Film och TV – Adolphson

Film och TV, Historia, Livsåskådning, Resor, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Jonas Brunk

14 maj, 202314 maj, 2023av adolphson

There can be only one.

Vem är man egentligen, och vart är man påväg?

Du ska inga andra gudar hava jämte mig.

Det finns tydligen två av mig. Så obehagligt. Jag kanske borde röra på mig? Skaka av mig min dubbelgångare. Men är det en yttre eller inre tvilling vi talar om? Nja, det finns faktiskt två jag. Ett före Uppsala och ett efter. Mitt vuxna jag föddes i Uppsala. Jag fick allt där. En utbildning, vänskap, kärlek, ett liv. Och nu, när livet går lite i moll, så är det kanske inte så konstigt att jag i tanken allt oftare återvänder dit.

På den tiden jag tittade på tv-serier var Vikings en. Man kan väl säga att den spårade ur efter ett tag. Med visst nöje kunde jag dock konstatera att i serien var företeelser som betyder mycket i mitt liv, Kattegatt och Uppsala, gestaltade på ett helt annat sätt än verklighetens förlagor. Men ibland måste man kasta loss, i både fantasin och verkligheten, och det finns aldrig någon väg tillbaka. Vem vet vart vindarna bär.

En som följde i de verkliga vikingarnas sjöspår var Jonas Brunk, 1600-1643. Bördig från Sävsjö i Småland lyckades denne företagsamme man på krokiga vägar göra karriär i nederländska handelsflottan. Men resan tog inte slut där, han tog sedermera sin familj över havet till Nya Nederländerna och köpte en bit mark av ursprunglingsbefolkningen. Familjen Brunk blev därmed de första européerna som bosatte sig öster om Manhattan. Han lär förresten ha varit bildad med tanke på det bibliotek han lämnade efter sig och blev för övrigt en betydelsefull man i kolonin. Han ändrade sedermera namnet till Bronck vilket gav namnet på den framtida stadsdelen The Bronx i New York.

Personen som tog emot min registrering för delegater på årsmötet för Folkrörelsearkivet i Dalarna flackade med blicken. Fredrik Adolfsson? Ja, svarade jag. Det är inget ovanligt att man stavar mitt namn fel. Här är jag! Du har ju redan registrerat dig? Du ska vara sekreterare på mötet. Eh, nej? Jag kom just och står nu här, svarade jag lika förvirrat. Och sekreterare på årsmöte, brukar man inte förankra sånt? Som det visade sig hade jag en namne på samma möte. Vad är oddsen? Denne Fredrik har en facklig bakgrund och hade, berättade han när vi under stor munterhet till sist träffades, ofta utsått gliringar och smälek när jag skrivit insändare och debattartiklar – i hans namn. Eller hans och hans – hursomhelst, slutet gott. Resten av mötet tillbringades i det tillstånd av uppsluppen munterhet som skänker två personer med samma namn.

Ibland avundas jag en människa som endast är begåvad med samma efternamn som jag, nämligen min lillebror. Han grubblar möjligen inte lika mycket denne bror, och har definitivt en mer pragmatisk inställning till tillvarons bergochdalbana än undertecknad. Får han en gingrogg och cigarr är han nöjd. Vad mer står egentligen att fika efter?

Vi har måhända alla ett janusansikte. När jag fantiserar om att återvända till Uppsala söker jag inte mitt unga jag, däremot mitt inre. Den jag egentligen är. Jag tror faktiskt det börjar bli dags att lätta ankar. Ta de grå skeppen. Snappa åt sig guldklockan och dra, som Mange sammanfattar det. Tecknen i skyn talar för det. Den dag vindarna bär seglar jag kanske åter mot Uppsala. Hem till Uppsala, bort till Uppsala.

I filmen Highlander är ett citat there can be only one. Oavsett om jag rör mig i Uppsala eller simmar i Kattegatt är jag samma person. Lite äldre bara. Men man kan aldrig besöka Uppsala eller nedstiga i Kattegatt två gånger. Oavsett hur mycket man rör sig finns det bara en sanning: det blir aldrig som man tänkt sig.

De måste förenas de två, mitt inre och yttre jag. Jag tror jag ska be Mange framföra sin patenterade version av ”två av oss” Vad man än grunnar på då så får detta tankarna att skingras och man brister ut i ett kiknande gapskratt.

Du ska inga gudar hava jämte mig. Gamla testamentet i ålderdomlig översättning. Religös eller inte, i Faluns barocktempel står tiden stilla, där infaller ett lugn, det är en rastplats på resan. Det har det ju alltid varit.

Man får allt dras med sig själv. Och man måste förlåta sig själv. Trivas med sig själv. Jag är inte så tokig, ändå. Mange brukar säga att om jag varit tjej hade vi varit ihop. Jag, lyckans man. Jag, en clownfisk i svarta havet. Jag, vindarnas gud. Skepp ohoj!

There can be only one.

Relaterade blogginlägg

Musik:

Who wants to live forever

Uppsala är bäst

Två av oss

Källor:

Berggren: Historien om New York

Demokrati och samhälle, Film och TV, Skola

bild 138: Skynet

7 maj, 20237 maj, 2023av adolphson

Vad är intelligens? Vad är äkta?

Hur mycket artificiell intelligens finns det exempelvis i min profilbild, tänkt att locka åtminstone någon att svajpa höger, tro? Någon verklig människa kanske gillar det hon ser. Oj, vad många vi är som hoppas på sådant. Oj, vad mycket pengar det verkar gå att tjäna på människors längtan efter kärlek. Inget ont i det, kanske. Men hur ska ”hon” kunna veta någonting alls om mig med utgångspunkt från en bild? Kanske kan en potentiell intressent lära sig något om mig genom att först läsa min blogg? Men är det verkligen jag som skrivit detta blogginlägg?

En annan fråga är varför mina elever måste skriva prov med papper och penna. Svaret på samtliga frågor är kinesiska muren. Sug på den, chatGPT.

Skynet är en superdator i filmerna om The Terminator, där den första, åtminstone för min generation, är en kultfilm. Skynet var ursprungligen ett (fiktivt) militärt datasystem som blev självmedvetet och därefter försökte utplåna mänskligheten. Människorna bekämpade Skynet och som en del i kriget skickades en mördarrobot tillbaka i tiden för att avgöra striden. Det här var inte fars favoritfilm, ska sägas.

Man ordnade en föreläsning på min arbetsplats och ämnet rörde artificiell intelligens. Jag tyckte det var ett bra initiativ i ett angeläget ämne. Innehållet hanterade både vad AI faktiskt är, dess möjligheter och risker. Det har dock för de flesta kollegor sedan länge stått klart att hemuppgifter inte går att ge. Istället kommer en hel drös tekniska hjälpmedel för att förhindra fusk. Så antingen lär man sig nya tekniska hjälpmedel varannan termin eller…

Jag har under mina tjugofem år i branschen inte ändrat pedagogik nämnvärt. Jag låter eleverna läsa i läroböckerna, lyssna på föreläsningar och arbeta med instuderingsfrågor. Sedan har jag prov. Lägg bort telefoner, smarta klockor med mera. Provet skrivs på papper med penna. Det är inte omöjligt, men relativt svårt, att fuska. (Jodå, ibland ger jag andra typer av uppgifter, exempelvis muntliga.)

