VM 7 – futurum

”Men, var inte du emot VM?”.

Jo, det var jag. Rätt mycket, för att underdriva en aning. Jag har förövrigt både bloggat och varit politiskt aktiv i så många år att jag, när det kommer till vissa frågor, numera kan leta i de egna arkiven. Det som framgår av dessa arkiv (här på bloggen, alltså) är att jag, åtminstone i eget tycke, varit både konsekvent och konstruktiv i mitt motstånd. Låt mig fortsätta i den andan.

Falun har just, när detta skrivs, blivit utsedd att arrangera skid-vm 2027. Alla är glada, även jag. Men samtidigt undrar jag lite. Låt mig först säga att anledningen till att jag bytt fot, och numera gläds åt VM, är tämligen logisk. Sakerna står ju där. Vi kan det här nu. Låt oss köra. Det har varit min hållning genom processen den här gången.

Mina funderingar gäller, vid närmare eftertanke, nog mest mig själv. Vad har egentligen hänt med mig under mina år som fritidspolitiker? Förr vek jag aldrig en tum från min övertygelse. Numera tycks jag mer som något av pragmatiker. Insikten smärtar. Det är dags att väcka min inre idealist ur sin törnrosasömn.

Det har under mandatperioden förvisso varit svårt att hålla ihop två jobb och en personlig tragedi. Men jag beklagar mig inte. Jag konstaterar. Ytterligare något jag konstaterar är att det är svårt att få en politisk ledning som inte har tydlig majoritet att fungera. Det blir kompromisser. Ändå är jag fast övertygad om att detta varit bättre än alternativet.

Vad det är som skaver? Jo, jag måste få utlopp för mina känslor, agera för det jag tror på och vill. Det är så jag fungerar. Jag vill ha en relaxavdelning på nya badhuset. Jag tycker de föreslagna priserna verkar rimliga. Jag vill utveckla kulturen. Och viktigast av allt. Vi måste få slut på mäns våld.

Och jag tycker alltså att vi ska ha ett VM. Det är trevligt för alla. Men, det kostar insatser. Resurser. Och om det ger vinst och överskott, så som påstås, finns det fler grupper som behöver hjälp och uppmuntran. Kulturskolan är en mycket viktig del för ett utvecklat kulturliv. Fotbollen är ett fantastiskt alternativ för ungdomar som riskerar hamna snett. Bowling gynnar folkhälsan för bland annat en äldre del av befolkningen.

Så, govänner inom parti, faluallians och övriga partier. Jag har ett förslag. Det kostar, enligt chefen för kulturskolan, sex mkr att kapa kön dit. Låt oss göra det. Låt oss också bygga en ny central gräsplan för fotboll och en ny hall bowling på Ingarvet. Det kostar nog mer än att kapa kön till kulturskolan men, sagt helt utan bitterhet, det finns gott om entusiaster inom dessa områden som inte hörs lika mycket som de som verkat för ett vm i skidor 2027.

Jag är inte emot VM. Men tänk att människor minns, ändå. Nej, inte emot, jag vill istället bredda konceptet, mjölka kassakon för att utöka vårt idrottsliga och kulturella utbud här i stan. Man får sällan som man vill. Men det är min önskan.

Aldrig kunde jag väl tro när jag skrev om vm 2014-15 att temat skulle återkomma. Håller jag igång 2027? Lever jag ens?


Relaterade blogginlägg:

Vm 1 (oj, vad arg jag var).

Vm 2

Vm 3

Vm 4

Vm 5

Vm 6

bild 115: Fetmats revisited

Jag tänker ibland på Margareta Olsdotter. I fyrtiotvå år vankade hon omkring på Elsborg. Vad hon måste ha undrat.


Jag brukar, när inte pandemi råder, som en del av undervisningen genomföra någon form av lokalhistorisk dag. Tanken är att träna eleverna i att se sin omgivning, den man upplever varje dag, med nya ögon. Att fundera över begreppet (historisk) identitet.

Även om varenda unge i stan redan besökt gruvan, ibland flera gånger, handlar det som sagt om att försöka se saker med nya ögon. Så det blev en dag av gruva, Dalarnas museum och undertecknad som höll hov vid stora torget. Och, givetvis, uppgifter att kämpa med. Som grädde på moset fick jag med mig Dotter 2, besöket i gruvan lockade även henne.

Jag trivs i gruvan. Du är ju en native resident!, som en elev uttryckte saken. Jag är rädd för Gruvfrun, sa Dotter 2. Det här är naturvetare, replikerade jag, de tror inte på Gruvfrun. Jag är estet, genmälde Dotter 2, så jag tror på henne. Jag har läst allt om Gruvfrun. Nu går Dotter 2 visserligen inte estetprogrammet (än) men budskapet var i alla händelser tydligt.

I väntan på Gruvfrun

Jag håller mitt hov vid speakers corner på torget. Speakers corner. En blinkning till såväl originalet i Hyde Park som antikens torg. Det var på agora, forum, man röstade, dömde och handlade. Vem som helst får tala och det står alla och en var fritt att inte lyssna. Lite som i våra dagars demokrati. Jonas Lennerthson, förre ordföranden i kultur och fritidsnämnden, tillika lärare, cyklade förbi. Han stannande till och berättade att just den här stenen tillkom under hans tid i nämnden och är tänkt att påminna om landets sista uppror 1743: Stora daldansen. Då stod de på torget, upprorsmännen. Så lärde sig också magistern (om stenens ursprung) något nytt denna dag.

I bakgrunden ett resultat av den stora rivningsvågen på 1950- och 60-talen. Snart byggnadsminne?

Ständigt denne Fetmats. Men visst fascinerar han. Förolyckad 1677, återfunnen välbevarad 1719, utställd att begapas som sevärdhet, begravd under pompa och ståt i koret på Kopparbergs kyrka, 1816 upptagen och flyttad till kyrkogården, 1862 uppgrävd och lagd i en låda att förvaras på den kyrkliga vinden, bortglömd men återigen funnen för att slutligen begravas ordentligt först 1930.

