till Paolo

Jaha, här sitter jag och anstränger mig för att inte tycka allt för synd om mig själv. Det är idag ett år sedan jag hade begravningsgudstjänst för min fru, mina barns mor. Huvaligen, självömkan är verkligen patetiskt. Så får jag ofrivilligt syn på din insta.

Vad i helvete?


Du och jag har aldrig riktigt klickat Paolo. Du är några år äldre än jag. Du slog igenom i filmen Stockholmsnatt i slutet på 80-talet när jag gick på högstadiet.

Stockholmsnatt. Inte tänker jag på körsbärsblommorna i Kungsan när jag nu motvilligt påminns om filmen.

Det står att läsa om Stockholmsnatt att den skildrar dig när du upplevde en identitetskris i det svenska samhället. Att det var skälet till att du utsatte människor för våld.

Om detta gjordes alltså en i mitt tycke rätt dålig film som alla i min generation var tvungna att se eftersom den användes i skolundervisningen. Det var visserligen i ett gott syfte, det ska sägas, vi unga skulle lära oss hur man kan lösa konflikter utan våld, hur man bör bete sig i samhället. Att man måste behärska sig. Ett gott syfte men icke desto mindre plågsam att se. Det tyckte jag redan då.

Följer du med i allt som nu produceras om dig, Paolo? Säkert inte. Det vore närmast att betrakta som självskadebeteende. Det anses att du är ett svin i största allmänhet samt bedrövlig på krishantering. Lite motsägelsefullt, måhända. Den överväldigande majoriteten är hursomhelst övertygad om att du ljuger, att du gjort det förut.

Det vore förvisso lätt att yla med – för jag har som sagt aldrig riktigt gillat dig. Du är för mig ännu en av alla dessa personer som mer eller mindre välförtjänt figurerar i offentligheten. Men jag ska försöka vara konstruktiv.

Here goes: Nu har du allt hoppat i Timells galna tunna. Game over. Snart nog skriver du säkert en bok om, i, självömkan. Om hål i hjärtan, trasighet, övergrepp i barndomen och sånt.

Visst kunde jag berätta något om brustna hjärtan för dig. Det kunde även ditt offer, henne vars kropp du köpte. Och många andra. Men vet du, jag tror inte du skulle lyssna.

Jag vill i möjligaste mån försöka undvika att kokettera från den höga moralens balustrad – nej, jag är faktiskt, även om jag djupt föraktar det du gjort, intresserad av vad som händer inuti en sexköpande mans huvud. Kalla mig pappafeminist eller vad du vill – men intresserad är jag. Hur tänker någon som köper sex? Hur är det möjligt att genomföra samlaget rent fysiskt? Frågorna är många.

Men låt oss inte teoretisera. Du har köpt en människas kropp. Du har ägnat dig åt slavhandel. Möjligen (definitivt om du frågar mig) våldtäkt.

Svär jag över detta ditt beteende svarar du för mitt inre som något taget ur Stockholmsnatt: ”kom igen då, vi ses i ringen”. Ditt våldsoffer behöver du inte ens bemöda dig med att ge något svar.

Paolo. Varför kallar jag dig förresten vid förnamn? Vi känner inte varann. Ett retoriskt grepp, jag vet, för att du och jag och offret ska närma oss varann – att vi alla ska få namn, kön och subjekt.

Jag tror alltsamman handlar om hyckleri. Jag tror du gjort det här förr och att du kommer att göra det igen om möjligheten uppstår. Så det måste vi förhindra. Det är viktigare än allt.

Jag tror du spelade in Stockholmsnatt av samma skäl som du köper människors kroppar. För att bli någon, för att du kan. Jag tror inte du för ett ögonblick någonsin reflekterat över filmens innehåll eller det felaktiga i att köpa någon.

Kanske är det på ett övergripande plan något bra att du kommit att ge sexköparen ett ansikte. Hur orättvist du än anser det vara.

Istället för att slänga alla produkter som bär ditt namn kunde dessa fortsätta säljas till förmån för alla sexköpares offer. En tanke bara. Men produkterna med en leende Paolo skulle antagligen få många konsumenter att tappa matlusten.

Paolo. Du lyssnar nog inte på mig, självfallet inte. Har du ens sett Stockholmsnatt? Kanske hoppas du på en uppföljare?

Filmen handlar alltså om att ta till våld på grund av en identitetskris i det svenska samhället. Var det vad du upplevde även denna gång, var det skälet till att du utsatte ditt offer för våld? Så oerhört cyniskt (i den moderna betydelsen). Hur tror du identitetskrisen ser ut hos ditt offer efter ditt övergrepp?

Jag har ett annat filmtips till dig och till många andra: Lilja Forever. Har du sett den? Du är med i den. Ja, du har ingen roll – men du gestaltas i birollerna. Du är torsken.

