hästparken

Jag går upp till Hästparken. Jag passerar den ofta i slutet på min löparrunda. Jag tänker, jag minns. Ernst? Måhända relaterar en nutida besökare till en annan person.


En liten oansenlig park i övre Elsborg. Numera mest lekpark men en gång i tiden en oas på slaggvarpen för bönderna som kom resande från Tunahållet. Här rastade de sina hästar innan färden fortsatte in till staden.

Parken löper längs med Konstvaktaregatan med kortsidorna i söder mot Mormorsgatan (kanske kommer gatunamnet från ett av gruvans smeknamn: ”Gamla Mormor”) och i norr mot Berghauptmansgatan (namnet kommer av att detta var bergmästarens officiella titel). En tvärgata som möter Konstvaktaregatan mitt för parken hette förr Tunavägen men är numera omdöpt till Ernst Rolfs gata.

Och alldeles bredvid står han byst i evig uthuggen ro, revykungen. Undrar om de vet vem han var, barnen (?) som brukar klä honom i kvarglömda kläder.

Själva parken anlades av Falu planteringssällskap under åren 1915-21. Skötseln övertogs av Falu stad 1931, alltså ett år innan Ernst Rolf avled på juldagen 1932.

Ena hälften av parken – den som jag så ofta frekventerat

Ernst Rolf var en av landets stora underhållningsprofiler under mellankrigstiden. Fun fact är att ett av hans barn, Tom Rolf, sedermera hade en framgångsrik karriär som filmklippare i Hollywood. Han arbetade med produktioner som Taxi Driver och Rätta virket för vilken han fick en Oscar för bästa klippning. Andra filmer som kan nämnas är War Games, Pelikanfallet, Heat och Mannen som kunde tala med hästar.

Mannen som kunde tala med hästar. Här i Hästparken måste han i alla händer ha lekt som barn, Ernst Johansson, pojken som växte upp till revykungen Ernst Rolf. Och här lekte vi elsborgsbarn på 1970- och 80-talen. Bara ett stenkast från parken ligger Ernstrolf-gården som sedan 1985 innehåller både café och utställning. Det är Ernst barndomshem och adressen Styraregatan 28. Det finns även en trevlig gård där man om sommaren kan ta en fika. Tidigare bodde både gruvarbetare och hantverkare i huset som är från mitten av 1700-talet.

Under några år i slutet på 1890-talet borde Ernst ha lekt här i parken, det har ju alla barn som vuxit upp på Elsborg gjort.

Jag ser mig omkring. Tänker på alla timmar jag härjat här. Parken, navet i barnens lek. Fotboll på sommaren, skridskor på vintern. Bus, stoj, skratt, bråk kärlek och tårar. Gräva sig till Kina. Vippa. Snurrgungan. Kurragömma. Röda-vita rosen. Se upp för plommongubben! Bittra förluster och storslagna segrar.

Ja, det är många minnen.

Det finns en tv-serie om Ernst Rolf, Lykkeland från 1982. Jag har inte sett den, vad jag minns. Däremot var jag med i den. Eller i varje fall min röst. Vissa scener, de från Ernst barndom, spelades in på Elsborg och produktionen ville ha barn som talade faludialekt. Så man dubbade. Min dialekt var inte så utpräglad men jag sjöng i kyrkokören. Och Ernst måste ju kunnat sjunga även som barn, resonerades det.

Så kom det sig att ett gäng ungar från Södra skolan fick följa med till Dalaradion och läsa in repliker. Vi fick hamburgare på restaurang Kopparhatten till lunch, oerhört lyxigt. Jag vet inte in till denna dag om min röst faktiskt kom med. Mamma påstod det, iallafall. Och det måste väl räknas för något.

Ernst var inte lycklig. Stundtals deprimerad hotade han ofta med självmord. Och försökte också, flera gånger. Julafton 1932 kastade han sig i vattnet på Lidingö men räddades. Han drabbades dock av lunginflammation och avled redan dagen därpå, 41 år gammal.

Begravningståget genom Stockholm på nyårsdagen kantades av 40 000 sörjande åskådare. Han är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm. Far säger att Ernst sista vilja, att vila i Falun, aldrig hörsammades. Var han nu fått det ifrån. Det upprör dock far.

Två dagar före sin död spelade Ernst in en nyårshälsning för tv, trots sin depression. Se här. The show must go on, antar jag.


Jag gillar att besöka Hästparken. Att minnas. Att tänka på dem som inte längre finns hos mig. Det är som Voltaire drabbar mig genom sina ord: vi är skyldiga de levande respekt men de döda sanningen. Jag går hem igen, jag rycker i slutet på löparrundan. Jag nynnar på den visa ingen kan stå emot. Jag tänker, jag minns. Det är för var och ens möjlighet att bli revykungen/drottning/president vi kämpar.

Ernst. Only one can be number one.


Relaterade blogginlägg:

Elsborg


Källor:

Elisabet Hemström, Dalasamlingen Falu bibliotek

Falun.se

Wikipedia

bild 87 – slussen

Jag har inga särskilda minnen av Slussen. Familjen flyttade till Elsborg 1979, som ligger i hyfsad närhet, jag cyklade ofta under 1980-talet till min vän Mattis som bodde precis bredvid men har i övrigt inga direkta minnen. Det är helt enkelt en plats man passerar så som slussar i allmänhet plägar vara.

Ah, Stockholm tänker du. Nej, Falun svarar jag.

stadskartan.se

Idag ligger där ett litet sommarkafé med minigolf, rättigheter och grejer och så är det utgångspunkt för Slussbruden med vilken man kan åka på fin båttur på Runn samtidigt som man räkfrossar. Det hela är så där lagom sömnigt och mysigt som så mycket annat här i stan. Jag älskar det.

Slussen idag

Är du redo för en ångbåtstur in i centrala Falun? Sätt maskinen igång, herr kapten!

För egen del vistas jag mestadels på Runn under vintern, om det råkar vara skridskovinter. Men tänk om. Det är inte ofta den något slitna formuleringen det var bättre förr faktiskt fungerar. Men kanske i detta sammanhang?

Norsån

Runn har faktiskt en anrik marin historia. En särskild fartygstyp (jag har för mig den hette Runnslup) togs fram av den kände göteborgsren Sahlgren. Ångbåtsfarten tog fart på 1840-talet då det ansågs nödvändigt att uppgradera den gamla segelskuteflottan.

