brorslotten

Jag sitter hemma i isolering. Jag söker mig ut i världen och historien utan att rent fysiskt förflytta mig. Nedan följer en rätt lång text, Sagan om Falu gruva, av min favoritförfattare Selma Lagerlöf. Därefter följer ett foto från 1910 föreställande tre gruvdrängar, Falk, Lyrberg, och ”Svärdsjö-Anders”. De överlevde ett ras i gruvan och förevigades därför.


För längre sedan bodde här i Dalarna en jätte, som hade två döttrar. När jätten blev gammal och kände, att han skulle dö, kallade han döttrarna till sig för att dela sina egendomar mellan dem.

Hans förnämsta rikedom bestod av några berg, som var fulla av koppar, och dessa ville han skänka till döttrarna. Men innan jag lämnar er arvet,’ sade han, ‘måste ni lova mig, att om någon främling skulle råka att upptäcka era kopparberg, så ska ni slå ihjäl honom, innan han hinner visa sitt fynd för någon annan.’ Den äldsta av jättedöttrarna var grym och vild, och hon lovade utan tvekan att lyda faderns vilja. Den andra hade ett mera milt sinnelag, och fadern såg, att hon betänkte sig, innan hon gav löftet. Därför lämnade han henne bara en tredjedel av arvet, medan den äldsta fick jämnt dubbelt så mycket som hon. ‘Dig vet jag att jag kan lita på, som om du voro en karl’, sade jätten, ‘och därför ska du få brorslotten.’

Strax därefter dog gammaljätten, och långa tider framåt var båda döttrarna lika noga att hålla löftet. Det hände mer än en fattig vedhuggare eller jägare, att han fick syn på kopparmalmen, som på flera håll låg oppe vid bergytan, men knappast hade han hunnit hem och talat om vad han hade sett, förrän han träffades av en olycka. Antingen störtade en torrfura över honom, eller också råkade han ut för ett bergras. Han fick aldrig tid på sig att visa en annan var skatten var till finnandes i vildmarken.

På den här tiden var det bruk överallt i landet, att bönderna om somrarna sände sina kreatur på bete långt in i skogarna. Vallhjonen följde med dem för att ta vara på mjölken och göra ost och smör. För att folk och boskap skulle ha någon tillflykt i vildmarken, röjde bönderna opp en liten plats i skogen och byggde där ett par små stugor, som de kallade fäbodar.

Nu hände det sig, att en bonde, som bodde invid Dalälven i Torsångs socken, hade sina sommarbodar vid stränderna av sjön Runn, där marken var så stenbunden, att ingen hade försökt sig på att odla den. En höst begav sig bonden med ett par klövjehästar bort till fäbodvallen för att hjälpa till att föra hem kreaturen, smörbyttorna och ostarna. När han skulle räkna boskapen, råkade han märka, att en av bockarna var alldeles röd om hornen. ‘Vad är det för horn, som Kårebocken har fått?’ sade bonden till vallkullan. – ‘Jag vet inte, jag,’ svarade hon. ‘Han har kommit hem med röda horn var kväll i sommar. Han tycker nog, att det är grant.’ – ‘Jaså, tror du det,’ sade bonden. – ‘Han har sitt lynne för sig, den här bocken, och om jag skurar det röda av hornen, går han genast och skaffar dit nytt.’ – ‘Skura då av rödfärgen än en gång,’ sade bonden, ‘så får jag se hur han bär sig åt!’

Inte förr hade bocken fått hornen skurade, än han sprang till skogs. Bonden följde honom, och när han hann opp bocken, stod denne och gned hornen mot några stenar, som var röda. Bonden tog opp stenarna, smakade och luktade. Han trodde sig förstå, att han hade råkat på något slags malm.

Medan han stod där och funderade, kom ett stenblock rullade utför en brant tätt bredvid honom. Bonden sprang åt sidan och räddade sig, men bocken Kåre kom rätt under blocket och blev ihjälslagen. När bonden tittade oppåt branten, såg han en stor, stark jättekvinna, som var i färd med att rulla ner ännu ett stenblock mot honom. ‘Vad tar du dig till?’ ropade bonden. ‘Jag har varken gjort dig eller någon av de dina något ont.’ – Nej, det vet jag nog,’ sade jättekvinnan. ‘Men jag måste slå ihjäl dig, därför att du har upptäckt mitt kopparberg.’ Detta sade hon med bedrövad röst, som om hon vore ganska motvillig att döda honom, och härav fick bonden mod att ge sig i tal med henne.

Då berättade hon honom om gammaljätten, om löftet, som hon hade gett, och om systern, som hade fått brorslotten. ‘Jag är så led åt att slå ihjäl alla de oskyldiga stackare, som finner reda på mitt kopparberg,’ sade hon, ‘att jag önskar, att jag aldrig hade tagit emot arvet. Men vad jag har lovat, det får jag hålla.’ Därmed började hon åter bända på stenblocket. ‘Ha inte så bråttom!’ sade bonden. ‘Inte behöver du slå ihjäl mig för det där löftets skull. Det var inte jag, som fann reda på kopparn, utan det var bocken, och honom har de redan dödat.’ – ‘Menar du, att jag kunde slippa med det?’ sade jättedottern och blev tveksam. – ‘Ja, det menar jag visst,’ sade bonden. ‘Du har hållit ditt löfte så väl, som någon kan begära.’ Och han talade så förståndigt med henne, att han fick behålla livet.

Bonden for nu för det första hem med korna. Sedan vandrade han neråt Bergslagerna och lejde sig drängar, som förstod sig på bergshantering. Dessa hjälpte honom att ta opp sig en gruva på det stället, där bocken hade mist livet. I början var han rädd att bli dödad, med det förhöll sig nog så, att jättedottern hade tröttnat på att vakta sitt kopparberg. Hon ofredade honom aldrig.

Malmådern, som bonden hade upptäckt, gick fram i själva bergytan, så att det var varken svårt eller besvärligt att bryta malmen. Han och drängarna släpade fram ved ur skogen, lade opp stora bål på malmberget och tände på. Då sprack stenen sönder av värmen, så att de kunde komma åt malmen. Därpå lät de malmstyckena gå igenom den ena elden efter den andra, tills de fick fram den rena kopparn och hade skilt den från slaggen.

Förr i världen använde folk nästan ännu mer koppar till dagligt bruk, än de gör nu för tiden. Den var en eftersökt och nyttig vara, och bonden, som ägde gruvan, blev snart stormrik. Han byggde sig en stor, präktig gård i närheten av gruvan och kallade den Kårarvet efter bocken. När han red till gudstjänsten i Torsång, var hans häst skodd med silver, och när hans dotter skulle fira bröllop, lät han brygga öl av tjugu tunnor malt och steka tio stora oxar på spett.

På den tiden brukade folk för det mesta hålla sig stilla var och en i sin landsända, och nyheter blev inte så lätt kringförda som nu. Men ryktet om att en stor koppargruva hade blivit funnen nådde ändå fram till många människor, och de, som inte hade bättre att göra, gav sig åstad oppåt Dalarna. På Kårarvet blevo alla fattiga vandrare väl mottagna. Bonden tog dem i sin tjänst, gav dem god lön och lät dem bryta malm åt honom. Det fanns nog och övernog av malm, och ju fler tjänare han kunde sätta till arbete, desto rikare blev han.

Men en kväll lär det ha hänt, att fyra raska karlar med bergsmanshackan på axeln kom vandrande till Kårarvet. De blev väl mottagna som alla andra, men när bonden frågade om de ville arbeta hos honom, sade de tvärt nej. ‘Vi tänker bryta malm för egen räkning,’ sade de – ‘Det är väl ändå så, att det här malmberget är mitt,’ sade bonden. – ‘Vi tänker inte bryta i din gruva,’ svarade de främmande. Berget är stort, och det, som ligger fritt och ohägnat i vildmarken, har vi lika mycken rätt till som du.’

Mer blev det inte talat om detta, och bonden fortfor att visa gästfrihet mot de nykomna. Tidigt nästa dag gick de ut för att arbeta, fann kopparmalm ett stycke längre bort och började bryta den. När de hade hållit på några dar, kom bonden till dem. ‘Det är gott om malm här i berget,’ sade han. – ‘Ja, det vill mycket folks arbete till, innan denna skatten är lyftad,’ svarade en av de främmande. – ‘Det förstår jag nog,’ sade bonden, ‘men jag tycker ändå, att ni borde ge mig skatt av den malm, som ni bryter, därför att det är min förtjänst, att det kan drivas bergshantering här.’ – ‘Nu förstår vi inte vad du menar,’ sade karlarna. – ‘Jo, jag har frigjort berget genom min klokhet,’ sade bonden och berättade för dem om de båda jättedöttrarna och om brorslotten.’