When they go low we go high. Eller något. Det som fungerat sedan antiken fungerar idag.

Det går inte att bygga en utbildning med huvudsyftet att jaga fuskare. Jag tänker plötsligt på Chi-Huang-Ti (259-219 fvt), han som ville bygga en mur för att stänga ute hela världen och stoppa tiden. Det fungerade inte, men muren står där än idag. Jag ser den som en metafor för kunskap och förmåga. Vissa värden är eviga, underverk rentav, och värda att försvara. Muren är konstant oavsett tidens utmaningar och kommer att överleva också nuvarande regim. Jag vet, det är en tveksam metafor med tanke på alla som tvingades till slavarbete och död i bygget. Murens lärdom är dock att vi aldrig kan betvinga tiden och vad den för med sig. Fuskare intresserar mig föga.

AI ger mig briljanta lektionsplaneringar på ett ögonblick, borde användas för schemaläggning och mycket annat. All denna tidsvinst ställer dock krav på människor. Den som är duktig på att skriva, läsa, lyssna och källkritik kommer inte att vara irrelevant i framtidens samhälle. Hen kommer att se och hantera riskerna och utnyttja möjligheterna. Vilket är vad all utbildning egentligen syftar till.

Dystopiska profetior står som spön i backen. Skynet kan hända. Jurassic park också. Det sägs dock vara för dyrt att utveckla självtänkande AI i någon större utsträckning i nuläget (läs: för Putin). Mängden el och datakraft som krävs finns knappt.

Open chat-gpt är verkligen fascinerande. Men ju mer text och begåvade svar datorn genererar desto större krav och behov av klassisk bildning. Att kunna läsa, skriva och värdera information. Framtiden tillhör måhända humanisterna.

Jag tänker på far som uppgivet svarade på bankmannens vänliga fråga om han använder internet att ”det är internet som använder mig”. Jag tänker också på filmklassikern Hets. Här följer några minnesvärda citat:

Vad är det här? Otillåtna hjälpmedel? Glömde sudda ut? Fusk min herre, fusk! Vet ni, jag tror inte ni kommer att ta studenten. Det är ett stålbad, det är inget för er. Mycket tråkigt att tvinga bestraffa en elev för detta kriminella förfaringssätt endast två veckor före examensskrivningarna. Mycket tråkigt. Mycket. Sedan när har vi börjat bedriva undervisning utan kavaj?

Jag svävar iväg, märker jag. Antagligen för att jag kan. Och vill. Jag är måhända programmerad på det viset. Jag fortsätter hursomhelst skicka ut elever i världen som, oavsett program, får ett visst mått av klassisk skolning med sig. Det är mitt blygsamma bidrag till den artificiella intelligensen.

Frågan är alltså vad intelligens egentligen är. Det klart chat-ai fattar att svaret är kinesiska muren. Men tänk ändå vad man missar när man svajpar vänster. Alla borde förresten få en superlike varje dag. Tänk också på alla möjligheter som en enda bild kokar ner till. Bu eller bä. Intelligens är kanske förmågan att avgöra skillnaden?

Vad som är fusk ligger måhända i betraktarens öga. En bra bild kan leda till något fantastiskt. Min bild är enbart förändrad till svartvit och bakgrunden borttagen. Min utbildning, däremot, är min mur. Mitt hopp och nyfikenhet min styrka. Men ändå: vad händer den dag dejtingappar blir självmedvetna? Att man genast möts man av ett meddelande: ”Min bäste herre, ta din anskrämliga nuna härifrån. Du är körd”. Det, om inte annat ger en tidsvinst.

Det är jag som skrivit detta blogginlägg. En potentiell läsare/svajpare får helt enkelt tro på mitt ord därvidlag. Frågan om intelligens får jag möjligen låta förbli obesvarad. Äkta, ja, det är väl hur man känner sig.

Välj Lugnet. Behåll Lugnet. Satsa på Lugnet.

Relaterade blogginlägg:

Momento Mori

Musik:

The robots

Maskinerna är våra vänner

Blinkar blå

Muren och böckerna

Scen ur Terminator 2

Scen: förhör i kyrkohistoria

Film och TV, Historia, Livsåskådning, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Viskningar och rop

23 april, 202323 april, 2023av adolphson

Vissa saker är värda att föra vidare, inte andra. Hur inser man skillnaden?

Jag vet inte hur Hans Werthén var som privatperson eller yrkesmänniska men han framstod, åtminstone de gånger jag träffade honom, som tämligen ämabel. ”Golf är en sämre form av jordbruk”, är ett citat från honom. Det är roligt sagt.

Viskningar och rop är Ingmar Bergmans uppgörelse med svek och elände i relationer under ett liv. Men filmen konstaterar också att det samtidigt ryms underbara saker i tillvaron.

Jag läste någonstans att vi tänker ungefär sjuttiotusen tankar om dagen. Hur många av dessa har man aktivt valt att tänka? Hur många är resultatet av yttre impulser? Det må låta som en klyscha men man bör vara försiktig med sina medmänniskor. Vad man säger till och om dem. Vad man för vidare, gillar och delar. Allt sådant får, eller kan få, oanande konsekvenser.

Den tjugonionde augusti 1255 hittades pojken Hugh död i en brunn i den engelska staden Lincoln. Snabbt spreds ryktet, det behövs inga sociala medier för sånt, att det var ett bestialiskt ritualmord begånget av judar. Samtidens ansedde krönikör, en viss Matthew Paris, diktade dessutom ihop att det minsann var framstående judar från hela England som samlats i Lincoln för att tortera och döda barnet. Lögnen spred sig snabbt och snart dök vittnesmål om liknande händelser på andra platser upp. Viskningar och rop leder lätt till myter och vandringssägner. Den uppdiktade historien om mordet på Hugh ledde till förföljelser och massmord på judar och till slut, år 1290, utvisades hela den judiska befolkningen från England.

Den påhittade berättelsen fick på olika sätt nytt liv århundrade efter annat, bland annat genom de kända Canterburysägnerna. Ingredienserna känns igen i mängder av antisemitiska myter och konspirationsteorier. Det är tyvärr ett tidlöst fenomen. Under presidentvalet 2016 briserade ”Pizzagate”. Det påstods att i källaren på en (eller flera) pizzerior hölls barn fångna för att utnyttjas sexuellt. Det hela antogs vara en pedofilhärva organiserad av det demokratiska partiet och vid åtminstone ett tillfälle dök en beväpnad man upp vid den utpekade pizzerian (som inte ens hade någon källare). Myten fick, trots att den var helt grundlös, spridning och skadade Hillary Clintons kampanj. Och efter 2020: Stop the steal.

