Politik – Adolphson

Susanne

19 september, 2026av adolphson

Tack Susanne!

Det är en sorg som inte kallar sig så. Så länge skutan kan gå. Alla dessa timmar under lysrörens sken. Hur gick det i valet, då?

Vi är egentligen en ganska osannolik trio, Susanne, Jenny och jag. Bjursås, Vika och Elsborg. Samtidigt är min främsta drivkraft att lära känna nya människor. I lokala Centerpartiet har det lyckats över förväntan.

Just nu tänker jag emellertid inte på valresultatet. Nej, det jag tänker på är att Susanne ska sluta. Det känns både tråkigt och obegripligt, vi är nämligen en sorts familj. Om Mats och Agneta är mina politiska föräldrar är Jenny och Susanne mina storasystrar. Jonas är den coola kusinen från Stockholm som alltid har koll på det senaste av det senaste.

Jag blickar tillbaka och inser att jag knappt minns hur det började. Vi engagerade oss väl ungefär samtidigt även om Susannes center-engagemang i Bjursås går mycket längre tillbaka. Det kändes helt naturligt att hon tog över som gruppledare efter förra valet. Vi har sedan dess varit en tight trio, Jenny, jag och hon. De senaste fyra åren har vi varit de närmste medarbetare. Det måste röra sig om hundratals, kanske tusentals, mötestimmar av allehanda slag.

Det är inte vilken ledare som helst som nu lämnar över stafettpinnen. Susanne är trygg, stabil, seriös, kompetent, varm, lyhörd, glad och rolig. En ledare som värnar både partiet och individen på samma gång. Dessutom har hon haft förmågan att hantera mig som är en mycket känslodriven människa. När jag sjönk lyfte de mig. I stormens öga möttes vi, Susanne, Jenny och jag. När man deltar i tuffa möten är det ovärderligt att veta att några av den kalibern har ens rygg.

Det gick både bra och mindre bra i valet. Vi gick framåt i riket, backade något i Falun – men behöll mandaten. Tidö gick fram ordentligt i länet men SD backade. Jag medger att jag både trodde och hoppades på ett bättre lokalt resultat. Men väljarna har aldrig fel. En utförligare analys får göras senare. Själv känner jag att jag under både mandatperioden och valrörelsen givit allt jag har.

Men nu börjar något nytt. Jag vill därför tacka Susanne. Tack för all tid, för att jag fått vara din bänkkamrat i fullmäktige, för din omtanke och för ditt ledarskap. Jag tackar dig i egenskap medborgare, partikamrat och vän. Lycka till på livets fortsatta seglats – och även om jag plötsligt känner mig som något av ett stycke drivved på politikens stora vida ocean så orienterar jag mig efter din moraliska kompass.

Samtidigt: memento mori. Minns att du är dödlig. Vi har all tid till låns. Våra mandat är tillfälliga, både de politiska och de värdsliga. Så länge skutan kan gå må en människa hålla på. Jag kan inte kalla det sorg att valet gick sämre än förhoppningen eller att Susanne slutar. Det första följer en logik och det sistnämnda är både ledsamt och hoppingivande. Slutsatsen är både enkel och osentimental: Falun ville inte ha oss lika mycket som vi ville ha Falun. Ett annat liv är dock möjligt, visar Susannes exempel.

Å andra sidan. Det gick bra i valet. Det gör det på ett sätt alltid. Skutan tuffar på, hoo-hoo, och alla tårar är inte av ondo. Vad min personliga fortsättning blir är för ögonblicket inte klart. Hur det än blir med den saken måste det också sägas att de har varit väldigt roliga, alla dessa timmar i lysrörens sken. Jag vill avsluta med att rikta ett varmt tack till alla som deltar i val och engagerar sig politiskt men mest vill jag säga: tack Susanne!

Musik:

Oh Susanna

Suzanne

Så länge skutan kan gå

I’ll be crying for you

Relaterade blogginlägg:

Agneta och Mats

Ett härligt gäng

Demokrati och samhälle, Politik

Ett politiskt inlägg

29 augusti, 2026av adolphson

Jag inleder med Fälldins kända ord: Ingen statsrådspost är värd att dagtinga med sitt samvete. Det där med engagemang, makt, inflytande och ideologi är svåra saker.

Nu korsas värjorna, snart ska det avgöras, valrörelse pågår. Det råder i mitt liv för närvarande något av ett epicentrum av debatter, samtal och inlägg. Jobbigt? Nja, det är faktiskt härligt att diskutera ideologi och värderingar, högt och lågt, att få bryta sina åsikter mot andras. Det handlar i grund och botten om principer och värderingar och sådant är både kul, viktigt och uppfriskande. Men… hur ska valet gå?

Ibland får jag frågan om varför jag tycker att just Centerpartiet är det bästa alternativet, varför jag företräder partiet, varför inte något ur den gamla Alliansen? Först brukar jag svara att det faktiskt bara finns ett parti kvar i Alliansen. Då är det inte mycket till allians. It takes two to tango. Vad hände? SD hände. Som jag ser det är Centerpartiet det enda anständiga borgerliga alternativet. Sedan utvecklar jag mig. Är man socialliberal, något av borgerlighetens extremvänster, supermitten men inte socialdemokrat, finns faktiskt inte mycket att välja på. Centerpartiet har dessutom en positiv grundsyn på människan, samhället, framtiden och den grundsynen genomsyrar hela ideologin. Tanken att politik ska formas nära de människor som berörs av den är central. Vem du än är så kan du, med rätt förutsättningar, nå hur långt som helst.

Ibland följer också motfrågan, eller påståendet varför jag inte är, eller att jag är, sosse. Jag svarar att jag i grunden är liberal, inte socialist, och ibland skräms av den pampiga maktapparaten Socialdemokraterna. Inte så att jag tror att en sosse är farlig men partiet är väldigt smart uppbyggt med alla underorganisationer i syfte att behålla makten på olika nivåer i samhället. Rörelsen anses större än individen medan jag tycker tvärtom. Nej, socialdemokrat skulle jag personligen inte kunna bli. Och varför inte moderat? Möjligtvis under Reinfeldt. Men någon högerman har jag heller aldrig varit. Liberal? Förvisso. Jag har fram till 2015 varit Folkpartiet trogen. Men Folkpartiet finns inte längre. Det började tyna bort redan 2006 och det är med sorg jag nu ser L gå sitt SD-kramande öde till mötes. Jag brukar skämtsamt säga att en gång följde jag Bengt Westerberg och Birgitta Ohlsson, nu har de följt mig till Centerpartiet.

Jag har kvar en gammal mugg från FP-tiden

Saken är större. Frågor som är viktiga för mig är jämställdhet, klimathotet och kulturfrågor. På ett personligt plan att mina döttrar ska få leva i en bättre värld. Sedan är det ju som Maud en gång konstaterade: roligast vinner. Det verkar vara ett hårt klimat inom Socialdemokraterna och Moderaterna, de verkar inte alltid behandla varandra väl inom sina respektive partier. Nej, för mig finns Centerpartiet. Tack för det.

