Kategori: Okategoriserade

Det var nu tid att ersätta de gamla ångbåtarna från 1890-talet. Ritningar påbörjades men man var tvungen att avvakta 1938 års statliga skärgårdsutredning innan byggnationerna påbörjades.

Rederiet var less på, som man såg det, ojämn och alltid återkommande konkurrens under sommarmånaderna och menade att ett koncessionsförfarande (utfärdande av statliga trafiktillstånd på sträckan) var det enda sättet att komma åt problemet. Konkurrensen yttrade sig i att en eller flera personer inför sommarsäsongen köpte en billig båt med avsikt att endast trafikera de turer som hade hög frekvens och säker vinst. Man tog inte ansvar för övriga turer, till exempel under hela vinterhalvåret.

Skärgårdsutredningen föreslog i sitt betänkande att ett koncessionsförfarande bäst kunde skydda allmänhetens intressen genom från myndigheterna godkända turer och fasta taxor. Dessutom skulle detta förfarande garantera en vintertrafik, något som omöjliggjordes när profithungrig sommarkonkurrens förekom.

Det andra världskriget utbröt innan utredningen var färdig och när betänkandet väl kom lades det åt sidan utan åtgärd. Under kriget hade motorbåtarna problem med bränsleförsörjning och de måste läggas upp, dessutom var vintrarna stränga i början av 40-talet och isarna inställde trafiken.

Under krigsåren drabbades skärgården av en annan fara: drivminor. Även om de flesta av dessa lokaliserades och oskadliggjordes skördade de ändå sina offer.

Trafikbolaget sålde under kriget två av sina äldre båtar, de nyare Disa och Vesta hyrdes av kronan och inkomsterna användes för att finansiera den dyrbara vintertrafiken med ångbåtarna. Mot krigsslutet inköptes visserligen en ny motorbåt men vidare planering inför framtiden måste avvaktas. Man inväntade nämligen en ny skärgårdsutredning 1945 men även en försäljning av hela bolaget till Göteborg stad, något som blev en realitet i början av 1949.

Förutom större eller mindre konkurrenter som dök upp vid olika tidpunkter fanns en mer beständig. Charles Ericksson började trafikera Asperö norra brygga redan 1922 och efter att asperösund muddrats upp kunde han även angöra Brännö Rödsten.

Detta skapade helt nya förutsättningar för dessa öar (se ovan). 1932 började Ericksson trafikera Stora Förö och 1946 Knarrholmen. 1968 kom trafiken att omfatta även Asperö östra brygga så att ett alternativ skulle finnas när sundet frös vintertid. Denna trafik bedrevs fram till 1972 då den övertogs av Styrsöbolaget.

1945 ersatte Saltholmen (där dagens terminal och färjeläger ligger) hamnen inne i centrum som utgångspunkt för båtarna och under 1950-talet blev det möjligt att pendla till Göteborg från de större öarna beroende på att några båttaxibolag började köra reguljära turer från Saltholmen. Denna möjlighet uppkom allt eftersom pendlarbehovet steg och trafikbolaget fortsatte med samma turutbud man haft sedan 40-talet.

Trots att man tappade nära 50 % av resenärerna skulle det dröja ända till 1965 innan Styrsöbolaget på allvar tog upp kampen. Men när man väl gjorde det utnyttjade man sin storlek både som bolag och storleken och kvalitén på båtarna. Man utökade antalet turer, man förbättrade och bytte ut sina maskiner, man hade mer personal ombord, och körde turer till och från Göteborgs hamn vilket gjorde det möjligt att pendla till skärgården via Saltholmen. Detta innebar bland annat att man slapp byta färdmedel till buss eller spårvagn.

1971 hade man vunnit kampen mot taxibolagen, och utökade sitt trafiknät till att omfatta Sjumansholmen och Källö.

På 1960-talet åtog sig Styrsöbolaget skolskjutsar för högstadieelever in till Göteborg. Kritiska röster menade emellertid att bolaget borde bli kommunalt för att skolskjutsarna skulle bli optimala och en förbättrad kommunikation mellan öarna skulle uppnås.

