Grindslanten vs Kopparmärra

Ibland behöver de lite hjälp, pojkarna. Möjligen en underdrift för jag vet i ärlighetens namn inte hur vi skulle klara livet på Styrsö utan Lennart.

Låt fula skuggor stanna där de lurar i sitt skamfyllda djup är ett citat från den romerska kejsaren Tiberius tid. Jag har varit i ett av hans hem – det på Capri – (eller i det som återstår av det) under min bröllopsresa. På min förra bröllopsresa för tjugofem år sedan är det nog bäst att tillägga. Men vad är egentligen en ful skugga? Möjligen åsyftades minnet av den störtade romerska republiken som vissa saknade. Själv tänker jag på allt som hänt under det kvarts sekel som passerat sedan jag knackade på hos Tiberius. Underbara saker men också förfärliga.

Hur lång är framtiden hur långt tillbaka sträcker sig det förflutna? Är livet en parentes mellan två evigheter? Får man åka på två bröllopsresor? Vi lever en kort stund men ska vara döda så väldigt länge, för att citera Astrid Lindgren.

Avslutningsvis undrar jag om okunskap frihetens pris?

Karon är färjekarlen som enligt grekisk mytologi för de döda över underjordens floder, Styx eller Akheron, med dödsriket Hades som slutdestination. Man var tvungen att skicka med den döde mynt, ibland placerade över ögonen, att betala för färden. Liknande seder finns också i andra traditioner. En sorts omvänd grindslant, måhända.

Grindslanten är ett känt konstverk från 1885 av August Malmström. Det skildrar barn som slåss över en slant de fått för att de öppnade grinden för ett hästspann. Det är en av Sveriges mest kända målningar.

Pengars makt. Den kvicke, den starke, den smarte, den kämpande, den besegrade och den oskuldsfulla.

Jag måste ha passerat Karl IX:s ryttarstaty, tydligen också känd som ”Kopparmärra”, massor med gånger. Det är ett av Göteborgs landmärken i form av en ryttarstaty placerad på Kungsportplatsen och är skapad 1904 av John Börjesson.

Min smarta sportklocka är motsägelsefull. Den varnar för höga ljudnivåer när vinden ligger på men reagerar inte nämnvärt när ljudnivån i klassrummet stiger. Den vill att jag ska betala för att uppgradera och därmed få tillgång till mitt hälsoläge men larmar gratis om jag snubblar. Dör jag kan den inte få betalt, tänker den kanske i ett hemligt handslag med Karon. Den är ju trots allt smart. Jag sprang i somras ikapp en mor och hennes tonåriga dotter vid en av fårgrindarna i Brännholmsviken och de hade vänligheten att hålla upp grinden. Nästan som i Grindslanten, sa mamman. Tyvärr har jag ingen slant för er att slåss om, replikerade jag. Vad menar han, mamma? Kvinnan och jag utbytte en blick i samförstånd innan jag sprang vidare på min runda.

Vi ses vid Kopparmärra! Jag skulle träffa en vän i Göteborg och ville inte riktigt erkänna att jag inte vet vad Kopparmärra är. Jag tänkte att det är väl en krog eller något liknande. Jodå, enligt min väldigt smarta klocka fanns Kopparmärra alldeles i närheten. Men var?! Fåfängt lät jag blicken svepa från Saluhallen till statyn. Ytterst märkligt. Så jag stegade in på intilliggande turistbyrå och sa som det var: jag är visserligen lärare i historia och har tillbringat väldigt mycket tid här i Göteborg. Men något etablissemang med namnet Kopparmärra har jag aldrig hört talas om. Långsamt, och påfallande göteborgskt, fällde personen bakom disken ut ett pekfinger varvid jag lät blicken följa fingrets riktning. Så blev jag varse statyn i all sin prakt. Är det Kopparmärra?! Allt jag kom på att svara var att tack, jag trodde inte Karl IX satt på en märr. Jag knyckte på nacken i ett fåfängt försök att rädda min ära och la till en dräpande utsaga om att i Falun kan vi minsann något om koppar! Sedan snurrade jag på klacken och gjorde min inte allt för storstilade sorti.

