineringsombudmannen?

Förlåt min sarkasm. Men det är det här med tolkningsföreträdet som stör mig. Låt oss leka lite med tillmälet Pontius Pilatus. Om Jesus står för demokratin och alla människors lika värde – vem är det då som är Pilatus i sammanhanget?

Jag sträcker på mig i all min briljans – jodå, mitt samvete är rent. För jag gick ju ner och intervjuade Lugnetkyrkan redan för två år sedan och förde mina slutsatser vidare till den som ville se och lyssna.

Så enkelt är det ändå inte. För det är ingen lätt sak, detta. Mitt förslag innebär uppmaningen att låta oss skiljas som vänner. Var och en med sitt samvete.

Eller.

Vi kanske borde ha en fortsatt dialog med varann. Församlingen har skickat mail till mig och de övriga i kommunstyrelsen. Där understryker de att de vill vara en del av Falun och verka för stans bästa. Församlingen är en fri kyrka bland 300 andra församlingar inom Evangeliska Frikyrkan. Kanske vill de inte vara i konflikt med majoritetssamhällets värderingar i Falun? De vill ju verka för ett bra Falun, säger de. Kanske får de göra som de vill inom EF? Då kanske de ändrar sig?

Mitt förslag, som fler verkar instämma i, är att vi följer avtalet men avslutar det när det löper ut. Om Lugnetkyrkan inte ändrar sig i synen inom vissa värdegrundsfrågor vill säga. Då ligger alla kort på bordet igen.


Realaterade blogginlägg

Samtal med Lugnetkyrkan

Pontius Piltaus 2

ultimatumspelet

Ultimatumspelet är ett av de mer kända experimenten om människor och ekonomi. Det går i korthet ut på att en person får dela på 100 kronor (eller vilken valuta det nu är) med någon annan. Försökspersonen får göra som hen vill, behålla allt, dela lika eller ojämnt. Den andra personen som ingår i experimentet kan välja mellan att acceptera den förstes val av uppdelning eller säga nej till alltihop. Men då får ingen av dem någonting.

De flesta ekonomiska teorier utgår från att vi människor är rationella och kommer att behålla 99 kronor och ge bort en. Hen som får en krona kommer att acceptera detta eftersom en krona är bättre än noll och då spelar det ingen roll att den andre fick 99 spänn. Men riktigt så ser inte verkligheten ut. De flesta människor reagerar starkt på uppgörelser man uppfattar som orättvisa – hellre förlorar man än att framstå som svag, lättlurad eller underlägsen.

Man vill inte unna någon annan en orättvis framgång på sin egen bekostnad. Rätt naturligt, eller hur?

I verkligheten gör de flesta som deltar i testet uppgörelser om att dela 50-50 eller 40-60. Lärdomen är att vi människor inte styrs av kylig matematisk logik utan av känslor. Det har vi gjort sedan dag ett i vår evolutionära utveckling. En till synes svagare part som för massor med tusentals år sedan erbjöds en vinge av en kyckling av någon som sedan utan vidare själv la beslag på resten av fågeln skulle inte nöja sig. Nej, hen skulle gapa och härja för att visa sitt missnöje. Kanske förlorade personen på grund härav också vingen och fick gå hungrig, kanske utdelades till och med en omgång, men framöver skulle kollektivet dra sig för att försöka lura just den individen igen.

Vi människor vägrar i de flesta fall acceptera orättvisa erbjudanden eftersom evolutionen lär oss att den som gör det på sikt går under. Det finns även andra experiment som stödjer denna tes. Min favorit är den med gurkan och aporna (som man kan se på Youtube ). Två apor belönas för utförda handlingar med var sin bit gurka. Man byter efter en stund ut gurkbiten mot en vindruva för en av aporna – och vindruvor är ju godare. Resultatet blir att den andre, den som fortsättningsvis får gurka, blir sur och inte längre accepterar sin gurk-belöning.

Dessa teorier fungerar på individuell nivå. Tittar vi på vår mänskliga historia så ser vi genast att den full av samhällen som varit fruktansvärt orättvisa men som ändå bestått som relativt stabila samhällen över lång tid – inte sällan i hundratals år. Varför reagerar kollektivet inte som individen, var gör man inte revolution, om det nu är som forskarna säger att detta är biologiskt betingat. Svaret är att stora grupper inte kan fatta kollektiva beslut på samma sätt som en individ medan den styrande eliten kan hota kollektivet med hårda straff eller belöningar i livet efter detta i enlighet med de gemensamma reglarna eller trossystemet.

