Hokus pokus (filiokus) är en sorts barnslig trollformel som är känd sedan 1600-talet – möjligen är den ännu äldre. Formeln är en förvanskning av de latinska orden i inledningen till nattvarden som dåförtiden även i Sverige framfördes på latin: Hoc est enim corpus meum.
Fritt översatt blir det detta är min lekamen – tillägget filioque betyder och av sonen vilket är en del av den kristna bekräftelsen av sin tro. Förmodligen uppkom ramsan när prästerna läste mässan på latin och folket inte förstod mer än att orden var betydelsefulla. I dag kan något kallas hokus pokus om det anses tvivelaktigt eller påhittat, ett uttryck i stil med gallimatias eller nonsens. Men det är också en fras som används av magiker, oftast barn, i samband med att trolleritrick framförs. Jag vågar dock påstå att det för mina barn framstår som ett tämligen ålderdomligt, för att inte säga obegripligt, uttryck. Men helt off pist är det inte, enligt min mening.
När brödet ges under nattvarden yttrar prästen frasen detta är min kropp och på latin blir det hoc est corpus meum. Prästen ger därmed ord för den religiösa innebörden att mottagaren får del av miraklet. Jesus led och dog på korset för alla våra synders skull och genom nattvarden får alla del av frälsaren. Övertygad kristen (vad det nu innebär) är den som tar emot nattvarden. Ur detta uppstod som sagt uttrycket hokus pokus (filiokus!).
Gudomlighet kan dock ta sig olika uttryck. Nattvarden kan enligt somliga, Ingmar Bergman gestaltar det genom smultronscen i filmen ”Det sjunde inseglet” exempelvis, ta sig många uttryck.
Så här på fars dag har jag haft ett samtal med far.
Fadern, sonen och den heliga ande. På ett personligt plan får mor anta den symboliska rollen av den heliga ande och som en konsekvens av att vara mest präglad av henne i min uppfostran har jag inte så många minnen av far. Som barn alltså. Som vuxna delar vi många fina minnen. Han fanns där i bakgrunden, dammsugandes eller jobbandes.
En sak jag dock minns är den turkosa stenen i trädgården på baksidan på vår gata Hjortronvägen 17 i Hälsinggården. Det var en liten irriterande sten i gräsmattan som stack upp. När den likt isberget i Titanic under ytan visade sig allt för stor för att grävas upp löste far det på ett för honom karaktäristiskt vis. Han målade stenen grön. Hokus, pokus, filiokus.
Väder och vind hade sin inverkan och med tiden blekande den gröna färgen till turkos. Det blev en principsak för far som som trots omgivningens gyckel vägrade måla om eller gräva upp den. En natt sov jag och far i mitt indiantält. Det var ett sånt tält som många barn hade på 70-talet och det var superspännande. Far somnade tämligen omgående i sin stora jacka och med större delen av kroppen utanför tältet – men inte jag. Jag fann det dock mycket rogivande att ligga där och titta på den turkosa stenen.
Tänk om den finns kvar som en milstolpe från min tidiga barndom. Men jag kommer aldrig att besöka Hjortronvägen 17:s baksida för att ta reda på det. För tänk om stenen är borta. Jag är inte säker på hur jag skulle ta det.
Nedan syns jag och salig mor på bild på Hjortronvägens framsida. För även om mor aldrig, vad jag hörde, uttalade sig om den turkosa stenen föredrog hon ofta framsidan (som är västkusten). Far minns inte, eller som han uttrycker det, det är diffust.
Efter att familjen flyttat in till stan och de hårda gruvdrängarna på Elsborg gjordes nya bekantskaper. En familjevän brände hemma och gillade att bjuda far samtidigt som vederbörande tog ett fotbad och jag tittade på ”Kampen om Colorado” på VHS. Far tyckte illa om hembränt så han brukade diskret hälla ut groggarna i värdens fotbad. Ofta avslutades kvällarna med hur värden fryntligt utropade hur mycket bättre hans fötter mådde efter kväll med far. Hokus, pokus, filiokus.
Far pladdrar på i vårt samtal. Han berättar att det var svårt för honom och salig mor att skaffa barnvakt – de blev helt enkelt tvungna att skaffa TV2 först. Ungefär ett år före min födelse startade tvåan sina sändningar och den som inte hade kanalen hade tämligen svårt att få barnvakt. Jag upplyser far om att idag rör sig debatten mer om utbyggnaden av snabbt bredband i glesbygden. Regeringen ska visst sätta fart på den utvecklingen, säger den. Hoppas den gör så, håller far med. Hokus…
Så gick tiden och jag själv blev far. När jag var föräldraledig och skulle byta blöja på min äldsta dotter hade jag ibland lite svårt för stanken. För att mildra obehaget satte jag på Bach och tände rökelse som jag för ändamålet inhandlat på Indiska. Far förvånade mig. Ska du ha hjälp och rensa henne! utropade han glatt och skred till verket – inte utan viss fallenhet kom det att visa sig. Jag hörde honom småprata lite med sitt barnbarn – oj, det var ett rejält lass, nu ska vi se… Jag kunde inte riktigt förutse denna händelsekedja givet hans kön och generation. Hokus, pokus…
Det har just varit höstlov. Eller läslov, som Vildvittrornas lärare kallar det. Själv var jag under min skolgång bara ledig två extra dagar över allhelgonahelgen. Far gillar dock benämningen läslov, säger han. Mycket bättre än potatislov eller lingonlov som han själv upplevde. Och så fick ha ta med extra lingon till skolan också. Det var ju i och för sig bra, menar han, för de hade ju så mycket lingon i hans familj. Man måste dela med sig, vetuväl, menade han innan han gick och vårt samtal avslutades.
Läslov, potatislov, lingonlov eller höstlov kan kanske kvittar lika. Som lärare jobbar man ikapp under loven. Jag tände under allhelgonahelgen ett ljus till minne av den heliga ande, i min tillvaro alltså salig mor. För det gör jag ju nu och då. Men jag föredrar att leva i nuet så jag sluter jag ögonen och tänker på någon annan. Hokus pokus filiokus.
Relaterade blogginlägg:
Bild 22
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.