bild 76 – hypatia, poppea och den gudomliga

Idag skulle vi firat 20-årig bröllopsdag, Malin och jag. Porslinsbröllop. Istället firar jag den med min frånskilde bror som har (hade) samma bröllopsdag.

Det är allt lite tragikomiskt.


Inramningen i Monteverdis opera Poppeas kröning är en strid mellan dygdens, lyckans och kärlekens gudinnor över vem av dem som har den största makten över människan. Se där något att grunna över.


Gasljus är en film från 1944 med Ingrid Bergman i en av huvudrollerna. Hon belönades med en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för insatsen.

Filmen handlar om ett gift par där mannen långsamt försöker manipulera kvinnan att tro att hon är galen. Han försöker uppnå detta genom att få henne tvivla på sin övertygelse om vad som är verkligt. Han flyttar på saker, ställer om gasljusets styrka, med mera, och målet är få henne att tvivla på allt, till och med sina sinnen.

Fenomenet har nått vetenskapen och med Gaslightnining avses när populister försöker vinna inflytande genom att få människor ifrågasätta fakta, sanningen. Därför ljuger de mot bättre vetande. Så jobbade Hitler, Stalin och så jobbar (avstår från att namnge).

Ibland har också jag funderat. Stod inte lampan därborta igår? Pratade jag inte med henne senast igår? Knarrar det i trappan? Håller jag på att långsamt bli galen?


Jag har alltid levt omgiven av starka kvinnor. Det har påverkat mig och jag har beundrat dem eftersom de ofta fått kämpa hårdare än män för att åstadkomma och uppnå saker. Kanske är detta en anledning till att jag reagerar så starkt på sexism, kvinnofridsbrott eller när jämställdheten är skev (alltså ständigt).


En återkommande uppgift jag ger mina elever är att lära känna Hypatia av Alexandria, en filosof och matematiker som levde ungefär 370-415 e.v.t.

Hon är lite som Sokrates då det som är känt om henne mestadels är återgivet av andra. Inget hon själv skrev finns bevarat. Myt och vittnesmål har blandats genom århundradena.

Alexandria var på 300-talet en intellektuell smältdegel, bärare av den hellenistiska kulturen efter att Grekland gått under och ett Rom på dekis. I Alexandria fanns biblioteken, föregångarna till våra dagars universitet, där fanns den spirande kristendomen, islam och judendom allt i en salig hellenistisk röra.

I Alexandria och Aten verkade Hypatia som lärare i matematik och filosofi och ”den kvinnliga filosofen” var mycket uppskattad. Hon älskade att diskutera och använde sig (likt Sokrates) av förnuftets betydelse i argumentationen.

Från det monoteistiska perspektivet var hon att betrakta som hedning. Hon var dock inte enbart filosof och matematiker utan även verksam inom astronomin och fysiken.

Det är som sagt svårt att veta vad som är sant och vad som är myt i berättelserna om hennes liv. Det berättas att hon växte upp i en synnerligen gynnsam akademisk miljö som dotter till en grekisk matematiker inne på biblioteksområdet i Alexandria där både far och dotter sedermera verkade.

Hypatia beskrivs som en mycket skicklig föreläsare (alltså var hon även retoriskt kunnig) och som en stor skönhet. Genom sin berömmelse drogs hon snart in i storpolitiken.

En av maktspelarna, Oregenes, ville göra sig populär för att ta makten och hans strategi var att gifta sig med den berömda Hypatia. Men hon avslog frieriet då hon ville ägna sitt liv åt vetenskapen.

Oregenes gav sig dock inte och till sist gav Hypatia efter mot löfte om skydd för den hellenistiska (grekiska) kulturen i konkurrensen med de tidigare nämnda religionerna.

Det blev inte mycket av det löftet och Hypatia såg sig därför som ovärdig sin position vid akademin och sökte avsked. I den inhemska maktkampen utpekades hon dessutom som syndabock.

Det slutade brutalt. En dag hejdades hennes ekipage av en kyrkans representant. Denne drog med våld henne ut ur vagnen varvid hon överfölls av en folkmassa. Det sägs att man skar köttet från hennes ben med porslinskärvor (porslin igen, vilket obehagligt sammanträffande) och att hon därefter, man gick uppenbarligen grundligt tillväga, brändes till döds.

Det brutala mordet tystades ner och de som ställdes till svars mutade sig ur anklagelserna. Hennes tragiska öde och stora begåvning har dock givit genklang i historien. Exempelvis var en av de giganter vars axlar Newton sa sig stå på Hypatias.


Galenskap eller ej: man ska inte slarva med orden. Det är för min del sorg det handlar om och under sådan kan man ibland tvivla på mycket hos sig själv. Nyckeln är att träffa nya människor, att komma ur bubblan, att präglas av så många perspektiv det bara går. Det finns ingen konspiration – ljusets styrka är intakt. Hon dog och lämnade mig försiktigt med en önskan att jag skulle fortsätta att älska.

Ja, jag vet, det är Greta G som är den gudomliga. Men för mig är alla starka kvinnor i det här blogginlägget gudomliga – både de som nämns och de som inte gör det. Starka kvinnor är i mina ögon så oändligt mycket mer mänskliga än starka män. För, vad är egentligen styrka? Jag vet inte så noga men om jag får tycka något som saken säger jag följande.

Styrka är att vara nyfiken på allt och alla. Styrka är att vara generös med sina tillgångar: sinnliga, andliga och materiella. Styrka är att vara empatisk och styrka är att kunna älska.

Detta kan alla, kvinnor som män. Men kvinnorna, vill jag påstå, leder.


Jag skulle ha firat 20-årig bröllopsdag idag, men så blev det alltså inte. Istället slutade det brutalt. Jag tänker ändå att mer än två decennier tillsammans med en mycket stark, egensinnig och vacker kvinna onekligen sätter sina spår.

Det är bra (o)lustigt, ändå. Förr, när allt var som det skulle, hade jag visst sjå att hålla reda på alla bemärkelsedagar av olika slag. Nu sitter de i mig som vore de inbrända av glödgat järn.

Men samtidigt kan jag trots allt inte hävda, precis som Monteverdi, annat än att kärlekens gudinna i alla lägen segrar. Jag vill gärna tro att också Hypatia håller med mig där. Med risk att spoila en film från 1944: Ingrid blir inte galen i Gasljus.

Tvekar du inför mitt påstående därför att världen är grym? Lyssna på den fantastiska arian och övertygas. Själv är jag säker: jag kommer att älska igen. Jag gör det strängt taget redan. Eller som librettot lyder översatt till engelska:


I gaze at you
I tighten closer to you
I delight in you
I am bound to you
I no longer suffer
I no longer die
Oh my life, Oh my treasure.
I am yours
You are mine
My hope, say it, say,
The idol of mine, Yes, my love,
You are mine, tell me so
The idol of mine,
Yes, my love,
Yes, my heart, my life, yes.
I gaze at you
I tighten closer to you
I delight in you
I am bound to you
I no longer suffer
I no longer die
Oh my life, Oh my treasure.

Foto: Mina Adolphson

Jag hoppade över den automatiska stenfabriken begravningsbyrån erbjöd och vände mig istället till min vän stenhuggaren Annika på Inscriptorum. Nu är stenen klar och på plats. Jag tänker att det är dags att sätta någon sorts punkt, därmed.

Jag är inte galen. Mitt förnuft och känsloliv säger mig att jag sörjer en stark kvinna, min bästa vän, en människa som varje dag i 24 år funnits i mitt huvud. Nu har hon sin plats.

Så jag firar bröllopsdag med min bror, igen. Det är inte så illa. Måhända blir det en vana?

Foto: Annika Pettersson

Källor:

Margaretabjorndahl.se

Wikipedia

Filosofilexikonet

Monteverdi: Poppeas kröning


relaterade blogginlägg;

19-årig bröllopsdag

Bild 19: 20 år

karin block

Jag famlar, för att uttrycka det försiktigt. Och när jag famlar vänder jag mig ofta till kulturen för vägledning. Om det fungerar, ja, det är en annan fråga.


Sanning är enligt filosofin ett antagande som det finns mycket god evidens för. Allt är inte glasklart och utvecklingen fortgår. Ungefär som med evolutionen. Det hindrar ju inte andra att tro eller tycka annorlunda eller att vi människor rent generellt ofta grubblar över tillvarons beständighet. Det finns ingen personlig sanning enligt filosofin för det innebär självmotsägelse. Men den som kan kombinera kunskap med visdom hamnar antagligen ganska nära.

Utan att utveckla det vidare vill jag hävda att som ensamstående pappa blir dessa tankegångar rätt påstridiga. Eller ensam? Nja, hon finns ju alltid med även om jag inte riktigt kan uttrycka hur. Jag förhåller mig hursomhelst ännu till livet, står upp, fortsätter framåt.

Men det är något som saknas. Kärleken, kanske. Vad gör man åt det? Jo, man vänder sig alltså till kulturen. Det är ändå inte mycket som återstår än fortsätta stå, inte ge upp, fortsätta framåt.


