tårar i regn, tårar i rymd

Vi gillade sci-fi, Malin och jag. Blade Runner hör till favoriterna och vi hade en höjdarstund när vi såg uppföljaren. Under den sista tiden påminde jag henne om en av filmens gyllene scener, tears in the rain-monologen, alldeles i slutet. Hon skrattade och sa att hon nu trodde sig förstå innebörden av den.

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire of the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.

Eller här framförd i filmen av en av mina favoriter, Rutger Hauer, som förövrigt också nyligen lämnade oss. Liksom Terry Jones. Nej, lämnade? Jag ser dem som odödliga – och länkar (igen) till John Cleeses tal på Graham Chapmams begravning.


För ett år sedan närmade sig, precis som för Roy Batty i Blade runner, den sista tiden. Kanske var det därför vi kom att prata om tears in the rain. Men ännu var det ingen som fullt ut visste hur illa det var. Medan tillvaron rullade på i enorm hastighet med alla måsten och bestyr blev hon allt mer som en liten fågelunge. Obönhörligt svagare, motståndet mot cellgifterna allt mindre kraftfullt. Men hon kämpade, det gjorde hon.

Parallellen till en annan av mina gamla sci-fi favoriter, Aniara, är inte långt borta. Medan rymden utanför rymdskeppet rusar förbi i stor hastighet är livet inne i det oändligt långsamt.

Det var först senare, på palliativa avdelningen, när allt praktiskt var klart, när de sista samtalen var hållna och avskeden tagna, som hon till sist gav efter och oändligt vackert, stilla och långsamt – men för mig tumultartat och i fasansfullt hög hastighet – tynade bort.

Den sista veckan har jag tidigare återgett så gott jag förmår – den går inte riktigt att återge med ord. Jag mäktar iallafall inte med det. Veckan som samtidigt som den var så innerligt vacker också brännmärkte mig så som Jussi av Tengils män. Men jag är inte Tengils, eller Catos man, även om jag förvisso känner mig brännmärkt av Döden. Säkert har Döden också redan tagit mitt mått och sitter nu i all tysthet bland skuggorna och knåpar på min kostym.

Nej, Dödens man är jag inte. Jag är numera strängt taget ingens man. Men jag har en gång varit det och därför är jag trots allt ännu en lycklig människa. Jag har nämligen sett saker ingen kan tro. Jag har sett henne skratta sitt glimrande skratt. Jag har gett mig hän tillsammans med henne och jag har sett våra barn födas. Kommer alla dessa ögonblick att försvinna i tiden likt tårar i regnet?

Det spelar kanske ingen roll. Så länge jag bär på upplevelserna är inget förlorat – och det är antagligen därför jag nu formulerar det som en gång var spridda anteckningar på papper, ark som inte sällan förlorat sin styva form. Nedtryckta i fickor, fuktskadade av missräkningens bittra, och den djupa sorgens stora, tårar har de förlorat sin form och är ofta svåra att tyda. Kanske borde jag förresten spara dessa blad? De utgör ju vittnesmål om någon som hänt, levt, känt och upplevt.

Vår sista bra kväll vi hade tillsammans inföll den här veckan. Vi åt och skrattade tillsammans. Vi lyssnade på musik och drog (dåliga) vitsar för varann. Hon hade röstat på mig i omvalet och skrattade åt dubbeltydigheten i att hennes röst var bortkastad.

(Hur jag förresten ännu orkar och vill hålla på med politik? Jag tror mig ha funnit svaret på den gåtan. Jag kan inte undandra mig det uppdrag som bland annat Malins röst gav mig. Hennes röst får inte vara bortkastad. Även om jag åstadkommer aldrig så lite, även om mina insatser är flyktiga som tårar i regn, får just den rösten, det förtroendet, inte vara bortkastad.

Märklig hickup, måhända, men så är det. Det är arvet från den kvällen.)

Veckan på palliativa började med panik men övergick sakta till lugn. Den fantastiska personalen, mina vänner, alla goda människor – allt sammantaget gav mig ett inre stoiskt lugn. Och det känner jag ännu.

Vi delade säng, vi åt mat från samma tallrik. Jag klädde henne, kammade henne, kysste henne. Jag körde henne i rullstol och jag sov med min hand över hennes puls. Det enda som betydde något var vad som skulle vara det sista hon skulle höra och känna. Det måste vara ett vänligt ord, en kärleksförklaring, en kram, en kyss. Hon blev nog lite trött på mig, till sist.

Kan du sätta dig i stolen mittemot så jag ser dig. Jag vill bara se på dig nu.

Så dog hon. En helt vanlig dag, strax efter lunch den elfte april 2019.

Hon förstod vad det handlade om – att jag gjorde allt detta för att jag sköt känslorna framför mig. Om det var en bra eller dålig strategi, vem kan svara på det? Det enda jag kan säga om saken just nu, när dessa rader skrivs, är att jag är på en bra plats. Och att jag inte längre bär näsdukar i alla fickor.


Jag läser om Aniara igen. Jag vet inte, jag gillar verkligen den boken. Och tydligen har den blivit film också. Vågar man, tro? Jag läser och låter mig omfamnas av orden.

När den man älskat nått till dödens dörr står rymden hård och grymmare än förr.

Vi tyngas mer och mer, vi sönderkrossas och aldrig mera skall vår själ förlossas ur detta grepp den onda rymden har.

Och fram ur Bildbevararen jag tar allt det jag sammanspart från Mimas dar, och mimahallen blir en trängselns håla där spillrorna ur Mimas syner måla i efterglansens färg en kavalkad, en solnedgång i Aniaras stad.