Valrörelse är kul. Min horisont sträcker sig emellertid endast fram till valdagen. Jag vilar trygg i min ideologiska övertygelse och låter faluborna avgöra saken. Så hur går valet? Jag gissar att det på riksnivå lär bli många, långa och pinliga förhandlingar – har vi en regering till jul? Själv föredrar jag en i mitten. Hur nu det ska gå till. Här i Falun måste det till ett smärre mirakel för att nuvarande koalition bestående S och M inte ska fortsätta. Och då blir väl allt som vanligt, eller?

Osvuret är som alltid bäst. Värjorna är metaforiska och väljarna har aldrig fel. Jag är en lärare som är fritidspolitiker på lokal nivå som ställer mig till förfogande ytterligare en gång. Men jag söker inte makt och inflytande till vilket pris som helst.

Jag avslutar detta inlägg med Galadriels ord från när hon avstod härskarringen eftersom priset var för högt: I pass the test. I will diminish, and go into the West, and remain Galadriel.

Relaterade blogginlägg:

Tant Råbiff

Länkar:

intervju med fontänhuset

inlägg i fullmäktige om naturskolan

Musik;

Two sleepy people

Demokrati och samhälle, Politik

alzheimerloppet

31 maj, 2026av adolphson1 kommentar

Ska man endast omge sig med likasinnade?

I går sprang jag alzheimerloppet, ett lokalt initiativ från makarna Drugge. Jag gjorde det för att jag kan, för att min värdegrund ville det, för Daniel – och för att jag anser att man då och då bör prova att gå (eller springa) i någon annans skor. Det skrevs om saken i tidningen.

Jag funderar över huruvida människan vill leva värdegrundbaserat. Frågan är ständigt aktuell. Det är lätt sagt det där med värdegrund – men vill vi verkligen? Är vi beredda att så att säga walk the walk, att anstränga oss? Och hur ser vi på dem som lever efter en annan värdegrund än vår egen? Den som följde lagens bokstav i Nazityskland gjorde som vederbörande blev ålagd i ett visst samhälle under en given, fruktansvärd, mentalitet. Människor med alzheimer eller andra funktionsnedsättningar sågs där och då som en belastning för samhället och inte som fullvärdiga människor.

Det går såklart att hävda att en viss värdegrund är dålig. Om människor far illa för att en liten grupp ska få som de vill är värdegrunden dålig. Och ju mer extrem den är desto längre ut på kanten av den politiska skalan återfinns den. Och ju längre ut desto farligare är den för kollektivets minsta beståndsdel: individen.

Språkkrav för invandrare. Det finns flera sidor av det myntet. Det är fullt logiskt att vilja säkerställa en trygghetsbas för nyanlända människor som har ambition att stanna i landet. Kunskap är som bekant makt. Man inser språkets betydelse när man ser till exempelvis strukturell rasism på arbetsmarknaden eller ojämställdhet inom och utom familjen. Språket är förstås också en sak som påverkas av alzheimer. Genom att springa loppet blir alzheimer något mer påtagligt, verkligt, för mig.

Tankarna vandrar under de kilometer jag springer. Alla vill att vi ska kunna bota svåra sjukdomar. Men viljan att utvisa spädbarn eller hårt arbetande människor och att sätta fjortonåringar i fängelse – vems värdegrund påbjuder sådant? Vad ger det för samhälle?

Hur främjar man egentligen goda värderingar? Kanske genom en balans mellan krav och frivillighet. Jag tänker i sammanhanget på när mina föräldrar under uppväxten krävde av mig att några saker måste jag hålla på med oavsett vad jag själv ville. Jag fick välja mellan en idrott och en musikalisk aktivitet. Därutöver fick jag aktivera mig efter vilja och ork. Sålunda blev jag den ende i kvarteret som både sjöng i kyrkokör och spelade fotboll. Detta förbryllande ibland omgivningen. Är det bättre med blockflöjt?, brukade jag småbarnsretoriskt parera retsamma frågor. Idag är jag glad över att fått grundläggande fysisk och musikalisk träning tidigt i livet eftersom det underlättar tillvaron.

Ibland frågar jag mig vilken sorts människa, och därmed politiker, jag vill vara. Det verkar som om väljarna snarare röstar på egenskaper än värderingar. Eller så är det bara jag som tror det eftersom jag omger mig med likasinnade. Jag har hursomhelst, för att orientera mig, lånat ett mantra att påminna mig om då och då:

den som kritiseras lär sig fördöma
den som får stryk lär sig att slåss
den om hånas lär sig blyghet
den som utsätts för ironi får dåligt samvete

Men…

den som får uppmuntran lär sig förtroende
den som möts med tolerans lär sig tålamod
den som får beröm lär sig uppskatta
den som får uppleva rent spel lär sig rättvisa
den som känner vänskap lär sig vänlighet
den som får uppleva trygghet lär sig tilltro
den som blir omtyckt och kramad lär sig känna kärlek i världen

1900-talet lär oss att demokratin kan falla. Vi måste vara uppmärksamma på varningssignalerna och hålla gränsen mot totalitära tendenser. Jag vill för egen del leva värdegrundsbaserat. Vad spelar saker och ting annars för roll?

Nej, man bör inte enbart omge sig med likasinnade. Det är viktigt att då och då sticka hål på filterbubblan. Det oväntade och annorlunda är nästan alltid bra medan ofrånkomlighetens politik nästan alltid leder i fördärv. Samtidigt mår man bra bland inspirerande, kloka människor. Inte sällan har sådana goda värderingar och kan visa hur man lever ett liv man vill leva. Som makarna Drugge, exempelvis. Bland annat därför sprang jag igår alzheimerloppet.

Foto: Stina Norberg

———

Musik:

Hela bloggens värld (spellista)

———

Länk:

Min YouTube-kanal

Demokrati och samhälle, Politik

Frankensteins monster

28 mars, 202628 mars, 2026av adolphson

Vad är lycka?

Jag vill ha gos, säger Ragna ofta. Det är fint med gos, tänker jag, alla borde få gosa lite nu och då. Att dela värme, närhet, samhörighet och tillit med någon är underbart. Allt detta som sammanfattas i begreppet gos. Men vem vill gosa med ett monster? Och vem avgör vem som är monstret, vem dömer mellan ont och gott? Det är som att försvinna in i mörkret balanserade på isflak. Ingen vet vad som händer sen.

SD kastar sin långa skugga över Sverige. Om vi andra genom våra beslut skapat SD – kommer partiet att förgöra oss? Jag har stått vid mitt ord från förra valrörelsen att ta replik och argumentera emot. Har man en humanistisk utgångspunkt blir SD lätt synonymt med ondska. Men bilden är mångsidig och vi bär alla ett ansvar. Men ändå. Hur mycket eller lite sprungen ur nazism kan man vara? Hur lite eller mycket kan liberaler samarbeta med antiliberala rörelser utan att gå under?

