fallasi

Hur ska man rösta, egentligen? Vilket parti är bäst? Kan man bilda regering med stöd av SD? Ska vi tillåta vinstdrivande aktörer i skolan? Hur kämpar man mot något som inte finns samtidigt som man attackeras från alla håll?

Fallasi avser inom retoriken en sorts argumentationsfel, eller bedrägligt argument, något som kan verka riktigt men som inte är det. Exempel är ledande frågor, åldersargument utan relevans och misstänkliggöranden. Fallasi kan användas som retoriskt vapen för att minska debattmotståndarens trovärdighet. Ibland görs det medvetet för att lura en motståndare.

En fallasi är en slutsats som bygger på felaktiga premisser. Något som inte fungerar i det aktuella sammanhanget. Slutsatsen som dras följer inte av det som sagts tidigare, hela resonemanget bygger på felaktig grund. En människa måste exempelvis inte vara lycklig bara för att hen ler. Ett sådant påstående kan, men måste inte, vara en fallasi.

Mandatperioden närmar sig sitt slut. Det är dags att göra upp med min syn och mina påståenden om SD. Jag lovade inför förra valet att hålla koll på på partiet. Ta replik och rösta emot om rasismen blev uppenbar. Så hur har det blivit?

Det ska sägas på en gång: min räckvidd är lokal. Förutom en och annan anonym (ofta aggressiv) person på twitter begränsar sig det jag ser av partiet till nämnd, kommunstyrelse och fullmäktige. Problemet är att det är stor skillnad på riks-SD och den lokala avdelningen. Någon enstaka gång har det kommit förslag som, enligt min uppfattning, präglas av uppenbart människoförakt. Annars: inget. Nada. Rien. Emptiness.

Fast SD är kanske inte helt tyst, ändå. Det har då och då faktiskt kommit något inlägg eller förslag. Emellanåt är förslaget dock märkligt, ibland faktiskt obegripligt. Vissa av förslagen skickas ut från Stockholm (tror jag eftersom de dyker upp på flera håll i landet). I nio fall av tio röstar man med oss i alliansen. Ledande företrädare har uttryckt att på riksplanet gillar de inte Centerpartiet men här i Falun är vi tydligen okej.

Att kämpa mot något som inte finns. Hur menar jag? Jo, det finns på det hela taget inget att förhålla sig till. Inga större politiska förslag kommer från lokala SD, knappt en egen budget, inga debattinlägg eller debatt i fullmäktige, kommunstyrelse eller nämnd. Blir de utmanade svarar de oftast inte. Partiet vill inte växa mer för de har inte företrädare att fylla platserna. De flesta av de fyra, fem individer jag återkommande träffat på möten under fyra år verkar vara vanliga, hyggliga människor. Vanliga, hyggliga människor med åsikter jag inte kan fördra. De är som en leende, iskall skugga av gänget i Stockholm.

Det som däremot finns att förhålla sig till är övriga oppositionens försök att göra hela SD-frågan borgerlig. Det som i dagligt tal kallas för att brunsmeta. Här är ett lokalt exempel. Men SD är inte ett borgerligt parti. Deras politik inte sällan lik socialdemokraternas och de är lika stora som S i LO-kollektivet. Men hoppsan, nu riskerar jag ju själv att dras med i brunsmeteriet. Allt medan SD sitter på läktaren och i tysthet iakttar medan vi och de andra beskyller varandra för att vara mest lik dem. Bisarrt. På riksplanet är det tvärt om. Där tävlar Ulf och Ebba om tillintetgöra Centerpartiet i sin iver att få makten. Är det inte det som är S gamla paradgren? Makten framför allt. Nå, alla partier strävar efter makt, så låt gå.

Regering med SD. Nej. Vinster i skolan. Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte vad, eller vem, som är, har, rätt i dessa frågor. Det känns faktiskt lite skevt, alltsammans. Som att premiss och slutsats inte hänger ihop. Jag känner desillusionens kalla fingrar massera mina fötter, förvirringens mara som rider mitt sinne. Det är obehagligt.

Hur kämpar man mot något som inte finns samtidigt som man attackeras från alla håll? Jag vet inte. Det enda jag har att förhålla mig till är att man får rösta och samarbeta, eller inte, som man vill.

Jag tror inte Centerpartiet är felfritt. Vi kan förbättra oss inom en mängd områden. Som vår skolpolitik. Jag hoppas därför vi kan fokusera på viktiga frågor, som skolan. Jag vet, på ett ungefär, vad alla partier i fullmäktige vill i Falun inför kommande mandatperiod. Alla utom ett. Lokala SD är fortfarande svaret skyldig. Däremot känner jag partiets rikspolitik och den får mig att rysa.

Jag förmodar att det är svårt att föra debatt med och i ett parti som inte vill.

Det finns inget parti som är bäst. Man får rösta på det parti som ligger närmast. Eller som far säger: var och en får följa sin väg. I slutet av den vet man hur det känns.


Källor:

Eriksson: Retorikens grunder


Relaterade blogginlägg:

Jaccuse

spinna, spann, spunnit II

Det stundar till val och strategerna har bråda dagar.

Man har ett ansvar. För normer i samhället, för hur vi uttrycker oss, för vad vi delar på nätet, för om vi jamar med, skrattar åt det sexistiska eller rasistiska skämtet, för om vi tittar åt andra hållet när någon far illa.

Ett brutalt överfall på en liten flicka. Det går bara några dagar sedan kommer en politisk kampanj från kristdemokraterna där de skyller det inträffade på socialdemokraterna. Jag borde inte gå i fällan och ge uppmärksamhet åt sådant. Det har ju annars varit sverigedemokraternas grej att skapa och sprida fruktansvärda budskap. Varje gång går vi på det, vi upprörs, delar och klickar. Detta utspel från kristdemokraterna är sannolikt det mest smaklösa jag sett. Iallafall från ett något annat parti än SD. Jag undrar: vem i hela friden på partiets kampanjkontor som kläckte idén att man skulle exploatera ett överfall på ett barn för att nå politisk framgång? Hur började det? Hur tänkte de när de bestämde sig för att köra detta budskap?