Jag har upplevt saker ni aldrig kan tro. Alla dessa ögonblick som sammantaget byggt och format mig som människa. Kanske försvinner de i flödet av händelser, som tårar i regn. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att jag inte skulle byta bort något av alla dessa små och stora ögonblick. Inte ett enda.


Relaterade blogginlägg

Stilla veckan – hard core

Terra incognita


Källor:

Harry Martinsson, ”Aniara”

horror vacui

Det närmar sig jul och jag blir som vanligt en aning gråtmild och söker mig till trivsamma, sedelärande jul/feelgood-berättelser att drömma mig bort genom. Gärna Astrid, Selma, Dickens och Karl Bertil, för att nämna några. Och så Juloratoriet av Johann Sebastian förstås.

I år har behovet av att drömma sig bort, minnas tillbaka, känts särskilt tvingande. Kanske inte så konstigt egentligen.


Min bror anser att jag inte klarar ensamhet. Jag bör inte vara ensam någon längre tid eftersom det strider mot min konstitution menar han lika dumdrygt som brådmoget. Om man nu kan vara brådmogen när man närmar sig fyrtiofem.

Jag är osäker på bärigheten i beläggen för denna hans grundmurade övertygelse men i stora drag anser han att jag är alldeles för social för att fördra ensamheten någon längre stund. Detta i motsats till honom själv som, återigen återgivet med hans egna ord, i själva verket inte är något annat än en inskränkt nörd.

Påståendena förefaller märkliga. Vi pratar ju ändå om någon som ligger i topp bland landets influensers samt att jag i mig själv ser en person som trivs rätt bra i sitt eget sällskap (hur illa det än låter). Men självbild och självinsikt går ju som bekant sällan hand i hand.

Lillebror menar att det är/var mor, syster och jag som varit/är de utåtriktade i familjen medan far och han själv visserligen till en början kan förefalla sällskapliga men sedan man tillbringat en lite större tidsrymd i deras sällskap framgår snart detta lynne som en chimär, en potemkinkuliss.

Nej, jag vet inte jag. Jag tror han har fel. I både det första och det andra. Men det hela rymmer väl också något av brorslottens syfte, tänker jag, nämligen att påminna om, och framlyfta, saker och ting man tror sig veta om sina anhöriga i akt och mening att främja deras framtida välbefinnande.

Nå, han kanske inte står helt utan poäng – till vilket jag återkommer.


Det är en lite gullig historia ändå, och dessutom sann.

Jag tänker på att Sverige 1974 levererade tusen volvobilar av den numera kultstämplade modellen 144 till Nordkorea. Vi har ännu inte fått betalt och skulden sägs uppgå till 2,7 miljarder kronor i dagens penningvärde.

Ännu rullar många av dessa bilar på det nordkoreanska vägnätet. Den nation som numera styrs av den lille pajas som avrättar folk med luftvärnskanon styrdes en gång av en annan liten pajas, den nuvarande pajasens farfar (?), som hade en tämligen god relation med Sverige.

Detta säger något om Sverige 1974 och om dagens Nordkorea.


Jag åkte till Stockholm och såg föreställningen A Christmas carol på Folkoperan. Jag gillar verkligen den berättelsen, jag har läst den flera gånger. Jag tänker efter föreställningen, så som i berättelsen, på upplevda jular, den som står för dörren och fantiserar lite om kommande.

Visst är det så att förflutenhetens jular alltid tecknas i varma, klara färger mödosamt och fragmentariskt återkallade ur nostalgins glöggindränkta dimmor. De nuvarande jularna känns nästan alltid misslyckade vid en jämförelse (det måste gå minst ett par år innan man vet att uppskatta dem efter förtjänst) och de kommande ter sig skrämmande. För tänk om vi inte förmår hålla fast i det som var – hur ska det gå då!?

(En alternativ rubrik till detta blogginlägg kunde vara Sverigedemokratens jul ELLER Ulf är julbent ELLER Ebba på hal is.)

Hursomhelst. Allt detta, inbillar jag mig, säger något om Dickens briljans.


Det är någon (annan än Dickens) som sagt att kyrkogårdarna är fulla av oersättliga människor. Detta citat passar min sinnesstämning väl eftersom min återblick på firade jular i mångt och mycket handlar om människor som inte längre lever. Det gör mig ledsen. Därför, funderar jag, borde Dickens berättelse passa väl in på mig just i år.

Och så var det där med lillebrors syn på mig och min eventuella ensamhet. Jag kommer i sammanhanget att tänka på uttrycket horror vacui vilket betyder ”skräck för tomrum”. Frasen betecknar när någon fyller en tom yta, i verkligheten, i fantasin eller inom konsten, med en massa saker och ting bara för att ytan inte ska vara tom.

Ingen eller inget, får, eller vill, förvandlas till Tomhetens tabernakel (termen tacksamt lånad av Petter Karlsson – det var hans namn på nybyggda Ejendahls arena när LIF ramlade ur högsta serien).

Är det vad jag fruktar? Har han rätt, brorsan? Är jag i själva verket en klockren Ebenezer Scrooge men har ännu inte, liksom den verklige (nå, Dickens då) insett det?

För nog fyller jag min tid, det ska gudarna veta. Men kanske är detta edaste en undanflykt för att slippa känna eller tänka. I så fall är det högst mänskligt, anser jag. Vi köper bilarna från Sverige för de tror på oss. Betala kan vi göra sen, någon gång.