Kramar är något gott, får man i alla händelser tillstå. Men är alla kramar av godo? En björnkram och en björntjänst är inte samma sak. Finns det någon judaskram? Redan hos våra tidiga förfäder (och andra djurarter) var kroppskontakt viktigt. Att hålla om varandra skapade i begynnelsen trygghet hos ungar, stärkte band mellan individer samt minskade stress. Fysisk närhet hjälpte grupper att samarbeta och överleva. Det är biologiskt betingat att alla behöver ömhet, kärlek och närhet. Både monster och människor. Ju mer gos desto färre monster.

I ämnet kulturhistoria tar jag ibland upp romantiken. Det är en kulturell epok som varade från slutet av 1700-talet till mitten av 1800-talet och som betonar känsla framför förnuft. Det är fantasi och upplevelse som gäller istället för logik och rationalitet. Naturligtvis behövs både känsla och förnuft i världen men ofta råder, i mitt tycke, en rationell slagsida. Landet måste ju styras, eller hur? Inom romantiken betonas istället människans inre liv. Det är romantiskt att gosa.

Romantiken utgår ifrån det oförklarliga, drömmar, spöken, myter och det övernaturliga. En typisk romantisk känsla är längtan efter något ouppnåeligt som evig kärlek, frihet från krav och förväntningar eller en god och rättvis värld. Tanken att människan är både god och ond är viktig och leder till den filosofiska frågan vad ondska egentligen är. Istället för att se människan som enbart rationell ser man henne som komplex och motsägelsefull. Romantiken intresserar sig således för det dubbla i vår natur och för kampen mellan gott och ont inom oss. Starka känslor som kärlek och hat, skuld och begär – människans både mörka och ljusa sidor – kämpar om vår själ.

En klassiker på området är Frankensteins monster från 1818 som just nu upplever något av en renässans (åtminstone här i länet genom Dalateaterns kommande uppsättning och en musikal i Dalhalla). Berättelsen handlar om en vetenskapsman som skapar liv av död materia. AI, alltså. Varelsen som vetenskapen konstruerar är från början oskyldig, nyfiken och vill bli älskad och accepterad. Så som vem som helst. Men han ser annorlunda ut och låter konstigt. Vart han än vänder sig blir han avskydd och bortstött. Detta väcker ilska, sorg och hämndbegär. Varelsen begår onda handlingar som en följd av sitt lidande och han vänder sig till sist mot sin egen skapare för att denne ska lida som varelsen gör. I slutet förklarar monstret att han är djupt ensam, olycklig och känner skuld över vad han gjort, särskilt över att ha dödat sin skapare och dennes nära. Monstret avlutar berättelsen genom att försvinna ut i mörkret på ett isflak (scenen utspelar sig på Nordpolen) – vi får inte veta vad som händer sedan.

Det finns varianter på temat. Dracula, Trollkarlen från övärlden, Plutonen, Skönheten och odjuret, Dr Jekyll och Mr Hyde och Harry Potter för att nämna några. Kanske kan man i den rationella världen jämföra SD:s utveckling från nazism till parlamentets finrum med Frankensteins monster.

Och så den famösa kramen. Kramade Simona Jimmie för sitt partis överlevnad? Blir SD snällt av en kram eller förgör partiet Liberalerna? Är det vi andra som skapat SD genom vår inställning och detta är vår tids stora prövning? Eller är det precis tvärtom: det är SD som är de goda? Eller är det SD:s syn på invandring som är monstret?

Jag har gjort min personliga resa. Från total antipati till insikten att det nu är det SD som håller i taktpinnen. Min känsla säger mig att det mesta partiet står för är monstruöst. Förnuftet säger mig emellertid att det finns realiteter att förhålla sig till. SD är en produkt av vår tid och samtal är vägen framåt. Men jag skulle personligen aldrig, även om jag är övertygad om att också Jimmie mår bra av gos, överge mina ideal för att rädda min rörelse och besegla detta genom en kram. Nej. Det är här du går fel, Fredrik. Det är nu du skapar monstret. Simona gjorde rätt som kramade Jimmie. Skulle han i sin tur krama en invandrad muslim? Mer gos och fler samtal. Men inte samarbete eftersom det normaliserar det inhumana. Eller är det tvärtom?

Den här texten ska inte tolkas som att jag svängt i en existentiell fråga. Jag kommer aldrig samarbeta med SD. Jag kommer fortsätta argumentera emot och ta repliker. Men jag tycker att alla partier ska gå till val som enskilda partier och prata om saken när resultatet är klart.

Jag antar att alla frågor i den här texten sammanfattas i formuleringen hur bemöter en tolerant människa en intolerant människa utan ett själv bli intolerant?

Jag stannar upp, släpper det jag har för händer och njuter av goset med Ragna. Jag måste bli bättre på att gosa för jag känner att all stress rinner av och jag ser på världen med nya ögon. Min hårda, onda sida, som romantiken lär mig att att alla människor besitter, förtvinar.

Kanske är personlig lycka oväsentligt. Det viktigaste är att göra någonting för någon annan under sin begränsade stund på jorden. En kram, att leva med Ragna och i vissa fall en perfekt blandad Dry Martini.

Relaterade blogginlägg

Memento mori

Musik:

Gran partita

Kvinnan jag drömmer om

Källor:

Mary Shelley: Frankensteins monster

Demokrati och samhälle, Politik

soc

10 januari, 202610 januari, 2026av adolphson

Men…hur många uppdrag har du?! Varför ställer du upp igen? Ragnas frågor, som uppstått efterhand vi lärt känna varandra, är inte orimliga. Och nu är processer igång som påverkar nästa femårsplan i livet. Det berör också henne, därför diskuterar vi detta samt att man återkommande bör se över sina prioriteringar. Det gäller att hushålla med resurser och satsa där det gör mest nytta.

SOC-modellen kan avse Sense of Coherence, känsla av sammanhang. Teorin handlar om hur en person upplever att livet är begripligt, hanterbart och meningsfullt. Ju starkare SOC, desto bättre förutsättningar att hantera stress och påfrestningar – och att må bra. Dels handlar det om i vilken grad man förstår vad som händer och varför. Dels om man anser sig ha tillräckliga resurser för att klara av tillvaron. Till sist kommer känslan om det är värt att engagera sig – alltså motivation och mening. Men Ragna har lärt mig att SOC kan också handla om forskning på åldrande. Där står förkortningen för Selection, Optimization, Compensation. När vi åldras får vi på olika sätt färre fysiska, sociala och ekonomiska möjligheter eller resurser att göra sådant vi alltid gjort tidigare i livet. Genom att välja ut något som är viktigt och satsa sina resurser på det som ger bästa resultat kan vi fortsätta, om än på annat sätt. I mitt fall handlar det om träning, sång, sociala aktiviteter och politik.

