stilla veckan – hard core

Jag kommenterar återkommande för eleverna bakgrunden till olika högtider och företeelser som vi firar eller uppmärksammar. Stilla veckan, exempelvis. Min egen vecka har möjligen varit stilla till det yttre men mitt inre, ja det är en helt annan fråga.

Någon frågade välmenande hur det känns, egentligen. Ja, hur känns det? Hur känner man sig egentligen efter att ha fått frågan vad ens käresta ska ha för kläder på sig i kistan. Och hur känns det egentligen att lämna en avdelning med sina barns mammas ägodelar i några väskor – men utan henne, för alltid utan henne. Långsamt går vi mot hissen. På många sätt en personlig golgatavandring.

Rädslan över vad som väntar utanför sjukhuset, detta sjukhus som varit en naturlig del av våra liv de senaste två åren. Nu är det över. En liten hand som hårt kramar din.

du ska väl inte dö, pappa?

Hur det känns egentligen. Jo, det känns som min själ befinner sig i torktumlaren och det digitala räkneverket säger att programmet är klart. Men så fort jag tar i handtaget går tumlaren igång igen, ett extra varv. Och ett till. Och så där håller det på. Man vet innerst inne att tumlaren inte alls är klar, räkneverket ljuger, det kommer att ta minst fem minuter till innan luckan går att öppna. Och tål förresten en själ att tumlas? Är den tvättad i rätt antal grader? Vilken kvalitet kommer min själ att hålla när jag äntligen tar mod till mig och öppnar luckan? Är den intakt?

(GLÖM INTE LUDDET!)

Om någon undrar huruvida jag är nykter när jag skriver dessa rader vill jag till mitt försvar hävda att det är jag visst det. Jag sjunger nämligen i kyrkokör och det är långfredag. Senast i morse sjöng jag. Räcker inte det som försvar, vet jag inte vad jag ska säga. Huruvida jag är vid sunda vätskor, ja det är en annan fråga. Det avgör till syvende og sidst torktumlaren.

Möjligen har någon noterat att jag delar musik som relaterar det jag nu går igenom. Det handlar om terapi, liksom skrivandet, och det funkar rätt bra att välja ett musikstycke om dagen att lyssna intensivt på. Musik som på ett eller annat sätt berör vår relation och vårt gemensamma liv. Säkert kommer någon att tröttna på mig innan detta är över, men strängt taget gör jag det faktiskt för min egen skull.

All denna musik vi sjungit tillsammans, Malin och jag. Så här i påsktid kommer jag att tänka på Johannespassionen som vi sjöng 2016. Pasio betyder att lida, och lider gör ju jag. Alla som saknar någon lider.

Just Johannespassionen 2016 gick vi all in på och lyssnade, diskuterade, njöt och analyserade. Vårt fredagsmys bestod ofta av rödvin och (Johannes)passion. Jodå, jag inser hur pretto det låter, det gör jag. Men det är ju de små grejerna jag saknar mest, de som gjorde oss till oss och definierade oss som par. Det benhårda vi som inte ens barnen var en del av.

Särskilt det här stycket (ja, jag vet att det inte riktigt passar i kronologin för berättelsen vs långfredagen) lyssnade vi på. Och när vi hörde det live av Hedvig Åberg, förlåt Eriksson (det är till att leva i det förgångna, grabben) ja, då var vi båda tysta av hänförelse. Länge var vi det, i bilen hem. Sen släppte fördämningen: men vad bra hon var!

Nu är det tyst inom mig och om någon fördämning bryts, så är det sorg och tårar det handlar om. Som sig bör under en traditionell långfredag. Det är väl därför jag spelar och delar musik, kan tänka.

Jag saknar dig, Malle. Stilla, stormigt, högt och lågt. Dovt i bröstet, brännande i ögonvrån, glatt, ledsamt och förstrött så saknar jag dig av hela mitt hjärtas alla vrår.


Vad mer att andraga? Jo, igår köpte jag ett radhus. Men det är en annan historia, det.


Relaterat:

Johannespassionen inifrån

Malin

Det är med oändlig sorg jag måste meddela att min älskade fru och allra bästa vän, flickornas mamma, Malin, efter en hård och på alla sätt ojämn kamp lämnat oss.

Först vill jag be alla släktingar och vänner som tills helt nyss inte vetat något, eller relativt lite, om ursäkt. Men det är ju så hon är, min Malin. Och så ville hon ha det. Full av integritet in i det sista.

Hon har dock godkänt dessa ord.

Malin hatade, verkligen hatade, varje enskilt ögonblick som sjuk i cancer. Inte så som vårdpersonalen ibland trodde att hon levde i förnekelse. Nej, hon visste nog hur illa det var ställt men föredrog att inte se sig som sjuk. Allt skulle rulla på som vanligt.

Hon jobbade tills nyss, försökte så länge som möjligt uppehålla körsången (hmoll-mässan blev hennes ofullbordade verk) och planerade in i det sista resor och upplevelser för familjen.

Nu är det över. Nog lurade hon er ordentligt, va? Min bror Viktor, han visste ju att hon var sjuk men inte hur nära slutet vi var, blev arg när han först hörde vad klockan var slagen: vad i helvete vi drack ju Dry Martinis för tre veckor sen?!