Kejsaren är en gud, du får din belöning i himlen efter döden, du kommer att lida i helvetet, nationalstaten Sverige är exklusiv för den med medborgarskap… eller vad det nu är vi tror och anser.

Allt storskaligt samarbete mellan människor bygger på en kollektiv tro på lagar och föreställningar trots att dessa egentligen bara är hittepå. Religion, eller andra berättelser, gränser, lagar – allt finns bara i vår fantasi och kräver att vi tror på dem. När vi gör så blir samhället stabilt. Om detta är rättvist eller moraliskt riktigt eller inte är en helt annat fråga.

Detta är förklaringen till allt: rasism, sexism eller annat förtryck, mänskliga rättigheter – liksom till varför vi har så evinnerligt svårt att enas i hur vår demokrati bäst bör utformas.


Falun – vi har ett resultat!

Av personliga skäl begränsades min roll under omvalet här i Falun. Jag skrev lite här och där och var med och kampanjade på stan då och då. Nej, det var andra som gjorde grovjobbet den här gången. Och, sett ur ett centerperspektiv, vilket grovjobb – verkligen imponerande! Nu ger jag mig i politiken igen och gör härmed, någon sorts personlig sammanfattning av omvalet.

En rolig kommentar var att det inte har varit så tätt med rikskändisar i stan sedan drottning Kristina var här. Valdeltagandet låg på knappt 60% jämfört med knappt 90% första gången. Det får nog anses som tillräckligt bra och alla partier verkligen ansträngt sig. Hur gick det, då? Jo, så här:

V var efter valet inte längre intresserade av någon valteknisk samverkan med alliansen varför nya, komplicerade förhandlingar vidtog. Och, som jag tidigare återkommande hävdat, man är ju inte så sugen på att hänga med dem som ägnat de senaste månaderna åt (onödigt) hårda och i mitt tycke, onyanserade, påhopp. Nu vill jag inte med detta påstående åter sätta igång den debatten, men nog det är sant som det är sagt: som man sår får man skörda.

Det diskuterades alltså både hit och dit men eftersom jag inte ingick i förhandlingsdelegationen för vårt parti, och för att jag inte vill trampa på någons tår, går jag inte närmare in på detaljer kring detta. Det hela slutade i alla händelser med att Falu-alliansen (där lokala Falupartiet ingår med ett mandat) styr vidare i minoritet.

Nu kan det inte bli fler omval på kommunal nivå, tack och lov, nu sitter vi där vi sitter tills den 8:e november 2022. Om nu inte någon av personliga skäl avgår, förstås.

Detta med minoritetsstyre fick förövrigt somliga att på det första sammanträdet i fullmäktige att bittert utbrista i tillmälen som ”den styrande minoriteten” och liknande. Rätt i sak men menat att provocera. Nåväl, kommunstyrelsens ordförande Joakim Storck uppträde statsmannalikt när han påtalade vikten av att inte i onödan såra varandra och påminde vidare fullmäktige om att vi trots allt alla är kollegor i det ansvarsfulla uppdraget att verka för Falun och dess medborgare – och att försöka göra detta i en respektfull anda även om, och när, vi inte håller med varandra.

Hoppas vi lyssnar.


Jag har beslutat mig en gång för alla att inte uttala mig i skolfrågor mer än i egenskap av lärare på Falu gymnasium. Jag klarar inte att sitta på två stolar – jag måste hålla isär rollerna. Andra må resonera annorlunda, men för mig blir det inte bra.


Min analys av det lokala Miljöpartiet är att de ligger relativt långt till vänster. De håller ofta med varandra, MP och V, på sammanträden och stödjer varandras reservationer. I frågan om från vilket parti man i första hand kallar in ersättare om ingen från det egna partiet kan delta i ett möte har MP valt V. Det säger något. Båda partierna diskuterade förövrigt skattehöjningar på detta mandatperiodens första fullmäktige, noterade jag.

KD skördade lite Ebba-effekt och ökade från 1 till 3 mandat så några nya ansikten dök upp därifrån. Liksom mitt eget parti gick KD framåt men vi förlorade ändå platser i nämnder, utskott och styrelser som ett resultat av minoritetsstyret. Förhandlingar är en svår sak. Och, som tidigare nämnts, det är skillnad på matematik och känslor. Ekvationen måste gå i lås i antal mandat i förhållande till politiskt inflytande.