Inom politiska partier innebär ”att sätta listan” processen att utse vilka som ska representera partiet under valrörelsen och efter valet få eventuella poster. Det är en process full av spänning, optimism och framtidstro. Det ska dock sägas att listplacering inte nödvändigtvis hänger ihop med position men listans utformning visar de kandidater partiet ser som lämpliga på en skala. Väljaren kan dock påverka genom att kryssa sin personliga favorit men det krävs många kryss för att avancera. I Sverige är partierna mäktiga i den demokratiska processen. Det är i princip omöjligt att nå politiska positioner utanför ett etablerat parti.

Vilka är det som utses? Ofta trotjänare, ibland nykomlingar, det bör vara en så stor variation som möjligt i ålder, yrke, kön, och övrig bakgrund. Sedan måste kandidaten anses kompetent och attraktiv för väljarna. Svårt, och ju färre som ställer upp desto svårare blir det. Bevekelsegrunden för att kandidera ser olika ut. Vissa ser det som en karriär, andra som ett sätt att dryga ut inkomsten men de flesta drivs sannolikt, hoppas och tror jag, av ett genuint intresse och övertygelse. Ibland renderar den färdiga listan i gråt och tandagnisslan, ibland ilska. Som jag brukar säga: kyrkogårdarna är fulla av oersättliga människor. Självinsikt, självkännedom och självkänsla går inte alltid hand i hand. Processen ser emellertid olika ut inom olika partier. Inom Centerpartiet är den förhållandevis snäll och seriös, anser jag. Den föregås av en rådgivande medlemsomröstning, eventuellt någon intervju, sedan jobbar nomineringskommittén med att sammanställa listan.

Nu är resultatet klart. Jag blev toppkandidat i kommunen men fick tämligen blygsamma placeringar på de övriga två listorna. Man får oftast inte placeringen motiverad men en ganska självklar slutsats är att lokala Centerpartiet ser, hoppas och tror något som man inte gör på läns- och riksnivå. Eller så finns det betydligt bättre kandidater där än i Falun (smiley). Nja, riktigt så enkelt är det ändå inte – det är många saker som spelar in. Men partiet har talat och jag känner ansvaret. Jag har faktiskt bett om att få stå sist på regionlistan. Anledningen till det är att det kunde vara intressant att stå, i toppen, botten och i mitten på tre olika listor i ett och samma val. En tämligen unik möjlighet, för bra för att förbises. Men det kommer man inte att lyssna på, gissar jag. Och det gör man antagligen alldeles rätt i.

Uppdrag, undrade Ragna. Jag har de senaste åren suttit i Kommunfullmäktige, Kultur- och Fritidsnämnden, Kommunstyrelsen, varit andre vice ordförande i kommunstyrelsens utvecklingsutskott, suttit i Evenemangsrådet, lokala Centerpartiets styrelse, Folkrörelsearkivets styrelse, Studieförbundet Vuxenskolans styrelse, Dalarnas museums styrelse, varit vice ordförande i Musik i Dalarna och Dalateatern samt suttit i Kyrkofullmäktige, jobbat heltid, varit ensamstående förälder och de senaste två åren partner. För dessa uppdrag har jag en tämligen blygsam eller ingen ersättning. Det som inte sällan får mig att tveka över prioriteringarna är tiden borta från nära och kära. Och att jag alltid måste arbeta även när jag är hemma. Det är kanske dags att tillämpa SOC på mig själv.

Så varför ställer jag upp, igen? Det enkla svaret är: för att jag kan och fick frågan. Om någon som inte är en vit, medelålders heterosexuell man kliver fram gör jag plats. Men kan jag bidra med något gör jag gärna det. En mandatperiod till är jag beredd att ge Falun – om Falun vill, förstås. Frågan för Falubon blir i valet huruvida representanterna främst Socialdemokraterna och Moderaterna ställer till förfogande föredras framför representanterna bland annat Centerpartiet presenterar.

Jag kan inte springa lika långt och snabbt som förr. Jag måste numera också gymma – något jag avskyr. Rösten förändras ofrånkomligen över tid men övning hjälper. Min röst är min viktigaste tillgång. Jag måste prioritera bland sociala aktiviteter. Därför tränar jag på ett annat sätt, håller rösten igång genom övningar och ska ge allt jag har för en lokal valframgång eftersom jag tycker Centerpartiets politik i de flesta fall är den bästa.

Ragna vet att hon får dela mig med den lokala världen. Hon oroar sig lite för att jag engagerar mig av fel skäl. Den bästa partnern ställer dock kritiska, kluriga frågor. Och jag förstår hennes funderingar. Jag svarar att allt hänger ihop. Man kan inte lägga över ansvaret på andra. Även när livet är tufft. Det blir aldrig ett bättre tillfälle för att göra något, nej, gör vad det nu är här och nu med de resurser du förfogar över. Engagemang får mig att må bra. Och när jag en gång är färdig kan jag iallafall säga att jag under mitt liv ställt mig till förfogande i alla demokratiska val som finns. Och det är väl alltid något, eller hur?

Jag vill bidra till att göra mitt hörn av världen till en lite bättre plats, lära känna nya människor och ha kul. Det har jag ju alltid velat. Nu börjar det arbetet.

Politik – inte bara tråkigt. Dotter 1 håller inte med

Relaterade blogginlägg:

Germoniska trappan

Musik:

Caro mio ben

Didn’t it rain

Källor:

Jönsson & Harnett: Socialt arbete med äldre

Historia, Politik

Scalae Gemoniae

30 november, 202530 november, 2025av adolphson

Alea iacta est! Jag? Det må låta som en klyscha men jag såg det faktiskt inte komma. För hur osannolikt är det inte?

Scalae Gemoniae. Det är kanske lite magstarkt att jämföra mina politiska öden med en ökänd avrättningsplats i Rom under kejsartiden. Men det var faktiskt, hur märkligt det än kan låta, det första jag tänkte på när Anna-Karin Hatt avgick. Utjagad av trollen, vad det verkar. Och nu skulle jag snart själv kastas ut för trappan, tänkte jag. Eller självmant trippa ned för den. För så är det ju: alla mandat är till låns och återlämnas förr eller senare. Alternativet förskräcker. Jämförelsen med trappan i Rom ska visserligen förstås allegoriskt men man kan fundera över på vems villkor ett mandat återlämnas.

