bild 128: Bilbo

Formuleringen ”att bygga ett monument över sig själv” är ett sätt att beskriva ett relativt omfångsrikt företag som onödigt. Men kanske finns egna monument i verkligheten? Är de i så fall onödiga? Vem har en byst över sig själv som barn om vederbörande inte händelsevis råkar vara Mozart, romersk kejsare eller diktator i Nordkorea?

Engelbrekt. En kändis som aldrig besökte Falun. Karl Hultströms mest kända verk invigdes 1919. Engelbrekt är Faluns mest ovetande kändis, kanske

Ordet monument kommer från latinets monumentum där mentum avser sinne, minne, komma ihåg, och förleden i ordet borde avse singular (mono). Ett monument är alltså ett sätt att minnas någon eller något som på ett eller annat sätt satt sitt prägel i historien. Börje Salming, exempelvis, får snart en gata i Kiruna uppkallad efter sig. Monumenten möter alltid samma frågor. Hur ska det ut? Var ska det placeras?

Det finns en grupp på Facebook som heter selfies med ovetande kändisar. I gruppen lägger man upp en bild på sig själv med en kändis som är ovetande om att hen blir fotograferad. Det låter kul.

Selma är en kändis som bodde länge i Falun. Statyn invigdes 2011. Den har gjorts av konstnären Arvid Backlund utifrån en befintlig modell. Men inte modellen till vänster.

Jag brukar ibland ge mina elever en fältuppgift som innebär att de får ge sig ut i staden på jakt efter historiska spår. Uppgiften handlar i olika varianter om att identifiera den fjättrade Clio – alltså varför varje skildring av historien säger mer om den tid som den tillkom under än om den skildringen avser. Eleverna får leta efter kolonner, torg, religiösa byggnader, viadukter, bibliotek, amfiteatrar, badhus och statyer och arbeta med frågan om vad vi vill minnas, varför och vad vi kan utläsa av placeringen.

Revykungen (och) Ernst Rolf (till höger) föddes i Falun. Byst av Arvid Backlund i Hästparken.

Statyer väcker ofta känslor. Känd är dramatiken kring Engelbrektmonumentet i Falun. Drag var det också 1868 när statyn av Karl XII i Stockholm skulle invigas. Strindberg var skeptisk. Han beskriver saken i sin självbiografiska roman ”Tjänstekvinnans son”.

Huvudstaden med dess höga kulturintresse ville resa en staty åt Carl XII? Varför? Var denne sista medeltidsriddare tidens ideal? Hade Gustav IV Adolfs och Carl XV:s idol blivit ett uttryck för den okrigiska tid, som bröt in? Var det ett eko från skandinavism-tiden, då Han selv etcetera skulle uppliva Sveriges multnade krigsrykte? Eller utgick det hela, såsom ofta händer, från bildhuggarens ateljé? Vem vet? Statyn var färdig och skulle avtäckas. Läktarna för åskådarna restes, men så olämpligt, att ceremonin icke för åskådarna kunde åses, och innanför inhägnaden ägde endast hov och bjudna, sångare och de betalande tillträde. (…) och alla ansåg sig äga rätt att se på. Tillställningen blev förhatlig. Man skrev och petitionerade om läktarnas nedtagande, men fick nej. Folket rörde på sig och ville riva läktarna, men då kom militären ut.

Vad säga? Att man 1868 visste att uppskatta sångare? Bra där, som det heter.

Min bror var ett mycket älskat barn. Han ansågs även bildskön (som bäbis). Det hela gick så långt att det övergick i någon sorts dyrkan, nästan kult, av honom. Allt medan jag och vår syster viftades undan som envetna och bråkiga. Som det föll sig fanns i familjens vänkrets en konstnär. Det verkade inte alls bisarrt, inte på något sätt konstigt eller överdrivet, att låta beställa en byst av endast ett, visserligen högt älskat, av sina tre barn.

Ack, flyktiga fåfänglighet! Ack påträngande förgänglighet!

Tiden fortsatte sin obönhörliga gång. Barndomens lyster bleknade till förmån för ungdomsaknens pipiga bröl. Allt längre in garderobens dammiga gömmor fann bysten sedermera ro. När modellen för konstverket många år senare skilde sig ville exfrun inte veta av någon stod av sin före detta make. Märkligt kan tyckas, men så var det. Bysten bidade nu sin tid i ungkarlslyan väntandes på Bilbo. Så slumpade det sig att den efter ett besök ”glömdes” hos mig. Varför någon åker omkring med en byst av sig själv i bakluckan (och tar med den in i huset som gästas) är måhända en rimlig fråga i sammanhanget.

Sedan dess har den tronat i mitt soprum – mest som ett skönt sätt att skrämma människor. Inte över tröskeln skulle denna obehagliga tingest från förr, detta vidunderliga monument över en svunnen epok. Så kom snilleblixten! Han är ju känd nu, junior. Bysten kan bli värdefull! Sagt och gjort: jag tog in den. Nu är den min! My precious. Pappa! Tog du in den!? Var ska du ha den?!

Min bror har en byst över sig själv som barn trots att han inte är vare sig Mozart, romersk kejsare eller diktator i Nordkorea. Men verkligheten är också en annan. Han bygger genom sitt liv och sina gärningar ett monument över sig själv. En hyllning till livsnjutningen, glädjen, rättvisan och godheten. Det kan aldrig vara onödigt. Det var nog vad våra föräldrar och deras vänner såg i den lille gossen. Av samma anledning som vi människor i alla tider huggit stoder till vänskapens och kärlekens värn och ära lät de beställa en över honom.

Var och en må bygga sitt eget monument. Placera det närmast hjärtat, fota sig bredvid eller låt bli. Jag vill mena att om man bygger det (skyll mig gärna för att vara en klyschornas okrönte revykung) av kärlek är det aldrig onödigt.

En ovetande kändis

Relaterade blogginlägg:

Engelbrekt

Den fjättrade Clio

Modus vivendi

Hästparken

Sagan om ringen


Musik:

I’ll se you in my dreams

Lauridsen: o nata lux


Källor:

Falun.se

SVT.se

Synonymer.se

Strindberg: Tjänstekvinnans son

Förslag till särskild ordningsstadga (1922) del 2

Det är många här i staden som engagerar sig i trafikfrågorna. Det är inget nytt. En väsentlig del av ordningsstadgan handlade redan 1922 om trafiken. Jag hade stort nöje av att studera den och här följer, med foton från kommunens mediebank, andra delen.