Hur, kan man undra, hamnade vi i detta jordiska helvetes alldeles egna slukhål?

I oktober 2017 åkte Malin till sjukhuset med vätska i magen. Det visade sig vara cancer som inte gick att operera. Sedan dess har hon genomgått flera behandlingar med cellgifter. Inget har hjälpt särskilt länge eller mycket. Men biverkningarna härjade däremot med full styrka. Till sist gick det helt enkelt inte längre.

Men vad hon kämpat. Kunde jag beskriva det för er så skulle jag. Men det går inte så jag nöjer mig med att säga följande. Hon har verkligen försökt. Okej? Hon hälsar till er alla på sitt karaktäristiska vis och tackar för den omtanke som hon vet att ni har eller kommer att visa.

Jag återkommer med information om begravning men kan kort säga att den kommer att ske i Kopparbergs kyrka här i Falun. Hon hoppas på ”en maffig kör, men det går väl inte för det är ju snart påsk”. Min Malin, min älskade. Jag ska göra vad jag kan.

Jag är bortom sorg och bortom ord. Men jag kan ändå inte låta bli att uttrycka en oändlig tacksamhet över att jag fick tillbringa 25 år tillsammans med världens bästa person. Det hade gärna fått bli 25 till, förstås, men 25 år är inte illa om man betänker alternativet: att inte leva 25 år med henne. Och man får väl inte gapa efter för mycket, antar jag.

Jag tänker också på dem som arbetar inom vården, det måste ändå vara världens finaste och viktigaste jobb. Det måste också vara ett otroligt svårt arbete. Till personalen på kvinnokliniken och palliativa avdelningen vill jag rikta ett stort, varmt och kärleksfullt tack för er vård och omsorg av min Malin. Och av mig, för den delen.

Det kan inte vara alldeles lätt att ta hand om en storgråtandes snubbe som vobblar omkring i personalrum och korridorer hela tiden. Tack för er fina vård och medkänsla ni visat – framförallt för flickorna.

Jag vill även tacka dem som funnits där på olika sätt med varma ord, kramar och erbjudanden – jag är alldeles överväldigad av all kärlek som visats oss. Särskilt Malins föräldrar och våra fina, fina vänner. Magnus förstås, och alla ni andra..

Jag vill avsluta med några egna ord till en som älskade livet ända in i det sista.

Så lägger sig vinden och tältduken slutar smattra och slå. Allt blir med ens alldeles lugnt och stilla. Du kryper ur sovsäcken och lämnar tältet. Jag iakttar dig genom tältöppningen när du sträcker lite på dig i morgonsolen. Plötsligt tjuter du till helt kort i en blandning av väl- och obehag. Du suger in den klara fjälluften. Du njuter, verkligen njuter. Så strövar du iväg över fjällheden och försvinner bakom en sluttning.

Jag älskar dig, bästa kompis, tänker jag och ligger kvar. Bara en liten, liten stund till.

Vad mycket roligt vi haft tillsammans, du och jag. Från studietiden i Uppsala tills för fyra veckor sedan.

Att få dela de sista dygnen med dig är bland det vackraste jag någonsin upplevt. Vilket underbart avsked. Vi har under en knapp vecka sovit i samma säng, kramats, pussats och viskat underbara saker till varandra. Hela mitt känsloliv är förvisso i spillror – fast på ett bakvänt bra sätt i en bland av total sorg och fullständig kärlek.

Jag måste få citera åtminstone en sak du sa, precis i slutet. Det här var ju jäkligt onödigt – ska vi inte ta och skippa det? Äh, det blir nog bra förresten – jag litar på dig.

Så typiskt dig. Men riktigt bra kan det nog aldrig mer bli, det får du förlåta mig. Nu har jag och tjejerna gått runt och gråtit med vårdpersonalen, tackat och sagt farväl.

Å, vad jag redan saknar dig Malle.

Å, vad jag älskar dig.

ad libitum vs fronesis

Jag fyller år i dag. För 20 år sedan fyllde jag 28 och gjorde min första termin på Falu gymnasium. Jag åkte med estetiska arbetslaget till Rom och firade min födelsedag på bästa tänkbara sätt.


 

Ad libitum (ad lib) är en latinsk term som betyder efter behag eller efter godtycke. Termen förekommer inom musik, psykologi, medicin och biologi. Och så klart: inom kokkonsten.

 

man tager vad man haver

 

Fronesis är ett begrepp inom retoriken avseende talarens etos. Ordet är grekiskt och betyder gott omdöme, förstånd eller kompetens. Det var Aristoteles som myntade det och han avsåg därmed förmågan att välja hur man ska lägga upp ett framförande för att nå önskat resultat. Det handlar om omdöme eller känsla för att välja det som ska sägas (ämne) medan termen teckne innebär förmågan att välja rätt språk (uttrycksformer, ord, metaforer med mera) för att uppnå detta. Kort sagt: hur det ska sägas.

Fronesis och teckne kompletterar sålunda varandra och är raka motsatsen till ad libitum.

