Trollkarlens lärling

Kan ett barn vara galet? Aldrig kunde jag föreställa mig att mitt eldprov, min stora uppgift i livet, skulle bli att ensam lotsa mina barn från barndomen till vuxenlivet. Det är visserligen en realitet för många, ändå kunde jag aldrig föreställa mig det för egen del.

Vi är alla trollkarlar. Och därför måste vi vara försiktiga med vilka framtida människor vi skapar. Vadå skapar?! Likaledes bär föräldrar ansvaret för hur deras barns kommande liv gestaltar sig. Jo, men så har det väl alltid varit?

Dagens lärlingar är morgondagens trollkarlar

Goethe skrev 1797 den sedelärande berättelsen trollkarlens lärling. Berättelsen handlar om en gammal trollkarl som för ett tag lämnar en ung lärling att ansvara för verksamheten. Lärlingen vill, så som ungdomen ofta plägar, underlätta det tråkiga vardagslivet och använder därför en av trollkarlens hemligheter för att få en kvast att hämta vatten åt sig. Men lärlingen vet inte hur man stoppar kvasten, tänkte inte på det, vilken fortsätter hämta mer och mer vatten. Översvämning hotar och i panik tar lärlingen en yxa för att hugga sönder kvasten men försöket är fåfängt – han delar den i tu vilket istället ger två kvastar som hämtar ännu mer vatten. Sensmoralen är att aldrig åkalla krafter man inte kan kontrollera.

Berättelsen är tillämpbar inom en mängd områden. Inom föräldraskapet, inom lärarens yrke, inom politik och vetenskap. Det handlar om en situation där någon experimenterar eller hanterar krafter, tekniker eller processer som hen inte riktigt förstår eller kan kontrollera – vilket i sin tur riskerar att leda till oväntade eller farliga konsekvenser. Utvecklar vi teknik (exempelvis AI eller genteknik) utan att noga övervägt konsekvenserna kan resultatet bli ödesdigert. Likaledes om vi fattar beslut utan att vi förstår de långsiktiga effekterna. Även vilken typ av utbildningssystem ett samhälle har och vilket ansvar man tar som förälder får stora konsekvenser för framtidens vuxna.

The next generation

Min filosofi går ut på att hjälpa eleven att utveckla förmågor som hen genom livet alltid kan lita och falla tillbaka på. Lära sig konsten att formulera sig. Inte enbart reproducera kvastar (fakta) utan även ett dra egna slutsatser. Att tro på sig själv. Var ingen robot – däremot ditt eget kraftverk. Lev. Så säger jag lite klyschigt. Jag tror inte på marknadsskolan, jag tänker att vi genom den satt igång något som kan få oanade konsekvenser. Utbildning är inte liktydigt med företagande.

Flickorna fick här förleden fira ännu en mors dag utan sin mamma. De klagade lite galghumoristiskt över det. Mitt förslag, att istället fira två fars dag, avslogs emellertid utan pardon på familjerådet. Med humor slår man världen med häpnad. Förlora aldrig din godmodighet eller din humor, nyttja inte andra droger än (möjligtvis) alkohol och bli inte ihop med en idiot (men en bilmekaniker eller hantverkare vore super), säger jag till flickorna. Min filosofi som förälder går ut på att hjälpa dem att utveckla förmågor som de genom livet alltid kan lita och falla tillbaka på. Lära sig att formulera sig. Att tro på sig själva. Var ingen robot – däremot ditt eget kraftverk. Lev. Ha kul.

Jag går igenom 1970-talet med eleverna. Förutom magisterns födelse såg detta årtionde allehanda storartade ting. Som flourtanten exempelvis. Uppgiften för dagen blir att analysera just flourtanten. Vad säger denna företeelse om ett samhälle? Jag drömmer mig plötsligt bort, zoomar ut, till ett klassrum på Södra skolan där trettio barn i början av 1980-talet samfällt och tålmodigt gurglar flour under en barsk flourtants bastanta överinseende. Tänk att få bli flourtant, att ha den titeln på visitkortet.

Jag ansågs vara ett galet, i stort sett omöjligt barn. ”MBD-unge”, var inte sällan tillmälet, sådant var okej att säga på 1970-talet. Man rekommenderade mina föräldrar att ta mig till barnpsykolog. En hygglig karl med skägg, pipa, gabardinbyxor, manchesterkavaj och gulbrun skjorta. Men han fann inget fel. Ett förvisso livligt men glatt barn, löd hans dom. Och jag har trots allt vuxit upp till en rätt rimlig vuxen. När jag i tonåren konfronterade pappa om saken svarade han att ja, det där var inte bra. Jag borde ha trott och litat på mig själv och mamma. Och på dig. Men det är en erfarenhet – för oss alla. Ska vi spela pingis? Det hela sticker ut som en lite komisk detalj under min uppväxt. Jag fäster ingen vikt vid det utan tänker istället på pappas fullständigt briljanta trollformel: jag tar ingen kritik nu, återkom när han är vuxen. Han var förvisso något av en trollkarl, pappa, men det är å andra sidan alla.

En trollkarl och hans lärling

Många håller inte med mig. Men jag utgår alltid ifrån att eleverna och flickorna inte har fel, utan att om saker inte är som de ska är det något som stör. Det gäller att vifta med trollspöet för att trolla bort störningsmomentet. Inom utbildning och i föräldraskap sätter vi ofrånkomligen igång krafter vi inte kan förutse konsekvenserna av. Men rätt hanterat kan resultatet bli enastående. Man kan aldrig kontrollera ett barns utveckling eller en elevs lärande, nej, man bör inte ens försöka.

Varje dag går jag igenom mitt eldprov. Ibland går det bra, andra dagar inte. Jag hoppas jag över tid består det. Det finns ytterst sällan genvägar.



Relaterade blogginlägg

Hokuspokus


Musik:

The Robots

Ombra mai fu


Källor:

Harari: Nexus