ultimatumspelet

Ultimatumspelet är ett av de mer kända experimenten om människor och ekonomi. Det går i korthet ut på att en person får dela på 100 kronor (eller vilken valuta det nu är) med någon annan. Försökspersonen får göra som hen vill, behålla allt, dela lika eller ojämnt. Den andra personen som ingår i experimentet kan välja mellan att acceptera den förstes val av uppdelning eller säga nej till alltihop. Men då får ingen av dem någonting.

De flesta ekonomiska teorier utgår från att vi människor är rationella och kommer att behålla 99 kronor och ge bort en. Hen som får en krona kommer att acceptera detta eftersom en krona är bättre än noll och då spelar det ingen roll att den andre fick 99 spänn. Men riktigt så ser inte verkligheten ut. De flesta människor reagerar starkt på uppgörelser man uppfattar som orättvisa – hellre förlorar man än att framstå som svag, lättlurad eller underlägsen.

Man vill inte unna någon annan en orättvis framgång på sin egen bekostnad. Rätt naturligt, eller hur?

I verkligheten gör de flesta som deltar i testet uppgörelser om att dela 50-50 eller 40-60. Lärdomen är att vi människor inte styrs av kylig matematisk logik utan av känslor. Det har vi gjort sedan dag ett i vår evolutionära utveckling. En till synes svagare part som för massor med tusentals år sedan erbjöds en vinge av en kyckling av någon som sedan utan vidare själv la beslag på resten av fågeln skulle inte nöja sig. Nej, hen skulle gapa och härja för att visa sitt missnöje. Kanske förlorade personen på grund härav också vingen och fick gå hungrig, kanske utdelades till och med en omgång, men framöver skulle kollektivet dra sig för att försöka lura just den individen igen.

Vi människor vägrar i de flesta fall acceptera orättvisa erbjudanden eftersom evolutionen lär oss att den som gör det på sikt går under. Det finns även andra experiment som stödjer denna tes. Min favorit är den med gurkan och aporna (som man kan se på Youtube ). Två apor belönas för utförda handlingar med var sin bit gurka. Man byter efter en stund ut gurkbiten mot en vindruva för en av aporna – och vindruvor är ju godare. Resultatet blir att den andre, den som fortsättningsvis får gurka, blir sur och inte längre accepterar sin gurk-belöning.

Dessa teorier fungerar på individuell nivå. Tittar vi på vår mänskliga historia så ser vi genast att den full av samhällen som varit fruktansvärt orättvisa men som ändå bestått som relativt stabila samhällen över lång tid – inte sällan i hundratals år. Varför reagerar kollektivet inte som individen, var gör man inte revolution, om det nu är som forskarna säger att detta är biologiskt betingat. Svaret är att stora grupper inte kan fatta kollektiva beslut på samma sätt som en individ medan den styrande eliten kan hota kollektivet med hårda straff eller belöningar i livet efter detta i enlighet med de gemensamma reglarna eller trossystemet.

Kejsaren är en gud, du får din belöning i himlen efter döden, du kommer att lida i helvetet, nationalstaten Sverige är exklusiv för den med medborgarskap… eller vad det nu är vi tror och anser.

Allt storskaligt samarbete mellan människor bygger på en kollektiv tro på lagar och föreställningar trots att dessa egentligen bara är hittepå. Religion, eller andra berättelser, gränser, lagar – allt finns bara i vår fantasi och kräver att vi tror på dem. När vi gör så blir samhället stabilt. Om detta är rättvist eller moraliskt riktigt eller inte är en helt annat fråga.

Detta är förklaringen till allt: rasism, sexism eller annat förtryck, mänskliga rättigheter – liksom till varför vi har så evinnerligt svårt att enas i hur vår demokrati bäst bör utformas.


Falun – vi har ett resultat!

Av personliga skäl begränsades min roll under omvalet här i Falun. Jag skrev lite här och där och var med och kampanjade på stan då och då. Nej, det var andra som gjorde grovjobbet den här gången. Och, sett ur ett centerperspektiv, vilket grovjobb – verkligen imponerande! Nu ger jag mig i politiken igen och gör härmed, någon sorts personlig sammanfattning av omvalet.

En rolig kommentar var att det inte har varit så tätt med rikskändisar i stan sedan drottning Kristina var här. Valdeltagandet låg på knappt 60% jämfört med knappt 90% första gången. Det får nog anses som tillräckligt bra och alla partier verkligen ansträngt sig. Hur gick det, då? Jo, så här:

V var efter valet inte längre intresserade av någon valteknisk samverkan med alliansen varför nya, komplicerade förhandlingar vidtog. Och, som jag tidigare återkommande hävdat, man är ju inte så sugen på att hänga med dem som ägnat de senaste månaderna åt (onödigt) hårda och i mitt tycke, onyanserade, påhopp. Nu vill jag inte med detta påstående åter sätta igång den debatten, men nog det är sant som det är sagt: som man sår får man skörda.

Det diskuterades alltså både hit och dit men eftersom jag inte ingick i förhandlingsdelegationen för vårt parti, och för att jag inte vill trampa på någons tår, går jag inte närmare in på detaljer kring detta. Det hela slutade i alla händelser med att Falu-alliansen (där lokala Falupartiet ingår med ett mandat) styr vidare i minoritet.

Nu kan det inte bli fler omval på kommunal nivå, tack och lov, nu sitter vi där vi sitter tills den 8:e november 2022. Om nu inte någon av personliga skäl avgår, förstås.