Den klassiska retoriken har särskilda krav för vad som kännetecknar en trovärdig (etos) talare. Hen ska besitta fronesisarete (god karaktär) och eunoia (utstråla välvilja gentemot publiken). Vi skulle kanske idag sammanfatta dessa egenskaper under begreppet social kompetens.

Värt att notera är att romarna senare kallade samma sak för sensus communis (sunt förnuft). Vad dessa retoriska egenskaper innebär i praktiken har dock varierat från tid till tid, kultur till kultur och även inom olika sociala sammanhang och situationer.

För att talaren ska kunna uppfattas ha fronesis måste det framgå för publiken att vederbörande vet vad hen pratar om och gärna, för att få det extra trovärdigt, förstärka framförandet med egna erfarenheter. 


 

Hur gick det?

Är du politiker nu, eller?

 

Det är rätt många som frågat hur det gick i valet. Både för mig personligen och för partiet. Även om de allra flesta antagligen inte delar min ideologiska övertygelse (jag måste alltid utgå från att de människor jag samtalar med utanför partikretsen inte gör det) så har det i allmänhet funnits ett välvilligt intresse bakom frågan.

Många säger också att de har respekt för oss som engagerar oss politiskt. Jag brukar återgälda artigheten genom att uppmana vederbörande att göra det samma. Men frågan gällde alltså hur det gick.

Jo, det gick rätt bra. Personligen fick jag 144 personkryss (att jämföra med ett tjugotal 2010) vilket gör mig till den tredje mest kryssade kandidaten inom Centerpartiet här i kretsen. Inte så illa – tack alla som gav mig sin röst! Partiet gick också framåt både nationellt och lokalt – i Falun gjorde vi vårt bästa resultat sedan tidigt 1980-tal. (Det är nästan Fälldin-klass på oss!)

Vi utgör nu stommen i Faluns politiska ledning och har efter valet format ett nytt styre tillsammans med Alliansen. Då detta inte räcker för majoritet har en valteknisk samverkan ingåtts med V (något en intresserad kan läsa mer om via dt.se, Radio Dalarna med flera kanaler). Vi fick i Joakim Storck kommunens högsta politiska post: kommunstyrelsens ordförande.

Så visst har det gått bra för oss.

Jag har personligen inte haft något inflytande i förhandlingarna med mer än att jag fått möjlighet att komma med synpunkter på medlems- och styrelsemöten. Inom C följs en tydlig demokratisk modell – partiet nominerade mig som kandidat nummer tre och väljarna bekräftade det. Därför försöker partiet också fördela uppdragen därefter.

Detta innebär att jag är  personligt vald av väljarna till ordinarie ledamot i kommunfullmäktige. Jag är dessutom utsedd till ersättare i kommunstyrelsen samt kommunstyrelsens ledningsutskott. Till det kommer uppdrag som ordinarie ledamot, tillika förste vice ordförande, i kommunstyrelsens utvecklingsutskott. Till detta kan också några mindre uppdrag komma som följer med dessa platser (som styrelseuppdrag i kommunala stiftelser och organisationer).

Så jag antar att svaret är att det gick bra även för undertecknad. Och jag är nog verkligen att betrakta som politiker nu – även om jag själv aldrig sett mig som en sådan. Inte egentligen. Jag är ju historielärare. Och körsångare. Och talhållare. Och pappa. Och..

Jag antar att begreppet fritidspolitiker existerar av en anledning. Det bästa i allt det här är dock att jag för första gången i mitt liv kan stoltsera med en politisk post min gamle far faktiskt inte redan innehaft. Som ledamot i SPI under 00-talet satt han i nämnder och kommunstyrelsen.

 

Jaa, just ja, där satt jag… och då inledde jag mitt anförande med ”det är ingen idé att mjölka kon om man spiller ut mjölken i båset…”

 

Det där är över nu. Som förste vice ordförande i kommunens utvecklingsutskott når jag en position far aldrig haft. Nu kanske någon får för sig att jag tävlar med far men låt mig högtidligen försäkra om att icke så är. Jag vore nämligen chanslös. Däremot kanske jag ärvt något av hans syn på saker och ting.

Men vad vet man, egentligen.

Jag gillar valrörelser. Det är där jag har min styrka. Och nog har jag har testat fronesis i skriftliga och verbala debatter under denna valrörelse. Men jag har inte haft något direkt mål för min personliga del så kanske är jag nog i viss mån ändå att betrakta som något av ad libitum.

Men jag är inte färdig och det är precis som det ska med den saken. Nu får jag försöka förvalta förtroendet och bygga ett mer beständigt fonesis över mandatperioden.

 

img_0800
Centerns ledamöter i kommunstyrelsen. Ja, och så Kristina så klart. Det var ju hon som donerade marken rådhuset står på.

 


 

Jag fyller alltså år idag. Och det är som det ska med mig. Jag är ännu efter 20 år lärare och en hel del annat. Jag gillar fortfarande att kliva runt i Rom och har återvänt flera gånger sedan första gången.

Vad kan jag säga mer än: ad libitum! 

 


 

Källor:

Aristoteles: Retoriken

lyckolandet II

Lycka brukar i allmänhet beskrivas som en känsla av välbehag.