Ingen vet hur pojken Hugh egentligen dog men han begravdes under pompa och ståt i stadens katedral som ett helgon omgärdad av rykten om utförda underverk och tillresta pilgrimer. Först 1955, tio år efter Förintelsen, tog katedralen i Lincoln avstånd från myten och satte upp en informerande text om vad som egentligen hänt. Fejknyheten bestod alltså i det här fallet i sju hundra år.

Tankar är inte fakta. Tankar bidrar till känslor. Känslor kan ställa till det. Genom att bli medveten om vilka tankar som är skadliga för både sig själv och andra kan man begränsa dess spridning och skadeverkningar. Man kan alltså, i viss mån, styra sitt känsloliv. Både kollektivt och individuellt. Det går. Vi utsätts dagligen för påverkan från allehanda håll där lögn och desinformation är handelsvara. Man får ta ansvar själv för att inse skillnaden. Det gäller att i enlighet med detta sätta ner någon form av fot här någonstans, som en chef en gång sa.

Det var länge sedan jag såg filmen viskningar och rop. Det kanske är dags att se om den. Jag minns att den uppmanar tittaren att se bortom det första intrycket. Det finns alltid mer att upptäcka. Filmen är att betrakta som en illustration av minnen, drömmar och tidens gång, snarare än verkliga händelser. Precis som den här bloggen.

Det slår mig att livet är som en film. Är man i en roll kan man inte bli omtyckt av alla. Man får acceptera det. Men vi bör vara försiktiga med vad vi säger om varann.

Man bör på olika sätt låta sin röst höras. Man bör också lyssna. Jag träffade Hans Werthén flera gånger under min tid på V-dala studentnation. Han var rolig. En gentleman av den gamla sorten, på gott och ont. Citatet om golf är värt att minnas och att föra vidare.

Musik:

Rain in Venice

Chopin: pianosonat

Källor

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Svenska filminstitutet

Røseth/Werner Livssorg

Film och TV, Livsåskådning, Personligt

goda nätters drömmar

26 december, 202226 december, 2022av adolphson

Skifta fokus. Det tog sin tid men under hösten hände det. Det är i drömmarna det märks.

Se framåt, du har måhända än det bästa kvar

Onda nätters drömmar är titeln på min huspoets, egentligen är Peter Englund historiker, senaste bok. Den handlar om november 1942, när krigslyckan i andra världskriget vände. Jag gav mig den i julklapp.

Du kanske ska tona ner det lite?

Ett gott råd, rent allmänt. Frågan är dock inte ny. Tanken bakom de välmenande orden är att jag på bloggen skändligen misslyckats med att balansera mellan att vara personlig och privat. Vänner, iallafall de som känner mig så pass väl att de vågar ha synpunkter, har ibland påtalat detta.

Drygt tusen inlägg på tretton år. Ett hundratal har aldrig sett internets ljus. Vännerna har nog på det hela taget rätt. Hela bloggen är förvandlad till en Sorgegondol. Det begreppet är hämtat från en annan huspoet. Det är knappast någon hemlighet att jag älskar Tranströmer. Det finns gränser för allt.

Vännerna ursäktar sig ibland för att de inte lajkar när jag delar. Men läser gör de. Påstår de, iallafall. Men ingen behöver be mig om ursäkt för att hen inte jamar med i min klagolåt. Riktiga vänner styr upp en när det behövs. Det är förresten rätt intressant: ett inlägg som inte handlar om livet får betydligt färre träffar än ett som gör det. (Om inte yb Södermalm delar, då slår statistiken rekord.)

Tona ner det, alltså. Ja, kanske det. Det första någon som vill veta något om en gör är att googla. Jag är därmed att betrakta som körd. Jag satt därför helt nyss med fingret på knappen. Jag var så här (visar ett pyttelitet utrymme mellan tummen och pekfingret) nära att radera alltihop. Kanske börja om på ny kula, tänkte jag. Skifta fokus. Starta en helt ny blogg, eller så. Endast teknisk inkompetens hindrade.

Jag tänkte efter ett varv till. Det handlar ju också lite om de andra. De som till äventyrs läser bloggen lite noggrannare, och kanske tar sig tid att träffa mig och möjligen därefter inser att jag är mer än en dystergök som förlorat en älskad syster och dito livskamrat. Men man måste först förstå min bakgrund om man vill förstå mig. En sak jag återkommande fått höra under mitt liv är att jag överanalyserar. Vissa saker går dock inte att tänka sig ur eftersom de handlar om känslor. Däremot är jag mycket bra, om jag får säga det själv, på ett flytta fokus. Men den här gången tog det sin tid.

Det förekommer att människor hör av sig för att berätta att det jag skrivit betyder något för dem. De är inte så många, men heller inte så få som man skulle kunna tro. Jag avslöjar aldrig deras identitet. Men det finns alltid en baksida. Jag lyfter ju i bloggen mitt gamla liv till skyarna, vältrar mig i sorg, vrede och självömkan. Det finns visserligen mycket kärlek bland dessa tusen inlägg men det blir ibland… ja, för mycket. Vännerna har sålunda i det stora hela rätt. Förstås har de det.

Trots allt. Texter tröstar. Så jag skrotar inte bloggen. Den som umgås med mig får ta hela paketet. Kanske passar salig mors dikt som min syster en gång hittade i en av mammas gamla receptböcker – och fann tröst för den situation hon då befann sig i:

Vad som än skett, behåll din jämnvikt och din sinnesro

Vad du än idag förlorat släpp ej hopp och tro

Gör Din insats, det finns många sätt att leva på

Tänk ej: allt är utan mening, mening finns ändå

Blicka ej förgrämd tillbaka på en tid som var

Se framåt, du har måhända än det bästa kvar

Blicka ej förgrämd tillbaka. Kanske passar Onda nätters drömmar perfekt som metafor. Förutom att boken (förstås) är lysande har jag genomlevt mitt personliga Stalingrad, El Alamein och Midway. Sedan dess har jag drömt om jular och semestrar från förr och på olika sätt försökt ersätta mitt gamla liv. Jag har känt avund på alla (till synes) lyckliga par och familjer. Men drömmar är drömmar och går inte att uppnå för då är det strängt taget inte längre någon dröm.

Jag får tona ner det lite här på bloggen. Och i livet, förstås. Jag säger som karaktären i filmen Love Actually, han som är kär i sin bäste väns partner: enough now. Enough.

Det är ett gott liv jag lever, jag är tillfreds med det mesta och upplever nuet som värdefullt. Men nog drömmer jag fortfarande. Goda drömmar. Om att se Panteon igen. Om att tokhångla i en gränd mellan cavabarerna i Barcelona och skratta hysteriskt efteråt, efter att äta räkor och dricka Chablis i skymningen på Saltskärs udde, om ett stort lantkök i Dalarna fyllt av människor, om att på operabaren förlora sig i vackra ögon. Håhåjaja. Känslor. De är som hus som flyttar sig om natten.