Trät är lika friskt som Mats

Det trodde han inte när han en dag efter arbetet 1677 smög ner i gruvan. Varför gjorde han det? Jag tror han tidigare under arbetsdagen funnit någon vacker metall han i hemlighet ville smussla ut för att ge sin tilltänkta, Margareta Olsdotter. Så fick han plötsligt en sten i huvet. Så kan det gå. Vila i frid, Mats!

Att ta sig till och från jobbet

Elevernas uppgift handlar inte om Mats. Nej, de har i uppgift att diskutera världsarv, stadsdelar, byggnader och kända falubor. Men jag gillar också att utmana just naturvetarna lite extra med en något filosofisk uppgift:

Om ungefär 100 år kommer vi att vara döda. Varenda människa du känner kommer också vara det. Varenda serviceperson du besöker för att få hjälp med saker, din frisör och hen i kassan på ICA, varenda kompis, alla kändisar, varje släkting du har. Sannolikt, hur smärtsamt det än kan låta, även de flesta av dina eventuella barn.

Platserna du besökt idag har varit miljoner människors hem, arbetsplats och vardag. Ett världsarv innebär att för all framtid spara något. Hur kommunicerar man med människor som lever om 100 000 år? Vad är värt att spara? Hur gör man det? Vem är du? Vilken är din historiska identitet? Vilket är ditt ansvar?

Grabben i orten

Vad är det här för flum, utbrast någon upprört. Ett världsarv är något som är så viktigt för mänskligheten att det är tänkt att bevaras för all framtid. Historieläraren i mig tvekar om det ens är möjligt att bevara något för all framtid. Jag menar, vi är ju i full färd att krafsa under pyramiderna för att förstå människor som levde för tretusen femhundra år sedan.

Genom att bli uppmärksam på allt det sköna och viktiga runt omkring oss, genom att stanna upp och tänka på alla de människor som gått före oss, kan vi iallafall ta ut en ungefärlig kompassriktning mot den framtid som ofrånkomligen drabbar oss alla. Det är iallafall syftet med dagen.

1998 förlovade jag mig i gruvan. Stora stöten, så att säga. Tyvärr drabbades min tilltänkta många år senare av ett metaforiskt ras och omkom. Sedan dess har jag väntat. Oklart på vad. En framtid, kanske. Men, som historien om Mats och vitriolet lär oss, det går inte att bevara något för all framtid.

Min äldsta dotter, vars passion är teater, följde inte med på skolbesöket. Nej, hon beställde en egen tur, tog med sig sin bästa vän och iscensatte förlovningen. Hon lät en norsk dam föreviga tilltaget. Sedan skickade hon bilden till mig för att göra mig glad.

Iscensättningen

Jag tänker mig Margareta Olsdotter som lycklig. Javisst, åren går. Men plötsligt drabbar kärleken den dystre vandraren i Elsborg. Vid gruvan påbörjas en ny, vacker promenad. Livet tar en annan väg. Framtiden är här. Annorlunda än tänkt, oförutsägbar som alltid, men definitivt kär. Jag såg aldrig Gruvfrun i gruvan. Men nog skymtade jag Margareta Olsdotter? Och visst log hon mot mig.

Det finns något att lära sig här. Det är fullt möjligt att både gestalta historien och på avstånd kyligt studera den. Det är inte enkelt att avgöra vilket som är bäst. Vad eleverna inte omedelbart tänker på är att endast kärleken är evig. Det är inget flum. Det är svaret på frågan. Men säg inget.


Relaterade blogginlägg

Gruvdrängarna i Falun 1743

En historisk promenad

Jonas släktingar

servering på torget

Det diskuteras huruvida en tillfällig (över sommaren förmodar jag) servering ska uppföras på Stora torget i Falun. I min roll som ledamot i Kultur och fritidsnämnden röstade jag nej till detta. I kommunstyrelsen och kommunfullmäktige kommer jag däremot att rösta ja. Hur går det ihop? Vad vill jag egentligen?

Så här är det tänkt. Bild från centrumutvecklaren Lasse Westin

Tillåt mig en liten utsvävning.

En gång för många år sedan besökte jag stora torget i Krakow. Det är ett av Europas största medeltida torg och mycket vackert. Jag köpte ett handgjort schack där, minns jag (vilket medförde ett rejält omak på flyget hem men jag samlar på ju på schackspel så…), fikade, åt och betraktade den vackra Mariakyrkan med anor från 1200-talet. Kyrkan och torget har ombyggts flera gånger genom århundradena. Rum, prång och utsmyckning har förändrats från gotik till barock och vidare moderniseringar har återkommande genomförs. Särskilt de två tornen med olika höjd är intressanta. Legenden säger att två bröder ledde bygget av var sitt torn i en tävling om vem som kunde komma närmast himlen. Samtiden har haft starka åsikter varje gång både kyrka och torg byggts om.


En i mina ögon näst intill magisk plats är torget utanför Pantheon i Rom. Att sitta där i solnedgången och betrakta det antika templet är en obeskrivlig känsla. Nog upprördes samtiden också över detta skrytbygge, detta monument Marcus Agrippa lät resa över sig själv. Inskriptionen över ingången lyder ”Marcus Agrippa, Lucius son, konsul för tredje gången lät bygga detta”. Tack, Marcus Agrippa, Lucius son, för det. Som tempel åt gudar stod byggnaden klar år 27. Alltså bara fyra år innan en viss upprorsledare, Jesus från Nazaret, avrättades i en avlägsen avkrok av imperiet. (Den enes upprorsledare är den andres frälsare.) Även denna byggnad är ombyggd flera gånger och det är nog vid närmare eftertanke tur. Hade templet med tiden inte blivit kristen kyrka, vilket förutsatte den där avrättningen, hade det kanske inte stått kvar idag.


Och så Stora torget i Falun. Jag älskar det. Från äldre bilder framgår att många tillfälliga konstruktioner passerat i revy genom åren. Det är nyckelordet: tillfälliga. För vad använder man torg till? Jo, man samlas, manifesterar, festar, informerar och informeras. En gång i tiden avrättades människor på vårt torg. Under 1600-talet var det byggplats när kyrkan uppfördes. 1743 stod upproret Stora daldansen här och gastade, tivolin kommer och går och under skid-vm delades det ut medaljer.