Hur gick det då för mig personligen, har någon undrat. Först vill jag tacka för det stöd och förtroende Centerpartiet visat mig under en svår tid i mitt liv. Man verkar från partiets sida mån om att ha mig kvar – och det gör ju att jag vill komma tillbaka. Det är inte lätt att få ihop tillvaron som heltidsarbetande, ensamstående förälder och fritidspolitiker med relativt tunga politiska uppdrag.

Men jag ämnar försöka.

Jag fick 147 kryss i det ordinarie valet med 90% valdeltagande och 104 (tror jag) i omvalet med 60% valdeltagande. Det känns fint. Det gör mig till den tredje mest kryssade i partiet (bakom storheterna Joakim och Camilla – men Jenny Drugge skuggar mig, vi ligger lika) och bekräftar partiets nominering som tredje person på listan.

Detta betyder att jag är ordinarie ledamot av fullmäktige till 8/11 2022, ersättare kommunstyrelsen och vice ordförande i kommunstyrelsens utvecklingsutskott. Samt ersättare i lokala centerstyrelsen.

Det känns bra, det hela. Barnen, som vid tillfället jag refererar till ovan fick bevittna sitt första fullmäktigemöte (och ansåg det som hysteriskt tråkigt och att jag därför borde styra upp det hela) har givit mig sitt nådiga bifall.

Det är ju sånt du gör, pappa, sjunger och håller på med politik. Fortsätt med det, men snacka inte så mycket med folk på stan när vi ska köpa glass.


Man får allt beundra faluborna som nyligen stod ut med ännu ett val – det till EU. Jag noterar avslutningsvis att Centerpartiet passerade Moderaterna med 9 röster i det valet. Hur det gick för övriga här i stan har jag inte närmare koll på.


Om mitt liv vore en variant på ultimatumtestet finner jag mig just ha accepterat en överenskommelse där jag fick ett öre. Men allt är inte pengar – jag får så mycket annat i de uppdrag jag fått förtroende att förvalta en stund.

Jag ska göra mitt bästa!


Källor:

Harari, Homo Deus – en kort historik över morgomdagen

TED talks

kaka söker maka

Lite försiktigt börjar jag tänka på andra ting än den nyligen inträffade katastrofen. Titanic ligger på havets botten och det är inte mycket jag kan göra åt den saken. Ändå vill jag också den här gången börja där.


Det var alltid viktigt för henne att rösta följaktligen även, trots att slutet obönhörligt närmade sig, i det lokala omvalet. Det fick bli till att rösta via ombud. Sagt och gjort, jag hämtade ett för ändamålet avsett specialkuvert hos kommunadministrationen, kallade in ett vittne, stegade ner och avlade min och hennes röst i vallokalen på sjukhuset (tack för möjligheten, Jonas Åsenius).

När vittnet, en slumpvis utvald sköterska, skulle genomföra sin uppgift och iaktta röstförfarandet blev hon lite förvånad när Malin plötsligt skrattade till och glatt utbrast: haha – här har du minsann en bortkastad röst! Typiskt henne. (Lite dubbeltydigt avsåg hon med uttalandet att hon ändå inte skulle överleva rösträkningen samt att en röst på mig alltid är bortkastad). Då skrattade vi, nu gråter jag vid minnet.

Men jag gråter ju ett par gånger varje dag nuförtiden, så det är väl inget att hänga upp sig på. Det blev bara en röst av två möjliga för jag röstar nämligen aldrig på mig själv – det är en av alla dessa principer jag bär omkring på.


Personal på skolan sökte i veckan skyndsamt upp mig, man var uppjagad eftersom det hade upphittats en kaka. Nu var det inte vilken kaka som helst utan en kaka i form av en svastika. Bredvid kakfyndet hade placerats ett brev där skribenten fastslog att om någon anklagade den anonyme bagaren för att vara antisemit så var man helt dum i huvet eftersom detta var solsymbolen, minsann.

Nå, vad skulle vi nu göra med detta, undrades det.

Kreativt, var min första tanke – jag har nämligen svårt att tänka mig en sockerbagare som övertygad nazist. Naivt, kanske. Sedan skärpte jag dock till mig och tänkte att brevskrivaren möjligen inte beaktade hur lätt det är att vända på kakan. Och sedd ur den synvinkel från den som faktiskt ser kakan, så att säga, så – ET VOLILA: nazi-varianten.