Det verkar ha varit en ganska intern krets kring Bergman, iallafall inledningsvis. Samma skådespelare återkommer ofta i hans produktioner. Som Nils Poppe och Inga Landgré (de var under en period gifta), vilka medverkade i den ikoniska filmen Det sjunde inseglet. Medan Poppe har en stor roll har Landgré en liten som riddaren Antonius Blocks hustru Karin.

Efter att ha varit på korståg i det heliga landet färdas karaktärena genom ett pestdrabbat Sverige och ankommer i slutet av filmen riddarens borg och hem. Där möter de Karin som återser sin man för första gången på tio år. Det är en stormig natt och hon möter honom med ett svagt leende och säger att hon hört av andra som återkommit från korståg att han var på väg hem. Hon verkar sval, närmast uppgiven. Hon säger att hon har väntat medan alla andra flytt för pesten. Hon ler och de stiger närmare varann. Hon frågar Antonius om han inte längre känner igen henne men påpekar att också han förändrats. Hon skiner upp när hon ingående betraktar honom och säger att hon ser den unge pojke som en gång gav sig iväg. Antonius svarar att det (oklart vilket, men kanske avses resandet och grubblandet) är slut nu och att han är lite trött. Karin frågar om han ångrar sin resa men Antonius ångrar ingenting men återupprepar att han är trött. Sällskapet bjuds in till (den sista) måltid och medan de äter läser Karin högt ur (tror jag) Uppenbarelseboken. Plötsligt bankar någon på dörren. Det är Döden som slutligen hunnit ifatt sällskapet och kommit för att ta dem med sig.

bilden som föreställer scenen när Karin och Antonius ses för första gången på tio år är hämtad från IMDb.se men antagligen är Svenska filminstitutet ursprunget

Karin fascinerar mig. Utan att försöka ge mig in på ytterligare analyser av själva filmen eller Bergmans, och samtidens, kvinnosyn finns det några tankar som kommer för mig. En är att att det visserligen gick illa för nästan alla karaktärer i filmen (det är bara Jof, Mia och det lilla barnet som reser vidare mot en ljus framtid) men alla skådespelare blev firade inhemska stjärnor under kommande decennier. Och utan att med säkerhet veta något om hur idolerna Gunnar Björnstrand och Max von Sydow klarade #metoo så vill jag på goda grunder hoppas och tro att det inte var så illa som i många andra fall på Sveriges scener.

Inga Landgré gör alltså en liten roll som Karin Block men också hon har en strålande karriär bakom sig. Eller bakom? Snart 93 år gammal är hon ännu aktiv och jag beundrar henne mycket.

Tillbaka till karaktären Karin. Har hon gått där i borgen i tio år och skött hus och hem (några barn finns inte) medan tjänare och övriga en efter en på grund av pesten dött eller givit sig av. Tala om social distansering. Jämfört med i dag är kanske hela medeltiden att betrakta som en social distansering, men ändå. Hur kan hon efter så lång tid vara så sval? Självbehärskning? Vad har hon grunnat på alla dessa år utan att höra något från sin man? Är hon arg? Glad? Bergman låter henne vid återföreningen framstå som försiktigt glad. Men jag undrar, jag.

Kanske låter Bergman en subtil samhällskritik av 1950-talet komma till uttryck? Medan mannen är ute och härjar och söker ära och glans i den personliga övertygelsens namn är kvinnan låst vid hem och härd. Och när mannen äntligen kommer hem förväntas hon moderligt omfamna honom, låta honom vila och servera hans gäster mat. Nja, något säger mig att detta inte riktigt var vad Bergman hade i huvudet när han skrev rollen.

Tankarna vandrar vidare. Det tycks under pandemier bättre att mannen är borta än hemma, iallafall om man beaktar hur övergrepp mot kvinnor och barn utvecklats under Corona.

Filmens underliggande tema är frågan om det verkligen kan finnas en gud när världen är så ond. Antonius tvivlar, men slutligen ställd inför Döden sätter han ändå sitt hopp till Gud och ber intensivt till denne. Kvinnorna, däribland Karin, tycks inför Döden mindre rädda. Kanske har Karin redan insett svaret på frågan: att den eventuelle Gud som låter kvinnor lida så svårt av våld och ojämställdhet omöjligen kan finnas.

Men Döden finns, det är ett obestridligt faktum.

Att jag kommit att tänka på Karin kan bero på en mängd saker. Jag kan filmen ganska väl efter att ha sett den ett tiotal gånger. Jag ägnar mig ofta åt existentiellt grubbel. Jag saknar en (viss) kvinna. Jag ogillar stereotypa könsroller och kan därför identifiera mig med Karin som övergiven i en orolig värld. Vid en snabb sökning ser jag också att det idag är relativt många som heter Karin Block medan jag inte kunde finna någon alls med namnet Antonius Block. Det inger på något vis hopp.


Hur mycket jag än beundrar Inga Landgrés skådespelarprestation som Karin är det inte ett kvinnoideal jag för vidare till mina döttrar. Eller förresten, kanske till viss del. Att finna sig i sakernas tillstånd utan att göra sin röst hörd är inget jag för vidare. Att vara stark och tro på sig själv är något viktigt.


Här hemma har det på senare tid handlat mycket om kroppsideal och uttryck som döttrarnas tvingas utstå. Vad ska man acceptera och inte?

Några enkla råd är allt jag har att komma med:

Känns det du hör inte bra: säg omedelbart ifrån, vänta inte.

Tar du dig igenom högstadiet klarar du det mesta. Var så bra du kan varje dag. Tro aldrig att du inte kan, försök, och när du försöker gör det ordentligt.

Finn din fulla potential och i detta ingår att lära sig hantera misslyckanden. Res dig efter ett sådant, ta ut en ny riktning och försök igen. Fortsätt framåt.

(Aristoteles sa att det är vad du återkommande gör som definierar dig så) bete dig alltid så som du vet att mamma skulle varit stolt och glad över.

Egoism göder dumhet och stolthet är dumhetens börda. Döm inte andra så som du själv inte vill bli dömd.

Kom ihåg vår ramsa från när du var riktigt liten och var orolig att gå in på förskolan och lågstadiet: Var snäll mot alla idag, hjälp alla som behöver hjälp. Om någon är dum mot dig så säger du till. Lär man sig saker i skolan kan man bli vad man vill. Jag älskar dig.

Går allt åt helvete: ring mig. Var du än är, vad du gör eller har ställt till med så ring. Jag kommer alltid och hjälper dig. Du kanske visserligen får gå in på ICA och be hela den hårt arbetande personalen om ursäkt för att du tog en chokladbit utan att betala eller åka hem till klasskompisen du bråkat med och be om ursäkt, och det kommer att vara jobbigt, men jag kommer alltid att komma.


Det är lätt att sprida uppmaningar och moralkakor till andra. Men lever jag själv som jag lär?

Jag är nog inte som Karin Block, ändå. För kärleken saknas inte i mitt liv, nej, den finns alltid där och det är inget jag behöver tveka på. Kärleken förändrar sig inte bara för att jag är ensam förälder. Karin verkar inte ha några barn men jag har två. Och även om jag nästan slutande andas när Malin dog så gör mina flickor att jag nu andas relativt lätt igen.

Och, vill jag med tämligen god evidens påstå, jag kommer inte återse Malin om tio år. Men det kanske är läge att likt Antonius sluta grubbla? Man börjar onekligen bli lite trött.

När vi bar ut kistan ur kyrkan tänkte jag samma mantra jag började mumla sista gången vid hennes säng på palliativa avdelningen.

Stå upp, fortsätt framåt, ge inte upp, rör dig. Gång på gång återupprepar jag den frasen när det känns tungt. Det fungerar ännu.

Bergman brottades med dödsskräck och gudsbild. För mig är inte den stora frågan om Gud finns och vad som händer efter döden utan hur jag faktiskt lever. Här och nu. Varje dag.


Jag famlar, det gör jag, men jag står ännu och visst är jag på väg någonstans.

Annika jobbar med stenen

Och om någon undrar vem Jonatan Block är kan jag meddela att han är lång, före detta skolchef i Falun och numera kommundirektör i Hofors.

Källor

IMDb.com

filminstitutet.se

Bergman: Det sjunde inseglet (1957)


relaterade blogginlägg

Det sjunde inseglet 2

The greatest showman

and the oscar goes to

kontaktannons (från helvetet)

Någon frågade om det gick bra att vara konferencier, hålla tal och sjunga hela fredagen. Det är inte upp till mig att bedöma men jag tror det. Någon blev glad, någon lite rörd. De flesta sa inget. Det hela fick mig under alla omständigheter att tänka på annat än Malin för en stund.


Strax semester.

Jag tittar på serien ”after life”. Den handlar om en man som förlorat sin fru, sitt livs kärlek, i cancer. Det är smärtsamt, på gränsen till självskadebeteende, att se men samtidigt så underbart befriande.

Jag överväger definitivt inte självmord (som han i serien) men jag har lika svårt att finna mening i tillvaron. Den försvann helt med Malin och lyser ännu med sin frånvaro. Hon var meningen. Hon var riktningen, mina barns mor. Hon var allt.

Min största seger i livet är att Malin valde mig. Människor tror jag är okej, att jag mår bra, men jag saknar henne så ofantligt. Det handlar inte, när jag plötsligt verkar lite ur humör, om något tillfälligt bakslag utan om en konstant smärta.

Jag lever i ett ständigt ursinne över alltings jävlighet och jag spelar endast pliktskyldigast rollen av mig själv från förr. Men under ytan är mitt verkliga jag svagt och sorgset. Krossat.

Det uttrycks nu och då välmenande att jag borde gaska upp mig, försöka finna kärleken igen. Kom igen, det är över ett år sedan nu, vad finns det att vara rädd för egentligen? Till och med flickorna nämner det ibland.

På så vis. Okej. Here goes. Jag är stolt att kunna presentera kontaktannonsen från helvetet. Håll till godo.

Men först måste jag reda ut ett par saker. Vad är det som avskräcker, som djupt därinne skrämmer mig? Kanske att en eventuell ny partner också till slut ska bli sjuk och dö ifrån mig? Att ännu en gång uppleva det jag redan gått igenom?

Eller ännu värre: att sätta denna eventuella någon i samma sits som jag har nu. Det, om något, skulle jag inte mäkta med.

Mitt logiska jag svarar mig själv att dö kan man göra närsomhelst, en viss ålder eller hälsotillstånd utgör ingen garanti. Det viktiga är att leva fullt ut i kärlek, glädje och passion, i varje ögonblick. Så att man, när ögonblicket slutligen kommer, kan säga att man verkligen levt och inte bara existerat.

Kanske skrämmer perspektivet att jag härigenom skulle glömma Malin? Att jag håller fast vid minnet och smärtan för att därigenom också hålla henne vid liv? Jag svarar mig att den rädslan är missriktad. Hon har självklart format oss alla tre men skulle inte varit nöjd med att se oss, mig, över tid långsamt förtvina av sorg.

Men ändå. Sorgen är idag tyngre än på länge. Mycket värre än för ett år sedan, exempelvis.

Fast en sak vet jag ju. Om denna framtida, högst eventuella och imaginära kärlek faktiskt blivit sjuk hade jag tagit hand också om henne hur illa det än blivit.

Jag hade givit samma trygghet, kärlek och omsorg som jag själv förväntat mig om istället jag blivit drabbad av någon odefinierad vederstygglighet. För det är så kärlek fungerar.

Till det positiva i annonsen anförs därför att jag har rutin på området. Jag vet att jag aldrig viker ner mig ens under de mest svåra och utsiktslösa omständigheter. Jag stirrar ännu döden i vitögat and I think the other guy just blinked.

Yep. Been there, done that ✅

Jag tänker att en kommande kärlek under ett liv med mig inte skulle haft en enda tråkig dag – att jag skulle återigen gjort allt också för henne. För det är så jag fungerar.

Jag är, skriver jag i annonsen, en utpräglad romantiker. Passionerad. Det är alltid starka känslor i mig – på gott och på ont – och det kanske skrämmer. Den som fångar mitt intresse har min fullständiga uppmärksamhet.

Visst drömmer jag om att återigen få dela en flaska vin i sommarnatten på västkusten, om att njuta av mat och dryck på en lyxig krog, om att i skymningen vandra runt tillsammans bland Roms ruiner tills (Malin) med en lätt kyss tystar mitt ordflöde och istället uppmanar mig att ta in upplevelsen också med andra sinnen, om att under fredagsmyset i dystra november samtala länge och skratta mycket.

Visst vill jag ha någon att dela livets stora och små ögonblick med. Samtidigt gör jag inte mycket åt saken trots möjligheter. Varför?

Malins sjukdom. Det är helt klart bättre att vara behövd än att behöva någon. Åh, jag skulle ge om inte allt så åtminstone väldigt mycket för bara fem minuter tillsammans med henne, för att om så bara för en liten, liten stund ännu en gång få vila huvudet i hennes knä, för att känna hennes doft.

Jag känner dagligen smärta och tänker att jag hellre lever i sorg och saknad efter Malin än att tänka mig alternativet att det vore tvärt om, att det var hon som skulle leva i sorg efter mig.

Det är så långt jag kommer i förmågan att föreställa mig alternativa möjligheter. Det låter måhända inte så tilltalande för en presumtiv vän. Bläddra, förlåt, svajpa vidare.

Jag kunde medan Malin levde mycket väl göra saker utan henne – och det kan jag fortfarande. Men jag ville inte ofta. Jag kritiserades ibland för osjälvständighet på grund av det.

Sanningen är enkel. Jag ville helt enkelt inte, och vill ännu inte, göra något utan henne. Hon behöver vara med när saker händer eller inrycks görs. Det går inte längre. Jag är därför en robot som gör saker den verklige Fredrik en gång brukade.

Jag saknar också att göra ingenting med henne, att bara sitta och glo på varann eftersom vi förr eller senare alltid började skratta. Nu glor jag istället ensam likt en pastisch av det klassiskt tragiska vraket tills jag börjar gråta.

Hon finns inte längre och jag saknar att göra saker med henne. En omöjlig ekvation. Kolla på TV. Läsa. Laga mat. Damma böcker. Planera en fjällresa. Skynda sig hem från möten. Vänta in hennes hemkomst från sina möten. Vara på kören tillsammans. Åka hem från den. Dricka kaffe. Analysera människors och världens beteenden. Få hennes kritik på mina texter.

Allt detta och mer kan jag göra, och gör, utan henne. Men det är inget kul. Hade jag inte flickorna vete tusan, då hade jag nog packat ihop och flyttat till en stuga i Kanadas otillgängliga vildmark.

Man är inte galen förrän fotografiet svarar.

Nej, det är sannolikt kört för mig – brukar jag lite lagom självömkande svara den som uppmanar mig att kasta mig upp på hästryggen igen.

För, ärligt talat, vem skulle vilja vara den andra kvinnan för alltid dömd att vandra i Malins skugga? Inte minst blogginlägg av den här typen bidrar ju paradoxalt nog till det.

Det jag däremot kan göra är att fortsätta försöka göra andra människor glada, fortsätta försöka att göra min lilla del av världen till en bättre plats. För lycka och glädje är något värdefullt i sig trots att upplevelsen inte är min.

Och då är det ju strängt taget inte längre fråga om någon kontaktannons. Inte heller vältrande i självömkan. Iallafall inte som jag ser det. Jag beskriver helt enkelt mitt tillstånd väl medveten om att alla har sina eländen att hantera.


Snart semester. Det tar emot men den här semestern ska jag göra något bra av. För flickornas skull. För min bror och hans familjs skull. För mormor och morfars, svågrarnas och lilla Elinoras skull. För Linas skull. För farfars. För så mångas skull som möjligt.

En, och aldrig har väl detta pronomen varit mer välfunnet, får helt enkelt kämpa på. Robot eller ej.

– Kolla! Boken matchar tröjan!
– Mina! Pappa är cringe igen.

till Paolo

Jaha, här sitter jag och anstränger mig för att inte tycka allt för synd om mig själv. Det är idag ett år sedan jag hade begravningsgudstjänst för min fru, mina barns mor. Huvaligen, självömkan är verkligen patetiskt. Så får jag ofrivilligt syn på din insta.

Vad i helvete?


Du och jag har aldrig riktigt klickat Paolo. Du är några år äldre än jag. Du slog igenom i filmen Stockholmsnatt i slutet på 80-talet när jag gick på högstadiet.

Stockholmsnatt. Inte tänker jag på körsbärsblommorna i Kungsan när jag nu motvilligt påminns om filmen.

Det står att läsa om Stockholmsnatt att den skildrar dig när du upplevde en identitetskris i det svenska samhället. Att det var skälet till att du utsatte människor för våld.

Om detta gjordes alltså en i mitt tycke rätt dålig film som alla i min generation var tvungna att se eftersom den användes i skolundervisningen. Det var visserligen i ett gott syfte, det ska sägas, vi unga skulle lära oss hur man kan lösa konflikter utan våld, hur man bör bete sig i samhället. Att man måste behärska sig. Ett gott syfte men icke desto mindre plågsam att se. Det tyckte jag redan då.

Följer du med i allt som nu produceras om dig, Paolo? Säkert inte. Det vore närmast att betrakta som självskadebeteende. Det anses att du är ett svin i största allmänhet samt bedrövlig på krishantering. Lite motsägelsefullt, måhända. Den överväldigande majoriteten är hursomhelst övertygad om att du ljuger, att du gjort det förut.