Under den senare delen av 1900-talet har olika forskningsfält inom psykologi, sociologi, antropologi och filosofi (historiker funderar sällan över begreppet lycka) intresserat sig för vad som skapar lycka, samt vad lycka är, i människors liv.

Kanske är lycka inget mindre än varje människas enträgna strävan efter ett liv där ens behov tillgodoses i så stor utsträckning som möjligt. Detta är inte liktydigt med att vara framgångsrik på olika plan då en framgångsrik person fortfarande kan vara olycklig.

Sedan får man ta hänsyn till psykisk sjukdom, kriminalitet, droger och sånt men det faller utanför denna bloggs omfång. Däremot blir, ur mitt perspektiv sett, det intressant att diskutera vad som händer när olika gruppers eller individers behov och önskemål, alltså deras strävan efter lycka, krockar med varandra.

Flera undersökningar visar att människor i rika länder, perioder i historien eller familjer inte är lyckligare än i sina fattigare motsvarigheter. Inte heller har stora vinster, allvarliga olyckor eller tillgång till diverse materiella ting någon långvarig effekt på människors allmänna lyckotillstånd.

Globalt tar omkring 800 000 människor varje år sitt eget liv och bland 15–29-åringar är det den näst vanligaste dödsorsaken världen över. Antalet svenskar som begår självmord har legat tämligen konstant under lång tid – om nu det är ett mått på något.

Exempel på saker som däremot har påverkan på hur lyckliga vi känner oss är personlig status i respektive sammanhang, respekt från andra människor i största allmänhet samt att ett fördelaktigt utseende.

Trots allt elände anser sig en majoritet av befolkningarna i västvärlden som lyckliga. Något som kan tyckas lite motsägelsefullt är att de flesta också tror sig vara lyckligare än andra i sin omgivning.

Jag mår  i alla fall bättre Benke… hur jag vet det? Men kolla på honom hur han håller på!?

Känslolivet hänger inte nödvändigtvis ihop med lycka. En person kan vara ledsen då hens älskade husdjur har lämnat in men samtidigt vara lycklig. Detta om vederbörande anser att det egna livet är meningsfullt och innehåller saker hen värdesätter, exempelvis nära relationer och arbetsglädje.

Alltså är personen på det hela taget lycklig även om hen känslomässigt för en tid sörjer sitt husdjur. Hur stor del av lycka som har med positiva känslor respektive positiv värdering av det egna livet att göra, är däremot en öppen fråga.

Lycka är som sagt ingenting som man uppnår genom tillgång pengar, flådigt boende eller vilket välstånd man generellt sett finner sig i. Nej, lyckan finner man tydligen inom sig själv, genom sina handlingar och genom att vara nöjd över den man är och det man har.

Därmed verkar ordet integritet vara ett synonym till lycka.

Vissa undersökningar visar att Puerto Rico och Mexiko har den lyckligaste befolkningen i hela världen medan hela 40 % av USA:s befolkning är mindre lyckliga än genomsnittet i dessa länder. Det hör man sällan president Trump tala om – möjligen hittar vi här en förklaring till att han har svårt att finna finansiering för sin beramade mur.

Men det är ju bara spekulationer, förstås.


Vi lever idag historiskt sett i stort överflöd. Vi har allting vi kan tänkas behöva och mer därtill (vi tycks dock ha ett fördelningsproblem med rikedomen) – men är vi lyckligare? Var, exempelvis, Lucy lyckligare strax innan hon för 3,2 miljoner år sedan ramlade ner från ett träd och slog ihjäl sig än Neil Armstrong när han 1969 klampade omkring på månen?

Mänskligheten har verkligen åstadkommit makalösa ting (och en hel del elände). Men om Lucy var lyckligare sina sista sekunder i livet än vad Neil var – vad är då meningen med alltihop?

Historien besvarar inte den här typen av frågor. Vi kan aldrig veta om babylonierna var lyckligare än undersåtarna i Rom eller medborgarna i dagens USA.

Alla politiska, filosofiska och religiösa föreställningar, däremot, bygger på visioner och föreställningar om kollektiv och individuell lycka. Dessa frågor är så laddade för oss att vi blir osams, till och med går i krig, till förmån för den egna övertygelsen.

Ett vanligt påstående är att människan använder sina förmågor till att mildra det kollektiva eländet men tyvärr verkar det som att nya färdigheter inte alltid leder till ett bättre, lyckligare liv. Åtminstone inte för alla.

Ta exempelvis Sverige när yngre järnålder övergick i medeltid genom att den katolska kyrkan ersatte vikingatidens förställningsvärld. Det blev visserligen förbjudet att ha slavar men för kvinnorna blev det knappast så mycket bättre. Vikingasamhället var inom respektive klass relativt jämställt.

Sedan kom den mer kristet baserade landslagen:

kvinnan ska vara mannen till hjälp och underdåne men ej träl eller fotapall

På många sätt främjades utvecklingen när Europas imperier bredde ut sig i världen men utvecklingen kom sällan urinnevånarna till del. Arvet från det kan vi fortfarande märka i vår moderna värld. Idag kan vi resa som aldrig förr och vi i väst lever i allt väsentligt behagliga liv samtidigt som vi håller på att förstöra planeten.