Förslag till särskild ordningsstadga för Falun

Kapitel 1 trafik föreskrifter (fortsättning)

Moment 11. vagnar, som bida å gata eller annan allmän plats för att hämta personer från offentliga eller enskilda tillställningar, skola ordnas så, att de icke äro till större hinder för trafiken, än vad som vore oundgängligt och så, att de kunna framköras i ordning efter upprop.

Moment 12. Förspänd dragare som lämnas utan tillsyn å gata, skall vara säkert bunden om frambenen medelst läderrem eller på annat betryggande sätt, att må den körande på varje fall lämna åkdonet stående å gata längre tid än behövligt än för hämtande av varor eller dylikt.

Moment 13. Det är icke tillåtet att utan särskilt, av polismyndigheten särskilt meddelat tillstånd låta fordon färdas i släp efter automobil eller annat åkdon.

Moment 14. Gods som till följd av längd, omfång eller annan beskaffenhet, vid transport lätteligen kan medföra fara eller i hög grad åstadkomma hinder eller olägenhet för trafiken får icke utan särskilt tillstånd forslas å stadens gator: och får gods icke lastas å åkdon på sådant sätt eller i sådan mängd, att fara föreligger för dess nedfallande eller att större hinder eller olägenhet för trafiken därigenom uppstår. Skramlande gods må icke med åkdon å gata utan att åtgärd vidtagits, varigenom bullret undvikes eller så mycket som möjligt förminskas.

Moment 15. Vad (…) iOrdningsstadgan för rikets städer är stadgar för trottoar skall gälla även beträffande inom staden anlagda gångbanor.

Moment 16. Fotgängare, som å trottoar eller gångbana möter annan fotgängare, bör hålla till vänster.

Moment 17. Vid de tillfällen, då trängsel kan uppstå på gata därigenom att en större mängd folk vill samtidigt framkomma till en plats, skola de uppställa sig i kö i den ordning de kommit och därmed iakttaga de anvisningar, som av polispersonalen meddelas. Ingen må tränga sig in i sålunda bildad kö.

Moment 18. Dragkärror eller andra fordon, som fortskaffas med handkraft, må icke framföras annorledes än vid skalmarna och får ej skjutas fram utan att vara så inrättade eller lastade att den som verkställer transporten, har fri utsikt framför sig; börande i övrigt om dylikt fordon de för åkdon meddelande föreskrifter i tillämpliga delar lända till efterrättelse. I stadens allmänna planteringar må – med undantag av barnvagnar – kärror eller andra fordon icke draga eller skjutsas å annan led än den, som är för körning upplåten, för såvitt de ej används, för allmänna arbeten å platsen.

Moment 19. Å plats, som är för allmänheten upplåten är, må hästar eller boskap icke bindas vid byggnad, port, hägnad, träd eller lyktstolpe, eller annat föremål, som ej är för ändamålet avsett.

Elsborg 1880-tal

Källor:

Falu stadsfullmäktige, handlingar och protokoll 1922

Mediearkivet falun.se


Musik:

1922 var året två klassiker såg dagens ljus. Det finns bara två artister som hanterar dem, var och en på sitt vis.

Sibelius; till havs

Taube: Flickan i Havanna


Relaterade blogginlägg:

Förslag till särskild ordningsstadga del 1

Förslag till särskild ordningsstadga (1922) del 1

Det är många här i staden som engagerar sig i trafikfrågorna. Det är inget nytt. En väsentlig del av ordningsstadgan handlade redan 1922 om trafiken. Jag hade stort nöje av att studera den och här följer, med foton från kommunens mediebank, första delen.


Förslag till särskild ordningsstadga för Falun

Kapitel 1 Trafikbestämmelser

Det var fint att ha bil på 20-talet

Paragraf 1

Moment 1. Körande eller ridande skola över allt, där ej hinder möter, följa den vänstra sidan av körbanan. Den som fördas i skritt, skall hålla så långt åt vänster, så långt omständigheterna medgiva, utan att trafiken på gångbanan besvära. Nödgas på grund av mötande hinder körande eller ridande lämna körbanans vänstra hälft skall han, så snart hindret passerats, återvända till den vänstra sidan. Skall körande eller ridande stanna på den högra sidan må körbanans högra sida ej lämnas, förrän det är nödvändigt.

Moment 2. Vid vändning i gathörn till vänster skall den körande hålla nära körbanans vänstra sida och vid vändning till höger köra i stor båge samt därefter omedelbart ansluta sig till vänstra sidan.

Moment. 3. Körande eller ridande, som möter annan körande eller ridande, skall hålla vänster. När någon körande eller ridande bakifrån kör ikapp körande eller ridande skall det ske till höger varvid den, som kör eller rider framför, är skyldig att hålla undan vänster. Det är icke tillåtet att rida eller köra förbi körande eller ridande i gatukorsningar eller å platser, varigenom stockning i trafiken kan uppstå. Där två eller flera körande ej komma fram på en gång skall den, som kör, arbetsåkdon, lämna vägen fri för personåkdon samt den, som kör olastat jag fordon, för lastat.

Moment 4. Det åligger körande och ridande att genom tillrop eller signal åt den som för honom vara i vägen, giva signal att skynda undan samt i händelse av behov sakta farten eller stanna. Körande skall, då han saktar farten eller stannar, höja piska eller hand till tecken för körande, som följer efter, samt vid vändning om gathörn eller in på gård med handen giva tecken, åt vilket håll han han ämnar köra.

Moment 5. Signal från automobil eller motorcykel skall vara kort och får ej nödvändigtvis upprepas. Å motorfordon, som står stilla, får motorn ej gå med full fart (rusa) längre stund än som åtgår för att sätta fordonet igång.

Moment 6. Körande och ridande äro skyldiga att hålla vägen fri för tågande militärtrupp, liktåg och andra processioner, djurtransporter och uttryckande brandmanskap.

Moment 7. Vid körning av arbetsåkdon är det körsven förbjudet att därå intaga annan plats än sådan, varifrån han har hästen i sin hand och fri utsikt framför sig. Finnes ej sådan plats, eller är lasset av sådan beskaffenhet, att hästen anstränges eller att annan olägenhet uppstår, genom att körsvennen befinner sig på åkdonet, skall han gå bredvid detsamma.