Självömkan sägs vara en gemensam nämnare hos de 10% bland män som köper sex. Iallafall hos dem som åker fast. Inte ömkan över brottet i sig eller över offrets belägenhet, nej, sorgen och missräkningen gäller oturen att åka dit. Du ingår här – det har du visat inför hela världen. Ditt Instagram och din intervju. Det är skälet till att jag tror som jag gör om dig.

Så vad händer inom den som tar beslutet att köpa en annan människas kropp? Tas beslutet under rus? Sexsvält? Hat? Ingen aning. Någon djupare kontakt med sitt känsloliv kan iallafall inte föreligga.

Paolo. Att det var just din nuna som fick bli omslagsbild för torskmagasinet är så himla typiskt. En kliché. Likväl inte. Det kunde varit nästan vem som helst.

Jag är inte kompetent nog att avgöra hur samhället kan hjälpa alla utsatta kvinnor. Men en sak vet jag – alla män som inte vill förknippas med detta måste reagera. Vi måste visa på en annan sorts manlighet. Upplåta vår stämma. Det räcker nu. Lite på samma sätt som demokraten måste rycka den svenska flaggan ur rasistens hand.

Inte alla män beter sig så här. Men några. 10% bland oss män köper sex. Du är en av dem, Paolo. Något fler än så gör det inte själva men tycker det är okej på ett principiellt plan.

Inte alla män – men du. Paolo Roberto. Just nu struntar jag i ditt inre hål, mörker eller barndom. Istället säger jag: lär dig medmänsklighet. Lär dig självbehärskning. Släpp ditt insta, skriv inga böcker. Kryp istället tillbaka in i din bur och sätt på dig munkavle tills du lärt dig hur man beter sig i samhället.


Att leva med någon annan länge, att älska den människan, är att ge upp något av sig själv. Det är att låta sig erövras istället för att erövra. Det är en känsla så varm och intensiv att den överlever döden. Jag tycker synd om dig, Paolo, för att du aldrig fått uppleva den känslan. Jag hatar dig för att du berövade ditt offer den.

min sanning III

För, vad jag kan påminna mig, för första gången känner jag mig tvungen att nyansera ett blogginlägg. Jäklar vad mycket kommentarer jag fått på allehanda kanaler. Mycket pling i telefonen när jag satte på den i morse.

Nåväl. Människor måste tas på stort allvar. Även jag har ett ansvar för ord – så jag ska försöka bemöta det kommentarerna i huvudsak handlat om.

Låt mig först säga att jag inte anser mig bättre eller att jag har rätt och V fel. Det jag reagerar på är det aggressiva sätt som V-anhängare (jag vet ju inte vilka de är egentligen) ofta har.

Jag kan säkert vara nog så polemisk, provokativ, kanske arrogant i motståndarens ögon. Men aldrig att jag övergår till personangrepp, hatar eller hotar. Det förekommer återkommande hos V. Detta är kärnan i min kritik.

Jag kan absolut redogöra för vem som sagt vad i olika sammanhang. Men vad gäller händelsen på Lugnetgymnasiet gör jag med hänsyn till de inblandade inte det. Därmed är den saken fördigdiskutetad för min del. Vad jag själv kallats genom åren tar jag gärna upp med vänsterns ledning om de så önskar.

Det är inte synd om mig. Jag skriver ju det tydligt – jag ömkar mig inte, klär mig inte i någon kofta, är inte bitter. Jag redogör enbart för varför jag kommer att undandra mig debatt av det slag som ofta blir fallet med V. Min fru har dött, det är sant, jag är extra känslig och det kan vara en förklaring till min rektion, men det har strängt taget inte med detta att göra.

Jag är övertygad om att det är farligt att ägna sig åt den typen av retorik. Jag vill inte bekämpa åsikten i sig utan sättet på vilket den ofta uttrycks.

Jag redigerar inte det förra inlägget. Det var dock dumt av mig att blanda in Hitler. Meningen var att illustrera hur lätt det blir fel när vi flyttar utgångspunkten för debatten. Jag misslyckades och ber om ursäkt.

Även jag och mitt parti bär ansvar. Jag tycker vi tar det. Vi hetsar inte, vi kastar inte sten i glashus. Har något sådant skett: maila mig på fredrikadolphson@gmail.com så tar jag upp saken på medlemsmöte.

V borde också uppmana till sådan intern diskussion för ni har, även om det är lätt att ignorera saken enkom beroende på att det är jag som framför den, strukturella problem i partiet.

Människor blir ofta bedrövliga i sociala medier. Säkert jag med. Vi tappar ofta hövligheten och därmed något av medmänskligheten. Jag vill inte längre vara en del av det.

Jag är nämligen så gammaldags att jag vill vara kompis med människor, också med mina politiska motståndare. För så är jag uppvuxen och skolad. Det är den liberala världen jag tror på. I en blandning av åsikter men alltid i ett klimat präglat av respekt växer vi och utvecklas. Min äldste vän är helt klart vänster. Vi gillar ännu efter 40 år att umgås, vi tycker ännu genuint bra om varann.