Karlar hörde mycket noga på detta, men de tycktes fästa sig vid annat i berättelsen, än bonde hade väntat. ‘Är det säkert, att den andra jättekvinnan är farligare än den, som du råkade ut för?’ sade de. ‘ Jag tror inte, att hon skulle visa er mycket förbarmande,’ svarade bonden. Därmed lämnade han dem, men han höll ögonen på dem, och om en stund såg han, att de upphörde att arbeta och vandrade inåt skogen.

När folket satt vid kvällsvarden på Kårarvet den dagen, hördes ett förfärligt tjut av vargar borta från skogen. Mittibland vilddjurens tjutande ljöd människoskrik. Bonden reste sig genast, men drängarna tycktes inte ha lust att följa honom. ‘Det kan vara gott nog åt det där tjuvpacket att bli rivet av vargarna,’ sade husfolket. – ‘Nog ska vi bistå dem, som är i nöd,’ sade bonden och gick ut med alla sina femti drängar.

De fick genast syn på en förfärligt stor skara vargar, som tumlade om varandra och revs och slets om ett byte. Drängarna jagade bort dem och fann på marken fyra människokroppar, som var så illa medfarna, att de inte skulle ha förstått vilka det var, om de inte hade sett fyra gruvhackor, som låg bredvid dem.

Efter detta förblev kopparberget i en mans ägo ända till bondens död, då det övertogs av hans söner. Dessa arbetade gemensamt i gruvan, men den malm, som hade blivit upptagen under ett år, delade de i högar, kastade lott om dem och smälte sedan fram kopparn i var sina ugnar. De blev alla mäktiga bergsmän och byggde sig stora och ansenliga gårdar. Och efter dem tog deras arvingar fatt på arbetet, öppnade nya gruvschakt och ökade malmbrytningen. År för år växte gruvan i betydenhet, och allt fler bergsmän fick del i den. Somliga bodde helt nära den, andra hade sina gårdar och hyttor runt om i trakten. En mäktig bygd uppstod, och denna kallades Stora Kopparbergs bergslag.

Nu är att märka, att den malm, som låg så till, att den kunde brytas oppifrån, som man bryter sten ur ett stenbrott, började ta slut, och gruvarbetarna blev tvungna att söka malmen djupt under jorden. De måste genom trånga schakt och långa, slingrande gångar arbeta sig in i jordens mörka innandömen för att lägga sina eldar och spränga sönder berget. Det är alltid ett tungt och svårt arbete att bryta berg, men därtill kom pinan av röken, som inte kunde leta sig ut i luften, och svårigheten att frakta malmen på branta stegar opp till jordytan. Och ju längre neråt djupet de trängde, desto farligare blev brytningen. Ibland kom starka vattenströmmar frambrusande ur en vrå av gruvan, ibland hände det, att taket i gruvgångarna störtade in över gruvdrängarna. Detta gjorde, att arbetet i den stora gruvan blev så fruktat, att ingen ville ägna sig däråt av fri vilja. Då erbjöds livdömda förbrytare och män, som strök omkring fredlösa i skogarna, att de skulle få tillgift för sina brott, om de ville bli gruvarbetare i Falun.

Under långa tider hade ingen tänkt på att söka efter brorslotten. Men bland de laglösa männen, som kom till Stora Kopparberget, fanns flera, som inte aktade sitt liv så högt som ett äventyr, och dessa började genomströva trakten i hopp att finna den.

Hur det avlöpte för alla de sökande, det kan ingen säga, men en berättelse finns kvar om ett par gruvdrängar, som sent en kväll kom hem till husbonden och talade om, att de hade funnit en stor och mäktig malmåder i skogen. De hade bläckat opp väg till den, och nästa dag ville de visa den för husbonden. Men nästa dag var en söndag, och husbonden ville inte gå till skogen och söka malm den dagen, utan gick i stället till kyrkan med allt sitt husfolk. Det var vinter, och de vandrade till kyrkan över sjön Varpan. På bortvägen gick allt väl, men på hemvägen föll båda drängarna ner i en vak och drunknade. Då började folk påminna sig den gamla sägnen om brorslotten och sade, att det säkert var denna, som drängarna hade funnit.

För att råda bot på alla brister vid gruvan tog bergsmännen sig för att kalla in utlänningar, som var kunniga i gruvarbete, och dessa utländska mästare lärde dem bygga gruvkonster, som pumpade bort vattnet och fraktade upp malmen. Främlingarna ville inte sätta mycken lit till sagan om jättedöttrarna, men väl trodde de, att det kunde vara möjligt, att det fanns en mäktig malmåder någonstans i närheten, och de sökte efter den med stor iver. Och en kväll kom en tysk gruvfogde till härbärget vid gruvan och berättade, att han hade funnit brorslotten. Men tanken på den stora rikedom, som han nu skulle vinna, gjorde honom alldeles yr och vild. Han ställde till gästabud samma natt, drack och dansade och spelade tärning, och till sist råkade han i gräl och slagsmål och blev nerstucken av en bland dryckesbröderna.

Ur stora Kopparberget hämtades alltjämt en sådan myckenhet malm, att gruvan räknades för den rikaste koppargruva, som fanns i något land. Den gav stor rikedom, inte bara åt den närmaste trakten, utan de skatter, som hämtades därur, blev Sveriges rike till stor hjälp under betryckta tider. För dess skull blev hela Falu stad oppbyggd, och så märkvärdig och nyttig har gruvan ansetts vara, att kungarna brukade resa till Falun för att besöka den och kallade den för Sveriges lycka och Svea rikes skattkammare.

När människor tänkte på hur mycken rikedom, som hade kommit ur den gamla gruvan, kan ingen undra på att de, som trodde att, en dubbelt så stor kopparskatt fanns i närheten, skulle förarga sig över att den var oåtkomlig. Mången vågade livet för att söka efter den, men vann ingenting därmed.

En av de sista, som såg brorslotten, var en ung Falubergsman av god och rik släkt, som ägde gård och hytta i staden. Han ville gifta sig med en vacker bonddotter från Leksand och vandrade dit för att fria till henne, men hon nekade att gifta sig med honom, därför att hon inte ville flytta till Falun, där röken från rostugnar och hyttor låg så tungt och tryckande över staden, att hon blev ängslig, bara hon tänkte på den.

Bergsmannen höll henne mycket kär, och när han vände tillbaka hem, var han djupt bedrövad. Han hade bott i Falun i hela sitt liv, och han hade aldrig tänkt på att det kunde vara svårt att leva där. Men när han nu närmade sig staden, blev han förfärad. Ur den stor gruvöppningen, ur de hundra rostugnarna omkring den uppsteg den tunga, stickande svavelröken och svepte hela staden i en dimma. Röken hindrade växterna från att trivas, så att marken låg bar och naken vida omkring. Hyttor, ur vilka elden lågade, och som var omgivna av svarta slaggvarp, såg han överallt, inte bara i staden och dess närhet, utan i hela trakten. De stod vid Grycksbo, vid Bengtsarvet, vid Bergsgården, vid Stennäset, vid Korsnäs, i Vika och ända bortåt Aspeboda. Han förstod, att den, som var van vid att bo i ljus och grönska vid den skinande Siljan, inte kunde trivas härnere.

Åsynen av staden gjorde honom ännu dystrare, än han hade varit. Han tyckte sin inte vilja gå hem genast, utan vek av från vägen och vandrade in i skogsmarken. Där strövade han omkring hela dagen utan att tänka på vart han gick. När det led mot aftonen, hände det sig, att han råkade få se en bergyta, som glänste likt guld. När han såg bättre efter, märkte han, att det var en mäktig åder kopparmalm. Först blev han glad åt upptäckten, men sedan kom han att tänka på att detta torde vara brorslotten, som hade bragt många i fördärvet, och då blev han skrämd. ‘I dag må jag säga att olyckan förföljer mig,’ tänkte han. ‘Kanske att jag nu måste mista livet, därför att jag har funnit den här rikedomen.’

Han vände sig genast bort och begav sig på hemvägen. Om en stund kom han i möte med en hög och stor kvinna. Hon var lik en myndig bergsmansmor, men han kunde inte påminna sig, att han hade sett henne förut. ’Jag undrar vad du har haft för dig i skogen,’ sade kvinnan. ‘Jag har sett, att du har strukit omkring här hela dagen.’ – ‘Jag har gått och sett mig om efter en boplats,’ sade bergsmannen, ‘för den kullan, som jag tycker om, vill inte bo i Falun.’ – ‘Tänker du inte på att bryta malm ur kopparberget, som du fann för en stund sedan?’ frågade hon vidare. – ‘Nej, jag får lov att sluta med bergshanteringen, annars kan jag inte få den, som jag tycker om.’ – ‘Ja, håll ord med detta bara,’ sade kvinnan, ‘så ska inget ont hända dig!’Med detsamma lämnade hon honom. Men han skyndade sig att göra till sanning vad han hade sagt för nöds skull. Han upphörde med kopparhanteringen och byggde sig en gård långt ifrån Falun. Och sedan hade hon, som han tyckte om, ingenting emot att flytta till honom.”