Så ska vi ha en servering på torget? Såklart vi ska. Vi har ju redan en som säljer glass. Men det följer några tankar kring den uppfattningen. För det första ska vi vara försiktiga med fasta konstruktioner. Tillfälliga, som den här, går bra.

Mina olika ställningstaganden i frågan är inte märkliga. Kultur och fritidsnämnden har endast möjlighet att uttrycka sig ut ett kulturmiljöperspektiv och får därför ärenden på remiss. Att väga samman olika yttranden är myndighetsnämndens uppgift när de fattar beslut. Nämndens yttrande ska vara ensidigt eftersom det är kultur och fritidsnämndens uppgift att påminna om värden som inte annars får så mycket uppmärksamhet. Gärna liv och rörelse på torget, men med varsamhet. Det är vårt budskap.

När jag sitter på liknande platser i Europa, exempelvis utanför Pantheon, och läppjar på något, exempelvis en Limoncello, är det ofta enkla konstruktioner. Stolar och bord direkt på kullerstenen. Kanske kunde vi prova en europeisk variant? Och för guds skull, låt oss slippa bilarna.

Jag ska med glädje ta mig en pilsner på stora torget i sommar. Kvalar jag därmed in som hycklare? Plötsligt kommer jag att tänka på Guy de Maupassant som lunchade i Eiffeltornets restaurang varje dag, trots att han varit så emot dess tillblivelse. Det sägs att han gjorde det eftersom det var enda platsen i Paris där han inte riskerade att få syn på eländet. Annars kan jag hugga till med ett citat som brukar tillskrivas Crassus (en av antika Roms rikaste män) när denne förespråkade måttfullhet: jag talar om principen, inte om mig själv.

Jag har inte hört någon som är emot en servering på torget, inte egentligen. Poängen med ett torg är alltså att det används, att människor vistas där. Är vi försiktiga klarar vi den balansgången och det är i det ljuset man ska förstå kultur och fritidsnämndens och en och annan tjänstepensions agerande.

Jag, Koffe och Jerra demonsterar på Stora torget i mitten på 80-talet

Relaterade blogginlägg:

Lokalhistorisk promenad

Engelbrekt

Djävulens intervall vs Tjorven Bellman

Jag kan ha fel.

Detta är visdom förmedlad av buddhistmunken Björn Natthiko Lindeblad. Samme munk lärde mig att det viktigaste inte är vad man gör utan hur det känns efteråt.

Jag kan ha fel

Djävulens intervall är en samling noter som tillsammans bildar ett intervall. Det kallas också överstigande kvarten. Eftersom intervallet kvart är ett rent intervall så har man valt att kalla tonen mellan kvarten och kvinten för överstigande. Sammantaget ger det en dissonant klang, det låter illa för oss. Kopplingen till Djävulen är medeltida och intervallet var tidvis förbjudet att använda i kyrklig musik. Eftersom det uppfattas som obehagligt att lyssna på används det numera i skräckfilmer och liknande. Själv översätter jag det till när något inte riktigt låter som det ska. Disharmoni. Fast jag kan ha fel, harmoni har inget med saken att göra. Tror jag.

Tjorven Bellmann är enligt uppslagsverket en tysk diplomat och politiker. Jag har inte fel, hon heter faktiskt så. Jag vet inte vad hon gör men hon ser glad ut. Jag fastnade givetvis för namnet. Jag tror faktiskt jag är lite kär i henne.


Fullmäktige i veckan. Jaja, man får i stort sett säga vad, hur mycket eller lite, man vill i talarstolen. Yttrandefriheten medger oss dessutom rätten att måla rondellhundar av profeten. Men med yttrandefrihet följer också ett ansvar. Det finns flera dimensioner i det där. En är att fullmäktige kostar (förra året) 38 619 kronor i timmen. Vad förväntar sig den som står för notan, kunden/medborgaren, för det priset?

Och apropå. Vänsterpartiet, ivrigt påhejade av S och MP, vill, som man uttrycker det, återupprätta medborgarrelationen genom att kommunen slopar begreppet kund eftersom det utgör ”kittet i new public management.”

Det skaver i mig när någon vill ändra i språket för att tillvaron bättre ska passa vederbörandes världsbild. Det blir lätt lite Orwell över det. Men visst, det är långsökt att koppla ihop motionen med diktaturens kreatur. Jag tror och hoppas dock att ingen blir bemött av ordet kund när hen nyttjar kommunens service. För det är ju inte direkt ett varmt bemötande. Istället ska man se kundbegreppet som något som hjälper kommunen att agera på det sätt som är bäst för medborgarna. Snabba handläggningar, vänligt bemötande och proffsigt agerande. To protect and serve. Individen i centrum.

Jag har nämligen upplevt alternativet. Jag växte upp i det. Det var inte alltid roligt. Att försöka flytta fokus i debatten, exempelvis genom att utmåla oss som inte håller med som marknadstalibaner, tror jag säger mer om den som gör så. Det hela klingar hursomhelst illa i mitt lilla öra.

Någon i S menade vidare (från talarstolen) att vi som styr Falun medvetet tar beslut för att skada ungdomar. Man får säga sådant. Men bör man?

Fullmäktige diskuterade situationen i Ukraina. Den senaste siffran säger oss att två miljoner människor är på flykt och att två hundra tusen väntas till Sverige. SD tycker tydligen inte längre att Sverige är fullt och vill plötsligt att Sverige ska gå med i NATO. Ytterligare någon som tycker den plötsliga omvändelsen skaver lite?

När jag gjorde militärtjänst 1990 fick jag lära mig hur ljudet av fallande ryska bomber låter. Ifall. Nu faller de, verkligen. Det finns en särskild plats i helvetet för den som bombar barnsjukhus. Snacka om djävulskt intervall. Men vi är beredda, här i Falun, så gott det går. Inte på bomber kanske men väl på att ta hand om människor på flykt. Tillsammans klarar vi det.


Tjorven Bellmann är ett bra namn. Jag ser det som åtminstone något av ett aptonym (man är vad man heter, typ ekonomen Annika Winsth). Någon kanske tycker att jag raljerar om viktiga, allvarliga ting. Må så vara. För mig är det viktigt med frihet, tolerans, glädje och kärlek.