Scalae Gemoniae, eller Gemoniska trappan, var en avrättningsplats som sträckte sig från Palatinen (den av Roms kullar som beboddes av eliten) ner till forum. Trappan användes för avrättningar och skampåle. Under kejsarna Tiberius och Caligula användes den ofta och var i bruk i stort sett till Romarriket gick under i slutet av 400-talet. Kropparna efter de avrättade kastades ner för trappan till allmän beskådan. Att hamna på den Gemoniska trappan var förvisso ett grymt öde men det tog inte slut där. Bestraffningen innebar nämligen inte enbart döden utan också att kroppen förnedrades post mortem, alltså att den fick ligga kvar och ruttna eller för djur att knapra på. Efter en längre eller kortare tid släpades den bort med köttkrokar för att sluta som fiskmat i Tibern. Detta öde drabbade för övrigt kejsar Caligula efter det brutala lönnmordet på honom i hans eget palats. Så avskydd var han.

Jag trodde och tänkte att min tid som politiker skulle vara över efter den här mandatperioden. Kanske redan innan. Den demokratiska värnplikten skulle därmed vara genomförd och mandatet vederbörligen återlämnat. Jag tänkte att det finns saker jag inte skulle sakna. Som att aldrig hinna tänka en tanke till dess slut, att konstant oroa sig över tiden, att ständigt läsa handlingar och att ofta offra umgänge tillsammans med Ragna, vänner och barn, att ständigt förväntas ha en åsikt om vad det än må vara. Samtidigt kände jag tacksamhet för allt jag fått uppleva. Men slutet närmade sig, trodde jag.

Så avgick alltså Anna-Karin Hatt. Det har man som partiledare rätt att göra. Men skälen till avhoppet gnagde. Och ungefär samtidigt undrade nomineringskommittén om jag kunde tänka mig att bli kommunal toppkandidat för Centerpartiet inför valet 2026. Toppkandidat. Nummer ett. Kommunalrådskandidat. Jag var faktiskt inte beredd på den frågan och svarade genom tre motfrågor. Vill inte någon av my stars (Susanne eller Jenny)? Var kommittén enig? Vet ni verkligen vem ni väljer?

Svaren var nej, ja och ja. Den första instinkten var trots det att svara nej. Att bära det yttersta ansvaret – nej, det är inte för mig. Å andra sidan känner jag att jag har en mandatperiod till i mig. Annars kandiderar man inte. Men nummer ett? Det förpliktigar. Det innebär i teorin att jag måste vara beredd att bli kommunstyrelsens ordförande, kommunalråd och hela baletten. Inte sannolikt med tanke på opinionsläget men man måste vara beredd om valet trots allt går bra. Sedan känns det vemodigt för vi har jobbat bra ihop, Susanne, Jenny och jag.

Det känns också lite läskigt. Jag menar, jag är ju ingen excelarkskille. Jag är ingen strateg och jag ser mig inte ens som politiker. Min självbild säger mig att jag är en lärare som ofta sysslar med politik. Så frågan är relevant: är ni verkligen säkra?

Men det ligger samtidigt något ideologiskt rakryggat i engagemang, något jag ser i Centerpartiet – och verkligen uppskattar i denna de ofta krökta ryggarnas opportuna tid. Tänk att man frågar mig i detta läge. Det måste ju rimligen innebära att man faktiskt vill ha de värden som jag står för. Och det är ju bra (smiley). Ragna är lite tveksam. Hon tror dels att jag är för känslig och tycker dessutom att mitt yrke är viktigt. Dessutom vill hon inte bli en politikerhustru. Lite sent påtänkt, cheri. Även Malins ord ekade: jag ser dig agera i de stora frågorna, absolut, men är du en cykelställspolitiker?

Jag tänker att har man aldrig misslyckats har man inte ens försökt. Så det klart jag svarar ja. Ut på arenan bland de andra gladiatorerna går jag. Vill trollen hata mig ut på Gemoniska trappan så ger jag mig inte utan strid. Ett trappsteg i sänder tumlar vi ner, hatarna och jag, tills vi tar ett svalkande dopp i Tibern. Men jag är inte ensam. Jag har ett gott gäng omkring mig.

Jag har den största respekt för Anna-Karins beslut. Samtidigt: om ingen ställer upp vinner ju trollen. Jag har aldrig, återigen ursäkta klyschan, engagerat mig för att nå positioner. Så vill lokala Centerpartiet ha en medelålders man med känslorna på utsidan, som vissa politiska motståndare ser som en tråkig, predikande filosof och som andra vill kasta ut för Gemoniska trappan, en som inte vill blanda ihop utbildning med företagande, som gillar kultur, talarstolar men knappast excel eller skolkoncerners vinstutdelning så kanske jag bör lyssna på det.

Tärningen är kastad. Jag passerar Rubicon.

Musik:

Dreams

Somewhere Only We Know

Källor:

Holland: Dynastin

Falun/Dalarna, Politik

Olgahuset

26 oktober, 202526 oktober, 2025av adolphson

Jag har engagerat mig i ett gammalt hus. En fallfärdig trashank till byggnad belägen på min gata hemma i stan. Varför det, kan man undra. Jag passerar ofta huset. Som en ö från en svunnen tid ligger det där, allt mer i förfall, allt mer i vägen för den moderna stadens behov.

Olgahuset, eller Sahlanderska gården som det egentligen heter, är uppfört omkring 1860 och var ett bostadshus tillhörande en garvaregård – en gård eller verkstad för hantverkare som beredde, ”garvade”, hudar och skinn till läder, vilket sedan användes till exempelvis skor, seldon, väskor och remmar. En sköterska som hette Olga lär senare haft mottagning här vilket är förklaringen till dess dubbla namn.

I början av 2000-talet diskuterades huset och i mars 2006 fattades beslut om att det skulle rivas. Redan i augusti omprövades dock beslutet och det bestämdes att byggnaden skulle bevaras. Det beslutet gäller fortfarande. Kommunen vill dock försöka sälja huset. Problemet är att byggnaden står i strid med gällande detaljplan. (En detaljplan styr hur mark och vatten får användas inom ett visst område. Den beslutas av kommunen enligt plan- och bygglagen.) Detaljplanen arbetades fram 2004 -2005 men är efter tjugo år inte genomförd.

Huset ligger längre ut i Engelbrektsgatan än övrig bebyggelse och gatan är en del av den så kallade inre ringen där man vill, eller enligt (den inte genomförda) detaljplanen har velat, prioritera trafik. Tanken har därför varit att byggnaden ska flyttas några meter, mot Dalarnas museum. En potentiell köpare måste alltså både köpa och bekosta flytt av fastigheten.

Problemen med en flytt är flera. Dels är det dyrt, dels har byggnaden en källare vilket gör en flytt mer komplicerad. Man har övervägt möjligheten att låta huset stå kvar, men eventuellt kräver det en ändring av detaljplanen och dessutom finns det önskemål om att prioritera trafiken framför ett bevarande av huset där det ligger. Man har som sagt också övervägt att flytta in huset ett par meter närmare museet, även att flytta huset till en annan byggrätt i närheten. Man har också övervägt att flytta huset till en helt annan plats, exempelvis till gruvan, men det alternativet anses olämpligt ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Husets värde är sammankopplat med platsen det ligger på, flyttar man det så tappar det sin kontext och det kulturhistoriska värdet minskar kraftigt. Då blir det bara ett fallfärdigt gammalt hus. Låter man huset stå kvar kan man inte bygga bostäder i fastigheten eftersom den ligger för nära vägen. Regler för buller, luftkvalitet med mera tillåter inte det.