Selmas berättelse sätter min fantasi i rörelse. Männen på bilden nedan är samtida med henne. Kanske stötte de på varann någon gång, kanske inspirerade de henne när hon skrev sagan om gruvan. Det vet vi inte. Något vi däremot vet är att de tre männen överlevde ett ras i gruvan.

Förstora bilden. Studera deras ansikten. Det är inga brutna män vi ser. Beslutsamheten lyser ur deras ögon. De vet något som inte vi vet. Man nästan hör deras röster: dä ä lugnt, inge ä brutä iallafall. Gånt jä till jobbe i möra å, då?Kanske hittade de något djupt där nere i mörkret under den tid de var instängda i den rasade gruvan. Kanske bidar de sin tid, måna om sin hemlighet. Oroligt sneglar de senare över axeln medan de skyndar hem genom Elsborgs gator. Med en nick i samförstånd skils de åt.

Ras i gruvan 12 maj 1910. 3 stycken instängda gruvdrängar: Falk, Lyrberg, och ”Svärdsjö-Anders”.

Relaterade blogginlägg:

Äntligen stod presenten i talarstolen

På villovägar


källor:

Lagerlöf: Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Bild: Mediabanken, falun.se

bild 93 – hästkrafter

Allt kommer och går. Den tekniska nivån utvecklas men mentaliteten hos oss människor förändrar sig mer långsamt.


Dalregementet flyttades 1908 från Romehed till Falun. Jag är inte närmare insatt i regementets historia från den här tiden men kan tänka mig att mycket, då som inför dess nu stundande återkomst, handlade om logistik. Var ska soldaterna bo, hur servar vi fordonen, var ska hästarna bada? Och hur mår sibirienfångarna?

Vänta lite nu. Sa han hästarna? Sibirien?


Efter första världskriget engagerade de så kallade sibirienfångsrnas öde både i Sverige och övriga Europa. En av Sveriges mer kända historiska doldisar, Elsa Brändström (1888-1948) var engagerad i frågan. Det hela handlade om hur krigsfångar från kriget behandlades i ryska läger och Elsas engagemang var måhända inte konstigt då hon var född i Ryssland. Hennes insatser gav henne hursomhelst smeknamnet ”Sibiriens ängel” och renommé långt utanför Sveriges gränser. Även i Falun engagerade frågan som diskuterades i Stadsfullmäktige:

I enlighet med därom av Drätselkammaren i avgivet utlåtande gjord hemställan beslöto Fullmäktige uppå proposition att bifalla den av Musikdirektören Joel Olsson gjord ansökning om befrielse från erläggande av nöjesskatt för en av Dalregementets och Hälsinge regementes musikkårer den 4:e december 1920 konsert för Sibirienfångarne.

Perspektiven är intressanta. Musikkåren vid Dalregementet samlar in pengar till förmån för krigsfångar i läger som var föregångare till Gulag.

Strandbaden, Falun. Foto från Svante Nyberg

Bilden nedan föreställer civila och militära falubor på 1930-talet. Regementet ägde mark vid Runn, vid något som kallades Strandbaden, belägen vid Hälsinggårdsbryggorna in mot stan (bild ovan). Platsen utnyttjades för vård av hästar och soldater.


Hur får jag nu ihop det här? Ja, kanske genom påståendet att när regementet snart är åter här i staden så kan soldaten tvaga sin lekamen genom att nyttja antingen hästkraft eller apostlahäst för att bege sig till det nya badhuset. Eller, enligt den nya flugan, vinterbada.

Allt kommer och går. Säkert finns det såväl dusch som fordon för ändamålet.


Relaterade blogginlägg:

Historiska hästar

Hästparken

Konformitet


Källor:

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktige i Falun, protokoll och handlingar 1921

Bild: Falu kommuns mediearkiv

bild 91 – herr Grönvall

Då och då har jag i politikens värld hört utsagan att eftersom det aktuella ärendet är brådskande måste det hanteras skyndsamt. Oftast maler dock demokratins kvarnar lika (långsamt) för alla vilket kan uppfattas frustrerande. Ett annat faktum är att det ligger i systemets natur att partier och människor prioriterar olika. Därmed ser man också olika på vad som är viktigt och vad som inte är det.


För ganska exakt hundra år sedan ansåg falubon Carl-Fredrik Grönvall att följande var brådskande.

Motion av herr Grönvall om åtgärder för nedbringande av levnadsomkostnaderna här i staden

Till Stadfullmäktige i Falun

Under nuvarande depressionstider och desamma åtföljande arbetslöshet ligger det den största vikt uppå, att omkostnaderna för vad som hörer till livets nödtorft bliva i högsta möjliga grad nedbringade.

Kunna levnadsomkostnaderna minskas, så kunna även arbetslönerna minskas; minskas arbetslönerna, kan industrien återupptaga arbetet; om att med nya krafter kunna i full utsträckning så småningom upptaga det nu nedlagda arbetet, som dock är källan till allt välstånd.

Det är antagligen under känslan av, att något måste göras i denna riktning, som i orterns tidningar en uppmaning riktats till stadens köpmän att minska sina priser å de oundgängligaste artiklarne. Vad verkan denna uppmaning haft är icke gott att veta; under alla förhållanden är saken för utomstående svårkontrollerbar.

En genom pressen publicerad uppgift å en del nödvändighetsartiklar visa visserligen, att priserna å många av desso äro stadda i ständigt nedåtgående, men i vad mån priserna härå skulle kunna ytterligare sänkas, har icke kommit i dagen. Skall man ernå några verkliga fördelar och skörda några faktiska vinster, fruktar jag, att man måste gå till botten och först göra klart för sig, vad som oundgängligen erfodras för livets nödtorft av livsmedel, beklädnadsartiklar, bränsle m.m.

Är denna fråga utredd, gäller det att framskaffa dessa artiklar till lägsta pris; framkommer man då med vissa bestämda önskemål och anhåller man om vissa bestämda åtgärder från stadens köpmannakår och icke inskränker sig till vissa allmänna fraser, är jag viss om, att denna kår ska ställa sig förstående för tidens krav och göra allt, vad i dess makt står, för att linda nöden.

Men det är icke blott stadens köpmän som man härvid måste vända sig till, utan även till stadens egna affärsdrivande verk och inrättningar, vilka icke genom sin prissättning få verka störande eller hindrande å den allmänna prissänkningen. En allsidig utredning av dessa frågor måste enligt min mening åvägabringas.

Då vi nu efter allt att döma gå till mötes ett år av stora umbäranden för stora delar av vårt folk, är det stadens oavvisliga plikt tillse, att från dess sida allt ha blivit gjort, som göras kan, i detta hänseende. Jag har därföre äran föreslå,

att fullmäktige måtte tillsätta en kommitté å förslagsvis 3 personer med uppgift att uppmärksamt följa prissättningen inom staden å de oundgängligaste artiklarne och genom hänvändelse till stadens köpmannakår söka nedbringa kostnaderna härför, samt

att till Stadsfullmäktige inkomma med förslag, vilka åtgärder som från stadens sida måste vidtagas för att få priserna nedstatta å de artiklar, som anses höra till livets nödtorft, och vad som i övrigt skulle kunna bidraga till levnadsomkostnadernas minskning i samhället; för detta ändamål bör kommitten sättas i tillfälle att taga del av räkenskaper, kontrakt m.m vid de stadens verk och inrättningar, som den påfodrar.

Då ärendet tarvar snabbt avgörande, om något skall kunna uträttas innevarande höst, har jag äran att anhålla, att denna motion omedelbart måtte överlämnas till vederbörande utskott för beredning.

Falun den 30:e augusti 1921

Carl-Fredrik Grönvall


Nödtorft. Hänvändelse. Oundgängliga. Åvägabringa. Vilka vackra ord. Tänk så mycket bättre allt blir med vackra ord. Nå, också vi som lever idag är inne i en svår tid. Också vi brottas med en pandemi. Också vi funderar över vad som hör livets nödtorft liksom över vad som är brådskande.

På bilden nedan syns några av stadens handlare, och klientel, anno 1916. Alltså mitt under det stora kriget. Även om mycket var annorlunda då var också mycket lika. Människor gjorde sina prioriteringar och stressade på. Det fanns ingen demokrati 1916. Inte heller någon pandemi. Annars var det väl på det stora hela tämligen lika.

Vårfloden i Faluån 1:a januari 1916. K F Mossbergs Beklädnadsaffär. American Bazaren. B Danielsson Tobakshandel. Husqvarna nederlag. E A Ström Manufaktur Kortvaruaffär. Avlagda manskläder.

För att sammanfatta. Vårflod 1916, fattigdom och pandemi 1921. Och 2021. Det brådskar.


Källor:

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktige i Falun, protokoll och handlingar 1921

Bild: Falu kommuns mediearkiv

Tjänande öden

Att sluta. Det är ingen lätt sak.