Visst var det underbart när barnen Adolphson 1980 togs i öronen och drogs iväg från julklappar och lek till kyrkan mitt på julafton? Visst är innevarande jul miserabel och ingenting värd? Och visst kommer alla att vara döda och begravna under framtidens jular, inte minst jag själv, så det är väl lika bra att strunta i alltihop?

Kanske är min tillvaro och liv en enda stor potemkinkuliss. Hela jag och allt jag gör.

(Potemkinkulisser är enligt uppslagsverket bedrägliga skönmålningar som är avsedda att dölja en bedrövlig verklighet bakom vackra och förskönande kulisser. Begreppet sägs komma från en rysk furste ((Potemkin)) som inför kejsarinnan Katarina II:s resa till Krim 1787 efter resvägen lät uppföra kulisser föreställande välmående byar – allt för att ge intryck av att han snabbt hade åstadkommit välstånd. Möjligen härrör begreppet också från den sovjetiska filmen Pansarkryssaren Potemkin från 1925 som skildar revolutuonen 1905 med masscener och stora kulisser – filmen anses förövrigt som en av de mest inflytelserika filmerna i historien.)

Ånej. Verkligen spöar skiten ur mig. Jag har skapat en potemkinkuliss för att ge intryck av att jag har det bra. Och nu faller den, kanske?


Men jag är aldrig ensam. Jag har massor med människor omkring mig. Jag har Astrid, Selma, Dickens och Karl Bertil. Och så Johann Sebastian förstås. Samt mina barn. Och min bror. Och hans barn. Och övrig släkt och många, många vänner.

Sorg eller inte, bedräglig kuliss eller inte, jag föredrar att inte tänka eller känna mig ensam eller rädd för framtden. Jag är där jag är, helt enkelt. Carpe diem. Om kommande jular vet jag ännu inget, tack och lov. Är jag på något sätt att betrakta som Ebenezer Scrooge så må så vara. Men jag försöker isåfall att gestalta honom så som han framträder på juldagen.


Döttrarna vill lyssna på skvalradio på morgonen. Vi har kommit överens om att man får välja kanal var tredje dag. De väljer skval, jag Klassisk morgon. Dotter 2 är dock lite på min sida och menar sig tycka om all sorts musik. Jag berättar inlevelsefullt om myten om den ursprungliga människan, den ädle vilden, som inte hade tillgång till alla kanaler den moderna människan har. Och att vissa människor, de flesta faktiskt, fortfarande inte har det.

Perspektiven som öppnar sig – tänk att det finns människor som aldrig hört Last christmas. Jag srev om saken på sociala medier och blev, med mina mått mätt, smått viral.

Min bror håller inte med, förstås. Han älskar låten – vilket säger mig att han har en längre canossavandring än jag att göra. Om han nu vill göra sig av med förflutenhetens ebeneziska bojor, vill säga.


Källor:

SVT.se

Dickens: En julsaga

NE


Relaterade blogginlägg:

Men varför inte ett från passerade, lyckliga jular?

Min brors blogginlägg om Last Christmas

bild 60 – kärlek

Jag får nog acceptera att jag är en romantiskt lagd person.


Gehenna är ett hebreiskt ord och anses vara namnet på en dalgång, Hinnomdalen, söder om Jerusalem. Detta är ingen trevlig plats.

I Gamla testamentet berättas det om att detta är platsen för hemska händelser där oskyldiga brändes levande i ohyggliga riter, sedermera blev platsen en soptipp där djurkadaver, sopor och lik från kriminella dumpades. Man eldade konstant för att förhindra att sjukdomar spreds. Hinnomdalen blev platsen man avsåg som helvetet på jorden, den plats som Gud förberett för djävulen och hans anhang.

Det känns som jag bott där i två år och just kommit ut, eller bort, därifrån.


Jag är alltid fylld av starka känslor. När jag känner något så inte är det någon lite småljum känsla. Nej, den är alltid stark. Jag går ofta omkring och är lite allmänt förtjust i saker, stort som smått. Ibland blir jag så hänförd över något att jag nästan blir som förälskad. Det var iallafall så Malin beskrev det.

Hur? Jo, exempelvis när jag ser vänlighet, empati, andras kärlek, engagemang, ett leende eller något annat – vad det nu kan vara. Det är väl därför jag gillar romantiska komedier på film och opera så mycket.

Annorlunda uttryckt:

Whenever I get gloomy with the state of the world, I think about the arrivals gate at Heathrow Airport. General opinion’s starting to make out that we live in a world of hatred and greed, but I don’t see that. It seems to me that love is everywhere. Often, it’s not particularly dignified or newsworthy, but it’s always there – fathers and sons, mothers and daughters, husbands and wives, boyfriends, girlfriends, old friends. When the planes hit the Twin Towers, as far as I know, none of the phone calls from the people on board were messages of hate or revenge – they were all messages of love. If you look for it, I’ve got a sneaky feeling you’ll find that love actually is all around.


Veckan som gick har varit så fullproppad av känslor att jag nästan bubblat över. I tisdags, när Malin skulle, borde, fyllt år gravsatte vi hennes urna. När jag lade den till rätta med några personliga ord var det nästan som jag hörde henne uppmana mig, så som hon så ofta gjorde:

kom igen, ryck upp dig. Stanna inte av nu. Det är som det är, du måste vara den du är. Förälskad och lite galen.

Jag inser att det kan låta konstruerat, men faktum är att hon en gång sa exakt så till mig. Jag mådde inte bra över något och detta var hennes tröstande ord. Orden hjälpte. Hon hjälpte. Jag mådde bra igen. Och att följa en uppmaning som menar att man ska vara sig själv, ja, det bör man kanske göra.


