kyrkovalet

Lite från sidan kom jag in i kyrkovalet men jag har ett genuint intresse för kyrkan och dess verksamhet. Så när frågan ställdes huruvida jag kunde tänka mig att kandidera svarade jag ja. Jag har ju faktiskt studerat tre terminer vid teologiska institutionen i Uppsala minsann, och sjungit i kyrkokör en stor del av livet. Så intresset är det inget fel på.

Några partikamrater och jag debatterade via en debattartikel med POSK (Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan). Svaret vi fick innebär att vi tydligen genom vår argumentation underkänner kyrkans värdegrund. Det kändes märkligt att läsa. Det påståendet vill jag, trots att valet nu är över, gå till botten med.

Kyrkovalet följer delvis en annan logik än övriga demokratiska val. Till huvudmotståndare har POSK utsett sig själv mest på grund av att man inte vill ha partipolitik i kyrkan. För POSK räcker det med POSK eftersom man inte ser sig som ett politiskt parti utan som en nomineringsgrupp. Att även partierna är nomineringsgrupper bortser man ifrån.

Jag har inte sett att POSK vill avskaffa själva valet, bara att man vill få bort de politiska nomineringsgrupperna. Men de som kallar sig opolitiska fattar också politiska beslut. Skillnaden är att de inte har någon gemensam värdegrund (tro är inte en gemensam värdegrund, den är högst individuell) vilket ofta gör dem oförutsägbara.

Jag har försökt debattera med företrädare för POSK eftersom fri debatt hör till demokratiska val. Mina argument handlar om att angripa någon enbart på grund av partitillhörighet och för att man utnyttjar sin rätt att delta i val inte är ett argument värdigt en demokrati. Jag hävdar att det politiska systemet är en garant för att kyrkan ska fortsätta vara en öppen folkkyrka. Detta eftersom värderingar kommer tydligt till uttryck genom politiska partier. Jag har påmint om att om det inte funnits förtroendevalda politiker i kyrkan så hade det heller inte funnits, eller så hade det tagit längre tid, kvinnliga präster och homosexuella hade inte fått vigas.

Den värdegrunden är intakt hos oss i Centerpartiet och i flera andra partier. Men hur är det hos POSK? Ingen aning, faktiskt. Värdegrund är viktigt. Jag skulle personligen inte uppmärksamma livets högtider, eller mer sorgliga tillfällen, i en snävare kyrka eller i en kyrka som på olika sätt la sig i människors tro eller begränsade deras vilja och möjlighet att delta i kyrkans verksamhet utifrån exempelvis kön, sexuell läggning, ursprung eller värderingar.

Så har jag argumenterat. Svaret, i den mån det kommit något, från POSK blev en artikel där man visserligen lite utvecklar vad man vill göra i kyrkan men annars inte bemöter frågorna vi ställt. Istället gick man till angrepp mot oss i Centerpartiet med, som man menar, påståendet att vi underkänner kyrkans värdegrund. Det får anses som en tämligen svepande kritik. Det är mer en typ av retorik jag möter när jag debatterar med SD eller ännu längre högerut.

Så hur är det med Centerpartiets respektive POSK värdegrund? Vi kan väl ställa några klassiska värdegrundsfrågor för att försöka ta reda på det. Det är känt vad de olika partierna står i dessa frågor men vilka är POSK:s ståndpunkter? Finns överhuvudtaget en gemensam ståndpunkt för varje fråga?

1. Hur ser POSK på abort? Är den fri? Från när? Är man emot? Centerpartiet är för nuvarande lagstiftning.

2. Finns det hos POSK någon gemensam syn på kvinnliga präster eller jämställdhet överlag?

3. Får man enligt POSK vara homosexuell medlem av kyrkan och hur ser man på HBTQI-personers möjlighet att gifta sig i kyrkans regi? Hur ser POSK på att kyrkan går i Pridetåget?

4. Anser POSK att en muslim som så önskar får ta nattvarden? Hur skulle POSK se på ifall någon ville bygga en moské i Falun?

5. Hur ser POSK på sex före äktenskapet?

6. Anser POSK att kyrkan ska fortsätta vara en röst i samhället för att exempelvis värna invandrares rättigheter?

Jag vare sig tror eller påstår att POSK svarar varesig det ena eller andra på dessa frågor. Det jag säger är att man inte vet vad POSK anser eftersom det inte finns någon tydlig värdegrund att referera till, bara hänvisningar till kyrkans som man menar är sin.

POSK slår mig som konservativa i många frågor, men inte ens det är jag säker på. Dock verkar svaret, att jag och Centerpartiet undergräver kyrkans värdegrund, vittna om det. Det är hursomhelst POSK som är svaren skyldiga, inte Centerpartiet eller andra partier. Hur ser kyrkans värdegrund ut som jag och mitt parti undergräver? Varför har POSK den exklusiva rätten att definiera den? Hur ska man hantera en så svepande anklagelse?

Jag säger inte att vare sig jag eller Centerpartiet har alla svar. Det jag säger är att vi vill vara med och påverka kyrkan tillsammans med andra. Jag säger inte att någon inte får vara med och anklagar heller inte någon för att vara ett existentiellt hot.

Nej, inte underkänner jag kyrkans värdegrund. Jag omfamnar den. Jag hoppas kunna vidmakthålla och utveckla den som en del av den stora mångkulturella värdegrund som också POSK ingår i. Låt oss samarbeta kring det!


Detalj ur Falupride. Foto: Linda Haglund

Så hur gick det lokalt i valet? Den preliminära röstsammanräkningen pekar på att Centerpartiet får sex mandat i kyrkofullmäktige av totalt 35. Det får anses som en framgång och vi kommer därmed att kunna driva de frågor vi beskrivit i vår valplattform. POSK tappade något mandat.

Det blir dock ingen plats för mig i kyrkofullmäktige eftersom jag stod sist på listan bakom många duktiga kandidater. Tryggt förankrade i vår gemensamma värdegrund kan vi centerpartister stödja och uppmuntra varann i våra olika uppdrag och diskussioner i kommande kyrko-region-kommunfullmäktige.

tant råbiff

Det är inte lätt det här med partier. Man får liksom ta det onda med det goda och väga ihop det.

När jag engagerade mig politiskt 2006 var det som något av naiv upplysningsliberal. Socialliberal. Borgerlighetens extremvänster. Det bästa från alla världar. Med Locke, Voltaire och Wollenstonecraft under armen gav jag mig frimodigt in i lokalpolitiken. Med stigande frustration såg jag med tiden vad som hände med mitt parti. Som liten del i en stor allians omöjliggjordes en bredare politik och krav- och batongliberalismen ökade.

Jag skrev insändare, bloggade och mailade med riksdagsgruppen. Jag fick svar från många, bland annat en viss Nyamko. Jag slogs av den, som jag upplevde det, ofta hårda tonen långt ifrån den mjuke, intellektuelle Westerberg, han som inte ens kunde sitta i samma tv-soffa som högerpopulister, han som en gång formade mig till liberal.

