öppna landskap

Många pratar numera om det förändrade politiska landskapet i Sverige. Själv kommer jag i sammanhanget att tänka på Lundell och konstaterar att jag trivs bäst i öppna landskap.


Planskilda korsningspartiet var det första lokala/enfrågepartiet och existerade i Vaxholm mellan 1973-1988. Partiet bildades på grund av missnöje med trafiksituationen. Eftersom det var det första lokala partiet fick det nationell uppmärksamhet. Det har också setts som urtypen för enfrågepartier och togs i samtiden inte riktigt på allvar.

Det är intressant, för en nörd som jag, att sätta Planskilda korsningspartiet i perspektiv. När partiet bildades var det unikt. Idag finns lokala partier i 146 av Sveriges 290 kommuner och dessa samlar tillsammans 600 mandat. En rejäl maktfaktor, alltså.

Jag intresserar mig för detta eftersom jag inte nöjer mig med konstaterandet att det politiska landskapet förändrats, nej, jag vill också hitta konkreta exempel på hur detta skett.

Det Planskilda korsningspartiets efterföljare har gemensamt är att dessa partier ofta enbart driver en fråga och (generellt sett) består av helt nya politiker eller av politiker som i protest slutat i ett parti och istället bildat ett nytt (lokalt/enfråge)parti.


Ett annat exempel på det förändrade politiska landskapet är elefanten i rummet. A.K.A. Sverigedemokraterna.

Detta är (enligt somliga) i mångt och mycket ett enfrågeparti och i alla händelser ett parti som delar landet. Jag funderar för egen del över huruvida jag gör en så kallad tankevurpa med SD när jag värderar dess samhällssyn.

För tänk om partiet helt enkelt inte går att mäta enligt vår, resten av oss, gemensamma moraliska standard? Och hur vet vi förresten att denna standard är den allena goda och saliggörande?

Med begreppet amoralisk avses någon eller något som helt enkelt saknar moral enligt vårt sätt att mäta den. Man är inte tillämpbar på skalan, helt enkelt. Där finns i så fall en koppling till nazismen vilken är oberörd av och står utanför våra moralbegrepp.

En nazist förstår inte varför Förintelsen var fasansfull och vi förstår inte varför nazisten inte förstår det. Och nazisten förstår inte oss. Därmed är kollisionen total och man kan, enligt filosofin, inte kalla nazisten omoralisk utan istället för amoralisk.

Sverigedemokraten avgränsar i stort sett alla sina politiska överväganden med nationalism och etnicitet och förmår därför inte frigöra sig från sitt nazistiska ursprung. Nazismen fungerar precis på samma sätt.

Så här säger Hitler själv om saken i sin bok (som alla vet vad den heter men som jag aldrig nämner – i synnerhet inte i skrift).

Den starke måste härska, inte låta sig smälta samman med den svagare och sålunda offra sin egen storhet. Bara den födde veklingen kan känna detta som grymt, men därför är han också bara en svaginskränkt människa. Ty om inte denna lag härskade skulle ju varje högre utveckling av alla levande väsen vara otänkbar (…)

Man kan alltså med starka argument hävda att nazismen är amoralisk. Men hur är det med SD? Personligen lutar jag åt det ställningstagandet eftersom vi har så svårt att förstå varandra. Samtidigt anser sig ju partiet vara demokratiskt (och är demokratiskt valt) och borde därmed falla inom våra gemensamma moraliska föreställningar.

Jag får väl fortsätta grunna på det.


Det nya poltiska landskapet är nytt för alla. Det som skiljer partierna åt är hur man förhåller sig till detta landskap. En sak som är tydlig är att partierna numera har en påfallande mörk samhälls- och framtidssyn.

Nja. Alla utom ett: Centerpartiet. Vi är positiva. Och för denna positivsim beskylls vi ofta för att vara naiva, för att inte ta problemen på allvar. Inget kunde vara mer felaktigt.

Det finns framtidsoptimism i Centerpartiet – hos oss är berättelsen om framtiden ljus. Det finns ingen motsats mellan ett sådant synsätt och viljan att ta samhällsproblemen på allvar. Centerpartiet är ett socialliberlat parti. Vi är, om någon frågar mig, det bästa landsbyggspartiet.

Man får inte sluta inte tänka. Man får inte sluta titta sig själv i spegeln. Man kan inte som universllösning skylla samhällets problem på andra. Det är invandrarnas fel, det är borgarnas fel, vänsterns eller gängens. Det krävs förvisso mod för att titta på sig själv. Men den som är orädd behöver inte skylla på andra.

Nej, det är inte bögarnas fel.

Jag lärde mig ett begrepp nyligen: Blå socialism. Termen avser den moderata och kristdemokratiska (och den sverigedemokratiska, definitivt) önskan att staten ska begränsa och förbjuda som lösning på problem.

Att se möjligheterna och samtidigt vilja angripa problemen inom klimat, integration och invandring, kriminalitet och arbetsmarknad är inte naivt. Det är mäktigt.

Moderaterna och Kristdemokraterna väljer mellan mitten och höger. Socialdemokraterna väljer mellan Vänsterpartiet och Centerpartiet. Det valet handlar om att ge det nya konservativa blocket en match. Jag hoppas Moderaterna vill hänga på vår sida i den matchen.

Januariavtalet fyller i dagarna ett år. Och Centerpartiet är som nämnts den optimistiska politiska rösten i Sverige just nu. Du som är liberal, och därmed positiv, borde titta efter vad Januariavtalet faktiskt innehåller. Fantastiska liberala reformer som landet behöver – strunt samma om det är en socialdemokratisk regering som genomför politiken.


Landskap förändras ständigt. För några decennier sedan engagerade en trafikfråga, idag oroar sig många över invandring av olika slag. Kanske, funderar jag, sitter mina ättlingar i de amerikanska svenskbygderna inne med perspektiv jag kunde ha nytta av.

Landskapet har förändrats – men kanske ändå inte så mycket. Eller, sagt med Angelas, Obamas och Thorbjörns ord:

Wir schaffen das

yes we can

Befolkningsomflyttningen inom landet och över gränserna har medfört att hävdvunna sociala kontaktnät brutits sönder. De unga familjerna har hamnat isolerade i en storstadsförort utan den naturliga kontakten med anförvanter och vänner som ingår i det naturliga livsmönstret i ett samhälle. En tillfällig ekonomisk belägenhet får svåra ekonomiska och sociala konsekvenser (…).


Lundell gillade jag aldrig något vidare under hans storhetstid. Men visst är Uffe något på spåren, vilket är utmärkande för alla stora poeter, i sin sång som många ville skulle ersätta Du gamla du fria som nationalsång.