Alla avslutar någon gång sin anställning, sitt uppdrag eller till slut hela stund här på jorden. När någon hedras efter sin bortgång, kanske genom en flagga halad på halv stång eller genom spår i arkiv, är det en viktig, mäktig sak. De människor jag möter i arkiven har för en länge eller kortare tid sedan lämnat oss, ändå är det som de talar till mig. Genom paragrafer och formalia framträder starka känslor och färgstarka människor.


Den 5:e februari 2015 flaggade rådhuset i Falun på halv stång. Vissa började genast skämta och i lättsam ton spekulera över orsaken. Månne sörjde man stadens ekonomi? Jag vet inte vem som gått ut tiden vid tillfället, men jag gjorde som jag alltid gör: stannade till och tog av mig mössan. Reflekterade lite över dem som förlorat en arbetskamrat, vän eller anhörig.




Den 14:e november 1918 flaggade rådhuset i Falun på halv stång, stadsfullmäktige hade sorg. Grosshandlaren, tillika fullmäktigeledamoten, Karl Berg hade avlidit i Spanska sjukan. Stående, över partigränserna, samlades fullmäktige för att tillsammans sörja sin fallne kollega.

Stadsfullmäktige i Falun protokoll den 14:e november (1918 – min anteckning.)

Närvarande: Samtliga Stadsfullmäktige med undantag av Herrar Gezelius, C.A. Carlsson, Skarstedt, Axel Wallin, Minör och Ekman samt Fröken Holmquist, vilkas anmälda förfall godkändes. Å Magistratens vägnar tillstädesvar Herr Borgmästaren Johan Cornelius.

paragraf 230.

Efter att hava förklarat sammanträdet öppnat, höll Herr Ordföranden följande anförande, vilket av Stadsfullmäktige stående avhördes:

”Sedan vi sist vore församlade på detta rum, har Karl Berg skattats åt förgängesen, skördad av den farsot, som på senare tid härjat i vårt land och även i vår stad spritt sorg och försämning i vida kretsar. Karl Berg invaldes i Stadsfullmäktige vid de allmänna valen 1916 och har sålunda i nära två år tillhört stadsfullmäktigekåren. Redan 1917 den 11 oktober invaldes han i Drätselkammaren som förste suppleant och den 4 därpå följande december som ordinarie ledamot av Kammaren.

Länge var det honom inte beskärt att verka i det allmännas tjänst, men den tid, som han fick ägna sig däråt, vittnade om att man i honom hade att räkna med en framtidsman med förutsättningar till samhällsnyttig och framgångsrik verksamhet såväl i kommunala värv som i allmänna livet.

Karl Berg ryktes bort i sina bästa år. Med gott huvud och praktiskt blick förenade han lätthet i uttryckssättet, självständighet och frimodighet att uttala sin mening. Han var en god kamrat och som sådan ska vi sakna honom. Han skall hos oss kvarlevade ledamöter av Fullmäktige bevaras i ljus och aktat minne.


Att sluta kan alltså ha olika innebörd, det är något självklart för oss som lever här och nu. Och saker och ting måste ju rulla på, då som nu. Trots pandemi. Trots de anhörigas sorg.

Jag har en gång av personliga skäl avsagt mig alla mina politiska uppdrag, slutat helt enkelt. Men 1918 var det inte bara att sluta i fullmäktige om man än gång blivit vald – vilket protokollen vittnar om.

Till Utskottet hade för yttrande remitterats en från Stationskarlsförmannen J Persson till Fullmäktige inkommen ansökning om befrielse dels från uppdrag att vara stadsfullmäktig och dels från övriga från honom lämnade kommunala förtroendeuppdrag.

Sedan inom Utskottet upplysts, att sökanden utträtt ur det socialdemokratiska partiet, under vilket partis beteckning sökanden blivit vald till fullmäktig, beslöt Utskottet att med hänsyn till sålunda och i övrigt upplysta förhållande hemställa om bifall till ansökningen. Från detta beslut voro Herrar Sven Carlsson, M. Johansson och Hedblom skiljaktiliga, i det de båda förstnämnda önskat bordlägga ärendet för att bereda Utskottets ledamöter tillfälle att få av sökanden erhålla upplysning angående skälen för den gjorda avsägelsen och den sistnämnde velat hemställa om avslag å ansökningen, enär sökanden icke anfört något skäl för sin anhållan om befrielse från ifrågavarande uppdrag.

Enligt protokollet: Nils Nordenström


Den 17:e maj 2019 flaggade rådhuset i Falun på halv stång. Jag vet inte om skämten haglade i sociala medier också då – jag hade annat att tänka på.

Det rådhuset uppmärksammade var att tjänstemannen Malin Adolphson lämnat såväl sin tjänst som livet. Hon låg bakom utformandet av kommunens interna kontroll, bland mycket annat, och arbetade sedan en tid nära kommundirektören. Den här dagen var det hennes begravningsgudstjänst i Stora Kopparbergs kyrka.


Persson fick sluta sina uppdrag, verkar det, och var han blev av därefter vet jag inte. Förhoppningsvis framlevde han sina återstående dagar som en lycklig Stationskarlsförman.

Berg ansågs tydligen duglig av samtiden trots sin korta tid i det allmännas tjänst. Och han var även en god kamrat, vad det verkar. Något som är en fin sak.

Vad gäller Malin Adolphson kan jag på anmodan berätta mycket mer, men jag är rädd att det till sin karaktär blir både känslomässigt och anekdotiskt. Men också hon har för evigt lämnat spår i arkiven efter sig.

Rätten att driva, skämta och förlöjliga står i en demokrati över rätten att förbjuda det. Vi får, tack och lov, i yttrandefrihetens namn, håna och skämta om en flagga på halv stång. Frågan är måhända om vi bör.

Kanske finns det skäl, innan jag avslutar detta blogginlägg, att påminna sig om Harry Martinssons ord:

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

Efter begravningsgudstjänsten den 17:e maj 2019 fick jag det märkliga infallet att fotografera rådhusets gest. Det kändes fint, viktigt och mycket hedrande för oss anhöriga att se flaggan.

Källor:

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktige i Falun, protokoll och handlingar 1918

Sten Björkman

Vem var han egentligen, Sten Björkman? En helt vanlig människa som reagerat över något? Det klart att det går att ta reda på. Sten har iallafall lämnat ett spår efter sig i arkiven som jag följt upp.

För hundra år sedan, och däromkring, användes ofta suffixet ”här i staden” gällande motioner och förslag. Jag tycker formuleringen är trevlig och undrar hur länge den hängde med.

Två månader innan världskriget äntligen avslutades genom att det officiellt blåstes eldupphör klockan 11 på förmiddagen den 11:e dagen i den 11:e månaden 1918 diskuterade stadsfullmäktige i Falun Stens motion.


Motion av Herr Björkman om inrättande av matservering för ungkarlarar här i staden

Till Stadsfullmäktige i Falun.

Förslag om inrättande av kommunal matservering för ungkarlar och med dem likställda har förut varit uppe i Stadsfullmäktige. Livsmedelsnämnden och dess bespisningskommitté förklarade emellertid att de intet kunde åtgöra i saken och fullmäktige läto därvid bero.

Nu har emellertid situationen för ungkarlar avsevärt förvärrats, att det synes vara nödvändigt att ta upp frågan på nytt. Sist lär det förnämligast varit bristen på lokal som omöjliggjorde planerna. Omöjligt torde det väl dock ej vara att anskaffa enlokal, om förslaget eljest kan realiseras.

I ett flertal städer ha under senare tid av kommunerna och enskilda arbetsgivare ordnats sådan matservering, varom här är fråga. I Norrköping, där kommunen ordnat servering, tar man i 3:e klass 21 kr. och i 2:a 24 kr. pr vecka. I andra städer varierar veckopriset för tre rätter mat mellan 20 och 25 kr., vilket enligt uppgift visat sig vara tillräckligt för att affären skall bära sig.

Här i staden äro matförhållandena för närvarande sådana, för ett ingripande synes nödvändigt. Undertecknad har haft tillfälle att höra vittensbörd härom av ett flertal ungkarlar, som anse situationen hopplös, om ej kommunen träder emellan. Livsmedelsnämnden torde ej heller vara okunnig om detta. Jag vågar utan vidare motivering hemställa, att Stadsfullmäktige ville besluta:

att uppdraga åt Livsmedelsnämnden att snarast möjligt inkomma med förslag till inrättande av matservering för ungkarlar här i staden.

Falun den 13:e september 1918,

Sten Björkman


Det här inträffade innan vi byggde ut de moderna välfärdssystemen – en tid när sådan verksamhet ofta berodde på enstaka initiativ. Och sådana fanns förvisso, som Stens motion visar. Det kan, brukar jag tycka och hävda, vara värt att påminna sig om hur världen är, varit och kan te sig. Här som där.

Jag ser mig omkring. Jag ser mig i spegeln. Vem är jag egentligen? Vad gör jag för att göra världen till en lite bättre plats? Jag har under året varit månadsgivare till förmån för Rädda barnen, NRC flyktinghjälpen, är medlem (och försöker bli volontär) i Kvinnojouren Kullan. Jag sitter i Fullmäktige, Kommunstyrelsen och Kultur och Fritidsnämnden.

