tisken

Så här står det att läsa i Wikipedia om Tisken:

Tisken är en sjö i Falu kommun i Dalarna och ingår i Dalälvens huvudavrinningsområde. Sjön har en area på 0,294 kvadratkilometer och ligger 107 meter över havet. Sjön avvattnas av vattendraget Faluån. Vid provfiske har bland annat abborre, björkna, braxen och gädda fångats i sjön.Tisken är den sjö som Faluån passerar innan den kommer till Runn. Tisken ligger i södra delen av tätorten Falun, med endast järnvägen mellan sig och centrum, som finns på den norra sidan. Mellan sjöns strand och järnvägen ligger en större parkeringsplats, Tiskenparkeringen, där många centrumbesökare ställer sina bilar. På sjöns södra sida ligger stadsdelen Kvarnberget. Vid utloppet i Runn har det förr funnits en sluss, som gjorde det möjligt för båtar på Runn att nå centrala Falun; därav bär området kring utloppet namnet Slussen. Tisken är grund och har mycket sediment från gruvepoken i sin botten. Därför finns ingen högre vattenvegetation, men starr finns och på senare tid har det börjat komma en hel del vattenväxter. Lokalen är mest känd för födosökandekanadagäss och andfåglar, men den sydvästra delens kantvegetation lockar många flyttfåglar.

Som falubo kunde man möjligen bidra till att nyansera bilden lite. Den där fisken som omnämns i Wikipedia skulle jag personligen inte sätta tänderna i – det fick vara med en rejält kryddad hollandailsesås i så fall. Skämt åsido, säkert finns ännu människor med minnen från ångbåtstrafiken på sjön. Men i modern tid, under mitt snart 50-åriga liv, har Tisken alltid varit en sjö man rör sig runt, passerar, knappast i eller på. Den ingår, sedan jag återvände till Elsborg för ett knappt år sedan, i den första delen av min (och många andras) löprunda.

Men nu tycks något vara på väg att hända. 

Sedan 1990-talet (och antagligen längre) har man i Falun diskuterat om det skulle vara möjligt att sanera Tisken. Vi pratar faktiskt om tusen år av förorenande tungmetaller. Det sägs att Falu gruva ännu idag är den största svenska förorenaren av Östersjön och av det följer naturligtvis att den södra delen av Dalälven också är påverkad. 

Gräv inte – låt skiten ligga still, har ofta varit den pragmatiska inställningen. Man har politiskt utrett och diskuterat saken till och från under lång tid och 2007 beslutade fullmäktige att man skulle påbörja arbetet med att muddra en cirka 75 bred ränna genom Tisken. Det fanns flera orsaker till det som jag inte tar upp här. Det vi nu tar beslut om i kommunstyrelsen är att värdera resultatet av tidigare gjorda mätningar och studier. En ny metod gör det möjligt att bilda sig en uppfattning om hur mycket metaller som finns i sedimenten.

Nu har nya metoder och vetenskapliga rön gjort det möjligt att åter fundera över om Tisken kan renas. 

Det är liksom inte bara att börja gräva. Tar man bort den växtlighet som finns tar man bort ett rotsystem som binder mycket slam. Och försvinner det börjar slammet röra sig ut i Runn och vidare ner genom systemet. Tisken blir måhända fin men..ja. 

Arean som ska undersökas är 200 000 m2 i Tisken och 4000 m2 i Faluåns nedre del. Det kommunstryrelsen i dag förhoppningsvis tar beslut om (det finns vad jag vet ingen som är emot detta) är att finansiera en förstudie med provtagning och laboratorieanalys om 150 000 kr. Denna förstudie är en förutsättning för att kommande projekt överhuvudtaget ska komma till stånd. 

Om dessa gör så finns statliga medel och kanske även andra intresseorganisationers medel att tillgå – kostnaden kommer inte att stanna på kommunen. I så fall kommer nämligen detta inte att gå att genomföra. 

Det är med spänning jag följer detta projekt. Hoppas det kan bli något bestående och bra!

Jag vill även upplysa om att det finns en förening, Tiskens framtid. Den ska jag stödja.

Tisken | Falun | Tisken Falun | Falu sjöstad | Falun 2019 | Tiskens vänförening |
Bilden är tagen från föreningen Tiskens framtids hemsida, vyn Faluåns utflöde i Tisken.

källor:

Wikipedia

Kommunstyrelsens utvecklingsutskott 2020-04-07 (protokoll och handlingar)

Kommunstyrelsen 2020-04-28 (protokoll och handlingar)

min sanning II

Vad är egentligen sanning? Det finns ju ingen enhetlig dylik. Alla äger sin egen variant av den. Som (humanistisk)lärare kan man aldrig göra anspråk på att lära ut sanningen. Nej, pedagogens yrke handlar mer om att lära ut en inställning, ett förhållningssätt, en livshållning, självförtroende. Kanske kan man hoppas på att inspirera lite.


En del vänsterpartister här i stan verkar hata mig. Jag säger inte detta i en beklagande, självömkande ton – utan konstaterar helt krasst att det tycks sant. Märkligare är att de sällan missar ett tillfälle att blanda in mitt yrke i våra debatter. Vad nu det har med saken att göra.


Och apropå ingenting. Hitler hatade skolan. Hitler föraktade lärare. Bildning ansåg han som något överskattat – nej, det var instinkt och (det han såg som) karaktär som gällde för honom. Hitler ansåg att lärare blev den som av egen kraft inte förmådde bli något annat. Ett känt citat är

Redan till det yttre hade de varit smutsiga och väckt uppmärksamhet med sina solkiga kragar, ovårdade skägg och dylikt.

Alla extremister har det gemensamt att man inte accepterar den gemensamma utgångspunkten för samtal eller debatt. Så frågan jag ställer mig är vad man kan göra när utgångspunkten helt enkelt ser fundamentalt olika ut? Trump är ju det uppenbara exemplet, men långt ifrån ensam.

Jag förberedde mig och läste på för att, som det heter, kunna ta debatten med SD inför och efter valet. Jag trodde det var där kampen skulle stå. Det är bara det att som det visat sig gör SD i Falun knappt något väsen ifrån sig. Det kommer då och då något förslag om tiggeriförbud eller motsvarande – förslag som vi andra ofta samfällt avslår. Annars kommer andra (ofta ogenomtänkta) förslag om trafiken eller allehanda ting. Men inget uppenbart hatiskt.

Så det är ganska lugnt på den fronten ehuru partiet på riksnivå är läskigare. Men aldrig kunde jag inför mandatperioden tänka mig att lokala Vänsterpartiet skulle bli det stora problemet. Flera av deras företrädare hetsar, hånar och vulgäriserar inte sällan ner det offentliga samtalet till en beklaglig, ömkansvärd och, faktiskt, farlig nivå.

Jag skrev nyligen en debattartikel om det olämpliga i att beskriva tjänstemän som lägervakter eller beslå sina politiska motståndare med tillmälen som Pinochet. Den gav stort gensvar. Vänsterns reaktion? VEM? GE OSS NAMN!

Världen tycks för dem svartvit. För ett parti som mycket betonar strukturer framstår de här som mer än lovligt hemmablinda. Kanske, slog det mig, är det en gemensam nämnare hos trollsvansen, oavsett partitillhörighet, att de har haft lärare som inte förmått leva upp till det jag inledningsvis beskriver.

Spekulationer, jag vet. Men det är intressant att tänka så. Nå, jag sprang just på Vänsterns gruppledare, en hygglig person IRL, och vi enades om att vid tillfälle ta en pilsner och snacka igenom saken.


Jag märker hur den pågående pandemin allt mer politiseras. Europeernas fel. Kanske kinesernas. Det är liberalernas fel. Högerns. Faluns politiska ledning vill försämra för de som vårdar svårt sjuka i Corona – vi vill dem illa. Vi som styr Falun har hittat på ett ekonomiskt underskott i akt och mening att fabricera ihop ett sparbeting. Så är det – endast oppositionen kan rädda oss från corona.

Usch. 

Jag tvekar. Inte räds jag en uppfriskande debatt, inte ens om jag förlorar den, men den måste föras på lika villkor. Och det tycks omöjligt just nu. Ofta handlar debattekniken istället ofta om att förlöjliga, håna, hitta på, förvrida, tillskriva och anklaga. Jag tror jag passar på det. Jag tror jag ska dra mig undan debatterandet ett tag för att istället satsa på att driva några sakfrågor. Just nu ligger följande projekt framför mig:

  • bli volontär på kvinnojouren
  • arbeta med att kommunen ska bli bättre på att emot arbetstränande praktikanter
  • ta fram en regional strategi för högskolan

För det, om något, är sant: att gasta på internet är en sak, att kunna visa på konkreta resultat av en förd politik en annan.


Det är inte bara lärare som lär ut saker. Jag lär mig ständigt. Av människor i allmänhet. Av kollegor. Inom politiken. Genom musik och sång. Genom människor som sviker eller beter sig märkligt. Eller som Churchill sa:

Jag är alltid redo att lära mig nya saker även om jag inte alltid tycker om att bli undervisad. 


Det är tufft nu, det vore fel av mig att säga något annat. Gingen var en bra lärare och han gick just bort i Corona. Malin var en inspirerande person att leva med och hon dukade under för ett år sedan. Jag har allt sedan dess svårt att hitta en långsiktig rutin i det allmänna må braandets tjänst. Min härliga svägerska Julia har sedan länge kämpat med sin cancer och hon har nu offentligt berättat att den kampen närmar sig sitt slut.

Allt detta tar på mig och tjejerna, det gör det. Den allmänna corona-skiten tär den också. Man kanske borde lära sig av far som struntar i alltihop. När jag ringer är han alltid på fel plats men är noga med att hålla avståndet, säger han.


Jag ser dock fram emot post corona-debatten. Min framtidsspaning handlar om att jag tror att vi kommer att omdefiniera om inte allt så åtminstone mycket av våra gamla ivanda sanningar. Vi upplever just nu ett paradigmskifte. En historisk vändpunkt. Allt kommer att omdanas efter Corona. Sjukvården, hur vi arbetar och möts, skolan, kapitalismen och miljöproblemen, ja allt. Vattnet i Venedig är plötsligt klart och fint, tänka sig. I mina läromedel kommer det nya kapitlet heta “9/11 2001 – COVID19”.


Vänsterns goda hat rinner av mig som vatten på en flodhäst. Det får vara som det är med den saken. Jag är visserligen inte okänslig för påhopp men till syvende och sist inte mer än en ensamstående heltidsarbetande pappa som också som fritidspolitiker försöker bidra lite. Så länge partiet och väljarna vill ha mig står jag gärna till tjänst – vad vänstern anser i sammanhanget är mindre viktigt.


Ingen, vare sig medborgare, elever, politiska motståndare eller andra behöver hålla med mig om något jag säger eller tror. Men min personliga sanning säger mig just nu att jag måste försöka inspirera mig själv. Och kanske de jag delar Netflix-abonnemang med. Sådan inspriation sker oftare inom yrket, med vänner eller barnen, än annorstädes.

Det är väl egentligen allt jag säger.

Och apropå: valborg står för dörren. MDP ska uppträda för Kopparstadens 70+are och sedan livestreamas via Radio Dalarnas försorg tillsammans landshövdingen. Lyssna gärna. Och kungen fyller ju år, bevars. Gör, och här hoppas och tror jag även att jag har vänsterpartiet med mig, den eventuella coronan på hans hjässa lätt!

Trevlig helg!


Relaterade blogginlägg

Min sanning


Källor:

Liljegren: Adolf Hitler

bild 69 – hälsing på avstånd

Allt och alla är en produkt av sin historia. Detta påstående kan för all del anses som något alldeles självklart men tänk, ändå, så mycket verklighet som faktiskt ryms bakom dessa ord. Reflektera en stund över hur mycket var och en av oss verkligen är en produkt av just sin historia.

Mina egna platser diskuterar jag ibland här på bloggen och i dag tänker jag på Falun, Lugnet och Hälsingtorget/gården.


Jag är till vardags lärare på Lugnetgymnasiet och när jag inte är upptagen av mina politiska uppdrag eller Corona-distans är påbjuden är jag dagligdags där. Jag är född på Falu lasarett, framlevde mina första år i Hälsinggården, sedermera Elsborg där jag nu åter bor. Förutom under de tio år när jag gjorde militärtjänst och utbildade mig har jag alltid bott i Falun. Mina barn också. Jag är sedan 2006 på olika sätt engagerad i Faluns politik. Jag håller även emellanåt i studiecirklar.

Nästan varje dag passerar jag över Hälsingtorget på min väg till och från hemmet. Vilket trevligt litet torg. Jag tänker ibland på att jag inte hyser någon större längtan att bo eller verka någon annanstans än här i stan. Jag är intresserad av platsen som sett mig födas och växa upp och tänker att jag genom mitt yrke och politiska engagemang påverkar staden, dess innevånare och historia. Vilket hisnande ansvar att bära, egentligen.


Lugnet bestod ursprungligen av tre gårdar: Lugnets gård, Myckelmyra och Jernlindens gård. Den första dokumenterade idrottstävlingen hölls 1792. Det var någon sorts trekamp som jag inte närmare känner detaljerna kring – möjligen får jag framgent undersöka dessa. Under andra världskriget behövde regementet, staten, mer mark och köpte under hot om expropriering området från en ovillig markägare.

Antagligen är det därför Lugnet idag är frilufts/idrottsområde för om kommunen fått råda hade man gjort villaområde av alltihop. Det är välkänt att Lugnet sedan 1974 är riksskidstadion men möjligen mindre känt att den första officiella skidtävlingen i Falun ägde rum på Tisken i januari 1880 och att arrangör var Falu Läroverk. Gymnasiet, alltså. De första hoppbackarna, som kom till senare, låg vid dagens mördarbacke.


Släkten på fars sida är från norrbotten men det finns flera ingifta individer från Hälsingland. Far studerade i Stockholm men återvände efter examen hem till Boden. Via en sin chef på sjukhuset, en viss Carlén, fick han erbjudandet att följa med till dennes nya befattning på barnpsykiatrin i Falun. Karriären fortsatte och far fick tjänst som amanuens på Landstingsförbundet, en titel han än i dag är mycket stolt över.

Dock bar det sig inte bättre än att han, innan han påbörjade sin nya tjänst i Stockholm, på en studiecirkel i litteratur träffade mor och tycke uppstod. Han bjöd henne på föreställningen “Tre konungar” på Falu stadsteater. Alltså Folkets hus, där mina döttrar numera livligt utövar musik och teater.

Med i bilden fanns den dåvarande, fruktade och impopuläre, sjukhusdirektören Gösta Vigert. Det hade på sjukhuset startats en protestlista, namninsamling, mot honom och det ryktades att han i sin översta skrivbordslåda hade listan med namnen och att han tittade på den varje dag. Eftersom far skulle börja nytt jobb på Landstingsförbundet i Stockholm såg han ingen anledning att skriva på listan.


Genom århundradena var det många handelsmän från Hälsingland som reste till Falun för att sälja sina varor på marknaderna. Enligt klädeshandlaren Magnus Johanson som på 1800-talet gjorde den resan var det som salufördes ofta produkter av lin, möjligen från Flors linnemanufakturi utanför Söderhamn som var i drift 1729-1859. Hälsingarna hade i Falun tillstånd sätta upp sina stånd på Hälsingtorget, som jag passerar varje dag, som därför fick detta namn.


Mina föräldrar firade förlovningsfest i sin lägenhet på Manhemsvägen 1963. Husen står ännu kvar och min dotters bästa vän bor i ett av dem. Fars bäste vän på den tiden, en viss Hans Hallkvist, fick som svensexegeneral en dag ett märkligt samtal från självaste sjukhusdirektören Vigert som meddelade att han ville vara med på svensexan. Det var inte en fråga.

Hans Hallkvist är förvisso ett kapitel för sig. Men han och far hade i början på 1960-talet mycket roligt och döpte sina ungkarlsmiddagar till MDP. Den som känner mig förstår sambandet. Hans protesterade senare mot att mor och far ville döpa mig till Marcus med motiveringen att jag kunde få framtida men av att döpas efter kapitalets lakej Marcus Wallenberg. Så det blev Fredrik.

Under förbrödringens sena timma på svensexan delade Hans och Gösta på en öl i potatiskällaren. Jag har aldrig närmare efterforskat detaljerna kring fars svensexa – vissa saker bör måhända lämnas ostörda i historiens djupa mylla. Känt är dock att det alltså fanns en potatskllare på platsen för tilldragelsen och att Hans, som ju skrivit på den tidigare nämnda protestlistan, där inledde följande dialog med sjukusdirektören:

Fan Gösta, hade jag vetat att du var så här trevlig hade jag aldrig skrivit på den där listan!

Bäste Hans, jag är samma människa nu som då.


Längre tillbaka i tiden verkar alla norrlänningar som kom till stan ha kallats för hälsingar. Det går alltså inte att exakt ange varifrån alla de som har gett namn åt Hälsinggården, Hälsingtorget eller Hälsingberg kom. Känt är att det på 1500-talet fanns flera personer med tillnamnet Helsing i Falun. Senare, i kyrkböckerna från 1700- och 1800-talen, kan man se att det fanns ett antal personer som kom från Hälsingland men tydligen inte i kyrkböckerna före det.


Nå, mor kunde som västkustbo naturligtvis inte under några omständigheter tänka sig att bo i Stockholm så av amanuenskarriären blev det intet. Däremot ordnade sjukhusdirektör Vigert ett annat jobb åt far eftersom sjukhuset på det viset inte bara rektyterade honom utan även slapp att förlora en duktig sjuksköterska.

Och så hade han ju inte skrivit på den där listan.

Jag skojar med far och säger att han byggde sin karriär på ett oportunistiskt ryggkrökande. Knappast, replikerar far i det han glimmar till i något av sitt gamla jag, det var aldrig jag som krökade något. Slumpens skördar har alltid rått.

Far och mor arbetade hela sina liv inom landstinget Dalarna. De började 1965 (eller för far egentligen 1961 genom flytten från Boden) och far, som fullföljde karriären till skillnad från mor som blev sjuk 1995, avgick med ålderspension 1999. Han hade då under sina nära fyra decennier varit med och drivit igenom att landstingsanställda har rabatt vid entré till Lugnets badhus (något som med tiden utvidgades till att omfatta även kommunalt anställda vilket jag som politiker motvilligt varit med om att om inte ta bort så åtminstone reducera – något jag ännu inte vågat berätta för honom. Där ser vi måhända något av skillnaden mellan rekordården och coronakrisen), starta Falu Lasaretts Idrottsförening (FLIF) samt personaltidningen Mixturen i vilken han och Hans publicerade sin roman Kolmilan eftersom ingen annan ville anta manuset.

Själv är bäste dräng, lite som jag och bloggen.

Under de två sista åren av sitt yrkesliv byggde far upp Dalarnas idrottsmuseum som då låg på Lugnet, ungefär där informationen och kassan för campingen idag ligger. Då hade hans tre barn hunnit utbilda sig, hans dotter till sjuksköterska, och ene son efter avslutade studier återvänt till Falun.

Mor och far, 1965

Hälsingarnas väg till Falun berode antagligen till stor del på vilka yrken de utövade. Handelsmän flyttade direkt till Falun från Hudiksvall eller Söderhamn, andra, som hade yrken med anknytning till gruvor och bruk, kom till Falun via Svärdsjö eller Svartnäs. Några blev kvar, bildade familj och bosatte sig i Hälsinggården.

Kunde man gräva lite i var och en av dessa hälsingars historia hittar man säkert liknande berättelser som min och kanske är det då inte längre ett stort mysterium varför de hamnade i Falun.

För visst är det trivsamt här, tänker jag på min väg över torget. Och än i dag gäller ju den gamla sanningen att stannar man i Falun för en längre eller kortare tid, i mitt fall definitivt en längre, hamnar man förr eller senare på Lugnet.

Far började av en slump 1961. Jag själv som kommunanställd 1998. Jag tänkte ge det ett år eller två medan Malin pluggade klart.

Jag närmar mig 25 år i kommunens tjänst. Och ännu trivs jag. Hoppas bara jag får komma åter till Lugnetgymnasiet snart!


Relaterade blogginlägg

Holmen

En promenad i Falun 

Elsborg

Min svensexa 


Källor:

Solberg: Lugnet då och nu

Elisabet Hemström (information) 

borgmästaren i wuhan

Det är så många människor som gör viktiga och vettiga insatser i dessa dagar. Anders Tegnell. Personal inom sjukvården. Ja, och så mitt eget kött och blod YB Södermalm som ännu ihärdigt patrullerar Södermalms gator till allmänhetens fromma. Vad jag förstår handlar hans jobb en del om att förhindra smittspridning, nu.

Som alltid funderar jag också över min egen insats. Här sitter jag i mitt lugna hem och undervisar på distans. Nå, går allt än mer överstyr kommer vi alla att på ett eller annat sätt göra en insats. Men jag undrar ändå, vilken är egentligen pedagogens och historikerns roll i det stora hela? Att kallt från distans iaktta?

Nå, nu är jag knappast historiker på det viset, men kanske kan jag bidra till att vissa av Stockholms innevånare, i synnerhet Södermalms med tanke på hur de framstått på senare tid, att känna sig lite gladare.


Statsepidemiolog Anders Tegnel, kanske livmedikus Andreas Sparman eller varför inte borgmästaren i Wuhan?

Det ska villigt erkännas: jag hade svårigheter med att döpa det här blogginlägget men rubriken som den nu står låter ju som en roman av John Le Carré. Coolt så det förslår så den fick det bli.


Relativt sent vågade borgmästaren i den numera världskända kinesiska staden Wuhan, Zhou Xianwang, uppmana stadens invånare att inte resa därifrån och avrådde dessutom utsocknes att besöka staden. Möjligen är det lättare att agera hårt och resolut i en diktatur – när ordern uppifrån väl kommer vill säga.

Ibland kommer aldrig direktiven. Det kan bero på mycket. Ett haveri i en kärnreaktor inträffar inte i arbetarnas paradis Sovjet – vad folk i Chernobyl än påstår. Säga vad man vill om Stalin men tågen gick i tid.


Försök att begränsa smitta geografiskt har mänskligheten ägnat sig åt sedan åtminstone antiken. I Bibeln berättas exempelvis om orena (antagligen sjuka i lepra) som måste bo utanför stadens murar.

Just ordet karantän har vi fått från franskans quarantaine (fyrtio heter quarante på franska) och härrör som mycket annat från Digerdöden och efterföljande pestepidemier. Ordet avser regeln för främmande fartyg att ligga isolerade i fyrtio dagar innan de fick komma in till hamn. Orsaken var att fartyget måste kunna bevisa att ingen pestsmitta fanns ombord.

Sveriges första karantänförordning kom i samband med pestepidemin i Stockholm 1572. Pestutbrottet var ingen lek. Hovet flydde från Stockholm till Kalmar och ämbetsmännen utlokaliserades till andra städer. Johan III utfärdade dessutom ett något nervöst direktiv att ingen fick besöka honom

hwilket wärf och ärende de än haffwa kunna

De kungliga direktiven uppmanade vidare att noga övervaka sjöfarten och avvisa fartyg som kom från pestdrabbade orter, märka hus som drabbats samt utfärda förmaningar till enskilda som insjuknat men också till dem som ännu inte gjort det. Här har kanske Åre och Sälen något att lära, tänker jag.


Många svenskar har på senare tid lärt sig ett nytt ord: statsepidemiolog. En av 1600-talets, ett århundrade då pesten inledningsvis också härjade svårt, svenska motsvarigheter till våra dagars numera rikskände statsepidemiolog Anders Tegnell var Stockholms stadsphysicus tillika drottning Kristinas livsmedicus Andreas Sparman.

Sparman var dåtidens medicinska stjärna och ledde ett försök från statsmakten att mer organiserat bekämpa pest och andra epidemier, vilket bland annat resulterade i boken huru man sigh i pesttilenztidjer förhålla skal.

Innehållet är intressant. Förutom det religiösa som hörde tiden till uppmanas myndigheterna att hålla gatorna rena, förhindra djur att fritt ströva omkring i staden, inte importera gods från smittade orter och i övrigt följa läkares råd. Har pesten redan brutit ut bör man, något som kanske känns trösterikt för stockholmsbaserade fjällresenärer att läsa, omedelbart ge sig av. Kunde man av olika skäl inte det återstod att städa och vädra (om det händelsevis blåste från icke smittade orter, märk väl) ordentligt. Man kunde även elda med äppelskal, svavel, vitriol, malört, rödlök, tobak eller…krut.

Sparman ger även diagnos huruvida den drabbades symptom innebär pest samt föreslår medicinering. Ett tydligt symptom bland många andra är…ångest. Kollektiv som individuell.

Personer som med nödvändighet måste gå ut och träffa andra gör bäst i att mota smittan genom att tugga på citronskal, enbär, angelikarot doppad vinättika eller pensla näsan med enbärsolja eller bärnstensbalsam.

Nu i våra dagar kanske huvudstadens innevånare som sagt känner sig lite kuvade. Men här kommer något till er – i synnerhet till er som bor på Södermalm. Häng med.

Sparman manar visserligen till att iaktta försiktighet vid intagande av mat och dryck – däremot uppmuntrar han till rikligt intagande av livets vatten, aqua vitae. Alltså brännvin. Han avråder å det bestämdaste från att gå ut nykter när pesten härjar. Ett gott vin, ett angenämt samtal och vad vi i dag kallar positivt tänkande är vad han å det varmaste rekommenderar.

Det kan även vara värt att notera att den som bröt mot karantänföreskrifterna straffades hårt. Kölhalning blev exempelvis följden för två skeppare som genom att ignorera karantän ansågs orsakat pestutbrottet 1638. Åre och Sälen…närå. Vi släpper den bollen.


Allt ledarskap, demokratiskt som diktatoriskt, mäts i ljuset av kriser. Exemplen är många på hur ledarskap som ansetts svaga i kristider direkt eller på sikt fallit. Redan nu analyseras regeringens krishantering, trots att krisen inte ens är över.

Chernobyl bidrog i allra högsta grad till Sovjetunionens kollaps, Vietnamkriget till att den inrikespolitiskt skicklige Lyndon B Johnson som sittande president inte ställde upp för omval för en andra mandatperiod. Jag tror han är den ende i sitt slag, därvidlag. Kritiken mot regeringskansliet efter hanteringen av tsunamin 2004 anses ha bidragit till att förtroendet sjönk vilket bidrog till valförlusten och Göran Perssons sorti 2006.

valet 2006

Vi får trots allt kanske inte vara för hårda mot borgmästaren i Wuhan. I Kina tas inga initiativ utanför boxen. Dessutom verkar de i skrivande stund ha viss kontroll på läget – även om de fullt förståeligt går i taket när Trump envisas med att kalla Covid 19 för ”det kinesiska viruset”. Virus bär inte pass.

Här i landet följer vi en lång tradition: det oxenstiernska ämbetsmannaidealet. Denna kod, eller samhällsanda, skapades samtidigt som Sveriges institutioner byggdes upp mitt under brinnande stormaktstid. Mannen bakom framgångarna var kanslern Axel Oxenstierna som införde ett ideal, ett förhållningssätt, hos tjänstemännen.

Tanken var att opolitiska och oberoende tjänstemän, hög som låg, skulle vara och verka inom förvaltningen och genomföra beslut utan egen agenda, vilja eller möjlighet att påverka.

Det går än i dag inte i lika stor utsträckning i Sverige som i många andra länder att påverka tjänstemän med en present eller genom att bjuda på resor eller storstilade middagar. Vi är idag ett av de minst korrupta länderna i världen.

Även om vissa tecken pekar på att detta börjar förändras är det alltså ett arv från Axel Oxenstierna och något som byggt Sverige starkt, hävdar vissa statsvetare och historiker. Därför har Anders Tegnell mycket mer gemensamt med Starman än borgmästare Zhou Xianwang de nästan fyra århundraden som ligger i mellan dem till trots. Tegnell fortsätter på en månghundraårig svensk tradition som tjänat oss väl.


Vi (de flesta iallafall) skrattar nu lite åt Stockholmarna runt om i landet. Humor. Det är en allvarlig sak. Man får skämta om allt i en demokrati. Men bör man?

Med yttrandefrihet följer ansvar. Människan har i alla tider skämtat när nöden stått för dörren. Kriget tar inte slut förrän Göring får plats i Himmlers byxor, som den luttrade tyska folkhumorn aningen galghumoristiskt uttryckte sig 1945. (Den förre var väldigt fet, den senare smal.)

Narren har genom historien haft en viktig funktion och inte sällan fungerat som rådgivare eller informella makthavare. Mycket lustigheter passerar förbi i spåren av Corona. Jag har svårt att inte hänga med.

När begränsningen om 50 personer i grupp påbjöds skojade jag lite med mina gamla vänner i Folkpartiet. Skönt, då klarar ju ni er. Någon blev lite sur.

Hockey-VM är inställt. Tre Coronor får inte spela.

Det var en svensk man från Verona, som hemåt flydde Corona men resan blev kort ty Corona han fått nu sjukvården om honom måna

Ridå.

Jag vill även i sammanhanget passa på att länka till Billy Opels sång om stadsepidemiologen. Här. Dalarna, va. Jag vill också i sammanhanget länka till den smått geniale och i lika delar bisarre Erik Rolfhamre. Här. Norduppland, va.


Nå, med sedvanlig svensk mellanmjölk-mentalitet, lite av vårt historiska arv, en gnutta humor, genom att visa stor uppskattning till dem som förtjänar det, kommer vi säkert igenom också detta.

Så medan jag ännu på avstånd klappar (mina nytvättade) händerna åt min bror och hans kollegor, hjältarna inom sjukvården, alla enskilda initiativ till hjälp, råd och stöd och skämtar lite så förbereder jag mig för att även jag tids nog måste göra något mer än att bara teoretisera, betrakta och kommentera.

Glädje behövs alltid. Liksom trygghet. Så kanske bidrar vi alla, åtminstone de flesta av oss, i våra respektive hörn till helheten. Kämpa Södermalm! Kämpa Stockholm! Kämpa Sverige! Kämpa världen!


Källor

Tallerud: Skräckens tid

Möller: Politiskt ledarskap

Studio ett

Wikipedia


Relaterade blogginlägg:

Stancyk

bild 67 – min sanning

Ännu en vecka. Alla dessa dagar.

Jag har under denna passerade och för övrigt aldrig återkommande vecka slagit armen ur led, läxat upp det lokala Vänsterpartiet, välkomnat en schweizare till mitt hem, deltagit i fullmäktige och sjungit i kör.


Vad är sanning? Är Sverige fullt? Är Jimmie full? Vad vet vi egentligen? En sak som åtminstone jag vet är att vi äntligen ankommit upplysningen och den industriella revolutionen i mina kurser.


Det är ändå rätt märkligt att det moderna vetenskapliga genombrottet skedde i Europa.

Under 15- och 1600-talen var vår kontinent fullproppad av religiösa fanatiker och knappast platsen för vetenskaplig utveckling och tolerans. Det var ett Europa som möjligen passat Jimmie bättre än dagens – här förvisades judar och muslimer, kättar- och häxbålen flammade höga och religionskrigen stod som spön i backen.

Ville man dåförtiden finna ett multikulturellt och tolerant samhälle fick man snällt bege sig till Kairo eller Istanbul där sunnimuslimer, shiiter, ortodoxt kristna, katoliker, armenier, kopter, judar och faktiskt en och annan hindu relativt fredligt levde sida vid sida.

Även om problem förekom var detta ett intellektuellt paradis jämfört med Europa. I London slog man vid samma tid ihjäl katoliker, i Paris protestanter. Judarna var sedan länge bortjagade och ingen människa skulle någonsin komma på tanken att släppa en muslim över gränsen.


Ändå var det i Europa upplysningen och den vetenskapliga revolutionen började, inte i Kairo.

Men det är kanske inte så konstigt. Religion och vetenskap syftar båda till att bringa makt och struktur in till människors liv och ibland kan dessa två sammanfalla och bland inte.

Detta får mig hursomhelst att tro att det vansinne som just nu tycks drabba vissa delar av befolkningen – vilket i sin tur får vissa som aspirerar på makt att på bild posera i jaktkläder med budskapet att stänga gränsen, eller etter värre: åka till härdar för mänskligt lidande med budskapet att i Sverige är medlidandet slut – snart dragit vidare till historiens gödselstack.

Just ja – vi arbetar ju också med satir och humor i mina kurser.

Men lämnar vi satiren därhän: skämmes ta mig fan.


Men i skolan trummar vi alltså på. I skolan kan vi exempelvis låta Tolkien möta Churchill:

What can men do against such reckless hate?

Even though large tracts of Europe and many old and famous States have fallen or may fall into the grip of the Gestapo and all the odious apparatus of Nazi rule, we shall not flag or fail. We shall go on to the end. We shall fight in France, we shall fight on the seas and oceans, we shall fight with growing confidence and growing strength in the air, we shall defend our island, whatever the cost may be. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender, and if, which I do not for a moment believe, this island or a large part of it were subjugated and starving, then our Empire beyond the seas, armed and guarded by the British Fleet, would carry on the struggle, until, in God’s good time, the New World, with all its power and might, steps forth to the rescue and the liberation of the old.

Det viktigaste en lärare, eller strängt taget vem som helst, kan göra om hen strävar efter att väcka intresse hos sina elever eller sina åhörare är att berätta en personlig historia på ett sådant sätt som eleverna, eller åhörarna, vill höra fortsättningen på.

Jag, om jag får säga det själv, lyckas ofta med det i min blygsamma lilla värld. Så gjorde också Tolkien liksom Churchill och så gör även Jimmie.


Sanningen ligger måhända i betraktarens öga. Vad som får en politisk ledare att åka till katastrofens rand och håna nödlidande är obegripligt på så många plan att jag inte vet hur jag ska analysera det.

Medan Jimmie motar flyktingar i Turkiet motionerar lokala SD om att höja åkanterna i Falun för att undvika framtida översvämningar. Trots att vetenskapen förser dem i formation att detta inte är rätta sättet att lösa problemet framhärdar de inför öppen ridå i sin okunskap.

Måhända har vi därmed funnit partiets essens? Stäng gränsen, höj åkanten. Framhärda i okunskap.

Skillnaden mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är hursomhelst att de förra faktiskt, om än med viss möda, går att läxa upp.


Arm ur led? Ur led är tiden. Jag saknar en fjälled. Här kommer istället ett random akademiskt skämt:

Tur att man inte doktorerar för på promotionen i Uppsala (heter det inte promoveringen?!) säger de alltid accepte Corona.


Men. Det är som Churchill lär oss: vi får inte ge upp. Här följer en teaser för nästa veckas lektion om upplysning och vetenskaplig revolution.

Don’t miss.

Eller som Dotter 2 brukar säga: det är en oändlig tur att du inte är mattelärare pappa.

Alla på bilden (utom over headen) har givit sitt tillstånd att förekomma på den

Ännu en vecka. Alla dessa dagar.

Trevlig helg!


Källor:

Harari: Homo Deus

Nyberg (red) Winston Churchill de 200 bästa citaten

Wikipedia

bild 65 – folkets palats

Den som är bäst organiserad vinner. Det visade nazisterna i Tyskland under 1920- och 30-talen, det visade östblockets gamla kommunistdiktaturer, det visade Trump i presidentvalet 2016 och Kina visar det kontinuerligt.


Tjejerna hänger ofta i Folkets hus eftersom kulturskolan huserar där. Det är en mycket bra verksamhet och jag försöker inom mitt politiska uppdrag gynna kulturen så fort jag kommer åt.

Det heter inte Folkets hus längre, jag vet. Det heter Kulturhuset tio fjorton. Men för mig kommer det alltid att förbli ”Folkan”, platsen för min första kyss under kvällens sista tryckare på högstadiediscot, platsen där jag var med i Falu filmstudio och vid vars entré salig mor ertappade mig med att tjuvröka.

Jag kommer i sammanhanget att tänka på Folkets palats i Bukarest. Världens största palats och näst största administrativa byggnad (efter Pentagon) är 340000 kvadratmeter stort, har 1100 rum, innehåller en miljon kubikmeter marmor, 3500 ton kristallglas och 200000 kvadratmeter mattor. Lyxen i byggnaden är oerhörd. Särskilt mot bakgrund av hur läget såg ut i landet när bygget genomfördes.

Samma år som bygget av Folkets palats inleddes i Bukarest, 1984, rullade i väst det glada 80-talet på med oförminskad styrka. Detta år, när jag för första gången blev förälskad på Folkans dansgolv, började det rumänska folket få det riktigt svårt. Men det bekom inte den rumänske diktatorn Ceauşescu.

Stylad inför disco på Folkan

Jag har just avslutat temat diktatorer i mina kurser. Teman av dessa slag har den fördelen att man måste läsa in sig på ämnet. Särskilt intressant är att studera just Ceauşescu.

Det var i december trettio år sedan den stenhårda rumänska diktaturen störtades (förövrigt innan Folkets palats var helt färdigställt) och en intressant sak (om man är något av en nörd) är att man idag via Youtube kan följa dramat.

Det är den 21:a december 1989 och regimen har trummat ihop en enorm demonstration, minst 80 000 människor, i centrala Bukarest. Makten behövde mobilisera eftersom det försvagade Sovjet dragit tillbaka allt stöd och släppt kontrollen över kommunistregimerna i Östeuropa.

Berlinmuren hade fallit och en efter en föll strax också regimerna bakom den. Ceauşescu, som styrt sedan 1965, trodde sig dock kunna rida ut stormen. Sagt och gjort – människor jagades ut på Bukarest torg i det som var tänkt att bli en storslagen manifestation. Allt direktsändes.

Det gick inte riktigt som tänkt.

Från en balkong började Ceauşescu precis som vanligt hålla ett av sina osedvanligt tråkiga och långa tal där socialismen och Rumänien (han själv) lovprisades.

Men så händer plötsligt något. Han tystnar. Det omöjliga inträffar: någon buar. Och buandet sprider sig. Hemliga polisen beordrar att sändningen ska avbrytas men kameramännen lyder inte helt, ljudet är ännu på men kamerorna riktas mot himlen.

Panik utbryter på balkongen där partipamparna står, Ceauşescu stirrar klentroget (ser det ut som – titta efter själv!). Ut över landet kablas bilder (främst ljud) av folket som buar medan Ceauşescu allt mer desperat skriker ”Hallå! Hallå! Hallå!” och slår på mikrofonen. Hans fru Elena skriker hon med ”Håll tyst!” men Ceauşescu snäser efter en stund att det är hon som ska vara tyst.

Sedan övergår han till vädjan – men människorna, kamraterna, vägrar tystna. Sedan fortsätter han talet med löfte om generella löneökningar och nya förmåner – något statskassan knappast hade täckning för.

Vi vet hur det gick. Presidentparet försökte fly i helikopter men arresterades och avrättades efter en summarisk rättegång på juldagen.

Det hela är mycket fascinerande. Vem som helst som söker på ”Ceauşescus last speech” hittar förloppet på tuben. Den morbide kan förövrigt även följa de dramatiska händelserna strax före och strax efter avrättningen.

Mycket har förändrats i Rumänien men Ceausescus skrytbygge står ännu kvar. Det finns numera en inhemsk hatkärlek till byggnaden, dels finns de som minns regimen vet vad byggnaden symboliserar. Men många känner en nostalgi, en nationalistisk stolthet. Byggnaden symboliserar för dem en tid när Rumänien utmärkte sig och var känt i världen.

Som någon som intervjuades uttryckte saken: förr fanns pengar men inget att köpa. Nu finns allt att köpa men inga pengar.


Hur kunde en liten grupp som kommunisterna i Rumänien hålla ett helt folk i schack under så lång tid? Jo, genom att vara bäst organiserade. Organisation gör att makten kan kontrollera alla områden där opposition skulle kunna organiseras. Partier, fackföreningar, folkrörelser av olika slag och fri press.

Det är det alla historiens fåvälden och bloddrypande regimer lyckats med och det är det som även dagens eliter ägnar sig åt. Den som är bäst organiserad vinner. Plain and simple.

(Här hittar man ytterligare en grund till uppfattningen att SD inte avlägsnat sig så långt från sitt nazistiska ursprung. Det tillåts ingen opposition internt och man ogillar generellt tillstånd som tillåter allt för fri debatt. Den nya nazismen kommer inte marscherande i Boss-designade uniformer utan i (ofta illasittande) kostymer.


Flickorna och jag tar sällskap hem. Vi lämnar samma byggnad men inte samma plats. Jag lämnar Folkan, de Kulturhuset tio fjorton. Jag vrider på huvudet tittar nostalgiskt på den mörkröda byggnaden och minns åter min första kyss. Tjejerna stannar de också och tittar men blir snart rastlösa och undrar vad vi egentligen tittar på. En röd murad vägg, hallå liksom.

Uppenbarligen inte på samma sak, svarar jag.


Det kanske kan passa att avsluta med dagens Winston:

Från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet har en järnridå sänkts över kontinenten. Bakom den linjen ligger alla huvudstäderna i Central- och Östeuropas urgamla stater. Warszawa, Berlin, Prag, Wien, Budapest, Belgrad, Bukarest och Sofia, alla dessa berömda städer och befolkningarna runt dem ligger i vad jag måste kalla den sovjetiska sfären, och de är i en eller annan form underkastade inte endast sovjetiskt inflytande utan i mycket hög grad och i många fall stigande grad kontroll från Moskva


Källor

Harari, Homo Deus

Youtube

Tankesmedjan tiden.se

Nyberg (red) Winston Churchill de 200 bästa citaten

P1 17:e dec 2019

väljarnas hämnd

Sedan 2010 fungerar SD som politiskt slagträ i debatten. Det tjänar partiet väl, det växer ständigt – det är ingen hejd på självförtroendet och nu är målet inställt på att bli landets största parti.

Kanske lyckas de med det.

Jag har ägnat mycket tid att analysera både SD:s tillväxt och hur man som politisk motståndre ska förhålla sig till partiet. Kanske kan en historisk parallell från vårt grannland hjälpa till? Denna text svepte nyligen förbi i mina sociala medier i en grupp som heter Klubben för Svensk historia och är hämtad ur Bengt Lindroths bok Väljarnas hämnd.

I december 1973 inträffar jordskredsvalet i Danmark. Ur ingenting steg Fremskridspartiet fram och blev näst största parti. Ledaren Mogens Glistrup behandlades dock som paria i Folketinget i Christiansborg av alla de som förlorat. Ingen talade med honom. Valet innebar också att efterkrigstidens dittills ledande och mest briljante politiker, socialdemokraten Jens Otto Krag, konstaterade att vad han stått för tycktes ha rasat ihop; den starka och goda och upplysta välfärdsstaten, bygd på politiska förtroenden och allianser mellan de etablerade och klassiska partierna.

Valet innebar att Krag lämnade politiken efter 26 år i Folketinget. Några år senare avled han. Mogens Glistrup har själv i efterhand berättat om mötet i Christiansborg mellan de två. Krag höll på att packa ned papper och böcker i flyttkartongen i flyttkartonger i det annars helt kala rummet när Glistrup kom in. Den korrekthet med vilken Krag tog emot honom betydde en del för den annars så utfryste. Välkommen in, sade Krag. Och de två satte sig på varsin flyttkartong.

Så inledde Krag ett förhör om Glistrups politiska tankar och åsikter, skarpt och kritiskt men inte ovänligt. Den tidigare statsministern var tydligen ute efter att försöka förstå vad som låg bakom Fremskridtspartiets succé, det verkliga budskapet bakom Glistrups retoriska tirader. Glistrup uppfattade att här fanns ändå någon som på ett behärskat och artigt vis lyssnade till hans idéer om de grundläggande obalanserna och den ödesdigra dynamiken i välfärdsekonomin. Det som drivit upp honom på barrikaderna.

För Jens Otto Krag gav samtalet en insikt som avspeglades i hans råd till efterträdarna: jaga inte efter den mannen eller hans parti och ge er inte ut efter hans väljare. Få istället ordning på problemen han talar om. Bara på det viset kommer vi åt Glistrup – som han kallade både “en galen mand” och “farlig” – och hans gelikar.

Krag skrev i sina dagböcker och i sina krönikor i tidningen Politiken om “väljarnas hämnd” på de etablerade partierna, att de på goda grunder var förvirrade och besvikna: “Det är denna folkliga otillfredsställelse som är verkligheten bakom beskyllningarna. Det som hänt var “en allvarlig kris för folkstyret” och det värsta man kunde bemöta Glistrup med var “en orkeslös debatt som i hans återgivning bara skulle bekräfta alltsammans som ett evigt malande lirumlarum”. Här krävdes istället samlade och handfasta politiska lösningar.


För mig personligen har SD på senare tid blivt något mer konkret än bara en odefinierbar ondska. Jag har blivit tvungen att förhålla mig till detta faktum och även tvingats göra upp med några av mina tidigare ståndpunkter.

Innebär detta min personliga normaliceringsprocess av SD, den som många fruktar? Kanske. Men jag ser det inte så. Den som orkar läsa vidare får själv bilda sig en uppfattning.

I början av mandatperioden gruvande jag mig över hur jag skulle göra om någon från SD hälsade på mig eller ville byta något alldalgligt ord. Nu har det inte inträffat särsklit ofta men min mor uppfostrade mig att vara artig och att man ska hälsa på alla. Ja, en potantiell läsare kan naturligtvis inte missa att notera den tämligen låga nivån på resonemanget. Men så var det för mig – jag är fullständigt uppriktig nu.

Jag uppmanade nyligen från talarstolen i fullmäktige oppositionen att inte gå i fällan och debattera SD:s förslag om att förbjuda tiggeri – vi är ju överens alla vi andra. Låt oss bara avslå stolligheterna och istället fokusera på väsentligheter. Jag fick till svar från någon i MP att man måste upphäva sin röst till protest. Som jag skulle ha problem med det.

Nivån, igen.

Åsikter och analyser går allmänt isär. Hur ska vi stoppa SD utan att låta ”den normala oppositionen” vinna terräng? Är var tredje svensk dum i huvudet? Från läktaren gastas att det är vårt, de andra partiernas, fel och att vi måste sluta mobba SD.

Jag har personligen landat i att hålla koll på dem. Kommer det uppenbart diskriminerande förslag måste vi vara på tårna, alla vi andra. Kommer det andra förslag förhåller vi oss till dessa enligt gängse demokratisk praxis.

Sedan har vi den lokala oppositionen som menar att borgerliga partier närmar sig SD. Oppositionen i Falun (minus SD) missar sällan ett tillfälle att påstå eller antyda att Falualliansen styr mer eller mindre genom SD. Vi är beroende av dem, heter det, vi har möten tillsammans och vi småpratar med dem. Dessutom ser man en ökning i antalet fall som SD röstar på våra förslag.

Genom att argumentera på detta sätt försöker oppositionen angripa den liberala värdegrunden och utmåla främst L men därigenom även hela Falualliansen som opportunister. Men det är en argumentation som tänjer rejält på sanningen. Faluns politiska ledning är inte beroende av något annat parti än de som ingår i samarbetet.

Jag sitter i kommunfullmäktige, kommunstyrelsen samt två av dess utskott. Jag är med på möten och under ajourneringar. Jag kan personligen gå i god för att det inte förekommer samtal om politik med SD. De är aldrig med på våra möten, de har sina egna.

Vad som händer i andra sammanhang, på nämnder och i styrelser kan jag inte med säkerhet veta, jag kan inte heller säkert veta vad som händer inom andra partier. Men jag vet att Centerpartiet eller Falualliansen inte för politiska samtal med SD. Vi förhandlar inte om politik och vi anpassar inte våra förslag till det partiet.

Men det händer att jag hälsar och byter något enstaka ord med de två SD-representanterna som sitter i kommunstyrelsen och jag hälsar även på min gamle elev som är ersättare för SD i fullmäktige. För jag är som sagt uppfostrad så.

SD i Falun röstar ofta på Falualliansens förslag, det är sant. Men är det verkligen vårt problem? De får väl rösta som de vill? Röstar de på oppositionen får vi kaos eftersom den lokala regeringen då faller. Och dessutom vinner isåfall sämre förslag, enligt min uppfattning.

Det är bra om SD röstar på våra förslag, eftersom de är just våra. Det händer även påfallande ofta att andra partier röstar med oss. Röstar SD på sina egna förslag är väl allt gott nog – förutsatt dessa inte vinner majoritet (deras förslag är inte sällan usla).

Falualliansen har konsekvent röstat emot SD:s motioner som tiggeriförbud och strängare lokala ordningsregler. Oftast går våra egna förslag igenom med aktivt eller passivt stöd av Socialdemokraterna. Vi är inte beroende av SD. Får vi en majoritet emot oss faller våra förslag och vi måste hitta en annan lösning, svårare är det inte.

En lokal vänsterpartist sa en gång att all politik innehåller ett visst mått av populism. Jag har funderat mycket över det påståendet. Jag tror hen har rätt. Populism innebär ursprungligen något som går hem hos folket, även om ordet idag har en negativ laddning. Vi i Falualliansen försöker naturligtvis utforma våra förslag så att många som möjligt ska gilla dem.

Jag anser att Socialdemorkaterna i Falun bygger en klassisk halmgubbe. De påstår och antyder att Falualliansen samarbetar med SD och sedan argumenterar de att vi är dåliga som gör så – fast det inte alls är sant. De gör detta genom att ge sig på ett av de minsta av partierna i samarbetet – Liberalerna.

Kanske vill Socialdemokraterna flytta fokus från att många av deras väljare gått till SD. Kanske har de svårt att kritisera vår politik på annat sätt. Kanske tror de det är ofarligt att ge sig på Liberalerna i sammanhanget. Jag vet inte. Något jag däremot vet är att frågan om vem som röstar på vilket parti och hur partier skapar och bygger politiska majoriteter är två helt olika saker.

Kanske kunde Socialdemokraterna i Falun vända sig till någon av de 43 kommuner i Sverige där S styr i minoritet genom hoppande majoriteter? Hur förhåller sig exempelvis Socialdemokraterna i Örnsköldsvik till SD, eller i Åstorp (där S styr med L) eller varför inte Stenungsund där S styr med fyra andra partier.

Det säger en del om socialdemokraterna här i stan att de vill försöka smeta ner alliansen med SD. Det är ju som sagt bland deras kärnväljare SD vuxit mest. SD är största parti inom LO. Och nu börjar de vinna S-kvinnorna också. Ändå försöker ledande socialdemokrater skylla SD:s framgångar på borgerliga partier.

På riksnivå och lokalt i Falun ser det tämligen olika ut i relationen mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna. Här i Falun beklagar jag den utveckling S nu genomgår.


Vem kan sia om hur väljarna kommer att reagera de kommande åren fram till 2022? Jag tror att vi andra måste sluta bry oss så mycket om SD. Vi röstar ner förslagen de kommer med – antingen beroende på att de är illa genomtänkta eller på grund av deras värdegrund. Vi borde sluta använda det partiet som tillhygge i debatten med varandra och vi borde lära oss något från Danmark.

Genom att komma med gedigna och relevanta politiska lösningar på människors problem och farhågor alltså. Tänker man så är man genast en bra bit ifrån det som Socialdemokraterna i Falun just nu yvas över.

Men det klart – varje parti svarar för sig självt. Jag har förmånen att i viss utsträckning svara för Centerpartiet och vi är ju strängt taget inte adresserade i den här frågan. Vi jobbar därför på, så gott vi kan.


källor

Bengt Lindroth – ”Väljarnas hämnd – Populism och nationalism i Norden, årsbok för Föreningen Norden 2016

Samtal med Joakim Storck, kommunalråd och KSO (C) i Falun