den gemensamma nämnaren

När jag är ledig ägnar jag mer tid till eftertanke. Då brukar jag gå igenom mina anteckningar. Där kan det exempelvis stå: varför gillar jag inte dryga män? Jag är ju själv en!?

Det låter ju lite pretentiöst, det medges, men det jag menar är att jag genom åren tagit för vana att skriva upp saker jag inte omedelbart, där och då, kan svaret på. När jag senare har lite mer tid tittar jag igenom listan – det är om inte annat rätt kul – även om jag ändå inte efter en inte så föraktlig stunds eftertanke eller googlande finner svaret på gåtan.

Det var ofta oroligt, ibland rådde till och med fullt inbördeskrig, mellan stadsstaterna i det antika Grekland. En i dagens allmänna medvetande mindre känd (än Aten och Sparta) stadsstat var Thebe.

Thebe ville inte böja sig för Alexander och staden blev i princip totalförstörd som avskräckande exempel och androm till varnagel. Eller för att uttrycka sig lite nutida fast med en samtida tankegång: Dont fuck with Alexander.

Det som i höstas hastigt flimrade förbi mitt medvetande var en företeelse inom den stora militära reform som ledningen i Thebe lät genomföra 386 f.kr. Som en väsentlig del av krigsmakten skapades nämligen en elitstyrka bestående av 300 bögar.

Eller mer precist: 150 manliga homosexuella par att ingå i en enhet kallad Den heliga skaran och ledd av en viss Pelopidas.

Innan de fördomsfulla tankarna hos en potent(iell) läsare rullar iväg allt för långt vill jag säga att jag ser tanken på en homosexuell elitstyrka som intressant. Alla som har en relation till krigsmakt (läs: gjort lumpen) är troligen bekant med begreppet ”stridspar”.

Jag var själv beredd att gå rätt långt i försvaret av min partner, min comrade i arms. Osunt långt känns det som, nu så här 25 år senare.

Förutom överlägsen träning inom taktik, teknik och exklusiv utrustning hade soldaterna i Den Heliga Skaran en erotisk relation till varandra vilket gjorde att de var beredda att gå mycket långt för att undsätta sin (sin har här en dubbelbottnad betydelse) kamrat.

Det jag nu, när jag sitter och surfar planlöst, skulle vilja komma över är mer information om denna skara. Och jag kan heller inte bortse från tanken på vilken psykologisk effekt en dylik formation idag skulle inge en homofobisk motståndare.

För egen del tror jag att det var en bra sak att vara medlem i skaran givet hur det antika samhällslivet i övrigt såg ut – det var om inte annat säkerligen ett bra sätt att slippa alla dryga karlar.

Och så ett jämfotahopp till den berömda slutscenen i Casablanca. Ser hon ledsen eller glad ut, Ingrid? Casablanca är stor filmkonst och det är egentligen en film om känslor.

Man kan ha invändningar mot filmen utifrån ett genusperspektiv eller kanske lära sig något om könsroller när man ser den. Men den stora frågan, alltså huruvida hon är ledsen eller glad där i slutet, ja, det är väl upp till betraktaren att svara på antar jag.

För egen del tror jag hon är glad att slippa hela skiten – för när hon väl kliver ombord på planet slipper hon ju alla dryga karlar…i Casablanca.

Slutwalk är en internationell reaktion sedan 2011 mot påståendet från en (kanadensisk) polis att kvinnor bör undvika att klä sig som slampor om de i sin tur vill undvika att bli våldtagna.

Deltagarna i Slutwalk klär sig helt enkelt som hur en förmodad slampa ser ut och manifesterar sig därefter genom en marsch eller parad. Företeelsen förekommer i många städer runt om i världen.

Skulle jag kunna tänka mig att delta? Absolut. Om inte annat för att reta alla dryga karlar – för kvinnor i allmänhet tror jag inte skulle bry sig lika mycket.

Okej, det är väl egentligen inget generellt fel på dryga karlar. Förutom att de är dryga, alltså. När jag säger detta menar jag inte att jag själv är så mycket bättre. Det är ett overdersägeligt faktum att jag är att betrakta som osedvanligt dryg, emellanåt.

Det som skiljer mig, och många andra män, från dryga karlar är att jag är villig att erkänna min dryghet. Samt det faktum att jag har mindre problem med en armé bestående av homosexuella soldater än en där normen är väldigt heterosexuell.

Samt, gissar jag, att jag till skillnad från många andra dryga karlar tycker Ingrid ska ta flyget till Långtbortistan fort som ögat och, avslutningsvis att jag inser att mäns våld mot kvinnor är ett normativt manligt problem.

En dryg karl behöver inte vara en misshandlande man. Men en dryg karl fastnar nästan uteslutande i frasen inte alla män. Det är inte svårt att säga, inse eller erkänna: grabbar – vi har ett kollektivt problem. Vi är som kollektiv rätt dryga. Och definitivt farliga.

Ska vi andra försöka göra något åt det?

Javisst. Låt oss göra en insats för mänskligheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s