Är jag rastlös? Nostalgisk? Grötmyndig? Kanske alla tre?
Nostalgi är att leva inuti ett Hubba Bubba. Det är stort, rosa, starkt doftande, kletigt, man irriterar omgivningen och ju mer man tuggar desto värre blir det. När begreppet nostalgi först myntades på 1600-talet var det för att beskriva ett tillstånd hos soldater som visade tecken på extrem hemlängtan. Symptom var nedstämdhet, oro, tappad aptit, sömnproblem och hjärtbesvär. Ordet betyder ordagrant smärtsam hemlängtan och betecknar idag en känsla av längtan till en tidigare tid i livet – ofta idealiserad genom varma, positiva minnen.
Det är emellanåt plågsamt att vara på Styrsö. Jag tror att det hänger ihop med att mitt DNA är kodat med högt ställda förväntningar på att sommaren ska komma med allt det där fantastiska, kärleksfulla och bekymmerslösa som hörde barndomens och ungdomens somrar till. Dessutom var det alltid vackert väder. Det känns som jag numera lever i kulissen. Jag har allt men känner saknad. Scenen är tom. En avlägsen släkting tittade in. Han var på besök på ön och ville passa på att samtala om släktforskning, mina föräldrar och gamla tider. Jag satte genast på kaffet.
Grötmyndig betyder dumdryg, pösig, uppblåst, pompös, viktig, pösande och… småpåveaktig. Det går alldeles utmärkt att avfärda mig som sådan alla dagar i veckan. Särskilt om man tillhör den koloni tonårsflickor jag i skrivande stund basar över. Gott så, jag föredrar att vara småpåve i mitt eget fögderi.
Det är internet som använder mig. Jag har ofta återkommit till fars ord. Särskilt på sistone. Jag tänker mycket på honom nu. Han lämnar efter sig en rungande tystnad. Samtidigt som jag saknar honom saknar jag tystnaden, hur går det ihop?
Kom igen Facebook, var är kantarellerna?! Vem i hela helvete bryr sig om mina träningspass? Whoa, look at these two. Två personer fastnade nyligen på en bildskärm under en konsert med Coldplay. Jag förvånades över att en sådan trivial sak blev viral. Trivial, värdsligt sett. För de inblandade är det allt annat än trivialt, gissar jag. Trivial och viral är minsann inte synonymer. Utan att närmare gå in på den händelsen vill jag påstå att det säger något om vår tid att dödade barn i Gaza möts med en axelryckning medan en otrohetsaffär inom den amerikanska eliten får världen att spinna ett extra varv. Hur är det möjligt? Hela saken har väckt något hos mig. Ett obehag. Men istället för att i enlighet med den grötmyndiges principer komma med indignerade moralpinnar om sakernas tillstånd handlar mina tankar om riskerna med att leva sitt liv online, som vi alla mer eller mindre gör. Internet använder oss. Men vem använder internet? Det är ett sorts smygande, tilltagande, obehag jag känt under en tid.
Jag gillar inte beroenden. Jag vill vara fri. Sociala medier och den digitala världen har för mig fått en negativ innebörd. Kanske är det därför jag reagerar på händelsen under konserten med Coldplay. Det är inte olagligt att vara otrogen. Rätten att vara otrogen står över rätten att förbjuda det. Men vad har detta med mig att göra? Jag tror att det med nödvändighet måste komma en kollektiv reaktion, någon sorts folkrörelse, där det personliga mötet, integriteten, rätten och viljan att vara digitalt osynlig får en renässans.
Jag har beslutat mig för att begränsa mitt deltagande i sociala medier. Jag försöker att använda dessa plattformar sparsamt, egentligen enbart för att publicera bloggen. För den vill man ju inte vara utan, eller hur? Se där: ironi. Bloggen har hursomhelst varit med mig i ur och skur sedan 2009 och jag använder mig av Meta för att sprida den. Det kommer dock en dag när det sista blogginlägget skrivs och likaså när den sista människan dör. Förhoppningsvis sker detta inte samtidigt. Å andra sidan har jag skapat innehåll på Metas plattformar lika länge som bloggandet. Jag har sett utvecklingen (eller vad man ska kalla det). Meta försöker förhindra länkar som leder bort från dess egna plattformar så man måste lägga länken i kommentarsfältet. Jag gissar att vi snart har en ai-lösning som förhindrar även det. Det senaste är att de vill ta betalt för att användaren ska slippa spåras och reklam. I sammanfattning: vi skapar innehåll på en digital scen som vi ska betala, inte ersättas, för.