Låt oss istället för att gasta på internet mötas i verkligheten. Kanske efter Corona återkommande träffas på en pub eller kafé för att föra tvärpolitiska samtal. Lyssna, prata, bli upprörda och kanske arga, bli vänner, skratta och vara sams. Det vore väl något? Hänger ni med vänstern? Kommer ni om Sd dyker upp? Och vad säger ni i andra partier?

Kram!

bild 67 – min sanning

Ännu en vecka. Alla dessa dagar.

Jag har under denna passerade och för övrigt aldrig återkommande vecka slagit armen ur led, läxat upp det lokala Vänsterpartiet, välkomnat en schweizare till mitt hem, deltagit i fullmäktige och sjungit i kör.


Vad är sanning? Är Sverige fullt? Är Jimmie full? Vad vet vi egentligen? En sak som åtminstone jag vet är att vi äntligen ankommit upplysningen och den industriella revolutionen i mina kurser.


Det är ändå rätt märkligt att det moderna vetenskapliga genombrottet skedde i Europa.

Under 15- och 1600-talen var vår kontinent fullproppad av religiösa fanatiker och knappast platsen för vetenskaplig utveckling och tolerans. Det var ett Europa som möjligen passat Jimmie bättre än dagens – här förvisades judar och muslimer, kättar- och häxbålen flammade höga och religionskrigen stod som spön i backen.

Ville man dåförtiden finna ett multikulturellt och tolerant samhälle fick man snällt bege sig till Kairo eller Istanbul där sunnimuslimer, shiiter, ortodoxt kristna, katoliker, armenier, kopter, judar och faktiskt en och annan hindu relativt fredligt levde sida vid sida.

Även om problem förekom var detta ett intellektuellt paradis jämfört med Europa. I London slog man vid samma tid ihjäl katoliker, i Paris protestanter. Judarna var sedan länge bortjagade och ingen människa skulle någonsin komma på tanken att släppa en muslim över gränsen.


Ändå var det i Europa upplysningen och den vetenskapliga revolutionen började, inte i Kairo.

Men det är kanske inte så konstigt. Religion och vetenskap syftar båda till att bringa makt och struktur in till människors liv och ibland kan dessa två sammanfalla och bland inte.

Detta får mig hursomhelst att tro att det vansinne som just nu tycks drabba vissa delar av befolkningen – vilket i sin tur får vissa som aspirerar på makt att på bild posera i jaktkläder med budskapet att stänga gränsen, eller etter värre: åka till härdar för mänskligt lidande med budskapet att i Sverige är medlidandet slut – snart dragit vidare till historiens gödselstack.

Just ja – vi arbetar ju också med satir och humor i mina kurser.

Men lämnar vi satiren därhän: skämmes ta mig fan.


Men i skolan trummar vi alltså på. I skolan kan vi exempelvis låta Tolkien möta Churchill:

What can men do against such reckless hate?

Even though large tracts of Europe and many old and famous States have fallen or may fall into the grip of the Gestapo and all the odious apparatus of Nazi rule, we shall not flag or fail. We shall go on to the end. We shall fight in France, we shall fight on the seas and oceans, we shall fight with growing confidence and growing strength in the air, we shall defend our island, whatever the cost may be. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender, and if, which I do not for a moment believe, this island or a large part of it were subjugated and starving, then our Empire beyond the seas, armed and guarded by the British Fleet, would carry on the struggle, until, in God’s good time, the New World, with all its power and might, steps forth to the rescue and the liberation of the old.

Det viktigaste en lärare, eller strängt taget vem som helst, kan göra om hen strävar efter att väcka intresse hos sina elever eller sina åhörare är att berätta en personlig historia på ett sådant sätt som eleverna, eller åhörarna, vill höra fortsättningen på.

Jag, om jag får säga det själv, lyckas ofta med det i min blygsamma lilla värld. Så gjorde också Tolkien liksom Churchill och så gör även Jimmie.


Sanningen ligger måhända i betraktarens öga. Vad som får en politisk ledare att åka till katastrofens rand och håna nödlidande är obegripligt på så många plan att jag inte vet hur jag ska analysera det.

Medan Jimmie motar flyktingar i Turkiet motionerar lokala SD om att höja åkanterna i Falun för att undvika framtida översvämningar. Trots att vetenskapen förser dem i formation att detta inte är rätta sättet att lösa problemet framhärdar de inför öppen ridå i sin okunskap.

Måhända har vi därmed funnit partiets essens? Stäng gränsen, höj åkanten. Framhärda i okunskap.

Skillnaden mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är hursomhelst att de förra faktiskt, om än med viss möda, går att läxa upp.


Arm ur led? Ur led är tiden. Jag saknar en fjälled. Här kommer istället ett random akademiskt skämt:

Tur att man inte doktorerar för på promotionen i Uppsala (heter det inte promoveringen?!) säger de alltid accepte Corona.