Svastikan, eller hakkorset, är en välkänd symbol i form av ett höger- eller vänstervänt likarmat kors. Den vänstervända varianten kallas i Asien sauvastika. Ordet svastika härrör från sanskrit och betyder lyckobringare. Symbolen är gammal, åtminstone 4000 år, och har förekommit, och förekommer ännu, i Indien, Kina, Japan, indiankulturerna i Amerika (mayafolket använde den för att symbolisera solens kretslopp) och Afrika.

Den har generellt förekommit inom många olika kulturer och sammanhang världen över som symbol för både solen (ljuset) och lycka. Man har till och med hittat svastikan i bronsåldersfynd här i Sverige.

Efter utgrävningarna av Troja på 1870-talet blev symbolen allmänt känd i Europa. Vid sekelskiftet 1800-1900 började den användas av tyska och österrikiska nationalister samt, efter att socialdarwinsmen och Gobineaus läror började få ordentligt fotfäste, som en (på tveksam vetenskaplig grund) symbol för arierna – det som sågs som det överlägsna folkslaget. Särskilt med nazisterna har svastikan sedan dess blivit förknippad.

Före det att nazisterna i Tyskland växte sig starka användes svastikan också som utsmyckning på många offentliga byggnadsverk och förekom allmänt i gatubilden. Svastikor, och sauvastikor, kan förövrigt än i dag iakttas i eller på byggnader runt om i Sverige.

Symbolen var alltså spridd i början på 1900-talet – exempelvis förekom den i det svenska företaget ASEA:s logotyp fram till 1933. Än i dag kan man se den i hus med sådana där gamla galler-hissar vilka tillverkades av ASEA. Företagets verkställande direktör beslutade dock 1933 att man skulle sluta använda svastikan eftersom den var så starkt förknippad med Tredje riket.

Men så var det det där med solen. Svastikan är tänkt att imitera solens förlopp över himlen medan sauvastikan symboliserar natten och krafter som förknippas med mörker. Som många andra symboler har den i sina två olika varianter uppstått och använts inom flera kulturer mer eller mindre oberoende av varandra och spridit sig brett. Detta är förklaringen till de svenska bronsåldersfynden.

Svastikan har även använts som symbol för att utmärka kärnkraftverk på kartor vilket i en sammanblandning av dess nazistiska arv ibland felaktigt tolkats som att kärnkraft är lika med död och förintelse. Nu kanske vissa anser det ändå men jag tror inte de använder svastikan för att illustrera sin poäng.

Symbolen förekommer alltså ännu. Iallafall i de delar av världen som inte är lika tydligt kulturellt eller geografiskt kopplade till Förintelsen och andra världskriget som Europa. I Indien är den medurs vridna svastikan vanligast medan den andra varianten oftare förekommer i Kina, Korea och Japan. Bland annat för att märka ut buddhistiska tempel på kartor.

Hitler var konstnär. Tänk, ändå, om han blivit något inom det yrket. Inget ont om konstnärer men begrunda för ett ögonblick konsekvensen av om konstakademin i Wien istället för att avvisa honom sett åtminstone någon begåvning i den den unge ansökande Hitlers antagningsprov. Det var han som personligen 1920 skapade NSDAP:s välkända symbol för ondska: ett snedställt, svart, högervänt hakkors på en vit cirkelyta omgiven med rött. Sedan nazisterna tagit makten i Tyskland blev detta statens symbol och svastikan direkt associerad med landet. Därefter försvann den gradvis från alla officiella sammanhang i Europa och Amerika – som ASEA:s beslut från 1933 vittnar om.

I dagens Sverige kan man bli dömd för hets mot folkgrupp (eller möjligen förargelseväckande beteende) om man offentligt visar upp svastikan, bakad eller i annan form, i Tyskland och Österrike är den helt förbjuden.

Jag skulle inte vilja påstå att den soldyrkande alternativt nazianstrukne mästerbagaren på skolan har helt rätt i det hen påstår i sitt brev. Men vederbörande placerade ut sitt bakverk i skymundan varför vi aldrig fick möjlighet att samtala närmare om saken. Skolan beslutade sig för att hålla ögonen öppna på jakt efter ytterligare tecken av detta slag. Gott så, om uttrycket tillåts i sammanhanget.