Men jag tar inte emot någon flykting i mitt hem trots att jag har plats. Jag blir ibland irriterad och lat. Jag kan vara oförsonlig och stolt, fåfäng, självupptagen och arrogant. Jag är slösaktig, njutningslysten och korttänkt. Kort sagt – jag är en helt vanlig människa.

Jag har det väldigt bra, vid en jämförelse, jag är priviligerad. Jag är i position att åstadkomma saker, att hjälpa. Kanske är jag mer aktivist än någon som skriver motioner. Slösa inte bort din talang på nonsens, brukade salig mor uppmana mig. Men hur vet man? Om jag velat ha en ständigt hemmafixande man hade jag inte valt dig, brukade Malin säga. Jag saknar henne.

Måhända har jag, mina 50 fullgångna levnadsår till trots, ännu inte funnit min plats i tillvaron m. Eller så hade jag den men har förlorat den. Kanske står jag mitt uppe i mitt värv, som lärare, utan att ens märka det. Självkänsla och självinsikt är olika saker, som bekant.

Jag vet inte vad det blev av Stens motion från september 1918. Men jag vet att vi har en modern variant av det han ville se här i staden: Riastuganan. Jag tänker swicha ett bidrag i detta nu.

Hur man donerar till Riastugans verksamhet

Sten intresserar mig. Jag kanske ska söka efter fler spår efter honom. Säkert hade han som jag, och alla andra människor, både goda och mindre smickrande egenskaper. Att alla ska få möjlighet att renodla dessa är väl strängt taget vad alltihop kokar ner till.


Relaterade blogginlägg

Falun våren 1918


Källor:

Arkivcentrum: Stadsfullmäktige i Falun, handlingar och protokoll 1918

falun.se

kvackande änder

Två timmar. Så lång tid diskuterade fullmäktige en motion från Vänsterpartiet om att förbjuda stafettlärare i skolan. Frågorna är i lika delar filosofiska som dystopiska. Finns ens sådana? Kommer det att bli som i regionen? Ibland kan det vara svårt att skilja på myt och verklighet.


Sokrates betydelse för filosofin är enorm. Han efterlämnade inget eget material men det finns flera samtida vittnesmål om hans liv och gärning. Dock har det varit svårt för eftervärlden att skilja på fakta och fiktion kring hans person. Viss enighet tycks i källmaterialet råda kring hans utseende, att han ansågs sjabbig, ful och tjock.


Jag är emot stafettlärare. Tror jag. Det beror kanske på vad man menar. När jag gick i skolan fanns en vikariepool som ledningen ringde när någon lärare var sjuk. Det var ju bra. Och faktiskt att betrakta som en sorts stafettlärare.


Sokrates ägnade mycket tid till att diskutera med ungdomar från eliten men det udda var att han inte tog betalt för sina tjänster och hans undervisning innebar att han ställde frågor för att ”likt en barnmorska dra fram de tankar som eleverna gick havande med”. Han menade sig inte själv inneha någon särskild kunskap eller kompetens, han var filosof helt enkelt.


Jag är emot stafettbibliotekarier och stafettbilmekaniker. Tror jag. Det kanske går att utforma på ett bra sätt. Inte som i vården, alltså. Håhåjaja. För och emot. Pro et contra. Några saker är jag emot. Som populism och halmgubbar.


Det finns i stort sett inga stafettlärare i Falun. Uppstår problemet hanterar vi det. Men det är ju precis därför, menar motionens tillskyndare, vi måste stänga dörren i tid! Låt mig därför påminna om Kants kategoriska imperativ: allt du gör ska vara av sådan art att det går att upphöja till allmän lag. Kan inte alla flyga till Thailand får ingen flyga till Thailand.


En prästinna vid helgedomen i Delfi menade att det inte fanns någon visare än Sokrates. Detta förvånade honom till den grad att han frågade ut alla som menade sig ha kunskap – men ingen av dem kunde mäta sig med honom varvid han drog slutsatsen att oraklet hade rätt i den meningen att han ensam förstod att hans visdom inte var något värd. Det krävs två för en tango.


Nu kan man ju tro att den genomsnittlige socialisten i lokala Vänsterpartiet tilltalas av Kant. Låt gå. Men jag, som är liberal, värnar skattebetalarnas pengar i det jag anser att dessa inte bör slösas på att hantera ärenden som skulle kunna innebära problem. Då får politiken fasligt mycket att hantera. Det är inte samma sak som att mena att politiken inte är framåtsyftande.


Sokrates menar att moralisk kunskap och dygd är samma sak: den som vet vad som är rätt kan inte göra fel. Gör någon ändå fel beror det på att hen inte vet var som är rätt och därför behövs utbildning, inte straff. Denna lära kallas den sokratiska paradoxen.


Själv menade sig Sokrates styras av en inre gudomlig röst som hindrade honom från att begå fel. Men fiender skaffade han sig genom sin förmåga att punktera människors anseende. Vid 70 års ålder anklagades han för gudlöshet, att införa främmande gudar och att förstöra Atens ungdom.


En halmgubbe är en form av medveten argumentationsteknik där debattören först bygger upp en nidbild av någon eller något och sedan argumenterar emot denna nidbild. Den förvrängda bilden framstår som alldeles absurd och blir lätt att argumentera emot. Syftet är ofta att förflytta fokus.

Vill ni ha det som i stafettsystemet i regionen!


Platon var närvarande vid rättegången och har återgivit den. Sokrates försvar gick ut på följande:

Om han förlett ungdomen – vem förbättrar då de unga? Domarna? Folkförsamlingens ledamöter? Varenda atenare utom just Sokrates? Så bra för ungdomen, isåfall. Det är bättre att leva bland goda än dåliga människor eftersom de dåliga kommer att skada oss. Alltså kan han inte medvetet velat skada ungdomen och borde, om han nu ändå gör det, undervisas och inte straffas.

Han funderar över om anklagelsen om gudlöshet gäller ateism eller införandet av falska gudar. Det är ju motstridiga ståndpunkter. Vad gäller anklagelsen om ateism anser han sig ha fått sitt uppdrag (som filosof) från Gud (Apollon, kanske) och att ett verkligt förräderi mot Gud vore att överge sin post i rädslan för döden. Hellre än att riskera en sådan misstanke svarar han

Atenare, trots all min kärlek och vänskap till er lyder jag hellre guden än er, och så länge jag har förmågan kommer jag aldrig att sluta upp med att filosofera, förmana er och undervisa vem av er jag träffar på

Sokrates vägrar göra som många andra och visa upp gråtande anhöriga för att väcka rättens medlidande – han eftersträvar rättvisa, inte nåd. Han fälldes med en knapp majoritet. Åklagaren krävde dödstraff men den anklagade hade möjlighet att föreslå en alternativ dom. Han föreslog både mindre seriöst pension och sedan mer seriöst ett bötesbelopp – vilket avslogs.

Sokrates menade efteråt att han lätt kunnat utforma försvaret så att han skulle kunnat frikännas men att detta vore att svika sina principer och därmed under hans värdighet, han är minsann beredd att möta döden:

nej, medborgare, det är sannerligen inte svårt att undfly döden! Det är mycket svårare att undfly den moraliska uselheten, den löper på snabbare fot än döden

Han funderar: är döden en drömlös sömn? En sådan sömn är mer välsignad än de flesta nätter och dagar i livet. Är döden en resa till en annan värld? Så underbart, att få möta de ärorika döda och samtala med Homeros!

Själv är jag beredd att fö flera gånger om det är sant.

Sokrates har många frågor att ställa till äldre tiders stora män och kvinnors och där lär ingen avrättas för att han ställer frågor, menar han och avslutar avslutar

Nu är det dags att gå, jag till döden, ni till livet. Vilken väg som är bäst är okänt för alla utom för guden.


Tänk om vi kunde lära oss av stafettsystemet i regionen och undvika de misstag som skett där. Vi kunde via ett stafettsystem få fler vuxna i skolan, få in människor som står utanför arbetsmarknaden utan att samtidigt dränera systemet. Erfarenhet, lärande, utveckling.

Kanske. Poängen är att vi inte vet. Förbud in blanco är inte den liberala vägen framåt. Det är en dödsdom för kreativiteten. Det går att utveckla system utan att göra om gamla misstag – något som ytterkanten verkar ha svårare med.

Två timmar tog just den debatten. Själva mötet pågick 13.15- 19.15. Kanske inte så lång tidsrymd, ändå. Sen fick jag jobba lite med mitt andra jobb. För, kära elever, så länge jag har förmågan kommer jag aldrig att sluta upp med att filosofera, förmana er och undervisa vem av er jag träffar på.

Kanske är vi inget annat än kvackande fåglar i en iskall å. Men somliga av oss gonar oss i solskenet

Relaterade blogginlägg

Titanic

Jäkla Sokrates

Sokrates försvarstal

Kants imperativ


Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

Falun våren 1918

I stadsfullmäktige diskuterades våren 1918 följande promemoria.