Jag kan ha fel. Undrar om den som ser mig som marknadstaliban, påstår att jag medvetet tar beslut som skadar ungdomar eller, som Putin, beordrar bomber över barnsjukhus någonsin tänker den tanken. Undrar också hur samma personer känner sig efteråt, när yttrandena och bomberna är fallna. Jag kopplar verkligen inte ihop dem, jag bara undrar.

Livet är ibland komplicerat. Att vara politiker gör det sällan mindre komplicerat. Radion ville i måndags, när signalen ljöd, göra ett inslag om en levande hes Fredrik och någon tipsade om mig som ju var hes efter en dag av sång i Vasaloppet. Plötsligt ändrade radion sig.

Radio Dalarna har integritet

Huvudsaken är inte hur man gör saker utan hur det känns efteråt, alltså. Lärdomen jag drar är att när något klingar lite illa tar jag fram både min inre Tjorven respektive Bellman för att betvinga tillvarons elände. Det funkar nästan alltid. Apropå klinga illa: visst var Bigger than the universe bäst bland alla självlysande tänder.

Men jag kan ha fel. Det kan jag alltid ha.


Källor

Musikteori.se

Jenny Drugge

Björn Natthiko Lindeblad: Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk

Wikipedia


Musik;

1234

Christe eleison (eller Krister Leifson som Dotter 2 brukade säga)

grisbukten

En av de värsta saker som kan inträffa i en grupp är fenomenet grupptänkande. Det klassiska exemplet är när president Kennedy försökte störta Castro genom en iscensatt resning av exilkubaner. Det misslyckades ordentligt och händelsen är känd som Grisbukten.

Hur kunde det gå så som det gjorde? Allt fanns ju på plats: världens starkare militär och kretsen runt presidenten tillhörde eliten i USA. Alla förblindades av presidentens strålglans, ingen såg riskerna med planen. JFK tycktes oövervinnlig, närmast gudomlig. Hela gruppen fick hybris, man såg sig som starkast och smartast medan fienden betraktades som underlägsen. Besluten kom därför att baseras på önsketänkande.

Fenomenet kallas för ”illusionen av enighet” och innebär att man tror att man fattar objektivt korrekta beslut. Inga invändningar eller kritiska röster hörs, personliga tvivel hålls tillbaka, individerna i gruppen är rädda att uppfattas som besvärliga om man reser invändningar. Allt kvävs under kravet på konsensus och skulle någon ändå vara tveksam utses någon annan att diskret prata med vederbörande för att påverka i riktning mot konsensus. I fallet Grisbukten var den personen presidentens bror, Robert.


Jag har länge burit med mig det gamla liberala kravet på statlig skola. Det gör mig tämligen unik som Centerpartist. Jag har hållit fast vid det men inte pratat så mycket om saken. (Jag har förövrigt inte pratat så mycket om skola, alls.) Men så kom jag på ett argument emot. Tänk om det är fel på staten? En totalitär stat får det möjligen svårare om skolan är lokal.


Mer skola. Jag gillar inte uniformerad klädsel. Jag ryser av tanken på skoluniform och tycker det ligger något djupt obehagligt över möjligheten att en skola skulle ha synpunkter på någons kjollängd eller urringning. Det klart, det är väl bara att låta bli att välja IES. Men det är ändå landets största friskola det handlar om. Jag tycker det är att kapitulera inför ”ordning och reda, studiero” om man reducerar den frågan till kläder.


Ska vi fornminnesförklara Stora torget i Falun? Ett av Europas bäst bevarade renässanstorg? Frågan är inte enkel.

Å ena sidan kan man anse att vi inte ska abdikera från vårt lokala ansvar och makt. Å andra sidan kanske det är just därför vi har statlig tillsyn över historiskt viktiga miljöer, de är viktiga för hela Sverige eller världen. Vill man inte ha en orange hamburgerrestaurang i känsliga miljöer kanske man bör tänka till lite. Å tredje sidan kanske man inte vill fråga staten om lov innan man får flytta en kullersten på torget. Å femte sidan kanske torget redan är skyddat genom världsarvet.

Quo vadis, Länsstyrelsen? Vi får väl lyssna, debattera och ta beslut.


Lokala Vänsterpartiet blåser till strid över hur kommunen använder begreppet Kund om medborgarna. Likt Orwell vill de ändra vedertagna begrepp. Låt dem. Jag ska med intresse följa, och kanske delta, i debatten. Och kanske kräva att vi också tar bort begreppet klasskamp?


Olympiastadion i Berlin. En propagandaseger för Hitler. Tänk om världen bojkottat OS, då. Och nu. Jag har inte sett en minut på OS, jag bryr mig inte om medaljerna. Jag är förvisso idrottsintresserad, men helt ointresserad av dessa skammens spel.


Det är lite speciellt att vara lokalpolitiker. Man träffar ju de andra politikerna ofta, under några år är vi kollegor i det allmännas tjänst. Hur vi beter oss mot varandra i offentligheten är en sak, men hur bryr vi oss om varandra privat, om någon mår dåligt? Jag tänker ofta på det. Det har varit tufft för mig under mandatperioden. Men jag har klarat det och vill fortsätta. Jag är glad och stolt över att Centerpartiet i Falun tror på mig och nominerar mig till plats två på den lokala valsedeln.

Vallöfte: jag ska framöver bry mig mer om mina kollegor i Centerpartiet och andra partier på ett personligt plan.


Man kan säga mycket om mig som människa och politiker men gruppstyrd är jag inte. Jag lyssnar på argument, pro ett contra, funderar och förankrar ett ställningstagande utifrån min moraliska kompass. Ibland är jag jobbig att ha i laget, möjligen dryg att ha som motståndare, men min själ är intakt. Jag säljer mig inte för enkel populism. Är någon otrevlig eller kanske rent utav elak brukar jag numera tänka att jag har sett mina barns mor dö i cancer. Vad är den aktuella händelsen mot det? Vad spelar det för roll i det långa loppet? Då bleknar problemet.

Jag tänker faktiskt ofta på JFK, männen runt honom och Grisbukten. Inför varje svårt beslut dyker tanken upp i bakhuvudet. Man måste kunna se både sig själv och omvärlden i ögonen varje dag, svårare är det inte.


Källor:

Möller: politiskt ledarskap

bild 112: val 22

Nu är det klart!

Jag har av falucenterns medlemmar utsetts till att stå på andra plats i valet till kommunfullmäktige 2022. Det är en högre placering jämfört med den inför den senaste valrörelsen då jag återfanns på plats tre. Det känns mycket hedersamt och viktigt på många sätt, till vilket jag ska återkomma.


Först, eftersom jag ibland får frågan, vill jag säga att jag enbart ställer upp i det kommunala valet. Regionen har gott om kompetenta kandidater och att kandidera till riksdagen är inte aktuellt för min del. Det är inte för mig att resa runt i länet för att försöka knipa förstaplatsen på riksdagslistan och om detta mot förmodan skulle lyckas vore det ändå helt omöjligt att jobba i Stockholm. Det i sin tur beror på det enklaste av skäl: att jag vill finnas nära mina barn. Dessutom är Ulrika Liljeberg en lysande riksdagskandidat för länet som jag skulle stå mig slätt emot. Nej, Falun är mitt hem och här vill jag bo.


Att bestämma sig för att kandidera politiskt är inget lätt beslut. Det handlar nämligen om att gå all in. De flesta i min politiska omgivning är på ett eller annat sätt heltidspolitiker. Jag respekterar deras val men samtidigt blir det lite rörigt när jag utöver mina uppdrag arbetar heltid som lärare. Jag beklagar mig inte, det är ett val jag gjort. Och jag vill fortsätta så, det är otroligt givande att vistas i båda världarna. Att inte få undervisa, nej, det vore otänkbart. Detta ställningstagande är väl känt och jag tror inte jag skulle nomineras om det inte också var accepterat. Jag är pappa, lärare och politiker.


Jag har innevarande mandatperiod suttit i fullmäktige, kultur och fritidsnämnden, kommunstyrelsen och dess olika utskott. Det ska sägas att jag, helst i början, haft det svårt av personliga skäl. Men det tog sig med tiden. Jag kan inte direkt peka på någon stor sak jag personligen åstadkommit under mandatperioden. Men jag kan åtminstone säga att jag varit med och fattat många mer eller mindre viktiga beslut. Något bra måste jag väl åstadkommit eftersom det interna förtroendet förnyas.

Jag lyfter i alla lägen kulturen, mer precist kulturskolan, och jämställdheten så ofta jag kan. Jag tror inte på att rakt av okritiskt köpa allt ett parti står för. Man går med i ett parti för att påverka det och det försöker jag. I Centerpartiets fall handlar det om skolpolitiken. Den måste bli bättre, lokalt och nationellt. Jag är som sagt lärare varför det inte är okomplicerat att diskutera skolpolitik. Jag kan lätt avfärdas som part i målet. Jag har förresten själv kritiserat lärare som sitter i Barn och ungdomsnämnden. Skillnaden är att jag har rätt. Skämt åsido, det är inte okomplicerat detta.

HALLÅ, ANNIE OCH GÄNGET. DET ÄR SKILLNAD PÅ UTBILDNING OCH BOLAGSSTYRELSER.


Jag tänker ofta att det gäller att hamna på rätt sida historien. Med Centerpartiets principiella hållning mot extrem politik känner jag mig trygg. Det gör att jag i lugn och ro kan ha synpunkter på exempelvis skolpolitiken. Detta eftersom värdegrunden är intakt hos oss. SD har inte backat en tum från sina åsikter och tävlar i storlek med M. Nu har KD, L och M accepterat dem. SD har vunnit allt och inget förlorat. Det är inte utan att man saknar Reinfeldt, Boman, Westerberg och Svensson.

MEN VI HAR ANNIE.


Allt är inte perfekt vare sig i Sverige eller Falun – men jag tror att det kan bli det. Därför går jag tacksam över förtroendet åter till val. Jag gör det tillsammans med Susanne på första plats, en ledare jag verkligen tror på och är beredd att kämpa för. Vi har olika förmågor, hon och jag, men vi ska nog komma att komplettera varandra väl. Och på plats tre finner vi Jenny, en fantastisk person också hon. Under oss tre finner vi på listan många andra duktiga och engagerade personer.


Med detta gäng ber vi alltså om falubornas förtroende den elfte september. Med risk att låta klichéartad: det är ett viktigt val. Vägen fram till det kommer säkert att bli både tuff, hård, säkert smutsig – men med dessa människor runt mig känner jag mig taggad och trygg. Jag lovar för min del att inte delta i negativt kampanjande utan istället försöka lyfta nivån till en hederlig nivå.

Vi får se hur det går. Nu kör vi!

Jag, Susanne och Jenny

Agneta och Mats

Två av mina politiska idoler, eller idoler överhuvudtaget, är dels min bänkkamrat i fullmäktige, Agneta, och dels det förutvarande kommunalrådet Mats.

Agneta och jag har delat plats i kommunstyrelsens utskott, Mats och jag är numera kyrkopolitiker tillsammans och vi ses alla tre på partimöten. Jag brukar tänka att alla, helst de som är skitsura i största allmänhet men på Centerpartiet i synnerhet, borde hänga lite med Agneta och Mats.

Mats är något av den gamla stammens gentleman. Omtänksam, stark och med en stor portion humor och självdistans. Agnetas politiska meritlista, som är lång, tänker jag här inte närmare beröra. Nej, jag vill istället berätta att jag fullständigt älskar henne på ett allmänmänskligt och själsligt plan. Alltid, när jag kommer flängande med andan i halsen, hälsar hon på mig på sitt glada, lugna och vänliga vis och med en moders omsorg står hon ut med mina infall.

De frågar alltid, båda två, verkligen genuint intresserade, efter hur det står till och hur flickorna mår, påminner mig om att familjen är viktigare än politiken. Dessa båda hedersknyfflar ingår i den exklusiva skara människor som inte glömt vad jag och barnen gått igenom, var vi kommer ifrån. De uttrycker återkommande sin glädje och uppskattning över att jag engagerar mig i partiet och politiken. De är glada för det jag gör, säger de, och har inga synpunkter på det jag inte gör.