Se framåt, du har måhända än det bästa kvar

Jag drömmer numera vackra nätters drömmar. Jag vet att jag har underbara dagar framför mig. God fortsättning, gott slut och gott nytt år – önskar jag mig själv och hela världen.

Att leva som man lär. ”Det enda man behöver berusa sig av är livet, kärleken och kulturen – Adolphson”

Musik:

Lou Reed: dirty blv

Altarian i juloratoriet

Källor:

Mamma

Love Actually (film)

Film och TV, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Den lilla världen

27 november, 202227 november, 2022av adolphson

Det är första advent. Måste man bete sig på något särskilt sätt? Får man skåla? Jajamän! Välkommen till den lilla, goda, världen!

Advent betyder ankomst. Jag har just ankommit hemmet efter en helg i vänners lag. Det kan förövrigt vara värt att vänta, ibland. Låta den rätta komma in, liksom. Men man får inte glömma att det goda livet ofta redan kommit.

Men överallt, runt om i världen, har det goda livet inte redan infunnit sig är jag plågsamt medveten om. Många väntar fortfarande på lyckans Messias. Inte jag, dock. Jag är privilegierad, har det verkligen bra här i min egen lilla värld. Trygghet, ordning och traditioner, som första advent, stänger den stora världens oroligheter ute. Det blir också extra tydligt de gånger jag har möjlighet att samla människor runt mig som betyder mycket. Även om vintern närmar sig jagar samvaron under dessa stunder kylan på flykt medan glädjen återvänder.

Jag fyller på reserven, så att säga. För det är en glädje jag tar med mig till mina lektioner, till mitt politiska arbete och, så gott jag förmår, för att betvinga vardagslivets tråk och tvång. Jag skäms något över att medge det, men jag ger ofta tusan i den stora världen. Jag hämtar min styrka ur min egen lilla värld och försöker genom den förmedla en så ljus bild jag kan på livet och världen.

Det finns mycket livsvisdom i enkel banalitet. Som i visor jag gillar att sjunga. Det var min kusin Andreas som först uppmärksammade mig på den djupa vishetsläran i denna sång:

Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara. En liten tid vi leva här med mycket möda och stort besvär. Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara.

Eller varför inte en strof ur biskop Franzéns bordsvisa:

När skämtet tar ordet vid vänskapens bord
med fingret åt glasen, som dofta,
så drick och var glad: på vår sorgliga jord
man gläder sig aldrig för ofta.
En blomma är glädjen: i dag slår hon ut,
i morgon förvissnar hon redan,
just nu, då du kan, hav en lycklig minut
och tänk på den kommande sedan.

Det må vara som det gitter med livet. Plötsligt ryter stormen, plötsligt drabbar ohälsa, uppbrott, oro, kanske till och med döden, den enskilde. Då finns den lilla världen där, och rätt hanterad hjälper den oss på fötter igen. Jag älskar därför mina utflykter till fest, kamratskap, sång och bus, jag älskar ofta mer min nostalgiska längtan till Styrsö än att faktiskt vara där. Trots att världen ofta tycks dyster, både för den enskilde och i det stora hela, fortsätter jag att skamlöst njuta av tillvaron. Kanske är det som det någon gång uttrycks i filmen Titanic: we are dressed in our best an prepared to go down as gentlemen. Alternativet till formuleringen verkar faktiskt inte så tilltalande. Eller som min vän allkonstnären Patric uttrycker saken: Möter man världen med ett leende ler världen ofta tillbaka.

Så, alla släktingar och vänner, kollegor, gamla och aktuella elever, körvänner och kollegor i politiken. Jag höjer mitt glas för er i en skål som jag hoppas utstrålar all den kärlek och glädje som jag känner för er alla, oavsett om ni ingår i min lilla värld eller inte.

Det klart man får skåla på första advent. I väntan på rätt sällskap skålar jag i enskildhet. Det goda livet ligger ju där, precis under nästippen. Jag klappar mig själv uppskattande på axeln och säger till min spegelbild: välkommen till hela din lilla värld!

Musik:

Once: Falling slowly

Händel: Semplicetto!

Källor:

Titanic, filmen

Fanny och Alexander, filmen

Film och TV, Foto, Livsåskådning, Personligt, Sång och musik, Spännande människor, styrsö

bild 125: dies irae

30 oktober, 20226 november, 2022av adolphson

Ett skepp kommer lastat.

Jag sitter, när dessa rader skrivs, i köket i huset på Styrsö. Allt är tyst, förutom vindens tag om husknuten blandat med det avlägsna smattret från försvarsmaktens övningar. Ett fartyg ligger på redden. Borta är stojet och skratten från sommarens badande människor. Barnen sover. Kaffet ryker ur muggen. Tankarna far. Oj, vad jag tänker och processar. Stirrar, som Viktor kallar det. Slutsatsen levereras redan nu: jag är briljant.

Kom ihåg att du är dödlig. Tusen gånger har jag använt detta citat. Men är det rimligt att begrunda vår dödlighet hela tiden? Är inte en viktigare fråga att fundera över vad jag består av? Vad som är min essens här och nu?

Får jag feeling och vill gå upp och hålla tal så hindra mig. Det vad var vad jag, lagom storstilat, lät meddela Mange strax innan vi häromveckan besökte V-dala nation som höll middag för föredettingar.

Dies irae är latin och betyder vredens dag. Det är en förekommande del i den kyrkliga (katolska) dödsmässan (Requiem). Jag sjunger den satsen, och andra, i Mozarts Requiem. (Kom gärna och lyssna.) Varannan dag är en vredens dag i mitt liv. Varannan klättrar jag på väggen. Eller, rättare, tittar på väggen bekvämt tillbakalutad i min fåtölj. Jag flyttar blicken. Stirrar, måhända. Växlar krokus, förlåt, fokus, iakttar min hibiskus. Det är meditativt. Den är så grön och fin. Magnifik, faktiskt. Ett tag trodde jag att den skulle dö. Men det gjorde den inte. Inte än, iallafall. Vi är ett, min hibiskus och jag.

Ingen står väl ut någon längre stund tillsammans med någon med stukad självkänsla. Man måste nog älska sig själv för att bli ett bra sällskap. Konsten att hitta en vän är att inte ens försöka. Jodå, nog vet jag allt det där. Och det är heller inte problemet. Jag är inte besviken på livet. Jag är en bra far, begåvad lärare, duktig körsångare, en god vän och en rätt kul person (för det mesta). Jag är stolt över hur jag burit och klarat familjen sedan Malin blev sjuk och dog. Jag stod fast i eländets stund – och jag står ännu. Jag bär min livshistoria med stolthet. Jag är intresserad av människor och gillar att lyssna. Jag ser alltid den jag har framför mig.

Det är alltså inte självbilden som är problemet. (Eller det kanske det är, men att den är för uppblåst. Det får bli ett annan blogginlägg,) Mitt problem innebär något annat. Det handlar om den ohyggliga känslan av att stå i skuld. Skulden av att vara den som överlevde, klarade sig, den som fortfarande har lyxen av att som enda problem hantera allehanda dagliga i-landsproblem. Skulden som tillkommer den som saknar någon som lämnat på samma gång som hen saknar någon som ännu inte kommit.

Varannandagsvreden lägger sig alltid relativt snart. Men kampen består. Kampen för att tina upp isen i hjärtat. Isen som kommer av att jag inte känt värme på väldigt länge. Insikten att jag måste lyssna till mina känslor, tillåta mig att bli lite kär varje dag och samtidigt stå ut med känslan av att inte veta något om framtiden men att duga ändå.

Det där blev måhända komplicerat. Kanske handlar det om svårigheten det innebär att skiljas. Att skiljas är förvisso att dö en smula. Samtidigt: är det slut så är det slut. Hon lämnade mig. Jag lämnade henne. Det är över. Jag finner mig lämnad (men inte övergiven!) med mer eller mindre angenäma minnen. Icke desto mindre är det slut. Det ges inget utrymme för velande. Livet vissnar ibland men dör inte. Man återhämtar sig, trots vanskötsel, ytterligare en liten tid. Så som min hibiskus. Den magnifika. Den briljanta.

Mange hann inte. När det blev dags för en hyfsvisa for jag upp som skjuten ur en kanon. Bryskt avvisad lommade jag snart tillbaka till min plats. Nej hyfsvisor, sådant håller vi inte på med längre. Nehej. Så kom ögonblicket. Talarstolen var min. Vi la in dig när vi hade en längre paus i schemat. V-dala känner mig.

Jag kom (äntligen) ner från scenen, sjönk ner på stolen. Henrik nickade glatt åt mig: lysande Fredrik. Petra skrattade åt mig. Fast ett glatt, vänligt skratt. Ett skratt från förr. Och så Mange. Min bäste vän. Han tittade på mig varvid han yttrade Du är tillbaka. Om du visste hur länge jag väntat på det där. På vad, undrade jag. Du ska inte hålla på och förbereda tal med logos, patos och skit. Du ska få feeling och bara köra. Då är du briljant.

Dies irae, vredens dag, syftar måhända på hur arg man kan bli över orättvisan i ett dödsfall. Eller över att skiljas. Men där finns också hopp och framtidstro. Det gör det alltid. Lyssna på musiken så får du se.

Jodå, jag känner nog till att jag är dödlig. Döden ler åt oss alla, allt man kan göra är att le tillbaka, för att citera Gladiatorn.

Jag hoppas och tror att jag består av kärlek, glädje, harmoni – och lite briljans. Det är vad jag behöver påminnas om i det fall jag nödvändigtvis måste påminnas om något. Och kanske är det som Marcus Aurelius lär ha sagt: man får acceptera döden i en glad anda som upplösningen av de element av vilka varje varelse är sammansatt. Död är jag alltså först när jag förlorat min briljans.

Jag blickar ut genom köksfönstret. Ett fartyg ligger på redden. Av döma av läget väntar den på last och uppdrag att ta till någon avlägsen destination på andra sidan haven. Lite som jag, ungefär. Nog är vi väl lite smått briljanta, både fartyget och jag?

Ett skepp kommer lastat. Snart är det försvunnet i fjärran på sin väg mot mål där nya vänner och erfarenheter väntar.

Musik:

Mozart: dies irae

Verdi: dies irae

Bo Kaspers orkester: hon är så söt

Källor:

Wikipedia

Samtal med vänner

Strindberg: Tjänstekvinnans son

Gladiator (film)

cancer, Film och TV, Foto, Livsåskådning, Personligt

bild 124: Elias, Barnes, Hattie, Piaget

22 oktober, 202223 oktober, 2022av adolphson

Kärlek är livsnödvändigt.

Poletten har trillat ner. Äntligen, skulle man kunna säga. Livet är inte långt nog för att man ska gå igenom det som dystergök. Under sommaren och hösten har jag funnit sinnesfrid. Jag har styrt upp mig. Vissa saker har inte gått som jag önskat här i livet men å andra sidan är det också mycket som gått bra. Så hur gör jag nu då? Behöver jag månne en inspirerande lärare? Eller uppfinner jag det fortsatta livet ensam?

Sinnesfrid, var det ja. Jag tappade den i oktober 2017. Det är i dagarna ganska exakt fem år sedan. Sedan dess har jag förgäves sökt den. En strategi har varit att ha balans i sömn, kost och motion. En annan att baka bröd och odla pelargoner. Ytterligare en att utveckla mina sätt att uttrycka mig. Undvika onödiga konflikter. Ducka lite i undervegetationens svalkande skugga. Och, förstås, bli kär, älska igen och på olika sätt uttrycka det. Men viktigast: acceptera mitt liv och läge som det faktiskt numera är – och laga därefter.

Usch, vilka vägar jag varit ute och snurrat på sedan oktober 2017. Elias och Barnes, Hattie och Piaget, ständigt kämpar de om herraväldet över min själ. Karaktärerna Elias och Barnes står i filmen Plutonen för olika synsätt på kriget i Vietnam. Elias har tappat tron på krigets rättfärdighet och känner att USA är på väg att förlora. Barnes anser att ändamålen helgar medlen, att segern måste uppnås oavsett pris. De olika synsätten delar gruppen och soldaterna i plutonen börjar frukta varandra lika mycket som fienden.

Jean Piaget är en av de forskare som haft störst påverkan på den moderna pedagogiken. Det är inte helt enkelt att förklara men lite övergripande kanske man kan säga att hans teorier innebär att kunskap uppkommer genom att eleven/barnet själv ska upptäcka eller konstruera den. En annan inflytelserik forskare på området är John Hattie som istället menar att det avgörande för individens kunskapsutveckling är vad läraren gör. Hen måste bedriva tydlig undervisning och synligt lärande. Eleverna behöver förvisso kunskapsmål och återkoppling, samt mötas av höga förväntningar, men i det stora hela är det läraren som är avgörande. Någon att ta rygg på.

Hur kan döden vara så bottenlöst förtvivlad för den som redan visste att, och när, den skulle komma? Ja, säg det den som kan. Sorg kommer, som alla starka känslor, med ett helt följe av förnimmelser. Men håll ut, bäste potentiella läsare, för detta handlar inte om Malin. Hursomhelst. Strax efter begravningen, och efter att min decimerade familj flyttat till ny adress, gjorde jag något som så här i efterhand framstår som lite märkligt. Midsommar stod för dörren och jag mäktade inte med att fira den som vi brukat samtidigt som jag inte ville beröva flickorna det. Så jag skickade dem till morföräldrarna och åkte själv till en riktigt gammal god vän från förr och firade midsommar i Stockholms skärgård. Dagarna efter besökte jag släkt, bodde på hotell Diplomat, tog en springrunda på Djurgården, åt råbiff på Operakällarens bakficka, shoppade på NK och gick på operan.

Varför var det så märkligt, kan man undra. Jo, det är inte lätt att som medelålders plötsligt tvingas att på nytt uppfinna sin livskunskap. Det blev svårt att manövrera i livet. Jag försökte ju, då, midsommaren 2019. Jag gjorde allt som jag alltid brukat göra när jag besöker Stockholm. Kända hjulspår som jag tog för att jag inte kände till något annat. Men det var inte en framkomlig väg. Jag ser alltså beteendet som märkligt. Inget ont om Daniel (min gamle vän), midsommaren i Stockholm var trevlig, men jag borde firat med mina döttrar. Midsommar är en tid att älska, hänryckningens tid, och den bör firas (i Dalarna) tillsammans med viktiga människor.

Hattie och Elias faller mig mer på läppen än alternativen. Jag vill gärna tro det, iallafall. Inte för att jag tror att jag håller på att förlora kriget, det har jag redan gjort, men det gäller moraliska överväganden. Man går ju genom livet full av sin självtillräcklighet och tror sig klara allt. Så händer det ofattbara och man ser, efter ett tag, hur mycket man både behöver och saknar. Visst finns den akuta hjälpen där men det är först senare man riskerar att gå vilse i den vietnamesiska regnskogen. För att hitta ut behöver man en förebild, en vän, någon som leder, hjälper och följer. Och ibland: älskar. Någon att ta rygg på.

Jag använder både Oliver Stones film från 1986 och de pedagogiska forskarna som metaforer för livets metoder och utmaningar. Låt mig istället avsluta högst konkret. När det kommer till en relation går det inte med vilken dussinlirare som helst. Nej, då vill man, iallafall jag, ha någon att inspireras av, en game changer, en bästa vän, någon att upptäcka resten av livet och världen med. Har man en gång upplevt det kan man inte nöja sig med mindre. I (hittills) avsaknad därav får jag framleva mina dagar genom att försöka vara en så inspirerande lärare jag kan. Motionera, vistas i fjällen och resa till Rom (Pantheon är magnifik också upplevd i ensamhet). Kanske borde jag förresten se Plutonen igen – jag har den ju både på VHS och DVD.

Ständigt kämpar alltså Piaget, Hattie, Barnes och Elias om herraväldet över min själ. Men man får inte ta den kampen som ursäkt för att undandra sig ansvar. Man vet inom sig vad man vill, hur det känns. Och jag har länge varit något av en person jag inte vill vara.

Jag inser att jag kanske aldrig kommer att finna kärleken igen. Den insikten utgör den verkliga kampen. Kanske kan det sista som sägs i Plutonen också få avsluta min text. Det är ett vackert citat tillämpbart på mitt liv som det sett ut från 2017 fram till alldeles nyss.

I think now, looking back, we did not fight the enemy, we fought ourselves, and the enemy was in us. The war is over for me now, but it will always be there, the rest of my days…But be that as it may, those who did make it have an obligation to build again. To teach to others what we know, and to try with what’s left of our lives to find a goodness and a meaning to this life.

Det tog fem år. Men jag kan faktiskt i detta nu säga att jag äntligen uppnått sinnesfrid. Poletten nådde slutligen botten. Bli kär, älska igen, det är grejen. Tills så sker väntar jag väl i hörnet vid Seven Eleven. För kärlek är helt livsnödvändigt. Det, om något, har jag lärt mig här i livet.

Relaterade blogginlägg

Kontaktannons från helvetet

Musik (samlat från filmens soundtrack):

Barber: adagio for strings

Sledge: when a man loves a woman

Källor:

Wikforss: alternativa fakta

filmtipset.se

Film och TV, Foto, Historia, Personligt, Spännande människor

vinthunden 2

4 februari, 20225 februari, 2022av adolphson

Pirater har alltid fascinerat mig. Jag lämnar ofta nuet för att kasta mig ut i historiens och fantasins hisnande bråddjup. Jag läser, ser filmer och fantiserar om pirater. I min fantasi är jag en pirat som kämpar, långt ute på tillvarons stora, vida ocean, mot allt som är lågt och lumpet här i livet. Visserligen är jag pirat lite mer som i Errol Flynns tappning i filmen Kaptenen Blod”. Icke desto mindre. Anfäkta och anamma.

Jag funderar över hur mycket eller lite var och en av oss är summan av våra förfäders liv och gärningar. Arv och miljö, alltså. För att förstå det vill jag veta så mycket som möjligt om dem. Hur det var, hur deras liv gestaltade sig och vilka bevekelsegrunder hade. Vi är alla olika men detta är vad som får mitt dopamin att flöda. Pirater. Jag har pirater i släkten!

Ordet pirat kommer av grekiska och latin och betyder ”försöka”, ”riskera”. Piraten har en lite hjältemodig aura över sig. I filmer och böcker framställs de ofta som, likt Robin Hood, rövare som slåss mot en orättfärdig övermakt. Men verkligheten var nog en annan. I en modern mening används termen för beteckna någon som utan lov distribuerar upphovsrättskyddat material. En pirat drivs enligt myten inte enbart av egenintresse utan av mer altruistiska skäl.

Jolly Roger, den klassiska piratflaggan, pirate bay och Piratpartiet

På västkusten, inte minst mina hemtrakter i Göteborgs södra skärgård, har det svenska sjöröveriet lämnat spår. I början på 1700-talet var Göteborg och öarna utanför centrum för omfattande kaparverksamhet. Särskilt känd i det sammanhanget är Lars Gathenhielm. Mindre känt är att i hans flotta så ingick också min släkting Jonas Gudmundsson Donberg (1682-1765) som förde befäl på kaparfartyget Vinthunden 2.

Den svenska krigsmakten, inte minst flottan, var på dekis efter kung Karl XII:s många kring och långa bortavaro i fjärran land. Kaparna ingick därför som en sorts inofficiell milis i kriget mot Danmark. Ett mer udda inslag i den historien är kontakterna mellan Karl XII och pirater på Madagaskar. År 1714 kontaktades den svenske guvernören i Bremen, Mauritz Vellingk, av en piratkapten som ville förhandla. Nu var det inte vilka duvungar som helst detta, nej, piraterna från Madagaskar tillhörde de mest fruktade och dessa ansåg sig alltså ha mycket att erbjuda i utbyte mot asyl i Sverige. Budbäraren, piraten Samuel S:t Léger, blev senare, liksom Jonas Gudmundsson Donberg, en av Lars Gathenhielms kaptener.

