sola fide (kyrkovalet 2025)

Jag kan ha fel, var buddhisten Björn Natthiko Lindeblads slutsats efter att ha mediterat ett liv.

Man får förmoda att en tids meditation låg bakom formuleringen tron allena (sola fide) som Luther formulerade och därigenom skapade en bärande princip inom luthersk kristendom. Den betyder att människan lever rätt genom tro, inte gärningar eller handlingar.

Hur kan det finnas något annat alternativ än tillhörighet, funderar jag. Och hur kunde det bli så personligt?

Jag har suttit i kyrkofullmäktige en mandatperiod och även om mina insatser varit ringa har jag vunnit insikter. Kyrkan har alltid varit med mig i livet. Som en av samhällets grundpelare har den funnits där. Jag har även vänner och bekanta som är engagerade. Men det här med tro är känsliga saker. Mitt kyrkopolitiska engagemang har ibland fått konsekvenser och jag har börjat tveka över vissa av mina övertygelser, precis som Björn Natthiko.

Jag tycker att det är viktigt med det jag ser som en öppen folkkyrka. Det innebär demokratiskt valda ledamöter från det politiska fältet. Mot det synsättet står alternativet POSK (Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan) vars viktigaste fråga är att politiska partier inte hör hemma i kyrkan. Nu är det kyrkoval igen. Jag har blivit nominerad till att stå på Centerpartiets lista och har accepterat nomineringen eftersom jag vill fortsätta försöka värna musiken, konsten och arkitekturen. Och viktigast: kyrkans roll i samhället.

I år satsar också SD (de missade att anmäla sig förra valet). Vad de driver för frågor vet jag inte men tillhörighet brukar inte vara deras paradgren. Även Alternativ för Sverige lämnade en läskig broschyr i min brevlåda. POSK vill, uttryckt med deras egna ord, befria kyrkan från politiska partier. Ju mer jag funderar över det desto mer problematiskt tycker jag det är.

Att angripa någon enbart på grund av partitillhörighet och för att man utnyttjar sin rätt att delta i val är inte värdigt en demokrati. Nu tror jag ju inte att POSK vill införa diktatur men frågan jag ställer mig är vad man vill göra med kyrkan efter att de politiska partierna är borta. Vill man att den ska fortsätta vara en öppen folkkyrka, som nu, handlar det också om värderingar och sådana kommer tydligt till uttryck genom politiska partier. Den som röstar vet vad hen får och kan göra ett genomtänkt val.

Det kan vara värt att påminna om att om det inte funnits förtroendevalda politiker i kyrkan så hade det heller inte funnits, eller så hade det tagit längre tid, kvinnliga präster och homosexuella hade inte fått vigas. Det är den typ av värdegrundande och demokratiska problem som andra samfund haft och ibland fortfarande har. Svenska kyrkan har valt att behålla det demokratiska styrelseskicket även efter att den skildes från staten eftersom man ville fortsätta att vara en öppen kyrka. Det är ett arv och förtroende att förvalta och med det följer ansvar. Ett ansvar för vilka värderingar vi vill ha i samhället, ett ansvar för värdefulla byggnader och ett ansvar för konst och musik. Det blir dessutom lättare att gå i samklang med samhällets normer genom folkvalda politiker. (Om det är vad man vill.) Uppfattningen att politiker och partier, kommun, stat och region är dåligt för kyrkan, något att befria sig från, finner jag svårbegriplig.

De som kallar sig opolitiska fattar emellertid politiska beslut. Skillnaden är att de inte har någon gemensam värdegrund (tro är inte en gemensam värdegrund, den är individuell) vilket kan göra dem oförutsägbara. Genom politiska partier blir det lättare för väljarna att veta vad alternativen står för eftersom kandidaternas grundläggande värderingar är kända.

Vill man behålla den värdegrundande och till det yttre sekulära strukturen av folkkyrka, en kyrka med närvaro i samhället genom exempelvis skolavslutningar bör man inte ta bort den folkliga förankringen. Många skulle inte uppmärksamma livets högtider eller mer sorgliga tillfällen i en snävare kyrka eller i en kyrka som på olika sätt la sig i människors tro eller begränsade deras vilja och möjlighet att delta i den utifrån kön, sexuell läggning, ursprung eller värderingar.