Red: På Sjö och Älv i Dalarna

Först handlade det mest om att transportera gods, varor och koppar sedermera om en rätt omfattande persontrafik. Det finns flera vrak, ett utanför Främby udde på bara två meters djup. Det finns även (åtminstone) ett i Varpan.

Det som förr var en trafikerad del av sjöstaden Falun

Falun har gamla anor som sjöstad. Jag träffade nyligen falunestorn Björn Fahlen som liksom jag kretsade runt Dalasamlingen på biblioteket. Björn visste att berätta om en granne i Östanfors som som så sent som på 1970-talet tog årorna under armen och travade ner till båten i Faluån för att ta sig via Tisken och slussen ut till sommarstugan på Stensö i Runn. Vad angenämt fridfullt det låter.

Faluån har ofta svämmat över sina breddar

Redan 1685 diskuterade landshövding de Laval frågan om inte en sluss borde anläggas och man kan misstänkta att orsaken var de tidvis kraftiga nivåskillnaderna mellan Faluån och Tisken/Runn som gjorde det nödvändigt att reglera vattenståndet.

Här svämmar det ofta över

1796 omtalas ett ”Bohlwerck”, (någon typ av slussanordning) i Norsån mellan Tisken och Runn och från 1807 finns noteringar om utgifter för sluss-contoiret i Bergslagets räkenskaper. Hur dessa äldre anläggningar sett ut i detalj vet man dock inte. En riktig sluss började byggas 1848 under en viss konstmästare Husberg och den stod klar 1853.1856 var förövrigt slusstaxan för större båtar 8 öre riksmynt medan mindre båtar passerade gratis.

Uppströms

Slussen från 1850-talet var 45 metet lång, 9 meter bred och drygt 3 meter djup. Nivåskillnaden mellan Tisken och Runn var cirka 1,20 meter. Man kunde härigenom reglera vattnet i ån och med båt färdas upp till magasinet, en resa på drygt två kilometer från Faluåns utlopp i Tisken.

Dalarnas Venedig?

1866 förbättrades slussen genom två slussluckor från Forsbacka bruk men 1875 var anläggningen hårt sliten och en större reparation genomfördes. En dammbyggnad och ny slusskanal anlades år 1908. 1930 uppfördes en omfattande ombyggnad med bland annat nya luckor.

Vi har passerat centrum

In på 1960-talet användes Slussen för större ångbåtar. På 1970-talet användes den enbart för mindre båtar och tämligen sporadiskt. Slussen stängdes, på grund av de höga driftskostnaderna, åren 1972-77 av Stora Kopparberg. Beslutet överklagades och som det visade sig kunde företaget inte stänga en farled, som detta faktiskt var, varför den öppnades igen mellan 1977-1983.

Ändåhållplats: Magasinsbron

En ny vattendom (jag kan inte detta i detalj men tror och misstänker att Stora Kopparberg överklagade) medförde dock slussens slutgiltiga stängning och strax därefter togs slussportarna bort, lades på botten och bassängen fylldes igen.

Man kan äta på Faluån. Länge leve Spruthuset! Faluns enda Marina, bortsett Slusskaféet

Hur kunde vi låta allt detta gå förlorat? Hur kunde vi riva slussen och förgifta Tisken och Runn?

Tja, det var väl inte tillräckligt viktigt för oss att låta bli. Den väsentliga frågan att ställa för nutiden är istället vad kan vi göra åt det. Allt är möjligt, tänker jag, bara man vill. Slussportarna ligger fortfarande på botten, det är bara att plocka upp dem och kopiera konstruktionen. Även att, åtminstone till viss del, muddra Tisken är faktiskt möjligt. Tankar och drömmar om det finns och det är en start.

Jag har förövrigt badat i ån. Det tror jag inte så många nu levande falubor gjort. I juni 1990 genomförde Dala Gymnasistförening sitt traditionsenliga badkarsrace. Några vänner hade grävt upp en myrstack (ja, de var röda) och lagt i en sopsäck som de tömde, efter att först bombarderat oss med ägg, från Klabbron över mitt och Jerras ekipage varför vi därefter helt enkelt var tvungna att bada. Mor släppte inte in mig i huset när jag glatt återvände med paddeln under armen utan spolade av mig på stället med slang och slängde kläderna.

Allt var möjligen inte bättre förr, trots allt. Bara annorlunda. Och var framtidens farleder går är inte lätt att veta något om.

”Helt otroligt, pappa. Du går i gång på en å. Kom nu!”

Källor

Red: På Sjö och Älv i Dalarna

Björn Fahlén

Sven Olsson

Elisabet Hemström

bild 86 – tiskens västra strand

Platsen har stor betydelse i en människas liv. Att undersöka detta kallas att tillämpa ett mikroperspektiv på historien, gräv där du står så att säga.


Jag har, utan att närmare begrunda saken, levt en stor del av mitt liv i relativ närhet av sjön Tisken. I synnerhet av dess västra strand. Eller sjö och sjö, tusen år av sediment från gruvan och på senare tid också andra industrier gör att det numera inte är mycket till sjö kvar. Däremot är gruvan fortfarande en av Sveriges största förorenare av Östersjön och föroreningarna finner/rinner sin väg/utgår via/från Tisken.

Tiskens västra strand, alltså. Det är väl inget särskilt med den, tänker måhända den genomsnittlige falubon. Kanske inte – ändå intresserar platsen mig. Jag springer ofta där, min runda går bland annat längs med. Jag tränade som barn fotboll på Kopparvallen belägen knappt en frispark därifrån och jag gick på låg- och mellanstadiet ännu närmare än så på Södra skolan.

Det är faktiskt en ganska vacker passage där cykelvägen passerar mellan Kvarnberget och Tisken. Ryktet säger att man en gång i tiden impregnerade syllar av trä till järnvägen och telestolpar med asbest på den här platsen. Man brukade in i nutid tippa snömassor från snöröjningen här men jag tror och hoppas att man slutat med det.

En gång i tiden förlades stadens barnbördshus intill denna gifttipp, därefter omvandlades byggnaden till skola och sedermera byggdes, en bit bort, en vårdcentral (om någon uppfattar en viss syrlighet ber jag om överseende).

Trots att Tisken länge var farbar för båttrafik är nedsmutsningen av området alltså ett millennium gammal. Jag gick förresten till arkivet och hittade en hundra år gammal diskussion om saken.


Drätselkammarens framställning om anslag till inhängnande av avstjälpningsplatsen vid Tisken.