Detta med minoritetsstyre fick förövrigt somliga att på det första sammanträdet i fullmäktige att bittert utbrista i tillmälen som ”den styrande minoriteten” och liknande. Rätt i sak men menat att provocera. Nåväl, kommunstyrelsens ordförande Joakim Storck uppträde statsmannalikt när han påtalade vikten av att inte i onödan såra varandra och påminde vidare fullmäktige om att vi trots allt alla är kollegor i det ansvarsfulla uppdraget att verka för Falun och dess medborgare – och att försöka göra detta i en respektfull anda även om, och när, vi inte håller med varandra.

Hoppas vi lyssnar.


Jag har beslutat mig en gång för alla att inte uttala mig i skolfrågor mer än i egenskap av lärare på Falu gymnasium. Jag klarar inte att sitta på två stolar – jag måste hålla isär rollerna. Andra må resonera annorlunda, men för mig blir det inte bra.


Min analys av det lokala Miljöpartiet är att de ligger relativt långt till vänster. De håller ofta med varandra, MP och V, på sammanträden och stödjer varandras reservationer. I frågan om från vilket parti man i första hand kallar in ersättare om ingen från det egna partiet kan delta i ett möte har MP valt V. Det säger något. Båda partierna diskuterade förövrigt skattehöjningar på detta mandatperiodens första fullmäktige, noterade jag.

KD skördade lite Ebba-effekt och ökade från 1 till 3 mandat så några nya ansikten dök upp därifrån. Liksom mitt eget parti gick KD framåt men vi förlorade ändå platser i nämnder, utskott och styrelser som ett resultat av minoritetsstyret. Förhandlingar är en svår sak. Och, som tidigare nämnts, det är skillnad på matematik och känslor. Ekvationen måste gå i lås i antal mandat i förhållande till politiskt inflytande.

Hur gick det då för mig personligen, har någon undrat. Först vill jag tacka för det stöd och förtroende Centerpartiet visat mig under en svår tid i mitt liv. Man verkar från partiets sida mån om att ha mig kvar – och det gör ju att jag vill komma tillbaka. Det är inte lätt att få ihop tillvaron som heltidsarbetande, ensamstående förälder och fritidspolitiker med relativt tunga politiska uppdrag.

Men jag ämnar försöka.

Jag fick 147 kryss i det ordinarie valet med 90% valdeltagande och 104 (tror jag) i omvalet med 60% valdeltagande. Det känns fint. Det gör mig till den tredje mest kryssade i partiet (bakom storheterna Joakim och Camilla – men Jenny Drugge skuggar mig, vi ligger lika) och bekräftar partiets nominering som tredje person på listan.

Detta betyder att jag är ordinarie ledamot av fullmäktige till 8/11 2022, ersättare kommunstyrelsen och vice ordförande i kommunstyrelsens utvecklingsutskott. Samt ersättare i lokala centerstyrelsen.

Det känns bra, det hela. Barnen, som vid tillfället jag refererar till ovan fick bevittna sitt första fullmäktigemöte (och ansåg det som hysteriskt tråkigt och att jag därför borde styra upp det hela) har givit mig sitt nådiga bifall.

Det är ju sånt du gör, pappa, sjunger och håller på med politik. Fortsätt med det, men snacka inte så mycket med folk på stan när vi ska köpa glass.


Man får allt beundra faluborna som nyligen stod ut med ännu ett val – det till EU. Jag noterar avslutningsvis att Centerpartiet passerade Moderaterna med 9 röster i det valet. Hur det gick för övriga här i stan har jag inte närmare koll på.


Om mitt liv vore en variant på ultimatumtestet finner jag mig just ha accepterat en överenskommelse där jag fick ett öre. Men allt är inte pengar – jag får så mycket annat i de uppdrag jag fått förtroende att förvalta en stund.

Jag ska göra mitt bästa!


Källor:

Harari, Homo Deus – en kort historik över morgomdagen

TED talks

bild 52 – näktergalen från falun

Nu är det över. Begravningen alltså, det andra har väl knappt börjat kan jag tro.

Nog har vi fruktat den 17:e maj, flickorna och jag. Nåväl, den 17:e maj kom och den 17:e maj gick som ett datum för alltid inristat i min personliga historia som livets ojämförligt värsta dag. Men också en mycket vacker och ljus dag.

Jag har viss, låt vara ofrivillig, erfarenhet från salig mors, mosters och min systers begravningar så något visste jag ju om hur det skulle kännas under begravningen.

Vi gick igenom det hela i detalj, många gånger, i förväg. Det är okej att gråta, att inte gråta, att röra sig, springa runt. Vad man nu vill eller behöver. Men teori är en sak, verkligheten en annan. Dagen kom, alltså, och den gick utan jag riktigt vet hur det gick till. Så många människor som på olika sätt varit iblandade i detta. Prästen Petter, vår gamle vän, som gjorde en insats bortom vad någon kan begära. Jag har för övrigt bett honom om hans fantastiska griftetal.

En bra dag under VM i Falun

Alla våra körvänner som hörsammat Malins önskan om ”en maffig kör”, musikerna och dirigenterna Henrik Alinder och Cecilia Rydinger Alin, Pelle Gustafsson (som skrivit arrangemang för delar av musiken), solisten Hedvig Eriksson, spelmännen och så förstås våra vänner Magnus, Mia, Patric, Ulrika och Anna-Karin.

Många är ni som hjälpt oss genom detta men utan den sistnämnda trojkan hade det helt enkelt inte gått. Nu är jag i och för sig inte helt säker på att det kommer att gå ändå – men vi har iallafall klarat oss förbi begravningen.

Och vilken begravning det blev.