Jag säger inte att POSK vill det jag beskriver ovan men anser att risken för det ökar utan det nuvarande systemet. Ett alternativ till POSK är annars vilken frikyrka som helst – det är ju i stort sett därför de finns. Jag vill inte förvandla Svenska kyrkan till en frikyrka bland andra. Det skulle försvaga den men också samhället eftersom Svenska kyrkans närvaro skulle bli svagare.

Jag finner jag mig ibland angripen från två håll: dels de som vill ”befria” kyrkan från politiska partier och dels de som vill ”befria” samhället från religion och andlighet. Också de kan ha rätt: tanken att man ska slippa möta religiösa frågor när man engagerar sig i ett politisk parti är inte på något sätt orimlig.

Sedan kan man lite tillspetsat fundera över hur uppfattningen att inte alla får vara med rimmar med kristendomens grundtanke. Det uttrycks i trosbekännelsen Vi tror också på en helig allmän kyrka… När man säger “allmän kyrka”, menar man då att kyrkan bara är till för en viss grupp, ett visst land eller eller ett visst folk? Nog är tanken att kyrkan finns för alla människor i hela världen som tror på Gud? Men inte bara för troende utan även som ett av tornen på samhällets schackbräde. Det bästa system vi har för att tillgodose det är genom allmänna val av politiska partiers kandidater.

Varför är det så svårt att debattera? Jag antar att det hela kokar ner till alla religioners inneboende dilemma: uppfattningen om trons förkörsrätt. Det finns inget utrymme för diskussion eller alternativa synsätt, är du inte med oss är du emot oss. Så jag misströstar. Kanske har både POSK och ateisterna rätt, funderar jag. Vi måste låta kyrkan bli en egen företeelse, ett samfund bland andra.

Jag tror dock på svenska kyrkan. Jag tror att det gudomliga finns inom oss. Jag hoppas inte att Svenska kyrkan blir mer av en frikyrka och jag fruktar att SD och Alternativ för Sverige får fotfäste i den. Jag tror att mina vänner och bekanta, som också är engagerade i kyrkan, kan skilja på sak och person och acceptera mig trots att vi tycker och tror olika. Jag tror dessutom att Luther hade fel, det räcker inte med att tro. Man måste också försäkra sig om att tron omfattar och omfattas av demokratin. Annars kan det gå över styr. Det finns historiska exempel på det.

Hur kunde det bli så personligt? Min analys är att jag engagerar mig med tanken att det fungerar på ungefär samma sätt som i andra val. Man debatterar, ställer frågor och bryter åsikter. Men så är det inte i kyrkovalet enligt min upplevelse. Det slutar alltid med antingen tystnad, att jag blir ansedd som någon slags folkefiende eller åsikten att jag inte vill eller förstår kyrkans bästa. Kanske handlar det trots allt mer om religion och tro än kyrkans roll i samhället. Det talar i så fall för att POSK kanske har rätt. Dessutom kommer kyrkovalet som vi känner det att förändras i framtiden, tror jag.

Jag står trots allt på Centerpartiets lista i kyrkovalet men tycker valrörelsen är knepig. Det är nämligen också viktigt för mig är att oproblematiskt kunna vistas i kyrkan. Jag tillhör ju ett politiskt parti och därför är min ideologi känd. Det blir ibland en krock. Och i slutändan handlar allt om tillhörighet. Alternativet till det är alltid sämre. Jag hoppas oavsett valresultat att framtiden för med sig en kyrka att känna igen sig i. Med listplacering följer ansvar. POSK kan ha rätt och jag fel. Ändå erbjuder jag mina tjänster. Är det rätt eller fel? Det enda jag vet är att vi vet att vi tror och tror att vi vet. Väljarna bestämmer. Ännu så länge.

Vems bild och namn är detta? Kejsarens, svarade de. Då sade han: Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud.