kung midas

Kung Midas var en kung som omnämns i den grekiska mytologin (det ska visst finnas vissa spår efter en verklig kung med det namnet i Gordion – staden där Alexander en gång löste en knut – också). Han var tursam, denne Midas, eftersom han en gång råkade göra guden Dionysos en tjänst och som tack fick önska sig vad han ville.

Midas önskade sig att allt han vidrörde hädanefter skulle förvandlas till guld. Inte så konstigt ens sett med dagens ögon. Jag menar: vem idag hade inte tänkt så? Midas fick dock snart problem eftersom man, då som nu, använder sina händer till rätt mycket. När också hans mat förvandlades till guld blev han helt enkelt tvungen att be Dionysos att ta tillbaka sin gåva.

Man kan använda guld till mycket – men det går inte att äta. Här finns en rätt tydlig sensmoral, självfallet. Varför kommer jag istället att tänka på några klassiska Bondskurkar som Goldfinger och Mannen med den gyllene pistolen? Eller varför inte klassikern Pojken med guldbyxorna?

Midas var också en något förhastad natur vilket fick självaste Apollon att en gång irriterat förse honom med ett par åsneöron – mytologins variant av dumstrut. Han dolde dock dessa så gott han kunde under en mössa men var till sist tvungen att visa dem för sin frisör. Man måste klippa sig – om man inte är Simson.

Frisören kunde givetvis inte hålla tyst och som lösning på problemet valde han att viska hemligheten i ett hål i marken som han sedan grävde igen. Med tiden växte vass på platsen och när vinden blåste i denna kunde den uppmärksamme förbipasserande höra en låg viskning: ”Kung Midas har åsneöron! Kung Midas har åsneöron!”.

Vem vet: kanske är det härifrån fördomen om den pratglade frisören stammar? Eller så hittar vi en förklaring till varför vissa människor bär huvudbonad inomhus.


I många kommuner, däribland Falun, tillämpas olika varianter av medborgarförslag. Ett medborgarförslag är vad det låter som: en möjlighet för medborgarna att komma med förslag till kommunens beslutande politiker. I många kommuner har man också avskaffat just den möjligheten. Detta är dock inte liktydigt med att man avskaffat möjligheten för medborgarna att komma med olika förslag överhuvudtaget.

Problemet med varianten medborgarförslag är att hanteringen är otymplig och dessutom kostar rätt mycket resurser, i alla fall så som hanteringen är i Falun. Först skickas förslaget till tjänsteman på förvaltning för handläggning, därefter går den vidare till kommunstyrelsen (och/eller något av dess utskott) för att sedan komma till fullmäktige. Sedan tar den ofta samma väg tillbaka igen för att möjligen genomföras av aktuell förvaltning.

Eller genomföras och genomföras. De äldsta förslagen är upp emot fyra år gamla och är ännu inte åtgärdade. De samlas av olika skäl på hög. Jag gillar verkligen medborgarförslag. Här följer ett axplock över några som ännu inte är genomförda.

Hinderbana av militärtyp vid löparspåren på Lugnet, fler affischplatser utanför centrum, servering med utskänkningstillstånd i Kålgårn, totalförbud mot fyrverkeri annan tid än nyårsafton, upphandling av ägg, gratis mensskydd, flytande trottoarer, parkourbana i centrum, utveckla golfbanan i Samuelsdal, fler sittplatser i Falun, kulturminnesmärk Galgberget, walk of fame med berömda falubor, björkar runt Tisken, handlingsplan mot suicid.

Det är ofta bra och intressanta förslag men ibland rör det saker som ligger utanför kommunens räckvidd. Problemet är som sagt att hanteringen är dyr och ineffektiv. Tjänstemän är duktiga men behöver ägna sin tid åt annat. Även fullmäktige borde kanske ägna sin tid åt annat än att i timmar diskutera medborgarförslag.

Sedan är det detta med budget. Ofta finns det inte medel avsatta vilket innebär att ett beslut om att genomföra medborgarförslaget kan innebära sprucken budget. Vem som tar notan måste ju också diskuteras, även om alla politiker drömmer om att vara politikern med guldbyxorna.

Samtidigt bär medborgarförslag med sig en touch (se där en flirt med engelskan: det idiomatiska uttrycket lyder på det språket King Midas touch) av demokratins grundläggande principer. Och nog är det mycket inspirerande att se och höra en eldsjäl eller någon som drabbats av plötslig snilleblixt presentera sin sak framför stadens högsta beslutande organ.

Personligen ser jag Midas som en metafor för fullmäktige och Apollon för folket. Nog förtjänar vi våra åsneöron om vi slutar lyssna. Men vem ska symbolisera Dionysos? Ofta ses han enbart som vinets gud men var från början även förknippad med fruktbarhet och det grekiska dramat.

Svaret är givet – det är omvalet den 7:e april som är Dionysos.


källor

ne.se

wikipedia

julgran och bortom

Snön smälter långsamt, men obönhörligt, undan därute på däcket bakom huset. Däck, förresten, som fenomen betraktat ett av den välmående medelklassens tydligaste kännetecken. Jag älskar mitt däck. Nu när snön gradvis drar sig tillbaka lämnar den ett spår av barr från den i år tämligen odramatiska julgranpundringen efter sig.

Jag sträcker på mig i solgasset och njuter av den första riktiga vårkänslan. Tankarna sig svingar, på lätta snabba vingar. Julgransplundringar, var det ja.

En gång, på den tiden vi bodde i lägenhet på tredje våningen, släppte jag helt sonika ner granen från balkongen. Det blev inte så många barr att dröja sig kvar någonstans utöver epicentrum (vid dess fot) den gången. Monstret i tvättstugan blängde länge fientligt på mig efter den händelsen. Min tanke var att det skulle bli några grankvistar över att placera framför porten (för att skapa lite Carl Larsson-stämning), något som alltså inte tydligt framgick.

Året efter stod jag istället i det spatiösa funkisvardasrummet med lövsågen i högsta hugg och gjorde ved av granen till öppna spisen. Det blev en del att städa men Vildvittrorna tyckte det hela var intressant. Så gjorde man inte hemma hos diverse kamrater, tydligen. Såga i kavaj. Jag är för kännedom en lika usel sågspelare som lövsångare.

Det luktade länge granbarr om dammsugaren. Det var trevligt.

De här danska köpesgranarna. De barrar lätt, sägs det. Inte så konstigt kanske. De skördas redan i augusti och lagras därefter i mörka fuktiga lokaler för att till slut i december säljas på en plantage nära dig. Inte så märkligt att man under plundring knappast behöver släppa sin gran från en balkong för att åtadkomma ett veritabelt barr-regn.

Samling kring granen. Ännu ligger plundringen i ett avlägset fjärran.


Jag tänker ibland på olika ord. Mitt i dessa GDPR/curling-tider funderar jag över vad är det för skillnad på skyddad respektive omhuldad identitet. Och vad är det egentligen för skillnad på att visa respekt och respektive hänsyn? Nåja, det första problemet kanske inte är så svårt medan det andra är lite mer av filosofisk natur.

Med respekt menar man vanligen aktning eller vördnad för en person, alltså att man värdesätter en persons egenskaper. Respekt kan även kännas och visas för abstrakta ting, som för en nation eller religion.

Respekt kan även handla om rädsla. Detta behöver dock inte innebära något dåligt utan kan exempelvis röra sig om en inställning till naturens krafter när man fjällvandrar. Den vanligaste formen av respekt handlar dock om människor och hur man/vi behandlar dem/varandra.

Respekt kan också handla om en känsla av vördnad inför något exeptionellt. Synonymer kan då vara ödmjukhet eller känslan av upprymdhet – att man är lyckligt lottad som får uppleva det fantastiska.

Hänsyn, däremot, är en mindre eller mildare variant, synonym, till respekt – något man kan visa för någon eller något som man inte direkt anser berör en själv men som man ändå respekterar.


Kalla mig gärna ålderdomlig men jag gillade verkligen den gamle skådespelaren och komikern Jarl Borssén. Om jag någon gång ska tatuera mig en gång till (jag har inte gjort det än men om det blir en fösta gång kanske det också blir en andra) så blir det nog ett motiv föreställande Jarl.


Jag fortsätter filosofera över ord och formuleringar däreute i solskenet på däcket. Det är ju snart val, igen. Omval. Förr sa man jag röstar med Centerpartiet. Idag lyder formuleringen istället jag röstar på Centerpartiet.

Detta skifte av preposition indikerar att en distansiering skett mellan parti och medborgare. Jag gillar det inte. Med innebär i det här fallet en tydligare identifiering mellan sig och partiet och i förlängningen mellan människan och demokratin.

Egentligen tar dock demokratin inte ställning till om du röstar för, med eller emot – bara du röstar.

Det finns en profesor i historia som heter Lars Trädgårdh. Han menar att en form av jantelag som är särskilt stark i Sverige kan formuleras i frasen gör din skyldighet och kräv din rätt. Möjligen hittar vi här en förklaring till SD:s framväxt? Här kommer en massa människor och utmyttjar rättigheter utan att göra rätt för sig först.

Jag vet inte, kanske är det så. Kanske inte.

Inför omvalet tänker jag nog tona ner min antipati mot SD. Visst lovar jag att hålla koll på vilka förslag de lägger och om jag åter får en plats i fullmäktige ständigt ta replik, argumentera och rösta emot. Men utöver det tänker jag inte ge dem någon särsklild plats i mitt politiska liv. De är helt enkelt inte värda uppmärksamheten.


Jag sträcker på mig och sneglar upp mot grillplatsen däruppe vid tomtens (inte jul-) utkant. Årets julgran sista viloplats. Hur är det nu man säger? Jo, att det är mycket som är bra när allt kommer omkring.


Relaterade blogginlägg:

Monstret i tvättstugan

Monstret i tvättstugan 2 

Min första tatuering

Källor:

Wikipedia

sofist, javisst

Ordet sofistikerad är ett adjektiv som betyder mycket avancerad, högt utvecklad, komplicerad men smart och man brukar därmed avse en företeelse som lyckas med att få ut mycket av litet.

Använder man istället sofistikerad som beskrivning av en person brukar man anse personen som världsvan och kanske något elegant i sin livsföring och yttre. Ordet har förövrigt grekiskt ursprung och man hittar det även som tilltalsnamn i Sofia, Sophia och Sofie. Det härstammar från sopheía som betyder vishet.

Filosofi betyder kärlek till vetande och är alltså inte liktydigt med vishet. Jag antar, men är långt ifrån säker, att både sofi och sofistikerad på något sätt hänger ihop med en antik filosofisk riktning – nämligen sofismen.

Sofisterna var en sorts kringresande lärare som mot betalning erbjöd sina tjänster till den som hade råd. Detta var en praktisk lösning eftersom Aten (liksom övriga grekiska stadsstater) saknade ett enhetligt utbildningssystem för högre studier.

En sorts lärarkonsulter, alltså. Kanske kan man även se det som en pedagogisk variant av det moderna konceptet stafettläkare.

Vad gäller utbudet hos de antika sofisterna så stod filosofin och retoriken högt i kurs. Detta eftersom den unge karriärsugne atenaren förväntades kunna prestera vid offentliga framträdanden i folkförsamlingen och domstolarna.

Vad gäller filosofin fick sofisterna kritik av ”riktiga” filosofer då dessa inte såg dem som äkta vara eftersom de var mer intresserade av att övertyga än av att finna sanningen -som ju är filosofins innersta kärna.

En känd sofist var Protagoras som också spelat en viktig roll för den senare (medeltida) humanismens utveckling. Ett känt citat från honom (eller om härrör från Platons dialoger) är

människan är alltings mått. 

Detta humanistiska påstående tolkas som att det som för individen är sant och rätt helt enkelt är sant och rätt. Således finns ingen objektiv eller generell sanning. Här kan vi spåra grunden till den moderna liberalismen och även den moderna filosofiska riktningen existentialism.

Men sofisterna står alltså inte utan samtida kritik. En filosofisk sådan är påståendet att om alla övertygelser är sanna är också det sant som hävdar att varje övertygelse inte är sann. Därmed blir sofismen meningslös.


Vi hade i veckan en temadag i skolan. Sedan några år har vi återkommande sådana om normer – särskilt med fokus på manligt och kvinnligt, jämställdhet, sex, beteenden och allt däremellan.

Jag och några kollegor bestämde oss för att blanda en typisk klass på det naturvetenskapliga programmet med en (lika typisk) från introduktionsprogrammet. Ensamkommande, nyanlända och ungdomar där de flesta är födda och uppvuxna här i stan, alltså.

Just jag hade att diskutera ämnet sexuella trakasserier. Vi pratade om vad det är, vad en norm är, vem som är offer och vem som är förövare, hur man anmäler om man bevittnat eller upplevt detta, att bli medveten om sin samhällsposition och hur vi som samhälle, individ och skola kan förebygga att det sker, och mycket, mycket annat.

Det var det där att bli medveten om sin samhällsposition.  Många av eleverna kommer från traditioner där man ser den gängse synen i Sverige på sex och samlevnad som verkligt bisarr.

Det otvungna samtalet om dessa ting blir plötsligt inte alls så otvunget för alla i gruppen. Det beror på att ämnet ofta förknippas med det muslimska begreppet haram, alltså något som helt enkelt är förbjudet. (Vissa kristna, hinduiska, judiska etcetera grupper har liknande tabun).

Det är illa nog att jag är vit, utan funktionshinder, heterosexuell, medelålders, manlig. Dessutom är jag lärare – en auktoritet och representant för vuxenvärlden. Att otvunget förväntas prata om dessa ting i en grupp är svårt för många – alldeles oavsett vad man har för bakgrund.

Det hjälps inte. Man får inte ducka för jobbiga frågor. Och förutom en eller två som kröp långt in i sina jackor (och småningom rymde fältet) blev det en mycket givande dag. Alla eleverna bidrog till diskussionen oavsett språknivå och bakgrund. Vi lärde oss av varandra, jag själv lärde mig mycket.

Så jag säger: tack för att jag fick vara med. Med ett stort leende gick jag hem denna dag. Framtiden ter sig plötsligt inte alls så dyster, längre. Kom igen SD – yes we can!


I ett samarbete med några kollegor inom ämnet svenska har vi genomfört en uppgift om retorik. Eleverna ska hålla ett tal där ämnet berör antiken. Resultatet föll väl ut, generellt sett.

Jag slås dock av en påtaglig anglifiering av språket bland de unga. Exempel? ja, här följer några: Sparta uttalas generellt tämligen amerikanskt –  Spaaarta. Hellesponten uttalas Hellespont.

Vi har väl olika referenspunkter, helt enkelt. Många elever hänvisar nuförtiden till filmen 300 medan ingen längre känner till Gladiator och även Spartacus är helt okänd.

En sak är dock bra med gamla filmklassiker. Att eleverna inte har sett dem. Rent teoretiskt skulle man exempelvis kunna se på filmen En kvinnas doft och ha examinerande diskussioner efteråt.

Då skulle det kunna framgå att en övervägande del av de elever som såg den inte skulle gjort samma val som Charlie Simms. De var ju skyldiga, de som hällde färg på bilen. Klart som fan jag valt en friplats på Harvard, liksom.

En inte oansenlig del av eleverna skulle också kunnat blanda ihop Harvard med Hogwarts. Det tar minsann begreppet anglifiering till nya nivåer.

Vanliga och återkommande saker är sammanblandning av orden var och vart, samt det som för mitt själsliv är likställt med att hårt dra en nyckel över en yta av metall: ejenklien. 

Ny på topplistan är förövrigt formuleringen även fast. 


Jag har i veckan varit tvungen att plocka fram mitt gamla åthutningstal (se nedan). Eleverna, och det gäller verkligen inte de som var med på temadagen, tycks ha en tendens att ta sin utbildning, sin privilegierade situation, för given.

Så jag fick upplysa dem, vänligt men bestämt. Det finns nämligen stor kompetens här på Lugnetgymnasiet.  Jag och mina kollegor är högt utbildade och vi har alla stor rutin. Slösa inte bort vår tid, hörrni, med något annat än er absolut bästa ansträngning.

Idag frågade mig en elev om jag gillar mitt jobb. Hen tycktes förvånad att man kunde gilla att vara lärare. Jag hade ett sjå att övertyga vederbörande, men jag framhärdade. Det är ett fantastiskt jobb jag har. I synnerhet framstår yrkesvalet tydligt i all sin briljans om man överväger alternativet: nämligen att inte vara lärare. Då kan man ju alltid ställa Tayor Malis motfråga till andra yrkeskategorier:

Teachers make a goddamn difference! Now what about you?


Hur det än är – dörren svänger åt två håll.

Dotter 2 behöver uppmuntran i matematik säger hennes lärare (åh, jag skulle verkligen önska att jag kunde säga att läraren ifråga heter Sofia) på utvecklingssamtalet.

Jag flackar med blicken. Plötsligt är jag inte längre den som håller i stafettpinnen, läraren som vill väl och vägleder eller hjälper. Plötsligt befinner jag mig betydligt längre ner i samhällets osynliga hierarki, plötsligt är det jag som är den hjälplöse.

Hur så – det är ju Dotter 2 det handlar om, invänder kanske en potentiell läsare. Jo, jag vet, men jag hade själv mycket dåliga betyg i matematik så jag vet något om hur hon känner sig.

Trodde jag, iallafall.

Så avbryter 10-åringen plötsligt utvecklingssamtalet och lägger ner pennan och papperet. Hon fångar min blick och väntar på att hon har min fulla uppmärksamhet. Hennes lärare finns inte längre i mitt medvetande. Samtidigt som jag tittar in i hennes stora lugna ögon hör jag hennes ord:

Det är ingen fara pappa. Vi klarar det här. Tillsammans.

Och där har vi det. Vi klarar det här. Tillsammans. Vi klarar att lära oss, att anpassa oss, att utvecklas, att prata om sex, att inte trakassera varandra och att leva tillsammans. Vi borde kunna ge alla som faktiskt är här en chans.

Om inte annat för att människan är alltings mått.

lolokt


Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi


Relaterade blogginlägg:

inledning till slut 


Post scriptum:

Jag har ägt ett enda husdjur i mitt liv. En undulat. Det var en speciell fågel som gillade att sitta på min axel och bita mig i örsnibben. Och dess namn var Sofi (Sic!)

doktor Snuggles

Jag när en dröm att någon gång i livet få möjlighet att doktorera inom historia. Ämnet som länge intresserat mig handlar om kommunikation, retorik, i olika former och hur den påverkat maktförhållanden i sina olika historiska sammanhang.

Min kommande doktorsavhandling kunde handla om boktryckarkonstens påverkan på den politiska historien. Från rörliga typer till Twitter kanske den kunde heta. Eller Gutenberg vs Trump är lika med sant.

För att det där ska bli åtminstone lite roligt måste presidentens namn läsas på engelska. Jo, jag vet, det rimmar ändå inte. Titeln Det blåser i bokskogen är i alla händelser tyvärr redan tagen. Boktryckarkonsten är förövrigt inte samma sak som boktyckarkonsten, nej, sådant hänvisas med fördel och i dubbel bemärkelse till bokmässan i Göteborg.

Förlåt. Men jag är faktiskt seriös. Jag skulle vilja forska.