Sug på den, SD.

Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ,

ingen kommer in i min närhet, som stänger in och stjäl


Källor

SCB

Wikipedia

Hovstad: ”vårt förakt för svaghet

Martin Åhdal (C)

Ulf Lundell: Öppna Landskap

j’accuse…!

Jag anklagar er, Sverigedemokrater.


Statistiken säger att andelen som röstar på SD är högre bland lågutbildade. Även glesbygdsbor och män röstar i större utsträckning på partiet. SD är lika stora, ibland större, som socialdemokraterna inom LO. S-kvinnor börjar dock nu i allt större utsträckning också rösta på SD säger oss analysen vidare.

Mot den bakgrunden blir lite märkligt att hävda att SD är ett borgerligt fenomen. Väljare och partier är dock olika saker. Det tycks som att KD har lättast att samarbeta med SD, därefter kommer ett något mer vilset och ambivalent M.

Vi i Centerpartiet vill absolut inte. L är mer svårbedömt men ännu så länge tycks de inte vilja ingå i det konservativa block jag är övertygad som att vi kommer att se inför valet 2022.

För mig är det obegripligt hur man kan rösta på SD. Jag kan inte förstå det. Varför? Enkelt – partiet är sprunget ur nazismen. Det går inte att komma runt detta faktum hur mycket tid som än ligger mellan dess ursprung och nuet.


I nazismens kärna, liksom i allt som kommer ur den, ligger fenomenet att vilja distansera sig från konsekvenserna av sin politik. Alltså från det konkreta resultatet.

En av psykologerna, amerikanen Gustave Gilbert, som förhörde och undersökte ledande nazister efter andra världskriget diskuterade en hypotes med Göring. Han gjorde det för att försöka förstå hur Förintelsen kunde ske.

Kunde Hitler uppmanat Himmler att mörda judarna utan att berätta exakt hur det skulle gå till? Himmler tolkar ordern och planerar sedan övergripande koncentrationslägren och ger Höss (kommendanten för Auschwitz) med flera i uppdrag att genomföra folkmordet.

Göring bekräftade hypotesen.

På så vis såg ledande nazister aldrig konsekvenserna av sina beslut. Absolut lydnad uppåt i kombination med att överheten distanserar sig ger visst tolkningsutrymme och ledde i slutändan till Förintelsen.

Våra dagars statssystem fungerar ofta på liknande sätt. Våra myndigheter eller ledande politiker ser inte konsekvenserna av sina beslut. De ser inte hur det går för flyktingar på medelhavet, för den som utvisas till Afghanistan, om tiggaren inte får tigga eller vad det nu handlar om.

Det räcker med svepande formuleringar som ”systemkollaps” eller ”vi kan inte ta emot hela världen” för att legitimera sin retorik.

Det är för detta jag anklagar er, Sverigedemokrater.


SD i Falun kan tyckas ofarliga. De har motionerat om trafik, om en telefon för äldre, om skärpt ordningsstadga och tiggeriförbud. På riksnivå är de lite mer slipade.

Det återkommande är dock viljan att distansera sig från konsekvenserna av sin politik. Man är inte rasist, homofob eller kvinnofientlig, nejdå, man vill ju bara det som man anser är bäst för Sverige och dess folk.

Vilka som ingår är en annan fråga.

Det som gör att de faktiskt inte ligger så långt från sitt nazistiska ursprung som de själva anser är deras uppenbara förakt för svaghet. Därmed är avståndet till ren och skär nazism inte så långt bort som de vill göra gällande.

Nazityskland skar rejält i bidragen till välfärden jämfört med Weimarrepubliken. Inget daltande med underlägsna individer, där inte.

SD:s retorik går ut på att svenskarna, folket, staten, våra institutioner och geografin är högt stående och i sig själva något bättre och starkare än allt utsocknes. Det måste därför skyddas och bevaras – exempelvis genom deras uppfattning om ordning och reda (tiggeriförbud).

SD är inte ett demokratiskt parti bland andra. Utbildning, bostadsort eller kön till trots – den som röstar med SD är uppenbarligen beredd att bortse från det jag diskuterar ovan. Jag tror att den potentiella sd-väljaren är arg, bitter eller kanske rädd, och att vi andra måste försöka göra något åt detta.

Vi måste hitta lösningar på samhällsfrågorna och då kan vi inte hålla på och smeta SD på varann. Vi måste ta vårt eget ansvar.

Men vi gör det inte genom att samarbeta med SD eller acceptera dess politik. Socialdemokraterna har ett särskilt stort ansvar eftersom det partiet förlorat så många väljare till SD. (Detta alltså inte sagt som smetning).

Men väljaren får först som sist stå för sitt val liksom politikern för sina.

Jag anklagar den som engagerar sig i SD, stödjer deras politik eller samarbetar med dem för allt jag skrivit ovan. Alla får göra som de vill men jag kommer aldrig acceptera SD eller dess politik.


Många är det som skrattar åt den briljante Henrik Dorsins ”Tomten är en kommunist”. Den är mycket bra. Men ska satiren träffa riktigt rätt borde han vara lite modigare. Nuförtiden hade ”Tomten är en sverjävän” passat bättre. Det klart, vi har ju Robert Gustafssons sketch om tanten och nazisterna. Det kanske inte är svårare.


Jag anklagar er, Sverigedemokrater. För aningslösa lösningar på svåra problem. För att sätta farliga krafter i rörelse. För att inte fullt ut stå för vad ni orsakar.

Nu tror jag inte min tirad spelar någon som helst roll för er. Jag tror ni hånskrattar åt mig. Jag tror ni är nöjda med att ha lyckats i ert uppsåt och att era väljare accepterat er fullt ut för detta.

Så jag upprepar. Jag kommer ständigt motarbeta er. Visst kommer jag hälsa artigt och byta något ord. Men tro inte för ett ögonblick att jag någonsin kommer att glömma att ni från början var nazister.

Under fernissan ser jag ännu mörkermannen – då och då tittar han fram. Ni förmår inte fullt ut gömma honom. Visst kan vi hälsa – men vänner kan vi aldrig bli.

För man måste stå för sina handlingar.


Källor:

Ofstad: Vårt förakt för svaghet

väljarnas hämnd

Sedan 2010 fungerar SD som politiskt slagträ i debatten. Det tjänar partiet väl, det växer ständigt – det är ingen hejd på självförtroendet och nu är målet inställt på att bli landets största parti.

Kanske lyckas de med det.