Veckan fortsatte med att Dotter 2 fyllde fjortis. Hon och hennes syster vill också leva ett liv utan sorg, det vet jag. Stora känslor ryms också i min förstfödda. Hon är på många sätt sin far upp i dagen – om än inte utseendemässigt (som tur är). Detta gör det lite komplicerat att vara förälder till henne, ibland. Jag känner så väl igen mig i henne när jag var i samma ålder.

Känsligheten, rastlösheten, frihetslängtan, glädjen och svärmeriet (som det heter någonstans). Allt det – och mycket mer. Att inte vilja spela andra fiolen i ett stort grått kollektiv – för man kan och vill själv.

Och att gå emot någon som vill vara sig själv bör man kanske inte heller göra.


I lördags blomstrade kärleken. Hammarn (a.k.a Michael) och Veronika, sannolikt två av kommunens roligaste människor, skulle gifta sig. Igen. De gjorde så redan för tjugo år sedan, sedan har de varit skilda i tio. Nu ville de försöka igen och jag fick äran att viga dem.

Det klart jag ville vara med och snika åt mig lite av den kärlekslycka som blomstrade i ett helt vanligt kök i Bjursås en lördag i oktober 2019. Deras kärlek blev därmed också lite av min.

Hela dagen fortsatte sedan i ett tillstånd av inre kärleksrus trots att tilldragelsen inte på något sätt hade med mig att göra. Men det är det som är grejen med kärlek. Den ska bejakas varhelst den dyker upp.

Michael /Veronikas bröllopsfoto. Och mitt, lite.

Lördagseftermiddagen övergick i kväll. Vildvittrorna var utfodrade och (efter viss motsträvighet) kramade och pussade på, därefter försjunkna i sina göranden (läs skärmar). Så jag knallade ner till Kulturhuset tvärs över gatan och såg livesändningen från Metropolitans säsongsöppning. Den är verkligen sönderspelad, paradtenorarian från Puccinis Turandot.

Väl på plats möttes jag av erbjudandet att ingå i kulturföreningens styrelse. Just det, jag som har så mycket tid.

Turandot – den kinesiska prinsessan som på grund av en kvinnlig släktings öde inte vill gifta sig. Hon låter alla friare svara på tre gåtor och svarar någon fel dödas han omgående. En främmande prins består provet och betvingar hennes hårda hjärta med hjälp av verklig kärlek. Det är också den mystiske främlingens namn: Kärlek.

The Met. Vilka sångare. Åker jag någonsin till NY är det hit jag vill. Förutom sångarna blev jag också förvånad över att den tidigare nämnda och alltså inte så lite uttjatade arian den här gången träffade mig rakt i mellangärdet.

Här följer den i översättning:

Ingen ska sova! Ingen ska sova!
Också du, prinsessa,
i ditt kalla rum,
ser på stjärnorna
som darrar av kärlek och hopp.
Men min hemlighet är gömd i mig,
mitt namn ska ingen veta!
Nej, nej, mot dina läppar ska jag säga det
när ljuset bryter fram.
Och min kyss ska upplösa tystnaden
som gör dig min!

(kör: Ingen ska veta hans namn,
och vi, ack, ska dö, ska dö!)

Vik hädan, natt! Stjärnor, gå ned!
Stjärnor, gå ned! Vid gryningen segrar jag!
Segrar jag! Segrar jag!


Urnan vid graven. Jag har så oerhört svårt att acceptera att hon inte längre är här, samtidigt som jag också har ett oerhört stort behov av ett liv utan sorg. Ett helt vanligt liv. Mitt liv.

Notera att jag undviker formuleringen gå vidare. Nästan tjugofem år av mitt liv har jag levt tillsammans med Malin. Det är jag tacksam över. Men mitt liv handlar också om annat. Om mycket starka känslor, exempelvis. Jag kan inte förmå mig att göra något slentrianmässigt. Nej, jag går all in. Det innebär ibland problem. Samtidigt hjälper det mig att bearbeta saker – i det här fallet sjukdom och död.

Tänk att gå igenom livet utan att känna starka känslor, tänker jag i bland. Nej, det är inget för mig. Under de senaste två åren har jag känt mycket. Jag har gråtit, jag har förbannat, jag har skrattat och jag har älskat. Jag har bott i Gehenna men också tagit mig därifrån på egen hand.

(Möjligen är det inte svårare än så här)


Hej, Livet! Kul att råkas. Tack alla som finns i dig för hjälpen. Tack för alla som fortsätter bry sig och hjälpa. Tack mina barn, vänner, alla och envar. Tack Puccini och tack Bach. Jag älskar er alla.

Vid gryningen segrar jag!
Segrar jag! Segrar jag!


Källor:

Gamla testamentet

Turandot (opera – uppsättningen på Metropolitan hösten 2019)

Bonniers lexikon (äpplet)

Love actually (film) 2003

spinna, spann spunnit

Jag börjar med ett litet rim funnet och skaldat under den, sedan flytten, nya rutten till och från min arbetsplats. Turen tar mig dagligen längs med Svärdsjögatans backe som en personlig variant av fångarnas kör, suckarnas bro eller Sisyfos ständigt pågående arbete. (Nej då, nej då. Jag gillar att gå, cykla och i förekommande fall även springa både till och från mitt arbete.)

Any how. Here goes:

Elcyklistens skjorta är torr,
min egen gnistra och glimma.
Måste jag köra begagnad For(d),
eller kanske cykeln trimma?
Annars vandra min tysta ban,

uppför backen, sur som fan,
sadeln gnussar på baken.
Detta är väl egentligen hela saken.