Man trodde också att detta var en nödvändighet för att få en strukturomvandling till stånd, med bättre förbindelser kommer fler människor och en bättre industrilokalisering för lämpliga företag.

Denna politik realiserades 1974 och visade sig var riktig. 1969 bildades det nuvarande AB Göteborg-Styrsö Skärgårdstrafik, vanligen kallat Styrsöbolaget, och ansvaret skulle delas mellan Göteborgs och Styrsö kommuner. När Styrsö kommun senare samma år slogs samman med Göteborgs kom Styrsöbolaget att ingå i kommunaltrafiken med samma taxa som spårvagnar och bussar. Sedan 1980 utgår all persontrafik enbart från Saltholmen men på senare år har turer in till Göteborgs hamn återupptagits.

Från mitten av 70-talet påbörjades en upprustning av bolagets flotta som kom att pågå in på 1990-talet. Även terminalen på Saltholmen kom att genomgå en omfattande upprustning 1991. Som parentes kan nämnas att jag sommarjobbade i terminalen under denna tid tack vare min moster Lena Johansson.

Styrsöbolaget utför 1996 persontransporter med fem båtar och under sommaren har man två reservbåtar. Årligen reste 1996 ungefär 1,6 miljoner resenärer och man hade en årsomsättning på 48 miljoner kronor.

Med de två fraktfärjorna fraktades då årligen 1400 nyttofordon och cirka 5000 ton gods. 1990 startade en ”nygammal” verksamhet. Den så kallade Älvsnabben trafiken vilken innebär en linjetrafik mellan sex bryggor inne på älven i Göteborgs centrum.

---

Fortsättning följer.

Medelåldern på den rekryterade soldaten år 1801 var 47 år, vilket är en tämligen hög ålder men en förklaring är att regementet vid tidpunkten inte varit i krig på länge.

Vid (som det hette) kassationsmönstringen 1809 angavs endast personer som avlidna och detta trots att det var krigsår. Samma år skickades 13 man hem och 2 man befordrades till korpraler.

Soldaten Urväder, anställd 15:e mars 1791, hör till dem som avled. Döden fann honom den 25:e januari 1809 och han var då 43 år gammal.

Från år 1813 saknas tyvärr första sidan i rullan vilket innebär att de fem första soldaterna för alltid försvinner ur historien (men säkert återfinns de i andra källor, som kyrkoböcker, men sannolikt under andra namn) samt att det därför inte med säkerhet går att säga var och när kassationsmönstringen hölls.

En god gissning torde dock vara att platsen var Uddevalla och datumet 8:e november 1813 då många soldater som dyker upp senare i rullan fick avsked där och då.

15 man fick avsked på grund av krämpor och sjukdom, 26 man har avlidit varav 10 på Uddevalla eller Fredrikshalds sjukhus. 4 man har dött hemma på roten och 8 anges kort och gott som döda.

2 rotar anges vakanta och 2 man dog i samband med olyckor under arbetet vid Göta kanal där regementet deltog. Där står att läsa att soldaten Hurtig befodrades till underofficer och soldaterna Krake och Fribrytare får medalj för tapperhet i fält.

Sannolikt skojades det en del om Krakes mod. Medalj fick han, icke desto mindre.

Tyvärr är rullorna ofta snåla med detaljer vilket den 36-årige soldaten Sofe kan illustrera. Det står nämligen angående honom: avförs ur rullorna 20/2 1819. Vad som hans livsöde innehöll framgår inte ur just denna källa.

Den sammanslagna medelåldern på de som får avsked eller avglidit är 32,3 år och antalet tjänsteår i medeltal är 9,3 år.

År 1811 är endast en man angiven som avliden medan hela 43 erhållit avsked i en eller annan form. Vanliga anledningar till avgång är sjuldom, skröplighet och hög ålder men i 1811 års rulla har man valt att vara lite mer utförlig. Anledningar som obotliga sår, svagt bröst, lugnsot eller bråck nämns som skäl för avgångarna.