Jag har ägnat mycket tid att analysera både SD:s tillväxt och hur man som politisk motståndre ska förhålla sig till partiet. Kanske kan en historisk parallell från vårt grannland hjälpa till? Denna text svepte nyligen förbi i mina sociala medier i en grupp som heter Klubben för Svensk historia och är hämtad ur Bengt Lindroths bok Väljarnas hämnd.

I december 1973 inträffar jordskredsvalet i Danmark. Ur ingenting steg Fremskridspartiet fram och blev näst största parti. Ledaren Mogens Glistrup behandlades dock som paria i Folketinget i Christiansborg av alla de som förlorat. Ingen talade med honom. Valet innebar också att efterkrigstidens dittills ledande och mest briljante politiker, socialdemokraten Jens Otto Krag, konstaterade att vad han stått för tycktes ha rasat ihop; den starka och goda och upplysta välfärdsstaten, bygd på politiska förtroenden och allianser mellan de etablerade och klassiska partierna.

Valet innebar att Krag lämnade politiken efter 26 år i Folketinget. Några år senare avled han. Mogens Glistrup har själv i efterhand berättat om mötet i Christiansborg mellan de två. Krag höll på att packa ned papper och böcker i flyttkartongen i flyttkartonger i det annars helt kala rummet när Glistrup kom in. Den korrekthet med vilken Krag tog emot honom betydde en del för den annars så utfryste. Välkommen in, sade Krag. Och de två satte sig på varsin flyttkartong.

Så inledde Krag ett förhör om Glistrups politiska tankar och åsikter, skarpt och kritiskt men inte ovänligt. Den tidigare statsministern var tydligen ute efter att försöka förstå vad som låg bakom Fremskridtspartiets succé, det verkliga budskapet bakom Glistrups retoriska tirader. Glistrup uppfattade att här fanns ändå någon som på ett behärskat och artigt vis lyssnade till hans idéer om de grundläggande obalanserna och den ödesdigra dynamiken i välfärdsekonomin. Det som drivit upp honom på barrikaderna.

För Jens Otto Krag gav samtalet en insikt som avspeglades i hans råd till efterträdarna: jaga inte efter den mannen eller hans parti och ge er inte ut efter hans väljare. Få istället ordning på problemen han talar om. Bara på det viset kommer vi åt Glistrup – som han kallade både “en galen mand” och “farlig” – och hans gelikar.

Krag skrev i sina dagböcker och i sina krönikor i tidningen Politiken om “väljarnas hämnd” på de etablerade partierna, att de på goda grunder var förvirrade och besvikna: “Det är denna folkliga otillfredsställelse som är verkligheten bakom beskyllningarna. Det som hänt var “en allvarlig kris för folkstyret” och det värsta man kunde bemöta Glistrup med var “en orkeslös debatt som i hans återgivning bara skulle bekräfta alltsammans som ett evigt malande lirumlarum”. Här krävdes istället samlade och handfasta politiska lösningar.


För mig personligen har SD på senare tid blivt något mer konkret än bara en odefinierbar ondska. Jag har blivit tvungen att förhålla mig till detta faktum och även tvingats göra upp med några av mina tidigare ståndpunkter.

Innebär detta min personliga normaliceringsprocess av SD, den som många fruktar? Kanske. Men jag ser det inte så. Den som orkar läsa vidare får själv bilda sig en uppfattning.

I början av mandatperioden gruvande jag mig över hur jag skulle göra om någon från SD hälsade på mig eller ville byta något alldalgligt ord. Nu har det inte inträffat särsklit ofta men min mor uppfostrade mig att vara artig och att man ska hälsa på alla. Ja, en potantiell läsare kan naturligtvis inte missa att notera den tämligen låga nivån på resonemanget. Men så var det för mig – jag är fullständigt uppriktig nu.

Jag uppmanade nyligen från talarstolen i fullmäktige oppositionen att inte gå i fällan och debattera SD:s förslag om att förbjuda tiggeri – vi är ju överens alla vi andra. Låt oss bara avslå stolligheterna och istället fokusera på väsentligheter. Jag fick till svar från någon i MP att man måste upphäva sin röst till protest. Som jag skulle ha problem med det.

Nivån, igen.

Åsikter och analyser går allmänt isär. Hur ska vi stoppa SD utan att låta ”den normala oppositionen” vinna terräng? Är var tredje svensk dum i huvudet? Från läktaren gastas att det är vårt, de andra partiernas, fel och att vi måste sluta mobba SD.

Jag har personligen landat i att hålla koll på dem. Kommer det uppenbart diskriminerande förslag måste vi vara på tårna, alla vi andra. Kommer det andra förslag förhåller vi oss till dessa enligt gängse demokratisk praxis.

Sedan har vi den lokala oppositionen som menar att borgerliga partier närmar sig SD. Oppositionen i Falun (minus SD) missar sällan ett tillfälle att påstå eller antyda att Falualliansen styr mer eller mindre genom SD. Vi är beroende av dem, heter det, vi har möten tillsammans och vi småpratar med dem. Dessutom ser man en ökning i antalet fall som SD röstar på våra förslag.

Genom att argumentera på detta sätt försöker oppositionen angripa den liberala värdegrunden och utmåla främst L men därigenom även hela Falualliansen som opportunister. Men det är en argumentation som tänjer rejält på sanningen. Faluns politiska ledning är inte beroende av något annat parti än de som ingår i samarbetet.

Jag sitter i kommunfullmäktige, kommunstyrelsen samt två av dess utskott. Jag är med på möten och under ajourneringar. Jag kan personligen gå i god för att det inte förekommer samtal om politik med SD. De är aldrig med på våra möten, de har sina egna.

Vad som händer i andra sammanhang, på nämnder och i styrelser kan jag inte med säkerhet veta, jag kan inte heller säkert veta vad som händer inom andra partier. Men jag vet att Centerpartiet eller Falualliansen inte för politiska samtal med SD. Vi förhandlar inte om politik och vi anpassar inte våra förslag till det partiet.

Men det händer att jag hälsar och byter något enstaka ord med de två SD-representanterna som sitter i kommunstyrelsen och jag hälsar även på min gamle elev som är ersättare för SD i fullmäktige. För jag är som sagt uppfostrad så.

SD i Falun röstar ofta på Falualliansens förslag, det är sant. Men är det verkligen vårt problem? De får väl rösta som de vill? Röstar de på oppositionen får vi kaos eftersom den lokala regeringen då faller. Och dessutom vinner isåfall sämre förslag, enligt min uppfattning.

Det är bra om SD röstar på våra förslag, eftersom de är just våra. Det händer även påfallande ofta att andra partier röstar med oss. Röstar SD på sina egna förslag är väl allt gott nog – förutsatt dessa inte vinner majoritet (deras förslag är inte sällan usla).