Apropå cykel, förresten. När jag häromdagen tog mig ut ur läroverkets lokaler, för att över lunchen lapa något av den sol som sensommaren ännu emellanåt välsignar oss med, upptäckte jag en liten folksamling runt min cykel.

Jag gick dit, nyfiken på vad som orsakat uppståndelsen. Oaw – kolla magisterns cykel! Fan vad retro. Och så den ivriga, nästan bedjande, frågan som viskades till mig när jag anlände: Är det bara tre växlar också?

Något stött svarade jag att detta är en modern, och ännu viktigare: funktionsduglig, cykel. Den tredje billigaste prisklassen (nerifrån räknat) år 2000, faktiskt. Den should do the trick, helt enkelt.


Jag har så här inledningsvis på terminen funderat ut några kluriga provfrågor, att slänga in under året. Bäste potentielle läsare – kan du svaret?

  • Vad är det för anrikt i Iran som inte luktar som en amerikansk, ofta sminkad, rockgrupp? Använd i ditt svar på ett adekvat sätt ordet uran och koppla ihop det med billiga, nordliga, kor.
  • När man talar om trollen står de i farstun – är troll därmed att betrakta som lobbyister? Eller är måhända alla lobbyister i själva verket troll? Motivera.

Jag funderar på att arrangera en melodifestival på temat faluband man (möjligen) minns enligt principen ”Så ska det låta”. Men jag kommer att kalla det Fritidsgårdarnas estradafton för att få lite schysst lokal 80-talsfeeling.

Där ska de berömda faluartisterna, som Sabbaton, Ernst Rolf, Helena Munktell (hon som skrev ”Sverige i sikte”, du vet) Trollrock och Jakob Hellman blandas med utanför kommungränsen mindre välkända klassiker som Elda med höns, Arvid Tuba, Dogmatiskt, SKB, Parkas pop och så mitt eget band The Blodkorvers. Som extra lök på laxen tänker jag bjuda in Njurmännen och En halv kokt i folie.

Det kan bli bra. Hur bra som helst. Eller hur?

Patric har, för kännedom, en gång faktiskt bjudit mig på lax med lök på.


Vid en internationell utblick kan jag konstatera att skådespelaren Kirk Douglas fortfarande lever. Han är typ 103 år. Aktiv mellan 1946-2008. Jag funderar på att titta igenom hans filmer, igen.

Det finns några till i samma liga, som min favorit Christoffer Plummer född 1929 och, förstås, Clintan född 1930. Den senare är för övrigt fortfarande aktiv både som skådespelare och regissör.

Det finns andra som inte åldrats lika väl. Som Robert de Niro. Men han har ju vid en jämförelse ännu några år på sig för att skärpa till sig.


Kampen med tonåringen går vidare. Jag antar att en pappas oro kan bli lite påträngande ibland. Än så länge vill man dock inte vara utan min lilla morgonshow – det är roligt att se hur de små (nåja) förgäves försöker hålla emot för att till sist brista ut i ett gapskratt så flingorna flyger all världens väg.

Det är nog det som är grejen – man får aldrig sluta brista ut i gapskratt. Gapskrattet hjälper mot det mesta. Länge leve gapskrattets gyllene konst. Härmed ordineras ett sådant. Ett gapskratt om dagen håller doktorn borta från magen.

Trevlig helg!


Dagens musik


Relaterade bloggonlägg:

And the Oscar goes to

And the Oscar goes to II

The Blodkorvers

kung midas

Kung Midas var en kung som omnämns i den grekiska mytologin (det ska visst finnas vissa spår efter en verklig kung med det namnet i Gordion – staden där Alexander en gång löste en knut – också). Han var tursam, denne Midas, eftersom han en gång råkade göra guden Dionysos en tjänst och som tack fick önska sig vad han ville.

Midas önskade sig att allt han vidrörde hädanefter skulle förvandlas till guld. Inte så konstigt ens sett med dagens ögon. Jag menar: vem idag hade inte tänkt så? Midas fick dock snart problem eftersom man, då som nu, använder sina händer till rätt mycket. När också hans mat förvandlades till guld blev han helt enkelt tvungen att be Dionysos att ta tillbaka sin gåva.

Man kan använda guld till mycket – men det går inte att äta. Här finns en rätt tydlig sensmoral, självfallet. Varför kommer jag istället att tänka på några klassiska Bondskurkar som Goldfinger och Mannen med den gyllene pistolen? Eller varför inte klassikern Pojken med guldbyxorna?

Midas var också en något förhastad natur vilket fick självaste Apollon att en gång irriterat förse honom med ett par åsneöron – mytologins variant av dumstrut. Han dolde dock dessa så gott han kunde under en mössa men var till sist tvungen att visa dem för sin frisör. Man måste klippa sig – om man inte är Simson.

Frisören kunde givetvis inte hålla tyst och som lösning på problemet valde han att viska hemligheten i ett hål i marken som han sedan grävde igen. Med tiden växte vass på platsen och när vinden blåste i denna kunde den uppmärksamme förbipasserande höra en låg viskning: ”Kung Midas har åsneöron! Kung Midas har åsneöron!”.

Vem vet: kanske är det härifrån fördomen om den pratglade frisören stammar? Eller så hittar vi en förklaring till varför vissa människor bär huvudbonad inomhus.