Moment 8. Ingen få gå på gångbanan, när han kör, eller därifrån leda hästar eller boskapsdjur; och det är körsven jämväl förbjudet att onödigtvis svänga eller smälla med piskan.

Moment 9. Då körbanan är smutsig, skall körande begränsa hastigheten, så att i närheten varande personer ej utsätts för onödigt smutsstänk.

Moment 10. När någon stannar med åkdon å gata, skall, där annan plats ej blivit eller varder vid tillfället av polisman anvisad, åkdonet ställas längs körbanan så långt åtsidan därav som kan ske utan hinder eller olägenhet å rörelse vid intilliggande gångbana. Ej må någon stanna med häst eller med åkdon hålla framför gatumynning eller i gatukorsning så att hinder eller olägenhet därav kan uppstå för dem, som skola köra om gathörn eller så, att gångbana stänges. Där åkdon stå vid ena sidan av gatan, är det förbjudet att med åkdon stanna vid motliggande del av gatans andra sida, så framt mellanrummet ej lämnar tillräcklig plats för obehindrad färd med två åkdon samtidigt. Nu meddelade beslut gäller dock inte den tid som åtgår, för åkandes i- eller urstigande. Det är även förbjudet att låta åkdon under längre stund bli stående å gata, där denna är så smal, att tvenne fordon ej obehindrat kunna mötas å det stående åkdonet och motsatta kanten av körbanan befintliga mellanrummet.

Moment 11. Vagnar, som bida å gata eller annan allmän plats för att hämta personer från allmänna eller enskilda tillställningar, skola ordnas så, att de icke är till större hinder för trafiken, än som är oundgängligt och kunna framköras i ordning efter upprop.


Källor:

Falu stadsfullmäktige, handlingar och protokoll 1922

Mediaarkivet Falun.se


Musik:

1923 kom falusonen Ernst Rolf klassiker Bättre och bättre dag för dag ut.

En internationell hit var Fats Wallners ain’t misbehavin som jag lyssnar på vissa fredagar

Kåreparken

Vad gör livet rimligt?

Jag växte upp i stadsdelen Elsborg, på adressen Engelbrektsgatan 2E, granne med Elsborgs slott. Jag delade adressen med två föräldrar och två syskon.

På den tiden var slottet öde, ännu inte ombyggt till lägenheter, och man kunde leka i det – fast det fick man inte – vilken var mycket spännande. På vintrarna, i synnerhet den 1983, kunde man delta i skidtävlingar i Kåreparken (döpt efter en känd bock) som ligger längst upp (nordväst?) i stadsdelen. Jag minns att jag under ett av skidloppen, det 1983, funderade över hur gammal parken egentligen var. En liten historielärare i vardande, måhända. Frågan har, tillsammans med många andra frågor, fortsatt eka i mitt saligt uppblåsta, tomma huvud. Så jag har, som alltid, eftersom jag generellt sett inte gillar när frågor trängs med tystnadens eko i huvudet, sökt svaret. Den här gången på arkivcentrum.

Nedre Elsborg. Elsborgs slott. I förgrunden Järnvägsparken som på 1870-talet var ett enda stort slaggvarp. Detta är före Myntgatans tid. I den lilla fyrkantiga byggnaden hämtade Elsborgsborna sitt dricksvatten.

I Faluns stadsfullmäktige satt år 1922, alltså året efter den allmänna rösträtten införts, trettiotvå personer. Två av dessa var kvinnor. De omnämns i protokollen som ”fröken Anna Holmquist” och “fru Hanna Saxin”. Det var, fann jag, många spännande (iallafall för en nörd som jag) saker som inträffade här i staden för ganska exakt hundra år sedan, saker som dessa trettiotvå personer hade att besluta om.

Bland annat redogjordes för kallbadhusets verksamhet under föregående år. Det hade hållit öppet mellan maj och september och under denna tidsperiod besökte 3669 personer som gick under taxan 15 öre badhuset medan 3848 personer betalade 10 öre. Totalt över 7000 besök, alltså. Man hade tydligen rabattsystem redan då. Att duscha var mer exklusivt och kostade 30 öre och ett säsongskort gick på 12 kronor, vilket – har kollegor vänligen upplyst mig om – motsvarar 360 kronor idag. Falu simsällskap simskola disponerade förövrigt badhuset två timmar per dag.

En kommitté under en viss Arvid Flodström presenterade för de trettiotvå sina förslag om namn på stadens parker:

Belägenhet och förslag till namn:

Området söder och väster om Kullen: Vasaparken

Plantering vid Åsgatan: Stureparken

Plantering vid Tegelbacken: Östra Järnvägsparken

Plantering vid Fisktorget: Fisktorgsparken

Plantering vid Kristinegatan: Kristineparken

Plantering vid Nybrogatan-Åsgatan: Kronbergsparken

Öppen plats vid Kvarn: Kvarnbacken

Vattenresovoiren (sic) Lustigknopp

Öppen plats vid Kyrkbacksvägen: Vårfruparken

Plantering vid Östanfors: Östanforsparken

Kålgårdsudden: Kålgårdsudden

Plantering vid badhuset: Badhusparken

Plantering vid Hyttgatan: Engelbrektsparken

Plantering vid Hästtorget: Hästtorget

Plantering vid Myntgatan: Västra Järnvägsparken

Plantering vid Styraregatan: Kåreparken

Plantering vid Husmodersskolan: Daglösparken


Arkivet erbjöd mycket mer att fördjupa sig inom, till vilket jag ämnar återkomma. Men efter att jag studerat listan på namnförslag på parker förlorade jag mig i barndomens minnen. Som när jag i årskurs fyra konstruerade mitt livs första historieprov till min lärare Olle Larshans på Södra skolan. Som alla timmar vi elsborgsungar lekte i Hästparken och ibland Kåreparken. Som alla goda minnen med familj och vänner från Engelbrektsgatan 2E.

Jag framlever numera mitt vuxna liv på samma adress. Det är samma radhus, fast adressen är Engelbrektsgatan 2A. Kanske mindes jag en god tid när jag för ett par år sedan flyttade tillbaka. Kanske är detta vad som anses med uttrycket att gå i barndom. För A kommer ju före E? Numera delar jag dock adressen med två döttrar och även om min bror och far ibland hälsar på och vid dessa tillfällen gärna minns den gamla goda tiden flyttar döttrarna ständigt fokus till nuet. Tack och lov, antar jag.