Falualliansen har konsekvent röstat emot SD:s motioner som tiggeriförbud och strängare lokala ordningsregler. Oftast går våra egna förslag igenom med aktivt eller passivt stöd av Socialdemokraterna. Vi är inte beroende av SD. Får vi en majoritet emot oss faller våra förslag och vi måste hitta en annan lösning, svårare är det inte.

En lokal vänsterpartist sa en gång att all politik innehåller ett visst mått av populism. Jag har funderat mycket över det påståendet. Jag tror hen har rätt. Populism innebär ursprungligen något som går hem hos folket, även om ordet idag har en negativ laddning. Vi i Falualliansen försöker naturligtvis utforma våra förslag så att många som möjligt ska gilla dem.

Jag anser att Socialdemorkaterna i Falun bygger en klassisk halmgubbe. De påstår och antyder att Falualliansen samarbetar med SD och sedan argumenterar de att vi är dåliga som gör så – fast det inte alls är sant. De gör detta genom att ge sig på ett av de minsta av partierna i samarbetet – Liberalerna.

Kanske vill Socialdemokraterna flytta fokus från att många av deras väljare gått till SD. Kanske har de svårt att kritisera vår politik på annat sätt. Kanske tror de det är ofarligt att ge sig på Liberalerna i sammanhanget. Jag vet inte. Något jag däremot vet är att frågan om vem som röstar på vilket parti och hur partier skapar och bygger politiska majoriteter är två helt olika saker.

Kanske kunde Socialdemokraterna i Falun vända sig till någon av de 43 kommuner i Sverige där S styr i minoritet genom hoppande majoriteter? Hur förhåller sig exempelvis Socialdemokraterna i Örnsköldsvik till SD, eller i Åstorp (där S styr med L) eller varför inte Stenungsund där S styr med fyra andra partier.

Det säger en del om socialdemokraterna här i stan att de vill försöka smeta ner alliansen med SD. Det är ju som sagt bland deras kärnväljare SD vuxit mest. SD är största parti inom LO. Och nu börjar de vinna S-kvinnorna också. Ändå försöker ledande socialdemokrater skylla SD:s framgångar på borgerliga partier.

På riksnivå och lokalt i Falun ser det tämligen olika ut i relationen mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna. Här i Falun beklagar jag den utveckling S nu genomgår.


Vem kan sia om hur väljarna kommer att reagera de kommande åren fram till 2022? Jag tror att vi andra måste sluta bry oss så mycket om SD. Vi röstar ner förslagen de kommer med – antingen beroende på att de är illa genomtänkta eller på grund av deras värdegrund. Vi borde sluta använda det partiet som tillhygge i debatten med varandra och vi borde lära oss något från Danmark.

Genom att komma med gedigna och relevanta politiska lösningar på människors problem och farhågor alltså. Tänker man så är man genast en bra bit ifrån det som Socialdemokraterna i Falun just nu yvas över.

Men det klart – varje parti svarar för sig självt. Jag har förmånen att i viss utsträckning svara för Centerpartiet och vi är ju strängt taget inte adresserade i den här frågan. Vi jobbar därför på, så gott vi kan.


källor

Bengt Lindroth – ”Väljarnas hämnd – Populism och nationalism i Norden, årsbok för Föreningen Norden 2016

Samtal med Joakim Storck, kommunalråd och KSO (C) i Falun

mentalitetsproblem

Det klart man skuldsätter sig om inga andra möjligheter står till buds. Men det finns alternativ, till vilket jag strax återkommer.

I Falun fick år 2008 elva personer hjälp med skuldsanering. 2018 hade antalet ökat till hundra individer. I hela Sverige rör det sig om fyra hundra tusen människor som är skuldsatta över vad de mäktar med. Den sammanlagda summan uppgår till cirka 200 miljarder kronor. Det är lätt att låna pengar idag. Kommunen (och jag i yrket) jobbar med att få människor på fötter igen – att ha sin ekonomi i ordning är grunden till om inte allt så åtminstone mycket.

Förutsättningen för det är en anställning.


Det är en del prat om att politiker ska komma ut i verkligheten, skugga en lärare, och sådant. Det är nog bra men jag tänker att dörren svänger åt två håll. Jag tror att det också skulle vara bra för vanliga medborgare att skugga en politiker en dag eller vecka. Det kunde också vara bra att sätta sig in i hur det är att leva utanför samhället, under en vecka eller så. Åk ut till flyktingförläggningar (i den mån dessa finns kvar), besök de segregerade förorterna eller en vårdinrättning.


Om jag förstått saken rätt har den som vistas i här landet med tillfälligt uppehållstillstånd två år på sig att lära sig svenska och trygga sin försörjning genom att komma ut på arbetsmarknaden. Lyckas hen med detta kan lyckan vara gjord eftersom det kan leda till permanent uppehållstillstånd eller åtminstone ett förlängt tillfälligt.

Motsatsen leder till motsatsen – nämligen utvisning.

Tänk vilka krav detta ställer på den enskilda människan. Även om du är högt utbildad är det banne mig inte lätt att lära dig ett nytt språk och fixa ett jobb i landet på egen hand. Min slutsats är att vi nog måste hjälpa till och att det också ligger i vårt eget intresse.

Det finns en väldig massa människor, inte bara nyanlända, som står utanför arbetsmarknaden. I Falun rör det sig i dagsläget om två tusen trehundra individer. Tyvärr står vi även inför ett enormt kompetensgap. Kort sammanfattat innebär det att i Dalarna ska inom tio år tio tusen färre människor i arbetsför ålder ta hand om femton tusen fler av våra medborgare som passerat åttioårsdagen.

Slutsatsen är glasklar. Det går inte ihop.

Vi kan inte räkna med särskilt mycket mer pengar för att klara välfärden, nej, vi måste tänka annorlunda kring de resurser vi har. Och vi har en gigantisk outnyttjad resurs. Att den är och förblir outnyttjad kan man enligt min mening förklara genom något jag kallar ett mentalitetsproblem.

Låt mig förklara.

Läs texten på bilden nedan. Det är ett protokoll från fullmäktige år 1965. I protokollet utmålas i saklig ton kvinnor som ett problem (i fall de skulle komma i fråga som kommunala parkeringsvakter) eftersom de har fler sjukdagar än män och därför att man måste räkna med barnledighet. Idag är det relativt få som så grunt analyserar samhälleliga problem (som i det här fallet att kommunen 1965 hade för få parkeringsvakter).

Ett annat exempel är att det är ganska exakt fyrtio år sedan Myndighetssverige slutade anse homosexualitet som en sjukdom. I stället ser vi idag fördelarna med ett samhälle som inte diskriminerar kvinnor eller homosexuella. Men det tog tid innan vi kom dit. Och processen fortsätter samtidigt som den börjar om.