Vi har sammanfattningsvis en detaljplan som på över tjugo år inte har verkställts och ett kulturhistoriskt värdefullt hus, där värdet är knutet till platsen, som är dyrt och krångligt att flytta och som kommunen vill sälja till någon som måste bekosta en flytt. Ingen vill ta över fastigheten på dessa villkor. Konsekvensen är tydlig för den som passerar byggnaden. Inget händer. Jag anser att det bästa vore att låta huset ligga kvar och sannolikt är det också är den billigaste lösningen. Men det kräver en ändring i detaljplanen. Jag ser annars en risk att huset rivs, tiden är som bekant obönhörlig mot både människor och byggnader, och det vill inte jag.

Falun har idag en vacker stadskärna och en av anledningarna till det är blandningen av byggnader från olika historiska perioder. Det är viktigt att bevara äldre byggnader där så är möjligt eftersom det ger kulturhistoriska värden som faluborna uppskattar. Men inte bara dessa. Man måste komma ihåg att Falun har ett världsarv vilket ger ett internationellt perspektiv. Om man inte river äldre hus med höga kulturvärden kan man istället använda dem som en tillgång för att skapa en miljö med en spännande variation av gammal och ny bebyggelse. På så vis skapas ett attraktivt besöksmål där genuina och välbevarade kulturmiljöer som också gynnar besöksnäringen eftersom turister ofta söker unika miljöer.

Mot bakgrund av detta har jag föreslagit att den rådande detaljplanen upphävs, att kravet på flytt av fastigheten tas bort, att fastigheten säljs till seriös privat aktör eller skänks till den ideella föreningen Hela Falun för iordningställande och nyttjande för ungdomsverksamhet. Vi får väl se vad den styrande majoriteten anser om saken.

Jag stannar nästan alltid till och betraktar huset. Tar på det. Lyssnar man riktigt noga kan man höra hur det sjuder av liv från de människor som här levt sina liv. En gång sprudlade det av verksamhet bakom denna spruckna fasad. Idag är huset förfallet och övergivet men tänk vad fint det kunde bli om någon förbarmade sig över det. Jag röstar för.

Källor:

Informationen finns på flera förvaltningar inom kommunen och jag har samtalat med tjänstepersoner för att bilda mig en uppfattning.

Musik:

Bloggens samlade spellista

Demokrati och samhälle, Politik

Kulturpris på armlängds avstånd

28 september, 2025av adolphson

Vad handlar det om, egentligen?

Det mest sannolika avslaget sedan demokratins införande. Det är vad jag tror om ödet för vår motion att införa en jury för att utse kommunens kulturpris. Men jag inser samtidigt att det för en utomstående kan verka lite förvirrande, den infekterade diskussionen som i Dalarnas Tidningar kommit att benämnas ”Striden om kulturpriset”.

Låt mig börja med att försöka definiera termen ”armlängds avstånd”. Den innebär att den politiska makten medvetet håller sig på avstånd från beslut som bör fattas av självständiga, professionella eller sakkunniga aktörer. Principen används inom kulturpolitiken, men förekommer också i andra områden, och innebär att politiker sätter de övergripande målen, ramarna och resurserna – men inte detaljstyr innehållet eller de enskilda besluten. Politiker kan besluta om budget och kulturpolitiska mål, men låta konstnärliga råd eller myndigheter, eller en jury, fördela bidrag, utse priser och fatta beslut om stöd till specifika projekt. På så sätt undviker man att konstnärliga eller forskningsmässiga beslut blir styrda av dagsaktuell politik eller personliga preferenser hos politiker.

Vad har då hänt i Falun? Jo, efter att kultur och fritidsnämndens (KFN) ordförande förra året fick en majoritet emot sig och reserverade sig mot Maria Blom som mottagare av kulturpriset bröts traditionen av konsensus. Tidigare resonerade sig nämnden alltid fram till enighet. Det stod efter detta klart att nya rutiner behövs för alla kommunens priser.

Först finns i det nya förslaget allmän nomineringstid av mottagare, därefter följer tjänstemannaberedning. Inget nytt så långt. Men sedan ska enligt det nya förslaget presidiet i KFN ta fram finalister. I presidiet sitter tre politiker politiker, två från majoriteten och en från oppositionen. Nämnden får därefter besluta utifrån deras förslag. Det är här det går snett.

I praktiken snävas beslutet ner till en ytterst liten grupp politiker. Majoriteten försöker göra gällande att eftersom det som prisas ofta ligger längre tillbaka i tiden så bryter man inte mot armlängds avstånd. Att den principen endast rör direkt finansiering. Ett resonemang som jag anser visar att man inte fullt ut förstår vad begreppet innebär. Politiker ska inte bestämma vad som ska prisas, de ska besluta om prissumman och möjligen kriterierna för priset – men också det är tveksamt. Det är därför vi lägger fram vårt förslag. En jury bestående av aktiva kulturutövare och exempelvis kulturjournalister skulle lösa problemet.

Majoriteten, i praktiken Socialdemokraterna, verkar inte förstå kritiken. Och de blir arga när jag framför den. (De blir ofta arga på mig.) Men betänk alternativet: att de fullt medvetet bryter mot principen om armlängds avstånd. Det perspektivet förfärar. Kulturen måste stå helt fri. Det handlar ytterst om yttrandefrihet. Det är få saker som engagerar mig mer. Detta kommer jag aldrig att sluta kämpa för.

Så här lyder den iallafall, den motion som kommer att möta det mest sannolika avslaget sedan demokratins införande.

MOTION

Kulturpriset och principen om armlängds avstånd

Bakgrund

Kulturpriset i Falun har under lång tid präglats av en konsensuskultur. Det har inte alltid varit perfekt, men det har funnits en gemensam förståelse för att politiken ska värna kulturens frihet och hålla armlängds avstånd.

Denna ordning har på senare tid förändrats. Nya rutiner innebär att presidiet tar fram ett förslag på en vinnare, som tillsammans med övriga nominerade presenteras för nämnden som fattar beslut. I praktiken riskerar detta att göra nämndens beslut till en formalitet, eftersom det förslag som står i handlingarna tenderar att bli styrande.

Problemet är dock inte knutet till en enskild majoritet. Oavsett vilka partier som styr finns samma risk: att kulturpriset blir en politiskt styrd utmärkelse istället för ett pris som speglar hela kulturlivet. Det skulle vara lika fel om Centerpartiet satt i majoritet.

Vi lever dessutom i en tid då politisk kontroll över kultur, utbildning och forskning ökar i världen. Då behöver vi i Falun gå i motsatt riktning och visa att vi står för ökad frihet och ökad öppenhet.