P. M. angående Tiskens och Faluåns förskönande. Strandpromenaden.

Som slänten mellan Strandpromenaden är belagd med sten, någon växtlighet med utandtag för maskrosor och hästhovar, var detta synneligen kalt och ödsligt, evad man färdas promenaden sjöledes. Dock går det tämligen lätt att för en ringa kostnad fara hela denna slänt från kajen till Norslund. Se bifogade förslag och kostnadsberäkning. Som förslaget visar skulle endast här planteras vildväxande buskar och träd, vilka icke efter planteringen tarva nämvärd skötsel och torde dock komma att försököna platsen genom lummig grönska, vilken på denna plats vore synnerligen värdefull.

Öarna i Tisken

Meningen med förslaget att anlägga tvenne öar i Tisken är dels att göra Tisken mer tilltalande från estetisk synpunkt, ty med all säkerhet komma dessa anläggningar att pryda sin plats samt giva Tisken ett mera inbjudande utseende, dels att giva vildänderna en fristad, där de ostörda kunna häcka samt tillbrina första tiden med ungarna, innan dessa kunna vara i vattnet. Om denna fristad gives dessa trevliga fåglar inom en ej långt avlägsen framtid Tisken bliva en ”Tåkern i smått”, ty om vildänderna bli riktigt hemma där torde flera andra arter av fåglar komma att slå sig ned för att bygga och bo. Planeringarna på samt omkring holmarna, som föreslagits (se bilagan!) äro sammansatta med särskild tanke på att giva skydd samt trevnad för fåglarna. Anläggningarna av dessa öar torde lämpligast ske på så sätt att under vintrarna utköres, den fyllning som nu lägges på stranden, till dess öarna bli fullt stora, då fyllningen vid stranden fortsätter. På öarna fylles först överst med 1 m lera eller annan för växterna passande jord samt ett matjordslager av 20 cm där växterna skola planteras.

Västra stranden.Vid västra stranden fylles på samma sätt med 1 cm lera eller annan för växterna passnde jord samt ett matjordslager av 20 cm där växterna skola planeras. Till träden som föreslagits att planteras vid järnvägsbron, södra sidan, gräves gropar 1 m djupa och 2 m i diameter samt fylles med jord som ovan föreslagits.

Klabbron-Järnvägsbron

Östra stranden. Slaggen borttages till 1 m och 20 cm djup och i dess ställe fylles med 1 m samt därovanpå 20 cm matjord. Stranden avrundas mot vattenbrynet, enligt ritning (…).

Falubron-Klabbron

Västra stranden. Grundarbetena utföres i likhet med ovanstående. Planteringarna enligt åtföljande förslag. Östra stranden. Vid omläggning av Östra Hamngatan bottages slaggen å det till plantering föreslagna området till 1,20 m djup. Detta område fylles sedan med 1 m lera och 20 cm matjord med avrundning mot vattenbrynet. Under vattenbrynet muras med slaggsten o.d. Västra stranden. Här bibehålles den stenmur som finnes men bakom denna fylles med matjord, där träd föreslagits till plantering, till 1 m djup. Här är det ej rådligt att fylla med lera, ty vid frost kan leran rubba stenmuren. Planteringarna på stränderna utföras enligt åtföljande förslag. Den badbrygga som finnas å östra stranden för hästar är här borttagen av hygienska skäl, ty flera kloaker ha sitt utlopp i Falu ån ovanför detta badställe. Badbrygga för hästar vore lämpligare att förlägga till Östanforsån.

Kristinebron – Falubron

Östra stranden. Utanför ordenshuset fylles i ån med 1/2 m matjord samt planteras med Typha latifolia. Västra stranden. Här fylles ån med 1 m på det område, som föreslagits till plantering. Fyllningen danas så att den bildar ett skär av kullersten av matjord mellan stenarna, samt att planteringar enligt förslag.

Nybron-Kristinebron

Östra stranden. Stensöta samt diverse andra ormbunkar planteras i springorna i denna stenmur, som upptar hela denna sida. Västra stranden. På detta område bortföres slaggen till ett djup av 1.20 m samt fylles med 1 m lera samt 20 cm matjord. Kanten mot vattenbrynet avrundas enligt ritning. under vattenbrynet muras med slaggsten eller annan lämplig materiel. Å detta område har lämnats plats til båtars upptagning. En promenadväg är också tänkt mellan Nybron och Kristinebron. Dock ej så att det ska bliva en vetenskaplig anläggning som stör harmonin i denna vildmark. Denna väg skulle bli en skogsväg, en vildmarks(…)

Magasinsbron-Nybron

Östra stranden. Området vid Johanneskrykan utfylles enligt förslag i ritningen. Om kring den gamla punpen, som bibehålles, planteras träd. Slaggen borttages till 1,20 m djup. Området fylles som oban föreslagits, likaså stränderna. Å denna udde bygges ett litet hus för tama vildänder för att där kunna giva dem mat under den kallaste vintern. Denna plats är synnerligen lämplig för detta ändamål, ty å ena sidan av udden flyter den del av ån, som passerat kvarnen och elektricitetsverket, och ån är där aldrig frusen, ej ens under den strängaste köld. På andra sidan är en fors som ej fryser. Därtill är området väl skyddat för hundar och människor. Dock har man den vackrste utsikt över det hela från Magasinsbron, där de tre delarna av ån sammanflyta. Å den del av västra stranden, som tillhör Falu stad, har föreslagit att plantera området enligt ritining och beskrivning. Här torde träden kunna planteras utan några grundarbeten å marken därför att en trädgård ligger omedelbart intill området och matjord från denna har sköljts ner till detta område. För att få en kraftig växlighet samt lummig grönska i harmoni med Tisken och Faluån har föreslagits att plantera områdena med träd, buskar och örter ur vår vildflora. Dessa anläggningar bliva ej så dyra i underhåll som vetenskpliga dylika men torde dess bättre pryda sin plats (…).

Förslag till planteringar vid strandvägen.

Som slänten mellan Strandvägen och sjön Tisken är belagd med sten, ger denna ett kalt och oangenämt intryck. Endast hästhovar och maskrosor tyckas frodas där mellan stenarna, vilka icke försököna området. Dock går det att med en tämligen ringa kostnad försköna denna slänt och som den ligger vid strandpromenaden får den efter en dylik försköning stort värde i estetiskt hänseende. Enligt ritning och åtföljande beskrivning avser förslaget att plantera våra vanliga vilda trödbuskar och örter, vilka torde komma att trivas samt giva en lummig grönska. Vid planeringen upptagas stenar, vilka få kvarligga vid stranden. Till varje tröd och buske åtgår 1/2 kbm matjord, utgörande 40 kbm matjord, till 80 st träd och buskar. Tills trand och underplanteringar av 375 ormbunkar och blomsterväxter åtgår c:a 25 kbm matjord.

Kostnadsberäkning:

80 st tröd och buskar: 47,90

375 st ormbunkar och blomsterväxter: 210, –

65 kbm matjord à 5 kr pr kbm: 325, –

Arbeten med grävningar, matjord m. m. samt plantering: 400, –

Summa kronor: 982,90

Till detta pris är trädgårdsmästare Lindberg villig att utföra anläggningen,


Förövrigt kan anföras att lärarkåren vid Falu Folkskola i kristidstillägg för år 1918 fick ytterligare en halv årslön. I lönen ingick visserligen avtalad ersättning för husrum, ved och ort (!), men ändå. Falun var generös mot sina lärare – men så var det ju under en rådande pandemi (Spanska sjukan) också.


Relaterade blogginlägg:

Tiskens västra strand

Slussen


Källor:

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktige i Falun, Handlingar, 1918

Ehrenfried

Jag ser honom ofta, Ehrenfried Billengren. Sträng och oförvägen blickar han, förevigad av Carl Larsson, ner på mig från sin upphöjda plats på väggen i rådhusets sessionssal.

Jag har faktiskt kommit att sakna honom lite, eftersom alla möten numera sker på distans. Han får mig nämligen alltid att skärpa till mig. Ehrenfrieds rynkade panna skämtar man inte bort, nej, i hans värld tillåts inga skingrade sinnen under möten som berör stadens väl och ve.

Hur var han egentligen, denne Ehrenfried? Som tung politiker (jag är osäker på vilket parti men något säger mig att han var högerman) var han verksam i Falun under tre decennier och gymnasielärare i samma ämnen som jag – fast för hundra år sedan.

Är det Nordstjärneorden han bär? Visserligen bara riddartecknet men är inte det…för mycket? Bild: privat

Kultur- och fritidsnämnden diskuterar just nu bland annat det nya badhuset och vad som kan tänkas vara en rimlig entréavgift för ett bad samt huruvida det så kallade Olgahuset ska rivas eller bevaras. Jag kommer under mötet att tänka på (ursäkta Ehrenfried!) det gamla badet, det som många äldre falubor nostalgiskt saknar.


