Kategori: Politik

En av mina idoler är Torgny Segerstedt. Han är känd för sin samtida kritik av Hitler och nazismen. Trots påbackning från Sveriges regering och det nazistiska Tyskland stod han på sig. Känd är formuleringen, några dagar efter att Hitler tagit makten 1933, Herr Hitler är en förolämpning.

Det har nämnts tidigare: fascism kommer från latinets fasces vilket betyder spöknippe. Ett enstaka spö kan man bryta men ett helt knippe är svårare. Innebörden är att individen är meningslös medan kollektivet är viktigt och starkt.

De bara växer och växer. Landets näst största parti är numera SD. Det är svårt att ta in. Efter valet har frågan om hur man, vi andra, ska se på partiet och dess väljare blossat upp. Åsikten att SD inte är ett fascistiskt parti är tämligen etablerad. Inte heller rasistiskt, åtminstone inte rakt av. Uppfattningen att SD är ett parti bland andra men med ofta dålig politik och ibland rasistiska, homofobiska, sexistiska, och islamofobiska inslag samt med företrädare som beter sig märkligt tycks utgöra konsensus.

Det mångkulturella samhället är komplicerat men egentligen något fullständigt naturligt. Varje människa är ju mer än en sak. Jag själv, exempelvis, är bland annat lärare, man, socialliberal, svensk, falubo, heterosexuell, (ensamstående) pappa, son, centerpartist, bror, körsångare, protestant. Alla dessa saker innebär olika roller och identiteter. Fascismen avvisar detta. Den kräver nationalismens exklusivitet. Men alla har som sagt fler identiteter än exempelvis ”svensk” och ibland krockar dessa identiteter. Fascismen accepterar emellertid inte någon krock eller kompromiss, den vill renodla endast en identitet: nationalismen.

Fascismen menar alltså att endast en identitet är möjlig, att min nation är överlägsen och att mina skyldigheter enbart är mot den. Inga andra intressen kommer före nationens. Allt som tjänar nationens intressen är bra och allt som inte gör det är dåligt. Fascistens liv är enkelt och hens tillvaros moraliska dilemman och problem lätta att lösa. Fascismen förser dessutom sin tillbedjare med exklusivitet och tillhörighet.

Vi är i allmänhet rätt dåliga på att förklara vad facism är, det sker ofta genom att slå på stora trumman. Och när vi gör det, exempelvis genom exemplet Förintelsen, uppstår problem. När den som nås av fascismens lockrop ser sig i spegeln ser hen inte någon massmördare. Det där är inte jag – alltså är jag inte någon fascist, tänker vederbörande. På så vis skjuter vi över målet. Men ondskan (jag ser fascism som något ont) är mer komplicerad än så. Den är nämligen vacker. Reflektionen ur den fascistiska spegeln visar något fint, gott och överlägset. Den visar det vackraste landet i världen med det bästa folket som den som speglar sig är en del av.

Detta låter ju illa. Och vi vet hur det slutar. Uppsidan är att besvärjelsen släpper ganska snart. Efter andra världskriget begick ungefär 20% av nazisternas ledare på olika nivåer självmord medan resten, liksom befolkningen i stort, hittade och bejakade andra identiteter hos sig själva. Visst har Tyskland och dess befolkning jobbat hårt med skulden efter kriget. Visst skördar högerpopulistiska partier just i detta nu framgångar runt om i världen. Men det går att vända utvecklingen även om kostnaden är hög.

Kan man skälla SD för att vara fascistiskt? Nja. Forskningen säger i stort sett nej – om än med med reservation för vissa drag (se länk nedan). Då infinner sig frågan som jag så ofta ställt mig: hur många spår kan vi acceptera? Hur mycket eller lite sprungen ur fascismen kan man vara?

Jag har missbedömt hur stark viljan är att samarbeta med SD hos många borgerliga politiker och väljare. Det är bara Centerpartiet som håller gränsen. Men gör vi, jag, rätt? Är min paria rimlig? Kan man samarbeta med åsikter som sexism och rasism för att få igenom bra politik? Nej, jag anser inte det. För då undergräver man på sikt sina egna värderingar. Man legitimerar de åsikter man inte vill ha. Samtala och debattera, ja. Inte samarbeta.

Kollektivet är förvisso viktigt och ofta starkt men det kan faktiskt ha fel. Det krävs, som jag ser det, ansvarstagande individer för att bygga ett bra kollektiv. Därför behövs liberala tankar som en motvikt till nationalismens vägar. Jag kommer inte att backa från min övertygelse. Jag hälsar, pratar och debatterar gärna med SD:s representanter, eller med verkliga fascister, men samarbetar gör jag inte – det vore att en förolämpning mot min idol Torgny Segerstedt.