Men. Det är som Churchill lär oss: vi får inte ge upp. Här följer en teaser för nästa veckas lektion om upplysning och vetenskaplig revolution.

Don’t miss.

Eller som Dotter 2 brukar säga: det är en oändlig tur att du inte är mattelärare pappa.

Alla på bilden (utom over headen) har givit sitt tillstånd att förekomma på den

Ännu en vecka. Alla dessa dagar.

Trevlig helg!


Källor:

Harari: Homo Deus

Nyberg (red) Winston Churchill de 200 bästa citaten

Wikipedia

bild 66 – vackra mask

Jag har drömt om Malin varje natt här i Bydalen. Positiva drömmar från tiden utan helvetescancern. Från tiden innan hennes friska sinne blev fångad i en sjuk kropp. Ofta står hon och vinkar åt mig på avstånd i drömmarna.


Livet är bra märkligt, numera. Men allt är inte Tinder som glimmar. Vi visar väl alla upp våra fasader och masker. Allt jag strävar efter är att inte hyckla… allt för mycket.


Kolla er farsa – han är skitläskig!

Vadå, brukar inte era pappor lägga ansiktsmask sista fredagen i månaden?

Öh, nä..?


Consuelo Vanderbilt ansågs för hundra år sedan vara världens vackraste kvinna. Då utgjorde hon det ultimata skönhetsidealet. Skönhetsideal förändras dock över tid – vem saknar inte den tid då den svällande vaden på en man ansågs väldigt sensuellt?

Consuelos historia är tragisk. Det började bra i det hon skilde sig från det kärlekslösa äktenskap hon tvingats in i och levde sedermera ett friare societetsliv. Med tiden blev det dock allt svårare att upprätthålla ryktet som internationell skönhet.

Vetenskapen visste dock på råd då den uppfunnit en metod att bromsa åldrande – något som med tiden gjorde Consuelo till ett av världens första offer för skönhetsoperationer.

Metoden utgjorde dåtidens spjutspetsteknologi och hade ursprungligen utvecklats i Wien för att åtgärda näsor som förstörts av syfilis. Konkret innebar den att man injicerade paraffin i ansiktet. Metodens användningsområde spreds snart från näsor till bröst, penisar och alltså för att återkalla ungdomens spänst till åldrade anletsdrag.

Det fanns ett problem. Paraffinet rörde sig runt i kroppen och tenderade att klumpa ihop sig på oönskade ställen. Och så bildades ibland hårda, broskliknande knölar och vätskande vargångar. I värsta fall kunde det leda till blindhet, kallbrand och faktiskt döden.

Consuelo dog inte men metoden som skulle bevara hennes skönhet förvandlade henne istället till ett monster. Åtminstone i hennes egna ögon. Paraffinet gled runt under huden och vanställde henne. I sin förtvivlan flydde hon offentligheten och levde i avskildhet fram till 1964 då hon som en gång ansågs som världens vackraste kvinna gick ur tiden.


Jag har numera ett Tinder-konto. Jajamän.

Det var junior som ansåg att jag utgjorde en mer än lovligt tragisk syn när han iakttog mig i en stol med (i hans tycke) ”glasartad blick fästad i fjärran” och tillsynes helt förlorad (i Brahms). Det är väl ment – men vad ser människor mig som för stackare, egentligen?

Jag påminde om att Gösta Ekman den äldre, som på sin tid ansågs som vacker och framgångsrik, var berömd för sin glasartade, mytiska blick. Visst, och han hade ju också ett tungt förflutet och nyttjade droger, menade junior glatt medan han servade en GT. Men, lade junior till med viss skärpa, Gösta hade inte något konto på Tinder.

Att jag satt och tänkte på ståchornas ståcha och var förlorad i förflutenhetens landskap utgjorde tydligen ingen ursäkt. Så han skaffade alltså ett konto åt mig. Tack så mycket.

Tyvärr fattar jag inte riktigt hur det hela fungerar – jag tycker ju att alla människor förtjänar en superlike eller två då och då. Sålunda har superliksen tagit slut för mig, man får nämligen inte ge bort hur många som helst på Tinder.

Verkliga livet – Tinder 1-0.

Hursomhelst: där, på Tinderkontot, har det inte hänt mycket. Men man blir sällan profet i sin egen hembygd, heter det ju. När jag i veckan ankom Jämtland för att fira sportlov rasslade det till i appen, minsann. Det fullkomligt regnade (jämförelsevis) likes. Gilla Jämtland! Här vet man att uppskatta mig efter förtjänst – mer så än hemma i Dalom, tydligen.

Kanske beror det på att ingen här känner mitt förflutna? Att jag inte har något att maskera? Hursomhelst – det är ståchor som är grejen 😍.

Tyvärr hade jag ingen tid till att säga hej till någon av de uppskattande för som kapten för flickornas sportlov kommer det egna jaget sist. Eller strängt taget först, eftersom jag trivs så oerhört väl i kaptensrollen.


