Vallonstrecket

Få se om du har vallonstrecket!

Jag släktforskar när jag inte har något bättre för mig. Det har jag emellertid ofta så man får nog påstå att jag är något av en släktforskarperiodare. Men det är fascinerande. När man väl ger sig in i det förflutna försvinner tid och rum. För visst har man att brås på. Det har alla. Särskilt brås jag på en släkting på morfars sida: Jacob Olsson från Hästekälla. Dessutom har jag hittat högadel, samer och valloner.

Det finns enligt gammal folktro en sägen om “vallonstrecket”. Det är ett födelsemärke eller streck på överarmen som ska vara ett kännetecken för vallonättlingar. I släktforskningen syftar begreppet på att vallonättlingar ofta kan följa sin linje tillbaka till en viss invandrad person, men att det ofta tar slut där – ungefär som en vägg i forskningen. Orsaken är att när vallonerna kom till Sverige under 1600-talet för att arbeta i järnbruken så registrerades de ofta bara med förnamn eller förvanskade efternamn, vilket gör det svårt att spåra dem längre tillbaka i Belgien eller Frankrike.

Men just idag när Centerpartiet håller nomineringsstämma är det Jacob Olsson jag tänker på. Han föddes 1679 på gården Hästekälla i Morlanda socken, Orust, Bohuslän, och han dog 1738, på samma gård som han föddes. Däremellan hann han med mycket. Han blev tidigt nämndeman i häradsrätten, omkring år 1702, och tog över sin pappas plats i lokalsamhällets styre. Han verkar varit duglig eftersom han fick förtroendet att representera Orusts och Tjörns härader i bondeståndet vid flera riksdagar under åren 1710-1723.

Riksdagen 1720 var särskilt viktig. Efter Karl XII:s död 1718 och Ulrika Eleonoras abdikation 1720 valdes hennes man Fredrik I till kung. Jag brukar lite elakt beskriva Fredrik I som regentlängdens Raskenstam. Hursomhelst, Jacob Olsson ledde bondeståndet under denna omvälvande tid, då Sverige gick in i den period som senare kommit att kallas frihetstiden. Han deltog, enligt källorna aktivt, i diskussionerna om hur makten skulle fördelas mellan kungamakten och ständerna. Fredrik I blev en påtagligt försvagad kung och så skulle det vara fram till 1772 när Gustav III genom sin kupp återinförde enväldet. Vid riksdagen 1723 var Jacob fortsatt en av bondeståndets ledande röster, men han blev inte återvald till talman. Efter sin politiska karriär återvände han till sitt liv som bonde och nämndeman i Bohuslän. Han avled 1738, 58 år gammal.

Men det var under 1720 han peakade. Det var alltså då Fredrik blev vald till Sveriges kung i kraft av hans ”betygade ömhet om fäderneslandet, stora kunskaper i krigssaker samt mångfaldiga andra härlige förmåner”. Villkoret var inskränkningar i kungamakten. Kungen blev beroende av riksrådets majoritet. Den nya regeringsformen skulle i över ett halvt århundrade bli ordningen för hur Sverige styrdes. Detta var inte nödvändigtvis bra för bönderna som ansåg sig tappat inflytande, särskilt eftersom de var utestängda från den del av riksdagen där de viktigaste frågorna avgjordes: det sekreta utskottet. Där avgjordes alla viktiga ärenden som angick krig och utrikespolitik ekonomi samt ”vad eljest tyst hållas bör”. Bönderna knotade och ville ha en starkare kungamakt som det varit före enväldet, på Gustav II Adolfs och Karl X:s dagar. Vad Fredrik tyckte om saken är inte känt men han misstänktes för att ha haft ett finger med i spelet. Saken ansågs så pass allvarlig att Arvid Horn beslutade att förebygga faran genom att hastigt avbryta riksdagen innan bondeståndet hunnit få något svar. De missnöjda bönderna kunde knappt förmås att infinna sig vid riksdagens högtidliga avslutning och endast några få av dem gick med på att skriva under riksdagsbeslutet.

Det finns som alltid något att lära sig av detta. Förr eller senare har man spelat sin roll och tiden sprungit ifrån en. Detta gäller oavsett om man är lokal centerpolitiker, bondeståndets talman eller enväldig monark. Jacob återvände efter sin roll i Sveriges övergång till Frihetstiden till sin gård i Hästekälla. Det ligger något tilltalande i det förhållningssättet till sin roll i stora händelser.

Det är till att vara centerpolitiker med stamtavla, tänker jag aningen hurtfriskt. På andra sidan gärdesgården, farmor och farfar finns tysk lågadel, samer och – valloner. Jag vänder ibland, allt oftare, blicken dit. Vår gamla stormor i Dalom, Karin på Luras, salig mors närmaste vän, påstår att alla som har valloner i släkten har ett streck på nedre armen. Prat, menade jag. Vi såg efter.