Ehrenfried

Jag ser honom ofta, Ehrenfried Billengren. Sträng och oförvägen blickar han, förevigad av Carl Larsson, ner på mig från sin upphöjda plats på väggen i rådhusets sessionssal.

Jag har faktiskt kommit att sakna honom lite, eftersom alla möten numera sker på distans. Han får mig nämligen alltid att skärpa till mig. Ehrenfrieds rynkade panna skämtar man inte bort, nej, i hans värld tillåts inga skingrade sinnen under möten som berör stadens väl och ve.

Hur var han egentligen, denne Ehrenfried? Som tung politiker (jag är osäker på vilket parti men något säger mig att han var högerman) var han verksam i Falun under tre decennier och gymnasielärare i samma ämnen som jag – fast för hundra år sedan.

Är det Nordstjärneorden han bär? Visserligen bara riddartecknet men är inte det…för mycket? Bild: privat

Kultur- och fritidsnämnden diskuterar just nu bland annat det nya badhuset och vad som kan tänkas vara en rimlig entréavgift för ett bad samt huruvida det så kallade Olgahuset ska rivas eller bevaras. Jag kommer under mötet att tänka på (ursäkta Ehrenfried!) det gamla badet, det som många äldre falubor nostalgiskt saknar.


I början på 1900-talet väcktes förslag om ett nytt varmbadhus i Falun och ett förslag presenterades 1907. Känt är stadsfullmäktiges ordförandes (mmm, just det, Ehrenfried) något kallsinniga svar: Jag badar nämmeligen icke, de övriga stadsfullmäktige badar nämmeligen icke heller, vad skola vi då med ett badhus? Ett badhus blev det icke desto mindre. Ritat i jugendstil av stadsarkitekt Klas Boman och placerat framför dagens polishus, i korsningen Ölandsgatan-Kristinegatan, stod det klart för invigning den 16:e november 1911.

bild: falun.se

På första våningen fanns en allmän tvättstuga, på den andra en bassäng om 10×10 meter. Det erbjöds allehanda moderniteter som karbad, simbad, bastu och tempererad dusch med regndusch, stråldusch och sittdusch.

Regnduschen gives från en stril lagom stor för att strålen ska omfatta hela kroppen. Strilen är uppställd i 45 graders vinkel, då vattnet vid det använda ledningstrycket faller behaglig häftighet.

1968 byggdes polishuset och biblioteket (efter rivningar av äldre bebyggelse) och invigdes av självaste Gustaf VI Adolf. Denne lär ha undrat, när han tittade ut genom ett fönster i polishuset, vad det var för mäktigt hus som stod framför.

Fram till i december 1972, när badet stängdes hade drygt 3 miljoner bad ägt rum. Storhetstiden inföll under 1940-talet med nära 70.000 bad per år. Det stängdes samma år som det nya badet på Lugnet, vilket var inhyst i samma byggnad som då var nordens största inomhushall, invigdes.

Ett allt modernare Sverige präglades på många håll av en på senare tid ofta beklagad rivningsvåg. Mellan 1959 och 1981 revs stora delar av Faluns centrum. Det gamla badet var i stort behov av kostsamma reparationer och ett nytt bad fanns som sagt redan på Lugnet.

Idag finns inga spår kvar av badet som låg framför polishuset vilket uppfördes 1968 i stram, statlig stil. Foto: privat

Men det var många som var emot rivningen och den så kallade badhusstriden 1973-1974 väckte ett stort engagemang med aktionsgrupper och protestlistor. Förgäves. Beslutet att riva badet fattades i april 1973. och i mars 1974 skulle rivningen genomföras. Då hade femtiotal ungdomar förskansat sig i byggnaden och rivningen fick vänta tills polis (de hade inte så långt att gå) hade avlägsnat dessa.

Paradoxalt nog uppfördes byggnaden på medborgarnas initiativ och under protest från stadsfullmäktiges ordförande (jajemän, Ehrenfried) och revs enligt stadsfullmäktiges beslut trots folkliga protester.


I mars 1918 presenterade Falu varmbadhus sin revisionsberättelse för stadsfullmäktige.

Berättelse över Falu stads varmbadhus Förvaltning och Ekonomi under år 1917

Styrelsen för Falu stads Varmbadhus får härmed i enlighet med gällande instruktion avgiva berättelse över Varmbadhusets förvaltning och ekonomi under år 1917. Under året hava i badhusets serverats 40618 bad som motsvaras under år 1912: 42594, 1913: 45135, 1914: 42675. 1915: 39288, 1916: 42577

Av de bilagda jämförande rapport över serverade bad under 6 år framgå de olika badformerna. Badfrekvensen har minskat: från 3,548 per innvånare under 1916 till 3.329 per invånare under 1917. Folkskolebaden hava även under icke utbrukast i den utsträckning, som varit möjlig. 1912 serverades 9928 skolbad, 1913: 12284, 1914: 9982, 1915: 8535, 1916: 9242, 1917: 8454.

Anmärkningsvärt är, att under de sex år badhuset varit i drift folkskolebadens antal under 1917 varit det minsta som förekommit och 3830 stycken mindre än det högsta antalet, som förekommer år 1913. Varmbadhusets ekonomi framgår av här bilaift gda avskrift av 1917 års vinst och förlustkonto. Därav framgår ävenledes, att ett av stadens anslagsmedel hava för badhusets verksamhets upprätthållande tagit i anspråk 7618 kronor och 50 öre.

Inkomsten av serverade bad var under år 1912 kronor 18976, 1913: 19916, 1914: 19360, 1915: 19201, 1916: 19924, 1917: 19684.

De omåttligt uppskruvade cokespriserna hava nödgat varmbadshusstyrelsen att övergå till användning av ved som bränsle. Under år 1916 inköpets emellertid cokes – visserligen dyrt -, som varande till den 5:e augusti 1917, varefter vedeödning vidtog.

Att av anslagsmedlen icke större belopp än ovanstående måst anvämdas är sålunda beroende på cokesinköpet, som gjordes under år 1916. Den ved, som nu befinner sig i badhusets ägo, torde vara tilleäckligt för behovet intill 1 oktober 1918.

För bränslebesparing företogs inför året följande inskränkningar i badtiderna: Från den 15.e februari till den 27:e juli hölls badhuset öppet varje helgri dag från kl. 2 till 9 e.m. från och med den 27:e juli till den 1 december hölls badhuset öppet blott tre dagar i veckan från kl 1 till kl 9 e.m. Från 1 december till årets slut blrev det nödvändigt för att icke äventyra badhusets vattebrörsystem att elda ångpannorna varje dag , och har därför badhuset hållits öppet helgfria dagar från kl 1 till kl 9 e.m.

Å inventarierna hava avskrivits 477 kronor och 68 öre och å vattenledningsröret i Faluån 384 kronor och 98 öre. För vattenledningsvatten och mätarehyra hava till vattenledningsverket utbetalts 1183 kronor och 40 öre.

Falun i mars 1918

K. A. Åkerblom, C. A Carlsson, Valborg Olander


Jag är ganska ny i nämnden men jag har ändå varit politiker i Falun under snart häften av Ehrenfried Billengrens tid i tjänst. Jag inser att jag möjligen dyker djupare i historien än vad som möjligen är rimligt för en fritidspolitiker. Detta till trots anser jag det kan vara värdefullt att sätta badhuset i perspektiv. Om inte annat för att framöver slippa riskera att sakna en vacker byggnad i stadens hjärta.

Någon ny Ehrenfried Billengren strävar jag i alla händelser inte efter att bli – men skulle hens majestät ringa och erbjuda Nordstjärneorden, om så bara av första klass, skulle jag inte tveka. Det är ju trots allt länge sedan badhuset stormades (om någon greppar referensen).


Källor

Stadsgullmäktiges handlingar, nr 10, 1918

Falun.se

Dalasamlingen

Viss information kommer från sidan reddit.com. Jag vet inte vad det är för källa och den källhänvisar bara till ”i huvudsak Faluns Vattenhistoria, men även stadsvandringar och artiklar” vilket torde röra sig om Dalasamlingen på biblioteket och stadsvandringar med falunestorerna Örjan Hamrin och Daniels Sven Olsson.

bild 82 – te deum vs pity party

Te Deum, eller den ambrosiska lovsången är bland det pampigaste västerlandet kan uppbåda – tillika en av de äldsta högtidshymnerna som allt sedan 800-talet klingat i kyrkor och katedraler vid högtider som segrar i krig, kungliga bröllop, födelsedagar, dop och trontillträden. Och idag har jag spelat den för mig själv! Och för Vildvittrorna, Patric, Ulrika och Sixten.


Nyanländ – och glad

Idag fyller jag femtio år. På många sätt fullständigt surrealistiskt. Det var emellertid inte riktigt så här jag tänkte mig höjdpunkten på min levnads bana. Ensam i fleece och mysbyxor mitt under en pandemi. Nej, jag hade ju tänkt mig stort party, klackarna i taket och champagne – massor av champagne.

Istället blir det: det är min fest och jag gråter på den om jag känner för det.

Inte så gammal – och glad

Skämt åsido. Jag har iklätt mig kavaj och druckit Champagne. Dagen har varit bra. Vildvittrorna uppvaktade i morse, jag tog en springrunda i Stångtjärn och åt lunch med far. Far säger att man får göra vad man kan i dessa tider – äta och dricka gott exempelvis. Och det är ju du bra på, det får man ge dig. Men 50 till får du nog inte. Varför? Jo, just därför. Och det är det värt. Han är pragmatisk, far.

Hur det är att fylla år i november? Tja, låt mig presentera ett skämt som borde varit mitt men som får tillskrivas Faluns roligaste människa. Nej, inte Billy Opel – Hammarn:

Men omgivningen försöker allt muntra upp, det gör den. Ja, grattis då. Sagt på rätt sätt så behövs faktiskt inte mycket mer än så för att dagen ska bli lite bättre. Och man får vara uppmärksam på guldkornen, de små tecknen, här i livet.

Som att jag faktiskt hann med festen med MDP innan våg 2. Som att någon nyligen i förtroende lät mig förstå att jag tydligen är den enskilde person här i stan som utan konkurrens mest retat upp Vänsterpartiets medlemmar (och några sossar). Jag svarar med Churchills tanke att om någon har fiender innebär det att denne stått upp för saker i sitt liv.

Dotter 2 berättar glatt om en diskussion på skolan nyligen: hur ska man kunna ha träslöjd på distans? Min pappa har iallafall ingen fogsvans hemma, det kan jag säga dig. Det är riktigt som Dotter 2 säger, Dotter 2 har alldeles rätt.


Jag minns både fars och mors 50-årsdagar. Han: stor middag i Odd Fellows gamla paradvåning i centralpalatset, blommor i håret, farbror Ingemar höll ett tal som aldrig tog slut. Hon: mottagning hemma för alla vänner med spex och upptåg.

Jag: inte så mycket firande alls. Vännerna kom förbi i lördags med storlagen present och så knäckte vi en pava i trädgården. De talar lugnande till mig. Det blir party sen, låt oss alla härda ut, nu. Så fint, ändå. Och Barnö-Thuresson kom förbi i kväll.

För att åter citera Churchill: ”jag kan inte leva utan champagne. Vid vinst är förtjänar jag den, vid förlust behöver jag den”.

Och här står jag nu, alltså, på toppen av min levnads bana. Hur det är? Tja, jag säger iallafall inte som Birgit Nilsson när hon svarade på samma fråga: ensamt. För ensamt är det för många under covid. Men inte för mig.

Visst saknas några stycken men generellt sett har jag ju haft strålande 50 år! Jag har träffat så många människor, upplevt så mycket kärlek, värme och glädje. Jag har så många goda vänner, så många goda, fina människor omkring mig. Jag är välsignad på det viset.

Men kanske är detta ett så gott som något tillfälle att försöka finna sig själv igen. Quo vadis. Allt ligger öppet, jag kan strängt taget göra vad som helst. Hej, livet – här kommer jag!

Den blid som Mange hävdar fångar själva essensen av mig

Regrets, I’ve had a few
But then again, too few to mention
I did what I had to do and saw it through without exemption

Äldre – och glad

Jag ser ännu livet som något strålande vackert. Och jag lovar egentligen bara en sak för den tid som kommer, hur lång eller kort den än blir: Jag ska tala mindre och le mer. Jag ska gräla mindre och älska mer. Jag ska gråta mindre och skratta mer.

Den bild som Malin hävdade fångar själva essensen av mig

Vänner, stort tack för all uppvaktning på min födelsedag! För glada tillrop, presenter, bröd, blommor och vänlighet. För alla bidrag till Cancerfonden – det blev över 30 000 kronor! Jag är helt överväldigad!

Tills vi ses igen, tills vi åter kan kramas och skratta med varandra igen, säger jag att livet inte är mycket annat än ett enda stort Te Deum, så let’s party!

Med vänliga hälsningar:

Asinus asinorum in saecula saeculorum (”Åsnornas åsna i seklernas sekler”, = ”Historiens största åsna”)

resan till älvaskären 6

Det var nu tid att ersätta de gamla ångbåtarna från 1890-talet. Ritningar påbörjades men man var tvungen att avvakta 1938 års statliga skärgårdsutredning innan byggnationerna påbörjades.

Rederiet var less på, som man såg det, ojämn och alltid återkommande konkurrens under sommarmånaderna och menade att ett koncessionsförfarande (utfärdande av statliga trafiktillstånd på sträckan) var det enda sättet att komma åt problemet. Konkurrensen yttrade sig i att en eller flera personer inför sommarsäsongen köpte en billig båt med avsikt att endast trafikera de turer som hade hög frekvens och säker vinst. Man tog inte ansvar för övriga turer, till exempel under hela vinterhalvåret.