Ett kulturpris som ska vara kommunens främsta utmärkelse måste därför spegla hela kulturlivet – från det mest traditionella till det mest nyskapande. Från folkmusik till influencers. Från teateruppsättningar till cosplay.

Förslag

Kultur- och fritidsnämnden ska besluta om:

◦ prissummans storlek,

◦ det övergripande syftet med priset.

Beslutet om pristagare ska fattas av en fristående jury.

◦ Ledamöterna i juryn ska representera en bredd av kulturformer.

Juryn ska utses genom en öppen och transparent process.

◦ Allmänheten, kultur- och föreningslivet i Falun ges möjlighet att nominera kandidater.

◦ Urvalet av juryns ledamöter ska ske av en valberedning bestående av representanter från kulturaktörer med hög trovärdighet, exempelvis Dalarnas Länskultur, studieförbund eller tidigare kulturpristagare. Politiker ska inte delta i urvalet.

◦ Jurymedlemmarnas mandatperioder ska vara tidsbegränsade och rotation ska säkerställa förnyelse.

◦ Syftet är att skapa en öppen, enkel och trovärdig process där juryn speglar bredden i Faluns kulturliv.

Syftet med förändringen

• Säkerställa principen om armlängds avstånd mellan politik och kultur.

• Skydda kulturpriset från politisk påverkan.

• Skapa långsiktiga spelregler över mandatperioder.

• Säkerställa att kulturpriset speglar hela kommunens kulturliv.

• Öka legitimiteten genom att låta kulturen själv lyfta fram sina företrädare.

Yrkande

Vi föreslår att kommunfullmäktige beslutar:

Att förändra ordningen för utdelandet av kommunens kulturpris enligt ovanstående förslag, så att politiken endast sätter ramarna medan en fristående jury av kulturpersonligheter beslutar om pristagarna.

Fredrik Adolphson (C)

Jon Bylund (C)

Man kan ha olika åsikter om principen om armlängds avstånd. Men egentligen handlar ”striden om kulturpriset” om något annat. Den handlar (för mig) om att försvara det öppna demokratiska samtalet. Om öppenhet och insyn. Jag anser att de lokala Socialdemokraterna, åtminstone vissa av dem, försöker koncentrera makt och inflytande hos sig själva. (Det påståendet kan jag motivera). Jag sätter därför hälarna i marken och håller emot, allt jag förmår. Not on my watch. Det är vad det ytterst handlar om.

Länkar:

radiointervjun med mig ligger den här 16.27 minuter in.

inlägget i senaste fullmäktige som retade upp socialmoderaterna finns här 2,27,50 in i sändningen.

Musik:

Bist du bei mir

Relaterade blogginlägg:

Drottning Kristina på armlängds avstånd

Film och TV, Historia, Politik

Wir schaffen das

21 september, 2025av adolphson

Jag klarar det i allmänhet men ibland behöver jag lite draghjälp. Jag gick därför härförleden ut med grabbarna ety vissa saker är oföränderliga. Andra inte. ”Grabbarna” är en trojka min bror har döpt till Levande Poeters sällskap. Större delen av kvällen gjorde dessutom Ragna oss den äran.

Vi skrattar (ler manligt behärskat) hela vägen till Banken

Historia. Vad är det? Ordet betyder översatt från grekiskan ungefär att lära sig av undersökningen. Lite på samma sätt som en journalist eller detektiv arbetar. Kanske gräver vi människor i det förflutna för att bättre förstå oss själva. Men man får se upp, ibland hittar vi obehagliga sanningar i historiens djup.

Kultfilmen Angel heart handlar om deckaren Harry Angel (gestaltad av Mickey Rourke) som får i uppdrag att hitta en försvunnen person. Sökandet tar honom till en mörk värld och ju mer han gräver desto mörkare blir det. Den slutgiltiga sanningen är fruktansvärd. Han hittar sig själv. Spoiler! Han har sålt sin själ till djävulen.

Tio år är en bra referenspunkt. Man kan även mäta tiden på andra sätt, som genom teman eller händelser, men tio år är som sagt en överskådlig tid. För tio år sedan, okej, elva, såg mitt liv helt annorlunda ut. Barnen var små och oskuldsfulla, Helena, Malin, Julia, pappa och Margareta levde, jag var mid-fyrtio år gammal och i början av någon sorts politisk karriär, jag sprang milen på drygt femtio minuter, var gift och bodde i ett nybyggt hus. Framtiden tedde sig ljus.

Tio år har gått sedan den dåvarande tyske förbundskanslern Angela Merkel fällde de berömda orden ”Wir Schaffen das” (vi klarar det) under den då pågående flyktingkrisen. Det var ord som väckte hopp, kanske var det de sista anständiga orden från en värld jag själv kunde relatera till. Idag är jag mer vilsen i försöken att hålla någon slags idealistisk linje i en allt mer cynisk värld. Ändå funderar jag över vad vi människor, och jag själv, har lärt oss om oss själva under det decennium som förflutit. Har vi sålt vår själ till djävulen? Är det en världsordning som faller samman vi bevittnar? Om ytterligare tio år vet vi säkert.

Kanske är det där med Trump och Nobels fredspris ett stort skämt? Kanske tänker Trump att Obama som nyvald president fick det utan att ha behövt lyfta ett finger. Våren 1939 nominerade en svensk riksdagsledamot Hitler till Nobels fredspris. Samtiden uppfattade ironin men historien har mer sett det som ett exempel på svensk undfallenhet mot nazityskland. Saker är alltid mer komplexa än man inledningsvis tror.

Men va fan! Det var ju (delvis) jag! Kommunen antog 2004 en detaljplan som bland annat innebär att delar av Engelbrektsgatan ska breddas till huvudled. Det i sin tur innebär att ett hus, Sahlanderska gården, även känt som Olgahuset, med ”lågt kulturhistoriskt värde”, skulle flyttas. Inget har hänt på långt över ett decennium vilket kräver att nya beslut borde fattas. Jag funderar. Var det så bra, det där? Jag bläddrar (scrollar) i gamla protokoll från Kultur och fritidsnämnden som hördes i frågan. Nämnden tog ett nytt beslut om huset i januari 2021. När jag gräver i historien hittar jag således mig själv eftersom jag deltog i beslutet.

För tio år sedan var Sverige fortfarande ett mer liberalt och välkomnande land. Sedan dess blåser nationalistiska högervindar över världen. I land efter land stängs dörren och nya, större, fängelser byggs. Hur kommer framtiden att tänka om att Trump fick eller inte fick Nobels fredspris? Oavsett hur det blir – inget förvånar mig längre. Precis om Harry Angel ser jag till sist mig själv hånskratta från botten av det svarta hålet. Eller åtminstone från Kultur och fritidsnämndens protokoll. Kärlekens och samförståndets nämnd, som jag brukar säga. Den lokala samtiden förstår måhända ironin i det yttrandet men vad gör den framtida historieskrivningen för tolkning? Nå, jag hamnar inte i helvetet för det, som Harry Angel, utan försöker göra något åt saken.