När den indiska och kinesiska medelklassen beter sig som sin svenska motsvarighet  – då ska vi få se på klimatpåverkan.

Vi missbrukar tydligen ofta vår makt och våra möjligheter. Men det finns faktiskt utveckling som lett till ökad lycka. Mediciner som hindrar farsoter, lägre barnadödlighet, och färre krig. Ingen kan argumentera för att detta inte ökat lyckan.

Men allt detta kan som sagt i förlängningen leda till global katastrof eftersom det tycks som vi rubbat ekobalansen. Min slutsats är att vi måste ta hänsyn till befolkningens lycka i hela världen – inte bara det egna landet eller individen.


Att dra en lans för sin strävan mot lycka. Det är rätt många som attackerar mig, Centerpartiet och Annie Lööf i dessa dagar. Opinionsbildare (eller företrädare för) från vänster, miljöaktivister, klimatförnekare, högerpopulister, moderater och kristdemokrater.

Jag ifrågasätter kommunikationen om en nyligen presenterad undersökning om det fria skolvalet eller hävdar att det knappast är Centerpartiets fel att Kristersson inte kan bli statsminister med hjälp av SD. Genast har man en aggressiv, hånfull digital bisvärm att tampas med.

Jag inbjuder till samtal i verkligheten men får inga svar – bisvärmen tycks trivas bäst digitalt. Nåja, det är iallafall en sak som stämmer för mig: jag blir lyckligare av att följa min övertygelse och mina värderingar.


Lycka, ja. Jag tror att jag avslutar med det bästa Niklas Strömstedt gjort.  Den gör mig om inte lycklig så förmedlar den åtminstone en stor känsla av välbehag.


Källor:

Wikipedia

Youtube

Folhälsomyndigheten.se


Relaterade blogginlägg:

Lyckolandet

hästar

Det finns flera grupper på Facebook på temat att hästar inte finns. Jag gick med i en sådan för några år sedan men gick relativt snabbt ur igen. Det såg inledningsvis ut som något rätt kul men sedan verkade det hela istället lite konstigt, den skämtsamma tonen om att hästar inte finns fastnade liksom lite i halsen.

Det där fick mig att plötsligt fundera, medan resten av familjen tittade på Idol, över fenomenet hästar.


 

Den romerske kejsaren Caligula (12-41 e.v.t) är bland världshistoriens alla härskare en av dem som av eftervärlden fått om inte sämst så åtminstone ett mycket dåligt betyg. Hans rykte är verkligen genuint uselt och detta trots att han faktiskt bara styrde imperiet i fyra år innan han mördades av sin egen livvakt.

Caligula förknippats med moraliskt förfall, vansinne och tyranni vilket givetvis inspirerat många sentida filmmakare och författare till mer eller mindre seriösa alster.

Historierna om kejsarens beteende är många och behandlar allt från storhetsvansinne,  incest, onormala relationer med husdjur till summariska avrättningar för sitt eget höga nöjes skull.

En av de mer kända berättelserna handlar om att han ska ha utsett sin häst till konsul (vilket ungefär kan översättas till talman i vår tid). Men inte nog med det: hästen utsågs även till präst (tillsammans med Caligula själv), i kulten av kejsaren.

Det det där ger allt lite perspektiv, att tillsammans med en häst dyrka sig själv.

Caligula ska ha varit så förtjust i denna sin tävlingshäst Incitatus (Den Blixtsnabbe) att han ofta åt och sov i dess stall. Dagen före en tävling beordrades militärer ut på Roms gator för att se till att staden var tyst så att Incitatus inte stördes.

Hästen fick dyrbara gåvor, bland annat en krubba av elfenben, ett stall av marmor och halsband av ädelstenar. Dessutom fick den ett eget möblerat hus med tjänstefolk så att de gäster som bjöds in till Incitatus kunde få en ståtlig mottagning. Detta gjorde det måhända också en aning lättare för kejsaren att övernatta. 

Caligula brukade bjuda Incitatus på middag varvid serverades gyllene havre och vid dessa tillfällen dricka en skål i vin ur en gyllene bägare för hästens hälsa. Kejsaren svor också offentliga och dyra eder för Incitatus liv och hälsa. 

Allt detta har av eftervärlden tagits som bevis på att Caligula var psykiskt sjuk eller möjligen påverkad av någon drog alternativt gift. Det har framlagts att det hela skulle kunna vara ett uttryck för kejsarens bisarra humor. Exempelvis kan hans behandling av hästen tolkas som en drift med, eller möjligen skymf mot, den dåtida överklassens överdådiga liv och makthunger genom att dessa jämställdes med en häst.

Andra teorier hävdar att Caligula ville markera att kejsaren hade absolut makt och därför kunde tillsätta vem som helst som konsul. Eller kanske ville han rikta ett varningens finger mot senaten varvid kejsaren visar att hästen var mer lämpad som konsul än övriga kandidater.

En mer elak tolkning vore påståendet att Caligula inte ansåg sig kunna lita på någon utöver sin häst som kapabel att bli konsul vilket möjligen också förklarar varför han själv agerade konsul tillsammans med sin farbror Claudius, en person som ansågs som något av en pajas (vilket dock inte hindrade honom från att själv bli kejsare). 


