Chris tuggummi

Kungahuset fortsätter att engagera. Chris tuggade tydligen tuggummi och sjöng inte med i kungssången på Nobelfesten, något som upprörde monarkisterna. Han kanske hade tankarna på annat håll.

I fredags gjorde Madeleine och Chris ett relativt välregisserat och balanserat framträdande hos Skavlan. Jag tittar sällan på Skavlan – jag har nog ännu inte förlåtit honom intervjun med Stenmark. Fast den med Åkesson var ju bra…i fredags tittade jag, alltså.

Jag märker, när jag ser tillbaka på bloggen sedan dess tillblivelse 2009, att jag rört mig från ljum rojalist till motvillig republikan. Detta av rent intellektuella eller logiska skäl. Logiskt, eller förnuftsmässigt, kan man inte vara för monarkin.

Men diskussionen är inte ny. Redan de antika grekerna visste att särskilja på olika statsskick och dess egenskaper.

Aristoteles menade att det som är fördelaktigt för det rådande statsskicket är företeelser som hjälper till att bevara det. Och ska detta lyckas måste samhällets elit behålla sin auktoritet. Med elit avses de som innehar den styrande och dömande makten i ett visst samhälle.

Eliten ser olika ut i olika samhällen och tider beroende på vilket statsskick som råder eller rådde. I en demokrati tillsätts (i allmänhet) befattningar genom slump eller på grund av merit. Inga ärvda positioner eller fördelar ska egentligen förekomma.

I en oligarki (fåvälde) tillsätts ämbeten efter förmögenhet eller egendomsinnehav medan för aristokratin är tradition, seder och kunnighet inom dessa seder och traditioner, avgörande.

Enväldet känner vi igen. Grekerna kallade ett envälde som hade en viss ordning eller begränsning för monarki medan ett envälde som inte kände några begränsningar i makt och struktur istället benämndes tyranni.

När samhället förändrar sig måste eliten följa efter. Chris O´Neil är sprungen ur en annan sorts elit än Madeleine Bernadotte: nämligen den yppersta Manhattan-eliten. Världseliten. Han ställer sig säkert en aning frågande inför en liten strunt-monarki som den svenska med våra egenheter och traditioner.

Varje statsskick har ett mål. Demokratins mål är frihet, oligarkins rikedom, aristokratins värnande om sina traditioner, tyranniets säkerhet. Ska det aktuella statsskicket nå sitt mål måste det vara trovärdigt.

Då måste också statsskickets företrädare vara trovärdiga. Annars faller det på sikt.

Jag tänker på två greker som idag är relativt okända men som i sin samtid var berömda: Harmodios och Aristogeiton. Dessa blev i Aten sedda som hjältar och demokratins räddare. De hyllades som tyrannmördare efter en händelse under OS (panatenska spelen) år 514 f.v.t.

Jag har för mig att de mördade den aktuelle tyrannens bror varefter tyrannen själv fördrevs. Efter denna händelse räknade sedermera den atenska, världens första kända, demokratin sitt ursprung och började snart hylla sitt ursprung: alltså dessa två tyrannmördare, hjältarna som gjort slut på tyranniets mörker.

De blev demokratins första hjältar och förevigades som statyer på agoraDemokrati är det goda, tyranniet det onda. Där hade atenarna antagligen mer rätt än de själva insåg. Lätt sagt så här efteråt, kanske.

En annan mer närliggande parallell till Madeleine och Chris finns i ett gammalt fotografi från en tid när Sverige var på väg att byta skepnad. Bröllopsfotot från när Andrea Wallenberg gifte sig med Hakon Mörner 1916 visar en ett tillfälle när två samhällseliter förenas.

Mörner av det gamla adliga ledarskiktet med en storhetstid under 1600- och 1700-talen representerar en elit som fått träda tillbaka för en ny: industrisamhällets storföretagare och bankmän med namnet Wallenberg som det mest framträdande.

Wallenbergarna hade jobbat sig upp från ett enkelt ursprung till att bli en av landets mäktigaste familjer – en position de behållit över de följande 100 åren sedan fototillfället.

Släkten Mörner peakade under stormaktstiden: de kämpade bredvid Gustav II Adolf vid Lützen, med Karl XII i Norge, blev riksråd och friherrar, skötte svenska besittningar på andra sidan Östersjön och var iblandade i att Madeleines förfader Jean Baptiste Bernadotte blev svensk tronföljare efter den barnlöse Karl XIII.

 

mörner

 

Håkon Mörner tycks enbart utmärkt sig på ett sätt: Han kunde allt om medaljer, hierarkier, adelssläkter och sidenband. Han var ceremonimästare vid hovet men kunde aldrig mäta sig med de manliga medlemmarna i sin hustrus familj.

Samtiden ansåg till och med att han förlöjligades av Wallenbergarna i det att han sågs som en pajas i lustig hatt – en sådan man gav nycklarna till barskåpet. (I och för sig inte en så dum position, om du frågar mig).

Wallenbergarna, och andra liknande familjer, gifte gärna in sig i den gamla svenska aristokratin. Kanske ville man förena sig med dem, kanske bokstavligen absorbera dem. Storfinansen hade slutligen besegrat adeln.

När jag tittade på intervjun i Skavlan tycktes det mig som om historien kom skrämmande nära att återupprepa sig. Äh, inte vet jag. De kanske helt enkelt bara är kära. För egen del skulle jag aldrig tugga tuggummi på nobelfesten.

Eller, det kanske jag visst skulle – om jag tillhörde den yppersta världseliten.

Källor;

Aristoteles Retoriken

Marika Hedin mfl: Bilden av Sveriges historia

En tanke på “Chris tuggummi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s