I början på 1900-talet väcktes förslag om ett nytt varmbadhus i Falun och ett förslag presenterades 1907. Känt är stadsfullmäktiges ordförandes (mmm, just det, Ehrenfried) något kallsinniga svar: Jag badar nämmeligen icke, de övriga stadsfullmäktige badar nämmeligen icke heller, vad skola vi då med ett badhus? Ett badhus blev det icke desto mindre. Ritat i jugendstil av stadsarkitekt Klas Boman och placerat framför dagens polishus, i korsningen Ölandsgatan-Kristinegatan, stod det klart för invigning den 16:e november 1911.

bild: falun.se

På första våningen fanns en allmän tvättstuga, på den andra en bassäng om 10×10 meter. Det erbjöds allehanda moderniteter som karbad, simbad, bastu och tempererad dusch med regndusch, stråldusch och sittdusch.

Regnduschen gives från en stril lagom stor för att strålen ska omfatta hela kroppen. Strilen är uppställd i 45 graders vinkel, då vattnet vid det använda ledningstrycket faller behaglig häftighet.

1968 byggdes polishuset och biblioteket (efter rivningar av äldre bebyggelse) och invigdes av självaste Gustaf VI Adolf. Denne lär ha undrat, när han tittade ut genom ett fönster i polishuset, vad det var för mäktigt hus som stod framför.

Fram till i december 1972, när badet stängdes hade drygt 3 miljoner bad ägt rum. Storhetstiden inföll under 1940-talet med nära 70.000 bad per år. Det stängdes samma år som det nya badet på Lugnet, vilket var inhyst i samma byggnad som då var nordens största inomhushall, invigdes.

Ett allt modernare Sverige präglades på många håll av en på senare tid ofta beklagad rivningsvåg. Mellan 1959 och 1981 revs stora delar av Faluns centrum. Det gamla badet var i stort behov av kostsamma reparationer och ett nytt bad fanns som sagt redan på Lugnet.

Idag finns inga spår kvar av badet som låg framför polishuset vilket uppfördes 1968 i stram, statlig stil. Foto: privat

Men det var många som var emot rivningen och den så kallade badhusstriden 1973-1974 väckte ett stort engagemang med aktionsgrupper och protestlistor. Förgäves. Beslutet att riva badet fattades i april 1973. och i mars 1974 skulle rivningen genomföras. Då hade femtiotal ungdomar förskansat sig i byggnaden och rivningen fick vänta tills polis (de hade inte så långt att gå) hade avlägsnat dessa.

Paradoxalt nog uppfördes byggnaden på medborgarnas initiativ och under protest från stadsfullmäktiges ordförande (jajemän, Ehrenfried) och revs enligt stadsfullmäktiges beslut trots folkliga protester.


I mars 1918 presenterade Falu varmbadhus sin revisionsberättelse för stadsfullmäktige.

Berättelse över Falu stads varmbadhus Förvaltning och Ekonomi under år 1917

Styrelsen för Falu stads Varmbadhus får härmed i enlighet med gällande instruktion avgiva berättelse över Varmbadhusets förvaltning och ekonomi under år 1917. Under året hava i badhusets serverats 40618 bad som motsvaras under år 1912: 42594, 1913: 45135, 1914: 42675. 1915: 39288, 1916: 42577

Av de bilagda jämförande rapport över serverade bad under 6 år framgå de olika badformerna. Badfrekvensen har minskat: från 3,548 per innvånare under 1916 till 3.329 per invånare under 1917. Folkskolebaden hava även under icke utbrukast i den utsträckning, som varit möjlig. 1912 serverades 9928 skolbad, 1913: 12284, 1914: 9982, 1915: 8535, 1916: 9242, 1917: 8454.

Anmärkningsvärt är, att under de sex år badhuset varit i drift folkskolebadens antal under 1917 varit det minsta som förekommit och 3830 stycken mindre än det högsta antalet, som förekommer år 1913. Varmbadhusets ekonomi framgår av här bilaift gda avskrift av 1917 års vinst och förlustkonto. Därav framgår ävenledes, att ett av stadens anslagsmedel hava för badhusets verksamhets upprätthållande tagit i anspråk 7618 kronor och 50 öre.

Inkomsten av serverade bad var under år 1912 kronor 18976, 1913: 19916, 1914: 19360, 1915: 19201, 1916: 19924, 1917: 19684.

De omåttligt uppskruvade cokespriserna hava nödgat varmbadshusstyrelsen att övergå till användning av ved som bränsle. Under år 1916 inköpets emellertid cokes – visserligen dyrt -, som varande till den 5:e augusti 1917, varefter vedeödning vidtog.

Att av anslagsmedlen icke större belopp än ovanstående måst anvämdas är sålunda beroende på cokesinköpet, som gjordes under år 1916. Den ved, som nu befinner sig i badhusets ägo, torde vara tilleäckligt för behovet intill 1 oktober 1918.

För bränslebesparing företogs inför året följande inskränkningar i badtiderna: Från den 15.e februari till den 27:e juli hölls badhuset öppet varje helgri dag från kl. 2 till 9 e.m. från och med den 27:e juli till den 1 december hölls badhuset öppet blott tre dagar i veckan från kl 1 till kl 9 e.m. Från 1 december till årets slut blrev det nödvändigt för att icke äventyra badhusets vattebrörsystem att elda ångpannorna varje dag , och har därför badhuset hållits öppet helgfria dagar från kl 1 till kl 9 e.m.

Å inventarierna hava avskrivits 477 kronor och 68 öre och å vattenledningsröret i Faluån 384 kronor och 98 öre. För vattenledningsvatten och mätarehyra hava till vattenledningsverket utbetalts 1183 kronor och 40 öre.

Falun i mars 1918

K. A. Åkerblom, C. A Carlsson, Valborg Olander


Jag är ganska ny i nämnden men jag har ändå varit politiker i Falun under snart häften av Ehrenfried Billengrens tid i tjänst. Jag inser att jag möjligen dyker djupare i historien än vad som möjligen är rimligt för en fritidspolitiker. Detta till trots anser jag det kan vara värdefullt att sätta badhuset i perspektiv. Om inte annat för att framöver slippa riskera att sakna en vacker byggnad i stadens hjärta.

Någon ny Ehrenfried Billengren strävar jag i alla händelser inte efter att bli – men skulle hens majestät ringa och erbjuda Nordstjärneorden, om så bara av första klass, skulle jag inte tveka. Det är ju trots allt länge sedan badhuset stormades (om någon greppar referensen).


Källor

Stadsgullmäktiges handlingar, nr 10, 1918

Falun.se

Dalasamlingen

Viss information kommer från sidan reddit.com. Jag vet inte vad det är för källa och den källhänvisar bara till ”i huvudsak Faluns Vattenhistoria, men även stadsvandringar och artiklar” vilket torde röra sig om Dalasamlingen på biblioteket och stadsvandringar med falunestorerna Örjan Hamrin och Daniels Sven Olsson.

hästparken

Jag går upp till Hästparken. Jag passerar den ofta i slutet på min löparrunda. Jag tänker, jag minns. Ernst? Måhända relaterar en nutida besökare till en annan person.


En liten oansenlig park i övre Elsborg. Numera mest lekpark men en gång i tiden en oas på slaggvarpen för bönderna som kom resande från Tunahållet. Här rastade de sina hästar innan färden fortsatte in till staden.

Parken löper längs med Konstvaktaregatan med kortsidorna i söder mot Mormorsgatan (kanske kommer gatunamnet från ett av gruvans smeknamn: ”Gamla Mormor”) och i norr mot Berghauptmansgatan (namnet kommer av att detta var bergmästarens officiella titel). En tvärgata som möter Konstvaktaregatan mitt för parken hette förr Tunavägen men är numera omdöpt till Ernst Rolfs gata.

Och alldeles bredvid står han byst i evig uthuggen ro, revykungen. Undrar om de vet vem han var, barnen (?) som brukar klä honom i kvarglömda kläder.

Själva parken anlades av Falu planteringssällskap under åren 1915-21. Skötseln övertogs av Falu stad 1931, alltså ett år innan Ernst Rolf avled på juldagen 1932.

Ena hälften av parken – den som jag så ofta frekventerat

Ernst Rolf var en av landets stora underhållningsprofiler under mellankrigstiden. Fun fact är att ett av hans barn, Tom Rolf, sedermera hade en framgångsrik karriär som filmklippare i Hollywood. Han arbetade med produktioner som Taxi Driver och Rätta virket för vilken han fick en Oscar för bästa klippning. Andra filmer som kan nämnas är War Games, Pelikanfallet, Heat och Mannen som kunde tala med hästar.