Min poäng är att vi måste komma bort från pigdebatten. Åsikten att vissa jobb eller yrkeskategorier är sämre bara för att de är mindre kvalificerade. Vi har, som sagt, en enormt stor, outvecklad potential som bara väntar på att få komma och arbeta, praktisera, bidra. Jag vet det för jag har mött dem många, många gånger. Det har säkert du också. Men har du sett dem i ögonen? Verkligen mött blicken?

Låt mig bli konkret. Vi kan ändra i LAS (= den snart femtioåriga lagen om anställningsskydd. Vi har alltså en lag som är några år yngre än resonemanget om kvinnliga parkeringsvakter ovan för att lösa problem i ett samhälle som ser mycket annorlunda ut än det under vilket den tillkom), vi kan införa arbeten som innebär att undersköterska inte är den lägsta yrkeskategorin, vi kan införa lärarassistenter och andra assistenter i skolan och för detta tillföra ge handledarresurser. Det är så mycket vi kan göra.

Men vissa starka, privilegierade, grupper säger nej till förändringar av detta slag. Det ställer i sin tur krav på oss som kommunicerar att vara transparenta, pedagogiska. tålmodiga och övertygande.

Arbetarrörelsen och vänstern har blivit sin egen fiende, tycks det mig, de har blivit något av allt det som de själva bekämpade i sin begynnelse. Det ligger på oss andra att få dem om inte med oss så åtminstone att gå med på några av de större förändringarna jag beskriver ovan.

För vad är alternativet? Att människor kommer i någon form av arbete är alltid bättre än att de över tid uppbär försörjningsstöd (bidrag) för sitt uppehälle. Alltid är det så.

Om vi lägger ihop en svår ekonomisk situation med att 67 nya individer varje månad behöver försörjningsstöd i Falun – jag säger det igen: varje månad ökar antalet som behöver försörjningsstöd med sextiosju unika individer – med den alarmerade och eskalerande kompetensförsörjningsläget samt det faktum att vi har en enorm resurs i alla människor som inget hellre vill än att komma i arbete så torde även den mest enögt motsträviga människa inse att alla tjänar på att lösa situationen.

Jösses vilka utmaningar, resurser och möjligheter vi har. Men vi kan fixa det. Något vi däremot inte kan är att vänta.

Hävdar någon att vi trots allt kan det bör denne fundera något över vad kompetensglappet innebär för hen personligen. Vad innebär det för vederbörande barns, eller sin egen, utbildning? Vad innebär det för hen personligen eller för någon anhörig som inte får ändamålsenlig och värdig vård i tid eller när rent allmänt när hen tvingas leva i ett än mer polariserat samhälle.

Frågorna många men svaren få. Det vi med säkerhet vet är att det kompetensgap som vi redan är inne i men vars konsekvenser vi ännu inte kan överblicka måste mötas med fler personer.

Vi möter den med människor som ofta redan har den erfarenhet och kompetens som krävs och som är villiga att arbeta inom de yrken där det finns en efterfrågan. Vi har ju människorna här, mitt i bland oss, och vi hindrar dem på grund av fantasilöshet, stelbenthet, rädsla och fördomar.

Hur vågar vi?


Jag hade tänkt sätta punkt här. Men jag vill inte sluta på ett så dystopiskt vis. För, uttryckt med Churchills ord, jag är optimist. Det verkar inte vara någon mening att vara något annat.

Vi lever i en tid när den som inte har lätt kan låna. Men man kan inte låna av framtiden, det har alla som engagerar sig i klimathotet insett. Förr eller senare måste nämligen skulden betalas tillbaka. Och precis som vi erbjuder skuldtyngda hjälp bör vi hjälpa den stora gruppen människor i arbete. Det kommer att löna sig.

dialogen

Ordet dialog härstammar från grekiskan och betyder genom samtal. Exempelvis samtal mellan två eller flera personer för att utbyta åsikter. Inom världslitteraturen är dialogen vanligt förekommande och gestaltar ofta konfrontationer där handlingen i berättelsen tar en avgörande vändning. Dialogen syftar i en berättelse till att låta de medverkande karakterisera sig själva genom åsikter, omdömen och uttryckssätt.

Dessa konfrontationer fungerar väl inom politik som med nödvändighet måste innehålla ett visst mått av konflikt. Personligen tror jag dock mer på den konstruktiva dialogen där vi, trots att vi inte alltid håller med varandra, ändå lyssnar och respekterar varandra.


En sak som återkommit i efterdyningarna av Faluns budget är att vi i den politiska ledningen vill skära ner på Dialogens verksamhet. (Dialogen är en verksamhet inom socialförvaltningen som arbetar med unga.) Argumentationen går i stort sett ut på att vi som står bakom den här budgeten vill försämra för barn och ungdomar som har det svårt.

Vi vill alltså barn illa. Vi föraktar svaghet. Det är faktiskt att indirekt kalla oss fascister.

Att vi förklarar oss med argument i stil med att Dialogens verksamhet, som alla andra verksamheter, är oerhört viktig och därför borde kunna utvecklas eller tillgodoses på andra sätt inom förvaltningen (enligt förvaltnings eget förslag), särskilt i en trängd ekonomisk verklighet, är det ingen på motståndarsidan som lyssnar på – det anses inte som ett giltigt argument.

Det är en helhet som hänger ihop, det här med budget. Lägger man ner skolan i Toftbyn kanske det är dåligt för de som bor där men samtidigt kanske bättre för kommunens samlade skolverksamhet. Kanske kunde man därigenom också satsa mer på Dialogen?

För våra resurser är, tyvärr, begränsade. Frågan hur vi ska använda våra medel utifrån våra behov är en svår nöt.

Rätt eller fel att lägga ner skolan i Toftbyn? Det får vi sällan veta. Att diskutera den här typen av frågor är intressant och på sikt givande. Men dit kommer vi aldrig, nej, i stället möter man den här typen av vildsint svingade slagträn:

Det är inte politikerna som sviker. Det är Centerpartiet, Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Falupartiet tillsammans med Sverigedemokraterna som sviker Faluborna genom att halvera personalen på Dialogen. Det finns politiska alternativ, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet värnar ungdomars psykiska hälsa och röstade i nämnden Nej till nedskärning i Välfärden.

Eller min personliga favorit från en representant från MP som hävdade att alla allianspolitker har pengar på banken som borde gå till välfärden.

Det tycks mig som att dialogen om Dialogen spårat ur. Om den någonsin började.