God afton vackra mask lär vara orden Anckarström fällde innan det dödliga skottet avfyrades mot GIII på maskeradbalen. Säkert är det inte sant, säkert är det en faktoid.


Jag använder då och då ansiktsmask, om än inte en gång i månaden. Malin tyckte att det var en rolig sak med mig, en av mina små egenheter. Nu skrämmer jag istället barnens kamrater i min obetänksamhet. Inte kan jag förklara för dem att masken i fråga inte lika mycket är till för att skrämmas som för att höja mina aktier på en potentiell marknad för män i sena 40-årsåldern.

(Närå. Skämt. Okej?)

Livet är dock bra märkligt numera. Det är som om allt jag gör, uttrycker eller visar, saker som förr varit helt okej och höjd över varje misstanke, plötsligt betraktas genom den ensamståendes skenheliga nålsöga.


Consuelos skönhet var typisk för sin tid. När hon sökte besvärja åldrandets obönhörliga process gick det illa. På något vis befinner jag mig lika ofrivilligt i en tid där vett, snille et gloire tar sig andra uttryck än jag är van. Eller uttryckt med bakfyllans enkla terminologi: igår kung, idag knekt.

Med den skillnaden att jag ännu försöker hålla god min i elakt spel. Jag tänker minsann inte spruta in paraffin i… någonstans.

Verklig skönhet kommer inifrån

Håhåjaja. Rynka, ålder, elefantman eller semiflint är mig likgiltigt. Flickorna skrattade ihjäl sig när jag skrämdes medelst ansiktsmask.

Till syvende och sist: om det är något den stora maskeradbalen, den vi i dagligt tal kallar och benämner livet, lär oss så är det att när man själv till sist står inför den rykande flintlåspistolen så hjälper oss inga masker.


Jag har drömt om henne varje natt här i de jämtländska fjällen, platsen för vårt bröllop och där hon alltid kände sig hemma. Jag har vaknat varje morgon med ett leende. Men jag återvänder också snart till det oerhört smärtsamma tillfälle när hon sa att jag snart måste låta henne gå.

Men hur låter man tjugofem år gå? Jag försöker, det gör jag. Med appar, exempelvis. WordPress-appen och nu tydligen med Tinder-appen.

Att låta henne gå innebär inte att glömma. Så jag råder mig själv att lägga ner telefonen och leva i nuet.

Hon som en gång var världens vackraste kvinna är ännu världens vackraste människa. Om än i våra minnen.

Jag säger till sist som jag återkommande gör: min bästa tid är nu. I min värld skulle jag exempelvis kunna bli en helt okej afterskibandssångare.

Jämförelsevis.


Källor;

Peter Englund: Tystnadens historia


Relaterade blogginlägg

Ståchor, LH och Eva

för Fredriks skull

Jag har startat en alldeles egen kör. Det är faktiskt inte så många som gjort det, tror jag, så nog känner jag mig allt lite stolt. Kören har hållit på i över tio år nu och vi har väldigt kul.

MDP-kvartettens namn kom till mest av en slump. Man måste ju heta något. Bokstavskombinationen (en sådan måste väl också alla ha?) står för Mat Dryck Personlighet och är lånad från far och barnpsykologen Hans som använde den när de käkade ungkarlsmiddagar ihop i början på 1960-talet. Lite pretentiöst måhända, men det hela måste nog ändå betraktas med någon sorts glimt i någon sorts öga.

MDP består ungefär av samma ursprungliga gäng men flera medlemmar har tillkommit under åren. Vi är nu De Aderton när alla är närvarade. Det är därmed fullt i stämmorna. Kriterierna för medlemskap är enkla, man måste trivas och kunna uppföra sig (nåja) kring ett bord. Känner någon igen konceptet så har denne någon antagligen rätt. Idén finns nog i flera sammanhang även om just vår variant bär en viss prägel av Uppsalas stundenthistoriska romantik.

Förra året fyllde MDP alltså tio år vilket firades stort med pompa men även ståt i form av en stor konsert med påföljande fest. En av landets mest framstående dirigenter, OD:s Cecilia Rydinger, ställde upp och även flera sångare ur denna kör som ju är en av landets om inte nummer ett så åtminstone mest namnkunniga körer.

Lions samlade in pengar från publiken till förmån för cancerfonden.

Det blev en hejdundrande succé. Och fantastisk fest. Har jag hört. Jag var nämligen inte med. (Jo, lite på konserten).

Endast några dagar tidigare blev Malin sämre och efter ytterligare någon vecka (jag vet inte riktigt, min tidsuppfattning är lite dimmig från den här tiden) lämnade hon oss för alltid.

Så gick året och jag kämpar fortfarande på med tillvaron. Varje dag är en liten kamp därvidlag. Men det går. Det är strängt taget inte så synd om mig, tänker jag, det rullar helt enkelt på – som far brukar uttrycka det.