I många kommuner, däribland Falun, tillämpas olika varianter av medborgarförslag. Ett medborgarförslag är vad det låter som: en möjlighet för medborgarna att komma med förslag till kommunens beslutande politiker. I många kommuner har man också avskaffat just den möjligheten. Detta är dock inte liktydigt med att man avskaffat möjligheten för medborgarna att komma med olika förslag överhuvudtaget.

Problemet med varianten medborgarförslag är att hanteringen är otymplig och dessutom kostar rätt mycket resurser, i alla fall så som hanteringen är i Falun. Först skickas förslaget till tjänsteman på förvaltning för handläggning, därefter går den vidare till kommunstyrelsen (och/eller något av dess utskott) för att sedan komma till fullmäktige. Sedan tar den ofta samma väg tillbaka igen för att möjligen genomföras av aktuell förvaltning.

Eller genomföras och genomföras. De äldsta förslagen är upp emot fyra år gamla och är ännu inte åtgärdade. De samlas av olika skäl på hög. Jag gillar verkligen medborgarförslag. Här följer ett axplock över några som ännu inte är genomförda.

Hinderbana av militärtyp vid löparspåren på Lugnet, fler affischplatser utanför centrum, servering med utskänkningstillstånd i Kålgårn, totalförbud mot fyrverkeri annan tid än nyårsafton, upphandling av ägg, gratis mensskydd, flytande trottoarer, parkourbana i centrum, utveckla golfbanan i Samuelsdal, fler sittplatser i Falun, kulturminnesmärk Galgberget, walk of fame med berömda falubor, björkar runt Tisken, handlingsplan mot suicid.

Det är ofta bra och intressanta förslag men ibland rör det saker som ligger utanför kommunens räckvidd. Problemet är som sagt att hanteringen är dyr och ineffektiv. Tjänstemän är duktiga men behöver ägna sin tid åt annat. Även fullmäktige borde kanske ägna sin tid åt annat än att i timmar diskutera medborgarförslag.

Sedan är det detta med budget. Ofta finns det inte medel avsatta vilket innebär att ett beslut om att genomföra medborgarförslaget kan innebära sprucken budget. Vem som tar notan måste ju också diskuteras, även om alla politiker drömmer om att vara politikern med guldbyxorna.

Samtidigt bär medborgarförslag med sig en touch (se där en flirt med engelskan: det idiomatiska uttrycket lyder på det språket King Midas touch) av demokratins grundläggande principer. Och nog är det mycket inspirerande att se och höra en eldsjäl eller någon som drabbats av plötslig snilleblixt presentera sin sak framför stadens högsta beslutande organ.

Personligen ser jag Midas som en metafor för fullmäktige och Apollon för folket. Nog förtjänar vi våra åsneöron om vi slutar lyssna. Men vem ska symbolisera Dionysos? Ofta ses han enbart som vinets gud men var från början även förknippad med fruktbarhet och det grekiska dramat.

Svaret är givet – det är omvalet den 7:e april som är Dionysos.


källor

ne.se

wikipedia

julgran och bortom

Snön smälter långsamt, men obönhörligt, undan därute på däcket bakom huset. Däck, förresten, som fenomen betraktat ett av den välmående medelklassens tydligaste kännetecken. Jag älskar mitt däck. Nu när snön gradvis drar sig tillbaka lämnar den ett spår av barr från den i år tämligen odramatiska julgranpundringen efter sig.

Jag sträcker på mig i solgasset och njuter av den första riktiga vårkänslan. Tankarna sig svingar, på lätta snabba vingar. Julgransplundringar, var det ja.

En gång, på den tiden vi bodde i lägenhet på tredje våningen, släppte jag helt sonika ner granen från balkongen. Det blev inte så många barr att dröja sig kvar någonstans utöver epicentrum (vid dess fot) den gången. Monstret i tvättstugan blängde länge fientligt på mig efter den händelsen. Min tanke var att det skulle bli några grankvistar över att placera framför porten (för att skapa lite Carl Larsson-stämning), något som alltså inte tydligt framgick.

Året efter stod jag istället i det spatiösa funkisvardasrummet med lövsågen i högsta hugg och gjorde ved av granen till öppna spisen. Det blev en del att städa men Vildvittrorna tyckte det hela var intressant. Så gjorde man inte hemma hos diverse kamrater, tydligen. Såga i kavaj. Jag är för kännedom en lika usel sågspelare som lövsångare.

Det luktade länge granbarr om dammsugaren. Det var trevligt.

De här danska köpesgranarna. De barrar lätt, sägs det. Inte så konstigt kanske. De skördas redan i augusti och lagras därefter i mörka fuktiga lokaler för att till slut i december säljas på en plantage nära dig. Inte så märkligt att man under plundring knappast behöver släppa sin gran från en balkong för att åtadkomma ett veritabelt barr-regn.

Samling kring granen. Ännu ligger plundringen i ett avlägset fjärran.


Jag tänker ibland på olika ord. Mitt i dessa GDPR/curling-tider funderar jag över vad är det för skillnad på skyddad respektive omhuldad identitet. Och vad är det egentligen för skillnad på att visa respekt och respektive hänsyn? Nåja, det första problemet kanske inte är så svårt medan det andra är lite mer av filosofisk natur.

Med respekt menar man vanligen aktning eller vördnad för en person, alltså att man värdesätter en persons egenskaper. Respekt kan även kännas och visas för abstrakta ting, som för en nation eller religion.

Respekt kan även handla om rädsla. Detta behöver dock inte innebära något dåligt utan kan exempelvis röra sig om en inställning till naturens krafter när man fjällvandrar. Den vanligaste formen av respekt handlar dock om människor och hur man/vi behandlar dem/varandra.

Respekt kan också handla om en känsla av vördnad inför något exeptionellt. Synonymer kan då vara ödmjukhet eller känslan av upprymdhet – att man är lyckligt lottad som får uppleva det fantastiska.

Hänsyn, däremot, är en mindre eller mildare variant, synonym, till respekt – något man kan visa för någon eller något som man inte direkt anser berör en själv men som man ändå respekterar.


Kalla mig gärna ålderdomlig men jag gillade verkligen den gamle skådespelaren och komikern Jarl Borssén. Om jag någon gång ska tatuera mig en gång till (jag har inte gjort det än men om det blir en fösta gång kanske det också blir en andra) så blir det nog ett motiv föreställande Jarl.


Jag fortsätter filosofera över ord och formuleringar däreute i solskenet på däcket. Det är ju snart val, igen. Omval. Förr sa man jag röstar med Centerpartiet. Idag lyder formuleringen istället jag röstar på Centerpartiet.

Detta skifte av preposition indikerar att en distansiering skett mellan parti och medborgare. Jag gillar det inte. Med innebär i det här fallet en tydligare identifiering mellan sig och partiet och i förlängningen mellan människan och demokratin.

Egentligen tar dock demokratin inte ställning till om du röstar för, med eller emot – bara du röstar.

Det finns en profesor i historia som heter Lars Trädgårdh. Han menar att en form av jantelag som är särskilt stark i Sverige kan formuleras i frasen gör din skyldighet och kräv din rätt. Möjligen hittar vi här en förklaring till SD:s framväxt? Här kommer en massa människor och utmyttjar rättigheter utan att göra rätt för sig först.

Jag vet inte, kanske är det så. Kanske inte.

Inför omvalet tänker jag nog tona ner min antipati mot SD. Visst lovar jag att hålla koll på vilka förslag de lägger och om jag åter får en plats i fullmäktige ständigt ta replik, argumentera och rösta emot. Men utöver det tänker jag inte ge dem någon särsklild plats i mitt politiska liv. De är helt enkelt inte värda uppmärksamheten.


Jag sträcker på mig och sneglar upp mot grillplatsen däruppe vid tomtens (inte jul-) utkant. Årets julgran sista viloplats. Hur är det nu man säger? Jo, att det är mycket som är bra när allt kommer omkring.


Relaterade blogginlägg:

Monstret i tvättstugan

Monstret i tvättstugan 2 

Min första tatuering

Källor:

Wikipedia

sofist, javisst

Ordet sofistikerad är ett adjektiv som betyder mycket avancerad, högt utvecklad, komplicerad men smart och man brukar därmed avse en företeelse som lyckas med att få ut mycket av litet.

Använder man istället sofistikerad som beskrivning av en person brukar man anse personen som världsvan och kanske något elegant i sin livsföring och yttre. Ordet har förövrigt grekiskt ursprung och man hittar det även som tilltalsnamn i Sofia, Sophia och Sofie. Det härstammar från sopheía som betyder vishet.

Filosofi betyder kärlek till vetande och är alltså inte liktydigt med vishet. Jag antar, men är långt ifrån säker, att både sofi och sofistikerad på något sätt hänger ihop med en antik filosofisk riktning – nämligen sofismen.

Sofisterna var en sorts kringresande lärare som mot betalning erbjöd sina tjänster till den som hade råd. Detta var en praktisk lösning eftersom Aten (liksom övriga grekiska stadsstater) saknade ett enhetligt utbildningssystem för högre studier.

En sorts lärarkonsulter, alltså. Kanske kan man även se det som en pedagogisk variant av det moderna konceptet stafettläkare.

Vad gäller utbudet hos de antika sofisterna så stod filosofin och retoriken högt i kurs. Detta eftersom den unge karriärsugne atenaren förväntades kunna prestera vid offentliga framträdanden i folkförsamlingen och domstolarna.

Vad gäller filosofin fick sofisterna kritik av ”riktiga” filosofer då dessa inte såg dem som äkta vara eftersom de var mer intresserade av att övertyga än av att finna sanningen -som ju är filosofins innersta kärna.

En känd sofist var Protagoras som också spelat en viktig roll för den senare (medeltida) humanismens utveckling. Ett känt citat från honom (eller om härrör från Platons dialoger) är

människan är alltings mått. 

Detta humanistiska påstående tolkas som att det som för individen är sant och rätt helt enkelt är sant och rätt. Således finns ingen objektiv eller generell sanning. Här kan vi spåra grunden till den moderna liberalismen och även den moderna filosofiska riktningen existentialism.

Men sofisterna står alltså inte utan samtida kritik. En filosofisk sådan är påståendet att om alla övertygelser är sanna är också det sant som hävdar att varje övertygelse inte är sann. Därmed blir sofismen meningslös.


Vi hade i veckan en temadag i skolan. Sedan några år har vi återkommande sådana om normer – särskilt med fokus på manligt och kvinnligt, jämställdhet, sex, beteenden och allt däremellan.

Jag och några kollegor bestämde oss för att blanda en typisk klass på det naturvetenskapliga programmet med en (lika typisk) från introduktionsprogrammet. Ensamkommande, nyanlända och ungdomar där de flesta är födda och uppvuxna här i stan, alltså.

Just jag hade att diskutera ämnet sexuella trakasserier. Vi pratade om vad det är, vad en norm är, vem som är offer och vem som är förövare, hur man anmäler om man bevittnat eller upplevt detta, att bli medveten om sin samhällsposition och hur vi som samhälle, individ och skola kan förebygga att det sker, och mycket, mycket annat.