Ganska många av de avgångna anmodas till underhåll och två får medalj för att ha bevittnat kriget. En soldat som begär avsked uppmanas att skaffa en ersättare om han ska beviljad avsked.

Att byta namn tycks ha blivit mer populärt jämfört med 10 år tidigare, år 1811 vill 11 soldater byta rotenamn mot endast 2 år 1801.

Medelåldern på de avgångna soldaterna 1811 är 31 år – alltså hela 16 år lägre än 1801. Man kan här se en klar påverkan på krigsåren under 1800-talets första årtionde.

Av de avgångna soldaterna 1811 var 22 man gifta medan 21 man var ogifta. År 1815 anges 15 man som döda varav det stora flertalet på avled på sjukhus i Uddevalla eller Fredrikshald.

4 man saknas av annan anledning, de är sjuka på roten eller kommenderad någon annanstans. Fribrytare och Krake har som sagt tidigare fått medalj och tillsammans med soldaterna Krögare och Bryggare befordras de nu till korpraler.

---

Fortsättning följer.

LEKSAND NEDOM SILJAN

I Sverige tillämpades vid tidpunkten för undersökningen det så kallade indelningsverket. I Dalarna fanns dock inga soldattorp, till skillnad mot andra landsdelar, och den indelte soldaten var själv tungen att ordna bostad till sig och sin familj. Detta kunde ske antingen genom att solden fick en bit jord av sina föräldrar eller att han flyttade in som måg i svärgården.

Vanligare var dock hjälp från rotebönder men det rörde sig sällan om mark i samma by som rotebönderna själva. Här finns en tendens till naturlig (medveten?) rotering av människor inom socknen.

1694 hade antalet rotar i Leksands socken bestämts till 160 och jag frågade mig varifrån dessa 160 män kom. De var visserligen så gott som alla bygdens egna söner…med den militära skolning de erhöll, och vistelsen utanför byn bland andra människor gav dem självklart ett övertag över de övriga byborna i fråga om uppträdande och förmåga att göra sig gällande.

Om man tittar på hela Leksands kompani år 1809 så framgår att av 150 man så är 24 inte från Leksands socken men fem av rotarna ligger i Åhls socken varför den verkliga siffran blir 19. Rotarna fördelade sig på följande vis över byarna i Leksands och Åhls socknar:

By antal rotar 

Yttermo 4

Fernby 1

Hagebn 3

S. Bergsäng 4

Almberg 1

Vestanvik 3

Sunnanäng 1

Mjelgen 1

Bjorken 7

Slättberg 1  

Sätra 1

Lacknäs 3

Vestannor 4

Mon 2

Kilen 1

Styrsjöbo 2

Fors 2

Vestberg 1

Sundnäs 2

Hjertnäs 5

Öfermo 1

Almo 4

Tibble 5

Grytnäs 1

Östanhol 1

Gärde 2

Rönnäs 5

Ullvi 4

Noret 4

Öjerby 2

Smedsarvet 2

Hallen 1

Boda 3

Hedby 4

Backbyn 2

Sågen 1

Åkerö 2

Lima 2

S. Rätta 1

Hjulbäck 2

Hisvåla 1

Backen 1

Tällberg 2

Åkerö 3

Fasbäck 1

S. Lindberg 1

Alvik 3

N. Bergäng 1

Tällberg 3

ÅHLS SOCKEN

Netleden 1

Öf. Heden 1

Tunsta 1

Romma 2

Edshult 1

Sjugare 2

N.Rätta 1

Näsbyggeby 2

Hälla 2

Heden 1

Rullsbjörken 2

Rältlinder 1

Limåbruk 1

Berg 1

ÖStan Nor 1

N Lindberg 2

Djura 4

Plintsberg 4

Laknäs 2

Lindberg 1

Holen 1

Berös 1

Varför vissa byar står upptagna flera gånger är på grund av att det står så i Grills Statistiskt sammandrag af svenska indelningsverket 2 varifrån uppgifterna är hämtade. Observera att det inte står samma rotetal vid dessa byar.