Spin doctor är en amerikansk term. Ursprungligen är spin lånat från basebollens värld och avser förmågan att skruva bollen så den ser ut att få en annan bana än den verkliga. Detta gör det svårare för motståndarna att träffa den med slagträt. En annan beskrivning är att man vilseleder för att få ut det aktuella budskapet på ett så gynnsamt sätt som möjligt. Det hela må uppfattas negativt men är ett faktum för alla partier, organisationer, myndigheter och företag. Alla har i varierande grad pr-avdelningar och spinndoktorer.

Dick Morris var en av de viktigaste strategerna när Bill Clinton återvaldes som president 1996. Det såg inför valet dystert ut men Morris gjorde ett lysande strategiskt arbete. Clinton vann med god marginal. Utgångspunkten i Morris plan var den misstro som fanns mellan människor och politiker. Morris drog slutsatsen att det inte var möjligt för Clinton att bli omvald genom en allmänt positiv image. Sakfrågorna, och konkreta och trovärdiga svar på människors problem i sin vardag, var lösningen. Samt triangulering. Det innebär att man intar en tredje ståndpunkt, mellan två motpoler, i knepiga frågor för locka de väljare som rör sig mellan motpolerna. Morris, som skrivit böcker i ämnet, jämför det med att segla. Det gäller att veta vart man ska men för att nå dit måste man kryssa sig fram med hänsyn till hur vinden blåser.

Sedan dess är det många som anammat triangulering. Det göder ett visst mått av populism, skruvade påståenden och strategi. Jag vet inte om jag, eller mitt parti, har svaren på människors verkliga problem i sin vardag. Men jag kan anföra några frågor som är viktiga för mig: en fungerade skola (vilket kan innebära att ta bort eller reducera vinstintresset), en fungerande integration (vilket kan innebära amnesti), jämställdhet och nollvision mot våld mot kvinnor (vilket kan påverka mäns privilegier). Hur spinner jag dessa frågor? Hur kommunicerar jag, når ut? Hur mycket populism mäktar jag med att skamlöst beslå mina politiska motståndare med? Jag vet inte. En sak vill jag dock säga. Aldrig att jag skulle ta en människas olycka att skylla på mina politiska motståndare för. Om inte annat av respekt för offret och dess anhöriga.

Jag, eller vi, må förlora valet och vi må göra det stort. Det spelar ingen roll, vissa saker gör man bara inte. Det handlar om heder. Thorbjörn har redan formulerat det: ingen politisk position är så åtråvärd att jag är beredd att offra mitt samvete. Jag förfäras över stämningen i rummet där kristdemokraternas kampanj växte fram. Jag värjer mig från avsaknaden av ryggrad när det gick från idé till framställan och förkastar det okritiska trycket på tangenterna som distribuerade det. Var fanns anständigheten? Skäms kristdemokrater, från topp till tå, varhelst ni finns, för detta.


Att vinna val må handla om strategi. Men man har också ett ansvar.


Relaterade blogginlägg:

Spinna spann spunnit I


Källor

Möller: politiskt ledarskap

VM 7 – futurum

”Men, var inte du emot VM?”.

Jo, det var jag. Rätt mycket, för att underdriva en aning. Jag har förövrigt både bloggat och varit politiskt aktiv i så många år att jag, när det kommer till vissa frågor, numera kan leta i de egna arkiven. Det som framgår av dessa arkiv (här på bloggen, alltså) är att jag, åtminstone i eget tycke, varit både konsekvent och konstruktiv i mitt motstånd. Låt mig fortsätta i den andan.

Falun har just, när detta skrivs, blivit utsedd att arrangera skid-vm 2027. Alla är glada, även jag. Men samtidigt undrar jag lite. Låt mig först säga att anledningen till att jag bytt fot, och numera gläds åt VM, är tämligen logisk. Sakerna står ju där. Vi kan det här nu. Låt oss köra. Det har varit min hållning genom processen den här gången.

Mina funderingar gäller, vid närmare eftertanke, nog mest mig själv. Vad har egentligen hänt med mig under mina år som fritidspolitiker? Förr vek jag aldrig en tum från min övertygelse. Numera tycks jag mer som något av pragmatiker. Insikten smärtar. Det är dags att väcka min inre idealist ur sin törnrosasömn.

Det har under mandatperioden förvisso varit svårt att hålla ihop två jobb och en personlig tragedi. Men jag beklagar mig inte. Jag konstaterar. Ytterligare något jag konstaterar är att det är svårt att få en politisk ledning som inte har tydlig majoritet att fungera. Det blir kompromisser. Ändå är jag fast övertygad om att detta varit bättre än alternativet.

Vad det är som skaver? Jo, jag måste få utlopp för mina känslor, agera för det jag tror på och vill. Det är så jag fungerar. Jag vill ha en relaxavdelning på nya badhuset. Jag tycker de föreslagna priserna verkar rimliga. Jag vill utveckla kulturen. Och viktigast av allt. Vi måste få slut på mäns våld.

Och jag tycker alltså att vi ska ha ett VM. Det är trevligt för alla. Men, det kostar insatser. Resurser. Och om det ger vinst och överskott, så som påstås, finns det fler grupper som behöver hjälp och uppmuntran. Kulturskolan är en mycket viktig del för ett utvecklat kulturliv. Fotbollen är ett fantastiskt alternativ för ungdomar som riskerar hamna snett. Bowling gynnar folkhälsan för bland annat en äldre del av befolkningen.

Så, govänner inom parti, faluallians och övriga partier. Jag har ett förslag. Det kostar, enligt chefen för kulturskolan, sex mkr att kapa kön dit. Låt oss göra det. Låt oss också bygga en ny central gräsplan för fotboll och en ny hall bowling på Ingarvet. Det kostar nog mer än att kapa kön till kulturskolan men, sagt helt utan bitterhet, det finns gott om entusiaster inom dessa områden som inte hörs lika mycket som de som verkat för ett vm i skidor 2027.

Jag är inte emot VM. Men tänk att människor minns, ändå. Nej, inte emot, jag vill istället bredda konceptet, mjölka kassakon för att utöka vårt idrottsliga och kulturella utbud här i stan. Man får sällan som man vill. Men det är min önskan.

Aldrig kunde jag väl tro när jag skrev om vm 2014-15 att temat skulle återkomma. Håller jag igång 2027? Lever jag ens?


Relaterade blogginlägg:

Vm 1 (oj, vad arg jag var).

Vm 2

Vm 3

Vm 4

Vm 5

Vm 6

servering på torget

Det diskuteras huruvida en tillfällig (över sommaren förmodar jag) servering ska uppföras på Stora torget i Falun. I min roll som ledamot i Kultur och fritidsnämnden röstade jag nej till detta. I kommunstyrelsen och kommunfullmäktige kommer jag däremot att rösta ja. Hur går det ihop? Vad vill jag egentligen?

Så här är det tänkt. Bild från centrumutvecklaren Lasse Westin

Tillåt mig en liten utsvävning.

En gång för många år sedan besökte jag stora torget i Krakow. Det är ett av Europas största medeltida torg och mycket vackert. Jag köpte ett handgjort schack där, minns jag (vilket medförde ett rejält omak på flyget hem men jag samlar på ju på schackspel så…), fikade, åt och betraktade den vackra Mariakyrkan med anor från 1200-talet. Kyrkan och torget har ombyggts flera gånger genom århundradena. Rum, prång och utsmyckning har förändrats från gotik till barock och vidare moderniseringar har återkommande genomförs. Särskilt de två tornen med olika höjd är intressanta. Legenden säger att två bröder ledde bygget av var sitt torn i en tävling om vem som kunde komma närmast himlen. Samtiden har haft starka åsikter varje gång både kyrka och torg byggts om.


En i mina ögon näst intill magisk plats är torget utanför Pantheon i Rom. Att sitta där i solnedgången och betrakta det antika templet är en obeskrivlig känsla. Nog upprördes samtiden också över detta skrytbygge, detta monument Marcus Agrippa lät resa över sig själv. Inskriptionen över ingången lyder ”Marcus Agrippa, Lucius son, konsul för tredje gången lät bygga detta”. Tack, Marcus Agrippa, Lucius son, för det. Som tempel åt gudar stod byggnaden klar år 27. Alltså bara fyra år innan en viss upprorsledare, Jesus från Nazaret, avrättades i en avlägsen avkrok av imperiet. (Den enes upprorsledare är den andres frälsare.) Även denna byggnad är ombyggd flera gånger och det är nog vid närmare eftertanke tur. Hade templet med tiden inte blivit kristen kyrka, vilket förutsatte den där avrättningen, hade det kanske inte stått kvar idag.


Och så Stora torget i Falun. Jag älskar det. Från äldre bilder framgår att många tillfälliga konstruktioner passerat i revy genom åren. Det är nyckelordet: tillfälliga. För vad använder man torg till? Jo, man samlas, manifesterar, festar, informerar och informeras. En gång i tiden avrättades människor på vårt torg. Under 1600-talet var det byggplats när kyrkan uppfördes. 1743 stod upproret Stora daldansen här och gastade, tivolin kommer och går och under skid-vm delades det ut medaljer.


Så ska vi ha en servering på torget? Såklart vi ska. Vi har ju redan en som säljer glass. Men det följer några tankar kring den uppfattningen. För det första ska vi vara försiktiga med fasta konstruktioner. Tillfälliga, som den här, går bra.

Mina olika ställningstaganden i frågan är inte märkliga. Kultur och fritidsnämnden har endast möjlighet att uttrycka sig ut ett kulturmiljöperspektiv och får därför ärenden på remiss. Att väga samman olika yttranden är myndighetsnämndens uppgift när de fattar beslut. Nämndens yttrande ska vara ensidigt eftersom det är kultur och fritidsnämndens uppgift att påminna om värden som inte annars får så mycket uppmärksamhet. Gärna liv och rörelse på torget, men med varsamhet. Det är vårt budskap.

När jag sitter på liknande platser i Europa, exempelvis utanför Pantheon, och läppjar på något, exempelvis en Limoncello, är det ofta enkla konstruktioner. Stolar och bord direkt på kullerstenen. Kanske kunde vi prova en europeisk variant? Och för guds skull, låt oss slippa bilarna.

Jag ska med glädje ta mig en pilsner på stora torget i sommar. Kvalar jag därmed in som hycklare? Plötsligt kommer jag att tänka på Guy de Maupassant som lunchade i Eiffeltornets restaurang varje dag, trots att han varit så emot dess tillblivelse. Det sägs att han gjorde det eftersom det var enda platsen i Paris där han inte riskerade att få syn på eländet. Annars kan jag hugga till med ett citat som brukar tillskrivas Crassus (en av antika Roms rikaste män) när denne förespråkade måttfullhet: jag talar om principen, inte om mig själv.

Jag har inte hört någon som är emot en servering på torget, inte egentligen. Poängen med ett torg är alltså att det används, att människor vistas där. Är vi försiktiga klarar vi den balansgången och det är i det ljuset man ska förstå kultur och fritidsnämndens och en och annan tjänstepensions agerande.

Jag, Koffe och Jerra demonsterar på Stora torget i mitten på 80-talet

Relaterade blogginlägg:

Lokalhistorisk promenad

Engelbrekt

Djävulens intervall vs Tjorven Bellman

Jag kan ha fel.

Detta är visdom förmedlad av buddhistmunken Björn Natthiko Lindeblad. Samme munk lärde mig att det viktigaste inte är vad man gör utan hur det känns efteråt.

Jag kan ha fel

Djävulens intervall är en samling noter som tillsammans bildar ett intervall. Det kallas också överstigande kvarten. Eftersom intervallet kvart är ett rent intervall så har man valt att kalla tonen mellan kvarten och kvinten för överstigande. Sammantaget ger det en dissonant klang, det låter illa för oss. Kopplingen till Djävulen är medeltida och intervallet var tidvis förbjudet att använda i kyrklig musik. Eftersom det uppfattas som obehagligt att lyssna på används det numera i skräckfilmer och liknande. Själv översätter jag det till när något inte riktigt låter som det ska. Disharmoni. Fast jag kan ha fel, harmoni har inget med saken att göra. Tror jag.