Kyrkan kändes som näst intill fullsatt (jag tittade inte efter så noga), många släktingar och vänner från när och fjärran hade kommit. Rådhuset flaggade på halv stång och vädret var gott. Det blev verkligen en fin stund. Plötsligt flög sidodörren upp i kyrkan och in virvlade en vind som ett naturens eko av hennes humör. Det var som om Malin ville säga oss att, nej, nu får det vara nog med sorg!

Minnesstunden efteråt var trevlig, avspänd och den mer intima efterföljande andra stunden hemma hos oss kändes också bra – precis så som hon ville ha det. Några av de besökande frågade mig om musiken på begravningen och jag lovade återkomma. Det görs härmed.

Först framförde Hedvig, Pelle och Henrik Caccinis Ave Maria i ett arrangemang av Pelle. Psalm 238 A är en koral ur Johannespassionen som översatts till åtminstone två psalmer varav detta är den ena. Just psalmerna var svåra att välja men jag bestämde i samråd med Malin mig för att genomgående ta musik vi hade en relation till.

en bra midsommarafton

Otto Olssons Ad dominum (Psalmus CXX) har vi sjungit flera gånger och den maffiga kören var alldeles enastående. Tack, kära körvänner. Verkligen – tack. Under avskedstagandet spelade Jobs Maria Larsdotter Darke, Pelle, Patric, Arvid och Jobs Karl Larsson och Henrik. Särskilt Jorms sång, som Malin önskade (vi hade den på vårt bröllop) vittnade många om som en speciell upplevelse. Utöver den spelades Ljugarn, visa från Rättvik, Säbb Johns d-mollpolska, vårvindar friska – polskevariant från Leksand, Min levnads afton, från Bingsjö, Tingsmarschen, från Leksand.

Därefter framförde Hedvig Stefan Holmlunds Till mamma sen alla den klassiska psalmen 201 (”en vänlig grönska”) som vi återkommande sjungit i diverse körarrangemang, Malin och jag. Cecilia ledde en minst lika maffig manskör i Under rönn och syrén – en sång som, vilket jag tidigare berättat, spelade stor roll för oss i slutet av vårt gemensamma liv där på sjukhuset.

Begravningen avslutades med Rachmanikovs Vocalise under vilken jag, Viktor, Magnus och Malins bröder Martin, Johan och Gustaf, bar ut kistan. Att bokstavligen bära den man älskar, den som under halva ens liv betytt allra mest, i med- och motgång stått allra närmast, ens barns mor, den som aldrig svikit eller vikt ner sig, till den sista vilan är en känsla som…ja, jag mäktar inte återge det.

Med stor risk att låta så där klichéartad igen – mitt hjärta är brustet. Mycket trodde jag mig klara här i livet, men någonstans där gick gränsen.

ännu en mycket, mycket bra dag

Men jag tänker inte dela med mig så mycket mer av mina egna ord, tankar och känslor i detta avseende. Jag ger er istället det enda talet som hölls på den officiella minnesstunden. Jag vill gärna att fler ska få ta del av det. Viktor beskrev det senare som att han sett människor sitta och fingra på sina egna talmanus men efter Magnus sagt sitt resignerat knyckla ner lappen i fickan igen. Måhända en överdrift, men ändå.

Det var någonting med det där skrattet…

Hennes skratt…

Något unikt.

Vi var många som gjorde allt vi kunde för att få henne att skratta. Jag minns särskilt när jag lockade fram det.

Det där skrattet…

Den gången jag hävdade att Ben Affleck är världens bästa filmskådespelare. Jag tror att det var när jag med stor emfas drev tesen att Ben Affleck borde fått en Oscar för bästa manliga huvudroll i filmen Pearl Harbour som det brast för henne.

Hon lutade huvudet lite bakåt, kinderna rosades, ögonen vattnades och hon strök händernas utsidor mot ansiktet och skrattade hejdlöst på sitt speciella vis. Jag matade på så enfaldigt jag bara kunde eftersom jag visste att det var just min enfald hon skrattade åt.

Hon hade hög integritet och var noga med att hålla distansen.

Det där skrattet öppnade dammluckor, fick fördämningar att brista, fasader att rasa. Det var nyckeln till hennes innersta rum. Skrattet var min belöning. Jag var inne.

Det var därför jag älskade att få henne att skratta. Det är först nu efteråt jag förstår att det var så det var.

Bäst på att få henne att skratta var han.

Han kallade sig ”Näktergalen från Falun”. Hon tyckte det var roligt att han kallade sig det.

Han också.

Han lockade henne alltid till skratt. Han gick så långt att han snodde mina vitsar för att få henne att skratta. Jag bryde mig inte om det, trots att jag inte gillar när man snor mina vitsar.

För det var ju han.

Jag minns att de skrattade tillsammans – hon och han.

Först hela tiden.

Sen halva tiden. Andra halvan var allvar.

Nu skrattar de inte alls tillsammans.

Häromdagen såg jag en film med ben Affleck i huvudrollen – ”Jessey Girl”. Ben Affleck var som valigt lysande i sin rollkaraktär. Den här gången spelade han en ensamstående förälder som sörjer sin förlorade hustru. Oscarsvibbar igen.

Jag kände att cirkeln var sluten. Det var den.

Det var någonting med det där skrattet.

Näktergalens skratt…

Något unikt.

Som han skrattade när jag berättade en historia han hört många gånger förr och jag överdrev och la till för att det skulle bli ännu roligare. Asgarvet. Gapflabbet.

Det där skrattet som öppnade dammluckor, fick fördämningar att brista, fasader att rasa. Det var nyckeln till hans innersta rum. Nyckeln han givit mig så många gånger. Jag ska göra vad jag kan för att få honom att skratta så igen.

Som han skrattade då.

Näktergalen från Falun.

Hennes vän. Min vän.

en bra, skrattande dag

Jag låter som en raspig skiva som spelats lite för många gånger, känner jag. Men jag vill ändå ännu en gång tacka för all kärlek, omtanke och vänlighet världen visat oss. Det är som att alla verkligen vill att det ska gå bra för oss tre som är kvar. Från Mats med personal på Ica i Slätta, chefer, kollegor, elever, grannar, kyrkans personal, till släkt och vänner.

Det är verkligen en stark känsla, som jag vilar trygg i.

Avslutningsvis vill jag säga tre saker.

Först att jag är glad över att jag fått leva som jag kunnat göra under nära 25 år. Jag känner mig privilegierad och alldeles varm av allt fint jag fått uppleva. Jag ser en framtid och jag är sugen på att ta den i anspråk – vad den än innehåller.

Till Magnus vill jag säga att jag lovar att skratta igen. Inte än, men snart. Även om det aldrig kan bli på riktigt samma sätt (som det känns just nu) så kommer jag en gång att skratta. Annorlunda är väl också något bra?

Till sist har jag lovat att skriva en liten dikt till – den här gången en glad sådan. Dotter 2 och jag kom överens om det mitt under begravningen (hon satt och irriterade sig över dels alla sorgsna människor och dels min vers som fanns med i programmet) och det finns vissa löften man helt enkelt inte sviker. Ett löfte av den typen gav jag en gång Malin – och det höll jag. Ett annat är nu avgivet.


Nej, hörrni, det är en vacker kväll i maj. Det är kanske dags att gå vidare i tillvaron, att tänka lite mer som Dotter 2. Jag tittar ut och ser så mycket skönhet i världen. Jag hör tjejerna skratta från köket och… vänta! Nog tusan hörde jag väl Malin skratta också!

Jag mår bra. Jag känner ännu kärlek.

Det har jag ju alltid gjort.

en underbar dag

omvalet

Hur går det i politiken, då?

Det där är en inte helt ovanlig fråga i mitt liv just nu. Omvalrörelsen är förvisso i full gång men jag kan av personliga skäl inte vara så aktiv som jag skullle vilja. Men de flesta aktiva är i full gång – det är verkligen imponerade. Emellanåt känns det faktiskt som om alla vi som är politiskt aktiva jobbar mot samma mål. Nästan.

Valrörelsen innebär, sett från min horisont, så här långt att alla partier på olika sätt faktiskt syns mer nu än i höstas. Alla utom Vänsterpartiet som jag ser mindre av nu än då. Ryktet säger att de bedriver telefonkampanj. Någon sorts telemarketing. Kapitalismen fungerar, tydligen, om man får tro vänstern.

Jag ser även välpolerade ungsvenskar i sina vita jackor spatsera runt på stadens gator – men det är inte lokala förmågor, nej, de flesta bor nog inte här. C fick hjälp av en trevlig man från Örebro för ett par veckor sedan, det medges, men vi bygger inte vår kampanj på utsocknes. Lokal invandring passar måhända lokala SD så här i valtider.

Annars rullar det på, det stås på stan, det knackas dörr och det delas (ut) grejer. Men omvalrörelsen är tyvärr rätt smutsig. Särsklit sticker socialdemokraterna ut i sammanhanget och det gör mig lite sorgsen.

All politisk kampanj innehåller ett visst mått av populism – det följer med konceptet att marknadsföra sin politik. Men för mig går gränsen vid personangrepp och anti-kampanjande (man gnäller på motståndarens fel och misstag framför att presentera sin egen politik). Det är ilskna insändare (visserligen i en tidning ingen läser, men sedan delar man det friskt via sociala medier och då tjänar ju både tidningen och partiet på det) om än det ena, än det andra. Det har även förekommit personangrepp, insinuationer och påståenden om oss man inte så lite provocerade kallar ”den styrande minoriteten”.

(Det är ungefär som när Ebba Busch Thor beskriver verkligheten som ”nu har ju L och C valt att lämna Alliansen och då måste vi förhålla oss till det…” Jag går i taket över hur mycket retorisk ohederlighet som kan rymmas inom en enda människa.)

Visserligen kan man fråga sig var gränsen egentligen går mellan att vara lättkränkt borgare respektive någon som reser ett välgrundat påpekande kring det aggresiva antikampanjandet. Det jag ser är en tydlig strategi från S och i viss mån V: Eftersom man anser sig fått en andra chans skyr man inga medel för att ta vara på den och skjuter därför in sig på det som man tror gör mest skada: vårt goda renomé vi i C erhålligt för vårt sätt att leda kommunen. Kort sagt: vår persona.

Kom an, sossesvin nu är handskarna av! Är det så vi vill ha det? Nej, skulle inte tro det. Det ligger åtminstone inte för mig.

Jag personligen har (ännu så länge) klarat mig från angrepp (det var värre i höstas) men båda våra toppnamn, Joakim och Camilla, har fått stå ut med mer än vad någon rimligen borde behöva. Ser väljarna igenom det? Jag tror det. Jag tror nämligen människor är rätt trötta på pajkastning.

På kommunstyrelsens möte i tisdags innledde dess ordförande, Joakim Storck, med att artigt påmmina ledamöterna om att vi alla i någon mån är arbetskamrater och att det finns en vardag efter omvalet. Varpå en klädsam tystnad följde.

Partiledarna står nu som spön i backen i vår lilla stad. Det sticker möjligen ut lite att statsministern plötsligt vill träffa våra avgångselever, där många är röstberättigande, endast tre dagar innan valet – men han ska tydligen ”inte prata socialdemokrati”. En annan skola har haft besök av andra S-märkta toppnamn. Jag har dock erbjudit mig att vara borgerligt märkt moderator vid tillfället, om man (och SÄPO) vill ha mig. I övrigt säger jag som faluborna – behåll Lugnet.

Det är nog rätt bra, när allt kommer omkring, att alla val sker samtidigt normalt sett.

En bra sak med omvalet är att många i min omgivning vill diskutera politik mycket längre än annars. Exempelvis socialdemokraternas toppnamn Jonas Lennerthson som faktiskt visat intresse att delta i min studiecirkel ”Prata politik med Fredrik”. Han är en bra karl, den där Jonas, det hör jag det. Hoppas det sprider sig, internt.

Idag hann jag trots allt kampanja en liten stund på stan tillsammans med mina partikompisar. Under den stunden pratade jag med en gammal polare som normalt sett inte sympatiserar med Centerpartiet. Vi kom alltså att prata och efter en stund lovade han mig sin röst. När han såg min förvåning sa han att han föredrog i kommunalvalet att lägga sin röst på någon han personligen känner och dessutom känner förtroende för.

Jag blev glad såklart. Sedan berättade jag om min dröm att bli lokal kulturpolitiker och förhoppning om att få fortsätta i fullmäktige och kommunstyrelsen. Jag har bara börjat, känns det som.

Får jag vara med efter valet? Ingen aning. Det är ditt val, och inte mitt, som tur är. Och hur det än är – en röst har jag iallafall. Gamle fars. Han härrör från Thorbjörns tid och dennes ideal.


Våra toppnamn på besök hos far

Och så till sist – en efterlängtad klassiker tillägnad Joakim:

konspirationer II

Jag har återkommande bloggat om konspirationsteorier, stora som små, och vilken skada dylika kan ställa till med. Alla konspirationer har en grund, eller kärna, som kan vara mer eller mindre sann. Det är tolkningen om vad det kan leda till, eller varför något hänt som gör det till konspiration.

Jag vill också inledningsvis säga att omvalrörelsen i Falun hittills i mångt och mycket är bland det smutsigaste jag hittils upplevt som aktiv lokalpolitker sedan jag började 2006. Halvsanningar, hån, populism, insinuationer, spekulationer, anklagelser, personangrepp och faktiskt något hot (men inte av kända partipolitiskt aktiva) förekommer oftare än tidigare.

Mycket mer än under den ordinarie valrörelsen i höstas. Varför det är på det viset avstår jag från att spekulera i – även om jag har mina egna (konspirations)teorier, självfallet. Om det fungerar? Det årstår väl att se, förmodar jag.


Alex Jones är en amerikansk, mycket aggressiv, konpirationteoretiker. Han tycks i sig själv utgöra en hel industri och lever sannolikt rätt gott på det han gör. Han är så vildsint att han blivit portad från en mängd plattformar, däribland (och det säger inte lite), Twitter.

Jones är så vitt jag förstår högerextrem. Han har en framträdande ställning inom den rörelse som menar att terrordådet 11 september 2001 planerades och genomfördes av den amerikanska regeringen och hävdar att släkten Rothschild i hemlighet styr världen.

Han tror att det finns personer inom den amerikanska regeringen som vill försvaga USA, att EU i själva verket vill ta över hela världen och att USA håller på att integreras med EU. Han hävdar också att Världsbanken styr EU och att det i slutändan är Illuminati som ligger bakom alltihop.

Låter det märkligt? Det finns mer.

Jones hävdar nämligen också att det finns en global plan för att minska jordens befolkning med flera miljarder individer, och att det byggs bunkrar för regerings- och bankchefer att krypa in i då ett luftburet ebolavirus släpps ut för att fullgöra planen och döda 90 procent av jordens befolkning.

Han påstår i sina kanaler att det förekommer cancervirus i vaccin och gift (exempelvis flour) i mat och dricksvatten vilket orsakat den stora ökningen av antalet cancerfall. Han hävdar också att den (så kallade) globala eliten har tillgång till levnadsförlängande teknik som skulle kunna göra evigt liv möjligt.

Visst upptäcker vi ibland att vissa ämnen som förekommer i mat är giftiga. Visst har vi blivit bättre på att upptäcka och diagnostisera cancer. Och visst har den rikare delen befolkningen möjligheter till ett bättre och längre liv. Men evigt? Nja, riktigt där är vi nog inte än.


När detta skrivs har en liten obetydlig insändare förekommit i en relativt liten lokal tidning. Där hävdas att omvalet sker därför att S förlorade makten här i stan. Utan att gå in på argumentationen vill jag säga att det visserligen sällan är vackert när S förlorar makten men att tro att man på riksnivå skulle gå så långt för att behålla makten i lilla Falun känns lite långsökt.

Konspirationsteoretikern ställer frågor, pekar på indicier, pekar på mer eller mindre långsökta samband och besvarar frågor med motfrågor. Men vederbörande deltar sällan själv i demokratin.


Jag har ägnat timmar, ja, faktiskt dagar, av mitt liv åt att diskutera den här sortens mer eller mindre konspiratoriska uppfattningar och påståenden. Är det inte klimatförändringarna är det 9/11. Är det inte flour är det en modern variant av Simon Vises protokoll. Så fort något större inträffar så nog anar foliehatten argan list. Det är chemtrails hit och frimurare dit, eliter här och utomjordingar där.

Och nu alltså lokalvalet.

Nej.

Jag tänker inte delta. Jag tänker inte hugga på betet om det är agnat med annat än sakfrågor, politik, statistik och värderingar i förhållande till verkligheten.

Jag tänker inte ägna en enda minut till av mitt liv åt att diskutera hattifnatt eller personangrepp. Det må vara människor med en alldeles för stor megafon, som Jones, arga eller mer mer sorgliga individier som av olika skäl söker en förklaring till det vederbörande upplever som stort, illa eller sorgligt bland tillvarons alla märkligheter.

Lämna mig utanför. Det finns förklaringar till att vissa tragiskt nog drabbats av narkolepsi efter att vaccinerats mot svininfluensan. Lagen är stikt när det kommer till demokratins kärnverksamhet – det är inget konstigt med det. Polens stolta rytteri anföll inte industrinationen nazityskland 1939.


Det är gråkallt att kampanja i dessa dagar. Jag träffar en arg medborgare som vräker ur sig än det ena än det andra om min partiledare och utsagor om att C ”gått ihop med S”. Jag berättar upplysningsvis att här i Falun, som ju omvalet gäller, är det alliansen som styr sedan det ordinarie valet i valteknisk samverkan med V. Det krävs ju någon form av majoritet om stan ska gå att styra.

Jag frågar personen att om vi för ett ögonblick accepterar hens beskrivning av Januariöverenskommelsen måste vi i konsekvensens namn också acceptera att alternativet varit en regering beroende av SD.

Dörren svänger åt båda håll.

Jag får en ilsken blick och tänker, medan jag studerar den hastigt försvinnande ryggtavalan, att hen kanske ändrar sig och faktiskt på riktigt är intresserad att informera sig innan omvalet den 7.e april.

Det finns saker att glädja sig åt, också. Jag ser allt fler tecken och reaktioner på att människor här i stan börjar tröttna på de bitvis vildsinta angreppen. Många köper inte den konspiratoriska världsbilden eller angreppen på motsåndaren som argumentation. Människor kräver faktiskt svar från oss politiker om den egna åsikten i sakfrågan. Man accepterar helt enkelt inte enbart attacker på andra med mindre att även den egna ståndpunkten levereras.

Om vi bara får ett högt deltagande tror jag det här omvalet kan vara något riktigt bra för vår lokala demokrati. Tänk vad intressant med en helt lokal miljö- skol- eller kulturdebatt, som inte är färgad av riksdebatten, exempelsvis.


Relaterade blogginlägg:

Conspiracy theories

Etienne Chaume


Källor:

Wikipedia

Dalademokraten 2019-03-17

 

 

kung midas

Kung Midas var en kung som omnämns i den grekiska mytologin (det ska visst finnas vissa spår efter en verklig kung med det namnet i Gordion – staden där Alexander en gång löste en knut – också). Han var tursam, denne Midas, eftersom han en gång råkade göra guden Dionysos en tjänst och som tack fick önska sig vad han ville.

Midas önskade sig att allt han vidrörde hädanefter skulle förvandlas till guld. Inte så konstigt ens sett med dagens ögon. Jag menar: vem idag hade inte tänkt så? Midas fick dock snart problem eftersom man, då som nu, använder sina händer till rätt mycket. När också hans mat förvandlades till guld blev han helt enkelt tvungen att be Dionysos att ta tillbaka sin gåva.

Man kan använda guld till mycket – men det går inte att äta. Här finns en rätt tydlig sensmoral, självfallet. Varför kommer jag istället att tänka på några klassiska Bondskurkar som Goldfinger och Mannen med den gyllene pistolen? Eller varför inte klassikern Pojken med guldbyxorna?

Midas var också en något förhastad natur vilket fick självaste Apollon att en gång irriterat förse honom med ett par åsneöron – mytologins variant av dumstrut. Han dolde dock dessa så gott han kunde under en mössa men var till sist tvungen att visa dem för sin frisör. Man måste klippa sig – om man inte är Simson.

Frisören kunde givetvis inte hålla tyst och som lösning på problemet valde han att viska hemligheten i ett hål i marken som han sedan grävde igen. Med tiden växte vass på platsen och när vinden blåste i denna kunde den uppmärksamme förbipasserande höra en låg viskning: ”Kung Midas har åsneöron! Kung Midas har åsneöron!”.

Vem vet: kanske är det härifrån fördomen om den pratglade frisören stammar? Eller så hittar vi en förklaring till varför vissa människor bär huvudbonad inomhus.


I många kommuner, däribland Falun, tillämpas olika varianter av medborgarförslag. Ett medborgarförslag är vad det låter som: en möjlighet för medborgarna att komma med förslag till kommunens beslutande politiker. I många kommuner har man också avskaffat just den möjligheten. Detta är dock inte liktydigt med att man avskaffat möjligheten för medborgarna att komma med olika förslag överhuvudtaget.

Problemet med varianten medborgarförslag är att hanteringen är otymplig och dessutom kostar rätt mycket resurser, i alla fall så som hanteringen är i Falun. Först skickas förslaget till tjänsteman på förvaltning för handläggning, därefter går den vidare till kommunstyrelsen (och/eller något av dess utskott) för att sedan komma till fullmäktige. Sedan tar den ofta samma väg tillbaka igen för att möjligen genomföras av aktuell förvaltning.

Eller genomföras och genomföras. De äldsta förslagen är upp emot fyra år gamla och är ännu inte åtgärdade. De samlas av olika skäl på hög. Jag gillar verkligen medborgarförslag. Här följer ett axplock över några som ännu inte är genomförda.

Hinderbana av militärtyp vid löparspåren på Lugnet, fler affischplatser utanför centrum, servering med utskänkningstillstånd i Kålgårn, totalförbud mot fyrverkeri annan tid än nyårsafton, upphandling av ägg, gratis mensskydd, flytande trottoarer, parkourbana i centrum, utveckla golfbanan i Samuelsdal, fler sittplatser i Falun, kulturminnesmärk Galgberget, walk of fame med berömda falubor, björkar runt Tisken, handlingsplan mot suicid.

Det är ofta bra och intressanta förslag men ibland rör det saker som ligger utanför kommunens räckvidd. Problemet är som sagt att hanteringen är dyr och ineffektiv. Tjänstemän är duktiga men behöver ägna sin tid åt annat. Även fullmäktige borde kanske ägna sin tid åt annat än att i timmar diskutera medborgarförslag.

Sedan är det detta med budget. Ofta finns det inte medel avsatta vilket innebär att ett beslut om att genomföra medborgarförslaget kan innebära sprucken budget. Vem som tar notan måste ju också diskuteras, även om alla politiker drömmer om att vara politikern med guldbyxorna.

Samtidigt bär medborgarförslag med sig en touch (se där en flirt med engelskan: det idiomatiska uttrycket lyder på det språket King Midas touch) av demokratins grundläggande principer. Och nog är det mycket inspirerande att se och höra en eldsjäl eller någon som drabbats av plötslig snilleblixt presentera sin sak framför stadens högsta beslutande organ.

Personligen ser jag Midas som en metafor för fullmäktige och Apollon för folket. Nog förtjänar vi våra åsneöron om vi slutar lyssna. Men vem ska symbolisera Dionysos? Ofta ses han enbart som vinets gud men var från början även förknippad med fruktbarhet och det grekiska dramat.

Svaret är givet – det är omvalet den 7:e april som är Dionysos.


källor

ne.se

wikipedia

fulspel vs 144

Jaha, tänker jag lite uppgivet, nu börjar det alltså. Fulspelet. Men är det valrörelse så är det.


Lokala S är revanschsuget och vill ta tillbaka makt och inflytande. Trots att jag känner många trevliga partipolitiskt aktiva sossar här i stan så när det kommer till makt och inflytande så är partiet inte att leka med.

S vill bestämma, helt enkelt. Det är som partiet anser allt annat än sig självt i förarsätet som orimligt. Det var till och med nyligen en sosse som i öppen sal och inför minst hundra personer frågade den föredragande Gudrun Schyman om hon hade några tips till falu-S som nu var i opposition.

De vet tydligen inte hur man gör när man är i opposition. Gudrun pulvriserade omedelbart vederbörande på sitt typiska vis. Lite onödigt, kanske. Och nu vittnar starten på omvalrörelsen om samma sak.

Men att de inte lär sig, någon gång? Varför inte närmare studera hur illa det kan gå om man gör sig ovän med allt och alla. Ta S i Göteborg, exempelvis. Först gör man en brakförlust i valet för att sedan dribbla bort alla möjligheter att förhandla. Så står man där till slut, sidsteppat och med interna bråk som resultat.

Till Falu-S vill jag säga: tiden när ni hade 42% är förbi. Det må verka märkligt för er – men verkligheten är ofta hård. Vill ni verkligen spela populismens locktoner för att komma tillbaka? Det kan bli en draksådd att tampas länge med, det.


Lokala V vädrar morgonluft och eldar på de också. Nåväl, vi konkurrerar i stort sett inte om samma väljare så de får väl hålla på och tjoa och tjimma. Men även deras beteende verkar för mig bra konstigt. Hur kan man få sin näring och politiska livslust ifrån att demonisera sina motståndare? Vad vinner man på det?

Röster, kanske. Man fiskar, alltså. Jag vet inte – det kanske fungerar. Falu-V hoppas på draghjälp från rikspolitiken och verkar i nuläget främst vilja attackera S. Till det ska läggas en historiskt sett dålig relation mellan partierna här i stan. Det hela går tillbaka till när S var tvunget att lägga ner skolnämnden och ombilda den för att bli av med dess vänsterpartistiske ordförande, som vägrade avgå.

Men, påpekar den skarpögde, är det inte precis det Adolphson själv gör med sin oförsonliga ton gentemot SD?! Nja, inte riktigt. Jag lägger inte hela min kampanj på att upplysa om allt som är fel med SD. Inte längre. Det klarar de nämligen alldeles utmärkt själva.

Det jag lovar numera är att hålla ett extra öga på partiet och, som det heter, ta debatten när det verkligen behövs. Annars gör de inte så mycket väsen av sig här i stan- vill de ta fullmäktiges tid och medborgarnas skattepengar i anspråk för att diskutera sneda eller otydliga vägskyltar så låt dem.

SD finns i princip inte i Falun. Kanske kommer farbror Jimmie hit i ett försök att ändra på den saken under omvalrörelsen, vad vet jag.


Det är många arga troll och svärjevänner som härjar på Centerpartiets olika sidor. Angrepp och invektiv står som spön i backen. Det är obehagligt och en av anledningarna till att jag återkommande uppmanar alla politiska företrädare att hålla sig i från personangrepp.

Men okej – sämste troll! Tärningen är kastad! Hit med en grogg och en dator så ska jag slå världen med häpnad.

I övrigt anser jag att man inte ska blanda ihop rikspolitik och lokal dito. Centerpartiet utgör över den senaste och innevarande mandatperioden stommen i Faluns politiska liv. Jag hoppas väljarna låter oss fortsätta.


Så till sist vänder jag mig till mina personliga väljare, till er mina alldeles egna 144 kryss. Jag ber er om förnyat förtroende och hoppas alltså på er röst ännu en gång. Nu kanske ni undrar vad jag åstadkommit? Det vore väl rimligt att säga något om det.

Mycket tid har gått åt till att lära mig det politiska hantverket, jag är ju faktiskt ny på mina positioner. Internt i C har jag på olika sätt försökt påverka politiken i riktning bort ifrån SD (alltså inte för att det funnits någon risk i C men däremot tycks ju andra kraften inom alliansen styra dithän) och att hantera den bisarra och omänskliga frågan med alla nyanlända människor. Jag har just fått upp frågan om att försöka få kommunen att bli lika bra på att ta emot praktikanter, för en längre eller kortare tid, som det privata näringslivet.