Det handlade om ungefär 1400 pirater som sade sig ha tröttnat på sjöröveriet och ville komma till Europa. Ett mer troligt skäl än att man plötsligt drabbats av ånger över sitt brottsliga leverne var sannolikt att piraterna förstod att deras guldålder närmade sig sitt slut. De europeiska sjönationerna hade börjat vidta åtgärder och det var inte längre riskfritt att härja fritt på världshaven. Piraterna var därför intresserade av statligt beskydd och uppfattade Sverige som lämpligt. 1716 verkade förhandlingarna gå i lås och Sverige hade i utsikt att dels få piratbosättningarna på Madagaskar som koloni, dels att få en piratflotta förlagd till Göteborg, Marstrand eller Kungsbacka. En idé gick ut på att bygga en helt ny sjörövarstadsdel i Göteborg, i Majorna.

Tanken var att piraterna skulle slå sig ner på västkusten mot att de donerade hälften av sina stora rikedomar till den svenska statskassan, upphörde med sin piratverksamhet, försåg den svenska flottan med tjugo skepp samt vara behjälpliga med att upprätta en svensk koloni på Madagaskar. I det nät av storpolitiska ränker som smiddes kors och tvärs genom Europa ingick dessutom en plan på att återinsätta ätten Stuart på den engelska tronen. Detta skulle piraterna från Madagaskar också hjälpa till med och som ett led ingick en svensk-spansk invasion av England. Då måste ju Karl XII ingå, självfallet.

På sommaren 1718 var det mycket nära att man kommit överens men det blev aldrig något avtal, sannolikt på grund av att Karl XII dog senare det året. Liksom förövrigt Gathenhielm. Förhandlarna hade dessutom i själva verket inga kontakter på Madagaskar och hade aldrig varit där varför en koloni måste ses som rent hittepå. Men tanken lockade och drömmen om en koloni skrotades inte förrän 1728. En av förhandlarna, William Morgan, utsågs faktiskt formellt till svensk guvernör på Madagaskar men han åkte aldrig dit.

Det är antagligen inte så exklusivt i Södra skärgården att vara släkt med kaparen Jonas Gudmundsson Donberg, det är nog många som kan göra anspråk på det. Men tänk om vi skakar tombolan, lite. Tänk om invasionen av England blivit av. Tänk om Donberg styrt Vinthunden 2 mot Madagaskar (Kössö syd) eller tänk om Wikileaks legat i Majorna?

Jonas Gudmundsson Donberg. Född samma år som Karl XII men överlevde både den svenske monarken och Gathenhielm med nästan femtio år. På Styrsö gick han runt, kaparen, och framlevde sina dagar som vem som helst. Hur var han? Vad gjorde han och varför?Tydligen har jag dessutom ytterligare några kapare i släkten. Jag borde kanske släktforska, inser jag. Om inte annat för att förstå varför jag är som jag är. För nog applåderar jag i tysthet mig själv när jag opponerar mig, säger emot, går emot eller min egen väg. Så som piraten plägar.

Det går naturligtvis inte att säga hur någon, socialt sett, är en produkt av sina förfäder. Men jag inbillar mig att om man är fri från sin historia så är man verkligen fri. Men samtidigt kanske rotlös och ensam. Själv längtar jag till havet, till Styrsö, till Halsvik. Det har jag ju alltid gjort.

Källor:

Liljegren: Karl XII

Gamlagöteborg.se

Wikipedia

Länkar:

Till havs

Film och TV, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Skola

galaxer i mina braxer

23 maj, 202123 maj, 2021av adolphson

Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad! Detta säger jag som replik till en utomjording från 70-talet vid mitt köksbord.

1970-talet var, utöver min födelse, ett i mitt tycke bra årtionde. Leksands IF, valet 1976, ABBA, Borg och Stenmark. Carter. Franco dog. Liksom Mao men tyvärr också Evert Taube. Fred i Vietnam.

Någon har räknat ut att samhället fungerade som bäst bäst i mitten av årtiondet. Visserligen på bekostnad av individuell frihet, men ändå. Och det ändrade ju 80-talet senare på med besked.

Det gjordes också massor av bra film och musik under 70-talet. Jag lärde känna Tintin, Mumintrollen och Bamse. 1976 satt jag som klistrad framför tv:n när Kapten Zoom besökte jorden. Programmet handlar om en utomjording som besöker människorna. Programmet har stannat i min generations sinne, det hade något.

Det är mycket som är märkligt, nuförtiden. Under pandemin, alltså. Eller så är det kanske som det alltid varit. Något, säger oss om inte annat statistiken, har dock förändrats påtagligt under de senaste 1,5 åren. Här i Falun har vi en fördubbling av skadegörelse på ett år. Allmän misshandel har ökat, så även våld i hemmet/nära relationer. Personalen i skola vård och omsorg är utmattad. Människor mår inte bra, helt enkelt. Kapten Zoom ser ledsen ut. Ni som har så bra förutsättningar. Häng med till Indien ska du få se. Och på 70-talet sprängde man en ambassad i Stockholm. Det du!

Jag är, har jag kommit på, strängt taget min egen arbetsgivare eftersom jag är ledamot av kommunstyrelsen som i sin tur har ett arbetsgivaransvar för kommunalt anställda. Lärarfredrik har inte lysande arbetsförhållanden. Årets löner ger i praktiken många en reallönesänkning. Nej, jag får nog ge politikerfredrik sparken genom att rösta på någon annan. Andra förslag? Kapten Zoom ler och rycker på axlarna.

Jag ger Dotter 2 bannor. Hon replikerar omedelbart: Kom igen pappa! Make your life memorable! Jag tror, vid närmare eftertanke, att hon har alldeles rätt.

Om jag jobbade på företaget ifråga skulle jag göra reklam med Dotter 2

Jag hade nyligen slutseminarium för gymnasiearbete. En deltagare satt i en sporthall, en annan åkte tåg och en tredje satt hemma. Jobbet har onekligen förändrats en del på 23 år. En spaning jag gör i sammanhanget är att elever i hoodie respektive slöja beter sig rätt lika, de visar ogärna upp sig i kameran utan dessa plagg.

Kanske en grund för lyckad integration? Kapten Zoom skiner upp. Möten på Zoom. Meet. Teems. Alla är vi dagligen något av en Kapten Zoom men somliga av oss tittar på stjärnorna.

Far och jag handlar. Han undrar om den där Tusse är en man eller kvinna, för han, far alltså, ser inte så bra. Sedan säger han, mest för sig själv, att det ju inte spelar någon roll egentligen. Avslutningsvis undrar han om det bara är Borlänge nuförtiden? Finns det ingen från Falun som uppträder? Kapten Zoom nickar gillande.

På vägen hem från affären tar vi vägen igenom gamla Dalregementet. Far påminner mig, jag vet inte för vilken gång i ordningen, om Dalregementets ställning som elittrupp i Karl XII:s armé och, inte att på något sätt förglömma, att han själv är utbildad på haubits. Kapten Zoom vet inte hur han ska processa den informationen.