Så föddes idén, det var faktiskiskt Cilla (som Cecilia Rydinger familjärt kallas bland oss som känner henne) som förslog en repris. Det borde vi ha, tyckte hon. För din skull. Du fick ju inte vara med förra gången.

För Fredriks skull.

Och så blev det. Grabbarna levererar. Cilla ställer upp. Kristinegymnasiets ledning lånar ut sin aula. Det blir återigen en konsert till förmån för Cancerfonden. Kan man ha kul samtidigt som man bekämpar tillvarons jävligheter har man ju, så att säga, graverat inte mindre än två flugor samtidigt.

Och även om jag aldrig någonsin mer kommer att kunna sjunga Blommande sköna dalar utan att gråta floder känns det så väldigt, väldigt fint alltihop.

Så varmt välkommen, bäste du!

Konserten äger rum den 14:e mars klockan 16 i Kristinegymnasiets vackra aula. Det hela är gratis men det kommer att samlas in frivilliga bidrag till cancerfonden.

Är du dessutom, liksom vi, LIKSOM VI (förlåt, internt manskörsskämt) sugen på att gå på fest efteråt och delta i MDP med vänners storstilade sångarmiddag är också detta möjligt. Hör av dig till festgeneral Patric Thuresson så ordar det sig säkert. Han är sådan, nämligen. Det är principen om kvarnen och vem som faktiskt hann dit först som gäller.

Här är en länk till anmälan och information.

Här är en länk till MDP

ad libitum vs fronesis

Jag fyller år i dag. För 20 år sedan fyllde jag 28 och gjorde min första termin på Falu gymnasium. Jag åkte med estetiska arbetslaget till Rom och firade min födelsedag på bästa tänkbara sätt.


 

Ad libitum (ad lib) är en latinsk term som betyder efter behag eller efter godtycke. Termen förekommer inom musik, psykologi, medicin och biologi. Och så klart: inom kokkonsten.

 

man tager vad man haver

 

Fronesis är ett begrepp inom retoriken avseende talarens etos. Ordet är grekiskt och betyder gott omdöme, förstånd eller kompetens. Det var Aristoteles som myntade det och han avsåg därmed förmågan att välja hur man ska lägga upp ett framförande för att nå önskat resultat. Det handlar om omdöme eller känsla för att välja det som ska sägas (ämne) medan termen teckne innebär förmågan att välja rätt språk (uttrycksformer, ord, metaforer med mera) för att uppnå detta. Kort sagt: hur det ska sägas.

Fronesis och teckne kompletterar sålunda varandra och är raka motsatsen till ad libitum.

Den klassiska retoriken har särskilda krav för vad som kännetecknar en trovärdig (etos) talare. Hen ska besitta fronesisarete (god karaktär) och eunoia (utstråla välvilja gentemot publiken). Vi skulle kanske idag sammanfatta dessa egenskaper under begreppet social kompetens.

Värt att notera är att romarna senare kallade samma sak för sensus communis (sunt förnuft). Vad dessa retoriska egenskaper innebär i praktiken har dock varierat från tid till tid, kultur till kultur och även inom olika sociala sammanhang och situationer.

För att talaren ska kunna uppfattas ha fronesis måste det framgå för publiken att vederbörande vet vad hen pratar om och gärna, för att få det extra trovärdigt, förstärka framförandet med egna erfarenheter. 


 

Hur gick det?

Är du politiker nu, eller?

 

Det är rätt många som frågat hur det gick i valet. Både för mig personligen och för partiet. Även om de allra flesta antagligen inte delar min ideologiska övertygelse (jag måste alltid utgå från att de människor jag samtalar med utanför partikretsen inte gör det) så har det i allmänhet funnits ett välvilligt intresse bakom frågan.

Många säger också att de har respekt för oss som engagerar oss politiskt. Jag brukar återgälda artigheten genom att uppmana vederbörande att göra det samma. Men frågan gällde alltså hur det gick.

Jo, det gick rätt bra. Personligen fick jag 144 personkryss (att jämföra med ett tjugotal 2010) vilket gör mig till den tredje mest kryssade kandidaten inom Centerpartiet här i kretsen. Inte så illa – tack alla som gav mig sin röst! Partiet gick också framåt både nationellt och lokalt – i Falun gjorde vi vårt bästa resultat sedan tidigt 1980-tal. (Det är nästan Fälldin-klass på oss!)

Vi utgör nu stommen i Faluns politiska ledning och har efter valet format ett nytt styre tillsammans med Alliansen. Då detta inte räcker för majoritet har en valteknisk samverkan ingåtts med V (något en intresserad kan läsa mer om via dt.se, Radio Dalarna med flera kanaler). Vi fick i Joakim Storck kommunens högsta politiska post: kommunstyrelsens ordförande.

Så visst har det gått bra för oss.

Jag har personligen inte haft något inflytande i förhandlingarna med mer än att jag fått möjlighet att komma med synpunkter på medlems- och styrelsemöten. Inom C följs en tydlig demokratisk modell – partiet nominerade mig som kandidat nummer tre och väljarna bekräftade det. Därför försöker partiet också fördela uppdragen därefter.

Detta innebär att jag är  personligt vald av väljarna till ordinarie ledamot i kommunfullmäktige. Jag är dessutom utsedd till ersättare i kommunstyrelsen samt kommunstyrelsens ledningsutskott. Till det kommer uppdrag som ordinarie ledamot, tillika förste vice ordförande, i kommunstyrelsens utvecklingsutskott. Till detta kan också några mindre uppdrag komma som följer med dessa platser (som styrelseuppdrag i kommunala stiftelser och organisationer).

Så jag antar att svaret är att det gick bra även för undertecknad. Och jag är nog verkligen att betrakta som politiker nu – även om jag själv aldrig sett mig som en sådan. Inte egentligen. Jag är ju historielärare. Och körsångare. Och talhållare. Och pappa. Och..

Jag antar att begreppet fritidspolitiker existerar av en anledning. Det bästa i allt det här är dock att jag för första gången i mitt liv kan stoltsera med en politisk post min gamle far faktiskt inte redan innehaft. Som ledamot i SPI under 00-talet satt han i nämnder och kommunstyrelsen.

 

Jaa, just ja, där satt jag… och då inledde jag mitt anförande med ”det är ingen idé att mjölka kon om man spiller ut mjölken i båset…”

 

Det där är över nu. Som förste vice ordförande i kommunens utvecklingsutskott når jag en position far aldrig haft. Nu kanske någon får för sig att jag tävlar med far men låt mig högtidligen försäkra om att icke så är. Jag vore nämligen chanslös. Däremot kanske jag ärvt något av hans syn på saker och ting.

Men vad vet man, egentligen.

Jag gillar valrörelser. Det är där jag har min styrka. Och nog har jag har testat fronesis i skriftliga och verbala debatter under denna valrörelse. Men jag har inte haft något direkt mål för min personliga del så kanske är jag nog i viss mån ändå att betrakta som något av ad libitum.

Men jag är inte färdig och det är precis som det ska med den saken. Nu får jag försöka förvalta förtroendet och bygga ett mer beständigt fonesis över mandatperioden.

 

img_0800
Centerns ledamöter i kommunstyrelsen. Ja, och så Kristina så klart. Det var ju hon som donerade marken rådhuset står på.

 


 

Jag fyller alltså år idag. Och det är som det ska med mig. Jag är ännu efter 20 år lärare och en hel del annat. Jag gillar fortfarande att kliva runt i Rom och har återvänt flera gånger sedan första gången.

Vad kan jag säga mer än: ad libitum! 

 


 

Källor:

Aristoteles: Retoriken

lyckolandet II

Lycka brukar i allmänhet beskrivas som en känsla av välbehag.


Under den senare delen av 1900-talet har olika forskningsfält inom psykologi, sociologi, antropologi och filosofi (historiker funderar sällan över begreppet lycka) intresserat sig för vad som skapar lycka, samt vad lycka är, i människors liv.

Kanske är lycka inget mindre än varje människas enträgna strävan efter ett liv där ens behov tillgodoses i så stor utsträckning som möjligt. Detta är inte liktydigt med att vara framgångsrik på olika plan då en framgångsrik person fortfarande kan vara olycklig.

Sedan får man ta hänsyn till psykisk sjukdom, kriminalitet, droger och sånt men det faller utanför denna bloggs omfång. Däremot blir, ur mitt perspektiv sett, det intressant att diskutera vad som händer när olika gruppers eller individers behov och önskemål, alltså deras strävan efter lycka, krockar med varandra.

Flera undersökningar visar att människor i rika länder, perioder i historien eller familjer inte är lyckligare än i sina fattigare motsvarigheter. Inte heller har stora vinster, allvarliga olyckor eller tillgång till diverse materiella ting någon långvarig effekt på människors allmänna lyckotillstånd.

Globalt tar omkring 800 000 människor varje år sitt eget liv och bland 15–29-åringar är det den näst vanligaste dödsorsaken världen över. Antalet svenskar som begår självmord har legat tämligen konstant under lång tid – om nu det är ett mått på något.

Exempel på saker som däremot har påverkan på hur lyckliga vi känner oss är personlig status i respektive sammanhang, respekt från andra människor i största allmänhet samt att ett fördelaktigt utseende.

Trots allt elände anser sig en majoritet av befolkningarna i västvärlden som lyckliga. Något som kan tyckas lite motsägelsefullt är att de flesta också tror sig vara lyckligare än andra i sin omgivning.

Jag mår  i alla fall bättre Benke… hur jag vet det? Men kolla på honom hur han håller på!?

Känslolivet hänger inte nödvändigtvis ihop med lycka. En person kan vara ledsen då hens älskade husdjur har lämnat in men samtidigt vara lycklig. Detta om vederbörande anser att det egna livet är meningsfullt och innehåller saker hen värdesätter, exempelvis nära relationer och arbetsglädje.