Regementet hade sina egna rotenamn på soldaterna och när någon rekryterades fick han helt enkelt överta sin föregångares namn. Nästan alla som rekryterades använde sin fars förnamn med tillägget son varav följer att det finns oändlig mängd Anders Persson eller Johan Matsson.

Sedan 1629 användes därför rotenamn på soldaterna. Exempel på sådana från 1801 är: Näsvis, Student, Flygare, Sparring, Broms, Stålkrage, Lurig, samt Nygift (vilken förövrigt saknar angivelse om civilstånd).

Om kompaniets chef ville få ut ersättning för sin tjänst var han tvungen att flytta till socknen eftersom majorsbostället, senare kaptensbostället, låg i Tibble. Det var bara regementschefen som bodde söderut, nämligen i Säter.

Fortsättning följer.

Givetvis ger ett område som den södra skärgården utrymme för diverse brottslig aktivitet, och det är främst i kyrkböckerna och tingsprotokollen som de tidiga öborna kan mötas.

Området hade eget ting mellan 1628-1727, något som får betraktas som något ganska ovanligt för ett sådant (populationsmässigt sett) litet område. Förutom stöld av bristvaror som foder och bränsle förekom emellanåt spektakulära piratdåd samt tidvis etablerad kaparverksamhet.

Det var inte alltid lätt att vara en kronas tjänsteman här, något som en viss Christian Bratt fick erfara när hans båt oturligt gick på grund. Hur han än ansträngde sig fanns ingen hjälp att få och när han till slut kom i land fann han sig stå helt utan natthärbärge.

Förutom bonde- och fiskarnäringarna var lotsyrket en gammal syssla i skärgården. Detta var en ansvarstyngd uppgift då lotsen hölls direkt ansvarig vid missöden. Under 1600- och 1700-talen föll det också på lotsens uppgift att möta främmande fartyg för att kontrollera om de hade pesten ombord. Om så var fallet skulle fartyget omedelbart beordras att vända. År 1771 uppfördes en karantänsstation (karantän kommer av franskans ord för 40, quarante, som innebar att misstänkta skepp skulle tillbringa 40 dagar på ute på redden för att bevisa att ingen pest fanns ombord) på Känsö vilken dock inte kom i aktivt bruk före 1800-talets början.

Merparten av befolkningen, de som uppbar sitt levebröd på ort och ställe, fick uppleva ständiga krigshärjningar under perioden 1400 till efter karolinerkrigen (1718). Förutom den nöd civilbefolkning alltid utsätts för i ett krig tillkom andra övergrepp från statsmaktens sida.

Trädskövlingen är redan omnämnd, flottan kunde beslagta både människor och skepp utefter kusten för transporter. Det senare skedde till exempel vid Karl XII: s norska fälttåg och ofta i ett sorts halvofficiellt samarbete med kapare som till exempel den kände Lars Gathenhielm.

Danbratt- Odenvik menar att: isolering ligger alltid nära tillhands för öbor. Rör det sig om en ögrupp, hotar dessutom faran att varje ö blir sig själv nog i viss mån. Goda förbindelser både inom ögruppen och mellan denna och yttervärlden blir därför ett livsvillkor (…) och förmåga till utveckling.

Här betonas alltså kommunikationens viktighet och det ålåg också bönderna att utmärka goda farleder, bygga bryggor, iordningställa vägar samt underhålla dessa. Problem kunde tillexempel uppstå när vissa öar inte ville hjälpa andra med att bygga bryggor, resultatet blev ofta landstigningsförbud på den aktuella ön för de ohjälpsamma.

Värt att notera att vägarna på Styrsö ännu under 1990-talet till 90 % är privat och ägs av Styrsö vägförening. Det var även obligatoriskt och förenligt med strategi att förstöra så mycket som möjligt av detta för fienden under krig. Sjömärkning plockades då bort och infrastruktur raserades. Oavsett om man var anfallande eller försvarande blev resultatet det samma för civilbefolkningen .

Karl IX inledde en utprickning 1606 för att underlätta navigationen in till staden Hisingen. Vinga båk uppfördes även detta år, innan hade man styrt mot det gamla bronsåldersröset på Styrsös högsta punkt Stora Rös.