Tio år. Mitt liv idag är inte så illa. Jag trivs på jobbet, mina barn är unga vuxna, jag är kär, förlovad faktiskt, och bor i ett hus i centrala Falun. Jag springer milen på en dryg timme, håller på med politik dygnet runt samt hänger emellanåt på Styrsö. Livet har sina utmaningar, då som nu. Och även om jag kan sakna dem som lämnat, att lämna och hämta flickorna på förskola och skola, att för små flickor vara den oövervinnlige pappan, så njuter jag också av nuet. Jag klarar det, på det ena eller andra sättet. Framtiden ter sig ljus.

Det är bara att kämpa på enligt övertygelse i den här förvirrade världen. På ett eller annat sätt måste vi klara det. Detta är historiens innersta lärdom och anledningen till att den finns, filosoferar jag. Jag hittar faktiskt inte många obehagliga sanningar om mig själv i det förflutna, däremot insikter. Individer blir till skillnad från den stora historien ofta mer ödmjuka av livets mot- och medgångar. Något säger mig dock att en ny referenspunkt närmar sig för mig. En punkt att se tillbaka på om tio år.

Jag klarar det mesta. Men behöver ibland lite draghjälp. Så jag gick ut i vimlet med Levande Poeters Sällskap. I över trettio år har vi njutit av bordets fröjder tillsammans. För vissa saker är faktiskt oföränderliga, andra inte. Och större delen av kvällen gjorde alltså Ragna oss den äran. Hoppas hon fortfarande gör det om tio år.

Musik:

I’m Gonna be

Relaterade blogginlägg:

Öppna Landskap

Ehrenfried

Källor:

Berggren: Landet utanför del 2

IMDb

Politik

Ett parti imploderar

22 juni, 202523 juni, 2025av adolphson

Adolphson är en filosof som det är tråkigt att lyssna på. Orden kommer från en lokal SD-representant under budgetdebatten i fullmäktige. Se där en öppen dörr att sparka in.

Det är prat om SD Dalarna. Både riksmedia och lokal dito rapporterar om nya skandaler. Jag har egentligen släppt falu-SD, de är mest ett gäng vänliga, oförargliga, farbröder utan ont i sig. Låt vara inom ett parti med, enligt min uppfattning, förfärliga grundläggande åsikter och där representanter beter sig illa. Men de har fått sina röster i val vilket berättigar till platser och vilka som fyller dessa platser är upp till partiet. I Falun gör de hursomhelst inte mycket väsen av sig. Jag brukar ibland hjälpa någon av dem med att få ordning på propositionsordning och annan formalia – men jag överlägger inte.

Låt oss ta detta från början. SD:s budgetförslag stack ut. Det var tydligt för de flesta som sysslar med politik i Falun att det var någon annan som låg bakom. Budgetförslaget har nämligen en helt annan ton än vad lokala SD brukar ha. Vill någon ta del av det finns det på Falun.se. Några utdrag: Förbud mot tiggeri, böneutrop, moskéer, vindkraftverk, krav på minst ett icke vegetariskt alternativ i skolans matsal, att inte anpassa skolmaten efter religiösa särkrav, exempelvis halalslaktat kött eller tillåta att speciella icke-vegetariska alternativ erbjuds istället för griskött. Man vill locka till sig ”en dynamisk och för kommunen attraktiv innevånarskara” och styra upp arkitekturen i stan i nyklassisk stil samt kräver svepande besparingar på kulturverksamheter som ”inte är grundläggande för kommunens vidareutveckling och sammanhållning”.

Var kom plötsligt allt detta ifrån? De säger sig ju vilja satsa på landsbygden – var finns satsningarna? Kanske är det just att de inte gör mycket väsen av sig som varit problemet – sett ur SD-toppens synvinkel. För den som följer SD på riksplanet är ju sådant här inte nytt men i Falun är det så. De flesta, någon ledamot sa det rent ut, antog att kändisen Kent Ekeroth, som vad jag förstår är lokal ordförande, är upphovsmannen.

Flera av ledamöterna reagerade. Vår egen Jonas Grenfeldt gjorde ett briljant debattinlägg som vann respekt hos alla, Lars Jerden (S) gjorde i mitt tycke flera bra inlägg. Svaret från SD? Inget. En representant försökte visserligen men var inte sammanhängande. Däremot tog två andra av SD:s ledamöter avstånd från sin egen budget. Till sist kunde inte heller jag stå emot och gick upp i talarstolen. Vi måste få ordentliga svar. Någon måste ta ansvar för partiets yttranden. Resultatet? Det mest skruvade replikskifte jag någonsin varit med om.

Slutsats? Många av SD:s väljare och representanter tar faktiskt avstånd från det egna partiet när den här sidan kommer fram. Eller så förstår de inte innehållet i sin egen politik förrän andra reagerar. De som röstar på partiet är generellt sett inga rasister, homofober eller sexister, det är något annat som lockar dem till SD. En annan slutsats är att detta borde få interna konsekvenser i lokala SD. Givet hur partiet fungerar generellt och att det inträffande i vilket parti som helst setts som ett monumentalt misslyckande så borde det få konsekvenser. Men egentligen tror jag inte lokala SD skadas nämnvärt av det magplask detta innebär. De fortsätter nog som vanligt. Något avhopp eller uteslutning senare är de snart upp i sadeln igen. Riksdagsmannen som nu skandaliserar sig är säkert snart utbytt.

Hur är det annars på min sida gärdesgården? Centerpartiet i Falun är i mitt tycke en väl fungerande organisation med ett mycket gott ledarskap. Susanne är kunnig, trygg och respekterad. Det är tryggt att samarbeta med henne. Man får stöd, uppmuntran och kritik när det är påkallat. Vi har bredd i gruppen och är en aktiv opposition. Jag har för egen del kunnat fokusera på kulturfrågorna och, får jag säga, lyckas få upp dem något på dagordningen. Tyvärr, får jag nog också tillstå, är det fler än SD i fullmäktige som anser att jag är något av en hemmasnickrad hobbyfilosof som det är tråkigt att lyssna på. Men just efter den här debatten fick jag flera personliga uppskattande meddelanden (förutom de ryggdunkningar från partivänner som hör till) från andra partier – faktiskt också från SD. Men det är Jonas (C), Lars (S) och Micke (SD) som bör hyllas. I budgetdebatten var de modiga, var och en på sitt sätt.

Vill man ta del av debatten finns den här. Mitt första inlägg är 2 timmar och 53 minuter in. Det sjukaste jag någonsin upplevt i en debatt startar 5 timmar och 56 minuter in. Jonas hittar ni här.