Fulspel, eller inte. Det är ju faktiskt valrörelse. Vill du som är falubo att jag, eller någon annan av de i mitt tycke såväl trevliga som kompetenta centerpartisterna, ska fortsätta till nästa val – ge oss chansen den 7:e april.

 

53065767_10156767869655617_5013396624609640448_n

julgran och bortom

Snön smälter långsamt, men obönhörligt, undan därute på däcket bakom huset. Däck, förresten, som fenomen betraktat ett av den välmående medelklassens tydligaste kännetecken. Jag älskar mitt däck. Nu när snön gradvis drar sig tillbaka lämnar den ett spår av barr från den i år tämligen odramatiska julgranpundringen efter sig.

Jag sträcker på mig i solgasset och njuter av den första riktiga vårkänslan. Tankarna sig svingar, på lätta snabba vingar. Julgransplundringar, var det ja.

En gång, på den tiden vi bodde i lägenhet på tredje våningen, släppte jag helt sonika ner granen från balkongen. Det blev inte så många barr att dröja sig kvar någonstans utöver epicentrum (vid dess fot) den gången. Monstret i tvättstugan blängde länge fientligt på mig efter den händelsen. Min tanke var att det skulle bli några grankvistar över att placera framför porten (för att skapa lite Carl Larsson-stämning), något som alltså inte tydligt framgick.

Året efter stod jag istället i det spatiösa funkisvardasrummet med lövsågen i högsta hugg och gjorde ved av granen till öppna spisen. Det blev en del att städa men Vildvittrorna tyckte det hela var intressant. Så gjorde man inte hemma hos diverse kamrater, tydligen. Såga i kavaj. Jag är för kännedom en lika usel sågspelare som lövsångare.

Det luktade länge granbarr om dammsugaren. Det var trevligt.

De här danska köpesgranarna. De barrar lätt, sägs det. Inte så konstigt kanske. De skördas redan i augusti och lagras därefter i mörka fuktiga lokaler för att till slut i december säljas på en plantage nära dig. Inte så märkligt att man under plundring knappast behöver släppa sin gran från en balkong för att åtadkomma ett veritabelt barr-regn.

Samling kring granen. Ännu ligger plundringen i ett avlägset fjärran.


Jag tänker ibland på olika ord. Mitt i dessa GDPR/curling-tider funderar jag över vad är det för skillnad på skyddad respektive omhuldad identitet. Och vad är det egentligen för skillnad på att visa respekt och respektive hänsyn? Nåja, det första problemet kanske inte är så svårt medan det andra är lite mer av filosofisk natur.

Med respekt menar man vanligen aktning eller vördnad för en person, alltså att man värdesätter en persons egenskaper. Respekt kan även kännas och visas för abstrakta ting, som för en nation eller religion.

Respekt kan även handla om rädsla. Detta behöver dock inte innebära något dåligt utan kan exempelvis röra sig om en inställning till naturens krafter när man fjällvandrar. Den vanligaste formen av respekt handlar dock om människor och hur man/vi behandlar dem/varandra.

Respekt kan också handla om en känsla av vördnad inför något exeptionellt. Synonymer kan då vara ödmjukhet eller känslan av upprymdhet – att man är lyckligt lottad som får uppleva det fantastiska.

Hänsyn, däremot, är en mindre eller mildare variant, synonym, till respekt – något man kan visa för någon eller något som man inte direkt anser berör en själv men som man ändå respekterar.


Kalla mig gärna ålderdomlig men jag gillade verkligen den gamle skådespelaren och komikern Jarl Borssén. Om jag någon gång ska tatuera mig en gång till (jag har inte gjort det än men om det blir en fösta gång kanske det också blir en andra) så blir det nog ett motiv föreställande Jarl.


Jag fortsätter filosofera över ord och formuleringar däreute i solskenet på däcket. Det är ju snart val, igen. Omval. Förr sa man jag röstar med Centerpartiet. Idag lyder formuleringen istället jag röstar på Centerpartiet.

Detta skifte av preposition indikerar att en distansiering skett mellan parti och medborgare. Jag gillar det inte. Med innebär i det här fallet en tydligare identifiering mellan sig och partiet och i förlängningen mellan människan och demokratin.

Egentligen tar dock demokratin inte ställning till om du röstar för, med eller emot – bara du röstar.

Det finns en profesor i historia som heter Lars Trädgårdh. Han menar att en form av jantelag som är särskilt stark i Sverige kan formuleras i frasen gör din skyldighet och kräv din rätt. Möjligen hittar vi här en förklaring till SD:s framväxt? Här kommer en massa människor och utmyttjar rättigheter utan att göra rätt för sig först.

Jag vet inte, kanske är det så. Kanske inte.

Inför omvalet tänker jag nog tona ner min antipati mot SD. Visst lovar jag att hålla koll på vilka förslag de lägger och om jag åter får en plats i fullmäktige ständigt ta replik, argumentera och rösta emot. Men utöver det tänker jag inte ge dem någon särsklild plats i mitt politiska liv. De är helt enkelt inte värda uppmärksamheten.


Jag sträcker på mig och sneglar upp mot grillplatsen däruppe vid tomtens (inte jul-) utkant. Årets julgran sista viloplats. Hur är det nu man säger? Jo, att det är mycket som är bra när allt kommer omkring.


Relaterade blogginlägg:

Monstret i tvättstugan

Monstret i tvättstugan 2 

Min första tatuering

Källor:

Wikipedia