Paragraf 89.

Utdrag av protokoll hållet vid drätselkammarens i Falun sammanträde den 27 mars 1918.

Med förmälan att den för uppdrag av byggnadsavfall och dylikt upplåtna avstjälpningsplatsen vid Tiskens västra strand under den mörkare årstiden och även annars under nattetid används till avstjälpningsplats för gödselsopor och latrin, varigenom en vidrig stank uppstode till stort men för i närheten boende, hade hälsovårdskommissarien hos hälsovårdsnämnden gjort framställning, om ej ifrågavarande område kunde genom drätselkammarens försorg inhägnas, så att endast en inkörsväg funnes och kontroll över avstjälpningen kunde utövas. Denna framställning hade hälsovårdsnämndens ordförande överlämnat till drätselkammaren med hemställan, att drätselkammaren skyndsamt låta ingångna platsen ifråga.

Sedan stadsingenjören nu meddelat, att han beräknat kostnaden för inhägnaden till 350 kronor, beslöt drätselkammaren överlämna ärendet till stadsfullmäktige med anhållan, att fullmäktige ville besluta att låta inhägna platsen och anvisa därför erforderligt belopp att tagas av uttaxerade medel.

Som ovan. Enligt protokollet:

V. Högberg


Till Drätselkammaren i Falun

Då de i bilagda skrift omförmälda olägenheter äro synnerligen menliga för stadens Epidemisjukhus och i närheten boende personer samt någon bevakning av platsen under hela dygnen icke torde låta sig göra, får jag å Hälsovårdsnämndens vägnar hemställa, att Drätselkammaren behagade skyndsamt låta platsen ifråga inhägnas på det sätt hälsovårdskommissarien Larsson föreslagit.

för Hälsovårdsnämnden: Johan Cornelius

Falun den 14 mars 1918.


Till Herr Ordföranden i Hälsovårdsnämnden i Falun.

Som under en längre tid förekommit, att den för upplag av byggnadsavfall och dylikt tillåtna avstjälpningsplatsen vid Tiskens västra strand, under den mörkaste årstiden och även annars under nattetid, användes för avstjälpningsplats för gödselsopor och latrin varigenom en vidrig stank uppstår till stort men för i närheten boende, utan att detta hitintills kunnat förhindras, får jag härmed vördsamt göra en framställan om ej ifrågavarande område kunde, genom Drätselkammarens försorg, inhägnas så att endast en inkörsväg finnes som vore öppen endast å tider då den arbetare, som dagligen finnes på platsen för planeringsarbetet, uppehölle sig därstädes, varigenom av denne kunde kontrolleras vilka ämnen som där avlastades.

Falun den 14:e mars 1918.

Carl Larsson, Hälsovårdskommissarie

Att lukten från ifrågavarande avstjälpningsplats tidtals är så stark att den kännes till Epidemisjukhuset, intygas.

Uno Wallin stadsläkare

Maria Glad: Föreståndetska Ep. Sjukhuset


Jag vet faktiskt inte om platsen blev inhägnad eller inte. Men jag njuter i fulla drag av det vackra, nästan poetiska språket i handlingarna. Och då ska man veta att jag är en person som läser stora mängder politiska handlingar.

Nästa gång jag lunkar fram på min runda tänker jag inte enbart på gamla skolminnen utan ägnar även en stund åt att begrunda de människor som för hundra år sedan plågades svårt av en vidrig stank från Tiskens västra strand.

Tiskens västra strand en dyster morgon i december 2020.

Källor:

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktiges i Falun, Handlingar, 1918

gnistersläckare

Min fru, Malin Adolphson, arbetade som tjänsteman på skolkontoret, ekonomikontoret och en kort stund på ledningsförvaltningen här i stan. Bland annat har hon tagit fram den form av intern kontroll som nu är etablerad inom nämnder och förvaltningar.


Drätselkammare kallades fram till 1971 ett av stadsfullmäktiges utskott som skötte ekonomin. Då som nu var ekonomin viktig och ofta styrdes staden i praktiken genom denna kammare. Magistrat var ända från medeltiden fram till kommunreformen 1862 – men även längre fram i tiden (åtminstone 1918 i Falun – en lokal administrativ myndighet och det högsta styrande organet i en stad. Borgmästaren ledde magistraten.

Jag är inte helt säker, det flyger ihop lite, men jag tolkar det som en blandning av våra dagars fullmäktige, ekonomikontor och kommunstyrelse.

Gnistersläckare, det är en helt vanlig brandsläckare det. På den tiden hade sålunda ekonomikontoret att besluta om vilka brandsläckare som var av godkänd art.


Här är ett exempel på ett ärande från Falun som hanterades i januari 1918.

Drätselkammarens utlåtande över Magistratens framställsting om ordningsstadgande angående ångbåtsfart å Faluån.

Utdrag av protokoll, hållet vid drätselkammarens i Falun sammanträde den 2 januari 1918.

Paragraf 14.

Tarifföreningens inspektör hade uti en till magistratens inkommen skrivelse yrkat, att såsom eldfarlig ansedda smärre ångare skulle förbjudas angöra stadens kajer. Med anledning därav hade magistraten, efter inhämtande av stadens brandchef och landsfiskal, hos stadsfullmäktige hemställt om godkännande av ett av magistraten uppgjort förslag av ordningsstadga angående ångbåtsfart å Faluån, varefter stadsfullmäktige remitterat handlingen till drätselkammaren för utlåtande.

Vid ärendets företagande till förberedande behandling hade drätselkammaren uppdragit åt särskilda kommitterade att inhämta upplysningar från en del andra städer, vilka föreskrifter vore där gällande i fråga om gnisterdläckare å ångbåtar. Sedan genom genom kommunala centralbyrån sådana upplysningar nu vunnits, företogs ärendet till förnyad behandling.

Ehuru olika meningar vore rådande, huruvida de ångbåtar skulle vara skyldiga föra gnistersläckare, vilka endast angöra ångkajen, enades dock drätselkammaren att hos stadsfullmäktige hemställa om godkännande av det utav magistraten föreslagna ordningsstadgande angående ångbåtsfart å Faluån allenast med det tillägg att orden ”av utav drätselkammaren godkänd typ” tillades efter ordet gnistersläckare.