När Gutenberg på 1450-talet utvecklade en maskin för att lättare och snabbare kunna trycka texter påverkade han samtidigt möjligheten att sprida information – samt hur den spreds. Och när information spreds mer effektivt påverkade det människorna och samhället. Det blev plötsligt mer intressant, och nödvändigt, med läskunnighet exempelvis.

Det är väl skvallret, eller vår nyfikenhet, som spökar igen:

 

Va! Skrev dom det om pastorn!? Det vill jag se! 

 

När människor i större utsträckning kunde ta del av information genom media påverkades aktörers propaganda och samhällsinformation. Min tes i forskningen kunde vara att det var tekniken (Gutenbergs uppfinning) som bidrog till upplysningen som i sin tur bidrog till franska revolutionen och bildandet av Amerikas förenta stater. Och då ligger ju kopplingen till en viss president och dennes twittrande inte så långt borta.

Det hela kokar ner till samma gamla vanliga fråga: vill någon finansiera mig?


 

I lördags blev jag uppringd av en för mig okänd man. Mannen var upprörd. Grunden till hans ilska var min debattartikel i den dagens tidning. Nu brukar ju inte jag bejaka människor som är ohövliga men den här gången tog jag mig faktiskt tid.

Jag menar, jag hade ju skrivit och sökt uppmärksamhet för en artikel. Den aktuelle mannen hade inte bara tagit sig tid att läsa den utan även för att leta rätt på mitt nummer och faktiskt ringa upp. Det minsta jag som politiker ansåg mig kunna göra var att lyssna. Så det gjorde jag.

Samtalet slutade om inte i samförstånd så åtminstone vänligt och jag uppmanade honom att han, som ju hade så många idéer och tankar, borde komma på ett politiskt möte. Det skulle han nog göra, sa han.

Jag uppfattade det som att han blev glad över att en (i hans ögon) makthavare faktiskt lyssnade på hans funderingar och bemötte dessa sakligt och utan ilska eller arrogans. Det tryckta ordet når måhända längre än det talade, som ofta är allt för flyktigt, men behöver följas upp av det talade.

Debatt, diskussion, helt enkelt.

Efter att min plats blev klar i stadens fullmäktige har jag fått många glada tillrop (och något syrligt nålstick, självfallet). Både i tryckt och talad form. Men det enklaste är nästan alltid det bästa:

 

Det blir bra för du e bra å snacka

 

Hur det än är med den saken gäller också det omvända: att gå från ord till handling.


 

Så kommer jag plötsligt att tänka på Albert Speer, Hitlers arkitekt och ansvarig för Tredje rikets rustningsindustri. Mannen som förnekade inblandning och kännedom angående Förintelsen men som genom sin effektivitet och organisationsförmåga rätt länge, kanske flera år, lyckades hålla kvar naziregimen i kriget.

Speer var personlig vän till Hitler och umgicks med resten av naziledningen. Kände han verkligen inte till…? Han dömdes efter kriget till 20 års fängelse. Men domarna var oeniga, vissa förespråkade en dödsdom. Senare har framkommit genom hans personliga korrespondens från den aktuella tiden att han trots allt inte var så ovetande han ville låta påskina.

Det som i sammanhanget är intressant är hans slutanförande i Nürnbergprocessen (där han stod åtalad). Tag dig gärna tid att läsa citatet även om det är lite långt:

 

Hitlers diktatur var den första diktaturen i en industristat med vår tids moderna teknik, en diktatur som på ett fulländat sätt utnyttjade de tekniska hjälpmedel för att på ett fulländat sätt behärska det egna folket (…). Med tekniska hjälpmedel såsom radio och högtalare kunde 80 miljoner människor underkastas en enda persons vilja. Telefon, teleprinter och telegraf gjorde det möjligt att omedelbart vidarebefordra order från högsta instans till de nedersta nivåerna, där de på grund av sin höga auktoritet omedelbart verkställdes. Åtskilliga civila och militära instanser fick på så vis direkt sina hemska order. De möjliggjorde en vittförgrenad övervakning av medborgarna och en god hemlighållning av brottslig verksamhet. För en utomstående kan denna statsapparat te sig som det skenbart planlösa virrvarret av ledningar i en telefonväxel – men liksom en sådan kunde den skötas och behärskas av en vilja. Tidigare diktaturer behövde medarbetare med stor förmåga även på lägre nivåer – män som kunde tänka och handla självständigt. Ett auktoritärt system i teknikens tidsålder kan avstå från detta. Enbart kommunikationsmedlen sätter det i stånd att mekanisera arbetet på lägre nivåer. Till följd därav uppstår en människotyp som utgör den okritiska ordermottagaren.

 

Vi har kommit en bit ifrån jag lydde bara order. Ändå tycks förmågan att utifrån sitt samvete kritiskt ifrågasätta inte vara modet för dagen. I Asien finns regimer som styr och kontrollerar sina medborgare, i USA väljs en president som på många områden tycks sakna empati, i Europa växer populismen och intoleransen.

Eller gör den det, egentligen? Den kanske är lika stor som den alltid varit, det är bara det att den uppträtt i olika kläder under olika tider. Det kanske i själva verket är så att den organisation eller person som bäst når ut med sitt budskap, den som behärskar Gutenbergs maskin bäst, är just de som vi idag ser dominera flödena och vinna politiska val.

Sakargument, fakta, kan ibland vara väldigt övertygande. Med siffror, exempelvis, kan man bevisa mycket. Men jag vill också påminna om Känslan. Värdegrunden. Empatin. Kärleken. Framtidstron. Hoppet och Det vackra språket.

Kort sagt, glöm, eller göm, inte ditt patos.

Jag är vederbörligen vald och nu ska jag arbeta för det jag är vald till. Och samtidigt arbeta som lärare. Och räcka till för dem som behöver mig. Och njuta av allt det sköna och bra som finns här i livet.

För det är så mycket som är bra. Och det finns människor som uppskattar det jag gör, hur märkligt det ibland kan verka så gör det faktiskt det.

D41CEAEE-8CE3-49DE-9D4E-264B1C61533D

Någon avhandling lär det väl aldrig bli.

Och det är lika vackert så.


 

Källor:

Citatet är hämtat från Albert Speers memoarer, sidan 420


 

Relaterat:

Ond cirkel

 

crossroads

Now I have come to the crossroads in my life. I always knew what the right path was. Without exception, I knew. But I never took it. You know why? It was too damn hard.

 

Någon cineast kanske minns karaktären Frank Slades monolog i filmen En kvinnas doft. Jag kan, inser jag, ha kommit till ett väsentligt crossroads i mitt liv. Vilken väg ska jag ta?

Jag har precis fullgjort mitt tjugonde år som lärare och kan därmed göra någon form av bokslut. De första fem åren var lite stela och osäkra medan de sista 15 varit mycket bra. De senaste 5 har varit helt makalösa, egentligen. Särskilt förra året.

Jag utgår från elevernas resultat, deras respons och utvärderingar när jag säger detta.

Det klart, någon gång måste det väl vända. Eller åtminstone bli en tillbakagång. Om tillbakagången är tillfällig eller permanent återstår väl att se. Det har under året varit lite tufft privat och sånt ger ofta utslag i det offentliga livet. Men det räcker inte som förklaring. I år har det helt enkelt inte varit lika roligt. Resultaten ser ut som de brukar men eleverna har inte varit lika nöjda, generellt sett.

Vad beror det på, grubblar jag över.

Jag tror jag tröttnat lite. Tröttnat på att känna mig, trots hårda ansträngningar, som ständigt liggandes i bakvattnet. Ett stycke drivved på skolmyndighetens ocean, för att parafrasera junior. Låt mig förklara.

Jobbar man med gymnasiegemensamma ämnen kan det bli svårt att profilera sig. Hur man än vänder och vrider på sig är man i slutändan… expendable.  För det går ju alltid att få tag i en historielärare, tycks det.

Visserligen är jag part i målet – men nog känner jag att min arbetsgivare kunde utnyttja min potential lite bättre. Hur det än är med den saken är det svårt att ständigt leverera på högre nivåer. Och det kostar på att ligga i på det viset. Jag är när detta skrivs helt slut – och kan nog inte fortsätta så här. Hela maj ägnar jag åt jobbet, i princip dygnet runt, och så är det för många av mina kollegor också, naturligtvis.

I stressen, i tröttheten gör man ibland misstag och så är det detta som efteråt ligger kvar på näthinnan. Nej, ska jag ens bli 65 måste jag växla ner, eller om, känns det som.

Sedan alla dessa konstiga skolreformer – jodå, jag har på olika sätt fått del av det, jag har det relativt bra. Men, som vi säger i Dalarna, änte könsti. De lärare som antingen blivit Förstelärare eller fått lärarlyftet och inte får det längre, ja den kollegan kan se sig ståendes men en högst påtaglig lönesänkning i sommar. Om det gällde mig skulle jag vara rätt sur. Om jag vore ett fackförbund lika så.

Så, just när man halvt sjukskriven och något nedslagen begrundar sakernas tillstånd, skramlar det till i inkorgen:

Hej! Idag tar jag examen från grundlärarutbildningen. Jag vet inte om du minns det men när du undervisade mig så erbjöd du alla i klassen hjälp med studieteknik. Jag hade det lite tufft i skolan då och bestämde mig för att ta emot din hjälp. Du gav mig några tips på hur jag kunde förbättra mig. Detta betydde väldigt mycket för mig och jag kan än idag inte riktigt sätta fingret på vad det var. Hur som helst så var det något med just det tillfället och den empati du alltid utstrålat som inspirerat mig till att läsa vidare till lärare, trots att jag inte hade dig som lärare under en längre tid. Det jag vill säga är tack! Tack för att du inspirerade och hjälpte mig!

 

Lustigt nog hörde min bror polisen av sig ungefär samtidigt:

 

vi

Energi. Så ser man sig plötsligt på semestern sittandes och skissa lite löst på nästa års uppgifter, vad tror en potentiell läsare om denna (obs – utkast!)

INSTRUKTION

Skriv lagom utförligt men nyanserat såinihelvete en reflektion över följande: Christer Fuglesang är förste svenske astronaut i rymden. Fuglesangen är en ö på Svalbard som Ingenjör André flög över med sin olycksaliga ballong. Är detta en slump?

Eller så plockar jag fram en gammal favorit: handgrottan i Argentina, Cueva de las manos. Handavtrycken i grottan har gjorts av människor som levde för omkring 9 000 år sedan.

 

 

Det ser ut som om dessa för länge sedan döda händer sträcker sig mot oss inifrån grottan. Detta är en av de mest rörande lämningarna från de tidiga jägare-samlarnas värld, men ingen vet vad den betyder.

 

Uppgiften skulle kunna handla om vilka spår vi lämnar efter oss i kosmos och hur eftervärldens ska kunna tolka dessa. Eller nåt.

Ingen vill bli tagen för självklar. Ingen vill vara kanonmat. Som legitimerad humanist i den svenska gymnasieskolan innebär detta påstående något bildligt – för en ensamkommande syrier, eller afghan, något högst påtagligt.

Nej, de flesta av oss vill utvecklas. Så något måste jag göra åt min situation, herregud, vi snackar ju om 20 år. Vad hände, liksom?

I väntan på nya möjligheter och utmaningar så tänker jag att nästa år ska jag rikta min energi mot de ensamkommande. Det är ändå de behöver mig mest. Och till alla teoretiska förståsigpåare som inte dagligen träffar någon av dessa vill jag fyra av den legendariska 80-talsidrottslärarens på Södra skolan klassiska citat:

Dra igen limpsaxen – nu går vi vidare!


 

Snart nog kommer valet och vad som därefter följer. Utmaningar, nya spår. Jag ska göra vad som krävs, om jag kommer i mandat, för staden och dess medborgare. Jag köpte, som en upptakt till detta nya spår, härom dagen Annies Lööfs bok och fick den signerad av henne. Vi hann prata en liten stund och jag frågade om hon mindes vår mailväxling från tidigare i vår.

 

Javisst – det var ju du som träffar några av de ensamkommande varje dag! Tack för ditt engagemang! Om du visste hur många brev och meddelanden jag fått av tacksamma människor…

 

Jag vet också hur mycket hat hon får utstå. Nassarna stod utanför – de som tidigare hotat att hänga henne – men här var hon iallafall glatt leende i en allt intensivare valrörelse. Vilken inspiration! Kan jag bevara aldrig så lite av den intensiteten och engagemanget är mycket vunnet.

Ett vallöfte ger jag iallafall här och nu: en röst på mig i valet innebär en aktiv röst på kulturen. En röst på mig är också en aktiv röst mot SD. Jo, jag vet, man ska gå till val på sin egen politik och sådär. Och det gör jag. Men nu vet jag var min huvudsakliga håg (håg är ett substantiv som innebär själslig läggning som styr tankar, föreställningar, minnesbilder. Då måste väl var vara riktigt? Inte vart? #nervös) står: att i alla lägen verka mot SD.

Härmed lanserar jag Adolphson-doktrinen, detta är mitt politiska löfte:

Var helst SD gör framsteg ska jag, efter förmåga, vara där och motverka. Jag ska rösta emot, argumentera emot och jag kommer aldrig ge upp, samarbeta eller vara tyst gentemot det parti som jag ser som rasistiskt, kvinnofientligt och auktoritärt.

När man står inför crossroads i livet måste man, med Frost ord, ta the one less traveled by – eller åtminstone den väg ens samvete bjuder. Hur hård den än verkar. Jag tror det är det Frost menar i avslutningen:

And that has made all the difference.

 

jagåannie


 

Relaterade blogginlägg

studenten 2017


 

Källor:

Citatet från Cueva de las manos är från Hararis Sapiens

gilead

Sent omsider har även jag börjat se den fantastiska TV-serien The Handmaid’s tale. Serien bygger på romanen med samma namn skriven av den ständigt nobelprisaktuella Margaret Atwood.

Serien utspelar sig i en dystopisk framtid där en totalitär och religiöst fanatisk regering styr landet Gilead (som är en geografisk plats i Bibeln och kommer av det hebreiska ordet vittnesbörd), det tidigare USA, och inbördeskrig råder. Det skrämmande är att det samhälle den skildrar inte ligger så långt bort från vår verklighet. Jag ska försöka förklara varför.

Det underliggande temat ärhur lätt det är att hamna i ett Gilead – det finns krafter idag, (inte bara IS) som strävar dithän. Och, inte att förglömma – vi har redan varit där.


Kvinnans ställning i antikens Aten låg inte så långt ifrån fiktionens Gilead.

Kvinnor fick ingen formell utbildning utöver det som krävdes för att sköta hem och hus. Små flickor fick mindre mat än sina bröder och efter puberteten förvisades de från familjen att leva ensam med någon släkting tills hon blev bortgift.

Kvinnan skulle bokstavligt talat synas så lite som möjligt i offentliga sammanhang och det vore mycket vanhedrande för hennes man att höra andra män utöver hennes släktingar tala om henne.

Kvinnans uppgift var att föda barn, det vill säga söner, att föra mannens släkt vidare.

Hon hade inte rätt att äga egendom och inget att säga till om inom den i övrigt hyllade demokratin. De enda kvinnor som på något sätt hade inflytande i samhällslivet var de så kallade hetärerna, en sorts lyxprostituerade, men deras inflytande var informellt och de blev aldrig socialt accepterade.

Detta har sin parallell i TV-serien. Men jag vill inte spoila.


Gilead har kanske en tydligare parallell i Nazityskland. Nazister har alltid förespråkat strikta (förtryckande) könsroller.  Hitler själv var mycket tydlig:

Ett fruntimmer som blandar sig i politiska saker är en styggelse.

I det nazistiska samhället var det offentliga livet mannens domän medan kvinnan förväntades hålla sig i hemmet och föda blonda, renrasiga barn.

Det märkliga är att denna politik faktiskt tilltalade de tyska kvinnorna. Iallafall om vi studerar valresultaten. I de sista valen innan Hitlers maktövertagande röstade lika många kvinnor som män på nazisterna. Det parti som var mest feministiskt, kommunisterna, hade den klart lägsta andelen kvinnliga väljare.

I Tredje Riket fanns många bisarra lagar så som förbud mot att kvinnor skulle spela fotboll, eller röka offentligt.  Kvinnornas roll i nazismens rasistiska och homofoba samhällsvision var tydlig. Ändå röstade kvinnor (och män) på dem.

Vid makten stöttade den nazistiska staten barnfamiljerna och mödrarna (iallafall de av rätt ras) med bidrag, fritidsaktiviteter, speciella radioprogram, utbildningssatsningar, skattelättnader och subventionerade lån.

Den genomsnittlige tysken (som kvalade in i nazisternas människosyn) fick det alltså bättre.

Det instiftades också en särskild moderskapsmedalj i tre storlekar: brons (fem barn), silver (sex barn) och guld (sju barn). En sådan dekorerad moder behandlades med respekt. I TV-serien om Gilead beror politiken på att en stor del av mänskligheten blivit infertil, i Nazityskland ville man fylla territorierna med renrasiga tyskar.

Staten i Nazityskland genomförde också en rad andra antiliberala åtgärder: preventivmedel och aborter förbjöds. homosexualitet kriminaliserades och kvinnors möjligheter till både förvärvsarbete och högre studier försvårades.

De ledande kvinnorna i Nazityskland har ofta diskuterats. Den mest kända, Eva Braun, har beskrivits som bortskämd, elegant, charmerande, korkad och allmänt ointresserad av vad som skedde. Kanske går hon att se som ett typexempel på alla vanliga tyskar som 1933-45 gjorde sitt bästa för inte ifrågasätta utan istället enögt njuta av landets ökade levnadsstandard.

När någon ville uppmärksamma Eva Braun på någon konsekvens av regimens agerande brukade hon avbryta genom att sätta ett finger över sina läppar, som tecken på att hon inget ville veta.

En annan person i Tredje Riket är Gertrud Scholtz-Klink som gjorde en framgångsrik karriär genom att övertala andra kvinnor att inte ha en karriär. Hon angrep särskilt feminister och ”damer”: de första anklagades som själviska och naturvidriga, de andra vackra och onyttiga.

Både Scholtz-Klink, och förövrigt Magda Goebbels (modern i Tredje Rikets mönsterfamilj), har en välspelad parallell (av Yvonne Strahovski) i TV-seriens mrs Waterford.

Kanske ska vi ändå vara tacksamma över nazismens kvinnosyn. Flera historiker (som Peter Englund och Antony Beevor) har hävdat att den faktiskt var en av de faktorer som bidrog till att Tyskland förlorade det andra världskriget.

Storbritannien, USA och inte minst Sovjetunionen engagerade (utvecklingen började redan under första världskriget) kvinnorna i rustningsindustrin. Hitler vägrade i det längsta av ideologiska skäl att göra det samma.  I Sovjet upptäckte man att det fanns gott om finmekaniska uppgifter som passade kvinnors händer betydligt bättre än män – med resultat att de ryska stridsvagnarna producerades i snabbare takt än de tyska. Detta var inte oväsentligt vid exempelvis Stalingrad.


 

Nedan följer ett utdrag ur SD:s ”jämställdhetspolitik”. (Ursäkta citationstecknen men jag tycker verkligen det är bisarrt att partiet använder den termen givet det som står under rubriken). Jag har inte tagit med hela programmet – det medges villigt. Det finns för intresserad att läsa i sin helhet på deras hemsida.

Djävulen bor i detaljerna, heter det ju, man måste också läsa det finstilta. Nedan diskuteras några av de detaljer jag fastnar för. Dessa förklarar varför jag har så infernaliskt svårt för det där partiet. Jag för min del ser tydliga paralleller till det jag beskrivit ovan.

Here goes:

Partiet för starka familjer

Vi värnar om familjen – På riktigt!

 

Familjen med sin omhändertagande, kulturförmedlande och fostrande roll är samhällets viktigaste och mest grundläggande gemenskap. Starka och trygga familjer är en nödvändig förutsättning för harmoniska samhällsförhållanden. Politikens uppgift är att stötta familjerna utan att inkräkta på deras handlingsfrihet, men också att skapa starka skyddsnät och rycka ut till barnens stöd i de fall då föräldrarna sviker sitt ansvar eller då familjen av någon orsak faller sönder. Den centrala utgångspunkten för Sverigedemokraternas familjepolitik är att barnens bästa skall beaktas i alla situationer inom familjepolitikens område.

Som liberal måste jag resa invändningar. Det är individen, inte familjen, som är samhällets grundläggande norm eller minsta beståndsdel. Om man inte vill eller kan vara medlem i en familj ska man inte tvingas till det.

Dessutom bör man diskutera SD:s definition av begreppet familj – något som jag strax återkommer till.

Det är Sverigedemokraternas övertygelse att kärnfamiljen är den samlevnadsform som har bäst grundförutsättningar att ge barnen en stabil och trygg uppväxtmiljö. 

Varför det? Har ni belägg för det påståendet? Eller är det bara en åsikt i största allmänhet? Vad grundar ni ert ställningstagande på?

Som tidigare nämnts är det Sverigedemokraternas uppfattning att det existerar medfödda skillnader mellan de flesta män och de flesta kvinnor som går bortom det som kan observeras med blotta ögat. Vi är också av den uppfattningen att de manliga och kvinnliga egenskaperna i många fall kompletterar varandra och av bland annat den orsaken anser vi att alla barn bör ha rätt till både en mor och en far i sitt liv.

Varför ska ett politiskt parti ge sig in i den här typen av grumliga pseudovetenskapliga teorier? HBTQ kanske är minst lika bra som norm som den SD förespråkar. Men också detta ställningstagande från er bär totalitarismens prägel.

Det minst komplicerade, och därmed bästa för de flesta barn, är enligt vår bedömning att få växa upp med sina biologiska föräldrar som moders- och fadersgestalter. Barn som inte växer upp i en kärnfamilj skall ha rätt att umgås med båda sina biologiska föräldrar och i de fall detta inte är möjligt skall barnet i alla fall ha rätt att få information om vilka de biologiska föräldrarna är eller var.

Hur vet ni det? Har ni något stöd i exempelvis behavioristisk forskning? Det kan i själva verket lika gärna vara det mest komplicerade och därmed sämsta för de flesta barn. I många fall är det ni påstår dessutom omöjligt. Men om vi drar det här resonemanget till sin spets borde SD vara extremt positiva till anhöriginvandring.

I de fall ett barn har förlorat båda sina biologiska föräldrar bör barnet ha rätt till både en man och en kvinna som en ersättning för den far och den mor man har förlorat. Detta är orsaken till att vi motsätter oss statligt sanktionerad adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper. Undantaget från ovanstående princip är fall som gäller nära släktingar eller personer som barnet redan odlat en nära relation till.

Okej, nu börjar det bli riktigt läskigt. Nu är SD väldigt nära såväl antikens Aten, 1930-talets Berlin och fiktionens Gilead. Ni ser det själva va, SD?

Bortsett från att vi inte anser det vara förenligt med barnens bästa att låta samkönade par och polyamorösa grupper adoptera och inseminera samt att det bör vara upp till de religiösa församlingarna själva att avgöra huruvida vigselakten skall utsträckas till att gälla även andra än två människor av olika kön, så skall personer som tillhör någon av de sexuella minoriteterna ha samma rättigheter och skyldigheter som andra. Trakasserier och förföljelse av någon människa på basis av dennes sexuella läggning är förkastligt och skall bestraffas hårt.

Jaha – så samhället får diskriminera samkönade par och människor som inte tror på tvåsamheten som norm, men enskilda får inte göra det? Så motsägelsefullt. Och, återigen, varför vill SD diskriminera homosexuella? Varför vill ni förvägra vissa grupper i samhället rätten att skaffa barn? Hur vet ni att barnen inte får det bättre inom den livslånga, heterosexuella tvåsamheten? Den fallerar ju i 50% av fallen.


 

Frågorna är många, svaren få.

I den senaste större opinionsundersökning får M, KD och SD tillsammans 46 %. Lockas ytterligare ett parti till denna skara kan de bilda regering. Det är kanske i så fall L som ligger bäst till då det finns gott om liberaler som betecknar sig som höger.

Jag har mött många sådana inom det partiet och kanske kan man se det som att vänsterflygeln inom L besegrades när Birgitta Ohlson förlorade striden om partiledarposten mot Jan Björklund.

Och SD tuffar på som tåget. Det nya är att många kvinnor nu går till SD. Partiet är uppe och nosar på 20%. Det förvånar mig. Det skrämmer mig.

Du som överväger en röst på SD: läs deras partiprogram – studera särskilt jämställdhetspolitiken. Fundera över vad den leder till för samhälle på sikt. Ta aborträtten, exempelvis. SD vill flytta den fria aborträtten till vecka 12. Vilka följder får det?

Studera historiska exempel, exempelvis de som anges ovan.

Titta på TV-serien The Handmaid’s taleJag säger inte att det är SD som styr Gilead – men nog innebär varje röst på dem ett litet steg dithän. Det är iallafall vad jag tror.


 

Källor:

Carledge: Sparta

Peter Englunds hemsida

Beevoir: Stalingrad

Wikipedia

DN IPSOS

SD:s hemsida

Kurt vs Dolly

Katastrof. Holly har slutat i Dolly Style.

Förutom tid av analyser, diskussioner och stora känslor med Dotter 2 får det mig att reflektera över kulturens betydelse i olika sammanhang och för olika människor.


 

Slaget vid Stalingrad är historiens största pansarslag (om man nu kan se det som ett enda slag), förövrigt världshistoriens blodigaste slag med upp emot 2 miljoner döda. Stalingrad var också den definitiva vändpunkten i andra världskriget.