Det finns en Facebookgrupp som heter ”Politik i Falun”. Det var jag som startade den en gång i tiden – men då hette den Medborgardialogen. Fler och fler aktiva politiker väljer numera att lämna den – eller inte vara med. Tonläget är högt, brösttonerna från främst oppositionen… inte direkt blygsamma.

Visst är det bra att synas och jag har alltid satt en ära i att, som det heter, ta debatten. Men nu orkar jag inte det, längre. Iallafall inte i gruppen Politik i Falun.

Idén var bra, det tycker jag fortfarande. En plattform för dialog mellan de som har politiska uppdrag, makthavare, opposition, tjänstemän och medborgare. Tyvärr har följden blivit att många politiker jagats bort av en högljudd grupp med konsekvens att avståndet mellan politiker och medborgare ökat. Detta är vissa politiker, några som tar sig den rätten eftersom de anser sig tala för folket, medskyldiga till.

Ett tungt ansvar att bära. Populisten må skörda kortsiktiga framgångar men det demokratiska domslutet blir i slutändan hårt.

Jag tror det var journalisten Göran Rosengren som myntade begreppet osociala medier. Han har också återkommande diskuterat vilket ansvar vi folkvalda har för tonläget vi använder oss av. För vilka konsekvenser ett upptrappat tonläge får. Historien lär oss nämligen att hårdare debattklimat förr eller senare alltid leder till våld och hot.

Och det blir ofta argt, otrevligt och inte sällan hotfullt i Politik i Falun. Jag har haft som ambition att på ett sakligt sätt diskutera och bemöta åsiktsbaserade argument. Nu slutar jag med det.

Visserligen tror jag inte att någon sörjer detta beslut eller att det gör varken från eller till i det stora hela. Men det känns bättre för mig. Ännu så länge stannar jag i gruppen (jag vet att många politiker gått ur), men mest för att hålla lite koll på vad som rör sig bland de rödgröna partiaktiva och deras gräsrötter.

(Det lär vara så att SD by far vunnit slaget i sociala medier. Det är inget man ser i min lokala filterbubbla. Här är det V, S och i viss mån MP som syns och hörs mest.)

Det är förvisso en mänsklig rättighet att gnälla, och kanske är det vad jag ägnar mig åt just nu, men jag har en annan syn på politik än så. Jag tycker nämligen att Falun är en fantastisk stad att leva i, jag är stolt att ha fått människors förtroende att arbeta i demokratins tjänst och jag tror vi tillsammans kan skapa en god framtid.

Att vara politiker är ett aktivt val. Jag gjorde detta val för att jag vill diskutera konstruktivt, jag vill lära mig nya saker, jag vill träffa nya människor, jag vill bidra och utvecklas.

Det är min genuina övertygelse att vi kan bygga en ännu bättre skola (den är ju redan på många sätt mycket, mycket bra!), jag tror vi kan utveckla socialtjänstens verksamhet för att slippa den ständiga underfinansieringen, jag tror vi kan locka fler människor att både vilja besöka och bo i Falun och jag tror vi bättre kan ta hand om de som redan bor här.

Framförallt vill jag uppmana människor att själva engagera sig och hjälpa oss som gör så att fortsätta försöka göra något ännu bättre av den här stan som på många sätt redan är strålande. Det är ett viktigt värv – mycket viktigare, om någon frågar mig, än att viljan och behovet att skälla på oss som faktiskt försöker.


För att åstadkomma det jag ovan tar upp krävs dialog. Inte obstruktion, guilt by association, medvetna misstolkningar, hot, personangrepp, eller förvrängningar. Min uppfattning är att förutsättningarna för en dialog på lika villkor inte föreligger i sociala medier varför jag istället förespråkar det verkliga samtalet.

Vill du bli politiker eller är nyfiken på vad det innebär att uppbära ämbete är du välkommen att höra av dig. Jag eller någon annan från exempelvis Centerpartiet finns bara ett par knapptryck bort.


Länkar:

Göran Rosenberg

Dialogen

politiska reflektioner

Det är sent när jag äntligen kommer hem till Vildvittrorna efter en vecka av många och långa politiska möten. De sover, tätt tillsammans, i min säng. Jag iakttar dem en stund samtidigt som jag känner mig lite desillusionerad. Och kanske något nedstämd.

Hur har deras dag varit, tro? Jag har ingen aning. Och nu är det för sent att fråga. Är det värt det? Är viljan att göra en insats för kommunen värd tiden borta från det som betyder mest? De har varit ensamma hela eftermiddagen och kvällen. De har ätit nudlar till middag. Och nu sover de, alltså.

Vi har tidigare pratat om den här veckan, om hur den skulle bli. De tycker det är bra att jag är politiskt aktiv och att jag sjunger. Ändå kan jag inte frigöra mig från känslan av att vara en dålig pappa, nu när jag står där i mörkret och ser på det käraste jag har.


Kommunfullmäktige. Tekniken fungerar dåligt. Stadens högsta beslutande organ har problem med ljud och signaler. Dålig teknik – det hade minsann aldrig förekommit i Lugnetkyrkans lokaler.


Det är oss politiker det handlar om. Vi behöver bli bättre. Och vi behöver bli fler. Det finns många tyckare därute i stugorna så rekryteringsbasen är god. Men det är få som bryr sig om att besöka något politiskt parti.

Ibland gör tyckarna väsen över en upplevd orättvisa eller beslutad nedskärning. Ofta när det drabbar dem själva eller någon/något de bryr sig om. Men ingen, eller få, kan själva tänka sig att ens överväga politiskt engagemang eller, ännu hellre, att uppbära något uppdrag.

Det går inte en dag utan någon i min omgivning säger något i stil med ”hörru, du som är politiker…” och nästan lika ofta påtalas i politikens värld min yrkesroll. Men då mer som slagträ svingat av mina politiska motståndare.

Men jag är ju så mycket mer än politiker och lärare. Och jag vill inte reduceras till enbart något dessa roller. Kanske har stugfolket insett att det är så det blir om man engagerar sig politiskt. Det är alltså jag som är förloraren och inte stugfolket.

Men nej, så kan jag aldrig tänka. Hursomhelst – det är sådant jag funderar över när jag står där i tröskeln till sovrummet.


Var det en freudiansk felsägning av den sverigedemokratiske ledamoten som ville utvisa bråkiga barn ur klassrummet? Oavsett vilket – det partiet går alltjämt som tåget.


Jag har, utöver SD:s tillväxt, ytterligare några funderingar.

Hur kan min arbetsplats, det naturvetenskapliga programmet på Falu gymnasium, gå back när flera kollegor slutat utan att ersättas och vi har tre fulla paralleller i tre årskurser. Hur är det ens möjligt? Jag är både politiker och lärare men kan inte förklara det. Vilket antagligen säger mer om mig än jag önskar, men jag erkänner inte desto mindre härmed min okunskap.