Tänka sig att jag en dag i oktober 40 år senare skulle finna svaren på frågorna jag ställde mig en vinter i Kåreparken 1983. Iallafall något av en tröst för tigerhjärtan. Jag menar, jag vann ju inte skidtävlingen. Givetvis gjorde jag inte det.

Klipp från Carl-Owe Carlsson

Döttrarna tittar oförstående på mig. Leka i slottet? E? Hämta vatten? Bara Wi-Fi fungerar är livet rimligt. Var sak har sin tid, förmodar jag. Tänk om det var Olle på Södra skolan som avgjorde mitt yrkesval?

Ruta ett. Kåreparken.

Relaterade blogginlägg

Olle Larshans dikt

Hästparken

Hästkrafter

Elsborg


Musik:

1922 var Karl Gerhards Jazzgossen omåttligt populär


Källor:

mediabanken.falun.se

Falu stadsfullmäktige: handlingar och protokoll 1922

bild 123: ett härligt gäng

Det har varit en intressant mandatperiod. Det har varit en intensiv valrörelse. Inte riktigt så hård och vulgär som jag i förväg fruktade, men intensiv. Jag har då och då, och i synnerhet nu i slutet, påstått att Åkesson skulle, om M fortsätter krympa och SD växa, kunna bli statsminister. Hur kan jag på allvar hävda det, har det undrats.

Camilla

Jag har också återkommande argumenterat att Centerpartiet inte förflyttat sig en meter. Vi står stadigt kvar där vi alltid stått. Det är L, KD, M som på riksplanet ändrat position. (Och faktiskt SD men åt andra hållet, från nazism mot demokrati.) Dessa påståenden retar den nationella högersidan men är fakta.

Mats

Jag inser självfallet hur svårt det är för Åkesson att bli statsminister. Först måste han övertyga M & co om att bli deras kandidat sedan ta sig igenom en statsministeromröstning i riksdagen. I den får inte fler än hälften av ledamöterna rösta emot honom. Sålunda har han som opinionen ser ut inte det stöd som krävs för att bli statsminister, men allt är förstås beroende på valresultatet.

Susanne och Annie

Som ledare för det näst största partiet kommer Åkesson att få frågan av talmannen om han har möjlighet att bilda regering. Svaret kommer sannolikt att vara nej. Det är det troliga. Men det är inte det jag diskuterar. Det jag vill sätta fingret på är att det inte är en omöjlighet att det sker. Osannolikt, ja. Omöjligt? Nej. Man måste kalkylera med möjligheten, även om den är liten, när man lägger sin röst på ett parti som kan tänka sig ett samarbete med SD.

Bröd, skådespel och ett budskap

Varför är man som M/KD/L-väljare så rädd för Åkesson i regering, egentligen? Om SD är ett parti bland andra så är väl allt gott nog? Om ett parti ändrat sig om ett samarbete med SD – varför skulle det inte kunna ändra sig också angående Åkesson som minister? Varför skulle SD nöja sig med att enbart vara valboskap (ett problem som även finns på andra sidan med V)? SD:s huvudfiende är det man kallar vänsterliberala värden. Så även om de står utanför lär de synas i regeringens politik, det kan man vara säker på.

Varför är vi Centerpartister så emot SD? Jo, det handlar om deras syn på människor. Grundläggande liberala värderingar är vikten av alla människors lika rätt och värde, alla människors rätt att vara fria att forma sitt eget liv. Nu är SD riktigt nära regeringsmakten. M, KD och L anpassar redan sin politik och retorik efter dem. Centerpartiet, och Annie, visar att en annan väg är möjlig. Vi väljer medmänsklighet, hopp och framtidstro som utgångspunkt. Det vi påstår om SD är ingen bluff, alarmism eller tomt prat. Det vi varnar för stämmer. SD ställer människor mot varandra, skapar splittring och slänger bränsle på en redan brinnande klimatkris.

SD:s politik innebär sämre rättssäkerhet. systematisk diskriminering, likriktning av kultur och media, ökade utsläpp, kraftig minskning av biståndet. Som Annie säger: ”Centerpartiet kommer aldrig ge SD nycklarna till Rosenbad. En röst på oss är en röst för klimatets bästa och för liberal politik utan främlingsfientlighet.”

Jag beundrar henne. Hon är min partiledare. Min statsministerkandidat.

Min partiledare

Centerpartiet har inte bytt sida. Vi står som sagt kvar. Om valresultatet talar till vår favör tycker jag M och KD, gärna under nya fräscha partiledare, kan återkomma till alliansen så bildar vi en äkta, borgerlig, regering utan stöd från SD. För de lägger förslag mot jämställdhet och klimat, de vill utvisa människor som inte gjort en fluga förnär, de är populistiska och saknar anständighet. Jag är inte socialist, verkligen inte, men jag föredrar Magdalena Andersson som statsminister framför det högernationella alternativet alla dagar i veckan. Åkesson blir antagligen inte statsminister. Men det kan inte uteslutas helt. Han kan definitivt komma att ingå i regeringen om den sidan vinner.

Det har varit en intensiv valrörelse där ett härligt gäng kämpat tillsammans. Nu lutar jag mig tillbaka och avvaktar resultatet. Några minnesvärda ögonblick är när lokala SD under en debatt menade att ”ska DU representera er? Ja, då blir det kul iallafall.” Varvid Susanne, som normalt sett representerar oss i debatter muttrade ”tack för den, men hur roliga är SD själva egentligen?” Susanne, klippan. Eller Agneta, min idol, som alltid stått redo med uppmuntrande och kloka ord (senast nu på Fullmäktige men de behåller jag för mig själv). Och nestor Mats, förstås, den rutinerade hedersmannen. Och Göte! Jag vill följa med på kryssning! Jon, som delar min motvilja för dörrknackning har troget kämpat vid min sida, alla påhejade av general Anne-Li som hållit ihop det. Den alltid lyssnande Daniel och super-Jenny. Ni betyder mycket för mig och jag är glad att jag lärt känna er.

Mats och Agneta

Det har varit tufft men roligt att vara politiker under mandatperioden. När det varit svårt har jag påmint mig om att Malin gav mig sin röst, tillsammans med 143 andra falubor, och det har känts som en hederssak att slutföra det jag åtagit mig. Jag har gjort så gott jag kunnat. Utan stöd och hjälp från de som nämns eller syns i detta blogginlägg hade det inte gått. Tack, ni härliga människor!