Ett sms är egentligen inte stort bättre än en kaka. Möjligen beror det på innehållet, förstås. Till nedan stående sms eller tidigare nämnda kaka medföljde inte någon innehållsdeklaration. Men jag kan inte låta bli att fundera: varför vill människor inte diskutera IRL, nuförtiden? Det är bara sossarna som i någon större utsträckning satsar på samtalskampanjer och det verkar inte betala sig i väljarstöd.


Malins röst.

Det är känslosamt att tänka på den och bortkastad var den sannerligen inte. Många är det som efteråt vittnat om ett fantastiskt skratt medan andra har lyft fram vilken duktig körsångare hon var. Allt detta har förstås med rösten att göra.

Hon gav mig sin röst, sitt liv och sin kärlek. För mig innebär det en lycka och ett privilegium bortom vad jag någonsin kunde hoppats på. Det är något av den känslan jag tar med mig in i hur jag ska verka inom demokratin, hur jag ska vara som lärare och hur jag fortsättningsvis ensam ska ta hand om våra gemensamma barn.

När jag tänker närmare efter så nog tycker jag allt lite synd om den stackare som känner sig manad att i ensamhet (förmodar jag) baka en kaka som i formen flirtar med döden, hatet och förtrycket för att därefter i skydd av anonymitetens skugga smyga ut och lämna den i en offentlig lokal.

Tänk om hen istället velat lyssna på Malins röst. Eller Birgits. Eller Jussis. Eller Franks. Eller varför inte min? Bäste sockerbagare! Ser du någonsin detta – hör av dig så snackar vi! Jag vet en sång vi kan börja med.


När detta skrivs är det exakt 100 år sedan riksdagsbeslutet klubbades om lika allmän rösträtt i Sverige. Jag tog upp det på lektionerna. Det har i mitt tycke passerat väldigt osynligt, ännu så länge, detta dramatiska jubileum. 1919 var ett viktigt år i många avseenden men, för att låta som en mer än lovligt bitter, medelålders adjunkt i läroverket: nog är vi svenskar dåliga på att förvalta vår historia? Det blir mest vikingar, Stenmark och Kalle Dussin, på något sätt.


Jag älskar historia. Det är kanske därför jag reagerar på att vi i Sverige ofta inte uppmärksammar jubileum. Jag älskar också mina egna minnen samtidigt som jag lever i nuet och blickar framåt.

Det var inte bara jag som gillade hennes röst utan Malin gillade faktiskt också min. En gång sa hon att hon ibland gillade att sitta tyst och lyssna på mig. Hon älskade, berättade hon, när vi besökte Rom (vilket vi gjorde två gånger) eller andra historiska platser för jag var så duktig på att berätta.

Det är sådant jag lever för nu. Det är för dessa minnen jag långsamt checkar ut och mentalt driver iväg. Nu ska jag ägna resten av fredagskvällen åt att tänka på Malin Maria och hennes röst. Särskilt minns jag en rolig händelse i Rom när vi…


Kaknazisten kanske bara är lite ensam. Så som det kan kännas för oss alla, emellanåt. Ibland känner man sig väldigt liten ståendes ensam mot världen. Tänk om det är en permanent känsla? Då är det nog lättare att sälla sig till gråsuggorna i mörkret under stenen.

Dagens musik får bli något på temat contra mundum. Det blir bättre. I väntan på att det blir så får man väl tröstäta en kaka till.

Jag ska idag använda min röst i EU-valet.


Källor:

SO-rummet.se

Liljegren: Adolf Hitler

omvalet

Hur går det i politiken, då?

Det där är en inte helt ovanlig fråga i mitt liv just nu. Omvalrörelsen är förvisso i full gång men jag kan av personliga skäl inte vara så aktiv som jag skullle vilja. Men de flesta aktiva är i full gång – det är verkligen imponerade. Emellanåt känns det faktiskt som om alla vi som är politiskt aktiva jobbar mot samma mål. Nästan.

Valrörelsen innebär, sett från min horisont, så här långt att alla partier på olika sätt faktiskt syns mer nu än i höstas. Alla utom Vänsterpartiet som jag ser mindre av nu än då. Ryktet säger att de bedriver telefonkampanj. Någon sorts telemarketing. Kapitalismen fungerar, tydligen, om man får tro vänstern.

Jag ser även välpolerade ungsvenskar i sina vita jackor spatsera runt på stadens gator – men det är inte lokala förmågor, nej, de flesta bor nog inte här. C fick hjälp av en trevlig man från Örebro för ett par veckor sedan, det medges, men vi bygger inte vår kampanj på utsocknes. Lokal invandring passar måhända lokala SD så här i valtider.