Det var det där att bli medveten om sin samhällsposition.  Många av eleverna kommer från traditioner där man ser den gängse synen i Sverige på sex och samlevnad som verkligt bisarr.

Det otvungna samtalet om dessa ting blir plötsligt inte alls så otvunget för alla i gruppen. Det beror på att ämnet ofta förknippas med det muslimska begreppet haram, alltså något som helt enkelt är förbjudet. (Vissa kristna, hinduiska, judiska etcetera grupper har liknande tabun).

Det är illa nog att jag är vit, utan funktionshinder, heterosexuell, medelålders, manlig. Dessutom är jag lärare – en auktoritet och representant för vuxenvärlden. Att otvunget förväntas prata om dessa ting i en grupp är svårt för många – alldeles oavsett vad man har för bakgrund.

Det hjälps inte. Man får inte ducka för jobbiga frågor. Och förutom en eller två som kröp långt in i sina jackor (och småningom rymde fältet) blev det en mycket givande dag. Alla eleverna bidrog till diskussionen oavsett språknivå och bakgrund. Vi lärde oss av varandra, jag själv lärde mig mycket.

Så jag säger: tack för att jag fick vara med. Med ett stort leende gick jag hem denna dag. Framtiden ter sig plötsligt inte alls så dyster, längre. Kom igen SD – yes we can!


I ett samarbete med några kollegor inom ämnet svenska har vi genomfört en uppgift om retorik. Eleverna ska hålla ett tal där ämnet berör antiken. Resultatet föll väl ut, generellt sett.

Jag slås dock av en påtaglig anglifiering av språket bland de unga. Exempel? ja, här följer några: Sparta uttalas generellt tämligen amerikanskt –  Spaaarta. Hellesponten uttalas Hellespont.

Vi har väl olika referenspunkter, helt enkelt. Många elever hänvisar nuförtiden till filmen 300 medan ingen längre känner till Gladiator och även Spartacus är helt okänd.

En sak är dock bra med gamla filmklassiker. Att eleverna inte har sett dem. Rent teoretiskt skulle man exempelvis kunna se på filmen En kvinnas doft och ha examinerande diskussioner efteråt.

Då skulle det kunna framgå att en övervägande del av de elever som såg den inte skulle gjort samma val som Charlie Simms. De var ju skyldiga, de som hällde färg på bilen. Klart som fan jag valt en friplats på Harvard, liksom.

En inte oansenlig del av eleverna skulle också kunnat blanda ihop Harvard med Hogwarts. Det tar minsann begreppet anglifiering till nya nivåer.

Vanliga och återkommande saker är sammanblandning av orden var och vart, samt det som för mitt själsliv är likställt med att hårt dra en nyckel över en yta av metall: ejenklien. 

Ny på topplistan är förövrigt formuleringen även fast. 


Jag har i veckan varit tvungen att plocka fram mitt gamla åthutningstal (se nedan). Eleverna, och det gäller verkligen inte de som var med på temadagen, tycks ha en tendens att ta sin utbildning, sin privilegierade situation, för given.

Så jag fick upplysa dem, vänligt men bestämt. Det finns nämligen stor kompetens här på Lugnetgymnasiet.  Jag och mina kollegor är högt utbildade och vi har alla stor rutin. Slösa inte bort vår tid, hörrni, med något annat än er absolut bästa ansträngning.

Idag frågade mig en elev om jag gillar mitt jobb. Hen tycktes förvånad att man kunde gilla att vara lärare. Jag hade ett sjå att övertyga vederbörande, men jag framhärdade. Det är ett fantastiskt jobb jag har. I synnerhet framstår yrkesvalet tydligt i all sin briljans om man överväger alternativet: nämligen att inte vara lärare. Då kan man ju alltid ställa Tayor Malis motfråga till andra yrkeskategorier:

Teachers make a goddamn difference! Now what about you?


Hur det än är – dörren svänger åt två håll.

Dotter 2 behöver uppmuntran i matematik säger hennes lärare (åh, jag skulle verkligen önska att jag kunde säga att läraren ifråga heter Sofia) på utvecklingssamtalet.

Jag flackar med blicken. Plötsligt är jag inte längre den som håller i stafettpinnen, läraren som vill väl och vägleder eller hjälper. Plötsligt befinner jag mig betydligt längre ner i samhällets osynliga hierarki, plötsligt är det jag som är den hjälplöse.

Hur så – det är ju Dotter 2 det handlar om, invänder kanske en potentiell läsare. Jo, jag vet, men jag hade själv mycket dåliga betyg i matematik så jag vet något om hur hon känner sig.

Trodde jag, iallafall.

Så avbryter 10-åringen plötsligt utvecklingssamtalet och lägger ner pennan och papperet. Hon fångar min blick och väntar på att hon har min fulla uppmärksamhet. Hennes lärare finns inte längre i mitt medvetande. Samtidigt som jag tittar in i hennes stora lugna ögon hör jag hennes ord:

Det är ingen fara pappa. Vi klarar det här. Tillsammans.

Och där har vi det. Vi klarar det här. Tillsammans. Vi klarar att lära oss, att anpassa oss, att utvecklas, att prata om sex, att inte trakassera varandra och att leva tillsammans. Vi borde kunna ge alla som faktiskt är här en chans.

Om inte annat för att människan är alltings mått.

lolokt


Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi


Relaterade blogginlägg:

inledning till slut 


Post scriptum:

Jag har ägt ett enda husdjur i mitt liv. En undulat. Det var en speciell fågel som gillade att sitta på min axel och bita mig i örsnibben. Och dess namn var Sofi (Sic!)