Josefina och Isak levde och begravdes på Gullholmen, där deras grav ännu står. Tre av deras barn, varav min morfar Ivar var en, flyttade till Styrsö. Jag antar, men vet faktiskt inte, att de besökte sina barn. Morfar Ivar vilar i familjegraven på Styrsö.

Skärgårdsutredningen föreslog i sitt betänkande att ett koncessionsförfarande bäst kunde skydda allmänhetens intressen genom från myndigheterna godkända turer och fasta taxor. Dessutom skulle detta förfarande garantera en vintertrafik, något som omöjliggjordes när profithungrig sommarkonkurrens förekom.

Det andra världskriget utbröt innan utredningen var färdig och när betänkandet väl kom lades det åt sidan utan åtgärd. Under kriget hade motorbåtarna problem med bränsleförsörjning och de måste läggas upp, dessutom var vintrarna stränga i början av 40-talet och isarna inställde trafiken.

Under krigsåren drabbades skärgården av en annan fara: drivminor. Även om de flesta av dessa lokaliserades och oskadliggjordes skördade de ändå sina offer.

Trafikbolaget sålde under kriget två av sina äldre båtar, de nyare Disa och Vesta hyrdes av kronan och inkomsterna användes för att finansiera den dyrbara vintertrafiken med ångbåtarna. Mot krigsslutet inköptes visserligen en ny motorbåt men vidare planering inför framtiden måste avvaktas. Man inväntade nämligen en ny skärgårdsutredning 1945 men även en försäljning av hela bolaget till Göteborg stad, något som blev en realitet i början av 1949.

Förutom större eller mindre konkurrenter som dök upp vid olika tidpunkter fanns en mer beständig. Charles Ericksson började trafikera Asperö norra brygga redan 1922 och efter att asperösund muddrats upp kunde han även angöra Brännö Rödsten.

Detta skapade helt nya förutsättningar för dessa öar (se ovan). 1932 började Ericksson trafikera Stora Förö och 1946 Knarrholmen. 1968 kom trafiken att omfatta även Asperö östra brygga så att ett alternativ skulle finnas när sundet frös vintertid. Denna trafik bedrevs fram till 1972 då den övertogs av Styrsöbolaget.

1945 ersatte Saltholmen (där dagens terminal och färjeläger ligger) hamnen inne i centrum som utgångspunkt för båtarna och under 1950-talet blev det möjligt att pendla till Göteborg från de större öarna beroende på att några båttaxibolag började köra reguljära turer från Saltholmen. Denna möjlighet uppkom allt eftersom pendlarbehovet steg och trafikbolaget fortsatte med samma turutbud man haft sedan 40-talet.

Trots att man tappade nära 50 % av resenärerna skulle det dröja ända till 1965 innan Styrsöbolaget på allvar tog upp kampen. Men när man väl gjorde det utnyttjade man sin storlek både som bolag och storleken och kvalitén på båtarna. Man utökade antalet turer, man förbättrade och bytte ut sina maskiner, man hade mer personal ombord, och körde turer till och från Göteborgs hamn vilket gjorde det möjligt att pendla till skärgården via Saltholmen. Detta innebar bland annat att man slapp byta färdmedel till buss eller spårvagn.

1971 hade man vunnit kampen mot taxibolagen, och utökade sitt trafiknät till att omfatta Sjumansholmen och Källö.

På 1960-talet åtog sig Styrsöbolaget skolskjutsar för högstadieelever in till Göteborg. Kritiska röster menade emellertid att bolaget borde bli kommunalt för att skolskjutsarna skulle bli optimala och en förbättrad kommunikation mellan öarna skulle uppnås.

Man trodde också att detta var en nödvändighet för att få en strukturomvandling till stånd, med bättre förbindelser kommer fler människor och en bättre industrilokalisering för lämpliga företag.

Denna politik realiserades 1974 och visade sig var riktig. 1969 bildades det nuvarande AB Göteborg-Styrsö Skärgårdstrafik, vanligen kallat Styrsöbolaget, och ansvaret skulle delas mellan Göteborgs och Styrsö kommuner. När Styrsö kommun senare samma år slogs samman med Göteborgs kom Styrsöbolaget att ingå i kommunaltrafiken med samma taxa som spårvagnar och bussar. Sedan 1980 utgår all persontrafik enbart från Saltholmen men på senare år har turer in till Göteborgs hamn återupptagits.

Från mitten av 70-talet påbörjades en upprustning av bolagets flotta som kom att pågå in på 1990-talet. Även terminalen på Saltholmen kom att genomgå en omfattande upprustning 1991. Som parentes kan nämnas att jag sommarjobbade i terminalen under denna tid tack vare min moster Lena Johansson.

Styrsöbolaget utför 1996 persontransporter med fem båtar och under sommaren har man två reservbåtar. Årligen reste 1996 ungefär 1,6 miljoner resenärer och man hade en årsomsättning på 48 miljoner kronor.

Med de två fraktfärjorna fraktades då årligen 1400 nyttofordon och cirka 5000 ton gods. 1990 startade en ”nygammal” verksamhet. Den så kallade Älvsnabben trafiken vilken innebär en linjetrafik mellan sex bryggor inne på älven i Göteborgs centrum.


Fortsättning följer.

dalregementet 1800-1830 del 4

Medelåldern på den rekryterade soldaten år 1801 var 47 år, vilket är en tämligen hög ålder men en förklaring är att regementet vid tidpunkten inte varit i krig på länge.

Vid (som det hette) kassationsmönstringen 1809 angavs endast personer som avlidna och detta trots att det var krigsår. Samma år skickades 13 man hem och 2 man befordrades till korpraler.

Soldaten Urväder, anställd 15:e mars 1791, hör till dem som avled. Döden fann honom den 25:e januari 1809 och han var då 43 år gammal.

Från år 1813 saknas tyvärr första sidan i rullan vilket innebär att de fem första soldaterna för alltid försvinner ur historien (men säkert återfinns de i andra källor, som kyrkoböcker, men sannolikt under andra namn) samt att det därför inte med säkerhet går att säga var och när kassationsmönstringen hölls.

En god gissning torde dock vara att platsen var Uddevalla och datumet 8:e november 1813 då många soldater som dyker upp senare i rullan fick avsked där och då.

15 man fick avsked på grund av krämpor och sjukdom, 26 man har avlidit varav 10 på Uddevalla eller Fredrikshalds sjukhus. 4 man har dött hemma på roten och 8 anges kort och gott som döda.

2 rotar anges vakanta och 2 man dog i samband med olyckor under arbetet vid Göta kanal där regementet deltog. Där står att läsa att soldaten Hurtig befodrades till underofficer och soldaterna Krake och Fribrytare får medalj för tapperhet i fält.

Sannolikt skojades det en del om Krakes mod. Medalj fick han, icke desto mindre.