Annars rullar det på, det stås på stan, det knackas dörr och det delas (ut) grejer. Men omvalrörelsen är tyvärr rätt smutsig. Särsklit sticker socialdemokraterna ut i sammanhanget och det gör mig lite sorgsen.

All politisk kampanj innehåller ett visst mått av populism – det följer med konceptet att marknadsföra sin politik. Men för mig går gränsen vid personangrepp och anti-kampanjande (man gnäller på motståndarens fel och misstag framför att presentera sin egen politik). Det är ilskna insändare (visserligen i en tidning ingen läser, men sedan delar man det friskt via sociala medier och då tjänar ju både tidningen och partiet på det) om än det ena, än det andra. Det har även förekommit personangrepp, insinuationer och påståenden om oss man inte så lite provocerade kallar ”den styrande minoriteten”.

(Det är ungefär som när Ebba Busch Thor beskriver verkligheten som ”nu har ju L och C valt att lämna Alliansen och då måste vi förhålla oss till det…” Jag går i taket över hur mycket retorisk ohederlighet som kan rymmas inom en enda människa.)

Visserligen kan man fråga sig var gränsen egentligen går mellan att vara lättkränkt borgare respektive någon som reser ett välgrundat påpekande kring det aggresiva antikampanjandet. Det jag ser är en tydlig strategi från S och i viss mån V: Eftersom man anser sig fått en andra chans skyr man inga medel för att ta vara på den och skjuter därför in sig på det som man tror gör mest skada: vårt goda renomé vi i C erhålligt för vårt sätt att leda kommunen. Kort sagt: vår persona.

Kom an, sossesvin nu är handskarna av! Är det så vi vill ha det? Nej, skulle inte tro det. Det ligger åtminstone inte för mig.

Jag personligen har (ännu så länge) klarat mig från angrepp (det var värre i höstas) men båda våra toppnamn, Joakim och Camilla, har fått stå ut med mer än vad någon rimligen borde behöva. Ser väljarna igenom det? Jag tror det. Jag tror nämligen människor är rätt trötta på pajkastning.

På kommunstyrelsens möte i tisdags innledde dess ordförande, Joakim Storck, med att artigt påmmina ledamöterna om att vi alla i någon mån är arbetskamrater och att det finns en vardag efter omvalet. Varpå en klädsam tystnad följde.

Partiledarna står nu som spön i backen i vår lilla stad. Det sticker möjligen ut lite att statsministern plötsligt vill träffa våra avgångselever, där många är röstberättigande, endast tre dagar innan valet – men han ska tydligen ”inte prata socialdemokrati”. En annan skola har haft besök av andra S-märkta toppnamn. Jag har dock erbjudit mig att vara borgerligt märkt moderator vid tillfället, om man (och SÄPO) vill ha mig. I övrigt säger jag som faluborna – behåll Lugnet.

Det är nog rätt bra, när allt kommer omkring, att alla val sker samtidigt normalt sett.

En bra sak med omvalet är att många i min omgivning vill diskutera politik mycket längre än annars. Exempelvis socialdemokraternas toppnamn Jonas Lennerthson som faktiskt visat intresse att delta i min studiecirkel ”Prata politik med Fredrik”. Han är en bra karl, den där Jonas, det hör jag det. Hoppas det sprider sig, internt.

Idag hann jag trots allt kampanja en liten stund på stan tillsammans med mina partikompisar. Under den stunden pratade jag med en gammal polare som normalt sett inte sympatiserar med Centerpartiet. Vi kom alltså att prata och efter en stund lovade han mig sin röst. När han såg min förvåning sa han att han föredrog i kommunalvalet att lägga sin röst på någon han personligen känner och dessutom känner förtroende för.

Jag blev glad såklart. Sedan berättade jag om min dröm att bli lokal kulturpolitiker och förhoppning om att få fortsätta i fullmäktige och kommunstyrelsen. Jag har bara börjat, känns det som.

Får jag vara med efter valet? Ingen aning. Det är ditt val, och inte mitt, som tur är. Och hur det än är – en röst har jag iallafall. Gamle fars. Han härrör från Thorbjörns tid och dennes ideal.


Våra toppnamn på besök hos far

Och så till sist – en efterlängtad klassiker tillägnad Joakim: