Jag är missnöjd.
Detta skrivs en dag när jag har en synnerligen luxuös lunchlåda med mig till jobbet. Isterband, rödbetor och potatis. Yummy. De yngre kollegorna tittar på mig med uttryckslösa ansikten. Så kommer det:
äter du isterband?
Går det att förutse framtiden? Kanske, kanske inte. Men att killgissa går väl, iallafall? Det går ju alltid, vad det verkar.
För mig framstår det som rätt tydligt att det finns många alarmister därute i samhällsdebatten. Lyssnar man på allehanda siare så nog anar många av dem avgrunden runt hörnet. Men jag tror inte på det där. Nej, jag tror vi kan bättre än vad alarmisterna förmedlar.
Nu pratar jag upplysningsvis inte om att förneka akuta problem som klimathotet eller liknande. Det jag pratar om är vår inställning. Jag tror, bara vi skärper till oss lite, att vi har underbara dagar framför oss.
Visst var 1900-talet fruktansvärt blodigt. Någon påstod att det århundradet på onaturlig väg haft ihjäl fler människor än alla andra århundraden tillsammans. Men de goda nyheterna är att antalet människor som dör i exempelvis krig faktiskt minskar.
Trots allt är det så.
Anför vi ett längre perspektiv så kan vi se att hela femton procent av dödsorsakerna utgjordes av mänskligt våld i de tidigare jordbrukssamhällena. Under andra hälften av 1900-talet bestod endast fem procent av dödstalen av våld.
År 2012 dog 56 miljoner människor world wide. Av dessa avled 620 000 på grund av individuellt mänskligt våld (ungefär 18 kvinnor mördades i Sverige av en närstående eller bankant man) cirka 120 000 dog i krig och ytterligare 500 000 hade olika brott som inte var direkt relaterat till personligt våld människor emellan som dödsorsak.
Samma år begick 800 000 människor självmord (en av de största dödsorsakerna i världen) och 1,5 miljoner av oss dukade (sic!) under på grund av diabetes. Som någon annan uttryckte saken: socker är i vår tid farligare än vapen.
Det är alltså lättare att titta bakåt än framåt. Ändå kan den som vågar ofta ha lika rätt som historikern – om än med annat resultat.
När den dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg föreslog ett obligatoriskt språktest för nyanlända i valet 2002 gjorde han förvisso ett succéval (vilket gav honom epitet som Lejonkungen) men han blev också anklagad för allehanda rasism. Idag anser många att språkkunskaper är viktiga och det som möjligen debatteras är huruvida just språktest är det rätta tillvägagångssättet för ändamålet (bättre integration). Förslaget finns förövrigt med i den beramade 72-punktslistan regeringen ska genomföra.
Eller varför inte förre statsministern Fredrik Reinfeldt som när han hävdade att vi måste arbeta längre, kanske ända till vår 75-årsdag, blev utskrattad av motståndarlaget. Idag är det förhållandevis få som ifrågasätter logiken bakom tanken att fler måste försörja fler ju äldre och friskare vi människor blir.
Hade någon ledande socialdemokrat på 1970-talet sett den tidigare nämnda 72-punktslistan hade hen nog satt kaffet i vrångstrupen. Gott så, om uttrycket tillåts. Men här föreligger faktiskt ingen plötslig positionsförflyttning – S började redan på 1990-talet liberalisera sin politik med reformer om friskolor och valfrihet på olika områden. Nej, det smärtar nog inte partiet så mycket man i förstone frestas att tro att skrota stoppet för vinster i välfärden.
Vad var det SD höll på med på 1990-talet, nu igen?
Ja, jag äter alltså emellanåt, och med välbehag, isterband.
Det kan man i och för sig tycka vad man vill om, mitt problem är emellertid ett annat. Till mitt stora vansinne råkade jag plötsligen tappa en burk med rödbetor inne på personaltoaletten. Jag vill inte närmare gå in på det händelseförloppet utan härmed enbart försöka lugna oroliga kollegor som upprört undrade över det som vid tidpunkten framstod som ett blodbad inne på nämnda facilitet.
Olyckan är numera för egen hand vederbörligen uppstädad, vilket möjligen är mer än vad som kan sägas om 1900-talet – även om vi inte får sluta försöka.
Källor:
Harrari, Homo Deus
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.