Så. Kampanj på stora torget och möjligen dörrknackning återstår. Sedan är det över. Fortsättningen ligger främst i medborgarnas händer men också lite i partiets. Om det inte blir någon fortsättning ber jag att få tacka för mig. Det har varit ett nöje och privilegium. Fler borde prova.

Susanne, Elisabeth, Jenny

Relaterade blogginlägg:

144 kryss


Musik:

Mozart: Figaros bröllop (conzonetta sull-arian)

Wadling: nu lyfter vi från marken


Källor:

Annie Lööf

VM 7 – futurum

”Men, var inte du emot VM?”.

Jo, det var jag. Rätt mycket, för att underdriva en aning. Jag har förövrigt både bloggat och varit politiskt aktiv i så många år att jag, när det kommer till vissa frågor, numera kan leta i de egna arkiven. Det som framgår av dessa arkiv (här på bloggen, alltså) är att jag, åtminstone i eget tycke, varit både konsekvent och konstruktiv i mitt motstånd. Låt mig fortsätta i den andan.

Falun har just, när detta skrivs, blivit utsedd att arrangera skid-vm 2027. Alla är glada, även jag. Men samtidigt undrar jag lite. Låt mig först säga att anledningen till att jag bytt fot, och numera gläds åt VM, är tämligen logisk. Sakerna står ju där. Vi kan det här nu. Låt oss köra. Det har varit min hållning genom processen den här gången.

Mina funderingar gäller, vid närmare eftertanke, nog mest mig själv. Vad har egentligen hänt med mig under mina år som fritidspolitiker? Förr vek jag aldrig en tum från min övertygelse. Numera tycks jag mer som något av pragmatiker. Insikten smärtar. Det är dags att väcka min inre idealist ur sin törnrosasömn.

Det har under mandatperioden förvisso varit svårt att hålla ihop två jobb och en personlig tragedi. Men jag beklagar mig inte. Jag konstaterar. Ytterligare något jag konstaterar är att det är svårt att få en politisk ledning som inte har tydlig majoritet att fungera. Det blir kompromisser. Ändå är jag fast övertygad om att detta varit bättre än alternativet.

Vad det är som skaver? Jo, jag måste få utlopp för mina känslor, agera för det jag tror på och vill. Det är så jag fungerar. Jag vill ha en relaxavdelning på nya badhuset. Jag tycker de föreslagna priserna verkar rimliga. Jag vill utveckla kulturen. Och viktigast av allt. Vi måste få slut på mäns våld.

Och jag tycker alltså att vi ska ha ett VM. Det är trevligt för alla. Men, det kostar insatser. Resurser. Och om det ger vinst och överskott, så som påstås, finns det fler grupper som behöver hjälp och uppmuntran. Kulturskolan är en mycket viktig del för ett utvecklat kulturliv. Fotbollen är ett fantastiskt alternativ för ungdomar som riskerar hamna snett. Bowling gynnar folkhälsan för bland annat en äldre del av befolkningen.

Så, govänner inom parti, faluallians och övriga partier. Jag har ett förslag. Det kostar, enligt chefen för kulturskolan, sex mkr att kapa kön dit. Låt oss göra det. Låt oss också bygga en ny central gräsplan för fotboll och en ny hall bowling på Ingarvet. Det kostar nog mer än att kapa kön till kulturskolan men, sagt helt utan bitterhet, det finns gott om entusiaster inom dessa områden som inte hörs lika mycket som de som verkat för ett vm i skidor 2027.

Jag är inte emot VM. Men tänk att människor minns, ändå. Nej, inte emot, jag vill istället bredda konceptet, mjölka kassakon för att utöka vårt idrottsliga och kulturella utbud här i stan. Man får sällan som man vill. Men det är min önskan.

Aldrig kunde jag väl tro när jag skrev om vm 2014-15 att temat skulle återkomma. Håller jag igång 2027? Lever jag ens?


Relaterade blogginlägg:

Vm 1 (oj, vad arg jag var).

Vm 2

Vm 3

Vm 4

Vm 5

Vm 6

bild 115: Fetmats revisited

Jag tänker ibland på Margareta Olsdotter. I fyrtiotvå år vankade hon omkring på Elsborg. Vad hon måste ha undrat.


Jag brukar, när inte pandemi råder, som en del av undervisningen genomföra någon form av lokalhistorisk dag. Tanken är att träna eleverna i att se sin omgivning, den man upplever varje dag, med nya ögon. Att fundera över begreppet (historisk) identitet.

Även om varenda unge i stan redan besökt gruvan, ibland flera gånger, handlar det som sagt om att försöka se saker med nya ögon. Så det blev en dag av gruva, Dalarnas museum och undertecknad som höll hov vid stora torget. Och, givetvis, uppgifter att kämpa med. Som grädde på moset fick jag med mig Dotter 2, besöket i gruvan lockade även henne.

Jag trivs i gruvan. Du är ju en native resident!, som en elev uttryckte saken. Jag är rädd för Gruvfrun, sa Dotter 2. Det här är naturvetare, replikerade jag, de tror inte på Gruvfrun. Jag är estet, genmälde Dotter 2, så jag tror på henne. Jag har läst allt om Gruvfrun. Nu går Dotter 2 visserligen inte estetprogrammet (än) men budskapet var i alla händelser tydligt.

I väntan på Gruvfrun

Jag håller mitt hov vid speakers corner på torget. Speakers corner. En blinkning till såväl originalet i Hyde Park som antikens torg. Det var på agora, forum, man röstade, dömde och handlade. Vem som helst får tala och det står alla och en var fritt att inte lyssna. Lite som i våra dagars demokrati. Jonas Lennerthson, förre ordföranden i kultur och fritidsnämnden, tillika lärare, cyklade förbi. Han stannande till och berättade att just den här stenen tillkom under hans tid i nämnden och är tänkt att påminna om landets sista uppror 1743: Stora daldansen. Då stod de på torget, upprorsmännen. Så lärde sig också magistern (om stenens ursprung) något nytt denna dag.

I bakgrunden ett resultat av den stora rivningsvågen på 1950- och 60-talen. Snart byggnadsminne?