Med värme och klokhet uttalar de sig på välmodulerat dalmål (Agneta skulle utan tvekan göra stor karriär som sagoberättare, vilket hon antagligen också gör i den inre kretsen), utan att för ett ögonblick ge avkall på sin integritet, de blir aldrig arga och är alltid pålästa och kunniga. De påminner mig om, var och en på sitt lugna sätt, hur saker är och hur man kan nå fram utan invektiv.

Om jag inte redan visste att de inte är intresserade skulle jag förorda dem som toppkandidater för kommunen, regionen och riksdagen. Och jag skulle kämpa för dem hela vägen. Det är sådana naturliga ledare som man vill följa. Nu är det istället de som kämpar för oss. (Detta ska inte förstås som att jag inte har förtroende för de kandidater som nu står eller kommer att stå i toppen av våra listor, jag uttrycker endast mina känslor för människor som är viktiga för mig.)

Jag är avundsjuk på deras närmaste som har ständig tillgång men gläds samtidigt åt de tillfällen vi delar. För så är det med dessa personer: det påverkar när man alltid hanterar världen med ett vänligt ord till alla och envar. Beväpnade med något som numera är alltför sällsynt, nämligen den gamla skolans hedervärda beteende, slår de åtminstone mig med häpnad. Det må låta konservativt eller till och med lite bittert: men de påminner mig om en tid när människor fick tala till punkt och ett handslag gällde.

Men jag lägger mer i detta. Mats och Agneta är exempel på politiker vi idag ser för få av. Genuint förankrade i bygden där de lever och verkar möter de varje dag de människor vilka påverkas av besluten de fattar. De är folkrörelsepolitiker som ägnat decennier år ideellt arbete. Detta är långt ifrån att vara en politisk broiler eller överklass. Det är att vara verkligt genuin och värt åtminstone min respekt.

Mats och Agneta är helt enkelt mina politiska föräldrar, och för det vill jag ödmjukt tacka. Jag kan ärligt säga att utan dessa föräldrar hade jag nog inte orkat fullfölja mina uppdrag. Och definitivt hade jag inte kandiderat för ytterligare en mandatperiod som jag nu gör. Utan ambition att verka någon annanstans än lokalt ser jag fram emot valet och därefter.

Tack Mats och Agneta!

den osannolika mördaren

I fiol köpte jag en egen liten stuga här i Falun med en rätt stor trädgård och jag har obeskrivligt nöje av att gå och sköta om den lilla egendomen. Jag tycker, att jag börjar bli en riktig människa, då jag får leva i naturen.

Orden är Selmas och kommer från ett brev daterat 1908. Detta är en del av historien jag gillar och identifierar mig med, därför lyfter jag fram den. Men kanske gör jag fel, kanske mödrar jag historien i samma ögonblick jag tolkar den?

Underhållning och drama, något Selma behärskade intill perfektion, har inget med historia att göra. Inte mer än på det viset att framtiden (möjligen) kommer att intressera sig för hur vår tid såg på vissa saker. Som exempelvis genom Selmas böcker, filmen JFK, serien Den osannolika mördaren eller Marburg-dokumenten (dessa är temat för ett avsnitt i tv-serien The Crown).

Jag har sett miniserien Den osannolika mördaren med Robert Gustafsson i huvudrollen. Serien baserar sig på boken med samma namn. Den är välgjord men samtidigt blir det lite som att blanda ihop Gunvald Larsson med Hans Holmer på grund av skådespelaren Persbrandt. Se där, en åsikt minsann. Men så är det drama och kommersiell underhållning vi diskuterar, inte historia.


Marburg-dokumenten kanske kräver en lite längre utläggning. Dessa avser en samling dokument som upptäcktes i Tyskland i slutet av andra världskriget. När amerikanska trupper avancerade i Tyskland upptäcktes, via en av Hitlers medarbetare, arkiv från den nazistiska regeringen.

Bland annat återfanns dokument undertecknade av Nazitysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop. Medarbetaren i Hitlers stab hette Karl von Loesch och hade fått instruktioner att förstöra arkivet men han behöll några dokument och gömde dem i närheten av staden Marburg. Loesch tog senare kontakt med britterna och erbjöd sig att visa dem mot att han skulle slippa att åtalas för krigsbrott.

Det var ett stort arkiv man fann, cirka 400 ton material grävdes upp av USA:s militär. Det visade sig att sextio dokument innehöll korrespondens mellan hertigen av Windsor, alltså kungens äldre bror och Englands förutvarande kung (han som abdikerade), och nazisterna. Amerikanerna undersökte materialet, gav det till den brittiska regeringen som hemligstämplade det. Dokumenten påstås innehålla en plan, Operation Willi, från 1940 som gick ut på att övertala hertigen till att gå över på nazisternas sida och ta honom till Tyskland för att därigenom tvinga Storbritannien till fredsförhandlingar.

Planen gick ut på att man skulle lura hertigen att tro att hans bror kung George VI och Winston Churchill planerade att mörda eller kidnappa honom. Lyckades operationen kunde man genom att pressa monarkin förmå Storbritannien till kapitulation. Eventuellt skulle hertigen enligt planen återinsättas som kung och hans fru erkännas som drottning (vilket var orsaken till abdikationen), i utbyte mot att nazistiska styrkor skulle få härja fritt i Europa.

Det mest allvarliga var att hertigen enligt dokumenten ska ha uppmuntrat bombattacker mot Storbritannien för att tvinga den brittiska regeringen att påbörja fredsförhandlingar. Dokumenten har offentliggjorts i olika omgångar. Och de ägnas alltså ett avsnitt i den populära tv-serien The Crown. Avsnittet skildrar drottning Elizabeth II :s granskning av dokumenten. En historiker, Hugo Vickers, menar att avsnittet är historieförfalskning. För trots att drottning Elizabeth fördömde hertigen, påpekar Vikers, förblev han i kontakt med sin familj och hans offentliga framträdanden fortsatte.

Många är det också som upprörs av Den osannolike mördaren. Rimligare är kanske antagandet att det är sannolikt att varje tid har sin historia att mörda. Kanske handlar det trots allt om identitet snarare än historia. För nog känner jag igen mig i Selmas beskrivning av sig i Falun. Nog mår jag bra av att hitta en historisk parallell. Nog är Selma en av mina idoler.