 

Bukefalos var Alexander den stores häst.

Namnet betyder oxhuvud och syftade antagligen på att hästen hade ett stort huvud och en bred panna. Bukefalos beskrivs i källorna som en vacker häst, svart med en vit stjärna i pannan. Han var (givetvis) också stor i jämförelse med dåtidens andra hästar.

Alexanders pappa Filip köpte honom för 13 talenter och att priset anges antyder att det var ett exklusivt köp. Men Bukefalos visade sig vara omöjlig att tygla, Filip misströstade och var beredd att återkalla köpet. Det var då Alexander, som var tolv år (eller mellan 10 och 16 år, uppgifterna varierar) steg fram och erbjöd sig att tygla hästen.

Alla skrattade åt honom. Men Alexander närmade sig hästen försiktigt, tog tag i repet runt halsen och vände sig mot solen eftersom han hade märkt att Bukefalos var rädd för sin egen skugga.

Därefter svingade han sig upp i sadeln och red i galopp fram och tillbaka innan han återvände till sin far Filip som lär ha sagt Min son, skaffa dig ett land värdigt dig. Makedonien är inte stort nog för dig.

Man får väl anta att ingen på platsen var hästallergiker. Hursomhelst – Bukefalos skulle hädanefter aldrig tåla någon annan ryttare än Alexander. Det sades att han gick ner på knä för Alexander för att underlätta uppsittning.

Med denna häst drog Alexander ut för att erövra världen. När Bukefalos senare dog, under ett slag i Indien år 326 f.v.t, förövrigt i en strid där stridselefanter ingick, och senare begravdes skedde det under stor pompa och ståt. Vissa källor påstår att det sista han gjorde var att föra Alexander i säkerhet i striden.

På platsen för graven grundade Alexander staden Bukefalia till minne av sin häst. Det lär väl vara en av ytterst få platser som uppkallats efter en häst även om Falun kommer relativt nära, se nedan.

.


 

Så till sist Brandklipparen, vår egen Karl XII:s häst, vilken även hans far, kung Gråkappa, lär ha ridit. Det påstås ibland att hästen levde nästan i 40 år men en inte helt osannolik tolkning är att det måste ha varit fråga om flera hästar med samma namn. 

Detta spelar måhända ingen roll eftersom den moderna källkritiken inte uppfanns förrän på 1800-talet. Eller så äger frågan samma dignitet som den medeltida akademiska debatten om änglarnas vinspetsars exakta mått.

Det finns dock uppgifter som menar att det skulle kunna handla om just den häst som först reds av Karl XI och som senare följde Karl XII till Poltava, Turkiet och slutligen dog i Lund 1717 eller möjligen 1718.

Det har hävdats att namnet Brandklipparen härstammar från Clipperus, som betyder klappra. En annan tes är att namnet härstammar från Clipper (klippare) som betyder snabblöpande. Ordet Brand kan hästen fått eftersom den var eldröd.

En häst som klipper eldar, helt enkelt. Vem vill inte rida en sådan? En minnessten över Brandklipparen står utanför kyrkogårdsmuren vid Ängsö kyrka  i Västmanland, för den hugade.


 

När detta skrivs tittar som sagt delar av familjen på Idol medan andra bloggar om historiska hästar. Båda parter anser den andre som tråkig bortom rimlighetens gräns. Jag kan dock, eftersom programmet ännu inte är slut, kosta på mig ytterligare några reflektioner.

Jag minns exempelvis väl den gång min yngre bror faktiskt kunde en fråga på TP. Det måste väl ha varit 1987, eller nåt. Frågan löd: vad hette Karl XII:s häst? Han formligen flög upp ur soffan och vrålade svaret.

Jag minns också TV-programmet Hajk där programledaren på sin trygga värmländska inledde: I dag ska vi prata om häster men inte vilka häster som helst utan shetlandsponnyer. 

Kanske har någon världsledare begravt sin häst här i grannskapet? I så fall gissar jag på Tuna Hästberg eller kanske Hästparken. Fast det är nog Falun i så fall. Vi har ju ett världsarv medan grannkommunen enbart ett hönsarv.

Och apropå: nog föredrar jag den gamla framför den nya Falu-loggan. Men så är jag ju historiskt lagd, också. Kanske är hästen i de fall som diskuterats ovan sin ryttares idol och möjligen vice versa.

Det var väl det man tänkte när man slängde in en häst i kommunens logga. För Dalahästar, det är grejer det. Men vad tycker du själv – gammal eller ny?

Ny logga:

 

Bildresultat för falu kommun

 

 

Gammal logga:

Relaterad bild

 


 

Källor:

Suetonius – Kejsarbiografier

Cartledge – Alexander Den Store

Wikipedia

 

doktor Snuggles

Jag när en dröm att någon gång i livet få möjlighet att doktorera inom historia. Ämnet som länge intresserat mig handlar om kommunikation, retorik, i olika former och hur den påverkat maktförhållanden i sina olika historiska sammanhang.

Min kommande doktorsavhandling kunde handla om boktryckarkonstens påverkan på den politiska historien. Från rörliga typer till Twitter kanske den kunde heta. Eller Gutenberg vs Trump är lika med sant.