Ständigt denne Fetmats. Men visst fascinerar han. Förolyckad 1677, återfunnen välbevarad 1719, utställd att begapas som sevärdhet, begravd under pompa och ståt i koret på Kopparbergs kyrka, 1816 upptagen och flyttad till kyrkogården, 1862 uppgrävd och lagd i en låda att förvaras på den kyrkliga vinden, bortglömd men återigen funnen för att slutligen begravas ordentligt först 1930.

Trät är lika friskt som Mats

Det trodde han inte när han en dag efter arbetet 1677 smög ner i gruvan. Varför gjorde han det? Jag tror han tidigare under arbetsdagen funnit någon vacker metall han i hemlighet ville smussla ut för att ge sin tilltänkta, Margareta Olsdotter. Så fick han plötsligt en sten i huvet. Så kan det gå. Vila i frid, Mats!

Att ta sig till och från jobbet

Elevernas uppgift handlar inte om Mats. Nej, de har i uppgift att diskutera världsarv, stadsdelar, byggnader och kända falubor. Men jag gillar också att utmana just naturvetarna lite extra med en något filosofisk uppgift:

Om ungefär 100 år kommer vi att vara döda. Varenda människa du känner kommer också vara det. Varenda serviceperson du besöker för att få hjälp med saker, din frisör och hen i kassan på ICA, varenda kompis, alla kändisar, varje släkting du har. Sannolikt, hur smärtsamt det än kan låta, även de flesta av dina eventuella barn.

Platserna du besökt idag har varit miljoner människors hem, arbetsplats och vardag. Ett världsarv innebär att för all framtid spara något. Hur kommunicerar man med människor som lever om 100 000 år? Vad är värt att spara? Hur gör man det? Vem är du? Vilken är din historiska identitet? Vilket är ditt ansvar?

Grabben i orten

Vad är det här för flum, utbrast någon upprört. Ett världsarv är något som är så viktigt för mänskligheten att det är tänkt att bevaras för all framtid. Historieläraren i mig tvekar om det ens är möjligt att bevara något för all framtid. Jag menar, vi är ju i full färd att krafsa under pyramiderna för att förstå människor som levde för tretusen femhundra år sedan.

Genom att bli uppmärksam på allt det sköna och viktiga runt omkring oss, genom att stanna upp och tänka på alla de människor som gått före oss, kan vi iallafall ta ut en ungefärlig kompassriktning mot den framtid som ofrånkomligen drabbar oss alla. Det är iallafall syftet med dagen.

1998 förlovade jag mig i gruvan. Stora stöten, så att säga. Tyvärr drabbades min tilltänkta många år senare av ett metaforiskt ras och omkom. Sedan dess har jag väntat. Oklart på vad. En framtid, kanske. Men, som historien om Mats och vitriolet lär oss, det går inte att bevara något för all framtid.

Min äldsta dotter, vars passion är teater, följde inte med på skolbesöket. Nej, hon beställde en egen tur, tog med sig sin bästa vän och iscensatte förlovningen. Hon lät en norsk dam föreviga tilltaget. Sedan skickade hon bilden till mig för att göra mig glad.

Iscensättningen

Jag tänker mig Margareta Olsdotter som lycklig. Javisst, åren går. Men plötsligt drabbar kärleken den dystre vandraren i Elsborg. Vid gruvan påbörjas en ny, vacker promenad. Livet tar en annan väg. Framtiden är här. Annorlunda än tänkt, oförutsägbar som alltid, men definitivt kär. Jag såg aldrig Gruvfrun i gruvan. Men nog skymtade jag Margareta Olsdotter? Och visst log hon mot mig.

Det finns något att lära sig här. Det är fullt möjligt att både gestalta historien och på avstånd kyligt studera den. Det är inte enkelt att avgöra vilket som är bäst. Vad eleverna inte omedelbart tänker på är att endast kärleken är evig. Det är inget flum. Det är svaret på frågan. Men säg inget.


Relaterade blogginlägg

Gruvdrängarna i Falun 1743

En historisk promenad

Jonas släktingar

servering på torget

Det diskuteras huruvida en tillfällig (över sommaren förmodar jag) servering ska uppföras på Stora torget i Falun. I min roll som ledamot i Kultur och fritidsnämnden röstade jag nej till detta. I kommunstyrelsen och kommunfullmäktige kommer jag däremot att rösta ja. Hur går det ihop? Vad vill jag egentligen?

Så här är det tänkt. Bild från centrumutvecklaren Lasse Westin

Tillåt mig en liten utsvävning.

En gång för många år sedan besökte jag stora torget i Krakow. Det är ett av Europas största medeltida torg och mycket vackert. Jag köpte ett handgjort schack där, minns jag (vilket medförde ett rejält omak på flyget hem men jag samlar på ju på schackspel så…), fikade, åt och betraktade den vackra Mariakyrkan med anor från 1200-talet. Kyrkan och torget har ombyggts flera gånger genom århundradena. Rum, prång och utsmyckning har förändrats från gotik till barock och vidare moderniseringar har återkommande genomförs. Särskilt de två tornen med olika höjd är intressanta. Legenden säger att två bröder ledde bygget av var sitt torn i en tävling om vem som kunde komma närmast himlen. Samtiden har haft starka åsikter varje gång både kyrka och torg byggts om.


En i mina ögon näst intill magisk plats är torget utanför Pantheon i Rom. Att sitta där i solnedgången och betrakta det antika templet är en obeskrivlig känsla. Nog upprördes samtiden också över detta skrytbygge, detta monument Marcus Agrippa lät resa över sig själv. Inskriptionen över ingången lyder ”Marcus Agrippa, Lucius son, konsul för tredje gången lät bygga detta”. Tack, Marcus Agrippa, Lucius son, för det. Som tempel åt gudar stod byggnaden klar år 27. Alltså bara fyra år innan en viss upprorsledare, Jesus från Nazaret, avrättades i en avlägsen avkrok av imperiet. (Den enes upprorsledare är den andres frälsare.) Även denna byggnad är ombyggd flera gånger och det är nog vid närmare eftertanke tur. Hade templet med tiden inte blivit kristen kyrka, vilket förutsatte den där avrättningen, hade det kanske inte stått kvar idag.


Och så Stora torget i Falun. Jag älskar det. Från äldre bilder framgår att många tillfälliga konstruktioner passerat i revy genom åren. Det är nyckelordet: tillfälliga. För vad använder man torg till? Jo, man samlas, manifesterar, festar, informerar och informeras. En gång i tiden avrättades människor på vårt torg. Under 1600-talet var det byggplats när kyrkan uppfördes. 1743 stod upproret Stora daldansen här och gastade, tivolin kommer och går och under skid-vm delades det ut medaljer.