Mannen som kunde tala med hästar. Här i Hästparken måste han i alla händer ha lekt som barn, Ernst Johansson, pojken som växte upp till revykungen Ernst Rolf. Och här lekte vi elsborgsbarn på 1970- och 80-talen. Bara ett stenkast från parken ligger Ernstrolf-gården som sedan 1985 innehåller både café och utställning. Det är Ernst barndomshem och adressen Styraregatan 28. Det finns även en trevlig gård där man om sommaren kan ta en fika. Tidigare bodde både gruvarbetare och hantverkare i huset som är från mitten av 1700-talet.

Under några år i slutet på 1890-talet borde Ernst ha lekt här i parken, det har ju alla barn som vuxit upp på Elsborg gjort.

Jag ser mig omkring. Tänker på alla timmar jag härjat här. Parken, navet i barnens lek. Fotboll på sommaren, skridskor på vintern. Bus, stoj, skratt, bråk kärlek och tårar. Gräva sig till Kina. Vippa. Snurrgungan. Kurragömma. Röda-vita rosen. Se upp för plommongubben! Bittra förluster och storslagna segrar.

Ja, det är många minnen.

Det finns en tv-serie om Ernst Rolf, Lykkeland från 1982. Jag har inte sett den, vad jag minns. Däremot var jag med i den. Eller i varje fall min röst. Vissa scener, de från Ernst barndom, spelades in på Elsborg och produktionen ville ha barn som talade faludialekt. Så man dubbade. Min dialekt var inte så utpräglad men jag sjöng i kyrkokören. Och Ernst måste ju kunnat sjunga även som barn, resonerades det.

Så kom det sig att ett gäng ungar från Södra skolan fick följa med till Dalaradion och läsa in repliker. Vi fick hamburgare på restaurang Kopparhatten till lunch, oerhört lyxigt. Jag vet inte in till denna dag om min röst faktiskt kom med. Mamma påstod det, iallafall. Och det måste väl räknas för något.

Ernst var inte lycklig. Stundtals deprimerad hotade han ofta med självmord. Och försökte också, flera gånger. Julafton 1932 kastade han sig i vattnet på Lidingö men räddades. Han drabbades dock av lunginflammation och avled redan dagen därpå, 41 år gammal.

Begravningståget genom Stockholm på nyårsdagen kantades av 40 000 sörjande åskådare. Han är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm. Far säger att Ernst sista vilja, att vila i Falun, aldrig hörsammades. Var han nu fått det ifrån. Det upprör dock far.

Två dagar före sin död spelade Ernst in en nyårshälsning för tv, trots sin depression. Se här. The show must go on, antar jag.


Jag gillar att besöka Hästparken. Att minnas. Att tänka på dem som inte längre finns hos mig. Det är som Voltaire drabbar mig genom sina ord: vi är skyldiga de levande respekt men de döda sanningen. Jag går hem igen, jag rycker i slutet på löparrundan. Jag nynnar på den visa ingen kan stå emot. Jag tänker, jag minns. Det är för var och ens möjlighet att bli revykungen/drottning/president vi kämpar.

Ernst. Only one can be number one.


Relaterade blogginlägg:

Elsborg


Källor:

Elisabet Hemström, Dalasamlingen Falu bibliotek

Falun.se

Wikipedia

bild 87 – slussen

Jag har inga särskilda minnen av Slussen. Familjen flyttade till Elsborg 1979, som ligger i hyfsad närhet, jag cyklade ofta under 1980-talet till min vän Mattis som bodde precis bredvid men har i övrigt inga direkta minnen. Det är helt enkelt en plats man passerar så som slussar i allmänhet plägar vara.

Ah, Stockholm tänker du. Nej, Falun svarar jag.

stadskartan.se

Idag ligger där ett litet sommarkafé med minigolf, rättigheter och grejer och så är det utgångspunkt för Slussbruden med vilken man kan åka på fin båttur på Runn samtidigt som man räkfrossar. Det hela är så där lagom sömnigt och mysigt som så mycket annat här i stan. Jag älskar det.

Slussen idag

Är du redo för en ångbåtstur in i centrala Falun? Sätt maskinen igång, herr kapten!

För egen del vistas jag mestadels på Runn under vintern, om det råkar vara skridskovinter. Men tänk om. Det är inte ofta den något slitna formuleringen det var bättre förr faktiskt fungerar. Men kanske i detta sammanhang?

Norsån

Runn har faktiskt en anrik marin historia. En särskild fartygstyp (jag har för mig den hette Runnslup) togs fram av den kände göteborgsren Sahlgren. Ångbåtsfarten tog fart på 1840-talet då det ansågs nödvändigt att uppgradera den gamla segelskuteflottan.

Red: På Sjö och Älv i Dalarna

Först handlade det mest om att transportera gods, varor och koppar sedermera om en rätt omfattande persontrafik. Det finns flera vrak, ett utanför Främby udde på bara två meters djup. Det finns även (åtminstone) ett i Varpan.

Det som förr var en trafikerad del av sjöstaden Falun

Falun har gamla anor som sjöstad. Jag träffade nyligen falunestorn Björn Fahlen som liksom jag kretsade runt Dalasamlingen på biblioteket. Björn visste att berätta om en granne i Östanfors som som så sent som på 1970-talet tog årorna under armen och travade ner till båten i Faluån för att ta sig via Tisken och slussen ut till sommarstugan på Stensö i Runn. Vad angenämt fridfullt det låter.

Faluån har ofta svämmat över sina breddar

Redan 1685 diskuterade landshövding de Laval frågan om inte en sluss borde anläggas och man kan misstänkta att orsaken var de tidvis kraftiga nivåskillnaderna mellan Faluån och Tisken/Runn som gjorde det nödvändigt att reglera vattenståndet.

Här svämmar det ofta över

1796 omtalas ett ”Bohlwerck”, (någon typ av slussanordning) i Norsån mellan Tisken och Runn och från 1807 finns noteringar om utgifter för sluss-contoiret i Bergslagets räkenskaper. Hur dessa äldre anläggningar sett ut i detalj vet man dock inte. En riktig sluss började byggas 1848 under en viss konstmästare Husberg och den stod klar 1853.1856 var förövrigt slusstaxan för större båtar 8 öre riksmynt medan mindre båtar passerade gratis.

Uppströms

Slussen från 1850-talet var 45 metet lång, 9 meter bred och drygt 3 meter djup. Nivåskillnaden mellan Tisken och Runn var cirka 1,20 meter. Man kunde härigenom reglera vattnet i ån och med båt färdas upp till magasinet, en resa på drygt två kilometer från Faluåns utlopp i Tisken.

Dalarnas Venedig?

1866 förbättrades slussen genom två slussluckor från Forsbacka bruk men 1875 var anläggningen hårt sliten och en större reparation genomfördes. En dammbyggnad och ny slusskanal anlades år 1908. 1930 uppfördes en omfattande ombyggnad med bland annat nya luckor.

Vi har passerat centrum

In på 1960-talet användes Slussen för större ångbåtar. På 1970-talet användes den enbart för mindre båtar och tämligen sporadiskt. Slussen stängdes, på grund av de höga driftskostnaderna, åren 1972-77 av Stora Kopparberg. Beslutet överklagades och som det visade sig kunde företaget inte stänga en farled, som detta faktiskt var, varför den öppnades igen mellan 1977-1983.

Ändåhållplats: Magasinsbron

En ny vattendom (jag kan inte detta i detalj men tror och misstänker att Stora Kopparberg överklagade) medförde dock slussens slutgiltiga stängning och strax därefter togs slussportarna bort, lades på botten och bassängen fylldes igen.

Man kan äta på Faluån. Länge leve Spruthuset! Faluns enda Marina, bortsett Slusskaféet

Hur kunde vi låta allt detta gå förlorat? Hur kunde vi riva slussen och förgifta Tisken och Runn?

Tja, det var väl inte tillräckligt viktigt för oss att låta bli. Den väsentliga frågan att ställa för nutiden är istället vad kan vi göra åt det. Allt är möjligt, tänker jag, bara man vill. Slussportarna ligger fortfarande på botten, det är bara att plocka upp dem och kopiera konstruktionen. Även att, åtminstone till viss del, muddra Tisken är faktiskt möjligt. Tankar och drömmar om det finns och det är en start.

Jag har förövrigt badat i ån. Det tror jag inte så många nu levande falubor gjort. I juni 1990 genomförde Dala Gymnasistförening sitt traditionsenliga badkarsrace. Några vänner hade grävt upp en myrstack (ja, de var röda) och lagt i en sopsäck som de tömde, efter att först bombarderat oss med ägg, från Klabbron över mitt och Jerras ekipage varför vi därefter helt enkelt var tvungna att bada. Mor släppte inte in mig i huset när jag glatt återvände med paddeln under armen utan spolade av mig på stället med slang och slängde kläderna.

Allt var möjligen inte bättre förr, trots allt. Bara annorlunda. Och var framtidens farleder går är inte lätt att veta något om.

”Helt otroligt, pappa. Du går i gång på en å. Kom nu!”

Källor

Red: På Sjö och Älv i Dalarna

Björn Fahlén

Sven Olsson

Elisabet Hemström