Som ovan

Enligt protokollet:

V Högberg


Någon sa nyligen att det är lite futtigt att syssla med lokal politik när världen ser ut som den gör. Någon annan menade att vi som sitter i fullmäktige gör något viktigt till skillnad från hen som endast spelade spel på sin telefon.

Jag vet inte, men på något sätt känns det viktigt att hedra alla inblandade som tog sig tid att diskutera gnistersläckare på ångbåtar. Och även om historikerns roll i allmänhet är kyligt distanserad törs jag säga att den som ägnade sin tid åt att ta fram ett system för intern kontroll älskar jag.

bild 84 – in fidem

Betyder till bekräftelse eller tillstyrkande av riktigheten. Så står det ibland i äldre protokoll, invid sekreterarens underskrift. Och vi vet ju att ingen sanning är given utom den som finns nedtecknad i sekreterarens protokoll. Det talade ordet är som bekant allt för flyktigt.

Jag behöver vila. Återhämtning. Visst rör jag på mig och tränar regelbundet men få saker är så avslappnade som att tillbringa många timmar i arkiv. Så kom det sig att jag nyligen gav mig ut på en fantastisk resa in i Faluns fullmäktige – fast för hundra år sedan (1918-21). Det var stora och spännande frågor som intresserade vår stad under denna dramatiska tid som slutet på världskriget, Spanska sjukan och den moderna demokratins genombrott innebar.

Ska det nybildade Systembolaget få sälja rusdrycker i Falun och isåfall på vilka villkor? Man beslutar om kommunalt vatten och avlopp för Gammelvägen och Främby. Fattigvården, eller ”slumverksamheten”, får anslag. Diverse yrken, som poliser och lärare, får lönepåslag på grund av ”rådande dyrtid” (lysande! ((Min notering)).

Man vill etablera ett ”epidemisjukvårdsjukhus” i närheten av befintligt sjukhus, gärna på andra sidan Svärdsjögatan (Lallarvet), man får förmoda att orsaken var Spanskan. Men är 15 kronor kvadraten rimligt?

Jag hann bläddra lite i rättegångsprotokoll från 1743 också

Man funder över att organisera nya valkretsar – möjligen beroende på den allmänna rösträttens införande. Ett av nutidens oppositionsråd Jonas Lennerthsons farfars far, Carl, köper en tomt av kommunen – öster om Ornäsgatans förlängning men norr om Rödfärgsgatan – för att underlätta logistik för Falu Mekaniska AB. (Det ryktas att han var bondeförbundare ((min anteckning)).

Man diskuterar brandskyddets utformning och det vimlar av revisionsberättelser, bland annat från nykterhetsrörelsen. Man beslutar att anslå medel för att bygga om Ryggåsstugan i Stadsparken (och det blev ju bra! Heja Fullmäktige 1919! ((Min notering)).

Före
Efter bilder Falun.se

Villkoren för vedkupongernas inlösen formuleras, beslut fattas om uppförande av ”villor av Vansbrotyp”. Tyvärr beslutas också om plantering av kalmarkerna vid gruvan. (Nej! Vi vill ju anno 2020 bevara miljöerna i världsarvet intakt! Om det brydde sig Fullmäktige för hundra år sedan föga. ((Min notering)).

Föreslås båtbrygga i Faluån mellan Falubron och Kristinebron. Fru Hanna Saxin väljs in i fullmäktige sedan en manlig partikamrat avsagt sig platsen. Är hon månne första kvinna i stadens parlament? (Men från vilket parti? Det framgår inte. Däremot att hon ”hälsades välkommen av herr ordföranden”. ((Min notering)).

En änka söker tillstånd för ”utskänkning av pilsnerdricka” men får avslag då hon tidigare haft denna rätt men inte nyttjat den varför Fullmäktige nu möjligen anar argan list alternativt ugglor i mossen. Och nykterhetsrörelsen är stark.

En av Faluns bästa platser. Arkivcentrum. Ljungberg håller nog med från sin upphöjda väggplats.

Jag kommer sent hem, men styrkt till kropp och själ, och berättar hänfört om mina äventyr. Vildvittrorna iakttar mig uttryckslöst. Pappa du är så otroligt nördig att du nästan är swag. Nästan. Nå, jag tar vad jag får. Vi laddar alla upp på olika sätt.

På torsdag är det ”Evighetsfullmäktige” (möte utan stopptid) och jag tröstar mig med att om hundra år kanske någon finner samma nöje som jag i att studera det protokoll jag på torsdag är med och utformar.

In fidem

Fredrik Adolphson


Relaterade inlägg:

SVBK

Kommunikation


Källor:

Stadsfullmäktige i Falun, handlingar, 1918-21, Arkivcentrum, Falun

dalregementet 1800-1830 del 7

Rommehed var samlingsplats för hela regementet, men varje kompani hade en egen sådan och för Leksands kompani låg den vid Noret i Tibble. Där låg även kompanichefens bostad, majorsbostället.

År 1804 vid generalmönstringen på Rommehed bestod kompaniets stabspersonal av följande personer: Förste major Christian Klingspor, Stabskapten Gustav Adolph Friesdorff, Stabslöjtnant Carl Törnblad, Stabsfänrik Johan Ulric Törnblad, Sergeant Gustv Otto Krey, Fältväbel Epraim Sahlmark, Mönsterskrivare Jonas Lagergren.

Jämför man detta med kompaniets personal 1820 så finns skillnader. Det året består kompaniets officerskår av två löjtnanter, fänrikar, en fanjunkare, tre sergeanter, två furirer, två trumslagare, en pipare. Detta trots vad författaren Schenström påstår i boken “Kungliga Dalregementet under tiden 1815-1908”, att indragningar av officerstjänster ägde rum mot slutet av 1910-talet.

Leksands kompani hade fyra olika kompanichefer under 1800-talets tre första decennier varav den förste var Christian Klingspor. Han var född 1766 och erhöll sitt tjänstekontrakt den 12:e juni år 1800. Han ersattes 1814 av baronen E.A Cederström som föddes 1780 och erhöll anställningskontrakt den 16:e november. Cederström får avsked redan år 1815 då P.D Lorichs tog över. Denne föddes 1785 och var kompaniets chef till 1822 då G.W Keylenstierna tog över. Han föddes 1784 och satt på posten till 1830 då H.W Örn tog över.