Så ska vi ha en servering på torget? Såklart vi ska. Vi har ju redan en som säljer glass. Men det följer några tankar kring den uppfattningen. För det första ska vi vara försiktiga med fasta konstruktioner. Tillfälliga, som den här, går bra.

Mina olika ställningstaganden i frågan är inte märkliga. Kultur och fritidsnämnden har endast möjlighet att uttrycka sig ut ett kulturmiljöperspektiv och får därför ärenden på remiss. Att väga samman olika yttranden är myndighetsnämndens uppgift när de fattar beslut. Nämndens yttrande ska vara ensidigt eftersom det är kultur och fritidsnämndens uppgift att påminna om värden som inte annars får så mycket uppmärksamhet. Gärna liv och rörelse på torget, men med varsamhet. Det är vårt budskap.

När jag sitter på liknande platser i Europa, exempelvis utanför Pantheon, och läppjar på något, exempelvis en Limoncello, är det ofta enkla konstruktioner. Stolar och bord direkt på kullerstenen. Kanske kunde vi prova en europeisk variant? Och för guds skull, låt oss slippa bilarna.

Jag ska med glädje ta mig en pilsner på stora torget i sommar. Kvalar jag därmed in som hycklare? Plötsligt kommer jag att tänka på Guy de Maupassant som lunchade i Eiffeltornets restaurang varje dag, trots att han varit så emot dess tillblivelse. Det sägs att han gjorde det eftersom det var enda platsen i Paris där han inte riskerade att få syn på eländet. Annars kan jag hugga till med ett citat som brukar tillskrivas Crassus (en av antika Roms rikaste män) när denne förespråkade måttfullhet: jag talar om principen, inte om mig själv.

Jag har inte hört någon som är emot en servering på torget, inte egentligen. Poängen med ett torg är alltså att det används, att människor vistas där. Är vi försiktiga klarar vi den balansgången och det är i det ljuset man ska förstå kultur och fritidsnämndens och en och annan tjänstepensions agerande.

Jag, Koffe och Jerra demonsterar på Stora torget i mitten på 80-talet

Relaterade blogginlägg:

Lokalhistorisk promenad

Engelbrekt

Djävulens intervall vs Tjorven Bellman

Jag kan ha fel.

Detta är visdom förmedlad av buddhistmunken Björn Natthiko Lindeblad. Samme munk lärde mig att det viktigaste inte är vad man gör utan hur det känns efteråt.

Jag kan ha fel

Djävulens intervall är en samling noter som tillsammans bildar ett intervall. Det kallas också överstigande kvarten. Eftersom intervallet kvart är ett rent intervall så har man valt att kalla tonen mellan kvarten och kvinten för överstigande. Sammantaget ger det en dissonant klang, det låter illa för oss. Kopplingen till Djävulen är medeltida och intervallet var tidvis förbjudet att använda i kyrklig musik. Eftersom det uppfattas som obehagligt att lyssna på används det numera i skräckfilmer och liknande. Själv översätter jag det till när något inte riktigt låter som det ska. Disharmoni. Fast jag kan ha fel, harmoni har inget med saken att göra. Tror jag.

Tjorven Bellmann är enligt uppslagsverket en tysk diplomat och politiker. Jag har inte fel, hon heter faktiskt så. Jag vet inte vad hon gör men hon ser glad ut. Jag fastnade givetvis för namnet. Jag tror faktiskt jag är lite kär i henne.


Fullmäktige i veckan. Jaja, man får i stort sett säga vad, hur mycket eller lite, man vill i talarstolen. Yttrandefriheten medger oss dessutom rätten att måla rondellhundar av profeten. Men med yttrandefrihet följer också ett ansvar. Det finns flera dimensioner i det där. En är att fullmäktige kostar (förra året) 38 619 kronor i timmen. Vad förväntar sig den som står för notan, kunden/medborgaren, för det priset?

Och apropå. Vänsterpartiet, ivrigt påhejade av S och MP, vill, som man uttrycker det, återupprätta medborgarrelationen genom att kommunen slopar begreppet kund eftersom det utgör ”kittet i new public management.”

Det skaver i mig när någon vill ändra i språket för att tillvaron bättre ska passa vederbörandes världsbild. Det blir lätt lite Orwell över det. Men visst, det är långsökt att koppla ihop motionen med diktaturens kreatur. Jag tror och hoppas dock att ingen blir bemött av ordet kund när hen nyttjar kommunens service. För det är ju inte direkt ett varmt bemötande. Istället ska man se kundbegreppet som något som hjälper kommunen att agera på det sätt som är bäst för medborgarna. Snabba handläggningar, vänligt bemötande och proffsigt agerande. To protect and serve. Individen i centrum.

Jag har nämligen upplevt alternativet. Jag växte upp i det. Det var inte alltid roligt. Att försöka flytta fokus i debatten, exempelvis genom att utmåla oss som inte håller med som marknadstalibaner, tror jag säger mer om den som gör så. Det hela klingar hursomhelst illa i mitt lilla öra.

Någon i S menade vidare (från talarstolen) att vi som styr Falun medvetet tar beslut för att skada ungdomar. Man får säga sådant. Men bör man?

Fullmäktige diskuterade situationen i Ukraina. Den senaste siffran säger oss att två miljoner människor är på flykt och att två hundra tusen väntas till Sverige. SD tycker tydligen inte längre att Sverige är fullt och vill plötsligt att Sverige ska gå med i NATO. Ytterligare någon som tycker den plötsliga omvändelsen skaver lite?

När jag gjorde militärtjänst 1990 fick jag lära mig hur ljudet av fallande ryska bomber låter. Ifall. Nu faller de, verkligen. Det finns en särskild plats i helvetet för den som bombar barnsjukhus. Snacka om djävulskt intervall. Men vi är beredda, här i Falun, så gott det går. Inte på bomber kanske men väl på att ta hand om människor på flykt. Tillsammans klarar vi det.


Tjorven Bellmann är ett bra namn. Jag ser det som åtminstone något av ett aptonym (man är vad man heter, typ ekonomen Annika Winsth). Någon kanske tycker att jag raljerar om viktiga, allvarliga ting. Må så vara. För mig är det viktigt med frihet, tolerans, glädje och kärlek.