Relaterade blogginlägg:

Torgny Segerstedt

Musik:

Vocalise

Strömstedt: Lyckolandet

Källor:

Det finns några läsvärda böcker om den mänskliga naturen. Ofstads Vårt förakt för ondska, Bergmans I grunden god, och Hararis tre böcker som 21 tankar om det 21:a århundradet är intressanta. Man kan även läsa vad några ledande forskare anser om att kalla SD fascister här. Artiklar och information om Segerstedt finns på torgnysegerstedt.se

Det stundar till val och strategerna har bråda dagar.

Man har ett ansvar. För normer i samhället, för hur vi uttrycker oss, för vad vi delar på nätet, för om vi jamar med, skrattar åt det sexistiska eller rasistiska skämtet, för om vi tittar åt andra hållet när någon far illa.

Ett brutalt överfall på en liten flicka. Det går bara några dagar sedan kommer en politisk kampanj från kristdemokraterna där de skyller det inträffade på socialdemokraterna. Jag borde inte gå i fällan och ge uppmärksamhet åt sådant. Det har ju annars varit sverigedemokraternas grej att skapa och sprida fruktansvärda budskap. Varje gång går vi på det, vi upprörs, delar och klickar. Detta utspel från kristdemokraterna är sannolikt det mest smaklösa jag sett. Iallafall från ett något annat parti än SD. Jag undrar: vem i hela friden på partiets kampanjkontor som kläckte idén att man skulle exploatera ett överfall på ett barn för att nå politisk framgång? Hur började det? Hur tänkte de när de bestämde sig för att köra detta budskap?

Spin doctor är en amerikansk term. Ursprungligen är spin lånat från basebollens värld och avser förmågan att skruva bollen så den ser ut att få en annan bana än den verkliga. Detta gör det svårare för motståndarna att träffa den med slagträt. En annan beskrivning är att man vilseleder för att få ut det aktuella budskapet på ett så gynnsamt sätt som möjligt. Det hela må uppfattas negativt men är ett faktum för alla partier, organisationer, myndigheter och företag. Alla har i varierande grad pr-avdelningar och spinndoktorer.

Dick Morris var en av de viktigaste strategerna när Bill Clinton återvaldes som president 1996. Det såg inför valet dystert ut men Morris gjorde ett lysande strategiskt arbete. Clinton vann med god marginal. Utgångspunkten i Morris plan var den misstro som fanns mellan människor och politiker. Morris drog slutsatsen att det inte var möjligt för Clinton att bli omvald genom en allmänt positiv image. Sakfrågorna, och konkreta och trovärdiga svar på människors problem i sin vardag, var lösningen. Samt triangulering. Det innebär att man intar en tredje ståndpunkt, mellan två motpoler, i knepiga frågor för locka de väljare som rör sig mellan motpolerna. Morris, som skrivit böcker i ämnet, jämför det med att segla. Det gäller att veta vart man ska men för att nå dit måste man kryssa sig fram med hänsyn till hur vinden blåser.

Sedan dess är det många som anammat triangulering. Det göder ett visst mått av populism, skruvade påståenden och strategi. Jag vet inte om jag, eller mitt parti, har svaren på människors verkliga problem i sin vardag. Men jag kan anföra några frågor som är viktiga för mig: en fungerade skola (vilket kan innebära att ta bort eller reducera vinstintresset), en fungerande integration (vilket kan innebära amnesti), jämställdhet och nollvision mot våld mot kvinnor (vilket kan påverka mäns privilegier). Hur spinner jag dessa frågor? Hur kommunicerar jag, når ut? Hur mycket populism mäktar jag med att skamlöst beslå mina politiska motståndare med? Jag vet inte. En sak vill jag dock säga. Aldrig att jag skulle ta en människas olycka att skylla på mina politiska motståndare för. Om inte annat av respekt för offret och dess anhöriga.

Jag, eller vi, må förlora valet och vi må göra det stort. Det spelar ingen roll, vissa saker gör man bara inte. Det handlar om heder. Thorbjörn har redan formulerat det: ingen politisk position är så åtråvärd att jag är beredd att offra mitt samvete. Jag förfäras över stämningen i rummet där kristdemokraternas kampanj växte fram. Jag värjer mig från avsaknaden av ryggrad när det gick från idé till framställan och förkastar det okritiska trycket på tangenterna som distribuerade det. Var fanns anständigheten? Skäms kristdemokrater, från topp till tå, varhelst ni finns, för detta.

Att vinna val må handla om strategi. Men man har också ett ansvar.

Relaterade blogginlägg:

Spinna spann spunnit I

Källor

Möller: politiskt ledarskap