Kanske läser någon, i något arkiv under en avlägsen framtid om hur jag 2019 köpte en egen liten stuga här i Falun med en liten trädgård och att jag har obeskrivligt nöje av att (inte) gå och sköta om den lilla egendomen. Kanske uppfattar denne framtida någon hur jag tycker, att jag börjar bli en riktig människa, då jag får leva igen.

Min lilla täppa, inte så långt ifrån en av Selmas bostäder i Falun

Källor:

Dandanell: Selma Lagerlöf och Falun

Wikipedia



relaterade blogginlägg

På villovägar

bild 107 – natatio

Jag har, via mitt politiska uppdrag, gjort ett studiebesök på det nya badhus som byggs här i stan. Och tänk så många timmar jag tillbringade i den gamla sporthallen och simhallen.

Reception och fik

Badandet har gamla anor, inte bara i mitt liv. Grekerna började och romarna utvecklade den europeiska badkulturen. I romarriket fanns rejäla badhus (vilket den nyfikne kan studera ((det gjorde jag och Malin, mest jag, under vår bröllopsresa)) i exempelvis Pompeji.) Under kejsartiden fulländades anläggningarna och varje ort med självaktning i det romerska riket måste hålla sig med ett offentligt badhus.

I badhusen fanns förutom själva badavdelningen också utrymmen för kroppsvård, idrott, föreläsningar, konserter, bibliotek, promenadutrymmen med trädgårdar, friluftsscener och serveringar. Själva badandet följde en fast rutin. Först badade man kallt. Tämligen omgående fortsatte man till det ljumma badet och sen varmbadet. Eventuellt kunde badproceduren avslutas i det riktigt heta badet. I större anläggningar fanns även ett simbad, natatio, från vilket ordet simma härrör.

Relax?

I början av 1900-talet diskuterades idén om ett nytt varmbadhus i Falun och ett konkret förslag presenterades 1907. Känt är stadsfullmäktiges ordförandes något kallsinniga svar: Jag badar nämmeligen icke, de övriga stadsfullmäktige badar nämmeligen icke heller, vad skola vi då med ett badhus? Men ett badhus blev det. Ritat i jugendstil av stadsarkitekt Klas Boman och placerat framför dagens polishus, i korsningen Ölandsgatan-Kristinegatan, stod det klart för invigning den 16:e november 1911. På min födelsedag, alltså, fast sextionio år före undertecknad slog upp sina egna saligt himmelsblå ögon för första gången.

bild: falun.se

På första våningen fanns i det gamla badhuset en allmän tvättstuga, på den andra en bassäng om 10×10 meter. Det erbjöds moderniteter som karbad, simbad (hej, Rom), bastu och tempererad dusch med regndusch, stråldusch och sittdusch. Fram till i december 1972, när badet stängdes, hade drygt 3 miljoner bad ägt rum. Storhetstiden inföll under 1940-talet med nära 70.000 bad per år. Badet stängdes samma år som det nya badet på Lugnet invigdes.

Bassäng men reglerbar botten

Ett allt modernare Sverige präglades på många håll av en på senare tid ofta beklagad rivningsvåg. Mellan 1959 och 1981 revs stora delar av Faluns centrum. Det gamla badet var i stort behov av kostsamma reparationer och ett nytt bad fanns som sagt redan på Lugnet. Men det var många som var emot rivningen och den så kallade badhusstriden 1973-1974 väckte ett stort engagemang med aktionsgrupper och protestlistor.

Förgäves. Beslutet att riva badet fattades i april 1973 och i mars 1974 skulle rivningen genomföras. Då hade femtiotal ungdomar förskansat sig i byggnaden och rivningen fick vänta tills polis (de hade inte så långt att gå) hade avlägsnat dessa. Paradoxalt nog uppfördes alltså byggnaden på medborgarnas initiativ och under protest från stadsfullmäktiges ordförande och revs enligt stadsfullmäktiges beslut trots folkliga protester.


Lugnetanläggningen står inför sin 50-årsdag. Där finns inomhusbad och en stor inomhushall för idrott eller andra arrangemang. När anläggningen invigdes 1972 var den Skandinaviens största idrottshall. Jag blir nästan lite gråtmild när jag nu åter ser den. Så otroligt många timmar jag tillbringade här som ung. Och, för all del, det gör jag fortfarande.

Den gamla, klassiska entrén står ännu

2018 fattade kommunfullmäktige beslutet att bygga ett nytt badhus på Lugnet. Alltså 111 år efter det första beslutet. Bygget påbörjades i mars 2020 och meningen är att badet ska öppna i slutet av 2022. Detta nya badhus, som byggs bredvid den gamla simhallen, är tänkt att bli ett modernt, funktionellt badhus för alla som vill simma, motionera, tävla, leka, basta, rehabilitera eller bara koppla av en stund.

På så vis har årtusenden stått stilla, måhända. Dock inte tekniken. Faluns nya badhus har moderna och miljövänliga lösningar vilket ska ge låga driftskostnader. Badhuset får en area på cirka 8600 kvadratmeter och kommer att innehålla hela 1000 kvadratmeter vattenyta.

Badhallen just nu

Förutom tävlingsbassängen byggs också två bassänger med justerbart djup, varav en rehabbassäng. Dessutom blir det ett familjebad med aktivitetsbassäng, lekbassäng och en barnbassäng. Babysim, yoga och vattengympa är några av de aktiviteter som kommer att erbjudas. Badet kommer att vara öppet från klockan 06.00 till 22.00 vardagar och 09.00 till 19.00 lördagar och söndagar, 360 dagar per år. Man kommer att kunna ta emot 250 000 besökare per år men man räknar med 180 000 inklusive utebadet och föreningsverksamhet.


Imponerad går jag hem från studiebesöket. Jag funderar lite efteråt. Min förhoppning är att det blir med samma förväntansfulla känsla som den antike romaren, den badsugne falunbon 1907 och jag själv på 1970- och 80-talen, som jag i december 2022 för första gången får hoppa i det nya badhusets bassäng.

Jag hoppas och tror att entrépriset blir hanterbart och att badet får en relax. Och om jag får bestämma namnet blir det ”Gunnar Kihlberg arena”, som en hyllning till en god kollega, fin människa och verklig eldsjäl i simmandets och pedagogikens tjänst.