Jag kan ha fel. Undrar om den som ser mig som marknadstaliban, påstår att jag medvetet tar beslut som skadar ungdomar eller, som Putin, beordrar bomber över barnsjukhus någonsin tänker den tanken. Undrar också hur samma personer känner sig efteråt, när yttrandena och bomberna är fallna. Jag kopplar verkligen inte ihop dem, jag bara undrar.

Livet är ibland komplicerat. Att vara politiker gör det sällan mindre komplicerat. Radion ville i måndags, när signalen ljöd, göra ett inslag om en levande hes Fredrik och någon tipsade om mig som ju var hes efter en dag av sång i Vasaloppet. Plötsligt ändrade radion sig.

Radio Dalarna har integritet

Huvudsaken är inte hur man gör saker utan hur det känns efteråt, alltså. Lärdomen jag drar är att när något klingar lite illa tar jag fram både min inre Tjorven respektive Bellman för att betvinga tillvarons elände. Det funkar nästan alltid. Apropå klinga illa: visst var Bigger than the universe bäst bland alla självlysande tänder.

Men jag kan ha fel. Det kan jag alltid ha.


Källor

Musikteori.se

Jenny Drugge

Björn Natthiko Lindeblad: Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk

Wikipedia


Musik;

1234

Christe eleison (eller Krister Leifson som Dotter 2 brukade säga)

grisbukten

En av de värsta saker som kan inträffa i en grupp är fenomenet grupptänkande. Det klassiska exemplet är när president Kennedy försökte störta Castro genom en iscensatt resning av exilkubaner. Det misslyckades ordentligt och händelsen är känd som Grisbukten.

Hur kunde det gå så som det gjorde? Allt fanns ju på plats: världens starkare militär och kretsen runt presidenten tillhörde eliten i USA. Alla förblindades av presidentens strålglans, ingen såg riskerna med planen. JFK tycktes oövervinnlig, närmast gudomlig. Hela gruppen fick hybris, man såg sig som starkast och smartast medan fienden betraktades som underlägsen. Besluten kom därför att baseras på önsketänkande.

Fenomenet kallas för ”illusionen av enighet” och innebär att man tror att man fattar objektivt korrekta beslut. Inga invändningar eller kritiska röster hörs, personliga tvivel hålls tillbaka, individerna i gruppen är rädda att uppfattas som besvärliga om man reser invändningar. Allt kvävs under kravet på konsensus och skulle någon ändå vara tveksam utses någon annan att diskret prata med vederbörande för att påverka i riktning mot konsensus. I fallet Grisbukten var den personen presidentens bror, Robert.


Jag har länge burit med mig det gamla liberala kravet på statlig skola. Det gör mig tämligen unik som Centerpartist. Jag har hållit fast vid det men inte pratat så mycket om saken. (Jag har förövrigt inte pratat så mycket om skola, alls.) Men så kom jag på ett argument emot. Tänk om det är fel på staten? En totalitär stat får det möjligen svårare om skolan är lokal.


Mer skola. Jag gillar inte uniformerad klädsel. Jag ryser av tanken på skoluniform och tycker det ligger något djupt obehagligt över möjligheten att en skola skulle ha synpunkter på någons kjollängd eller urringning. Det klart, det är väl bara att låta bli att välja IES. Men det är ändå landets största friskola det handlar om. Jag tycker det är att kapitulera inför ”ordning och reda, studiero” om man reducerar den frågan till kläder.


Ska vi fornminnesförklara Stora torget i Falun? Ett av Europas bäst bevarade renässanstorg? Frågan är inte enkel.

Å ena sidan kan man anse att vi inte ska abdikera från vårt lokala ansvar och makt. Å andra sidan kanske det är just därför vi har statlig tillsyn över historiskt viktiga miljöer, de är viktiga för hela Sverige eller världen. Vill man inte ha en orange hamburgerrestaurang i känsliga miljöer kanske man bör tänka till lite. Å tredje sidan kanske man inte vill fråga staten om lov innan man får flytta en kullersten på torget. Å femte sidan kanske torget redan är skyddat genom världsarvet.

Quo vadis, Länsstyrelsen? Vi får väl lyssna, debattera och ta beslut.


Lokala Vänsterpartiet blåser till strid över hur kommunen använder begreppet Kund om medborgarna. Likt Orwell vill de ändra vedertagna begrepp. Låt dem. Jag ska med intresse följa, och kanske delta, i debatten. Och kanske kräva att vi också tar bort begreppet klasskamp?


Olympiastadion i Berlin. En propagandaseger för Hitler. Tänk om världen bojkottat OS, då. Och nu. Jag har inte sett en minut på OS, jag bryr mig inte om medaljerna. Jag är förvisso idrottsintresserad, men helt ointresserad av dessa skammens spel.


Det är lite speciellt att vara lokalpolitiker. Man träffar ju de andra politikerna ofta, under några år är vi kollegor i det allmännas tjänst. Hur vi beter oss mot varandra i offentligheten är en sak, men hur bryr vi oss om varandra privat, om någon mår dåligt? Jag tänker ofta på det. Det har varit tufft för mig under mandatperioden. Men jag har klarat det och vill fortsätta. Jag är glad och stolt över att Centerpartiet i Falun tror på mig och nominerar mig till plats två på den lokala valsedeln.

Vallöfte: jag ska framöver bry mig mer om mina kollegor i Centerpartiet och andra partier på ett personligt plan.


Man kan säga mycket om mig som människa och politiker men gruppstyrd är jag inte. Jag lyssnar på argument, pro ett contra, funderar och förankrar ett ställningstagande utifrån min moraliska kompass. Ibland är jag jobbig att ha i laget, möjligen dryg att ha som motståndare, men min själ är intakt. Jag säljer mig inte för enkel populism. Är någon otrevlig eller kanske rent utav elak brukar jag numera tänka att jag har sett mina barns mor dö i cancer. Vad är den aktuella händelsen mot det? Vad spelar det för roll i det långa loppet? Då bleknar problemet.

Jag tänker faktiskt ofta på JFK, männen runt honom och Grisbukten. Inför varje svårt beslut dyker tanken upp i bakhuvudet. Man måste kunna se både sig själv och omvärlden i ögonen varje dag, svårare är det inte.


Källor:

Möller: politiskt ledarskap