För den belägrade tyska 6:e armen (den blev omringad av ryssarna inne i Ryssland men beordrades av Hitler hålla ut, att inte på några villkor ge sig) var den annalkande julen 1942 mycket viktig.

Förväntningarna inför julhelgen skärptes av apati, undernäring, dagdrömmeri samt den fästningsmentalitet som Hitler försökte inge (och i viss mån lyckades med). Detta sammantaget skapade en enorm förväntan på julen.

Alla, hög som låg, var besatta av förberedelser inför julfirandet. Redan tidigt i december började soldaterna lägga undan delar av sina magra matransoner för att spara till julbordet eller kunna ge bort som julklappar.

En grupp slaktade en packhäst för att göra sin egen julkorv att ge bort som julklapp, pysselverkstäder uppstod där adventsstjärnor av stäppgräs eller julgranar av trä tillverkades. Allt för att skapa ett sådant julfirande som brukade firas hemma i Tyskland.

Bevarade brev skvallrar om en önskan att fira jul på tyskt vis trots inneslutningen djupt inne i Ryssland. I avsaknad av familj blev soldaterna varandras anhöriga.

Militärläkaren Kurt Reuber var en relativt duktig amatörkonstnär. På baksidan av en stor rysk karta målade han ett klassiskt julmotiv: en mor med sitt barn tillsammans med bibeltexten ”Ljus, Liv och kärlek”.

Tavlan, som överlevde kriget och än idag finns att se i Berlin, kallade han Fästningsmadonna. Den hade i sitt aktuella sammanhang en mäktig effekt på soldaterna.

De vallfärdade till bunkern där den fanns och många påverkades mycket. Soldaterna, slitna, skadade, uthungrade och bortom allt hopp, kunde bli ståendes länge i trollbunden begrundan – många började till och med gråta (till konstnärens förlägenhet).

 

 

När den länge emotsedda julen äntligen kom präglades den av stor givmildhet, långt bortom rang och sociala gränser. Officerare delade ut sina sista cigaretter, brevpapper att skriva hem på, bröd och mousserande vin serverades samtidigt som bomberna föll varpå glasen tippade och det dyrbara innehållet spilldes ut. Trots att man ofta inte fick mycket för egen del sågs den som ”den vackraste av mina jular”.

På julafton 1942 i Stalingrad dog människor medan de sjöng julpsalmer.

Den traditionella och mest omtyckta julsången denna natt var ”stilla natt, heliga natt”  som soldaterna sjöng med hesa röster i bunkrarna i skenet av hamstrade stumpar av stearinljus. Många kvävda snyftningar hördes när männen tänkte på sina familjemedlemmar därhemma.

 


 

Det finns en annan målning. Davids Leonidas vid Thermopyle.

Tavlan föreställer det den heter – nämligen den spartanske kung Leonidas vid passet Thermopyle år 480 f.v.t. Det var där och då den invaderande persiska hären stoppades av ett fåtal (300 sägs det) spartanska soldater.

Därigenom kunde de övriga grekiska stadsstaterna samla sitt försvar och till sist överkomma den förmodade undergången. Leonidas och hans soldater gav sitt liv för att grekerna skulle överleva, enligt den traditionella historiska tolkningen av slaget.

Han lär ha målat på den under lång tid, David, men blev klar mitt under brinnande Napoleonkrig 1814. Tanken var möjligen att överföra känslan från tavlan till samtiden – de franska soldaterna skulle liksom de antika spartanerna stå emot en övermäktig fiende och rädda civilisationen från utplåning.

Napoleon var inte nöjd – han lär ha frågat varför man skulle föreviga en förlorare överhuvudtaget.

Jag har någonstans hört, men vet inte säkert, att tavlan även spelat viss roll i homoerotikens historia. Helt orimligt är det måhända inte.

Bildresultat för david: Leonidas vid thermopyle

 


 

Jag har hela Sveriges regentlängd, från Gustav Vasa och framåt, i miniatyr hemma.

Porträtten är de som blivit respektive monarks officiella (de finns i original på Gripsholms slott och ingår i svenska statens officiella porträttsamling – se länk nedan) och är i min variant något större än ett A4 (x24, alltså).

Det blir en ganska maffig väggprydnad sammantaget – men jag har den inte uppe. Det är nämligen ett inte helt oproblematiskt statement, om man så säger. Möjligen kommer man undan med det som historielärare (de gjordes ursprungligen som skolmaterial). Men bara möjligen.

Hela regentlängden är det dock inte. Vår nuvarande monark saknas, och det hjälps inte att jag satt dit mig själv som alternativ.

Varför? Jo, det finns inget officiellt porträtt av honom. Nej, kungen finns bara som fotografi och huruvida det beror på att han blev så chockad över det hiskeliga 80-talsförsöket eller om han vill vänta tills efter sin död, vet jag inte.

istället för Carl XVI Gustaf (på min vägg)


 

Visst förekommer snobbism inom kulturen. Och visst finns det, och har funnits, förtryck inom religioner. Självklart är det så. Men i vittnesmålen från julfirandet i närheten av Stalingrad 1942 finns också en annan berättelse om religion och kultur.

Lite på samma sätt som i filmen Pi. Det är den berättelsen jag tycker om att fokusera på när jag funderar över religionens ställning i vårt samhälle. Konstnären Kurt Reuber är ju när allt kommer omkring inte särskilt duktig. Ändå rördes människor till tårar av hans Fästningsmadonna.

Det är något av den känslan jag finner i både julens, religionens och kulturens budskap. Och det är väl bland annat därför tavlan hänger på museum – för att den betytt något för många i ett visst sammanhang.

Att en illa målad madonna blir något viktigt i en bunker i Stalingrad har inte bara med konst att göra. En naken förlorare i det offentliga rummet i ett homofobiskt samhälle är något mångbottnat och intressant att analysera.

Varför kungen valt att inte officiellt utse (låta måla) något porträtt av sig själv kanske vittnar om något mycket insiktsfullt. Kanske är det hans subtila sätt att visa att nu är det slut – nu är tiden inne för republik.

För visst är det, om inte annat, skönt att själv kunna bestämma vad som hänger på ens vägg?

Och så till sist katastrofen. Dotter 2 är upprörd och ve mig om jag inte tar hennes känslor på allvar. Detta ska analayseras in i minsta detalj. Here we go.


 

Relaterade blogginlägg

Bild 1

Om att bråka med Dolly Style


 

Källor

Citatet är från Beevors Stalingrad sid 311

wikipedia


 

Länkar

Svenska statens porträttsamling

Julfreden 1914