See you in Liverpool. Sjömännens gamla avskedsfras vid begravning av en kollega. Jag tänker återkommande på alla i min närhet som lämnat. Särskilt så här i slutet av året. Perspektiv. Förändring. Saknad. En nostalgisk längtan. La belle epoque. Jag återkommer ofta till sådant men just nu tänker jag på pappa och hans simklubb. En normal helg under min uppväxt på 1970- och 80-talen hade på ett eller annat sätt präglats av Badboys.
Min pappa var under femtio år medlem i morgonbadarklubben Badboys. Namnet uttalas genom en sammanslagning av bad (på svenska) och boys (på engelska). Jag tror att grunden lades redan i det äldre badhuset, alltså det som låg framför polishuset i centrum, genom några som kallade sig De våtas vänner. När Lugnet stod färdigt 1972 grundades den nya föreningen Badboys och något senare blev pappa medlem nummer 49. (Siffran har så vitt jag förstår inget att göra med i vilken ordning man kom med utan fungerar mer likt De aderton – man får en numrerad plats. Så nu är det väl någon annan som är nummer 49.)
Vad föreningen gör? Tävlar i lag varje lördag innan badet öppnar för allmänheten. Klädsim, hopp och lek. Mötet avslutas med gemensam bastu (i gamla badhuset fanns två och pappa deklarerade alltid stolt att han föredrog den litterära bastun framför ”vulgus”) och morgonfika. Detta präglade alltså min barndom. Varje lördagmorgon var han där. Ibland tillkom andra saker som paddling med Baracudorna (hans lag) eller julfest i badhuset. Livet i familjen kretsade mycket kring Badboys.
Min barndom. Dörren slår igen på lördagsmorgonen, pappa har kommit hem efter en badmorgon. Familjen vet att de kommande ögonblicken är avgörande för helgens fortsättning. En vinst betyder så mycket! Rundhänt veckopeng, generösa ramar för barnens utomhusvistelser, fest och gamman. Jämmer och vemod vid förlust! Tungsinne och förargelse. Familjen väntar spänt i sina sängar. Två scenarier kan utspelas. Det första: Långt innan pappa når ytterdörren påbörjar han sitt triumftåg. Superlativen formligen sprutar ur munnen och glädjen över den förkrossande segern känner inga gränser. Ute på gatan hörs stridsropet VI ÄR INGA RUDOR, VI ÄR BARACUDOR, AKTA ER FÖR HUGGET! Glädjeyran fortsätter under dagen med berättelse efter annan som avlöser varandra om lagkamraternas hjältedåd och motståndarnas tillkortakommanden.
Det andra: allvarliga, tunga steg föregår entrén och tjock tystnad kommer svävande från hallen. Mor försöker med ett hurtfriskt hur gick det för er idag, fast hon redan vet svaret. Det var den där (valfri lagkamrat), hur i helskotta kan man missa ringen på det viset?! Sedan är monologen igång. Den fortsätter länge, länge. Ytterligare en variant är anklagelserna om fusk som slungas ut i samband med förlust. Jag frågade en gång hur man kan påstå att det överhuvudtaget går att fuska i en tävling som redan från början bygger på arrangörernas godtycke. Pappa viftade alltid utan denna typ av det han såg som tonårings näsvishet.
Jag minns historierna han alltid tog med sig hem. De var många, de var långa och de led ofta av total avsaknad av poäng. De var fruktade i familjens bekantskapskrets och återberättandes ofta vid frukostbordet varpå resultatet alltid blev ett raserianfall från Viktor som inte var begåvad med lika gott morgonhumör (eller god humor) som en Badboy.
Jag minns garaget. Pappa har aldrig ägt någon bil men innehade på livstid ämbetet materialförvaltare. Det motiverade ett garage, sedan familjens kanot Gröna faran flyttats till västkusten. (Kanoten finns förövrigt kvar, i somras tog jag och Ragna den när vi förlovade oss.) Men garaget la också den solida grunden för en lycklig uppväxt. Att ha fri tillgång till Badboys rekvisita var betydligt roligare än det mesta. Peruker, prylar och klänningar är bara några av de attiraljer som garanterade barnen Adolphsons ställning som innehavare av den mest fantastiska lekstugan i staden. Jag minns fortfarande grannungarnas nästan viskande fråga: var får din pappa tag i allt det här? Jag minns också mina svårigheter med att svara på den frågan.
Jag vet inte hur många badrockar han slitit ut genom åren. Ett plagg så mycket mer än bara en badrock. Notera ”Svarta bältet” på bilden nedan, veterantecknet som förärats den med tusen besök i klubben. Tusen tidiga lördagsmorgnar, alltså. Pappa begravdes i sin badrock. Självfallet var den hans svepning in i evigheten.
Det är så många minnen som virvlar förbi. Pappas uppfattning att presidenterna i Badboys och USA är jämbördiga rang, julfester, böter för klantighet eller för att magen blivit för rund, priset Gröna grodan för den som gjort bort sig bortom rimliga gränser. Badboys handlar mycket om vikten av att ha barnasinnet kvar.
I sitt eget sinne gick pappa på Badboys livet ut. Men han slutade på grund av pandemin. Jag tjatade enträget, lika mycket för min och min brors skull som för hans. Det var ju dit han alltid gick på lördagens tidiga morgon. Det rubbade allt vi tog för givet när han inte längre gjorde så. Men efter pandemin kom han aldrig igång igen. Den tjugoförsta oktober 2023 ledsagade jag honom dit. Det blev hans avsked ganska exakt femtio år efter att han började – en känslosam förmiddag fylld av perspektiv. Klubben uppmärksammade honom som tillsammans med Bosse Thorngren har flest badande lördagsmorgnar, uppemot 1400, i klubbens historia med en fin flaska vin. Tack, det har varit mycket roligt alla år, sa pappa varvid en respektfull tystnad la sig. En liten flicka, barn till en idag aktiv badbroder, var med. Jag berättade att jag i hennes ålder ibland följde med min pappa på Badboys, han som står där, och brukade bland annat lussa för dem. Hon gjorde stora ögon.
Vi åkte hem tillsammans, pappa och jag, efter det som blev hans sista besök. Du behöver inte dricka hela flaskan själv, manade jag. Jo, replikerade han omedelbart. Det var på något sätt som när jag var tonåring fast tvärtom. Vad är det där förresten? Han pekar på det nya badhuset. Jag upplyste honom och guidade. Ha, utbrast han. Det gamla badhuset var bättre. Det där, undrar jag och pekar på sporthallen. Nej, det man byggde polishuset bakom 1968.
Pappa var definitivt ingen sjöman men han älskade livet igenom det våta. Jag ställer vinflaskan på hedersplats och tassar försiktigt ut, lämnande honom att i morgonrock slumra i sin fåtölj. Det var där han trivdes bäst de sista åren. Och det är så jag föredrar att minnas honom. Det är där han alltid är. Bekvämt slappande efter en tidig lördagsmorgon i bassängen på Lugnet.
Vi ses i Liverpool, pappa.
Relaterade blogginlägg:
Musik:
Poesi:
Fotnot:
När Badboys firade tjugofem år 1998 skrev jag en artikel i jubileumstidningen. Den återpublicerades vid jubileet tio år senare. Delar av texten ovan är hämtad från den artikeln.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.