Förste majoren Klingspor dyker upp i en högtidligt utformad rulla från den 29:e januari 1806 förd i Stora Tuna då regementet mönstrades av chefen för Södermanlands regemente Gustaf Wachtmeister. Då tycks även mönsterskrivaren Lagergren ansträngt sig med tanke på utformningen av rullan. Inget anmärkningsvärt inträffade, de som fick avsked begärde det själva på grund av sjukdomar eller hög ålder.

Efter mönstringen 1811 försvinner Klingspor, erhöll “nådigt avsked”, som det hette för officerare, 1814. Semester fick de högre officerarna kvartalsvis och Klingspor tog semester under det tredje kvartalet (oktober-november) 1811.

Här följer några data för stabslöjtnanten Carl Törnblad: 1774: föds han i Västmanland. 1776 antogs han till förare vid Kungliga Västmanlands regemente. (Dessa årtal kan förefalla lite märkliga, men de är korrekta. Förmodligen skrevs barn i adelsfamiljer in i regementen redan i späd ålder för att göra snabbare karriär eller för att deras bana bestämdes tidigt). 1780 befordrades han till sergeant utan lön vid Västmanlands regemente, 1791 “i nåden” befordrad till extra fänrik utan lön vid Skaraborgs regemente, 1794 fick han tjänst vid Dalregementet som sergeant med lön. 1800 befordrades han till löjtnant i armén, 1805 ny befordran till stabskapten vid LIF-kompaniet och lämnade därmed Leksands kompani. 1809 utnämndes han till riddare av kungliga Svärdsorden.

Carl Törnblads meriter under perioden 1799-1809: 1799 kommenderades han till kungliga slottet i Haga för vakttjänstgöring. 1803 arbetskommendering till Stockholm. 1807 deltog han i ”1807 års campagne i Svenska Preussiska Pommern, jemte Stralsunds belägring”. 1808-09 deltog han i kriget i Norge.

Under perioden 1820-1830 så minskade antalet officerare vid kompaniet med tre.

I rullorna står inte mycket om soldaternas bakgrund eller civila liv. Man kan se om de var gifta eller ogifta, (i de flesta fall) hur gamla respektive långa de var, om de kunde något hantverk eller om de kunde skriva. Vill man ta reda på i vilka byar rotarna låg får man gå till annan litteratur (tex Armborstet, 1961). Tittar man på soldaten Anders Olsson från Grytnäs med rotenamn Båssman så får man fram följande ur rullorna:

Olsson/Båssman föddes 1765 och kom i tjänst 1791 och då var han redan gift. Roten Båssman ligger belägen i Östannor. Vid mönstringen 1804 passerade han utan anmärkning och 1806 blev han kommenderad någonstans som inte framgår av rullan.

1809 blev Olsson uttagen till den nya jägarkåren trots att han redan 1807 begärt avsked men då fått avslag. 1811 slutar dock Olsson sin militära bana då han begärde och beviljades avsked för ett “fel i venstra armen”. Detta sker vid mönstringen i Leksand 10:e september 1811, Anders Olsson var då 46 år och hade kommenderingar 1794, 1802, 1806 och 1808 bakom sig och fick, eftersom han hade kämpat i krig dra sig tillbaka med underhåll.

En annan intressant person är Erik Pärsson från Leksand. Med sina 39 tjänsteår redan 1801 och 177 cm lång tycks han vara kompaniets gigant och möjligen därför fått sitt rotenamn Resare. 1804 och 1806 får han “stå kvar” i rullorna men 1807 får man en aning om vad han är för figur: “Står kvar tillsvidare uppå enträgen begäran, såsom alldeles frisk och färdig”. Den 11:e juni ersätts dock Erik Pärsson av vid en ålder av 67 år av Per Olsson från Gagnef.

Från den 4:e september 1815 kom Olof Andersson från Hagen att inneha roten Falk belägen i Styrsjöbo. Han tjänstgjorde vid regementet tidigare men kom inte till Leksands kompani förrän 1815. Han är gift, 165 cm lång och föddes 1788. Han deltog i Göta kanal-kommenderingen 1812-13 samt i kriget i Norge 1814. Andersson kan skriva lite och uppges uppföra sig väl vilket understryks av att han genom hela 1820-talet passerade helt utan anmärkningar i rullorna.

Kommenderingar var något som förekom främst i fredstid, dels för att göra nytta och dels för att öva regementet. Kommenderingarna kunde vara av de mest olika slag, allt från vakttjänstgöring till arbetskommenderingar. Den mest frekventa anledningen är i rullorna Göta kanal-arbetet som Dalregementet deltar vid vid olika tillfällen.

1802 får regementet en arbetskommendering till Stockholm och Dalarö. Uppgiften gällde bland annat att hjälpa till med att bygga en kyrka. För uppgiften avdelades en officer, tre underofficerare, tre korpraler, en trumslagare, samt etthundrafemtio man av vilka en underofficer, en korpral och tjugo man till Dalarö. Räkningen för detta arbete, vilken är mycket noggrant utförd, uppgår till 11 riksdaler, 42 schillingar och 11 runstycken.


Detta är den sista delen i den undersökning jag genomförde under några trevliga var vårveckor på Krigsarkivet. Jag avslutar med de ord som, med ett lite anekdotiskt källvärde får väl erkännas, lär ha yttrats på sovjetisk radio när Sverige mobiliserade under det andra världskriget: “Det fruktade Dalregementet rör sig norrut”.

LITTERATURFÖRTECKNING

Tryckta källor:

Kungliga Dalregementets kamratförening, Armborstet årsskrift 1961, (Falun 1954).

Kungliga Dalregementets kamratförening, Armborstet årsskrift 1961, (Falun 1961).

Pihlström, Anton, Kungliga Dalregementets historia band IV-V, (Stockholm 1910)

Schenström, F.C, Kungliga Dalregementets historia VI avdelningen 1815-1908, (Uppsala 1938).

Grill, Claes Lorentz, Statistiskt sammandrag af svenska indelningsverket andra bandet, (Göteborg, 1978)

Otryckta källor:

Dalregementet, militäravdelningen, Rullor och liggare VII, rekryteringsrullor 1730-1825

Dalregementet, kompaniexpeditionens arkiv 5:e kompaniet rullor och liggare 1, annotations- och stamrullor 1809-1907. 

Dalregementet, militäravdelningen, rullor och liggare  VII: rekryteringsrullor 1826-1840. 

Meritförteckningar i Svenska indelta regementen, Dalregementet 1684-1840. 

Dalregementet, militäravdelningen, rullor och liggare VIII, besiktnings och kassationsmönstringsrullor 1788-1808.

Dalregementet, kompaniexpeditionens arkiv 5:e kompaniet rullor och liggare VIII, generalmönstrings och mönstringsrullor 1711-1870. 

Dalregementet, militäravdelningen, Rullor och liggare VIII, besiktnings och kassationsmönstringsrullor 1809-1811.

Dalregementet, militäravdelningen, Rullor och liggare VIII, besiktnings och kassationsmönstringsrullor 1813-1843

Dalregementet, militäravdelningen, Rullor och liggare IX, besiktnings och kassationsmönstringsrullor 1825.

Dalregementet, militäravdelningen, Rullor och liggare IX, besiktnings och kassationsmönstringsrullor 1828-1830.

Dalregementet, militäravdelningen, inkomna handlingar/ särskilda serier IIIb, handlingar angående arbetskommenderingar 1802-1859. 

Dalregementet, militäravdelningen, rullor och liggare XII, tjänsteförtekningar 1809-1825. 

dalregementet 1800-1830 del 6

1820 får 15 man avsked och 7 man antecknas som döda och medelåldern ligger på 42,5 år. Den har således stigit med 11,5 år sedan 1811 och detta trots att krig utkämpats mellan årtalen.

Man bör dock notera att medeltalet för antal år i tjänst har ökat från 9,3 tjänsteår 1813 till 21 tjänsteår 1820.

3 man blev befordrade 1820 där soldaten Bäck förtjänar att nämnas då han inte bara fick medalj för tapperhet i fält utan även befordrades till sergeant. Soldaten Fribrytare begär avsked 57 år gammal och med 37 tjänsteår bakom sig och efter att ha bevittnat alla krigen är det inte konstigt att han får avsked med anmodan till underhåll.

Formuleringen anmodan till underhåll innebär att personen får någon sorts pension. Roten kunde vara upptagen eller personen oförmögen att nyttja den och detta var ett sätt att ordna försörjningen.

Antal namnbyten 1820 uppgår till 15, man noterar alltså fortfarande en ökning i antal. En andra mönstring äger rum samma år hemma i Stora Tuna men den redovisar samma resultat som den förra.

Nämnas kan soldaten Fällbom som återinskrivs i rullorna efter fångenskap i Ryssland samt soldaten Jonsson med rotenamnet Pepparkorn vilken avskedas på begäran av officerskåren på grund av svagsinthet.

1825 mönstrades åter regementet vid Stora Tuna, ur Leksands kompani får 9 man avsked och 2 rotar är vakanta. 6 man av de avgångna är gifta och 3 ogifta. 4 man har bevittnat kriget 1806-1807 samt 1813-1814 och får avsked och underhåll.

Soldaterna Glasmästare och Lindblom får medalj för tapperhet i fält, soldaterna Smed och Goliat blir befordrade till kropraler.

Medelåldern fortsätter att stiga och är 1825 uppe i 45,9 år, kanske beroende på att det vid den här tidpunkten var 10 år sedan kompaniet var i strid. Medeltalet för antal år i tjänst har stigit till 29 år.

Under perioden 1821-24 har 14 rotar ersatts av nya soldater. Att byta rotenamn är något som verkar bli mer och mer populärt ju längre fram i tiden man kommer. Om det på något vis blev lättare att byta namn är det något som inte framgår ur källmaterialet. 1825 bytte ett så stort antal som 24 soldater rotenamn.

Av rullan från 1828 så framgår det att 8 soldater av olika skäl försvunnit och blivit ersatta under perioden 1826-28.

Vid mönstringen 1830 i Stora Tuna får 14 man avsked och 4 man har avlidit och ersatts under perioden 1829-1830. Medelåldern på de avgångna är 47 år så medelåldern är tillbaka vid 1801 års siffra. En naturligt följd är, när kompanier inte varit i strid på länge, att medelåldern stiger. Möjligt är också att man inte längre är lika noggrann vid mönstringar i fredstid, arbetet inte lika betungande, men framförallt har sjukdomar inte samma möjlighet att sprida sig hemma på roten när soldaterna ligger i fält.

Anledningarna till soldaternas avgångar 1830 är dels att de fått olika skador efter lång tjänst eller ådragit sig skador vid arbetskommenderingarnarna, främst vid Göta kanal.

Medelvärdet för antal tjänsteår bland de avgångna är 22,4 år. Endast 3 man ansöker 1830 om namnbyte, om man blivit mer restriktiv och avslagit många ansökningar eller om intresset svalnat för att byta namn framgår inte.

8 man blir antagna till underofficerare och 6 man är frånvarande på grund av en arbetskommendering till Stockholm.

Fortsättning följer.

dalregementet 1800-1830 del 3

Perioden 1801-1830 rekryterades totalt 209 soldater. De fördelade sig på följande vis:

år och antal soldater

1801: 18

1805: 21

1808: 6

1810: 13

1811: 9

1812: 20

1813: 46

1815: 34

1824: 4

1825: 13

1826: 4

1827: 1

1828: 2

1830: 18

Tyngdpunkten ligger på åren 1812-15, mitt under brinnande krig. Överhuvudtaget under undersökningsperiodens första femton år rekryterades en stor majoritet av antalet rekryterade.

1801-1815 rekryterades 167 man, att jämföra med 42 rekryterade perioden 1816-1830. Nedan följer en jämförelse över de rekryterades ålder, medellängd och civilstånd i början, mitten och slutet av undersökningsperioden.

År medelålder medellängd gift/ogift

1805: 24,7 år/ 173,6 cm/ 28% 73%

1815: 21,1 år/ 170,6 cm/ 38% 62%

1825: 21,6 år/ 172,3 cm/ 10% 90%

Medelåldern har från 1815 till 1825 sjunkit med 3 respektive 3,5 år. 1815 accepterade man både något yngre och kortare rekryter än tio år tidigare.

1815 hade regementet varit i krig men man kan inte utselsuta att reslutetatet beror på naturliga orsaker – att man därför kan se en minskning i tabellen.

Antalet ogifta är större än antalet gifta men siffran från 1825 är lite missvisande eftersom utav 11 personer är en gift och tio ogifta. Ovanstående tabell kan man jämföra med följande data för hela kompaniet år 1809:

  • Av 150 man saknas uppgifter eller anges som vakanta om 28 rotar. 
  • Av 150 man är 24 inte från Leksand.
  • Av 150 man är 56 gifta. 
  • Av 150 man är 59 ogifta (övriga saknar uppgift om civilstånd).
  • Av 150 man är medelåldern 31,3 år. 
  • Av 150 man är medellängden 173,4 cm. 
  • Av 150 man anges 22 tillhöra det nya jägarförbandet. 

De enda hantverk som nämns i rullorna är skomakare, snickare och skräddare. Anledningen till varför man noterar vilka eventuella hantverk rekryterna besitter borde vara för att färdigheten på något sätt skulle vara av intresse för regementet.

År 1809 kan, av kompaniets 150 man, 38 skriva dugligt medan endast 4 kunde skriva väl.

AVGÅNG, PENSIONERING OCH DÖDSFALL

Den 25:e september 1801 mönstrades Förste Majorens kompani i Leksands socken. Mönstringsförrättare var generalmajoren samt riddaren av kungliga svärdsorden, högvälborne herr Lars Stiernestam och kungens generalmönstringsrepresentant vid krigsexpedition, ädel och högaktad, herr August Bergström.

8 personer begär eller tvingas till avsked och det beror på stigande ålder samt tilltagande skröplighet, sjukdom med mera. Kompaniets ålderman, 63-årige Olof Andersson som går under rotenamnet Lax, får avsked. Han har tjent med beröm, bevittnat kriget, får avsked med anmodan till underhåll.

12 man har avlidit under 1790-talet och när ingen soldat ersatt den avlidne anges roten som indragen till kronan. Är roten ersatt anges år och datum när det inträffade. Dödsorsak är man mycket sparsam med att sätta ut, det står bara död på roten med år och datum.

Endast vid ett tillfälle angavs en naturlig dödsorsak där orsaken angavs. Återigen rör det sig om roten Lax men den här gången är året 1815 då denne 22-årige yngling drunknade i Siljan.

Endast två namnbyten är noterade 1801, det är Näbb och Kuse vilka begär att få byta namn till Ström respektive Nyman. Bland övriga personer ibrullan som fångade mitt intresse förtjänar 36-årige Mats Matsson att nämnas. Hans rotenamn var Udd och han anklagas flera gånger för stöld både hos sin chef och på roten. Något avsked fick han inte, däremot disciplinstraff.

34-årige Olof Andersson med rotenamnet Rask har hemmansbruk och utbyte beviljats vår duktige karl. Hur detta ska tolkas är jag inte säker på. Andersson kan helt enkelt fått avsked och utbytt mot en ny soldat men med tanke på formuleringen i rullan tror jag han fått byta rotejorden mot sitt egna bruk. Rotarna Menlös och Limström, båda 36 år, anges ännu som tjänstbara och får stå kvar i rullorna.

Fortsättning följer.

duchamp

Vad är kultur? Vem avgör det?

Förr ansågs konsten som given av Gud. Medan konsten ansågs gudomlig var författaren, musikern eller konstnären utlämnad till olika välgörare eller mecenaters godtycke för sin överlevnad. Idag antas den som utövar konst utnyttja sin inre röst, komma i kontakt med sina känslor, för att lyckas i skapandet. Himlakropparnas rörelser, änglarnas röster eller gudomlig nåd anses inte längre av majoritetssamhället ha med saken att göra.

Hur kulturlivet ska överleva och utvecklas är den moderna politiska dimensionen av frågan. Den hänger faktiskt ihop lite, påstår jag, med kulturens definition.

Idag finns ingen allmän objektiv bedömning av konst. I vår tid handlar det istället om individualitet och känslor. Känslostyrning innebär att om något känns bra – kör på, att konsumenten/väljaren har alltid rätt, att skönheten ligger i betraktarens öga. Vem som helst kan således avgöra vad som är konst.


År 1917 tog en viss Marcel Duchamp en pissoar, döpte den till ”Fontaine”, signerade den och ställde sedan ut den i en konsthall i New York.

Ett historiskt perspektiv kan möjligen intressera. Den medeltida människan hade inte förslösat sin dyrbara tid på nonsens utan avfärdat Duchamp som ett veritabelt pucko. Man kunde lätt avgöra skillnaden mellan konst och konstigt.

I vår tid ses Duchamp som en viktig milstolpe i konsthistoriens utveckling. Tilltaget skapade nämligen stor debatt: är pissoaren konst? För att göra historien kort: svaret på frågan blev att det ligger i betraktarens öga. Tycker du att något är konst så är det konst. Så sent som 2004 valdes pissoaren till 1900-talets mest inflytelserika konstverk.

Bild från Wikipedia

Jag är nu formellt utsedd till ledamot i Kultur och Fritidsnämnden. Jag ska naturligtvis följa min härliga företrädares linje men samtidigt kämpa lite extra för den del av kulturen som inte innebär idrott. Inte för att jag har något emot idrott utan för att jag tror på balans. Ett konserthus av rang, exempelvis, det vore väl något?


Trots att det inte alltid är lätt att avgöra var som är kultur är den viktig. Det är den som gör att vi förmår harvar på, står ut, inuti tillvarons stora, enfaldiga, ekorrhjul. Kultur är människans skönhet. Att få dra en lans för kulturen är vad jag en gång hoppades på inom politiken. Och nu är jag där. Lite läskigt känns det.

Vi far ibland vilse bland all individualitet. I skolan ska eleverna numera lära sig själva, och vad de själva vill, inom politiken är alla individualister. Opinionen svänger på ett ögonblick. Vi godtar och accepterar för att i nästa ögonblick förneka och förkasta. I en sådan värld kan Trump bli president. I en sådan värld försvinner paradoxalt nog individualiteten bakom rädslans förlamande slöja.

Nej, jag vet inte om jag håller med om tanken att allt är konst bara någon tycker det. Jag tror för min del att vi behöver vissa kollektiva ramar att förhålla oss till. Finns inte sådana blir var och ens inre, varje själ, något mycket viktigt. Finns inte den styrkan vänder vi oss nervöst till kollektivet, till andra.

Det hänger liksom ihop. Själen finner sin styrka och uttryckssätt genom den stora ogenomträngliga företeelse vi kallar kultur. Vad som är kultur är som sagt omöjligt att besvara. Men dess vikt för det goda samhället tror jag benhårt på.


Vem är egentligen jag att diskutera kultur? Visserligen vill jag, genom mitt politiska engagemang, se mig som något av en kulturens välgörare – men månne är jag blott en ambulerande pissoar i mänsklighetens tjänst. Men en ganska glad ambulerande pissoar i mänsklighetens tjänst – and that has made all the difference.