Valnatten 1991. SVT

Jag och några kollegor, tillika vänner, kom nyligen att diskutera den så kallade lärarbristen. Vi undrade samfällt: var finns den? Ända sedan jag började arbeta som lärare, hösten 1998, har jag hört talas om den. Men ser man sig omkring finns få utannonserade tjänster. Det är möjligt, till och med troligt, att lärare inom matematik, fysik och kemi har lättare att få eller byta jobb. Det är även troligt att arbetsmarknaden ser annorlunda ut i storstäderna. Men det hela kokar för min del ändå ner till systemkritik. Kritik mot bland annat mitt nuvarande och dåvarande parti.

Till alla elever (och föräldrar) som funderar över vilken utbildning de ska söka har jag ett handfast tips: kontrollera hur många behöriga lärare det finns på den aktuella skolan. En av anledningarna till att det finns få lärartjänster att söka tror jag beror på att de fylls av obehöriga. Jag menar, varför betala 35-50000kr i månaden när du kan få någon för 20-30000kr? Det där med betygsättning löser man enkelt genom att en behörig, eller rektor, skriver på, vidimerar, det betyg den obehörige läraren satt.


L har röstat för att byta sida. Man hävdar att man får igenom mer av sin politik i en regering som får stöd av SD men, understryker förespråkare, man ska inte kompromissa bort liberala kärnvärden. Själv är glad att jag var så framsynt att jag redan 2015 såg den här dagen komma och lämnade dåvarande Folkpartiet. Så slapp jag göra det idag, menar jag.

Lokala nyheter, P4 Dalarna, september 2015

Ett parti grundat av nazister. Av en SS-man. Med en partiledare som gick med i partiet medan det fortfarande hette Bevara Sverige Svenskt.

Grundat av nazister, alltså. Låt oss fundera lite över det. Nazisterna, det är de där som tror att kollektivet, folket, har ett högre värde än den enskilde. De som utifrån rastankar gör en tydlig åtskillnad på vilka som räknas och vilka som inte gör det. De som anser att den som inte kvalar in i folkgemenskapen ska mördas. Det är de som avvisar demokratin och föredrar en auktoritär ledare. De som byggde Auschwitz.

Mot detta står argumenten att 20% röstar på SD. Det fungerar inte att isolera partiet. L är beredd att samtala med alla partier. Och så likställer man SD med V. Hur kan det vara möjligt att en liberal kommer till denna slutsats? Jag förstår det verkligen inte. Att M och KD gör det må vara begripligt men aldrig ett liberalt parti. Aldrig någonsin.

Jag har kvar tröja och mugg med detta tryck. Jag var så stolt över just den här loggan

Det är svårt att tänka sig något mer antiliberalt än SD. Hur mycket eller lite sprungen ur kan man vara för att det ska vara okej? Visst, de är inte nazister längre men SD har innevarande år uttryckt tankar kring vilka som räknas och inte. L kämpar för sin politiska överlevnad, jag fattar det. Kanske har jag också varit blind, kanske har de allt sedan Lejonkungens språktest 2002 varit inne i en större process där man lägger om sin ideologiska grund.

Det kommer hursomhelst inte gå att tämja SD på det här sättet. Det blir ett tveeggat svärd, SD kommer att kunna fälla regeringen när de vill. Och för L finns ingen väg tillbaka, detta val går aldrig att göra ogjort.

Han lovade ju. Det kändes bra även efter jag lämnat

Jag är ledsen idag. Jag sörjer deras val trots att Centerpartiet kanske vinner några röster. Jag fruktar den nationalkonservativa regering L vill ingå i. Jag sörjer förlorade liberala föregångare som Bertil Ohlin, Per Ahlmark, Bengt Westerberg, Maria Leissner och Birgitta Ohlsson. Nu är det SD, M, KD och L. Och vi andra. Det enda som kommer för mig är en strof ur bröderna Lejonhjärta:

Arma Jossi, du kommer aldrig mer till Körsbärsdalen, till Karmafallet kommer du och ingen annan stans.


Jag gillar verkligen vårt ungdomsförbund

Det är inte lätt det här med partier. Centerpartiet har i mina ögon ingen bra skolpolitik. Vissa delar, som i just skolan, inom den ekonomiska politiken ligger i mitt tycke för långt till höger. Men man får alltså ta det onda med det goda. Påverka inifrån. Så nu skriver jag åter insändare, blogginlägg och mail till Annie och riksorganisationen.

Jag borde med facit i hand antagligen gått med i Centerpartiet istället för Folkpartiet 2006. Nu är jag stolt medlem i ett parti som inte darrar på manschetten när det gäller makt på bekostnad av avstånd till något som är sprunget ur nazism. Det kan man inte säga om alla partier.

Jamen så är det, ju. Iallafall som jag ser det.

Å andra sidan är det väl som alltid. Jag var tvungen att sno min idols Instagram:

Och apropå klassiker.

När man väger ihop det bra och dåliga med ett engagemang får man hoppas att resultatet tyder på att ens själ och hjärna kommunicerar.

Vi ses!

Grisens läppstift vs havets botten

Varför har jag så svårt att tolerera SD? Det är trots allt väldigt många som röstar på partiet. Är det inte lika bra att en gång för alla kliva ner från mina höga hästar och se SD som vilket parti som helst? Allvarligt – är det inte dags att sluta brunsmeta SD?

För att svara på dessa frågor behöver jag först göra en inflygning.


Till att börja med har SD en perspektivlös (och här är de inte ensamma, det medges) syn på migration. Under större delen av den mänskliga civilisationens historia har samhällen gjort skillnad på samhällsgrupper som har rättigheter i det aktuella samhället och vilka som inte har det.

De antika grekerna gjorde skarp åtskillnad mellan medborgare i den egna stadsstaten, inflyttade greker som var medborgare i andra stadsstater (dessa kallades ”xenoi” vilket betyder främlingar och härifrån har vi fått ordet xenofobi), icke-greker (som kallades ”barbarer” vilket anspelade på den – sett ur grekiskt perspektiv – rotvälska som skäggiga typer från typ Asien ansågs tala, ordet barberare har sitt ursprung här vilket ska förstås på det viset att ett välansat skägg tyder på god hygien och därmed utvecklad civilisation), kvinnor och slavar.

Det allmänna ordet för invandrare var ”metokios”, vilket betydde att personen inte var medborgare men heller inte en främling (xenoi), barbar eller slav. Detta förhållande innebar att vederbörande trots sin avsaknad av medborgarskap ändå hade en viss ställning i stadsstaten. Perikles och Aristoteles är två kända exempel på personer som åtnjöt denna status i Aten.

Metokios kunde aldrig bli fullvärdiga medborgare och få samma rättigheter som en sådan eller uppbära officiellt statligt ämbete. Inte heller deras barn. De kunde dock inte bli slavar eller behandlas hursomhelst och de hade i allmänhet rätt att bo i vilken stadsstat de önskade. Kanske är detta att betrakta som någon sorts tillfälligt eller begränsat medborgarskap. Dock tycks åtminstone Perikles ändå innehaft ämbete och gjort karriär i Aten.

Under drygt häften av det romerska imperiets existens innebar det något exklusivt att vara romersk medborgare. Denna rättighet kunde erhållas av kejsaren som belöning för värdefulla insatser eller så kunde medborgarskapet helt enkelt köpas. (Kanske var det detta danskarna hade i åtanke när de krävde en viss mängd rikedom från varje flykting för att tillåta vederbörande att stanna.)

Vilka var de rättigheter som medföljde ett romerskt medborgarskap? Mindre viktigt (eftersom förhållandevis få kunde utnyttja det) var rösträtten i imperiets huvudstad. Något betydligt mer substantiellt var möjligheten att slippa betala vissa skatter, driva rättsfall – om så krävdes ända upp till kejsaren – samt det faktum att en romersk medborgare inte kunde behandlas hursomhelst. En medborgare fick inte torteras (piskas eller korsfästas) eller dömas till döden för annat brott än högförräderi. Att åberopa sitt romerska medborgarskap kunde innebära respekt eller skydd i farans stund. I Bibeln berättas exempelvis om att Paulus undgår spöstraff just på grund av sitt romerska medborgarskap.

Under världens hittills största imperiums, det brittiska, glansdagar på 1800-talet gjordes skillnad på undersåtar och medborgare. Imperiets medborgare hade rättigheter, undersåtarna skyldigheter. Denna princip gällde överallt i imperiets alla hörn och relegerade det koloniala samhället. I takt med att imperiet sedan dess stadigt krympt har också protektionismen i kärnområdet ökat. Historiskt sett är måhända Brexit en logisk konsekvens av ett längre historiskt skeende liksom antagandet att skottarna småningom kommer bryta sig ur Storbritannien.

Ordet asyl härstammar från det grekiska ordet asylon vilket betyder skyddsort. Under antiken avsågs härmed en specifik byggnad, ofta ett tempel, som av hänsyn till guden/arna var fredad från allehanda våldsdåd hur berättigat detta dåd än kunde anses vara. Härav följer att personer som var jagade eller efterlysta kunde söka skydd på dessa platser. (En kvarleva idag är det felaktiga antagandet att polisen inte får gå in i kyrkor för att leta efter misstänkta. Det är enbart ambassader som är fredade.)

Alla utom slavar, kvinnor och icke-greker, hade möjligheten att gå i exil eller söka asyl om nöden så krävde men agerandet var inte riskfritt. Exil var fruktansvärt sett ur en greks eller romares perspektiv (alltså ett liv bland barbarer) och asyl kunde få konsekvensen att vederbörande svalt ihjäl eftersom det var långt ifrån säkert att omgivningarna över tid ville förse personen i den fredande byggnaden med förnödenheter.

Detta öde drabbade en spartansk kung som av olika skäl tvingats på flykt. Kanske var det detta Julian Assange fruktade under ensamma, dystra nätter inne i den den trånga ecuadorianska ambassaden.

Det svenska passet är ett av de mäktigaste i världen, sägs det ju. Därmed avses de rättigheter som medföljer det. För att komma över ett sådant, för att bli fullvärdig svensk medborgare, måste personen kunna styrka sin identitet, ha fyllt 18 år, ha permanent uppehållstillstånd, ha haft sitt hem i Sverige en viss tid och under denna tid levt ett skötsamt liv.

(Alltså inte sprungit runt på fyllan och viftat med järnrör samtidigt som man vrålat sexistiska eller rasistiska tillmälen, alternativt nitat folk i krogköer så som vissa SD-politiker. I antikens Grekland kunde man bli landsförvisad på viss tid eller för alltid – alltså bli av med sitt medborgarskap – och det alldeles oavsett etnicitet. Kanske är detta något för järnrörsligan att betänka. Under senare delen av det romerska imperiets existens urvattnades medborgarskapets status i takt med att imperiets gränser och organisation sönderföll. Också detta kunde stämma svärjevännen till eftertanke.)

Historiskt sett fungerar protektionism dåligt. När civilisationen faller så faller även medborgarskapet. Vår tids mäktigaste land, för att inte säga imperium, är byggt på invandring. Detta faktum ligger djupt i det amerikanska dna:t


Nedan följer Hitlers partiprogram. Jag förstår obehaget det väcker men jag vill illustrera en poäng – se nedan.

Det nationalsocialistiska partiprogrammet

Antaget i München den 24:e februari 1920

Vi kräver alla tyskars förening i ett Stortyskt rike enligt principen om nationell självbestämmanderätt.

Vi kräver det tyska folkets jämställdhet i relationen till andra folk och upphävandet av Versailles- och St. Germainfördragen. Versaillesfreden efter första världskriget.

Vi kräver landområden och territorier (kolonier) för vårt folks försörjning och för vårt folks befolkningsöverskott.

Medborgarrätt kan endast den ha som är medlem av folkgemenskapen (Volksgenosse). Volkegenosse kan endast den som är av tyskt blod oberoende av konfession (tro, kyrkotillhörighet). Ingen jude kan därför vara Volksgenosse. Den här punkten är lite krånglig och motsägelsefull så som nazism ofta är.

Den som inte har medborgarrätt kan endast vistas som gäst i Tyskland och skall vara underkastad utlänningslagarna.

Rätt att besluta i frågor statsledning och lagstiftning tillkommer endast personer med medborgarrätt (…) Vi bekämpar det korrumperade parlamentariska systemet som enbart tar hänsyn till partitillhörighet och inte till karaktär eller duglighet.

Vi kräver att staten tar på sig ansvaret att sörja för arbete och existensmöjligheter för i främsta rummet personer med medborgarrätt. Om det inte är möjligt att livnära hela befolkningen så skall personer av främmande nationalitet (utan tysk medborgarrätt) utvisas ur riket.

All vidare invandring av icke-tyskar skall förhindras. Vi kräver att alla icke-tyskar som efter den 2 augusti 1914 invandrat till Tyskland omedelbart skall tvingas lämna riket.

Man behöver inte jämföra med SD:s partiprogram. Det räcker med att lyssna på vad de faktiskt säger. Och SD vill ju bli lyssnade på. De säger att judar och samer inte är riktiga svenskar. De säger ibland att abort är mord. De är ofta homofoba. Deras partiledare uttrycker sig exempelvis så här:

”…en social, kulturell eller ekonomisk belastning.” Jämförelsen med Hitlers gamla program är inte långsökt. Långsökta är däremot påståenden som gör gällande att partiet gjort upp med sin människosyn.

Behöver jag fortfarande förklara mig? Okej. Jag gillar inte SD för att de lever på att…

…försöka locka fram det inre svinet hos människor.

…de ställer människor mot varann.

…inte vilja dela med sig.

…inte tolerera avvikande åsikter.

…förakta svaghet.

…betona ett avgränsat kollektiv.

Det är i grunden ett rasistiskt parti som längtar tillbaka till ett Sverige som aldrig funnits. Partiet utgör en säkerhetsrisk på grund av kopplingar till Ryssland och andra auktoritära regimer. Respekten för etablerade fri- och rättigheter är svag.

Det är möjligt att det gynnar SD att uppfattas som en underdog som behandlas illa av ”etablissemanget” som exempelvis i debatten i Aktuellt. Jag vill ändå inte samarbeta med någon som accepterar dem, jag köper inte argumentet att en borgerlig regering ska vila på deras stöd – för då är det inte längre en borgerlig regering. Jag är stolt över att politiker som Annie och Hultqvist kliver fram och synar dem. Det borde fler på den nivån göra.

Så till sist jag själv. Det finns väl en fyra-fem lokala SD:are jag regelbundet träffar i kommunstyrelse, fullmäktige och kultur- och fritidsnämnd. De gör inte mycket väsen av sig, en är dessutom en gammal elev. Jag hälsar i förekommande fall för så är jag uppfostrad att göra. De får rösta hur de vill, självklart. Vi i C samtalar inte med dem utöver allmänna artighetsfraser, jag bemöter deras inlägg när dessa är uppenbart människofientliga.

Jag tolererar alla. Men den populism som nu sveper över världen kan inte, får inte, stå oemotsagd. Det är – för mig – SD som är det främmande, det ovana. Vi måste hitta ett sätt att samexistera, självklart, men inte genom att enbart de ska få säga, göra och verka. Vi andra har samma rätt, dörren svänger åt två håll.

Jag utnyttjar min demokratiska rättighet att inte hålla med, att argumentera emot, att inte samarbeta. Den röda linjen går vid ”sprungen ur nazism”. Om grisen och läppstiftet anses olämplig som metafor – hur fungerar liknelsen med en läckande båt? Om havets botten är Förintelsen har SD förvisso byggt en vacker farkost. Den gnistrar och blänker, den verkar osänkbar. Men synar man skrovet upptäcker man att den läcker. Här och där sipprar antisemitismen in och det är allas vår uppgift att täppa till läckorna och samtidigt spana efter isberg vid horisonten. Att i tid stoppa bygget av regalskeppet Wasa.


Får inte Tiggarens tal en ny laddning i dessa tider?

Det bästa Strömstedt gjort. Tittar man på antalet tummar och deras riktningar får man en fingervisning om polariseringen.

Ett studenttal av mig, i Coronatid, präglat av min människosyn.


Källor

Cartledge ”Sparta”

Queckfeldt ”Romerska kejsardömet”

Hitlers vålnad

Alla hjärtans dag. Eller några hjärtans dag? Kanske passar bloggens tema illa just idag. Men jag har inte kunnat släppa debatten mellan Hultqvist och Åkesson. Kanske är den ett uttryck för något större i vårt tid.


Jag skrev nyligen en debattartikel som inleddes med orden: det är skillnad på sanning och på vad någon anser vara sant. Det är väl närmast en filosofisk fråga det där med sanning. Trump anser exempelvis att valet blev stulet från honom utan att presentera något som stödjer det. Den som till äventyrs kände sig träffad av artikeln vägrar ändå att erkänna någon av dess poänger utan fortsätter envist på sin väg. Det får man i en demokrati.


Jag arbetar med konspirationsteorier i en av mina kurser. Eleverna får välja en för att källkritiskt granska. Quanon är högaktuell, vaccinets påstådda skador är ett annat exempel. Min favorit är den tyska staden Bielefeld som i själva verket inte existerar. Jag menar: känner du någon därifrån? Har du någonsin varit där? Känner du någon som varit där? Mm, just det. Oturligt nog valde staden att bemöta dessa påståenden om sin existens. Den första april. Ibland överträffar dikten sanningen.

Men det är allvarliga saker, detta.

En annan myt är att Hitler överlevde kriget, att han efter 1945 setts i bland annat Sydamerika. Vad som hände i och kring bunkern i Berlin de sista dagarna är tämligen väl känt. Flera vittnen, bland annat Hitlers sekreterare Traudl Junge, har utförligt redogjort för detta. Efter självmordet den 30:e april 1945 dränktes kroppen i bensin och brändes i rikskansliets trädgård. Det som inte brann upp förstördes strax efter av sovjetiskt bombardemang.

Någon kropp stod inte att finna och Stalin, som var mycket intresserad av sin diktatorskollega, trodde först att Hitler lyckats undkomma. Efter noggranna undersökningar hittades slutligen delar av käken. Att kvarlevorna var Hitlers fastställdes av tandspecialister en tid senare.

Kvarlevorna lades i en cigarrlåda och flögs till Moskva. Det skojades friskt på planet och fördes samtal med Führerns käke. Vad kvarlevorna därefter tog vägen är det ingen som med säkerhet vet. Någonstans har jag läst att de spolades ner i Moskvas avloppssystem.

Sovjets officiella hållning var att man fann resterna av makarna Hitler den 5:e maj 1945. Kropparna lades i två kistor som flyttades runt till olika platser i området kring Berlin för att slutligen eldas upp och askan kastas i Elbe först 1970. Om det var rätt kroppar de fann i bråten runt bunkern går naturligtvis inte att med säkerhet säga.

Vilken variant som är den rätta går inte heller att säga vilket givit påståendet att huvudpersonen iakttagits efter 1945 möjlighet att smyga sig in i ledet längst bak.


Jag såg i veckan den omdiskuterade debatten mellan Peter Hultqvist och Åkesson. Jag har grunnat. Jag somnade sent. Kanske var det dumt att uttrycka sig som Hultqvist. Kanske var det inte smart. Kanske handlar allt om teori. Men jag måste säga att jag sympatiserar djupt med det genuina engagemang han visade – något jag saknar hos många politiker idag.

Varför slipper Åkesson svara på det Hultqvist, låt vara upprört, frågar honom? Om Hultqvist ska svara för ett olämpligt talesätt ska väl Åkesson svara för partiets uttryck om samer, judar och abort? Och vad var det för märklig efterföljande analys? Spelteori? Här får SVT underkänt. TV4 nämner jag inte ens. P1 hade klarat det mycket bättre (antar jag).

Det är möjligt att Hultqvist härigenom gjorde om Palmes misstag från 70-talets tv-sända debatter: det som fungerar live får motsatt effekt genom tv-rutan. Men jag tänker på något annat. Är det verkligen exempel på konspirationsteorier att jämföra SD med 30-talets nazister? Har de gjort upp med det där, är partiet okej nu?

Jag har svårt att se det. För själva processen för demokratins fall 1933 rekommenderar jag boken Dödgrävarna, Den sista vintern i Weimarreubliken av Barth/Friederichs och för dagens sverigedemokratiska tankegods hänvisar jag till olika representanters uttalanden om abort, samer, judar och att de vidhåller sin nominering av Trump till Nobels fredspris.


Allt kan inte reduceras till åsikter. En objektiv sanning är något som är sant oberoende av hur vi känner för den. Det är alltså skillnad på vad vi anser vara sant och sanning. Det amerikanska valet blev inte stulet. Bielefeld existerar. Hitler dog 1945 i bunkern i Berlin. Sverigedemokraterna har sagt att abort är mord, att samer och judar inte är riktiga svenskar samt mycket annat som visar att de egentligen inte förändrat sig särskilt mycket.

Det är istället moderaterna och Kristdemokraterna som på riksnivå förändrat sig.


Passion, känslor och kärlek kan ta sig olika uttryck. Hultqvist visade i debatten sin passion och kanske gjorde Åkesson det också. Det finns tillfällen när man inte längre kan fortsätta gömma sina känslor, när man måste visa vem man är. Det är att vara mänsklig. Trots det såg vi alla en mänsklig och en omänsklig insats i debatten. Vem som såg vad, och hos vem, hos kombattanterna, det är vad det hela handlar om.


Fakta finns alltså tillgänglig i alla fall jag refererar till ovan. Hur vi förhåller oss till den är en helt annan sak. Varje tid har sina utmaningar. Vår tycks vara hur vi förhåller oss till information. Hitlers kvarlevor må vara förlorade men hans vålnad vandrar alltjämt runt med tunga steg. Det är ett segt spöke som finner sin föda i vår ignorans, självupptagenhet och okunskap. Det är därför mycket viktigt att berätta för tveksamma att spöken inte finns, att man inte ska tro på dem.


Källor:

Liljegren: Adolf Hitler

Barth/Friederichs: Dödgrävarna, Den sista vintern i Weimarreubliken

Junge: I Hitlers tjänst

Eberle/ Uhl: Hitler, Stalins hemliga dossier

kvackande änder

Två timmar. Så lång tid diskuterade fullmäktige en motion från Vänsterpartiet om att förbjuda stafettlärare i skolan. Frågorna är i lika delar filosofiska som dystopiska. Finns ens sådana? Kommer det att bli som i regionen? Ibland kan det vara svårt att skilja på myt och verklighet.


Sokrates betydelse för filosofin är enorm. Han efterlämnade inget eget material men det finns flera samtida vittnesmål om hans liv och gärning. Dock har det varit svårt för eftervärlden att skilja på fakta och fiktion kring hans person. Viss enighet tycks i källmaterialet råda kring hans utseende, att han ansågs sjabbig, ful och tjock.


Jag är emot stafettlärare. Tror jag. Det beror kanske på vad man menar. När jag gick i skolan fanns en vikariepool som ledningen ringde när någon lärare var sjuk. Det var ju bra. Och faktiskt att betrakta som en sorts stafettlärare.


Sokrates ägnade mycket tid till att diskutera med ungdomar från eliten men det udda var att han inte tog betalt för sina tjänster och hans undervisning innebar att han ställde frågor för att ”likt en barnmorska dra fram de tankar som eleverna gick havande med”. Han menade sig inte själv inneha någon särskild kunskap eller kompetens, han var filosof helt enkelt.


Jag är emot stafettbibliotekarier och stafettbilmekaniker. Tror jag. Det kanske går att utforma på ett bra sätt. Inte som i vården, alltså. Håhåjaja. För och emot. Pro et contra. Några saker är jag emot. Som populism och halmgubbar.


Det finns i stort sett inga stafettlärare i Falun. Uppstår problemet hanterar vi det. Men det är ju precis därför, menar motionens tillskyndare, vi måste stänga dörren i tid! Låt mig därför påminna om Kants kategoriska imperativ: allt du gör ska vara av sådan art att det går att upphöja till allmän lag. Kan inte alla flyga till Thailand får ingen flyga till Thailand.


En prästinna vid helgedomen i Delfi menade att det inte fanns någon visare än Sokrates. Detta förvånade honom till den grad att han frågade ut alla som menade sig ha kunskap – men ingen av dem kunde mäta sig med honom varvid han drog slutsatsen att oraklet hade rätt i den meningen att han ensam förstod att hans visdom inte var något värd. Det krävs två för en tango.


Nu kan man ju tro att den genomsnittlige socialisten i lokala Vänsterpartiet tilltalas av Kant. Låt gå. Men jag, som är liberal, värnar skattebetalarnas pengar i det jag anser att dessa inte bör slösas på att hantera ärenden som skulle kunna innebära problem. Då får politiken fasligt mycket att hantera. Det är inte samma sak som att mena att politiken inte är framåtsyftande.


Sokrates menar att moralisk kunskap och dygd är samma sak: den som vet vad som är rätt kan inte göra fel. Gör någon ändå fel beror det på att hen inte vet var som är rätt och därför behövs utbildning, inte straff. Denna lära kallas den sokratiska paradoxen.


Själv menade sig Sokrates styras av en inre gudomlig röst som hindrade honom från att begå fel. Men fiender skaffade han sig genom sin förmåga att punktera människors anseende. Vid 70 års ålder anklagades han för gudlöshet, att införa främmande gudar och att förstöra Atens ungdom.


En halmgubbe är en form av medveten argumentationsteknik där debattören först bygger upp en nidbild av någon eller något och sedan argumenterar emot denna nidbild. Den förvrängda bilden framstår som alldeles absurd och blir lätt att argumentera emot. Syftet är ofta att förflytta fokus.

Vill ni ha det som i stafettsystemet i regionen!


Platon var närvarande vid rättegången och har återgivit den. Sokrates försvar gick ut på följande:

Om han förlett ungdomen – vem förbättrar då de unga? Domarna? Folkförsamlingens ledamöter? Varenda atenare utom just Sokrates? Så bra för ungdomen, isåfall. Det är bättre att leva bland goda än dåliga människor eftersom de dåliga kommer att skada oss. Alltså kan han inte medvetet velat skada ungdomen och borde, om han nu ändå gör det, undervisas och inte straffas.

Han funderar över om anklagelsen om gudlöshet gäller ateism eller införandet av falska gudar. Det är ju motstridiga ståndpunkter. Vad gäller anklagelsen om ateism anser han sig ha fått sitt uppdrag (som filosof) från Gud (Apollon, kanske) och att ett verkligt förräderi mot Gud vore att överge sin post i rädslan för döden. Hellre än att riskera en sådan misstanke svarar han

Atenare, trots all min kärlek och vänskap till er lyder jag hellre guden än er, och så länge jag har förmågan kommer jag aldrig att sluta upp med att filosofera, förmana er och undervisa vem av er jag träffar på

Sokrates vägrar göra som många andra och visa upp gråtande anhöriga för att väcka rättens medlidande – han eftersträvar rättvisa, inte nåd. Han fälldes med en knapp majoritet. Åklagaren krävde dödstraff men den anklagade hade möjlighet att föreslå en alternativ dom. Han föreslog både mindre seriöst pension och sedan mer seriöst ett bötesbelopp – vilket avslogs.

Sokrates menade efteråt att han lätt kunnat utforma försvaret så att han skulle kunnat frikännas men att detta vore att svika sina principer och därmed under hans värdighet, han är minsann beredd att möta döden:

nej, medborgare, det är sannerligen inte svårt att undfly döden! Det är mycket svårare att undfly den moraliska uselheten, den löper på snabbare fot än döden

Han funderar: är döden en drömlös sömn? En sådan sömn är mer välsignad än de flesta nätter och dagar i livet. Är döden en resa till en annan värld? Så underbart, att få möta de ärorika döda och samtala med Homeros!

Själv är jag beredd att fö flera gånger om det är sant.

Sokrates har många frågor att ställa till äldre tiders stora män och kvinnors och där lär ingen avrättas för att han ställer frågor, menar han och avslutar avslutar

Nu är det dags att gå, jag till döden, ni till livet. Vilken väg som är bäst är okänt för alla utom för guden.


Tänk om vi kunde lära oss av stafettsystemet i regionen och undvika de misstag som skett där. Vi kunde via ett stafettsystem få fler vuxna i skolan, få in människor som står utanför arbetsmarknaden utan att samtidigt dränera systemet. Erfarenhet, lärande, utveckling.

Kanske. Poängen är att vi inte vet. Förbud in blanco är inte den liberala vägen framåt. Det är en dödsdom för kreativiteten. Det går att utveckla system utan att göra om gamla misstag – något som ytterkanten verkar ha svårare med.

Två timmar tog just den debatten. Själva mötet pågick 13.15- 19.15. Kanske inte så lång tidsrymd, ändå. Sen fick jag jobba lite med mitt andra jobb. För, kära elever, så länge jag har förmågan kommer jag aldrig att sluta upp med att filosofera, förmana er och undervisa vem av er jag träffar på.

Kanske är vi inget annat än kvackande fåglar i en iskall å. Men somliga av oss gonar oss i solskenet

Relaterade blogginlägg

Titanic

Jäkla Sokrates

Sokrates försvarstal

Kants imperativ


Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

filibustern

Filibuster är en term som avser en politisk taktik att förhindra eller fördröja en omröstning genom att någon, vanligen från minoriteten, håller extremt långdragna anföranden. Fenomenet förekom redan under antikens Rom och i senare tid USA. Rekordet är från 1957 och ligger på drygt 24 timmar.

Jag pratar mycket. Jag uttrycker mig än här, än där. Håller lektioner. Skriver debattartiklar, håller anföranden. Syftet är inte att ge information, de flesta har redan tillgång till allt för mycket av den varan. I synnerhet mina elever. Nej, mitt syfte är ett annat.

Mitt jobb går strängt taget ut på att göra mina elever anställningsbara och redo att hantera livets förändringar. För livet innehåller sådana och det kommer framtidens arbetsmarknad att göra i än större grad. Vi som ockuperar samma arbetsplats i över två decennier är en utrotningshotad art.

Elevens förmåga att hantera olika situationer i livet utvecklas inte genom att jag förmedlar fakta utan snarare genom strävan efter att hjälpa till med hur man kan lära sig att sortera fakta. Att skilja mellan viktigt och oviktigt, att kunna foga samman olika delar till en helhet.

Länge, ja, under tusentals år, har livet inneburit att människan först under en tid samlar erfarenheter som man under återstoden av livet sedan tillämpar. Den skola jag själv gick i fungerade så. Men det räcker inte.

Pepparkaks-Trump

Det räcker numera inte att som övning ge eleverna en viss mängd information med uppmaningen att tänka själva. Så som skolan tycks fungerat en tid, ja, hela 2000-talet faktiskt. Kritiskt tänkande är förvisso viktigt men knappast något man lär sig av sig själv. Inte heller kommer förmågan att samarbeta med människor man inte valt eller hur man kommunicerar väl eller är kreativ automatiskt. All information jag förmedlar i klassrummet slår man lätt upp, men innebörden av ovan nämnda förmågor är inte lika lätta att googla efter. Avgörande förmågor.

Detta förhållningssätt präglar allt sedan hösten 1998 min pedagogiska idé. Om det är något jag är stolt över i min lärargärning så är det denna tidiga lärarinsikt. Den har, törs jag påstå, varit framgångsrik. Den gäller än. Kalla mig old school men jag föreläser. Jag ägnar mig med liv och lust åt det som min lärare på lärarhögskolan med läpparna krökta av förakt kallade tankbilen.

För tänk efter. Förmågan att hantera förändring, att hantera okända situationer är, och kommer definitivt framöver än mer att bli, den viktigaste förmågan i en människas hela liv. Sådant får man inte hjälp med på universitet, det förväntas man redan kunna när man kommer dit.

Knappast något jag lärde mig i skolan

Detta synsätt präglar även diverse insatser jag gör inom politiken. Jag har (massor av) synpunkter på hur ett gott politiskt samarbete bör se ut, hur länge politiker bär prata, vad vi säger och hur vi uttrycker oss om varann. Vissa misstar detta förhållningssätt för självbelåtenhet eller arrogans. Men det är det inte. Det är läraren i mig som talar. Det är min strävan att vilja främja kritiskt tänkande, samarbete, kommunikation och kreativitet som kommer till uttryck.

Men visst, jag misslyckas ibland. Helst inom politiken. En sak vet jag emellertid säkert. När mitt liv skakades i grunden var det dessa förmågor som utgjorde skillnaden mellan fortsatt liv eller gå under.

(I Kiruna håller man på att flytta stadens centrum på grund av rasrisken i den djupa gruvan. Det slog mig att detta är en perfekt metafor för mitt liv.)

Tiga är måhända guld. Bör man förresten hålla tand för tunga eller tunga för tand? Man får hursomhelst i allt som livet utsätter en för ständigt använda sin kreativitet, samarbetsförmåga, kommunikationsförmåga och kritiska tänkande. Improvise, Adapt and Overcome för att låna en militär term.

Äntligen stod Fredrik i talarstolen

Till havet, till havet! Där vita måsar ljuder och vindarna blåser och vita skummet sjuder. I väst, långt i väst syns runda solen falla. Grå skepp, grå skepp, hör du dem kalla, mitt folk som rest före mig dit jag ämnar fara? Jag skall fly, jag skall fly skogens trygga vara, ty våra år förklingar och dagen går mot natten. Ensam skall jag segla ut och korsa vilds vatten. Långa är vågorna som mot Sista stranden svallar, ljuva är rösterna från Svunna ön som kallar, i Eressea, i Alvhem, fördolt för alla andra, där löven inte faller: där skall vi evigt vandra!


Bla bla bla.


Källor:

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Wikipedia

Tolkien: Sagan om konungens återkomst (Legolas)

bild 84 – in fidem

Betyder till bekräftelse eller tillstyrkande av riktigheten. Så står det ibland i äldre protokoll, invid sekreterarens underskrift. Och vi vet ju att ingen sanning är given utom den som finns nedtecknad i sekreterarens protokoll. Det talade ordet är som bekant allt för flyktigt.

Jag behöver vila. Återhämtning. Visst rör jag på mig och tränar regelbundet men få saker är så avslappnade som att tillbringa många timmar i arkiv. Så kom det sig att jag nyligen gav mig ut på en fantastisk resa in i Faluns fullmäktige – fast för hundra år sedan (1918-21). Det var stora och spännande frågor som intresserade vår stad under denna dramatiska tid som slutet på världskriget, Spanska sjukan och den moderna demokratins genombrott innebar.

Ska det nybildade Systembolaget få sälja rusdrycker i Falun och isåfall på vilka villkor? Man beslutar om kommunalt vatten och avlopp för Gammelvägen och Främby. Fattigvården, eller ”slumverksamheten”, får anslag. Diverse yrken, som poliser och lärare, får lönepåslag på grund av ”rådande dyrtid” (lysande! ((Min notering)).

Man vill etablera ett ”epidemisjukvårdsjukhus” i närheten av befintligt sjukhus, gärna på andra sidan Svärdsjögatan (Lallarvet), man får förmoda att orsaken var Spanskan. Men är 15 kronor kvadraten rimligt?

Jag hann bläddra lite i rättegångsprotokoll från 1743 också

Man funder över att organisera nya valkretsar – möjligen beroende på den allmänna rösträttens införande. Ett av nutidens oppositionsråd Jonas Lennerthsons farfars far, Carl, köper en tomt av kommunen – öster om Ornäsgatans förlängning men norr om Rödfärgsgatan – för att underlätta logistik för Falu Mekaniska AB. (Det ryktas att han var bondeförbundare ((min anteckning)).

Man diskuterar brandskyddets utformning och det vimlar av revisionsberättelser, bland annat från nykterhetsrörelsen. Man beslutar att anslå medel för att bygga om Ryggåsstugan i Stadsparken (och det blev ju bra! Heja Fullmäktige 1919! ((Min notering)).

Före
Efter bilder Falun.se

Villkoren för vedkupongernas inlösen formuleras, beslut fattas om uppförande av ”villor av Vansbrotyp”. Tyvärr beslutas också om plantering av kalmarkerna vid gruvan. (Nej! Vi vill ju anno 2020 bevara miljöerna i världsarvet intakt! Om det brydde sig Fullmäktige för hundra år sedan föga. ((Min notering)).

Föreslås båtbrygga i Faluån mellan Falubron och Kristinebron. Fru Hanna Saxin väljs in i fullmäktige sedan en manlig partikamrat avsagt sig platsen. Är hon månne första kvinna i stadens parlament? (Men från vilket parti? Det framgår inte. Däremot att hon ”hälsades välkommen av herr ordföranden”. ((Min notering)).

En änka söker tillstånd för ”utskänkning av pilsnerdricka” men får avslag då hon tidigare haft denna rätt men inte nyttjat den varför Fullmäktige nu möjligen anar argan list alternativt ugglor i mossen. Och nykterhetsrörelsen är stark.

En av Faluns bästa platser. Arkivcentrum. Ljungberg håller nog med från sin upphöjda väggplats.

Jag kommer sent hem, men styrkt till kropp och själ, och berättar hänfört om mina äventyr. Vildvittrorna iakttar mig uttryckslöst. Pappa du är så otroligt nördig att du nästan är swag. Nästan. Nå, jag tar vad jag får. Vi laddar alla upp på olika sätt.

På torsdag är det ”Evighetsfullmäktige” (möte utan stopptid) och jag tröstar mig med att om hundra år kanske någon finner samma nöje som jag i att studera det protokoll jag på torsdag är med och utformar.

In fidem

Fredrik Adolphson


Relaterade inlägg:

SVBK

Kommunikation


Källor:

Stadsfullmäktige i Falun, handlingar, 1918-21, Arkivcentrum, Falun

duchamp

Vad är kultur? Vem avgör det?

Förr ansågs konsten som given av Gud. Medan konsten ansågs gudomlig var författaren, musikern eller konstnären utlämnad till olika välgörare eller mecenaters godtycke för sin överlevnad. Idag antas den som utövar konst utnyttja sin inre röst, komma i kontakt med sina känslor, för att lyckas i skapandet. Himlakropparnas rörelser, änglarnas röster eller gudomlig nåd anses inte längre av majoritetssamhället ha med saken att göra.

Hur kulturlivet ska överleva och utvecklas är den moderna politiska dimensionen av frågan. Den hänger faktiskt ihop lite, påstår jag, med kulturens definition.

Idag finns ingen allmän objektiv bedömning av konst. I vår tid handlar det istället om individualitet och känslor. Känslostyrning innebär att om något känns bra – kör på, att konsumenten/väljaren har alltid rätt, att skönheten ligger i betraktarens öga. Vem som helst kan således avgöra vad som är konst.


År 1917 tog en viss Marcel Duchamp en pissoar, döpte den till ”Fontaine”, signerade den och ställde sedan ut den i en konsthall i New York.

Ett historiskt perspektiv kan möjligen intressera. Den medeltida människan hade inte förslösat sin dyrbara tid på nonsens utan avfärdat Duchamp som ett veritabelt pucko. Man kunde lätt avgöra skillnaden mellan konst och konstigt.

I vår tid ses Duchamp som en viktig milstolpe i konsthistoriens utveckling. Tilltaget skapade nämligen stor debatt: är pissoaren konst? För att göra historien kort: svaret på frågan blev att det ligger i betraktarens öga. Tycker du att något är konst så är det konst. Så sent som 2004 valdes pissoaren till 1900-talets mest inflytelserika konstverk.

Bild från Wikipedia

Jag är nu formellt utsedd till ledamot i Kultur och Fritidsnämnden. Jag ska naturligtvis följa min härliga företrädares linje men samtidigt kämpa lite extra för den del av kulturen som inte innebär idrott. Inte för att jag har något emot idrott utan för att jag tror på balans. Ett konserthus av rang, exempelvis, det vore väl något?


Trots att det inte alltid är lätt att avgöra var som är kultur är den viktig. Det är den som gör att vi förmår harvar på, står ut, inuti tillvarons stora, enfaldiga, ekorrhjul. Kultur är människans skönhet. Att få dra en lans för kulturen är vad jag en gång hoppades på inom politiken. Och nu är jag där. Lite läskigt känns det.

Vi far ibland vilse bland all individualitet. I skolan ska eleverna numera lära sig själva, och vad de själva vill, inom politiken är alla individualister. Opinionen svänger på ett ögonblick. Vi godtar och accepterar för att i nästa ögonblick förneka och förkasta. I en sådan värld kan Trump bli president. I en sådan värld försvinner paradoxalt nog individualiteten bakom rädslans förlamande slöja.

Nej, jag vet inte om jag håller med om tanken att allt är konst bara någon tycker det. Jag tror för min del att vi behöver vissa kollektiva ramar att förhålla oss till. Finns inte sådana blir var och ens inre, varje själ, något mycket viktigt. Finns inte den styrkan vänder vi oss nervöst till kollektivet, till andra.

Det hänger liksom ihop. Själen finner sin styrka och uttryckssätt genom den stora ogenomträngliga företeelse vi kallar kultur. Vad som är kultur är som sagt omöjligt att besvara. Men dess vikt för det goda samhället tror jag benhårt på.


Vem är egentligen jag att diskutera kultur? Visserligen vill jag, genom mitt politiska engagemang, se mig som något av en kulturens välgörare – men månne är jag blott en ambulerande pissoar i mänsklighetens tjänst. Men en ganska glad ambulerande pissoar i mänsklighetens tjänst – and that has made all the difference.


Källor:

Harari: Homo Deus

Wikipedia

de profundis

De Profundis är latin och betyder ”från djupet”. Uttrycket kommer ursprungligen från Psaltaren och formuleringen används som bön inom katolska kyrkan. Ur djupen ropar jag till dig herre. Protestanterna säger något snarlikt: Herre hör min bön.

De profundis är också ett (väldigt långt) brev skrivet av Oscar Wilde författat i fängelset efter domen på grund av hans relation med Lord Alfred Douglas, allmänt kallad Bosie. Det anses vara ett av de mest kända kärleksbrev som någonsin skrivits. Det är alltså skrivet till Bosie.

1891 inledde Wilde ett förhållande med den unge adelsmannen Bosie. Det blev mycket stormigt – i synnerhet eftersom homosexualitet var förbjudet. Särskilt Bosies far försökte pressa den berömde författaren på pengar vilken i sin tur stämde honom för förtal. Det hela eskalerade till ett åtal mot Wilde för osedlighet (homosexualitet) och han dömdes till två års straffarbete. Det är under den tiden han skriver De Profundis.

Wilde karaktäriserar i brevet deras förhållande, beskriver Bosies karaktär, deras extravaganta liv och sin egen vilja och svaghet att ständigt göra honom till viljes. Han beskriver även sitt liv som fängslad och identifierar sin situation med Jesu lidande, han ser frälsaren, liksom sig själv, som en romantisk, konstnär.

Fängelsevistelsen var ingen lek med dålig mat, hårt arbete och usla förhållanden i största allmänhet vilket sammantaget kraftigt försvagade Wildes hälsa. Under fängelsevistelsen skadade han även sitt högra öra, en skada som skulle bidra till hans förtidiga död.

Wilde använde tiden i fängelse till att studera bland annat religion. Och han skriver, alltså. Det är ingen liten text han får ihop givet förutsättningarna. Hans vänner försöker ständigt tillse att han ska kunna författa. Och författar gör han. Det blir 50 000 ord i en dramatisk uppgörelse med kärleken och livet med resultat i det som alltså av många betraktas som världens mest kända kärleksbrev.

Wildes ord träffar mig rakt i solarplexus.

Jag försvarar inte mitt beteende. Jag förklarar det. Ur en synvinkel vet jag naturligtvis att jag bara kommer att flytta från ett fängelse till ett annat samma dag som jag släpps, och det finns tillfällen när hela världen inte verkar vara större än min cell, och så full av terror. Fortfarande tror jag att Gud skapade en värld för varje enskild man, och inom denna värld, som finns inom oss, bör man försöka leva.

Jag kunde inte hålla med mer. Och jag skriver också. Naturligtvis inte på Wildes nivå, men jag skriver. Jag skriver mitt personliga De Profundis, ur djupet från mitt innersta. Jag försvarar inte mitt beteende, jag förklarar det. För att jag vill. För att jag kan.


Jag stänger in sorgen, tills bröstet slutligen sprängs

Jag plågar min mun med leenden, tills döttrarna gått till sängs

Jag fortsätter ensam att vandra, den väg vi började gå

För att människorna runt omkring mig sin normalitet ska få

Så rullar det ändlösa vyer förbi min gyllene bur

Som bleknande minnen av henne som förvandlade moll till dur

Många är vi som reser i en stor och rymlig kupé

Vi stirrar ut genom fönstret men där inget finns att se.

Så ropar vi ut vår fråga, ljudlös, i tågvagnens dån

Vi reser ej längre tillsammans, nej, vi reser helt enkelt ifrån

Jag kan inte lura förnuftet, fast under känslornas skalv

Ändå förmår jag ej bättre nu när jag enbart är halv

Och frågan jag inte vill minnas. Den hinner mig ständigt ikapp

Vem är jag när du ej får finnas? När tiden vi fick var för knapp?


Relaterade blogginlägg

Bosie

CSN contra mundum

För en tid sedan gjorde jag mig skuldfri gentemot CSN.

Inte för att skryta (eller jo, kanske lite för jag är faktiskt mycket stolt över det) men vårt mellanhavande ledde till examina från två olika universitet, en högskola samt ytterligare några strökurser här och där (mångkulturellt lärande, som det hette på 1990-talet, samt diplom från franska vinakademin, minsann).

Diplom från franska vinakademin, minsann

Eller som en 90+ande släkting till Malin uttryckte det när jag skulle presenteras för den jämtländska släkten inför vårt bröllop: åhå, en studerad karl. Så trevligt! Men, la han till samtidigt som han gav mig ett varmt och rejält handslag som drog ner den sturske Uppsalastudenten till en mer välbehövligt jordnära nivå, farfar var visst bonde? Glöm inte det.

Jag har i möjligaste mån försökt stanna kvar på, i, eller bevara något av, den jordnära nivån för det är allt bra gosigt därnere i myllan. Och jag är ju studerad, bevars, jag har alltid en livlina att tillgå.

Hursomhelst, faktum kvarstår: studielånet är det bästa lån jag tagit för tänk vilken avkastning jag fick på det! Tänk vilken avkastning Sverige fick! Examen. Bildning. Jobb. Den stora kärleken, familj och god, livslång vänskap.

Det där lånet möjliggjorde allt jag har och allt jag är.

Jag har nu arbetat och verkat, betalat skatt och utbildat tusentals elever under dryga två decennier. Deltagit i föreningslivet, betalat medlemsavgifter för mig och mina barn, engagerat mig i demokratin. Och lånet är alltså avbetalt, jag är skuldfri.

Får jag vara frisk ämnar jag fortsätta arbeta och bidra så långt upp i ålder jag förmår. Så: tack CSN. Tack Sverige. Vilken ynnest. Jag hoppas och tror att jag visade mig värd investeringen. Tack för ni trodde på mig, det var den avgörande skillnaden.

Kanske tillhör en potentiell läsare kategorin som hade skänkt mig en gillande tumme om jag slutat här. Men nu kommer fortsättningen som, gissar jag, kommer att få en stor del av potentiella gillande tummar att förvandlas till arga, röda emojier.

(Här kan det dock vara värt att påminna sig om att tumme upp från kejsaren på arenan innebar döden för den besegrade, upp med svärdet, medan tumme ner innebar barmhärtighet, att vinnaren skulle sänka garden.)

Den ekonomiska skulden är alltså återgäldad men inte samvetets skuld.

Jag tror på utbildning i alla lägen. För att främja utveckling, såväl personlig som samhällelig, för att lösa problem, minska våld mot kvinnor, lösa klimatkrisen, minska kriminaliteten – you name it. Utbildning är nyckeln till allt, i teori och praktik.

Jag förstår rent intellektuellt att Sverige inte kan ta emot all världens flyktingar. Men vi kan ta hand om dem som redan finns här, och som ofta har befunnit sig här i flera år.

Jag träffar några av dem varje dag. Som trots att de bär all världens sorger och oro på sina axlar envist kämpar på. Alla klarar inte pressen. Men vissa gör det. De som inte gör det försvinner ofta in i samhällets undervegetation. De som kommer ut därifrån, om de någonsin gör det, är ofta förvandlade till någon som får mig att sätta det samvetsgrant utvalda vinet i vrångstrupen.

Min egen resa tycks mig tämligen futtig vid en jämförelse.

Sverige! Ge oss som jobbar med utbildning på olika nivåer samma möjligheter som kom mig till del när jag var ung. Satsa på dessa barn, ungdomar och vuxna. Låt dem stanna. Utbilda dem. Det kommer att ge oss en fantastisk avkastning. De kommer att göra oss stolta.

Jag tror vi alla då och då behöver ett gediget, varmt och rejält handslag som drar ner något av det sturska inom oss till en mer välbehövligt jordnära nivå och som påminner oss om vad vi en gång var.

Min resa är inte på något sätt unik. Jag är en hyfsat normal människa som tack vare samhällets hjälp lyckades förvalta mina förmågor. Min skuld till CSN är betald men paradoxalt nog har lånet på samvetskontot vuxit i motsvarande takt som studieskulden minskat. Hur skulle jag någonsin kunna neka någon möjligheten att göra samma resa som jag? Hur skulle en sådan resa någonsin kunna vara något dåligt?

Jag tror inte någon kan ge mig ett enda argument som övertygar mig om motsatsen därvidlag. Det tummar jag på.

Som det står skrivet: det är lätt att vara ovänlig och elak. Att hålla på reglerna. Vänlighet, generositet och godhet som livsstil kräver dock verklig styrka.

Och apropå utbildning – ska vi problematisera den?