Utprickningen, fyrväsendet, lotsväsendet, kustbevakning etcetera är alltså en process som inleddes vid 1600-talets början och kom att pågå till 1960-talet. Den inofficiella sedvaneprickningen har dock alltid funnits vid sidan av.

I och med den optiska telegrafens genombrott vid 1800-talets början fick öborna nya möjligheter att meddela sig med omvärlden. Ett århundrade senare kom den första telefonstationen till Styrsö men ännu 1925 hade man bara 53 abonnenter, 1965 var antalet abonnenter 1113 stycken. Självklart betydde detta nya sätt att kommunicera mycket för en så isolerad landsända men något genombrott för regionen kan man inte direkt påvisa på grund av detta.

I Sverige hade speciella posthemman utvecklats under 1600-talet vilka hade till uppgift att dela ut statlig och privat post. För denna hjälp slapp postbonden utskrivning, gästning, skjutsning och dagsverken. Till och med 1763 låg denna syssla för södra skärgården i Fiskebäck men övergick efter detta datum till invånarna i Näset då dessa ansågs vara sedligare och lugnare människor.

Det skulle dröja ända till 1860-talet innan reguljära poststationer också kom till landsbygden, 1875 öppnas den första poststationen på Styrsö Tången. 1905 infördes postlådor direkt på ångbåtarna, Nya Ångslupsbolaget hade redan 1878 skrivit ett kontrakt med postverket om transport av post till både norra och södra skärgården.

Till och med 1909 var posten på Styrsö den enda i skärgården, 1963 kördes fem postturer i veckan, i dag transporteras posten dagligen enligt postens tömningstider. Donsö fick egen post 1909, Brännö 1919, Vrångö 1927, Asperö och Köpstadsö hade distribuerande postombud ännu på 1930-talet .

Styrsö och Donsö som först började trafikeras med reguljär trafik utvecklades snabbast och uppvisar också den snabbaste befolkningsökningen. Asperö och Brännö fick inte ordentlig reguljär trafik förrän på 1920-talet sedan sundet vid Asperö muddrats upp, dock hade viss trafik gått om utsidan av Brännö tidigare medan Asperö varit helt avskuren.

Muddringen kom till stånd på initiativ från både permanentboende och sommargäster och var till stor välsignelse för Asperö och Brännö. Detta resulterade i en markant befolkningsökning för dessa båda öar, framförallt under sommarhalvåret. Generellt kan sägas att en ny näring växte fram för skärgården: sommargästerna.

Eftersom denna speciella typ av turism, och de ekonomiska fördelar som den medförde, kom lokalbefolkningen till del på ett direkt sätt var mycket beroende av kollektivtrafik därmed blev denna fråga självklart ännu viktigare för lokalbefolkningen. Sommargäströrelsen på Vrångö kom i gång sent vilket beror på att ön fick allmänna kommunikationer sent. Ännu på 1920-talet fick vrångöborna ordna med egna transporter men man hade en mer utvecklad fiskeverksamhet än exempelvis Brännö.

Trots att södra skärgården behandlas som en enhet i uppsatsen skall man komma ihåg att det rör sig om en splittrad enhet. Man har alltid konkurrerat i olika sammanhang och inte lagt sig i de andra öarnas angelägenheter mer än nödvändigt. Skärgården kan på ett sätt sägas ha enats, eller blivit en enhet, både i innevånarnas sinnen och ur ett kommunalt perspektiv när en reguljär tidtabell med gemensamma båtar fastställdes.

En klar skillnad syns mellan de nordliga och de södra öarna i skärgården. I söder ligger de livskraftiga fiske- och småföretagarsamhällena som uppvisat den kraftigaste utvecklingen och därför ligger också de olika samhällsinstitutionerna där.

Odenvik-Danbratt menar att de norra öarna består av pendlare och sommargäster, de hävdar också att man kan föra över Styrsö till den norra gruppen som satsar på sommargästerna och att Donsö-Vrångö satsar på havet.