Källor:

Harari: Homo Deus

Wikipedia

bild 81 – modus vivendi

Jag hittade nyligen ett litet brev vars innehåll jag behåller för mig själv. Kanske kommer någon i en avlägsen framtid att läsa det som en historisk pusselbit till allt det lilla som i slutändan bidrar till det stora hela. De sista raderna kan jag dock dela med mig av:

Mamma sa att om något skulle hända så vill hon att du är en snäll pappa som du alltid varit och inte någon sur eller ledsen man


Modus vivendi är latin och betyder ungefär levnadssätt eller sätt att leva. Ibland kan uttrycket avse ett mer eller mindre tillfälligt sätt att hantera en komplicerad situation, ungefär som avses med det moderna uttrycket gilla läget. Ibland gäller det att hantera alla dessa saker som bara händer, saker utanför ens kontroll och som ibland får de mest märkliga konsekvenser.


Gurr är pseudonymen för tecknaren Rolf Gustavsson. Han stod inför ett internationellt genombrott när han plötsligt tragiskt avled i akut magsår 1962. Några av hans mer kända skämtteckningar var: ”Den fula flickan, om farbror följer med upp i skogen ska farbror få en pilsner” samt ”Miss Jumper – vänner reste bysten” (nedan).

Detta var ju på 50-talet, en god bit före metoo, och på många sätt ett annat universum. Vid denna tid var far student i Stockholm och besökte ofta restaurang Tennstopet. Det klassiska etablissemanget ligger idag passande nog på Dalagatan men på fars tid låg lokalerna på Vattugatan.

Far älskar än idag att gå dit. Gräddstuvad pytt och ”en liten jäkel” ska det vara, precis som i ungdomen. Skämtsamt grälade han med farbror Ingemar, salig i åminnelse, om Stopet vs Operakällaren.

Så kom det sig att far en gång bjöd Gurr, som inte hade några pengar, på en pilsner och som tack fick han en av teckningarna ritad på baksidan av en meny från (gamla) Stopet. Han har den uppsatt på väggen i glas och ram och berättar alltid historien med stolthet.

I glas och ram

Sannolikt är detta det mest värdefulla han äger. Kanske är det fel att han låtit dem sitta uppe, kanske ska man reagera. Det är vanskligt. Vad tycker du själv?

Jag och min bror går numera alltid till Stopet även vi. Senast i helgen. Deras råbiff, toppad med lite konjak, är bedårande. Med oss hade vi konstapel Säfström och överstelöjtnant Carlen. Det blev en bra kväll, synd bara att den tog slut. Nåja, det kommer flera.

bedårande

Det är numera samma ägare till Stopet som till Gyllene Freden. Där hamnade förövrigt barnens morfar med sällskap i handgemäng med Cornelis Wreesvijk 1962. Det glada studentgänget sjöng tydligen illa vilket störde trubaduren och ute på gatan efter stängning skulle det göras upp.

Tänk att veva med Cornelis. Dit, till Freden, ska jag gå nästa gång. Skaru me?


En viss Carin Ersdotter reste 1832 från Djura till Stockholm för att arbeta. Inget konstigt med det – det var länge vanligt att unga kullor kom till Stockholm för att arbeta ett par år innan de återvände hem för att bilda familj. Carin var trolovad hemma i Dalarna.

Hon arbetade med att sälja mjölk på Stortorget och detta kunde varit en av alla dessa helt ordinära händelser mitt i tiden. Men eftersom Carin var mycket vacker väckte hon uppmärksamhet så till den milda grad att hon flera gånger tvingades fly och gömma sig för folkmassor.

Ryktet om den storartade skönheten spred sig och Carin blev med tiden omtalad i hela Stockholm vilket berodde på att tidningarna vid den här tiden började bli stora och nådde många. Skriverierna ökade nyfikenheten och som vanligt lades bevisbördan på den utsatta. Slutligen kallades hon till polisen att förhöras om uppståndelsen kring henne. Den nystartade tidningen Aftonbladet rapporterade:

Carin befanns oskyldig och fick återwända till sina mjölkflaskor – ware det sagdt till de skönas lugnande – om än en och annan säges böra plikta för ful uppsyn är det dock ingen förment, att wara så wacker som möjligt.

Carin ”Vacker-Carin” Ersdotter blev helt enkelt viral – omskriven och avbildad även i utländsk press. Uppståndelsen ledde till att hon tvingades sluta sälja mjölk. Hon bjöds istället in för att beskådas i huvudstadens fina salonger.

1834 lämnade Carin Stockholm och dagen innan avresan bjöds hon till slottet och Karl XIV Johan och kronprins Oskar (I). Därefter eskorterades hon under stor pompa, bland annat av Dalarnas riksdagsman, till kajen. Hon lämnade Stockholm med ångbåt men från Västerås fick hon gå resten av vägen hem till Djura. Också i Västerås, där allmänheten gått man ur huse för att beskåda den vackra kullan när hon passerade, väckte hon stor uppståndelse.

Slottet bjöd inte in mig dagen innan min hemfärd

Väl hemma kunde Carin uppvisa tre så kallade vandelsintyg, som skulle bevisa att hon inte ägnat sig åt syndigt leverne, ett undertecknat av hennes arbetsgivare och ett annat undertecknat av trettiofyra framstående medlemmar ur Stockholms överklass.

Pressen slår numera inte enbart mot allmogen men den stavade bättre förr. FYI: på Stopet var han inte (men kanske på väg dit)

Det hjälpte inte. Skvaller och rykten om vad hon hade haft för sig i Stockholm hade nått fram före henne och hennes fästman ville inte längre veta av henne. År 1835 gifte hon sig istället med en annan och försvinner, sannolikt tacksam däröver, ur den stora historien.


Modus vivendi. Ödets nycker. Shit happens.

Man får hålla god min i elakt spel. Streta på trots magsår, cancer eller sexism. För det finns också stor skönhet i världen och det är det man får fokusera på. Kanske bygga en metaforisk gyllene bro inom sig mellan elände och det vackra för att på så sätt hitta ett sätt att leva.

För var återstår oss annars?

Allt är inte guld som glimmar a.k.a bridge over troubled waters

Är jag måhända en sur eller ledsen man? Nja, jag säger som Augustus: har jag inte spelat min roll väl i livets komedi? Pjäsen är slut – applådera!


Källor:

Wikipedia