Alltså är personen på det hela taget lycklig även om hen känslomässigt för en tid sörjer sitt husdjur. Hur stor del av lycka som har med positiva känslor respektive positiv värdering av det egna livet att göra, är däremot en öppen fråga.

Lycka är som sagt ingenting som man uppnår genom tillgång pengar, flådigt boende eller vilket välstånd man generellt sett finner sig i. Nej, lyckan finner man tydligen inom sig själv, genom sina handlingar och genom att vara nöjd över den man är och det man har.

Därmed verkar ordet integritet vara ett synonym till lycka.

Vissa undersökningar visar att Puerto Rico och Mexiko har den lyckligaste befolkningen i hela världen medan hela 40 % av USA:s befolkning är mindre lyckliga än genomsnittet i dessa länder. Det hör man sällan president Trump tala om – möjligen hittar vi här en förklaring till att han har svårt att finna finansiering för sin beramade mur.

Men det är ju bara spekulationer, förstås.


Vi lever idag historiskt sett i stort överflöd. Vi har allting vi kan tänkas behöva och mer därtill (vi tycks dock ha ett fördelningsproblem med rikedomen) – men är vi lyckligare? Var, exempelvis, Lucy lyckligare strax innan hon för 3,2 miljoner år sedan ramlade ner från ett träd och slog ihjäl sig än Neil Armstrong när han 1969 klampade omkring på månen?

Mänskligheten har verkligen åstadkommit makalösa ting (och en hel del elände). Men om Lucy var lyckligare sina sista sekunder i livet än vad Neil var – vad är då meningen med alltihop?

Historien besvarar inte den här typen av frågor. Vi kan aldrig veta om babylonierna var lyckligare än undersåtarna i Rom eller medborgarna i dagens USA.

Alla politiska, filosofiska och religiösa föreställningar, däremot, bygger på visioner och föreställningar om kollektiv och individuell lycka. Dessa frågor är så laddade för oss att vi blir osams, till och med går i krig, till förmån för den egna övertygelsen.

Ett vanligt påstående är att människan använder sina förmågor till att mildra det kollektiva eländet men tyvärr verkar det som att nya färdigheter inte alltid leder till ett bättre, lyckligare liv. Åtminstone inte för alla.

Ta exempelvis Sverige när yngre järnålder övergick i medeltid genom att den katolska kyrkan ersatte vikingatidens förställningsvärld. Det blev visserligen förbjudet att ha slavar men för kvinnorna blev det knappast så mycket bättre. Vikingasamhället var inom respektive klass relativt jämställt.

Sedan kom den mer kristet baserade landslagen:

kvinnan ska vara mannen till hjälp och underdåne men ej träl eller fotapall

På många sätt främjades utvecklingen när Europas imperier bredde ut sig i världen men utvecklingen kom sällan urinnevånarna till del. Arvet från det kan vi fortfarande märka i vår moderna värld. Idag kan vi resa som aldrig förr och vi i väst lever i allt väsentligt behagliga liv samtidigt som vi håller på att förstöra planeten.

När den indiska och kinesiska medelklassen beter sig som sin svenska motsvarighet  – då ska vi få se på klimatpåverkan.

Vi missbrukar tydligen ofta vår makt och våra möjligheter. Men det finns faktiskt utveckling som lett till ökad lycka. Mediciner som hindrar farsoter, lägre barnadödlighet, och färre krig. Ingen kan argumentera för att detta inte ökat lyckan.

Men allt detta kan som sagt i förlängningen leda till global katastrof eftersom det tycks som vi rubbat ekobalansen. Min slutsats är att vi måste ta hänsyn till befolkningens lycka i hela världen – inte bara det egna landet eller individen.


Att dra en lans för sin strävan mot lycka. Det är rätt många som attackerar mig, Centerpartiet och Annie Lööf i dessa dagar. Opinionsbildare (eller företrädare för) från vänster, miljöaktivister, klimatförnekare, högerpopulister, moderater och kristdemokrater.

Jag ifrågasätter kommunikationen om en nyligen presenterad undersökning om det fria skolvalet eller hävdar att det knappast är Centerpartiets fel att Kristersson inte kan bli statsminister med hjälp av SD. Genast har man en aggressiv, hånfull digital bisvärm att tampas med.

Jag inbjuder till samtal i verkligheten men får inga svar – bisvärmen tycks trivas bäst digitalt. Nåja, det är iallafall en sak som stämmer för mig: jag blir lyckligare av att följa min övertygelse och mina värderingar.


Lycka, ja. Jag tror att jag avslutar med det bästa Niklas Strömstedt gjort.  Den gör mig om inte lycklig så förmedlar den åtminstone en stor känsla av välbehag.


Källor:

Wikipedia

Youtube

Folhälsomyndigheten.se


Relaterade blogginlägg:

Lyckolandet