I takt med att it-samhället breder ut sig och skapar helt andra förutsättningar för småföretagande och att turismen åter blir viktig samt möjligheterna att försörja sig på vad havet minskar ger kan man knappast kalla dessa påståenden för sanna i dag.

2000-talet har inneburit förändringar. IT-revolutionen har skapat nya möjligheter för att föra ett annat liv än tidigare, genom den utbyggda kommunala trafiken åker man numera med lätthet ut till Vrångös sandständer och badar över dagen. Religionens minskade roll som sammanhållande faktor, eller motstånd mot utveckling om man så vill, är ett ämne som faller utanför uppsatsens ram men som varit föremål för olika studier i andra sammanhang.

Fortsättning följer.

För, vad jag kan påminna mig, för första gången känner jag mig tvungen att nyansera ett blogginlägg. Jäklar vad mycket kommentarer jag fått på allehanda kanaler. Mycket pling i telefonen när jag satte på den i morse.

Nåväl. Människor måste tas på stort allvar. Även jag har ett ansvar för ord – så jag ska försöka bemöta det kommentarerna i huvudsak handlat om.

Låt mig först säga att jag inte anser mig bättre eller att jag har rätt och V fel. Det jag reagerar på är det aggressiva sätt som V-anhängare (jag vet ju inte vilka de är egentligen) ofta har.

Jag kan säkert vara nog så polemisk, provokativ, kanske arrogant i motståndarens ögon. Men aldrig att jag övergår till personangrepp, hatar eller hotar. Det förekommer återkommande hos V. Detta är kärnan i min kritik.

Jag kan absolut redogöra för vem som sagt vad i olika sammanhang. Men vad gäller händelsen på Lugnetgymnasiet gör jag med hänsyn till de inblandade inte det. Därmed är den saken fördigdiskutetad för min del. Vad jag själv kallats genom åren tar jag gärna upp med vänsterns ledning om de så önskar.

Det är inte synd om mig. Jag skriver ju det tydligt – jag ömkar mig inte, klär mig inte i någon kofta, är inte bitter. Jag redogör enbart för varför jag kommer att undandra mig debatt av det slag som ofta blir fallet med V. Min fru har dött, det är sant, jag är extra känslig och det kan vara en förklaring till min rektion, men det har strängt taget inte med detta att göra.

Jag är övertygad om att det är farligt att ägna sig åt den typen av retorik. Jag vill inte bekämpa åsikten i sig utan sättet på vilket den ofta uttrycks.

Jag redigerar inte det förra inlägget. Det var dock dumt av mig att blanda in Hitler. Meningen var att illustrera hur lätt det blir fel när vi flyttar utgångspunkten för debatten. Jag misslyckades och ber om ursäkt.

Även jag och mitt parti bär ansvar. Jag tycker vi tar det. Vi hetsar inte, vi kastar inte sten i glashus. Har något sådant skett: maila mig på fredrikadolphson@gmail.com så tar jag upp saken på medlemsmöte.

V borde också uppmana till sådan intern diskussion för ni har, även om det är lätt att ignorera saken enkom beroende på att det är jag som framför den, strukturella problem i partiet.

Människor blir ofta bedrövliga i sociala medier. Säkert jag med. Vi tappar ofta hövligheten och därmed något av medmänskligheten. Jag vill inte längre vara en del av det.

Jag är nämligen så gammaldags att jag vill vara kompis med människor, också med mina politiska motståndare. För så är jag uppvuxen och skolad. Det är den liberala världen jag tror på. I en blandning av åsikter men alltid i ett klimat präglat av respekt växer vi och utvecklas. Min äldste vän är helt klart vänster. Vi gillar ännu efter 40 år att umgås, vi tycker ännu genuint bra om varann.

Låt oss istället för att gasta på internet mötas i verkligheten. Kanske efter Corona återkommande träffas på en pub eller kafé för att föra tvärpolitiska samtal. Lyssna, prata, bli upprörda och kanske arga, bli vänner, skratta och vara sams. Det vore väl något? Hänger ni med vänstern? Kommer ni om Sd dyker upp? Och vad säger ni i andra partier?

Kram!