Frankensteins monster

Vad är lycka?

Jag vill ha gos, säger Ragna ofta. Det är fint med gos, tänker jag, alla borde få gosa lite nu och då. Att dela värme, närhet, samhörighet och tillit med någon är underbart. Allt detta som sammanfattas i begreppet gos. Men vem vill gosa med ett monster? Och vem avgör vem som är monstret, vem dömer mellan ont och gott? Det är som att försvinna in i mörkret balanserade på isflak. Ingen vet vad som händer sen.

SD kastar sin långa skugga över Sverige. Om vi andra genom våra beslut skapat SD – kommer partiet att förgöra oss? Jag har stått vid mitt ord från förra valrörelsen att ta replik och argumentera emot. Har man en humanistisk utgångspunkt blir SD lätt synonymt med ondska. Men bilden är mångsidig och vi bär alla ett ansvar. Men ändå. Hur mycket eller lite sprungen ur nazism kan man vara? Hur lite eller mycket kan liberaler samarbeta med antiliberala rörelser utan att gå under?

Kramar är något gott, får man i alla händelser tillstå. Men är alla kramar av godo? En björnkram och en björntjänst är inte samma sak. Finns det någon judaskram? Redan hos våra tidiga förfäder (och andra djurarter) var kroppskontakt viktigt. Att hålla om varandra skapade i begynnelsen trygghet hos ungar, stärkte band mellan individer samt minskade stress. Fysisk närhet hjälpte grupper att samarbeta och överleva. Det är biologiskt betingat att alla behöver ömhet, kärlek och närhet. Både monster och människor. Ju mer gos desto färre monster.

I ämnet kulturhistoria tar jag ibland upp romantiken. Det är en kulturell epok som varade från slutet av 1700-talet till mitten av 1800-talet och som betonar känsla framför förnuft. Det är fantasi och upplevelse som gäller istället för logik och rationalitet. Naturligtvis behövs både känsla och förnuft i världen men ofta råder, i mitt tycke, en rationell slagsida. Landet måste ju styras, eller hur? Inom romantiken betonas istället människans inre liv. Det är romantiskt att gosa.

Romantiken utgår ifrån det oförklarliga, drömmar, spöken, myter och det övernaturliga. En typisk romantisk känsla är längtan efter något ouppnåeligt som evig kärlek, frihet från krav och förväntningar eller en god och rättvis värld. Tanken att människan är både god och ond är viktig och leder till den filosofiska frågan vad ondska egentligen är. Istället för att se människan som enbart rationell ser man henne som komplex och motsägelsefull. Romantiken intresserar sig således för det dubbla i vår natur och för kampen mellan gott och ont inom oss. Starka känslor som kärlek och hat, skuld och begär – människans både mörka och ljusa sidor – kämpar om vår själ.

En klassiker på området är Frankensteins monster från 1818 som just nu upplever något av en renässans (åtminstone här i länet genom Dalateaterns kommande uppsättning och en musikal i Dalhalla). Berättelsen handlar om en vetenskapsman som skapar liv av död materia. AI, alltså. Varelsen som vetenskapen konstruerar är från början oskyldig, nyfiken och vill bli älskad och accepterad. Så som vem som helst. Men han ser annorlunda ut och låter konstigt. Vart han än vänder sig blir han avskydd och bortstött. Detta väcker ilska, sorg och hämndbegär. Varelsen begår onda handlingar som en följd av sitt lidande och han vänder sig till sist mot sin egen skapare för att denne ska lida som varelsen gör. I slutet förklarar monstret att han är djupt ensam, olycklig och känner skuld över vad han gjort, särskilt över att ha dödat sin skapare och dennes nära. Monstret avlutar berättelsen genom att försvinna ut i mörkret på ett isflak (scenen utspelar sig på Nordpolen) – vi får inte veta vad som händer sedan.

Det finns varianter på temat. Dracula, Trollkarlen från övärlden, Plutonen, Skönheten och odjuret, Dr Jekyll och Mr Hyde och Harry Potter för att nämna några. Kanske kan man i den rationella världen jämföra SD:s utveckling från nazism till parlamentets finrum med Frankensteins monster.

Och så den famösa kramen. Kramade Simona Jimmie för sitt partis överlevnad? Blir SD snällt av en kram eller förgör partiet Liberalerna? Är det vi andra som skapat SD genom vår inställning och detta är vår tids stora prövning? Eller är det precis tvärtom: det är SD som är de goda? Eller är det SD:s syn på invandring som är monstret?

Jag har gjort min personliga resa. Från total antipati till insikten att det nu är det SD som håller i taktpinnen. Min känsla säger mig att det mesta partiet står för är monstruöst. Förnuftet säger mig emellertid att det finns realiteter att förhålla sig till. SD är en produkt av vår tid och samtal är vägen framåt. Men jag skulle personligen aldrig, även om jag är övertygad om att också Jimmie mår bra av gos, överge mina ideal för att rädda min rörelse och besegla detta genom en kram. Nej. Det är här du går fel, Fredrik. Det är nu du skapar monstret. Simona gjorde rätt som kramade Jimmie. Skulle han i sin tur krama en invandrad muslim? Mer gos och fler samtal. Men inte samarbete eftersom det normaliserar det inhumana. Eller är det tvärtom?

Den här texten ska inte tolkas som att jag svängt i en existentiell fråga. Jag kommer aldrig samarbeta med SD. Jag kommer fortsätta argumentera emot och ta repliker. Men jag tycker att alla partier ska gå till val som enskilda partier och prata om saken när resultatet är klart.

Jag antar att alla frågor i den här texten sammanfattas i formuleringen hur bemöter en tolerant människa en intolerant människa utan ett själv bli intolerant?

Jag stannar upp, släpper det jag har för händer och njuter av goset med Ragna. Jag måste bli bättre på att gosa för jag känner att all stress rinner av och jag ser på världen med nya ögon. Min hårda, onda sida, som romantiken lär mig att att alla människor besitter, förtvinar.

Kanske är personlig lycka oväsentligt. Det viktigaste är att göra någonting för någon annan under sin begränsade stund på jorden. En kram, att leva med Ragna och i vissa fall en perfekt blandad Dry Martini.