Tjorven Bellmann är enligt uppslagsverket en tysk diplomat och politiker. Jag har inte fel, hon heter faktiskt så. Jag vet inte vad hon gör men hon ser glad ut. Jag fastnade givetvis för namnet. Jag tror faktiskt jag är lite kär i henne.


Fullmäktige i veckan. Jaja, man får i stort sett säga vad, hur mycket eller lite, man vill i talarstolen. Yttrandefriheten medger oss dessutom rätten att måla rondellhundar av profeten. Men med yttrandefrihet följer också ett ansvar. Det finns flera dimensioner i det där. En är att fullmäktige kostar (förra året) 38 619 kronor i timmen. Vad förväntar sig den som står för notan, kunden/medborgaren, för det priset?

Och apropå. Vänsterpartiet, ivrigt påhejade av S och MP, vill, som man uttrycker det, återupprätta medborgarrelationen genom att kommunen slopar begreppet kund eftersom det utgör ”kittet i new public management.”

Det skaver i mig när någon vill ändra i språket för att tillvaron bättre ska passa vederbörandes världsbild. Det blir lätt lite Orwell över det. Men visst, det är långsökt att koppla ihop motionen med diktaturens kreatur. Jag tror och hoppas dock att ingen blir bemött av ordet kund när hen nyttjar kommunens service. För det är ju inte direkt ett varmt bemötande. Istället ska man se kundbegreppet som något som hjälper kommunen att agera på det sätt som är bäst för medborgarna. Snabba handläggningar, vänligt bemötande och proffsigt agerande. To protect and serve. Individen i centrum.

Jag har nämligen upplevt alternativet. Jag växte upp i det. Det var inte alltid roligt. Att försöka flytta fokus i debatten, exempelvis genom att utmåla oss som inte håller med som marknadstalibaner, tror jag säger mer om den som gör så. Det hela klingar hursomhelst illa i mitt lilla öra.

Någon i S menade vidare (från talarstolen) att vi som styr Falun medvetet tar beslut för att skada ungdomar. Man får säga sådant. Men bör man?

Fullmäktige diskuterade situationen i Ukraina. Den senaste siffran säger oss att två miljoner människor är på flykt och att två hundra tusen väntas till Sverige. SD tycker tydligen inte längre att Sverige är fullt och vill plötsligt att Sverige ska gå med i NATO. Ytterligare någon som tycker den plötsliga omvändelsen skaver lite?

När jag gjorde militärtjänst 1990 fick jag lära mig hur ljudet av fallande ryska bomber låter. Ifall. Nu faller de, verkligen. Det finns en särskild plats i helvetet för den som bombar barnsjukhus. Snacka om djävulskt intervall. Men vi är beredda, här i Falun, så gott det går. Inte på bomber kanske men väl på att ta hand om människor på flykt. Tillsammans klarar vi det.


Tjorven Bellmann är ett bra namn. Jag ser det som åtminstone något av ett aptonym (man är vad man heter, typ ekonomen Annika Winsth). Någon kanske tycker att jag raljerar om viktiga, allvarliga ting. Må så vara. För mig är det viktigt med frihet, tolerans, glädje och kärlek.

Jag kan ha fel. Undrar om den som ser mig som marknadstaliban, påstår att jag medvetet tar beslut som skadar ungdomar eller, som Putin, beordrar bomber över barnsjukhus någonsin tänker den tanken. Undrar också hur samma personer känner sig efteråt, när yttrandena och bomberna är fallna. Jag kopplar verkligen inte ihop dem, jag bara undrar.

Livet är ibland komplicerat. Att vara politiker gör det sällan mindre komplicerat. Radion ville i måndags, när signalen ljöd, göra ett inslag om en levande hes Fredrik och någon tipsade om mig som ju var hes efter en dag av sång i Vasaloppet. Plötsligt ändrade radion sig.

Radio Dalarna har integritet

Huvudsaken är inte hur man gör saker utan hur det känns efteråt, alltså. Lärdomen jag drar är att när något klingar lite illa tar jag fram både min inre Tjorven respektive Bellman för att betvinga tillvarons elände. Det funkar nästan alltid. Apropå klinga illa: visst var Bigger than the universe bäst bland alla självlysande tänder.

Men jag kan ha fel. Det kan jag alltid ha.


Källor

Musikteori.se

Jenny Drugge

Björn Natthiko Lindeblad: Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk

Wikipedia


Musik;

1234

Christe eleison (eller Krister Leifson som Dotter 2 brukade säga)

grisbukten

En av de värsta saker som kan inträffa i en grupp är fenomenet grupptänkande. Det klassiska exemplet är när president Kennedy försökte störta Castro genom en iscensatt resning av exilkubaner. Det misslyckades ordentligt och händelsen är känd som Grisbukten.

Hur kunde det gå så som det gjorde? Allt fanns ju på plats: världens starkare militär och kretsen runt presidenten tillhörde eliten i USA. Alla förblindades av presidentens strålglans, ingen såg riskerna med planen. JFK tycktes oövervinnlig, närmast gudomlig. Hela gruppen fick hybris, man såg sig som starkast och smartast medan fienden betraktades som underlägsen. Besluten kom därför att baseras på önsketänkande.

Fenomenet kallas för ”illusionen av enighet” och innebär att man tror att man fattar objektivt korrekta beslut. Inga invändningar eller kritiska röster hörs, personliga tvivel hålls tillbaka, individerna i gruppen är rädda att uppfattas som besvärliga om man reser invändningar. Allt kvävs under kravet på konsensus och skulle någon ändå vara tveksam utses någon annan att diskret prata med vederbörande för att påverka i riktning mot konsensus. I fallet Grisbukten var den personen presidentens bror, Robert.


Jag har länge burit med mig det gamla liberala kravet på statlig skola. Det gör mig tämligen unik som Centerpartist. Jag har hållit fast vid det men inte pratat så mycket om saken. (Jag har förövrigt inte pratat så mycket om skola, alls.) Men så kom jag på ett argument emot. Tänk om det är fel på staten? En totalitär stat får det möjligen svårare om skolan är lokal.


Mer skola. Jag gillar inte uniformerad klädsel. Jag ryser av tanken på skoluniform och tycker det ligger något djupt obehagligt över möjligheten att en skola skulle ha synpunkter på någons kjollängd eller urringning. Det klart, det är väl bara att låta bli att välja IES. Men det är ändå landets största friskola det handlar om. Jag tycker det är att kapitulera inför ”ordning och reda, studiero” om man reducerar den frågan till kläder.


Ska vi fornminnesförklara Stora torget i Falun? Ett av Europas bäst bevarade renässanstorg? Frågan är inte enkel.

Å ena sidan kan man anse att vi inte ska abdikera från vårt lokala ansvar och makt. Å andra sidan kanske det är just därför vi har statlig tillsyn över historiskt viktiga miljöer, de är viktiga för hela Sverige eller världen. Vill man inte ha en orange hamburgerrestaurang i känsliga miljöer kanske man bör tänka till lite. Å tredje sidan kanske man inte vill fråga staten om lov innan man får flytta en kullersten på torget. Å femte sidan kanske torget redan är skyddat genom världsarvet.

Quo vadis, Länsstyrelsen? Vi får väl lyssna, debattera och ta beslut.


Lokala Vänsterpartiet blåser till strid över hur kommunen använder begreppet Kund om medborgarna. Likt Orwell vill de ändra vedertagna begrepp. Låt dem. Jag ska med intresse följa, och kanske delta, i debatten. Och kanske kräva att vi också tar bort begreppet klasskamp?


Olympiastadion i Berlin. En propagandaseger för Hitler. Tänk om världen bojkottat OS, då. Och nu. Jag har inte sett en minut på OS, jag bryr mig inte om medaljerna. Jag är förvisso idrottsintresserad, men helt ointresserad av dessa skammens spel.


Det är lite speciellt att vara lokalpolitiker. Man träffar ju de andra politikerna ofta, under några år är vi kollegor i det allmännas tjänst. Hur vi beter oss mot varandra i offentligheten är en sak, men hur bryr vi oss om varandra privat, om någon mår dåligt? Jag tänker ofta på det. Det har varit tufft för mig under mandatperioden. Men jag har klarat det och vill fortsätta. Jag är glad och stolt över att Centerpartiet i Falun tror på mig och nominerar mig till plats två på den lokala valsedeln.

Vallöfte: jag ska framöver bry mig mer om mina kollegor i Centerpartiet och andra partier på ett personligt plan.


Man kan säga mycket om mig som människa och politiker men gruppstyrd är jag inte. Jag lyssnar på argument, pro ett contra, funderar och förankrar ett ställningstagande utifrån min moraliska kompass. Ibland är jag jobbig att ha i laget, möjligen dryg att ha som motståndare, men min själ är intakt. Jag säljer mig inte för enkel populism. Är någon otrevlig eller kanske rent utav elak brukar jag numera tänka att jag har sett mina barns mor dö i cancer. Vad är den aktuella händelsen mot det? Vad spelar det för roll i det långa loppet? Då bleknar problemet.

Jag tänker faktiskt ofta på JFK, männen runt honom och Grisbukten. Inför varje svårt beslut dyker tanken upp i bakhuvudet. Man måste kunna se både sig själv och omvärlden i ögonen varje dag, svårare är det inte.


Källor:

Möller: politiskt ledarskap

bild 112: val 22

Nu är det klart!

Jag har av falucenterns medlemmar utsetts till att stå på andra plats i valet till kommunfullmäktige 2022. Det är en högre placering jämfört med den inför den senaste valrörelsen då jag återfanns på plats tre. Det känns mycket hedersamt och viktigt på många sätt, till vilket jag ska återkomma.


Först, eftersom jag ibland får frågan, vill jag säga att jag enbart ställer upp i det kommunala valet. Regionen har gott om kompetenta kandidater och att kandidera till riksdagen är inte aktuellt för min del. Det är inte för mig att resa runt i länet för att försöka knipa förstaplatsen på riksdagslistan och om detta mot förmodan skulle lyckas vore det ändå helt omöjligt att jobba i Stockholm. Det i sin tur beror på det enklaste av skäl: att jag vill finnas nära mina barn. Dessutom är Ulrika Liljeberg en lysande riksdagskandidat för länet som jag skulle stå mig slätt emot. Nej, Falun är mitt hem och här vill jag bo.


Att bestämma sig för att kandidera politiskt är inget lätt beslut. Det handlar nämligen om att gå all in. De flesta i min politiska omgivning är på ett eller annat sätt heltidspolitiker. Jag respekterar deras val men samtidigt blir det lite rörigt när jag utöver mina uppdrag arbetar heltid som lärare. Jag beklagar mig inte, det är ett val jag gjort. Och jag vill fortsätta så, det är otroligt givande att vistas i båda världarna. Att inte få undervisa, nej, det vore otänkbart. Detta ställningstagande är väl känt och jag tror inte jag skulle nomineras om det inte också var accepterat. Jag är pappa, lärare och politiker.


Jag har innevarande mandatperiod suttit i fullmäktige, kultur och fritidsnämnden, kommunstyrelsen och dess olika utskott. Det ska sägas att jag, helst i början, haft det svårt av personliga skäl. Men det tog sig med tiden. Jag kan inte direkt peka på någon stor sak jag personligen åstadkommit under mandatperioden. Men jag kan åtminstone säga att jag varit med och fattat många mer eller mindre viktiga beslut. Något bra måste jag väl åstadkommit eftersom det interna förtroendet förnyas.

Jag lyfter i alla lägen kulturen, mer precist kulturskolan, och jämställdheten så ofta jag kan. Jag tror inte på att rakt av okritiskt köpa allt ett parti står för. Man går med i ett parti för att påverka det och det försöker jag. I Centerpartiets fall handlar det om skolpolitiken. Den måste bli bättre, lokalt och nationellt. Jag är som sagt lärare varför det inte är okomplicerat att diskutera skolpolitik. Jag kan lätt avfärdas som part i målet. Jag har förresten själv kritiserat lärare som sitter i Barn och ungdomsnämnden. Skillnaden är att jag har rätt. Skämt åsido, det är inte okomplicerat detta.

HALLÅ, ANNIE OCH GÄNGET. DET ÄR SKILLNAD PÅ UTBILDNING OCH BOLAGSSTYRELSER.


Jag tänker ofta att det gäller att hamna på rätt sida historien. Med Centerpartiets principiella hållning mot extrem politik känner jag mig trygg. Det gör att jag i lugn och ro kan ha synpunkter på exempelvis skolpolitiken. Detta eftersom värdegrunden är intakt hos oss. SD har inte backat en tum från sina åsikter och tävlar i storlek med M. Nu har KD, L och M accepterat dem. SD har vunnit allt och inget förlorat. Det är inte utan att man saknar Reinfeldt, Boman, Westerberg och Svensson.

MEN VI HAR ANNIE.


Allt är inte perfekt vare sig i Sverige eller Falun – men jag tror att det kan bli det. Därför går jag tacksam över förtroendet åter till val. Jag gör det tillsammans med Susanne på första plats, en ledare jag verkligen tror på och är beredd att kämpa för. Vi har olika förmågor, hon och jag, men vi ska nog komma att komplettera varandra väl. Och på plats tre finner vi Jenny, en fantastisk person också hon. Under oss tre finner vi på listan många andra duktiga och engagerade personer.


Med detta gäng ber vi alltså om falubornas förtroende den elfte september. Med risk att låta klichéartad: det är ett viktigt val. Vägen fram till det kommer säkert att bli både tuff, hård, säkert smutsig – men med dessa människor runt mig känner jag mig taggad och trygg. Jag lovar för min del att inte delta i negativt kampanjande utan istället försöka lyfta nivån till en hederlig nivå.

Vi får se hur det går. Nu kör vi!

Jag, Susanne och Jenny

Agneta och Mats

Två av mina politiska idoler, eller idoler överhuvudtaget, är dels min bänkkamrat i fullmäktige, Agneta, och dels det förutvarande kommunalrådet Mats.

Agneta och jag har delat plats i kommunstyrelsens utskott, Mats och jag är numera kyrkopolitiker tillsammans och vi ses alla tre på partimöten. Jag brukar tänka att alla, helst de som är skitsura i största allmänhet men på Centerpartiet i synnerhet, borde hänga lite med Agneta och Mats.

Mats är något av den gamla stammens gentleman. Omtänksam, stark och med en stor portion humor och självdistans. Agnetas politiska meritlista, som är lång, tänker jag här inte närmare beröra. Nej, jag vill istället berätta att jag fullständigt älskar henne på ett allmänmänskligt och själsligt plan. Alltid, när jag kommer flängande med andan i halsen, hälsar hon på mig på sitt glada, lugna och vänliga vis och med en moders omsorg står hon ut med mina infall.

De frågar alltid, båda två, verkligen genuint intresserade, efter hur det står till och hur flickorna mår, påminner mig om att familjen är viktigare än politiken. Dessa båda hedersknyfflar ingår i den exklusiva skara människor som inte glömt vad jag och barnen gått igenom, var vi kommer ifrån. De uttrycker återkommande sin glädje och uppskattning över att jag engagerar mig i partiet och politiken. De är glada för det jag gör, säger de, och har inga synpunkter på det jag inte gör.

Med värme och klokhet uttalar de sig på välmodulerat dalmål (Agneta skulle utan tvekan göra stor karriär som sagoberättare, vilket hon antagligen också gör i den inre kretsen), utan att för ett ögonblick ge avkall på sin integritet, de blir aldrig arga och är alltid pålästa och kunniga. De påminner mig om, var och en på sitt lugna sätt, hur saker är och hur man kan nå fram utan invektiv.

Om jag inte redan visste att de inte är intresserade skulle jag förorda dem som toppkandidater för kommunen, regionen och riksdagen. Och jag skulle kämpa för dem hela vägen. Det är sådana naturliga ledare som man vill följa. Nu är det istället de som kämpar för oss. (Detta ska inte förstås som att jag inte har förtroende för de kandidater som nu står eller kommer att stå i toppen av våra listor, jag uttrycker endast mina känslor för människor som är viktiga för mig.)

Jag är avundsjuk på deras närmaste som har ständig tillgång men gläds samtidigt åt de tillfällen vi delar. För så är det med dessa personer: det påverkar när man alltid hanterar världen med ett vänligt ord till alla och envar. Beväpnade med något som numera är alltför sällsynt, nämligen den gamla skolans hedervärda beteende, slår de åtminstone mig med häpnad. Det må låta konservativt eller till och med lite bittert: men de påminner mig om en tid när människor fick tala till punkt och ett handslag gällde.

Men jag lägger mer i detta. Mats och Agneta är exempel på politiker vi idag ser för få av. Genuint förankrade i bygden där de lever och verkar möter de varje dag de människor vilka påverkas av besluten de fattar. De är folkrörelsepolitiker som ägnat decennier år ideellt arbete. Detta är långt ifrån att vara en politisk broiler eller överklass. Det är att vara verkligt genuin och värt åtminstone min respekt.

Mats och Agneta är helt enkelt mina politiska föräldrar, och för det vill jag ödmjukt tacka. Jag kan ärligt säga att utan dessa föräldrar hade jag nog inte orkat fullfölja mina uppdrag. Och definitivt hade jag inte kandiderat för ytterligare en mandatperiod som jag nu gör. Utan ambition att verka någon annanstans än lokalt ser jag fram emot valet och därefter.

Tack Mats och Agneta!

omgiven av idioter

Att växa med ansvar. Någon påminde mig nyligen om hur dryg jag kunde vara som ung. Att innan jag ”nådde fullständig mognad och ödmjukhet ibland kunde trycka till den som inte hade samma talets gåva.” Mognad och ödmjukhet innebär kanske att den som är stor och stark också måste vara väldigt snäll. Kort och gott: Bamse-style. Har jag nått dit?


Jag förvånas över den våg av bitterhet som på nationell nivå sköljer över mitt parti från våra forna allianskollegor. Och på lokal nivå skäller många sossar halsen av sig. De må vara som vanligt med den saken. Makt korrumperar, sägs det ju. Eller? Men okej. Frågan jag ställer är huruvida det rätt att beskriva ett eventuellt samarbete mellan M, KD, L och SD för blå-brunt?


Konservativa använder i många länder den blå färgen. Ibland används, av politiska motståndare, tillmälet ”mörkblå” om någon som anses mycket konservativ eller långt åt höger på den politiska höger-vänsterskalan. Den ljusblå färgen ska enligt samma resonemang förstås som någon som förespråkar en mer måttfull konservatism eller liberala värderingar. Nationalsocialismen har kommit att förknippas med den bruna färgen och ursprunget till det är de bruna skjortor som den nazistiska rörelsen använde. Annars brukar fascism förknippas med färgen svart. I Sverige har M, KD och L i olika varianter använt den blå färgen. SD använder sig av blått vitt och gult.


Det är svårt att entydigt definiera fascism. Ofta har termen vilt svingats som tillhygge mot allt och alla man inte gillar. Ordet härrör från latinets fasces som betyder spöknippen. I antikens Rom var ett spöknippe symbol för lagen och ordningens upprätthållare. Ungefär som dagens väktare och poliser, kanske. Därmed passar ursprunget illa när det används i en modern demokrati eftersom polisen är inte fascister.

I vår tid är fascism en politisk rörelse som uppstod i Italien efter första världskriget och som leddes av Benito Mussolini. Det fanns flera varianter i Europa under den här tiden men den största och mest fruktansvärda av dem var nationalsocialismen, nazismen. Den var ren och skär (brun) ondska. Och trots att dessa tankar förlorade andra världskriget lever de vidare.

Svår att definiera, ja visst. Fascism är heller inte en entydig ideologi utan mer en samling antihumanistiska föreställningar om världen. Dessutom är den svår att stava till. Tur att den inte är så stark i Schweiz. Men vissa tankar och ideal är typiskt fascistiska. Fascism undviker att vara logisk, teoretisk eller förnuftsstyrd. Det vägledande inom den är heller inte en teori om de ekonomiska, sociala och politiska faktorernas sammanhang.

Nej, världen är för fascisten enkel. Man litar helt på tanken om en stark ledares godtycke och definitionen av en utvald grupp, ett folk, och ett land, som ledaren styr över. Den som inte ingår i den utvalda gruppen får inte vara med. Definitionen av folket eller gruppen utgår från rasistiska föreställningar och uppfattningar om vad som är rätt och fel kultur. Fascismen vill inte övertyga människor med intellektuella resonemang utan genom att väcka känslor. Man bygger ofta sina uppfattningar på myter.


SD har företrädare som inte ser samer, muslimer och judar som svenskar. En skåning sitter på dalabänken i riksdagen eftersom ett centralt partiråd plockar de kandidater från olika delar av landet man anser representerar partiet bäst. Hur folket röstat är av mindre betydelse. Den som opponerar sig mot saker utesluts ofta.

SD är inte ett fascistiskt parti i direkt mening. Men det finns beröringspunkter. Inte minst ursprunget. Alltså kan man, om man vill och utan att ha helt fel, kalla det eventuella blocket blåbrunt. Men jag struntar i vad man kallar det. Frågan jag ställer mig är istället hur mycket eller lite sprungen ur fascism man kan vara. Det handlar faktiskt i grund och botten om hur nära Förintelsen man kan gå.


Just nu tänker jag på några saker:

Det är, som jag ser det, inte borgerligt att samarbeta med SD. Den klassiskt svenska borgerligheten, som vi känner den, är numera borta. Det krävs nämligen fler än ett parti för att bilda en borgerlighet.

Vem kommer efter Jimmie i SD och vad händer då?

Det kommer att bli en smutsig valrörelse. Klarar jag det?

Det är fullt möjligt, enligt ovan förda resonemang, att kalla resten av gänget, vi som inte vill ingå i ett block med SD, för en rödgrön röra.

Få personer har blockat mig. En av dem är Jimmie som gjorde det när jag dammade av det gamla skämtet att SD:s kvinnoförbund heter Bruna bönor. Rätt åt mig.

Jag var hård mot Björklund under min tid som Folkpartist. Det ångrar jag idag. Men aldrig man kan ge kulor igen, till folkskolegrabbar som stelnat till män. Till fascister kan man dock oavsiktligt råka ge kulor, om man inte ser upp.

I telefonkatalogen (till de unga: för länge sedan fanns en jättetjock bok med allas namn, titel och telefonnummer) fanns det förr om åren en som hette Bruno Gröön. Vi brukade busringa till honom och fråga vilken del av honom som var grön. Förlåt. Men vi har alla varit barn. Det viktiga är hur man växer upp. Och hur man som vuxen förvaltar hela sin personlighet, sina förmågor och resurser. Kort sagt: vilket ansvar man tar för sitt lilla hörn av världen.


Nej, jag har inte nått dit. Givetvis inte. Men jag försöker. Eller gör jag verkligen det? Då hade jag väl döpt blogginlägget till något annat?


Källor

Liedman: Från Platon till kriget mot terrorismen

Wikipedia

Samtal med en Sverigedemokrat


Källkritik

Sven-Erik Liedman är inte oomstridd. Han är professor emeritus i idéhistoria. Han är även debattör och opinionsbildare långt ut till vänster. Boken ovan är fantastisk.

Jag väljer att inte återge namnet på sverigedemokraten, men det är ju ingen hemlighet hur partiet organiserar sig.


Kuriosa:

kyrkovalet

Lite från sidan kom jag in i kyrkovalet men jag har ett genuint intresse för kyrkan och dess verksamhet. Så när frågan ställdes huruvida jag kunde tänka mig att kandidera svarade jag ja. Jag har ju faktiskt studerat tre terminer vid teologiska institutionen i Uppsala minsann, och sjungit i kyrkokör en stor del av livet. Så intresset är det inget fel på.

Några partikamrater och jag debatterade via en debattartikel med POSK (Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan). Svaret vi fick innebär att vi tydligen genom vår argumentation underkänner kyrkans värdegrund. Det kändes märkligt att läsa. Det påståendet vill jag, trots att valet nu är över, gå till botten med.

Kyrkovalet följer delvis en annan logik än övriga demokratiska val. Till huvudmotståndare har POSK utsett sig själv mest på grund av att man inte vill ha partipolitik i kyrkan. För POSK räcker det med POSK eftersom man inte ser sig som ett politiskt parti utan som en nomineringsgrupp. Att även partierna är nomineringsgrupper bortser man ifrån.

Jag har inte sett att POSK vill avskaffa själva valet, bara att man vill få bort de politiska nomineringsgrupperna. Men de som kallar sig opolitiska fattar också politiska beslut. Skillnaden är att de inte har någon gemensam värdegrund (tro är inte en gemensam värdegrund, den är högst individuell) vilket ofta gör dem oförutsägbara.

Jag har försökt debattera med företrädare för POSK eftersom fri debatt hör till demokratiska val. Mina argument handlar om att angripa någon enbart på grund av partitillhörighet och för att man utnyttjar sin rätt att delta i val inte är ett argument värdigt en demokrati. Jag hävdar att det politiska systemet är en garant för att kyrkan ska fortsätta vara en öppen folkkyrka. Detta eftersom värderingar kommer tydligt till uttryck genom politiska partier. Jag har påmint om att om det inte funnits förtroendevalda politiker i kyrkan så hade det heller inte funnits, eller så hade det tagit längre tid, kvinnliga präster och homosexuella hade inte fått vigas.

Den värdegrunden är intakt hos oss i Centerpartiet och i flera andra partier. Men hur är det hos POSK? Ingen aning, faktiskt. Värdegrund är viktigt. Jag skulle personligen inte uppmärksamma livets högtider, eller mer sorgliga tillfällen, i en snävare kyrka eller i en kyrka som på olika sätt la sig i människors tro eller begränsade deras vilja och möjlighet att delta i kyrkans verksamhet utifrån exempelvis kön, sexuell läggning, ursprung eller värderingar.

Så har jag argumenterat. Svaret, i den mån det kommit något, från POSK blev en artikel där man visserligen lite utvecklar vad man vill göra i kyrkan men annars inte bemöter frågorna vi ställt. Istället gick man till angrepp mot oss i Centerpartiet med, som man menar, påståendet att vi underkänner kyrkans värdegrund. Det får anses som en tämligen svepande kritik. Det är mer en typ av retorik jag möter när jag debatterar med SD eller ännu längre högerut.

Så hur är det med Centerpartiets respektive POSK värdegrund? Vi kan väl ställa några klassiska värdegrundsfrågor för att försöka ta reda på det. Det är känt vad de olika partierna står i dessa frågor men vilka är POSK:s ståndpunkter? Finns överhuvudtaget en gemensam ståndpunkt för varje fråga?

1. Hur ser POSK på abort? Är den fri? Från när? Är man emot? Centerpartiet är för nuvarande lagstiftning.

2. Finns det hos POSK någon gemensam syn på kvinnliga präster eller jämställdhet överlag?

3. Får man enligt POSK vara homosexuell medlem av kyrkan och hur ser man på HBTQI-personers möjlighet att gifta sig i kyrkans regi? Hur ser POSK på att kyrkan går i Pridetåget?

4. Anser POSK att en muslim som så önskar får ta nattvarden? Hur skulle POSK se på ifall någon ville bygga en moské i Falun?

5. Hur ser POSK på sex före äktenskapet?

6. Anser POSK att kyrkan ska fortsätta vara en röst i samhället för att exempelvis värna invandrares rättigheter?

Jag vare sig tror eller påstår att POSK svarar varesig det ena eller andra på dessa frågor. Det jag säger är att man inte vet vad POSK anser eftersom det inte finns någon tydlig värdegrund att referera till, bara hänvisningar till kyrkans som man menar är sin.

POSK slår mig som konservativa i många frågor, men inte ens det är jag säker på. Dock verkar svaret, att jag och Centerpartiet undergräver kyrkans värdegrund, vittna om det. Det är hursomhelst POSK som är svaren skyldiga, inte Centerpartiet eller andra partier. Hur ser kyrkans värdegrund ut som jag och mitt parti undergräver? Varför har POSK den exklusiva rätten att definiera den? Hur ska man hantera en så svepande anklagelse?

Jag säger inte att vare sig jag eller Centerpartiet har alla svar. Det jag säger är att vi vill vara med och påverka kyrkan tillsammans med andra. Jag säger inte att någon inte får vara med och anklagar heller inte någon för att vara ett existentiellt hot.

Nej, inte underkänner jag kyrkans värdegrund. Jag omfamnar den. Jag hoppas kunna vidmakthålla och utveckla den som en del av den stora mångkulturella värdegrund som också POSK ingår i. Låt oss samarbeta kring det!


Detalj ur Falupride. Foto: Linda Haglund

Så hur gick det lokalt i valet? Den preliminära röstsammanräkningen pekar på att Centerpartiet får sex mandat i kyrkofullmäktige av totalt 35. Det får anses som en framgång och vi kommer därmed att kunna driva de frågor vi beskrivit i vår valplattform. POSK tappade något mandat.

Det blir dock ingen plats för mig i kyrkofullmäktige eftersom jag stod sist på listan bakom många duktiga kandidater. Tryggt förankrade i vår gemensamma värdegrund kan vi centerpartister stödja och uppmuntra varann i våra olika uppdrag och diskussioner i kommande kyrko-region-kommunfullmäktige.