Det vore förvisso lätt att yla med – för jag har som sagt aldrig riktigt gillat dig. Du är för mig ännu en av alla dessa personer som mer eller mindre välförtjänt figurerar i offentligheten. Men jag ska försöka vara konstruktiv.

Here goes: Nu har du allt hoppat i Timells galna tunna. Game over. Snart nog skriver du säkert en bok om, i, självömkan. Om hål i hjärtan, trasighet, övergrepp i barndomen och sånt.

Visst kunde jag berätta något om brustna hjärtan för dig. Det kunde även ditt offer, henne vars kropp du köpte. Och många andra. Men vet du, jag tror inte du skulle lyssna.

Jag vill i möjligaste mån försöka undvika att kokettera från den höga moralens balustrad – nej, jag är faktiskt, även om jag djupt föraktar det du gjort, intresserad av vad som händer inuti en sexköpande mans huvud. Kalla mig pappafeminist eller vad du vill – men intresserad är jag. Hur tänker någon som köper sex? Hur är det möjligt att genomföra samlaget rent fysiskt? Frågorna är många.

Men låt oss inte teoretisera. Du har köpt en människas kropp. Du har ägnat dig åt slavhandel. Möjligen (definitivt om du frågar mig) våldtäkt.

Svär jag över detta ditt beteende svarar du för mitt inre som något taget ur Stockholmsnatt: ”kom igen då, vi ses i ringen”. Ditt våldsoffer behöver du inte ens bemöda dig med att ge något svar.

Paolo. Varför kallar jag dig förresten vid förnamn? Vi känner inte varann. Ett retoriskt grepp, jag vet, för att du och jag och offret ska närma oss varann – att vi alla ska få namn, kön och subjekt.

Jag tror alltsamman handlar om hyckleri. Jag tror du gjort det här förr och att du kommer att göra det igen om möjligheten uppstår. Så det måste vi förhindra. Det är viktigare än allt.

Jag tror du spelade in Stockholmsnatt av samma skäl som du köper människors kroppar. För att bli någon, för att du kan. Jag tror inte du för ett ögonblick någonsin reflekterat över filmens innehåll eller det felaktiga i att köpa någon.

Kanske är det på ett övergripande plan något bra att du kommit att ge sexköparen ett ansikte. Hur orättvist du än anser det vara.

Istället för att slänga alla produkter som bär ditt namn kunde dessa fortsätta säljas till förmån för alla sexköpares offer. En tanke bara. Men produkterna med en leende Paolo skulle antagligen få många konsumenter att tappa matlusten.

Paolo. Du lyssnar nog inte på mig, självfallet inte. Har du ens sett Stockholmsnatt? Kanske hoppas du på en uppföljare?

Filmen handlar alltså om att ta till våld på grund av en identitetskris i det svenska samhället. Var det vad du upplevde även denna gång, var det skälet till att du utsatte ditt offer för våld? Så oerhört cyniskt (i den moderna betydelsen). Hur tror du identitetskrisen ser ut hos ditt offer efter ditt övergrepp?

Jag har ett annat filmtips till dig och till många andra: Lilja Forever. Har du sett den? Du är med i den. Ja, du har ingen roll – men du gestaltas i birollerna. Du är torsken.

Självömkan sägs vara en gemensam nämnare hos de 10% bland män som köper sex. Iallafall hos dem som åker fast. Inte ömkan över brottet i sig eller över offrets belägenhet, nej, sorgen och missräkningen gäller oturen att åka dit. Du ingår här – det har du visat inför hela världen. Ditt Instagram och din intervju. Det är skälet till att jag tror som jag gör om dig.

Så vad händer inom den som tar beslutet att köpa en annan människas kropp? Tas beslutet under rus? Sexsvält? Hat? Ingen aning. Någon djupare kontakt med sitt känsloliv kan iallafall inte föreligga.

Paolo. Att det var just din nuna som fick bli omslagsbild för torskmagasinet är så himla typiskt. En kliché. Likväl inte. Det kunde varit nästan vem som helst.

Jag är inte kompetent nog att avgöra hur samhället kan hjälpa alla utsatta kvinnor. Men en sak vet jag – alla män som inte vill förknippas med detta måste reagera. Vi måste visa på en annan sorts manlighet. Upplåta vår stämma. Det räcker nu. Lite på samma sätt som demokraten måste rycka den svenska flaggan ur rasistens hand.

Inte alla män beter sig så här. Men några. 10% bland oss män köper sex. Du är en av dem, Paolo. Något fler än så gör det inte själva men tycker det är okej på ett principiellt plan.

Inte alla män – men du. Paolo Roberto. Just nu struntar jag i ditt inre hål, mörker eller barndom. Istället säger jag: lär dig medmänsklighet. Lär dig självbehärskning. Släpp ditt insta, skriv inga böcker. Kryp istället tillbaka in i din bur och sätt på dig munkavle tills du lärt dig hur man beter sig i samhället.


Att leva med någon annan länge, att älska den människan, är att ge upp något av sig själv. Det är att låta sig erövras istället för att erövra. Det är en känsla så varm och intensiv att den överlever döden. Jag tycker synd om dig, Paolo, för att du aldrig fått uppleva den känslan. Jag hatar dig för att du berövade ditt offer den.

bild 70 – omvänd Sisyfos

Hur kan tillvaron bäst beskrivas? Som lidande enligt Buddha. Gör din plikt – kräv din rätt enligt politiken. Som tragedi, dystopi eller komedi enligt kulturen. Comédia Infantil är en roman av Mankell. Enligt baksidetexten handlar den om en resa genom kärlekens, barbariets och okuvlighetens växlande landskap på den afrikanska kontinenten. Jag tror jag ska läsa den.


The buck stops here är en fras som syftar på vems ansvaret egentligen är. 


Jag läser för min dotter på kvällen. Hon är okoncentrerad. Pappa, (en vän) säger att de snackar skit om dig på internet. Det har (en vän)s pappa berättat. 


Jag har under ett år bearbetat mitt livs största sorg. Jag känner att jag börjar bli ganska trött på alltihop, trött på mig själv, och att bearbetandet närmar sig sitt slut. Jag kommer säkert att på ett eller annat sätt återkomma till ämnet men detta är det sista kapitlet om Malins sjukdom. The book stops here


Tiden efter begravningen var mycket präglad av flytten och orienteringen mot det nya i livet. Att komma in i nya rutiner. Att inte förlora sig i dystra tankar när man inte hela tiden är på språng och därför plötsligt finner sig ha tid över att tänka, känna och grubbla. Att uppleva allt utan Malin en första gång. Att tvinga sig att äta och träna för att inte bli sjuk och ämlig, att komma in i gängorna.

Men nog var det lättare att efter hennes bortgång slippa tänka eller känna, att istället fylla tiden med måsten, järn i diverse eldar och bollar i luft. Men förr eller senare måste man återvända till en långsiktig rutin. Till ett vardagsliv. Till ett liv. 

Jag har under året som gått reflekterat över frågorna jag aldrig ställde. Hur man gör som ensam förälder, hur man flätar hår. Det går ju inte längre att säga “fråga mamma”. Insikten att jag aldrig mer kan säga så var tung. Och något man verkligen inte får göra, inte under några omständigheter, är att för att genomdriva sin vilja säga saker i stil med det hade mamma också tyckt. Big no-no, på det. 

Hur kan man någonsin bli arg på ett barn som förlorat sin mor? Det går inte. Samtidigt riskerar man, om man aldrig skärper tonen, att skapa odrägliga individer som under återstoden av sina liv kommer att identifiera sig som människor som får göra som de vill eftersom det är så fasligt synd om dem. 

Hur hanterar man hennes grejer som ännu finns kvar i hemmet som kläder och morgonrockar? Jag luktar på dem. Visst dröjer det sig ännu kvar en doft… av henne? En kvinnas doft.

De ändlösa frågorna som alla är utan svar. Jag kände mig till sist driven till nära galenskapens gräns av grubblerierna. Vid urnnedsättningen, som ägde rum i oktober på hennes födelsedag, hade jag inte mycket kraft kvar. Jag har förresten ännu svårt att besöka graven – meningslösheten blir så tydlig när jag är där. Platsen innebär mest en påminnelse om en ett liv som kunde ha varit. 

Lugnet har lagt sig. Vardagen flyter för det mesta på i sin lunk men bitvis är det tungt, som att bära på en kvarnsten runt halsen. Jag tar emellanåt dåliga beslut. Kämpar mot tröstlösheten. Mot meningslösheten. Men då finns han där, min inre Winston, och viskar till mig. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender,


Jag fascineras av kvinnor. Jag älskar ett knivskarpt intellekt och en vacker insida. När jag tänker på dessa ting inser jag att jag nog får vara glad att jag träffade rätt åtminstone en gång. Det är inte alla förunnat. Men Malin uppmanade mig, på det tydliga vis som var så utmärkande för henne, att efter hennes bortgång låta henne ingå i frasen i ljusaste minne bevarad. 

Man kan inte hålla på och älska en avliden människa, som hon på sitt likaledes typiskt krassa vis också uttryckte det. Det är svårt. Jag tänker på henne varje dag. Och visst är minnena ljusa.

Ibland känner jag mig som Henry Ford. Jag står vid ett löpande band och gör mekaniska rörelser medan livet rusar förbi. Henry Ford är också karaktären i Huxleys roman Du nya sköna värld. Berättelsen beskriver en framtid där barn inte föds utan skapas och redan under graviditeten anpassas till sin kommande plats i samhället. Lite som närThe Matrix möter Handmaids tale , ungefär. Okej, nu är jag antagligen lite väl dramatisk och inte så lite drabbad av coronadepression. Inte borde jag heller stanna i känslan från Waughs roman En förlorad värld (även gestaltad i världens bästa TV-serie). Istället kommer angenämare vision för mig. 

En gång i bloggens linda berättade jag om en äldre, grånad, mycket dement, gentleman. Denne facinerande man återfanns på en plats där jag i min ungdom arbetade. Jag tror han var flyktigt bekant med far och att jag därför blev uppmärksammad på hans existens. Men vilken existens.

Varje dag dök han upp iklädd klassisk kritstrecksrandig kostym, vattenkammad och med nejlika i knapphålet. I ett moln av au de cologne skred han fram till sin fru, som också fanns på hemmet, och uppvaktade henne. Varje dag hade han tack vare demensens dimmor fullständigt glömt att de redan varit gifta i minst femtio år. Varje dag träffade han likt en omvänd Sisyfos på nytt sitt livs kärlek.

Jag minns att när jag från baksidan av min städvagn betraktade skådespelet tänkte att det var vackert, att på det viset ville också jag möta ålderdomen och småningom sluta mina dagar. Så blev det inte. Men när jag nu åter tänker på mannen i den kritstrecksrandiga kostymen inser jag att det egentligen inte finns någonting som säger att det inte fortfarande kan bli så. Trots allt, för att fortsätta droppa filmreferenser, Love is all around.

Hur klyschigt det än låter så handlar denna min sista cancerspaning inte om så mycket annat än att det som återstår för mig är att spela den hand jag fått mig given.


När jag ser in i hennes stora, oroliga, tårfyllda ögon känner självföraktet inga gränser. Vad i helvete håller jag på med, säger jag till mig själv. Jag tar ett djupt andetag och berättar för henne att så är det ju inte. Jag debatterar offentligt och ibland blir människor arga. Ibland gör också jag fel. Även om det är sällan förekommande. Mitt försök till humor faller platt. Hon skrattar inte, väntar en stund under tystnad innan hon säger sin åsikt.

Jag vill inte att folk ska vara arga på dig på internet. Kan du inte sluta?

Älskade lilla dotter, det var ju inte så här det skulle bli. Du får ju inte växa upp med en rädsla för samhällsengagemang. Det är illa nog att växa upp utan mamma. Jag lovar högtidligt att sluta och berättar att jag ringt till kvinnojouren och erbjudit mig att bli volontär. Det låter mycket bättre än att gräla på internet, säger hon och somnar nästan genast. 

Själv ligger jag länge vaken. 

Jag har under mitt liv lärt mig den stenhårda vägen vad som är viktigt. Vad som verkligen betyder något. Ändå gör jag om samma gamla misstag. Gång på gång. Det, lär oss Einstein, är definitionen av enfald. Jag vill inte vara enfaldrig så jag inser att jag måste förändra mitt fokus, hur jag lever och hur jag är. Det är något som borde skett för länge sedan.

Det duger inte med läpparnas bekännelse, nu gäller att gå från ord till handling. Jag lägger omedelbart ner det offentliga debatterandet. Allt gnäggande på internet. Dagen ska både sluta och börja i harmoni. Arga, ofta osanna eller tillskruvade meddelanden ska inte längre få finnas i min telefon vare sig när jag somnar eller när jag vaknar. Mitt samhällsengagemang finns kvar men det andra slutar. Nu.

Ett löfte till ett barn bryter man inte lättvindigt.


Bäste potentielle läsare – nu är det faktiskt slut. Ja, inte bloggandet i sig, men det om Malin, oss och hennes bortgång. Hon finns kvar hos oss, i ljusaste minne bevarad, men det är dags att lyfta blicken, sluta med destruktivitet och ömkanden, det är tid att göra nya erfarenheter. 

Tack för alla kommentarer, gillanden och uppmuntran jag fått i det här ämnet. Det har betytt mycket att ni funnits där, i verkligheten och på nätet, under detta år. 


Livet, som jag ser det, är på samma gång både en barnsligt rolig komedi och nattsvart tragedi. Men dystopi, nej, det går jag inte med på. The buck stops here. Ansvaret för vad som kommer är mitt. Litteraturen och musiken hjälper mig att ta det, för vilket jag är evigt tacksam.

Det finns ju, när allt kommer omkring och för den som orkar lyfta blicken, så oändligt mycket skönhet här i världen.

Vamos a la playa.

Foto: Anna Klint

relaterade blogginlägg

i väntan på vadå

Malin

Stilla veckan – hard core

the leftovers

Förnuft och känsla 4

Makalös

Näktergalen från Falun

Kaka söker maka

Vårt vama tack

Sista måltiden

Too-Ticki VS Inferno

the greatest showman

gift

mannen i svepeduken

terra incognita

den inre urtidsmänniskan

Snövit (glöm inte dvärgarna)

jävla Sokrates

de små insikterna

ett halvt ark papper

tårar i regn, tårar i rymd

quo vadis

tårar i regn, tårar i rymd

Vi gillade sci-fi, Malin och jag. Blade Runner hör till favoriterna och vi hade en höjdarstund när vi såg uppföljaren. Under den sista tiden påminde jag henne om en av filmens gyllene scener, tears in the rain-monologen, alldeles i slutet. Hon skrattade och sa att hon nu trodde sig förstå innebörden av den.

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire of the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.

Eller här framförd i filmen av en av mina favoriter, Rutger Hauer, som förövrigt också nyligen lämnade oss. Liksom Terry Jones. Nej, lämnade? Jag ser dem som odödliga – och länkar (igen) till John Cleeses tal på Graham Chapmams begravning.


För ett år sedan närmade sig, precis som för Roy Batty i Blade runner, den sista tiden. Kanske var det därför vi kom att prata om tears in the rain. Men ännu var det ingen som fullt ut visste hur illa det var. Medan tillvaron rullade på i enorm hastighet med alla måsten och bestyr blev hon allt mer som en liten fågelunge. Obönhörligt svagare, motståndet mot cellgifterna allt mindre kraftfullt. Men hon kämpade, det gjorde hon.

Parallellen till en annan av mina gamla sci-fi favoriter, Aniara, är inte långt borta. Medan rymden utanför rymdskeppet rusar förbi i stor hastighet är livet inne i det oändligt långsamt.

Det var först senare, på palliativa avdelningen, när allt praktiskt var klart, när de sista samtalen var hållna och avskeden tagna, som hon till sist gav efter och oändligt vackert, stilla och långsamt – men för mig tumultartat och i fasansfullt hög hastighet – tynade bort.

Den sista veckan har jag tidigare återgett så gott jag förmår – den går inte riktigt att återge med ord. Jag mäktar iallafall inte med det. Veckan som samtidigt som den var så innerligt vacker också brännmärkte mig så som Jussi av Tengils män. Men jag är inte Tengils, eller Catos man, även om jag förvisso känner mig brännmärkt av Döden. Säkert har Döden också redan tagit mitt mått och sitter nu i all tysthet bland skuggorna och knåpar på min kostym.

Nej, Dödens man är jag inte. Jag är numera strängt taget ingens man. Men jag har en gång varit det och därför är jag trots allt ännu en lycklig människa. Jag har nämligen sett saker ingen kan tro. Jag har sett henne skratta sitt glimrande skratt. Jag har gett mig hän tillsammans med henne och jag har sett våra barn födas. Kommer alla dessa ögonblick att försvinna i tiden likt tårar i regnet?

Det spelar kanske ingen roll. Så länge jag bär på upplevelserna är inget förlorat – och det är antagligen därför jag nu formulerar det som en gång var spridda anteckningar på papper, ark som inte sällan förlorat sin styva form. Nedtryckta i fickor, fuktskadade av missräkningens bittra, och den djupa sorgens stora, tårar har de förlorat sin form och är ofta svåra att tyda. Kanske borde jag förresten spara dessa blad? De utgör ju vittnesmål om någon som hänt, levt, känt och upplevt.

Vår sista bra kväll vi hade tillsammans inföll den här veckan. Vi åt och skrattade tillsammans. Vi lyssnade på musik och drog (dåliga) vitsar för varann. Hon hade röstat på mig i omvalet och skrattade åt dubbeltydigheten i att hennes röst var bortkastad.

(Hur jag förresten ännu orkar och vill hålla på med politik? Jag tror mig ha funnit svaret på den gåtan. Jag kan inte undandra mig det uppdrag som bland annat Malins röst gav mig. Hennes röst får inte vara bortkastad. Även om jag åstadkommer aldrig så lite, även om mina insatser är flyktiga som tårar i regn, får just den rösten, det förtroendet, inte vara bortkastad.

Märklig hickup, måhända, men så är det. Det är arvet från den kvällen.)

Veckan på palliativa började med panik men övergick sakta till lugn. Den fantastiska personalen, mina vänner, alla goda människor – allt sammantaget gav mig ett inre stoiskt lugn. Och det känner jag ännu.

Vi delade säng, vi åt mat från samma tallrik. Jag klädde henne, kammade henne, kysste henne. Jag körde henne i rullstol och jag sov med min hand över hennes puls. Det enda som betydde något var vad som skulle vara det sista hon skulle höra och känna. Det måste vara ett vänligt ord, en kärleksförklaring, en kram, en kyss. Hon blev nog lite trött på mig, till sist.

Kan du sätta dig i stolen mittemot så jag ser dig. Jag vill bara se på dig nu.

Så dog hon. En helt vanlig dag, strax efter lunch den elfte april 2019.

Hon förstod vad det handlade om – att jag gjorde allt detta för att jag sköt känslorna framför mig. Om det var en bra eller dålig strategi, vem kan svara på det? Det enda jag kan säga om saken just nu, när dessa rader skrivs, är att jag är på en bra plats. Och att jag inte längre bär näsdukar i alla fickor.


Jag läser om Aniara igen. Jag vet inte, jag gillar verkligen den boken. Och tydligen har den blivit film också. Vågar man, tro? Jag läser och låter mig omfamnas av orden.

När den man älskat nått till dödens dörr står rymden hård och grymmare än förr.

Vi tyngas mer och mer, vi sönderkrossas och aldrig mera skall vår själ förlossas ur detta grepp den onda rymden har.

Och fram ur Bildbevararen jag tar allt det jag sammanspart från Mimas dar, och mimahallen blir en trängselns håla där spillrorna ur Mimas syner måla i efterglansens färg en kavalkad, en solnedgång i Aniaras stad.


Jag har upplevt saker ni aldrig kan tro. Alla dessa ögonblick som sammantaget byggt och format mig som människa. Kanske försvinner de i flödet av händelser, som tårar i regn. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att jag inte skulle byta bort något av alla dessa små och stora ögonblick. Inte ett enda.


Relaterade blogginlägg

Stilla veckan – hard core

Terra incognita


Källor:

Harry Martinsson, ”Aniara”

horror vacui

Det närmar sig jul och jag blir som vanligt en aning gråtmild och söker mig till trivsamma, sedelärande jul/feelgood-berättelser att drömma mig bort genom. Gärna Astrid, Selma, Dickens och Karl Bertil, för att nämna några. Och så Juloratoriet av Johann Sebastian förstås.

I år har behovet av att drömma sig bort, minnas tillbaka, känts särskilt tvingande. Kanske inte så konstigt egentligen.


Min bror anser att jag inte klarar ensamhet. Jag bör inte vara ensam någon längre tid eftersom det strider mot min konstitution menar han lika dumdrygt som brådmoget. Om man nu kan vara brådmogen när man närmar sig fyrtiofem.

Jag är osäker på bärigheten i beläggen för denna hans grundmurade övertygelse men i stora drag anser han att jag är alldeles för social för att fördra ensamheten någon längre stund. Detta i motsats till honom själv som, återigen återgivet med hans egna ord, i själva verket inte är något annat än en inskränkt nörd.

Påståendena förefaller märkliga. Vi pratar ju ändå om någon som ligger i topp bland landets influensers samt att jag i mig själv ser en person som trivs rätt bra i sitt eget sällskap (hur illa det än låter). Men självbild och självinsikt går ju som bekant sällan hand i hand.

Lillebror menar att det är/var mor, syster och jag som varit/är de utåtriktade i familjen medan far och han själv visserligen till en början kan förefalla sällskapliga men sedan man tillbringat en lite större tidsrymd i deras sällskap framgår snart detta lynne som en chimär, en potemkinkuliss.

Nej, jag vet inte jag. Jag tror han har fel. I både det första och det andra. Men det hela rymmer väl också något av brorslottens syfte, tänker jag, nämligen att påminna om, och framlyfta, saker och ting man tror sig veta om sina anhöriga i akt och mening att främja deras framtida välbefinnande.

Nå, han kanske inte står helt utan poäng – till vilket jag återkommer.


Det är en lite gullig historia ändå, och dessutom sann.

Jag tänker på att Sverige 1974 levererade tusen volvobilar av den numera kultstämplade modellen 144 till Nordkorea. Vi har ännu inte fått betalt och skulden sägs uppgå till 2,7 miljarder kronor i dagens penningvärde.

Ännu rullar många av dessa bilar på det nordkoreanska vägnätet. Den nation som numera styrs av den lille pajas som avrättar folk med luftvärnskanon styrdes en gång av en annan liten pajas, den nuvarande pajasens farfar (?), som hade en tämligen god relation med Sverige.

Detta säger något om Sverige 1974 och om dagens Nordkorea.


Jag åkte till Stockholm och såg föreställningen A Christmas carol på Folkoperan. Jag gillar verkligen den berättelsen, jag har läst den flera gånger. Jag tänker efter föreställningen, så som i berättelsen, på upplevda jular, den som står för dörren och fantiserar lite om kommande.

Visst är det så att förflutenhetens jular alltid tecknas i varma, klara färger mödosamt och fragmentariskt återkallade ur nostalgins glöggindränkta dimmor. De nuvarande jularna känns nästan alltid misslyckade vid en jämförelse (det måste gå minst ett par år innan man vet att uppskatta dem efter förtjänst) och de kommande ter sig skrämmande. För tänk om vi inte förmår hålla fast i det som var – hur ska det gå då!?

(En alternativ rubrik till detta blogginlägg kunde vara Sverigedemokratens jul ELLER Ulf är julbent ELLER Ebba på hal is.)

Hursomhelst. Allt detta, inbillar jag mig, säger något om Dickens briljans.


Det är någon (annan än Dickens) som sagt att kyrkogårdarna är fulla av oersättliga människor. Detta citat passar min sinnesstämning väl eftersom min återblick på firade jular i mångt och mycket handlar om människor som inte längre lever. Det gör mig ledsen. Därför, funderar jag, borde Dickens berättelse passa väl in på mig just i år.

Och så var det där med lillebrors syn på mig och min eventuella ensamhet. Jag kommer i sammanhanget att tänka på uttrycket horror vacui vilket betyder ”skräck för tomrum”. Frasen betecknar när någon fyller en tom yta, i verkligheten, i fantasin eller inom konsten, med en massa saker och ting bara för att ytan inte ska vara tom.

Ingen eller inget, får, eller vill, förvandlas till Tomhetens tabernakel (termen tacksamt lånad av Petter Karlsson – det var hans namn på nybyggda Ejendahls arena när LIF ramlade ur högsta serien).

Är det vad jag fruktar? Har han rätt, brorsan? Är jag i själva verket en klockren Ebenezer Scrooge men har ännu inte, liksom den verklige (nå, Dickens då) insett det?

För nog fyller jag min tid, det ska gudarna veta. Men kanske är detta edaste en undanflykt för att slippa känna eller tänka. I så fall är det högst mänskligt, anser jag. Vi köper bilarna från Sverige för de tror på oss. Betala kan vi göra sen, någon gång.

Visst var det underbart när barnen Adolphson 1980 togs i öronen och drogs iväg från julklappar och lek till kyrkan mitt på julafton? Visst är innevarande jul miserabel och ingenting värd? Och visst kommer alla att vara döda och begravna under framtidens jular, inte minst jag själv, så det är väl lika bra att strunta i alltihop?

Kanske är min tillvaro och liv en enda stor potemkinkuliss. Hela jag och allt jag gör.

(Potemkinkulisser är enligt uppslagsverket bedrägliga skönmålningar som är avsedda att dölja en bedrövlig verklighet bakom vackra och förskönande kulisser. Begreppet sägs komma från en rysk furste ((Potemkin)) som inför kejsarinnan Katarina II:s resa till Krim 1787 efter resvägen lät uppföra kulisser föreställande välmående byar – allt för att ge intryck av att han snabbt hade åstadkommit välstånd. Möjligen härrör begreppet också från den sovjetiska filmen Pansarkryssaren Potemkin från 1925 som skildar revolutuonen 1905 med masscener och stora kulisser – filmen anses förövrigt som en av de mest inflytelserika filmerna i historien.)

Ånej. Verkligen spöar skiten ur mig. Jag har skapat en potemkinkuliss för att ge intryck av att jag har det bra. Och nu faller den, kanske?


Men jag är aldrig ensam. Jag har massor med människor omkring mig. Jag har Astrid, Selma, Dickens och Karl Bertil. Och så Johann Sebastian förstås. Samt mina barn. Och min bror. Och hans barn. Och övrig släkt och många, många vänner.

Sorg eller inte, bedräglig kuliss eller inte, jag föredrar att inte tänka eller känna mig ensam eller rädd för framtden. Jag är där jag är, helt enkelt. Carpe diem. Om kommande jular vet jag ännu inget, tack och lov. Är jag på något sätt att betrakta som Ebenezer Scrooge så må så vara. Men jag försöker isåfall att gestalta honom så som han framträder på juldagen.


Döttrarna vill lyssna på skvalradio på morgonen. Vi har kommit överens om att man får välja kanal var tredje dag. De väljer skval, jag Klassisk morgon. Dotter 2 är dock lite på min sida och menar sig tycka om all sorts musik. Jag berättar inlevelsefullt om myten om den ursprungliga människan, den ädle vilden, som inte hade tillgång till alla kanaler den moderna människan har. Och att vissa människor, de flesta faktiskt, fortfarande inte har det.

Perspektiven som öppnar sig – tänk att det finns människor som aldrig hört Last christmas. Jag srev om saken på sociala medier och blev, med mina mått mätt, smått viral.

Min bror håller inte med, förstås. Han älskar låten – vilket säger mig att han har en längre canossavandring än jag att göra. Om han nu vill göra sig av med förflutenhetens ebeneziska bojor, vill säga.


Källor:

SVT.se

Dickens: En julsaga

NE


Relaterade blogginlägg:

Men varför inte ett från passerade, lyckliga jular?

Min brors blogginlägg om Last Christmas

bild 60 – kärlek

Jag får nog acceptera att jag är en romantiskt lagd person.


Gehenna är ett hebreiskt ord och anses vara namnet på en dalgång, Hinnomdalen, söder om Jerusalem. Detta är ingen trevlig plats.

I Gamla testamentet berättas det om att detta är platsen för hemska händelser där oskyldiga brändes levande i ohyggliga riter, sedermera blev platsen en soptipp där djurkadaver, sopor och lik från kriminella dumpades. Man eldade konstant för att förhindra att sjukdomar spreds. Hinnomdalen blev platsen man avsåg som helvetet på jorden, den plats som Gud förberett för djävulen och hans anhang.

Det känns som jag bott där i två år och just kommit ut, eller bort, därifrån.


Jag är alltid fylld av starka känslor. När jag känner något så inte är det någon lite småljum känsla. Nej, den är alltid stark. Jag går ofta omkring och är lite allmänt förtjust i saker, stort som smått. Ibland blir jag så hänförd över något att jag nästan blir som förälskad. Det var iallafall så Malin beskrev det.

Hur? Jo, exempelvis när jag ser vänlighet, empati, andras kärlek, engagemang, ett leende eller något annat – vad det nu kan vara. Det är väl därför jag gillar romantiska komedier på film och opera så mycket.

Annorlunda uttryckt:

Whenever I get gloomy with the state of the world, I think about the arrivals gate at Heathrow Airport. General opinion’s starting to make out that we live in a world of hatred and greed, but I don’t see that. It seems to me that love is everywhere. Often, it’s not particularly dignified or newsworthy, but it’s always there – fathers and sons, mothers and daughters, husbands and wives, boyfriends, girlfriends, old friends. When the planes hit the Twin Towers, as far as I know, none of the phone calls from the people on board were messages of hate or revenge – they were all messages of love. If you look for it, I’ve got a sneaky feeling you’ll find that love actually is all around.


Veckan som gick har varit så fullproppad av känslor att jag nästan bubblat över. I tisdags, när Malin skulle, borde, fyllt år gravsatte vi hennes urna. När jag lade den till rätta med några personliga ord var det nästan som jag hörde henne uppmana mig, så som hon så ofta gjorde:

kom igen, ryck upp dig. Stanna inte av nu. Det är som det är, du måste vara den du är. Förälskad och lite galen.

Jag inser att det kan låta konstruerat, men faktum är att hon en gång sa exakt så till mig. Jag mådde inte bra över något och detta var hennes tröstande ord. Orden hjälpte. Hon hjälpte. Jag mådde bra igen. Och att följa en uppmaning som menar att man ska vara sig själv, ja, det bör man kanske göra.


Veckan fortsatte med att Dotter 2 fyllde fjortis. Hon och hennes syster vill också leva ett liv utan sorg, det vet jag. Stora känslor ryms också i min förstfödda. Hon är på många sätt sin far upp i dagen – om än inte utseendemässigt (som tur är). Detta gör det lite komplicerat att vara förälder till henne, ibland. Jag känner så väl igen mig i henne när jag var i samma ålder.

Känsligheten, rastlösheten, frihetslängtan, glädjen och svärmeriet (som det heter någonstans). Allt det – och mycket mer. Att inte vilja spela andra fiolen i ett stort grått kollektiv – för man kan och vill själv.

Och att gå emot någon som vill vara sig själv bör man kanske inte heller göra.


I lördags blomstrade kärleken. Hammarn (a.k.a Michael) och Veronika, sannolikt två av kommunens roligaste människor, skulle gifta sig. Igen. De gjorde så redan för tjugo år sedan, sedan har de varit skilda i tio. Nu ville de försöka igen och jag fick äran att viga dem.

Det klart jag ville vara med och snika åt mig lite av den kärlekslycka som blomstrade i ett helt vanligt kök i Bjursås en lördag i oktober 2019. Deras kärlek blev därmed också lite av min.

Hela dagen fortsatte sedan i ett tillstånd av inre kärleksrus trots att tilldragelsen inte på något sätt hade med mig att göra. Men det är det som är grejen med kärlek. Den ska bejakas varhelst den dyker upp.

Michael /Veronikas bröllopsfoto. Och mitt, lite.

Lördagseftermiddagen övergick i kväll. Vildvittrorna var utfodrade och (efter viss motsträvighet) kramade och pussade på, därefter försjunkna i sina göranden (läs skärmar). Så jag knallade ner till Kulturhuset tvärs över gatan och såg livesändningen från Metropolitans säsongsöppning. Den är verkligen sönderspelad, paradtenorarian från Puccinis Turandot.

Väl på plats möttes jag av erbjudandet att ingå i kulturföreningens styrelse. Just det, jag som har så mycket tid.

Turandot – den kinesiska prinsessan som på grund av en kvinnlig släktings öde inte vill gifta sig. Hon låter alla friare svara på tre gåtor och svarar någon fel dödas han omgående. En främmande prins består provet och betvingar hennes hårda hjärta med hjälp av verklig kärlek. Det är också den mystiske främlingens namn: Kärlek.

The Met. Vilka sångare. Åker jag någonsin till NY är det hit jag vill. Förutom sångarna blev jag också förvånad över att den tidigare nämnda och alltså inte så lite uttjatade arian den här gången träffade mig rakt i mellangärdet.

Här följer den i översättning:

Ingen ska sova! Ingen ska sova!
Också du, prinsessa,
i ditt kalla rum,
ser på stjärnorna
som darrar av kärlek och hopp.
Men min hemlighet är gömd i mig,
mitt namn ska ingen veta!
Nej, nej, mot dina läppar ska jag säga det
när ljuset bryter fram.
Och min kyss ska upplösa tystnaden
som gör dig min!

(kör: Ingen ska veta hans namn,
och vi, ack, ska dö, ska dö!)

Vik hädan, natt! Stjärnor, gå ned!
Stjärnor, gå ned! Vid gryningen segrar jag!
Segrar jag! Segrar jag!


Urnan vid graven. Jag har så oerhört svårt att acceptera att hon inte längre är här, samtidigt som jag också har ett oerhört stort behov av ett liv utan sorg. Ett helt vanligt liv. Mitt liv.

Notera att jag undviker formuleringen gå vidare. Nästan tjugofem år av mitt liv har jag levt tillsammans med Malin. Det är jag tacksam över. Men mitt liv handlar också om annat. Om mycket starka känslor, exempelvis. Jag kan inte förmå mig att göra något slentrianmässigt. Nej, jag går all in. Det innebär ibland problem. Samtidigt hjälper det mig att bearbeta saker – i det här fallet sjukdom och död.

Tänk att gå igenom livet utan att känna starka känslor, tänker jag i bland. Nej, det är inget för mig. Under de senaste två åren har jag känt mycket. Jag har gråtit, jag har förbannat, jag har skrattat och jag har älskat. Jag har bott i Gehenna men också tagit mig därifrån på egen hand.

(Möjligen är det inte svårare än så här)


Hej, Livet! Kul att råkas. Tack alla som finns i dig för hjälpen. Tack för alla som fortsätter bry sig och hjälpa. Tack mina barn, vänner, alla och envar. Tack Puccini och tack Bach. Jag älskar er alla.

Vid gryningen segrar jag!
Segrar jag! Segrar jag!


Källor:

Gamla testamentet

Turandot (opera – uppsättningen på Metropolitan hösten 2019)

Bonniers lexikon (äpplet)

Love actually (film) 2003

spinna, spann spunnit

Jag börjar med ett litet rim funnet och skaldat under den, sedan flytten, nya rutten till och från min arbetsplats. Turen tar mig dagligen längs med Svärdsjögatans backe som en personlig variant av fångarnas kör, suckarnas bro eller Sisyfos ständigt pågående arbete. (Nej då, nej då. Jag gillar att gå, cykla och i förekommande fall även springa både till och från mitt arbete.)

Any how. Here goes:

Elcyklistens skjorta är torr,
min egen gnistra och glimma.
Måste jag köra begagnad For(d),
eller kanske cykeln trimma?
Annars vandra min tysta ban,

uppför backen, sur som fan,
sadeln gnussar på baken.
Detta är väl egentligen hela saken.


Apropå cykel, förresten. När jag häromdagen tog mig ut ur läroverkets lokaler, för att över lunchen lapa något av den sol som sensommaren ännu emellanåt välsignar oss med, upptäckte jag en liten folksamling runt min cykel.

Jag gick dit, nyfiken på vad som orsakat uppståndelsen. Oaw – kolla magisterns cykel! Fan vad retro. Och så den ivriga, nästan bedjande, frågan som viskades till mig när jag anlände: Är det bara tre växlar också?

Något stött svarade jag att detta är en modern, och ännu viktigare: funktionsduglig, cykel. Den tredje billigaste prisklassen (nerifrån räknat) år 2000, faktiskt. Den should do the trick, helt enkelt.


Jag har så här inledningsvis på terminen funderat ut några kluriga provfrågor, att slänga in under året. Bäste potentielle läsare – kan du svaret?

  • Vad är det för anrikt i Iran som inte luktar som en amerikansk, ofta sminkad, rockgrupp? Använd i ditt svar på ett adekvat sätt ordet uran och koppla ihop det med billiga, nordliga, kor.
  • När man talar om trollen står de i farstun – är troll därmed att betrakta som lobbyister? Eller är måhända alla lobbyister i själva verket troll? Motivera.

Jag funderar på att arrangera en melodifestival på temat faluband man (möjligen) minns enligt principen ”Så ska det låta”. Men jag kommer att kalla det Fritidsgårdarnas estradafton för att få lite schysst lokal 80-talsfeeling.

Där ska de berömda faluartisterna, som Sabbaton, Ernst Rolf, Helena Munktell (hon som skrev ”Sverige i sikte”, du vet) Trollrock och Jakob Hellman blandas med utanför kommungränsen mindre välkända klassiker som Elda med höns, Arvid Tuba, Dogmatiskt, SKB, Parkas pop och så mitt eget band The Blodkorvers. Som extra lök på laxen tänker jag bjuda in Njurmännen och En halv kokt i folie.

Det kan bli bra. Hur bra som helst. Eller hur?

Patric har, för kännedom, en gång faktiskt bjudit mig på lax med lök på.


Vid en internationell utblick kan jag konstatera att skådespelaren Kirk Douglas fortfarande lever. Han är typ 103 år. Aktiv mellan 1946-2008. Jag funderar på att titta igenom hans filmer, igen.

Det finns några till i samma liga, som min favorit Christoffer Plummer född 1929 och, förstås, Clintan född 1930. Den senare är för övrigt fortfarande aktiv både som skådespelare och regissör.

Det finns andra som inte åldrats lika väl. Som Robert de Niro. Men han har ju vid en jämförelse ännu några år på sig för att skärpa till sig.


Kampen med tonåringen går vidare. Jag antar att en pappas oro kan bli lite påträngande ibland. Än så länge vill man dock inte vara utan min lilla morgonshow – det är roligt att se hur de små (nåja) förgäves försöker hålla emot för att till sist brista ut i ett gapskratt så flingorna flyger all världens väg.

Det är nog det som är grejen – man får aldrig sluta brista ut i gapskratt. Gapskrattet hjälper mot det mesta. Länge leve gapskrattets gyllene konst. Härmed ordineras ett sådant. Ett gapskratt om dagen håller doktorn borta från magen.

Trevlig helg!


Dagens musik


Relaterade bloggonlägg:

And the Oscar goes to

And the Oscar goes to II

The Blodkorvers

kung midas

Kung Midas var en kung som omnämns i den grekiska mytologin (det ska visst finnas vissa spår efter en verklig kung med det namnet i Gordion – staden där Alexander en gång löste en knut – också). Han var tursam, denne Midas, eftersom han en gång råkade göra guden Dionysos en tjänst och som tack fick önska sig vad han ville.

Midas önskade sig att allt han vidrörde hädanefter skulle förvandlas till guld. Inte så konstigt ens sett med dagens ögon. Jag menar: vem idag hade inte tänkt så? Midas fick dock snart problem eftersom man, då som nu, använder sina händer till rätt mycket. När också hans mat förvandlades till guld blev han helt enkelt tvungen att be Dionysos att ta tillbaka sin gåva.

Man kan använda guld till mycket – men det går inte att äta. Här finns en rätt tydlig sensmoral, självfallet. Varför kommer jag istället att tänka på några klassiska Bondskurkar som Goldfinger och Mannen med den gyllene pistolen? Eller varför inte klassikern Pojken med guldbyxorna?

Midas var också en något förhastad natur vilket fick självaste Apollon att en gång irriterat förse honom med ett par åsneöron – mytologins variant av dumstrut. Han dolde dock dessa så gott han kunde under en mössa men var till sist tvungen att visa dem för sin frisör. Man måste klippa sig – om man inte är Simson.

Frisören kunde givetvis inte hålla tyst och som lösning på problemet valde han att viska hemligheten i ett hål i marken som han sedan grävde igen. Med tiden växte vass på platsen och när vinden blåste i denna kunde den uppmärksamme förbipasserande höra en låg viskning: ”Kung Midas har åsneöron! Kung Midas har åsneöron!”.

Vem vet: kanske är det härifrån fördomen om den pratglade frisören stammar? Eller så hittar vi en förklaring till varför vissa människor bär huvudbonad inomhus.


I många kommuner, däribland Falun, tillämpas olika varianter av medborgarförslag. Ett medborgarförslag är vad det låter som: en möjlighet för medborgarna att komma med förslag till kommunens beslutande politiker. I många kommuner har man också avskaffat just den möjligheten. Detta är dock inte liktydigt med att man avskaffat möjligheten för medborgarna att komma med olika förslag överhuvudtaget.

Problemet med varianten medborgarförslag är att hanteringen är otymplig och dessutom kostar rätt mycket resurser, i alla fall så som hanteringen är i Falun. Först skickas förslaget till tjänsteman på förvaltning för handläggning, därefter går den vidare till kommunstyrelsen (och/eller något av dess utskott) för att sedan komma till fullmäktige. Sedan tar den ofta samma väg tillbaka igen för att möjligen genomföras av aktuell förvaltning.

Eller genomföras och genomföras. De äldsta förslagen är upp emot fyra år gamla och är ännu inte åtgärdade. De samlas av olika skäl på hög. Jag gillar verkligen medborgarförslag. Här följer ett axplock över några som ännu inte är genomförda.

Hinderbana av militärtyp vid löparspåren på Lugnet, fler affischplatser utanför centrum, servering med utskänkningstillstånd i Kålgårn, totalförbud mot fyrverkeri annan tid än nyårsafton, upphandling av ägg, gratis mensskydd, flytande trottoarer, parkourbana i centrum, utveckla golfbanan i Samuelsdal, fler sittplatser i Falun, kulturminnesmärk Galgberget, walk of fame med berömda falubor, björkar runt Tisken, handlingsplan mot suicid.

Det är ofta bra och intressanta förslag men ibland rör det saker som ligger utanför kommunens räckvidd. Problemet är som sagt att hanteringen är dyr och ineffektiv. Tjänstemän är duktiga men behöver ägna sin tid åt annat. Även fullmäktige borde kanske ägna sin tid åt annat än att i timmar diskutera medborgarförslag.

Sedan är det detta med budget. Ofta finns det inte medel avsatta vilket innebär att ett beslut om att genomföra medborgarförslaget kan innebära sprucken budget. Vem som tar notan måste ju också diskuteras, även om alla politiker drömmer om att vara politikern med guldbyxorna.

Samtidigt bär medborgarförslag med sig en touch (se där en flirt med engelskan: det idiomatiska uttrycket lyder på det språket King Midas touch) av demokratins grundläggande principer. Och nog är det mycket inspirerande att se och höra en eldsjäl eller någon som drabbats av plötslig snilleblixt presentera sin sak framför stadens högsta beslutande organ.

Personligen ser jag Midas som en metafor för fullmäktige och Apollon för folket. Nog förtjänar vi våra åsneöron om vi slutar lyssna. Men vem ska symbolisera Dionysos? Ofta ses han enbart som vinets gud men var från början även förknippad med fruktbarhet och det grekiska dramat.

Svaret är givet – det är omvalet den 7:e april som är Dionysos.


källor

ne.se

wikipedia