Jag mår allt sämre av att vara en del av det. Jag borde förflytta både sinne, själ och kropp från den digitala scenen till den jag har framför mig, i detta nu i Halsvik. Det är här jag borde skapa innehåll. Och till den som säger att vad tusan bryr sig människor om att du försvinner från sociala medier svarar jag: my point exactly. Vem på Instagram är intresserad av mina träningspass: handen upp! Facebook, var är kantarellerna?!
Det är kväll i viken, vinden ligger på. Ungdomen kommer trampande. De märker att jag är lite nedstämd. Du ska inte vara ledsen, säger en dotter. Tänk inte så mycket pappa, säger en annan. Man kan inte ha det bättre än vi. Och det är då det slår mig: jag får fler saker att vara brydd över, jag blir ofta mer störd, upprörd, ledsen, mer sällan glad sedan sociala medier gjorde sitt intåg i mitt liv. De innebär ett dopaminslaveri och tvångsmässighet för sinnet. Pappas ord är fullständigt briljanta i all sin enkelhet: det är internet som använder oss.
Whoa, look at these two. Och vad som därefter hände. Ett ögonblicks verk. Det mänskliga besegrat av den digitala verkligheten. Jag tycker sociala medier ofta är dumdryga, pösiga, uppblåsta, pompösa, viktiga, pösande och… småpåveaktiga. Fullständigt kompromisslösa. Jag vill inte längre delta. Slow run, det långsamt bearbetade, det verkliga mötet, livet i verkligheten – jag saknar det. En inte oväsentlig anledning till att tillvaron ibland är plågsam är olika virala och triviala fenomen torgförda av och på internet. Alla vet ju att sociala medier är ett fejkat skyltfönster där vi visar livet som vi önskar att det vore. En plats där det till synes perfekta läggs på display. Men likes är inte kärlek, följare inte vänner. Och när fasaden rämnar genom en otrohetsaffär på bästa sändningstid (det är det alltid online) blir det vitalt. Äntligen fick vi se något äkta. Nästa gång är det kanske din tur att läggas på digital lit de parade.
Det vilar i all enkelhet något högtidligt över den sortens möten jag hade med min släkting. Vi samtalade om väder och vind, sedan länge döda släktingar, om att Viktor på 1980-talet efter stor tvekan lånade ut sin engelska polishjälm till vederbörandes son – och tänk att han faktiskt blev polis… Ett verkligt möte. Tillsammans fyllde vi scenen med ett par penseldrag och tiden försvann.
Det går väldigt bra att avfärda mig som grötmyndig alla dagar i veckan. Ändå: jag borde lägga ner sociala medier. Free at last, free at last, thank God Almighty we are free at last!” Jag saknar en rungande tystnad. Jag saknar också pappa, jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt. Jag längtar till Styrsö förr, till studietiden i Uppsala, till när världen var analog, till när flickorna var små. Till kolabönornas och TV-tablåernas tid.
Jag upplever en fantastisk sommar. Det är strålande väder, jag känner ingen större nedstämdhet, oro, definitivt inte tappad aptit, sömnproblem eller hjärtbesvär och ser fram emot att börja arbeta inom det bästa yrke jag kan ha, är nyförlovad (och längtar efter henne) och konstaterar att dela badrum med fem tonårstjejer är som att leva inuti ett Hubba Bubba.
Äsch, jag är nog bara lite rastlös.
Musik:
Fotnot:
Hubba Bubba var ett populärt tuggummi på 1980-talet. Det lanserades första gången i USA 1979 och ersatte Bugg som populärt bland barn bland annat för att det var enkelt att blåsa bubblor med.
Källor:
Synonymer.se
Martin Luther King jr
Pappa
Wikipedia
Heidenstam: Ensamhetens tankar
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.