När det är klart
bild: Falun.se

Källor:

falun.se

Wikipedia


Relaterade blogginlägg

Ehrenfried

Gunnar Kihlberg

kyrkovalet

Lite från sidan kom jag in i kyrkovalet men jag har ett genuint intresse för kyrkan och dess verksamhet. Så när frågan ställdes huruvida jag kunde tänka mig att kandidera svarade jag ja. Jag har ju faktiskt studerat tre terminer vid teologiska institutionen i Uppsala minsann, och sjungit i kyrkokör en stor del av livet. Så intresset är det inget fel på.

Några partikamrater och jag debatterade via en debattartikel med POSK (Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan). Svaret vi fick innebär att vi tydligen genom vår argumentation underkänner kyrkans värdegrund. Det kändes märkligt att läsa. Det påståendet vill jag, trots att valet nu är över, gå till botten med.

Kyrkovalet följer delvis en annan logik än övriga demokratiska val. Till huvudmotståndare har POSK utsett sig själv mest på grund av att man inte vill ha partipolitik i kyrkan. För POSK räcker det med POSK eftersom man inte ser sig som ett politiskt parti utan som en nomineringsgrupp. Att även partierna är nomineringsgrupper bortser man ifrån.

Jag har inte sett att POSK vill avskaffa själva valet, bara att man vill få bort de politiska nomineringsgrupperna. Men de som kallar sig opolitiska fattar också politiska beslut. Skillnaden är att de inte har någon gemensam värdegrund (tro är inte en gemensam värdegrund, den är högst individuell) vilket ofta gör dem oförutsägbara.

Jag har försökt debattera med företrädare för POSK eftersom fri debatt hör till demokratiska val. Mina argument handlar om att angripa någon enbart på grund av partitillhörighet och för att man utnyttjar sin rätt att delta i val inte är ett argument värdigt en demokrati. Jag hävdar att det politiska systemet är en garant för att kyrkan ska fortsätta vara en öppen folkkyrka. Detta eftersom värderingar kommer tydligt till uttryck genom politiska partier. Jag har påmint om att om det inte funnits förtroendevalda politiker i kyrkan så hade det heller inte funnits, eller så hade det tagit längre tid, kvinnliga präster och homosexuella hade inte fått vigas.

Den värdegrunden är intakt hos oss i Centerpartiet och i flera andra partier. Men hur är det hos POSK? Ingen aning, faktiskt. Värdegrund är viktigt. Jag skulle personligen inte uppmärksamma livets högtider, eller mer sorgliga tillfällen, i en snävare kyrka eller i en kyrka som på olika sätt la sig i människors tro eller begränsade deras vilja och möjlighet att delta i kyrkans verksamhet utifrån exempelvis kön, sexuell läggning, ursprung eller värderingar.

Så har jag argumenterat. Svaret, i den mån det kommit något, från POSK blev en artikel där man visserligen lite utvecklar vad man vill göra i kyrkan men annars inte bemöter frågorna vi ställt. Istället gick man till angrepp mot oss i Centerpartiet med, som man menar, påståendet att vi underkänner kyrkans värdegrund. Det får anses som en tämligen svepande kritik. Det är mer en typ av retorik jag möter när jag debatterar med SD eller ännu längre högerut.

Så hur är det med Centerpartiets respektive POSK värdegrund? Vi kan väl ställa några klassiska värdegrundsfrågor för att försöka ta reda på det. Det är känt vad de olika partierna står i dessa frågor men vilka är POSK:s ståndpunkter? Finns överhuvudtaget en gemensam ståndpunkt för varje fråga?

1. Hur ser POSK på abort? Är den fri? Från när? Är man emot? Centerpartiet är för nuvarande lagstiftning.

2. Finns det hos POSK någon gemensam syn på kvinnliga präster eller jämställdhet överlag?

3. Får man enligt POSK vara homosexuell medlem av kyrkan och hur ser man på HBTQI-personers möjlighet att gifta sig i kyrkans regi? Hur ser POSK på att kyrkan går i Pridetåget?

4. Anser POSK att en muslim som så önskar får ta nattvarden? Hur skulle POSK se på ifall någon ville bygga en moské i Falun?

5. Hur ser POSK på sex före äktenskapet?

6. Anser POSK att kyrkan ska fortsätta vara en röst i samhället för att exempelvis värna invandrares rättigheter?

Jag vare sig tror eller påstår att POSK svarar varesig det ena eller andra på dessa frågor. Det jag säger är att man inte vet vad POSK anser eftersom det inte finns någon tydlig värdegrund att referera till, bara hänvisningar till kyrkans som man menar är sin.

POSK slår mig som konservativa i många frågor, men inte ens det är jag säker på. Dock verkar svaret, att jag och Centerpartiet undergräver kyrkans värdegrund, vittna om det. Det är hursomhelst POSK som är svaren skyldiga, inte Centerpartiet eller andra partier. Hur ser kyrkans värdegrund ut som jag och mitt parti undergräver? Varför har POSK den exklusiva rätten att definiera den? Hur ska man hantera en så svepande anklagelse?

Jag säger inte att vare sig jag eller Centerpartiet har alla svar. Det jag säger är att vi vill vara med och påverka kyrkan tillsammans med andra. Jag säger inte att någon inte får vara med och anklagar heller inte någon för att vara ett existentiellt hot.

Nej, inte underkänner jag kyrkans värdegrund. Jag omfamnar den. Jag hoppas kunna vidmakthålla och utveckla den som en del av den stora mångkulturella värdegrund som också POSK ingår i. Låt oss samarbeta kring det!


Detalj ur Falupride. Foto: Linda Haglund

Så hur gick det lokalt i valet? Den preliminära röstsammanräkningen pekar på att Centerpartiet får sex mandat i kyrkofullmäktige av totalt 35. Det får anses som en framgång och vi kommer därmed att kunna driva de frågor vi beskrivit i vår valplattform. POSK tappade något mandat.

Det blir dock ingen plats för mig i kyrkofullmäktige eftersom jag stod sist på listan bakom många duktiga kandidater. Tryggt förankrade i vår gemensamma värdegrund kan vi centerpartister stödja och uppmuntra varann i våra olika uppdrag och diskussioner i kommande kyrko-region-kommunfullmäktige.