Jag förstår det inte.


Kommunrevisionen meddelade resolut på fullmäktige att om en budget redan från början inte går att hålla försvinner dess styrande funktion. Det var adresserat till oss alla, oavsett politisk färg.


Vad tusan håller oppositionen på med? Att försöka obstruera det politiska arbetet på det vis som skedde på fullmäktige är knappast ett bra sätt att tjäna medborgarna. Tröttsamt käbbel som kostade sammanträdet två timmar och därmed kommunens skattebetalare en ansenlig summa.

Till vad mening? Är alla ordinarie ledamöter inte på plats utan ersättare när frågan väl går till votering, ja, då får man nog anse agerandet som tämligen oseriöst. Nåja, kommunen har nu en budget. Den bästa av alternativen, om man frågar mig.


Intressant är också att oppositionen inte ens vill utreda förutsättningarna för om vuxenutbildningen möjligen ska läggas ut för upphandling av privat aktör. Man motiverar sitt ställningstagande med att man redan anser sig veta vad utredningen ska komma fram till.

Verkligen? Är oppositionen synsk?

Jag för min del ser socialismens inneboende dilemma exponerat all önskvärd tydlighet. Alltså ett stereotypt förhållningssätt till dogmer där ideologin, partiet, visionen går före verkligheten och i många fall därmed också människan.

Det är ett förhållningssätt som blockerar nytänkande, flexibilitet, nyfikenhet och samarbete vilket löper som en röd (!) tråd genom hela socialismens historia. Studerar man ideologins upphovspersoner ser man att så här har det varit från dag ett.

Det kan inte ske haverier i sovjetiska kärnkraftverk vad verkligheten än säger. Så är det med den saken.

Javisst, det finns företagare som misskött sig. Men alla företagare är därmed inte att betrakta som skurkar. Den socialistiska samhällssynen, i det här fallet på företagare, är deprimerande stereotyp. Socialisten flyr in i sin stenåldersgrotta i vilken hen underhåller sig med fabler om girighetens drakar och demoner.

Ja, det finns stora problem med kapitalism. Men miljoner människor har också lyfts ur fattigdom genom den. Vi borde kunna hitta en medelväg – om vi nu vågar utreda.

Oppositionen resonerar inte helt olikt hur det en gång var på ena sidan Berlinmuren där staten talade om förmänniskorna hur illa det var på den kapitalistiska sidan. Hur verkligheten såg ut var naturligtvis en helt annan fråga.

Nej, man vågar inte utreda för tänk, hemska tanke, om utredningen går emot dogmen. Tänk om den visar på en god, etisk och effektiv vuxenutbildning tillhandahållen av en seriös entreprenör. Då spricker draken och muren faller.

Men i socialistens värld står teorin som alltid över verkligheten.


Miljöpartiet vill folkomrösta huruvida Falun på nytt ska ansöka om att få arrangera ett VM i skidor. Det vill man alltså samtidigt som man av kostnadsskäl inte vill genomföra en i sammanhanget blygsam utredning om hur vi kan göra med vuxenutbildningen.

Konsekvens?


Tillbaka till fullmäktige. Ett stort ansvar vilar på partiernas gruppledare under debatterna. Men sammanträden på uppemot tolv timmar – är det verkligen rimligt?

En gruppledare var uppe i talarstolen över trettio gånger. Jag undrar, lite. Är verkligen alla anföranden genomtänkta? Kanske borde man inom det aktuella partiet fördela ordet mer solidariskt mellan ledamöterna? Och är agerandet gynnsamt för det demokratiska samtalet?

Visst kan man se att hen verkligen älskar att stå där i talarstolen, vederbörande formligen njuter, och anser sig nog också vara framgångsrik.

Jag har stor respekt för mina politiska kollegor och jag skulle verkligen inte klara uppdraget som gruppledare bättre själv. Jag gillar också att tala och har viss fallenhet för retorik, om jag får säga det själv. Men i fullmäktige är jag mycket sparsam med framträdanden. Tillför jag inget avstår jag, om inte annat av respekt för demokratin.


SD:s tillväxt, ja. Det har sedan länge förts en idéhistorisk debatt om ideologiernas död. Ett exempel som anförs är den allt större likheten mellan de politiska partierna vilket får som konsekvens att det parti som sticker ut i något avseende växer utan att behöva föra rimlig politik eller presentera vettiga företrädare.

Det må vara hur det vill med den saken. SD får bli hur stora de vill – jag vägrar ha med dylika åsikter att göra. Jag är stolt över Januariöverenskommelsen och att mitt parti inte darrar på manschetten.


Vänsterpartiet vill minska det föreslagna anslaget till Centrala stadsrum. Det handlar om några hundra tusen kronor som Falualliansen vill satsa. Men inte Vänsterpartiet, alltså. Jag tycker det rimmar illa med att partiet säger sig alltid vilja satsa på kulturen. Östersund, som är en jämförbar kommun, satsar tre miljoner kronor på sin stadskärna motsvarande period. Men där är ju Centerpartiet starkare, i och för sig.


Solen är i nedan. Det är Vänsterpartiet, inte Socialdemokraterna eller deras koalitionspartner Miljöpartiet, som för oppositionens talan här i stan. Det har V lyckats bra med, det får man allt ge dem. Och det är ju inte min sak att recensera hur oppositionen sköter sig. Men vore jag falu-sosse skulle jag vara bekymrad.


Många tjänstemän har berättat för mig, senast i torsdags, hur mycket de uppskattade att arbeta med Malin. Många har också, senast förra fredagen, berättat hur mycket de uppskattar min blogg. Jag inser att detta inte är liktydigt med att de gillar Centerpartiets politik – men helt negativt kan det iallafall inte vara.


Nej, jag vet inte. Det är nog mig det är fel på, suckar jag för mig själv medan jag ännu dröjer mig kvar och lyssnar på Vildvittrornas lugna snusande. Jag är nog för känslosam, helt enkelt. Men ändå, jag håller ju på med politik för att försöka bidra efter ork och förmåga.

När jag ser alla duktiga lokala centerpartister kämpa på finner jag inspiration. När jag lyssnar på en och annan vanlig människa och ser deras uppåtriktade tummar känner jag kraft. När jag till sist åter ser på de två små sovande som ligger tätt omslingrade i min säng finner jag till sist äntligen (och ännu en gång) svaret på frågan

Should i stay or shuld i go?

lugnetkyrkan

Sedan Dalarnas Tidningar och P4 Dalarna rapporterat om det har det kommit till allmän kännedom att Lugnetkyrkan inte vill viga samkönade par. Det borde, anser jag, inte komma som någon större överraskning men saken har upprört känslor och inneburit att kommunen nu ser över sina alternativ eftersom kommunen som organisation inte delar den värdegrunden.