Tyvärr är rullorna ofta snåla med detaljer vilket den 36-årige soldaten Sofe kan illustrera. Det står nämligen angående honom: avförs ur rullorna 20/2 1819. Vad som hans livsöde innehöll framgår inte ur just denna källa.

Den sammanslagna medelåldern på de som får avsked eller avglidit är 32,3 år och antalet tjänsteår i medeltal är 9,3 år.

År 1811 är endast en man angiven som avliden medan hela 43 erhållit avsked i en eller annan form. Vanliga anledningar till avgång är sjuldom, skröplighet och hög ålder men i 1811 års rulla har man valt att vara lite mer utförlig. Anledningar som obotliga sår, svagt bröst, lugnsot eller bråck nämns som skäl för avgångarna.

Ganska många av de avgångna anmodas till underhåll och två får medalj för att ha bevittnat kriget. En soldat som begär avsked uppmanas att skaffa en ersättare om han ska beviljad avsked.

Att byta namn tycks ha blivit mer populärt jämfört med 10 år tidigare, år 1811 vill 11 soldater byta rotenamn mot endast 2 år 1801.

Medelåldern på de avgångna soldaterna 1811 är 31 år – alltså hela 16 år lägre än 1801. Man kan här se en klar påverkan på krigsåren under 1800-talets första årtionde.

Av de avgångna soldaterna 1811 var 22 man gifta medan 21 man var ogifta. År 1815 anges 15 man som döda varav det stora flertalet på avled på sjukhus i Uddevalla eller Fredrikshald.

4 man saknas av annan anledning, de är sjuka på roten eller kommenderad någon annanstans. Fribrytare och Krake har som sagt tidigare fått medalj och tillsammans med soldaterna Krögare och Bryggare befordras de nu till korpraler.


Fortsättning följer.

resan till älvaskären 5

På 1670-talet uppstod ett roddargille i Göteborg som mot betalning körde människor till 25 olika stationer med Vrångö i söder och Marstrand i norr som ändstationer. Denna verksamhet hörde emellertid till undantagen och människor var normalt sett hänvisade till fiskebåtar för transporter.

Mot slutet av 1830-talet påbörjades ångbåtstrafik inne i Göteborgs hamn och rederirörelse med ångbåtar som trafikerade Göteborgs norra och södra skärgård började i slutet av 1850-talet av Göteborgs Ångslups AB.

Grunden till denna företagsidé låg i det nya färdsättet som uppstått inne på älven i Göteborgs hamn, mellan Skeppsbron och Klippan gick små ångslupar och på söndagar ordnades det ibland utflykter till skärgården.

1867 började det gå regelbundna turer till Styrsö. Det var framförallt värdshuset på Styrsö Bratten som stod som mål för utflykterna och när verksamheten där ökade på 1870-talet och mynnade ut i ett seriöst havsbadsetablissemang ökade också turerna. Även på Vargö ägde en liknande utveckling rum varför också denna ö trafikerades tidigt.

Bolaget ombildades 1872 under namnet Göteborgs Nya Ångslups AB och verkade fram till år 1921 då det gick i konkurs på grund av konkurrens och höga kolpriser under krigsåren.

Öborna hade vid den här tiden inte något större behov av ångbåtsförbindelser in till Göteborg. Man levde som man alltid gjort av fiske, jordbruk eller ytterligare någon sjörelaterad verksamhet. Hade man något ärende in till Göteborg seglade man med egen båt eller samåkte med andra öbor.

I kölvattnen av bad – och sommargäströrelsens utbredning trafikerades även andra öar. Köpstadsö och Styrsö Tången började trafikeras 1873, Känsö och Brännö Husvik från 1874. Detta var också året då man började med vintertrafik sedan ångslupsbolaget åtagit sig att svara för posttransporter (och så kom det sig att ångsluparna ångade fram med Kungliga Postverkets symbol på skorstenen).

Man kan alltså säga att från år 1874 började trafiken även att betjäna öarna och inte bara förflytta turister. Donsö som låg lite avsides började trafikerades först 1894 och i mindre omfattning.

Ångslupsbolaget trafikerade också norra skärgården, i Göteborgs hamn samt en tur till Billdal men det var trafiken till den södra skärgården som var mest lönande.

Vid sekelskiftet 1800-1900 var företaget Styrsö Havsbad missnöjda med Ångslupsbolaget och inköpte två egna båtar för att kunna styra trafiken som man ville. Detta ledde till en knivskarp konkurrens med priskrig och man byggde till och med stängsel runt sin brygga att bevakas av en konstapel beväpnad med batong.

Bryggorna var på sätt och vis mer värda än tonnaget eftersom vem som helst med kapital eller finansiärer kunde köpa en båt men det var ont om platser med tillräckligt stora bryggor att angöra.

Under första världskriget utsattes Ångslupsbolaget av konkurrens av fiskare med lägre driftskostnader, detta till följd av en sträng vinter 1920 ledde fram till konkurs 1921. Vid konkursen köptes Ångslupsbolagets åtta ångbåtar av Styrsö Havsbad som med två av dessa ville uppehålla en intensiv trafik till ön.

Donsö trafikerades sent även i mitt liv. Ön besöktes aldrig när jag var barn – mina första besök var via Vingaloppet – som vuxen tar jag gärna mina barn hit.

Övriga båtar såldes, två till Marstrandbolaget alltså för trafik i norra skärgården, två till det nybildade Styrsö Nya Trafikaktiebolag. Detta företag hade bildats 1922 av några öbor (som säkert såg sin chans att både tjäna pengar vid Ångslupsbolagets konkurs men också, sett i ett lite större skärgårdsperspektiv, att påverka trafiken) för att trafikera södra skärgården.

Styrsö Nya Trafikaktiebolag räknas allmänt som föregångare till dagens Styrsöbolaget. De två sista båtarna såldes till Hönö i norra skärgården respektive till Norge .

De som drev badnäringen på Styrsö ville inte att deras verksamhet skulle vila i händerna på ett rederi utan att kunna försäkra sig om god tillgång på badgäster och skötte därför trafiken själv. Styrsö Havsbad och Styrsö Nya Trafikaktiebolag bedrev konkurrerande verksamhet i ungefär ett år men sedan samarbetade man fram till 1928 då havsbadet köpte trafikaktiebolaget och det nya firmanamnet blev Styrsö Nya Trafik AB.

Vid den här tidpunkt köpte företaget Pripp och Lyckholm huvuddelen av aktierna i redar- och badverksamheten. Trafiknätet förlängdes 1926 från Donsö till Vrångö och ytterligare en brygga vid kustsjukhuset på Styrsö (nuvarande Styrsö Skäret) började trafikeras.

1934 gick rederiet i konkurs, återigen var skälet konkurrens. Ett dotterbolag till Pripp och Lyckholm, AB Långedrag, köpte både båtar och bryggor och hyrde sedan ut dem till det nybildade Styrsö Trafikaktiebolag.

Två av båtarna var ombyggda fiskebåtar som på grund av den skakiga resan kallades för ”stånkor” och det var dessa som uppehöll vintertrafiken. Dessa båtar var impopulära bland resenärerna och beslut togs att de skulle ersättas. Detta skedde 1936 och 1937 av motorbåtarna Disa och Vesta. (Disa skulle trafikera södra skärgården under resten av 1900-talet, hon ombyggdes 1977).

Fortsättning följer.

dalregementet 1800-1830 del 2

LEKSAND NEDOM SILJAN

I Sverige tillämpades vid tidpunkten för undersökningen det så kallade indelningsverket. I Dalarna fanns dock inga soldattorp, till skillnad mot andra landsdelar, och den indelte soldaten var själv tungen att ordna bostad till sig och sin familj. Detta kunde ske antingen genom att solden fick en bit jord av sina föräldrar eller att han flyttade in som måg i svärgården.

Vanligare var dock hjälp från rotebönder men det rörde sig sällan om mark i samma by som rotebönderna själva. Här finns en tendens till naturlig (medveten?) rotering av människor inom socknen.

1694 hade antalet rotar i Leksands socken bestämts till 160 och jag frågade mig varifrån dessa 160 män kom. De var visserligen så gott som alla bygdens egna söner…med den militära skolning de erhöll, och vistelsen utanför byn bland andra människor gav dem självklart ett övertag över de övriga byborna i fråga om uppträdande och förmåga att göra sig gällande.

Om man tittar på hela Leksands kompani år 1809 så framgår att av 150 man så är 24 inte från Leksands socken men fem av rotarna ligger i Åhls socken varför den verkliga siffran blir 19. Rotarna fördelade sig på följande vis över byarna i Leksands och Åhls socknar:

By antal rotar 

Yttermo 4

Fernby 1

Hagebn 3

S. Bergsäng 4

Almberg 1

Vestanvik 3

Sunnanäng 1

Mjelgen 1

Bjorken 7

Slättberg 1  

Sätra 1

Lacknäs 3

Vestannor 4

Mon 2

Kilen 1

Styrsjöbo 2

Fors 2

Vestberg 1

Sundnäs 2

Hjertnäs 5

Öfermo 1

Almo 4

Tibble 5

Grytnäs 1

Östanhol 1

Gärde 2

Rönnäs 5

Ullvi 4

Noret 4

Öjerby 2

Smedsarvet 2

Hallen 1

Boda 3

Hedby 4

Backbyn 2

Sågen 1

Åkerö 2

Lima 2

S. Rätta 1

Hjulbäck 2

Hisvåla 1

Backen 1

Tällberg 2

Åkerö 3

Fasbäck 1

S. Lindberg 1

Alvik 3

N. Bergäng 1

Tällberg 3

ÅHLS SOCKEN

Netleden 1

Öf. Heden 1

Tunsta 1

Romma 2

Edshult 1

Sjugare 2

N.Rätta 1

Näsbyggeby 2

Hälla 2

Heden 1

Rullsbjörken 2

Rältlinder 1

Limåbruk 1

Berg 1

ÖStan Nor 1

N Lindberg 2

Djura 4

Plintsberg 4

Laknäs 2

Lindberg 1

Holen 1

Berös 1

Varför vissa byar står upptagna flera gånger är på grund av att det står så i Grills Statistiskt sammandrag af svenska indelningsverket 2 varifrån uppgifterna är hämtade. Observera att det inte står samma rotetal vid dessa byar.

Regementet hade sina egna rotenamn på soldaterna och när någon rekryterades fick han helt enkelt överta sin föregångares namn. Nästan alla som rekryterades använde sin fars förnamn med tillägget son varav följer att det finns oändlig mängd Anders Persson eller Johan Matsson.

Sedan 1629 användes därför rotenamn på soldaterna. Exempel på sådana från 1801 är: Näsvis, Student, Flygare, Sparring, Broms, Stålkrage, Lurig, samt Nygift (vilken förövrigt saknar angivelse om civilstånd).

Om kompaniets chef ville få ut ersättning för sin tjänst var han tvungen att flytta till socknen eftersom majorsbostället, senare kaptensbostället, låg i Tibble. Det var bara regementschefen som bodde söderut, nämligen i Säter.

Tibble kaptensboställe, sannolikt Sveriges enda bevarade i ursprungligt skick (Wikipedia)

Fortsättning följer.

resan till älvskaskären – del 4

Givetvis ger ett område som den södra skärgården utrymme för diverse brottslig aktivitet, och det är främst i kyrkböckerna och tingsprotokollen som de tidiga öborna kan mötas.

Området hade eget ting mellan 1628-1727, något som får betraktas som något ganska ovanligt för ett sådant (populationsmässigt sett) litet område. Förutom stöld av bristvaror som foder och bränsle förekom emellanåt spektakulära piratdåd samt tidvis etablerad kaparverksamhet.

Det var inte alltid lätt att vara en kronas tjänsteman här, något som en viss Christian Bratt fick erfara när hans båt oturligt gick på grund. Hur han än ansträngde sig fanns ingen hjälp att få och när han till slut kom i land fann han sig stå helt utan natthärbärge.

Förutom bonde- och fiskarnäringarna var lotsyrket en gammal syssla i skärgården. Detta var en ansvarstyngd uppgift då lotsen hölls direkt ansvarig vid missöden. Under 1600- och 1700-talen föll det också på lotsens uppgift att möta främmande fartyg för att kontrollera om de hade pesten ombord. Om så var fallet skulle fartyget omedelbart beordras att vända. År 1771 uppfördes en karantänsstation (karantän kommer av franskans ord för 40, quarante, som innebar att misstänkta skepp skulle tillbringa 40 dagar på ute på redden för att bevisa att ingen pest fanns ombord) på Känsö vilken dock inte kom i aktivt bruk före 1800-talets början.

Merparten av befolkningen, de som uppbar sitt levebröd på ort och ställe, fick uppleva ständiga krigshärjningar under perioden 1400 till efter karolinerkrigen (1718). Förutom den nöd civilbefolkning alltid utsätts för i ett krig tillkom andra övergrepp från statsmaktens sida.

Trädskövlingen är redan omnämnd, flottan kunde beslagta både människor och skepp utefter kusten för transporter. Det senare skedde till exempel vid Karl XII: s norska fälttåg och ofta i ett sorts halvofficiellt samarbete med kapare som till exempel den kände Lars Gathenhielm.

Danbratt- Odenvik menar att: isolering ligger alltid nära tillhands för öbor. Rör det sig om en ögrupp, hotar dessutom faran att varje ö blir sig själv nog i viss mån. Goda förbindelser både inom ögruppen och mellan denna och yttervärlden blir därför ett livsvillkor (…) och förmåga till utveckling.

Här betonas alltså kommunikationens viktighet och det ålåg också bönderna att utmärka goda farleder, bygga bryggor, iordningställa vägar samt underhålla dessa. Problem kunde tillexempel uppstå när vissa öar inte ville hjälpa andra med att bygga bryggor, resultatet blev ofta landstigningsförbud på den aktuella ön för de ohjälpsamma.

Värt att notera att vägarna på Styrsö ännu under 1990-talet till 90 % är privat och ägs av Styrsö vägförening. Det var även obligatoriskt och förenligt med strategi att förstöra så mycket som möjligt av detta för fienden under krig. Sjömärkning plockades då bort och infrastruktur raserades. Oavsett om man var anfallande eller försvarande blev resultatet det samma för civilbefolkningen .

Karl IX inledde en utprickning 1606 för att underlätta navigationen in till staden Hisingen. Vinga båk uppfördes även detta år, innan hade man styrt mot det gamla bronsåldersröset på Styrsös högsta punkt Stora Rös.

Utprickningen, fyrväsendet, lotsväsendet, kustbevakning etcetera är alltså en process som inleddes vid 1600-talets början och kom att pågå till 1960-talet. Den inofficiella sedvaneprickningen har dock alltid funnits vid sidan av.

I och med den optiska telegrafens genombrott vid 1800-talets början fick öborna nya möjligheter att meddela sig med omvärlden. Ett århundrade senare kom den första telefonstationen till Styrsö men ännu 1925 hade man bara 53 abonnenter, 1965 var antalet abonnenter 1113 stycken. Självklart betydde detta nya sätt att kommunicera mycket för en så isolerad landsända men något genombrott för regionen kan man inte direkt påvisa på grund av detta.

Min bror och jag på ön man styrde emot före Vinga båk och internet.

I Sverige hade speciella posthemman utvecklats under 1600-talet vilka hade till uppgift att dela ut statlig och privat post. För denna hjälp slapp postbonden utskrivning, gästning, skjutsning och dagsverken. Till och med 1763 låg denna syssla för södra skärgården i Fiskebäck men övergick efter detta datum till invånarna i Näset då dessa ansågs vara sedligare och lugnare människor.

Det skulle dröja ända till 1860-talet innan reguljära poststationer också kom till landsbygden, 1875 öppnas den första poststationen på Styrsö Tången. 1905 infördes postlådor direkt på ångbåtarna, Nya Ångslupsbolaget hade redan 1878 skrivit ett kontrakt med postverket om transport av post till både norra och södra skärgården.

Till och med 1909 var posten på Styrsö den enda i skärgården, 1963 kördes fem postturer i veckan, i dag transporteras posten dagligen enligt postens tömningstider. Donsö fick egen post 1909, Brännö 1919, Vrångö 1927, Asperö och Köpstadsö hade distribuerande postombud ännu på 1930-talet .

Styrsö och Donsö som först började trafikeras med reguljär trafik utvecklades snabbast och uppvisar också den snabbaste befolkningsökningen. Asperö och Brännö fick inte ordentlig reguljär trafik förrän på 1920-talet sedan sundet vid Asperö muddrats upp, dock hade viss trafik gått om utsidan av Brännö tidigare medan Asperö varit helt avskuren.

Muddringen kom till stånd på initiativ från både permanentboende och sommargäster och var till stor välsignelse för Asperö och Brännö. Detta resulterade i en markant befolkningsökning för dessa båda öar, framförallt under sommarhalvåret. Generellt kan sägas att en ny näring växte fram för skärgården: sommargästerna.

Eftersom denna speciella typ av turism, och de ekonomiska fördelar som den medförde, kom lokalbefolkningen till del på ett direkt sätt var mycket beroende av kollektivtrafik därmed blev denna fråga självklart ännu viktigare för lokalbefolkningen. Sommargäströrelsen på Vrångö kom i gång sent vilket beror på att ön fick allmänna kommunikationer sent. Ännu på 1920-talet fick vrångöborna ordna med egna transporter men man hade en mer utvecklad fiskeverksamhet än exempelvis Brännö.

Trots att södra skärgården behandlas som en enhet i uppsatsen skall man komma ihåg att det rör sig om en splittrad enhet. Man har alltid konkurrerat i olika sammanhang och inte lagt sig i de andra öarnas angelägenheter mer än nödvändigt. Skärgården kan på ett sätt sägas ha enats, eller blivit en enhet, både i innevånarnas sinnen och ur ett kommunalt perspektiv när en reguljär tidtabell med gemensamma båtar fastställdes.

En klar skillnad syns mellan de nordliga och de södra öarna i skärgården. I söder ligger de livskraftiga fiske- och småföretagarsamhällena som uppvisat den kraftigaste utvecklingen och därför ligger också de olika samhällsinstitutionerna där.

Odenvik-Danbratt menar att de norra öarna består av pendlare och sommargäster, de hävdar också att man kan föra över Styrsö till den norra gruppen som satsar på sommargästerna och att Donsö-Vrångö satsar på havet.

I takt med att it-samhället breder ut sig och skapar helt andra förutsättningar för småföretagande och att turismen åter blir viktig samt möjligheterna att försörja sig på vad havet minskar ger kan man knappast kalla dessa påståenden för sanna i dag.

2000-talet har inneburit förändringar. IT-revolutionen har skapat nya möjligheter för att föra ett annat liv än tidigare, genom den utbyggda kommunala trafiken åker man numera med lätthet ut till Vrångös sandständer och badar över dagen. Religionens minskade roll som sammanhållande faktor, eller motstånd mot utveckling om man så vill, är ett ämne som faller utanför uppsatsens ram men som varit föremål för olika studier i andra sammanhang.

Fortsättning följer.

till Paolo

Jaha, här sitter jag och anstränger mig för att inte tycka allt för synd om mig själv. Det är idag ett år sedan jag hade begravningsgudstjänst för min fru, mina barns mor. Huvaligen, självömkan är verkligen patetiskt. Så får jag ofrivilligt syn på din insta.

Vad i helvete?


Du och jag har aldrig riktigt klickat Paolo. Du är några år äldre än jag. Du slog igenom i filmen Stockholmsnatt i slutet på 80-talet när jag gick på högstadiet.

Stockholmsnatt. Inte tänker jag på körsbärsblommorna i Kungsan när jag nu motvilligt påminns om filmen.

Det står att läsa om Stockholmsnatt att den skildrar dig när du upplevde en identitetskris i det svenska samhället. Att det var skälet till att du utsatte människor för våld.

Om detta gjordes alltså en i mitt tycke rätt dålig film som alla i min generation var tvungna att se eftersom den användes i skolundervisningen. Det var visserligen i ett gott syfte, det ska sägas, vi unga skulle lära oss hur man kan lösa konflikter utan våld, hur man bör bete sig i samhället. Att man måste behärska sig. Ett gott syfte men icke desto mindre plågsam att se. Det tyckte jag redan då.

