Defining moments. Avgörande ögonblick. Det uttrycket syftar på tillfällen eller erfarenheter som har betydelse för vem en person är eller hur vederbörande eller ett skeende utvecklas. Ögonblick som formade identitet, riktning och framtid. Sådana letar historiker efter – för att allt som oftast resignera. Det är nämligen alltid större skeenden snarare än enstaka händelser som definierar historien. Eller?
Jag älskar Styrsö! sa Ragna första gången hon besökte ön en påsk för två år sedan. Eh, ja, här är fint men vänta till sommaren, svarade jag. Vilket märkligt svar, det är ju alltid tid för kärlek på Styrsö, årstid oaktad. Jag minns också vad mammas moster Ellen i Viktorsgården svarade en gäst i slutet av 1980-talet vilken uttryckte sin förtjusning över ön. Jo, de brukar tycka det, skrockade Ellen förnöjt.
bild: från Lennart Öberg
Jag rotade i en låda och fann några rader morfar skrev inför sin konfirmation på Gullholmen när han var fjorton år. Morfar gick sex år i skolan och arbetade som sjöman livet igenom. Han var ingen storväxt man men hade rejäla händer. Skrev gjorde han inte särskilt ofta. Handstilen är häpnadsväckande – inte minst med tanke på att han redan som fjortonåring var en grovarbetare som allt som oftast använde sina händer till annat än att skriva. Jag håller till hans minne konsten högt och försöker inpränta vikten av en prudentlig, gärna vacker, handstil hos både döttrar och elever. Ett Sisyfosarbete. De skriver förfärligt, nästan alla.
Bilden nedan föreställer ett kafferep i Halsvik under tidigt 1960-tal. Mormor övervakar när Lennart bjuder mamma på en kaka medan pappa tålmodigt väntar på sin tur. Sannolikt står Lena bakom kameran och morfar är ute till sjöss. Kafferep är viktiga grejer, en konst värd att bevara, tänker jag en smällkall vinterdag medan jag häller i mig geggan på jobbet till magkatarrens fromma. Porslinet på bilden finns fortfarande kvar i huset. Alltså det hus som syns i bakgrunden och som snart fyller nittio år. Nittio år i släktens ägo. Att morfar och mormor lät bygga det innebär ett enormt avgörande ögonblick i mitt liv. Allt hänger ihop. Viktorsgården borde närma sig hundratio eller så vid det här laget.
Jag kunde inte röra mig. Det var det skönaste jag någonsin sett. Alla älskar visserligen sina barn. Men den första gången man blir förälder är obeskrivlig. Jaget, ens grandiosa ego, ändrar på ett ögonblick karaktär, bleknar bort och mäts sedermera enbart mot familjens trygghet. Det är sannolikt biologiskt betingat. Ögonblicket ägs inte av det brutala nuet, det ägs redan av historien. Barnens mor är visserligen död, den sista av mina avkommor blir snart myndig, liksom båda mina gudbarn redan blivit så. Ansvaret är över och egot åter. Samtidigt: vem är jag nu när ingen längre behöver mig? Kan jag äntligen göra allvar av min gamla dröm att bli guide och gatumusikant i Rom?
Samtidigt, i andra änden av livet. Det mest hjärtskärande ögonblick jag någonsin upplevt fångat av barnens morfar. Jag tror inte det var meningen, han behövde bara kanalisera sin sorg genom distansen bakom linsen, lite på det vis den generationen ofta plägar. Jag minns förresten skakningen som gick genom min egen morfar på min mormors begravning 1981. Ett ögonblick av sorg uttrycktes efter ett liv tillsammans. Mor och moster kom till hans sida och han återvann sin självbehärskning. Men att förlora en dotter, som mina barns morfar gjorde, är för mig det värsta som går att föreställa sig. Men detta är inte det hjärtskärande i den här bilden. Den visar sex behärskade, bistra män som bär en älskad till gravens rand. En make, tre bröder, en svåger och en vän. Men inte heller det får hjärtat att brista. Nej, det som verkligen får stenansiktet att rämna är döttrarna som med hjälp av en kusin hjälper till att bära sin mors kista. Att bära sin mor på det sättet är något man som liten flicka aldrig ska behöva uppleva.
Att skriva vackert och läsligt är viktigt. Att få vara på Styrsö bland släkt och minnen är en ynnest. Att få hjälp med att öppna ögonen och se det vackra och underbara här och nu är kärlek. Det är tack vare Ragna jag försiktigt vågar glänta på dörren till mitt inre genom en bild från det mest känsliga kapitlet i mitt liv och samtidigt känna hopp, glädje och framtidstro. Det har inte varit så lätt att lita på livet igen. Men hon fick mig att göra det. Hon som kom till Styrsö varvid omedelbar kärlek uppstod.
Jag har här samlat några avgörande ögonblick ur mitt liv. Ibland sker sådana långt före ens egen livstid men ofta är det först i efterhand man ser den avgörande händelsen. Vissa saker är konstanta samtidigt som de är i ständig förändring. Änte könsti, som vi säger hemma i Dalarna. Förunderligt och märkligt, som det står i psalmboken.
Vi är alla dömda att ge historien dess egendom. Hur vi förhåller oss till detta är den stora frågan. Det är tur vi har historiker till hjälp.
Musik:
Bilaga: köpekontraktet och huset nyss.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.