Visst är det mycket som är förändrat. Både sedan 1970-talet, under mina 23 år i yrket, två år som änkeman och under pandemin. Men mycket är sig också likt. Jag engagerar mig mot våld, jag värnar mina elever och ser efter förmåga om far. Mig själv har jag svårare att hantera.

Vad skulle månne en random utomjording på besök uppleva här på Tellus? Mycket, förmodar jag, både bra och dåliga saker. I mitt kök, exempelvis, skulle hen kunna studera en man som till synes klarar sig ganska bra, drar omkring på ett par tre (okej, fem) kilos övervikt, springer mycket långsamt 2-3 mil i veckan och som gillar mat och vin lite för mycket.

Eller för mycket och för mycket. Kom igen! Alien! (Kanske 70-talets top 3-film) Make your life memorable! Det är hursomhelst nyttigt att försöka se saker ur olika perspektiv. Det är hela poängen med berättelsen om Kapten Zoom. Kyrkogårdarna är under alla omständigheter fulla av oersättliga människor, jag har själv följt minst fyra dit. Så jag förklarar tålmodigt min ståndpunkt för rymdfararen vid mitt köksbord:

Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad!

Relaterade blogginlägg

Too-ticki vs inferno

Film och TV, Historia, Mr Hyde/Neanderthalson, Resor

bild 92 – svepskäl

7 mars, 20217 mars, 2021av adolphson

Låt mig först säga att allt som här anges har framlevts i största enlighet med folkhälsomyndighetens rekommendationer och det godaste omdöme. Ja, inte Berlinmurens fall kanske – men resten.

Vi firade sportlovet i Bydalen, två änkemän, en frånskild pappa och deras sex döttrar.

Harald Jäger hade i november 1989 arbetat som gränsvakt i tjugofyra år. Han var trogen DDR och såg Berlinmuren som visserligen beklaglig – men nödvändig. Den 9:e november detta år blev för Jäger en inte helt rutinmässig kväll på jobbet, nej, detta blev kvällen då en människas handling förändrade historien.

Harald hade klentroget tagit del av den märkliga och motsägelsefulla presskonferens regimens ledare hållit tidigare på dagen. Den handlade om östtyskarnas möjlighet att röra sig fritt. Förvirringen tilltog och när Jäger försökte få besked om vad som egentligen gällde fick han till svar att allt var som vanligt. Men det var det inte. När tusentals människor senare samlades och i enlighet med vad som sagts under presskonferensen ville passera gränsen mot väst tog han ett beslut som förändrade historien. Han öppnade muren.

Varför gjorde han det? Svårt att säga. Han hade visserligen vacklande hälsa, kanske hade han därför annat att tänka på och brydde sig inte. Han hade också under sina försök att vinna klarhet blivit utskälld för bristande kompetens, han som troget tjänat i 24 år. Kanske spelade detta in, kanske var han sur och förorättad. Kanske ville han helt enkelt inte skjuta på sina landsmän.

Die mauer har jag sett live på 80-talet.

Faktum kvarstår – han öppnande. Och det nya Tyskland föddes. Men ändå: inget tar slut och inget börjar, allt är ständigt pågående processer. Det är historien som senare avgör vad som börjat och slutat, varför och när.

Jag slinker in på Bydalens värdshus för en öl. Av hänsyn tagen till historien borde det också bli en Jäger, säger jag putslustigt. Bartendern ler lite osäkert som svar på min kommentar om gränsvakten Jäger – men serverar iallafall ölen. De andra har återvänt till stugan men man måste ju tänka åtminstone lite på alla dessa krögare som i motvind kämpar på. Det är nästan ingen annan gäst närvarande så personalen skiner upp och anstränger sig för att visa sig både serviceinriktad och att man följer rekommendationerna. Ölen kommer fort och redan efter första klunken sveper minnena över mig.

Jag ser mig omkring. Ingen här känner just min koppling hit, ingen vet att det för drygt tjugo år sedan var här jag firade bröllopsmiddag.

”Vad har jag gjort?!”. Jag älskar den här bilden, bruden fångad i ett ögonblick innan vi sätter oss till bords.

Berlin är sig idag både likt och olikt. Likaså Bydalens värdshus. Det som finns kvar är kulissen. Platsen för så mycket av min personliga lycka är kvar. Men laddningen från då är borta. Dock gillar jag att vara här för detta är den enda plats jag fortfarande kan låtsas att hon bara är i stugan för att hämta något, att hon kommer alldeles strax. Detta är det verkliga skälet för denna min ensamma afterski.

”Pappa, vi vet att fjällen är mammas plats och Styrsö din. Vi vet att du åker hit för att vi ska känna henne lite extra. Det är fint, pappa”.

Man kan under resor föra samtal det inte alltid annars finns tid för. Dotter 2 låter mig exempelvis förstå att man inte får ge upp eftersom livet är kort nog som det är och att ge upp är slöseri med tid. Det är mycket insiktsfullt sagt. De börjar bli äldre nu, flickorna. Något som förövrigt inte bara visar sig genom insiktsfulla utsagor utan även genom kostnader för liftkort och restaurangers vuxenpris.

Junior agerar med hela sin polismyndighet i det han styr upp och Corona-säkrar toakön på ett lunchhak. ”Först damen där, sedan den lille gossen där…du (alltså jag) väntar till sist”. Han är hård men rättvis.

Jag skrev, i ett frimodigt utslag av desperation, ett litet spel som middagsunderhållning till ungdomarna.

Mel: tipp, tapp (eller vad den heter).

Skärmar lyser, tyst är lilla skälmen, lilla skälmen. Alla stirra, tänd är stora skärmen, stora skärmen.

Tik tok, tik tok, tike tike tike tok, tik, tik – tok.

Se, då väcka pappor upp ur sömnen, sköna sömnen. Åka skidor, släcka lilla skärmen, lilla skärmen.

Tik tok, tik tok, tike tike tike tok, tik, tik – tok.

Hoppas det framgår hur väl rekommendationerna följdes av värdshuset. Föredömligt.

Det är kanske den gyllene medelklassens privilegium men jag måste ändå påtala lyxen i att känna vinden i ansiktet. Att få trivas med släkt och barn. Visserligen stirrar de då och då i sina skärmar men plötsligt händer det, i ett sällsynt infall av klarsyn. ”Vi har det väldigt bra ändå, det är inte så synd om oss pappa”.

Kanske passar det att avsluta med Mark Twains ord: om 20 år från nu kommer du vara mer besviken över sakerna du inte gjorde än sakerna du gjorde. Så kasta förtöjningarna, segla bort från den säkra hamnen. Fånga passadvindarna i seglen. Utforska. Dröm. Upptäck.

Man får följa sin inre övertygelse om vad som är rätt. Inget slutar, inget börjar. Allt pågår. Massor av små händelser och processer i en strid virvlande ström. Rätt som det är öppnar man en stängd gräns och något nytt föds.