Följer du med i allt som nu produceras om dig, Paolo? Säkert inte. Det vore närmast att betrakta som självskadebeteende. Det anses att du är ett svin i största allmänhet samt bedrövlig på krishantering. Lite motsägelsefullt, måhända. Den överväldigande majoriteten är hursomhelst övertygad om att du ljuger, att du gjort det förut.

Det vore förvisso lätt att yla med – för jag har som sagt aldrig riktigt gillat dig. Du är för mig ännu en av alla dessa personer som mer eller mindre välförtjänt figurerar i offentligheten. Men jag ska försöka vara konstruktiv.

Here goes: Nu har du allt hoppat i Timells galna tunna. Game over. Snart nog skriver du säkert en bok om, i, självömkan. Om hål i hjärtan, trasighet, övergrepp i barndomen och sånt.

Visst kunde jag berätta något om brustna hjärtan för dig. Det kunde även ditt offer, henne vars kropp du köpte. Och många andra. Men vet du, jag tror inte du skulle lyssna.

Jag vill i möjligaste mån försöka undvika att kokettera från den höga moralens balustrad – nej, jag är faktiskt, även om jag djupt föraktar det du gjort, intresserad av vad som händer inuti en sexköpande mans huvud. Kalla mig pappafeminist eller vad du vill – men intresserad är jag. Hur tänker någon som köper sex? Hur är det möjligt att genomföra samlaget rent fysiskt? Frågorna är många.

Men låt oss inte teoretisera. Du har köpt en människas kropp. Du har ägnat dig åt slavhandel. Möjligen (definitivt om du frågar mig) våldtäkt.

Svär jag över detta ditt beteende svarar du för mitt inre som något taget ur Stockholmsnatt: ”kom igen då, vi ses i ringen”. Ditt våldsoffer behöver du inte ens bemöda dig med att ge något svar.

Paolo. Varför kallar jag dig förresten vid förnamn? Vi känner inte varann. Ett retoriskt grepp, jag vet, för att du och jag och offret ska närma oss varann – att vi alla ska få namn, kön och subjekt.

Jag tror alltsamman handlar om hyckleri. Jag tror du gjort det här förr och att du kommer att göra det igen om möjligheten uppstår. Så det måste vi förhindra. Det är viktigare än allt.

Jag tror du spelade in Stockholmsnatt av samma skäl som du köper människors kroppar. För att bli någon, för att du kan. Jag tror inte du för ett ögonblick någonsin reflekterat över filmens innehåll eller det felaktiga i att köpa någon.

Kanske är det på ett övergripande plan något bra att du kommit att ge sexköparen ett ansikte. Hur orättvist du än anser det vara.

Istället för att slänga alla produkter som bär ditt namn kunde dessa fortsätta säljas till förmån för alla sexköpares offer. En tanke bara. Men produkterna med en leende Paolo skulle antagligen få många konsumenter att tappa matlusten.

Paolo. Du lyssnar nog inte på mig, självfallet inte. Har du ens sett Stockholmsnatt? Kanske hoppas du på en uppföljare?

Filmen handlar alltså om att ta till våld på grund av en identitetskris i det svenska samhället. Var det vad du upplevde även denna gång, var det skälet till att du utsatte ditt offer för våld? Så oerhört cyniskt (i den moderna betydelsen). Hur tror du identitetskrisen ser ut hos ditt offer efter ditt övergrepp?

Jag har ett annat filmtips till dig och till många andra: Lilja Forever. Har du sett den? Du är med i den. Ja, du har ingen roll – men du gestaltas i birollerna. Du är torsken.

Självömkan sägs vara en gemensam nämnare hos de 10% bland män som köper sex. Iallafall hos dem som åker fast. Inte ömkan över brottet i sig eller över offrets belägenhet, nej, sorgen och missräkningen gäller oturen att åka dit. Du ingår här – det har du visat inför hela världen. Ditt Instagram och din intervju. Det är skälet till att jag tror som jag gör om dig.

Så vad händer inom den som tar beslutet att köpa en annan människas kropp? Tas beslutet under rus? Sexsvält? Hat? Ingen aning. Någon djupare kontakt med sitt känsloliv kan iallafall inte föreligga.

Paolo. Att det var just din nuna som fick bli omslagsbild för torskmagasinet är så himla typiskt. En kliché. Likväl inte. Det kunde varit nästan vem som helst.

Jag är inte kompetent nog att avgöra hur samhället kan hjälpa alla utsatta kvinnor. Men en sak vet jag – alla män som inte vill förknippas med detta måste reagera. Vi måste visa på en annan sorts manlighet. Upplåta vår stämma. Det räcker nu. Lite på samma sätt som demokraten måste rycka den svenska flaggan ur rasistens hand.

Inte alla män beter sig så här. Men några. 10% bland oss män köper sex. Du är en av dem, Paolo. Något fler än så gör det inte själva men tycker det är okej på ett principiellt plan.

Inte alla män – men du. Paolo Roberto. Just nu struntar jag i ditt inre hål, mörker eller barndom. Istället säger jag: lär dig medmänsklighet. Lär dig självbehärskning. Släpp ditt insta, skriv inga böcker. Kryp istället tillbaka in i din bur och sätt på dig munkavle tills du lärt dig hur man beter sig i samhället.


Att leva med någon annan länge, att älska den människan, är att ge upp något av sig själv. Det är att låta sig erövras istället för att erövra. Det är en känsla så varm och intensiv att den överlever döden. Jag tycker synd om dig, Paolo, för att du aldrig fått uppleva den känslan. Jag hatar dig för att du berövade ditt offer den.

min sanning III

För, vad jag kan påminna mig, för första gången känner jag mig tvungen att nyansera ett blogginlägg. Jäklar vad mycket kommentarer jag fått på allehanda kanaler. Mycket pling i telefonen när jag satte på den i morse.

Nåväl. Människor måste tas på stort allvar. Även jag har ett ansvar för ord – så jag ska försöka bemöta det kommentarerna i huvudsak handlat om.

Låt mig först säga att jag inte anser mig bättre eller att jag har rätt och V fel. Det jag reagerar på är det aggressiva sätt som V-anhängare (jag vet ju inte vilka de är egentligen) ofta har.

Jag kan säkert vara nog så polemisk, provokativ, kanske arrogant i motståndarens ögon. Men aldrig att jag övergår till personangrepp, hatar eller hotar. Det förekommer återkommande hos V. Detta är kärnan i min kritik.

Jag kan absolut redogöra för vem som sagt vad i olika sammanhang. Men vad gäller händelsen på Lugnetgymnasiet gör jag med hänsyn till de inblandade inte det. Därmed är den saken fördigdiskutetad för min del. Vad jag själv kallats genom åren tar jag gärna upp med vänsterns ledning om de så önskar.

Det är inte synd om mig. Jag skriver ju det tydligt – jag ömkar mig inte, klär mig inte i någon kofta, är inte bitter. Jag redogör enbart för varför jag kommer att undandra mig debatt av det slag som ofta blir fallet med V. Min fru har dött, det är sant, jag är extra känslig och det kan vara en förklaring till min rektion, men det har strängt taget inte med detta att göra.

Jag är övertygad om att det är farligt att ägna sig åt den typen av retorik. Jag vill inte bekämpa åsikten i sig utan sättet på vilket den ofta uttrycks.

Jag redigerar inte det förra inlägget. Det var dock dumt av mig att blanda in Hitler. Meningen var att illustrera hur lätt det blir fel när vi flyttar utgångspunkten för debatten. Jag misslyckades och ber om ursäkt.

Även jag och mitt parti bär ansvar. Jag tycker vi tar det. Vi hetsar inte, vi kastar inte sten i glashus. Har något sådant skett: maila mig på fredrikadolphson@gmail.com så tar jag upp saken på medlemsmöte.

V borde också uppmana till sådan intern diskussion för ni har, även om det är lätt att ignorera saken enkom beroende på att det är jag som framför den, strukturella problem i partiet.

Människor blir ofta bedrövliga i sociala medier. Säkert jag med. Vi tappar ofta hövligheten och därmed något av medmänskligheten. Jag vill inte längre vara en del av det.

Jag är nämligen så gammaldags att jag vill vara kompis med människor, också med mina politiska motståndare. För så är jag uppvuxen och skolad. Det är den liberala världen jag tror på. I en blandning av åsikter men alltid i ett klimat präglat av respekt växer vi och utvecklas. Min äldste vän är helt klart vänster. Vi gillar ännu efter 40 år att umgås, vi tycker ännu genuint bra om varann.

Låt oss istället för att gasta på internet mötas i verkligheten. Kanske efter Corona återkommande träffas på en pub eller kafé för att föra tvärpolitiska samtal. Lyssna, prata, bli upprörda och kanske arga, bli vänner, skratta och vara sams. Det vore väl något? Hänger ni med vänstern? Kommer ni om Sd dyker upp? Och vad säger ni i andra partier?

Kram!

bild 67 – min sanning

Ännu en vecka. Alla dessa dagar.

Jag har under denna passerade och för övrigt aldrig återkommande vecka slagit armen ur led, läxat upp det lokala Vänsterpartiet, välkomnat en schweizare till mitt hem, deltagit i fullmäktige och sjungit i kör.


Vad är sanning? Är Sverige fullt? Är Jimmie full? Vad vet vi egentligen? En sak som åtminstone jag vet är att vi äntligen ankommit upplysningen och den industriella revolutionen i mina kurser.


Det är ändå rätt märkligt att det moderna vetenskapliga genombrottet skedde i Europa.

Under 15- och 1600-talen var vår kontinent fullproppad av religiösa fanatiker och knappast platsen för vetenskaplig utveckling och tolerans. Det var ett Europa som möjligen passat Jimmie bättre än dagens – här förvisades judar och muslimer, kättar- och häxbålen flammade höga och religionskrigen stod som spön i backen.

Ville man dåförtiden finna ett multikulturellt och tolerant samhälle fick man snällt bege sig till Kairo eller Istanbul där sunnimuslimer, shiiter, ortodoxt kristna, katoliker, armenier, kopter, judar och faktiskt en och annan hindu relativt fredligt levde sida vid sida.

Även om problem förekom var detta ett intellektuellt paradis jämfört med Europa. I London slog man vid samma tid ihjäl katoliker, i Paris protestanter. Judarna var sedan länge bortjagade och ingen människa skulle någonsin komma på tanken att släppa en muslim över gränsen.


Ändå var det i Europa upplysningen och den vetenskapliga revolutionen började, inte i Kairo.

Men det är kanske inte så konstigt. Religion och vetenskap syftar båda till att bringa makt och struktur in till människors liv och ibland kan dessa två sammanfalla och bland inte.

Detta får mig hursomhelst att tro att det vansinne som just nu tycks drabba vissa delar av befolkningen – vilket i sin tur får vissa som aspirerar på makt att på bild posera i jaktkläder med budskapet att stänga gränsen, eller etter värre: åka till härdar för mänskligt lidande med budskapet att i Sverige är medlidandet slut – snart dragit vidare till historiens gödselstack.

Just ja – vi arbetar ju också med satir och humor i mina kurser.

Men lämnar vi satiren därhän: skämmes ta mig fan.


Men i skolan trummar vi alltså på. I skolan kan vi exempelvis låta Tolkien möta Churchill:

What can men do against such reckless hate?

Even though large tracts of Europe and many old and famous States have fallen or may fall into the grip of the Gestapo and all the odious apparatus of Nazi rule, we shall not flag or fail. We shall go on to the end. We shall fight in France, we shall fight on the seas and oceans, we shall fight with growing confidence and growing strength in the air, we shall defend our island, whatever the cost may be. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender, and if, which I do not for a moment believe, this island or a large part of it were subjugated and starving, then our Empire beyond the seas, armed and guarded by the British Fleet, would carry on the struggle, until, in God’s good time, the New World, with all its power and might, steps forth to the rescue and the liberation of the old.

Det viktigaste en lärare, eller strängt taget vem som helst, kan göra om hen strävar efter att väcka intresse hos sina elever eller sina åhörare är att berätta en personlig historia på ett sådant sätt som eleverna, eller åhörarna, vill höra fortsättningen på.

Jag, om jag får säga det själv, lyckas ofta med det i min blygsamma lilla värld. Så gjorde också Tolkien liksom Churchill och så gör även Jimmie.


Sanningen ligger måhända i betraktarens öga. Vad som får en politisk ledare att åka till katastrofens rand och håna nödlidande är obegripligt på så många plan att jag inte vet hur jag ska analysera det.

Medan Jimmie motar flyktingar i Turkiet motionerar lokala SD om att höja åkanterna i Falun för att undvika framtida översvämningar. Trots att vetenskapen förser dem i formation att detta inte är rätta sättet att lösa problemet framhärdar de inför öppen ridå i sin okunskap.

Måhända har vi därmed funnit partiets essens? Stäng gränsen, höj åkanten. Framhärda i okunskap.

Skillnaden mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är hursomhelst att de förra faktiskt, om än med viss möda, går att läxa upp.


Arm ur led? Ur led är tiden. Jag saknar en fjälled. Här kommer istället ett random akademiskt skämt:

Tur att man inte doktorerar för på promotionen i Uppsala (heter det inte promoveringen?!) säger de alltid accepte Corona.


Men. Det är som Churchill lär oss: vi får inte ge upp. Här följer en teaser för nästa veckas lektion om upplysning och vetenskaplig revolution.

Don’t miss.

Eller som Dotter 2 brukar säga: det är en oändlig tur att du inte är mattelärare pappa.

Alla på bilden (utom over headen) har givit sitt tillstånd att förekomma på den

Ännu en vecka. Alla dessa dagar.

Trevlig helg!


Källor:

Harari: Homo Deus

Nyberg (red) Winston Churchill de 200 bästa citaten

Wikipedia