Det är tråkigt, pappa. Va, tråkigt?! Egentligen är det väl ett sundhetstecken att de säger så men aldrig trodde jag dagen skulle komma när jag tjatade på barnen att faktiskt stanna kvar på Liseberg. Ska ni redan hem?! Åk lite mer, vi swishar! Till saken hör att jag och Viktor var kvar på Styrsö frossande på havets blodpudding medan ungdomarna åkte till Liseberg. Vi hade, så att säga, köpt oss lite tid. Det går i verkliga livet men inte av Karon.

Min bror håller i slutet av augusti en fest på Styrsö för sina vänner. Festen benämnes “Dalahelg”. Han fyller då huset med människor som aldrig har bott, eller så var det väldigt länge sedan, knappt ens varit, i Dalarna. När jag likaledes årligen påpekar att min inbjudan, jag som bott i landskapet i fyrtiofem år, måste kommit bort i posten svarar han att det inte är något för mig. Gästerna är för grovgardiga, du är för känslig. Du skulle inte klara det. Så lyder argumenten för att slippa bjuda sin storebror, sin kvarvarande kärnfamilj, sitt eget kött och blod, på fest. Jag undrar i stillhet vad som skulle uppröra mig så till den milda grad att jag till varje pris måste hållas kvar borta från Karons båt. ”Is it a matter of money?”. Jag fnyser och tänker att en falukrog mitt i Göteborg kallad Kopparmärra kunde vara något för Viktor och hans vänner att festa på medan jag fick vara ifred ute på ön. Jag swishar. Loggan? En Dalahäst i koppar, givetvis. Dalahelg tycks hursomhelst som mer av en resa till dödsriket än Flumride.

Grindslanten är å sin sida mer än en ögonblicksbild av barn som slåss – det är en berättelse om mänskliga drivkrafter, samhällsstruktur och barndomens spegling av vuxenvärldens konflikter. Och en bild av kapitalism. Jag tolkar det också som en skildring av en missriktad strävan efter att nå sina drömmar och, faktiskt, en kamp över historieskrivningen. Men det kunde jag ju inte stanna och säga, det hade varken sportklockan eller dottern vid grinden uppskattat. Möjligen mamman, men också det får betraktas som tveksamt.

Okunskap är paradoxalt nog en välsignelse. För tänk om vi visste allt, hade alla svar, hur dåligt vi skulle må. Inget kvar att upptäcka, inga drömmar att jaga. Dalahelgen får stanna i mytologins imbelupna dimmor medan ungdomarna lämnar Liseberg bakom sig. Sportklockan må vara snart men inga uppgraderingar i världen är värda att få kunskap om sitt utgångsdatum.

När jag säger att förfärliga saker hänt de senaste tjugofem åren avser jag alla som alldeles för tidigt fått täcka ögonlocken med grindslantar. Men jag låter de fula skuggorna stanna i Hades (ett yttrande som inte avser minnena av personerna utan omständigheterna kring deras resa med Karon) och plockar istället fram de underbara. Som kärleken och ser fram emot en stundande bröllopsresa och döttrarnas och Viktor med familjs fortsatta resa (när det inte är Dalahelg). Då och då tar jag fram minnen från förr, som sommaren 1982.

Besättningen på S/S Gripsholm, Halsvik sommaren 1982 – enligt mors anteckning i albumet oförglömlig. De tre i aktern har lämnat med Karon. Det är väl Lena eller Lennart som tagit fotot.

Det förflutna sträcker sig filosofiskt sett så långt tillbaka vi vill. Kanske är historien en grindslant och vi människor barn som slåss över den. Framtiden är för var och en av oss att forma. Med lite tur kanske jag kan vänta med att betala för en resa med Karon och istället lägga slantarna på en kommande bröllopsresa – hur underbar är inte denna tanke? Grindslanten kanske åtminstone räcker till en Dalahelg för två.

Jag tänker att i all sin enkelhet är det finaste man kan göra att alltid vara beredd att sträcka fram en hjälpande hand. Som Lennart på Styrsö. Svårare är inte tillvaron, egentligen. För vi kan alla då och då behöva lite hjälp mitt i all vår okunskap.