Resumé: kyrkan har kommunens största och modernaste samlingslokal. Kommunen, exempelvis genom min arbetsplats, hyr den ibland tillfälligt. Vi hyr den också permanent för förskoleverksamhet.

Debatten visar på en mängd dilemman och upprör (av olika skäl) många. Egentligen är det inte så svårt, det hela. Kyrkan har rätt att på grund av sin trosövertygelse vägra samkönade äktenskap – skulle man driva frågan i alla tillgängliga rättsinstanser skulle de få rätt – ända upp i EU-domstolen. Att man i religionens namn faktiskt får bete sig så har vi känt till åtminstone sedan pastor Åke Green år 2003 predikade om homosexualitet som en cancersvulst på människokroppen. Lugnetkyrkan är heller inte ensam – de flesta religiösa organisationer resonerar på samma sätt.

Kommunen har å sin sida rätt att inte samarbeta med en organisation som vägrar viga samkönade par. Svårare är det väl inte.

Många ser dock kyrkans agerande som homofobiskt eller diskriminerande medan Lugnetkyrkan hänvisar till bibeln – alltså det man betraktar som guds ord. Vidare anser man inte att man diskriminerar när man hänvisar homosexuella att gifta sig någon annanstans. Och i juridisk mening har de alltså rätt att vägra detta.

(Hur det är att vara homosexuell församlingsmedlem är en aspekt jag inte går in på nu.)

Så vad är problemet, egentligen? Det är väl som vilken skilsmässa som helst, detta. Är man inte överens om grundläggande värderingar tenderar förhållandet att spricka och man gör förmodligen bäst i att gå skilda vägar.

Minsta gemensamma nämnare. Det handlar om stålar.

Utan närmare insyn i Lugnetkyrkans ekonomi så tycker jag inte det krävs någon större fantasi för att föreställa sig att den stora investeringen i den nya byggnaden från 2013 bygger på beräknade intäkter i mångmiljonklassen över tid.

För kommunens del skulle det innebära stora kostnader att bryta ett avtal och det känns, enligt min uppfattning, som slöseri med skattebetalarnas pengar. Dessutom finns det inga andra lokaler att tillgå för förskoleverksamheten. Nej, den läxan borde vi gjort innan vi gick in i avtalet. Nu får vi vackert vänta på att avtalen löper ut någonstans 2022. De tillfälliga inhoppen i lokalerna är bara att sluta med – inga problem där.

Som sagt, det hela är inte så märkvärdigt egentligen. Ändå följer antagligen den nationella frikyrkorörelsen och förmodligen även kommuner fallet. Det är nämligen prejudicerande – det är många kommuner och samfund runt om i landet som har ingått liknande avtal.

Från Lugnetkyrkans sida har man aktivt försvarat sin sak. Andra har lagt sig i. Och det är lätt att ta till övertoner i diskussionen. Någon, dock ingen församlingsmedlem, kallade i brev kommunalrådet Joakim Storck för ”Pontius Pilatus” exempelvis. Det är ingen dålig jämförelse, det. Eller – det är det ju förresten. Pilatus var nämligen inte bara den som enligt Bibeln dömde och beordrade att plåga och avrätta Jesus (att Lugnetkyrkan ses som jesus i sammanhanget är självklart). Nej, Pilatus var en brutal plågoande, en utpräglad sadist och praktarschel i största allmänhet – även med dåtida mått mätt.

Man ska dock inte utesluta att Lugnetkyrkan helt enkelt ändrar sig. Det är inte troligt men uteslutet är det inte. Det finns sannolikt församlingsmedlemmar som inte alls identifierar sig med att tillhöra en organisation som (i mina ögon) diskriminerar homosexuella. Församlingen skulle även kunna delas i två – de som vill ändra och de som vill oförändra. Sådant har hänt förr i frikyrkohistorien.

Stålar igen. Man ska aldrig underskatta Mamon. Om valet står mellan att förlora kommunens intäkter och riskera att församlingen splittras är det kanske helt enkelt lättare att ändra ståndpunkt i just den här frågan. Helst med tanke på den stora investering man gjort i byggnaden.

Själv äter jag inte längre i Lugnetkyrkans restaurang. Det kanske är starkt att prata om bojkott i sammanhanget, nej, jag spenderar helt enkelt helst mina lunchpengar annorstädes. Inget konstigt med det.

Vi diskuterar saken på jobbet (det är ju vår närmsta granne). En kollega påminde mig om när fransmännen sprängde kärnvapen i Stilla havet i mitten på 80-talet. Då skulle man bojkotta franska viner. Hur länge varade det? Efter ett tag kom man ju på att nog är det bra gott med franska viner ändå. De är ju typ bäst på det. Hur många minns detta idag? Och vad ska man förrsten göra med sina kvarvarande lunchkuponger? Växla in hos diskrimineringsombudmannen?

Förlåt min sarkasm. Men det är det här med tolkningsföreträdet som stör mig. Låt oss leka lite med tillmälet Pontius Pilatus. Om Jesus står för demokratin och alla människors lika värde – vem är det då som är Pilatus i sammanhanget?

Jag sträcker på mig i all min briljans – jodå, mitt samvete är rent. För jag gick ju ner och intervjuade Lugnetkyrkan redan för två år sedan och förde mina slutsatser vidare till den som ville se och lyssna.

Så enkelt är det ändå inte. För det är ingen lätt sak, detta. Mitt förslag innebär uppmaningen att låta oss skiljas som vänner. Var och en med sitt samvete.

Eller.

Vi kanske borde ha en fortsatt dialog med varann. Församlingen har skickat mail till mig och de övriga i kommunstyrelsen. Där understryker de att de vill vara en del av Falun och verka för stans bästa. Församlingen är en fri kyrka bland 300 andra församlingar inom Evangeliska Frikyrkan. Kanske vill de inte vara i konflikt med majoritetssamhällets värderingar i Falun? De vill ju verka för ett bra Falun, säger de. Kanske får de göra som de vill inom EF? Då kanske de ändrar sig?

Mitt förslag, som fler verkar instämma i, är att vi följer avtalet men avslutar det när det löper ut. Om Lugnetkyrkan inte ändrar sig i synen inom vissa värdegrundsfrågor vill säga. Då ligger alla kort på bordet igen.


Realaterade blogginlägg

Samtal med Lugnetkyrkan

Pontius Piltaus 2