För att det där ska bli åtminstone lite roligt måste presidentens namn läsas på engelska. Jo, jag vet, det rimmar ändå inte. Titeln Det blåser i bokskogen är i alla händelser tyvärr redan tagen. Boktryckarkonsten är förövrigt inte samma sak som boktyckarkonsten, nej, sådant hänvisas med fördel och i dubbel bemärkelse till bokmässan i Göteborg.

Förlåt. Men jag är faktiskt seriös. Jag skulle vilja forska.

När Gutenberg på 1450-talet utvecklade en maskin för att lättare och snabbare kunna trycka texter påverkade han samtidigt möjligheten att sprida information – samt hur den spreds. Och när information spreds mer effektivt påverkade det människorna och samhället. Det blev plötsligt mer intressant, och nödvändigt, med läskunnighet exempelvis.

Det är väl skvallret, eller vår nyfikenhet, som spökar igen:

 

Va! Skrev dom det om pastorn!? Det vill jag se! 

 

När människor i större utsträckning kunde ta del av information genom media påverkades aktörers propaganda och samhällsinformation. Min tes i forskningen kunde vara att det var tekniken (Gutenbergs uppfinning) som bidrog till upplysningen som i sin tur bidrog till franska revolutionen och bildandet av Amerikas förenta stater. Och då ligger ju kopplingen till en viss president och dennes twittrande inte så långt borta.

Det hela kokar ner till samma gamla vanliga fråga: vill någon finansiera mig?


 

I lördags blev jag uppringd av en för mig okänd man. Mannen var upprörd. Grunden till hans ilska var min debattartikel i den dagens tidning. Nu brukar ju inte jag bejaka människor som är ohövliga men den här gången tog jag mig faktiskt tid.

Jag menar, jag hade ju skrivit och sökt uppmärksamhet för en artikel. Den aktuelle mannen hade inte bara tagit sig tid att läsa den utan även för att leta rätt på mitt nummer och faktiskt ringa upp. Det minsta jag som politiker ansåg mig kunna göra var att lyssna. Så det gjorde jag.

Samtalet slutade om inte i samförstånd så åtminstone vänligt och jag uppmanade honom att han, som ju hade så många idéer och tankar, borde komma på ett politiskt möte. Det skulle han nog göra, sa han.

Jag uppfattade det som att han blev glad över att en (i hans ögon) makthavare faktiskt lyssnade på hans funderingar och bemötte dessa sakligt och utan ilska eller arrogans. Det tryckta ordet når måhända längre än det talade, som ofta är allt för flyktigt, men behöver följas upp av det talade.

Debatt, diskussion, helt enkelt.

Efter att min plats blev klar i stadens fullmäktige har jag fått många glada tillrop (och något syrligt nålstick, självfallet). Både i tryckt och talad form. Men det enklaste är nästan alltid det bästa:

 

Det blir bra för du e bra å snacka

 

Hur det än är med den saken gäller också det omvända: att gå från ord till handling.


 

Så kommer jag plötsligt att tänka på Albert Speer, Hitlers arkitekt och ansvarig för Tredje rikets rustningsindustri. Mannen som förnekade inblandning och kännedom angående Förintelsen men som genom sin effektivitet och organisationsförmåga rätt länge, kanske flera år, lyckades hålla kvar naziregimen i kriget.

Speer var personlig vän till Hitler och umgicks med resten av naziledningen. Kände han verkligen inte till…? Han dömdes efter kriget till 20 års fängelse. Men domarna var oeniga, vissa förespråkade en dödsdom. Senare har framkommit genom hans personliga korrespondens från den aktuella tiden att han trots allt inte var så ovetande han ville låta påskina.

Det som i sammanhanget är intressant är hans slutanförande i Nürnbergprocessen (där han stod åtalad). Tag dig gärna tid att läsa citatet även om det är lite långt:

 

Hitlers diktatur var den första diktaturen i en industristat med vår tids moderna teknik, en diktatur som på ett fulländat sätt utnyttjade de tekniska hjälpmedel för att på ett fulländat sätt behärska det egna folket (…). Med tekniska hjälpmedel såsom radio och högtalare kunde 80 miljoner människor underkastas en enda persons vilja. Telefon, teleprinter och telegraf gjorde det möjligt att omedelbart vidarebefordra order från högsta instans till de nedersta nivåerna, där de på grund av sin höga auktoritet omedelbart verkställdes. Åtskilliga civila och militära instanser fick på så vis direkt sina hemska order. De möjliggjorde en vittförgrenad övervakning av medborgarna och en god hemlighållning av brottslig verksamhet. För en utomstående kan denna statsapparat te sig som det skenbart planlösa virrvarret av ledningar i en telefonväxel – men liksom en sådan kunde den skötas och behärskas av en vilja. Tidigare diktaturer behövde medarbetare med stor förmåga även på lägre nivåer – män som kunde tänka och handla självständigt. Ett auktoritärt system i teknikens tidsålder kan avstå från detta. Enbart kommunikationsmedlen sätter det i stånd att mekanisera arbetet på lägre nivåer. Till följd därav uppstår en människotyp som utgör den okritiska ordermottagaren.

 

Vi har kommit en bit ifrån jag lydde bara order. Ändå tycks förmågan att utifrån sitt samvete kritiskt ifrågasätta inte vara modet för dagen. I Asien finns regimer som styr och kontrollerar sina medborgare, i USA väljs en president som på många områden tycks sakna empati, i Europa växer populismen och intoleransen.

Eller gör den det, egentligen? Den kanske är lika stor som den alltid varit, det är bara det att den uppträtt i olika kläder under olika tider. Det kanske i själva verket är så att den organisation eller person som bäst når ut med sitt budskap, den som behärskar Gutenbergs maskin bäst, är just de som vi idag ser dominera flödena och vinna politiska val.

Sakargument, fakta, kan ibland vara väldigt övertygande. Med siffror, exempelvis, kan man bevisa mycket. Men jag vill också påminna om Känslan. Värdegrunden. Empatin. Kärleken. Framtidstron. Hoppet och Det vackra språket.

Kort sagt, glöm, eller göm, inte ditt patos.

Jag är vederbörligen vald och nu ska jag arbeta för det jag är vald till. Och samtidigt arbeta som lärare. Och räcka till för dem som behöver mig. Och njuta av allt det sköna och bra som finns här i livet.

För det är så mycket som är bra. Och det finns människor som uppskattar det jag gör, hur märkligt det ibland kan verka så gör det faktiskt det.

D41CEAEE-8CE3-49DE-9D4E-264B1C61533D

Någon avhandling lär det väl aldrig bli.

Och det är lika vackert så.


 

Källor:

Citatet är hämtat från Albert Speers memoarer, sidan 420


 

Relaterat:

Ond cirkel

 

the light side of the force

Jag känner mig lite inspirerad av 4:e maj, den internationella Star Wars–dagen.

Det är väl inte helt fel i sak att påstå att vi människor, liksom förövrigt andra däggdjur, till naturen är främlingsfientliga.

Det är iallafall fullt naturligt, nästan som en instinkt för oss, att dela in vår art i kategorierna ”vi” och ”dom”.

”Vi” är människor som du och jag med tydliga beröringspunkter – som ett gemensamt språk, religion (även om det numera inte är alldeles självklart) och sedvänjor i största allmänhet.

Vi som ingår i ”vi” är på olika sätt ansvariga (ofta formulerat i termen samhällskontraktet) för varandra men känner inte samma ansvar för ”dom”.

Detta uttrycks tydligt i debatten här i Sverige just nu – de som inte anses ha asylskäl ska på olika vis få det tillräckligt illa så de till sist lämnar vårt territorium.

”Vi” har historiskt sett alltid varit annorlunda än ”dom”.

(Jag slutar medvetet med ” runt orden nu.)

Vi är inte skyldiga dom någonting. Vi vill helst inte ha dem på vårt territorium och bryr oss inte överdrivet mycket om vad som tilldrar sig på andras.

Så har det i stort sett alltid sett ut. Flera  ursprungsbefolkningar heter på sitt eget språk varianter på ordet ”människor”. Benämningens etnologiska ursprung syftar till att särskilja en grupp från en annan. Att skilja vi från dom.

I motsats till detta måste det sägas att det ända sedan forntiden också existerat tankar som understryker hela världens enhet, principer tänkta att råda överallt under alla tider och som är var och ens ömsesidiga ansvar.

Detta är en idéströmning som betonar vi, att vi är en mänsklighet. Visst används tankegodset också för att tvinga på normer eller diktatoriska system.

Men vi har alltså även the light side of the force: humanismen. Medmänskligheten.

Till sist, efter en historiskt sett relativt kort tid, blir dom nästan alltid vi. Jag funderar: hur ser den processen ut? Vi har hursomhelst en modern term också för det: integration.

Men vad händer alltså egentligen när dom blir vi? De forntida kineserna eller antika romarna kom med (vad de såg som) sin överlägsna kultur med vilken de bibringade de kuvade barbarerna fred, rättvisa och kulturell höjd.

Men en del av barbarerna gillade inte det. Andra ansåg att det romerska medborgarskapet urvattnades när för många fick del av det.

Amerikanerna och kommunisterna har i vår tid också velat sprida sina ideal – inte sällan med våld. Men istället för att sprida dominans och våld kanske vi kunde dela med oss, välkomna dom, de andra, hit?

Alla stora kulturer är egentligen hybrider, blandningar av många sedvänjor, alla är de i grunden någon form av hellenism.

Samhällen, vi, påverkas, blandas och ny kultur uppstår. Historien är full av exempel – inte minst ovan nämnda Rom och USA. Vi kan inte hejda den utecklingen och därför bör vi istället omfamna den.

Att längta tillbaka till svunnen tid är enligt min uppfattning provinsiellt småtänk och i förlängningen dömt att misslyckas. Historien går alltid framåt – aldrig bakåt.

Jag ger mig inte – den nya lagen om ensamkommande är något bra. Visst kunde den konstruerats bättre men den är vad vi har i nuläget. Och centern stödjer den.

Som jag ser det är lagen en del av the light side of the force. Detta lämnar mig dock även med funderingen över vilka som är vår tids barbarer.

Vi eller dom?

——

Källor

Harari: Sapiens