Upplevelser. Nya människor. Perspektiv. Hållbarhet. Det är temat för den stora resa jag och flickorna just avslutat.
Vad tänkte de som för 4-5000 år sedan byggde Stonehenge eller de som för 19 000 år sedan smyckande grottorna i Lascaux? Kanske såg de detta som en utmaning, kanske ville de helt enkelt uttrycka sig. Kanske gjorde de det för att det gick.


Det har sedan en tid i familjen tjatats om att resa. Problemet är att jag hatar att resa. Det är dyrt och inte så hållbart. Däremot gillar jag att upptäcka nya platser. Som mänskligheten i stort, människan har ju alltid vandrat. Se där något av en inneboende komplexitet i såväl art som individ.
Så när möjlighet uppstod att först besöka England tillsammans med Johan och Elinora och senare Frankrike med familjerna Jobs–Darke beslutade jag mig för att gräva djupt i fickorna och ta med mina döttrar på en bildningsresa till kontinenten som varade sexton dygn. Och, det medges. Jag gjorde även resan för att utmana mig själv. Jag hatar ju som bekant att resa.

Avresa. Incheckning och grejer. Jag avskyr flygplatser och denna gång utgjorde inget undantag. Medan svetten lackade på farsan under fipplande med bagage och incheckningsapparater föredrog döttrarna att konversera något som tydligen är stort och heter ”Panetos”. Tjaba, läget? Artist eller inte, tala som folk 😡🥸. Mer intressant var tonårsinsikten att man kan resa till exempelvis England på samma tid som en genomsnittlig sovmorgon tar i anspråk.
Bournemouth. En sömnig liten stad vid kanalen. Englands Borlänge by the sea. Ett aningen bedagat men charmigt hotell med anor från förra sekelskiftet. Jag och Johan fick dela rum, döttrarna och kusinen hade bestämt det så. När vi fann två sängar ihop fick vi vänligt förklara att vi inte är gifta utan släkt. Uppfriskande fördomsfri hotellpersonal.





Vi avslöjade oss dock ganska snart som tillresta hurtiga skandinaver genom den, enligt engelska uppfattningen, smått bisarra önskan att bada före augusti. I övrigt når möjligen vita bönor och hashbrown (eller vad det heter) till frukost sin fullkomlighet relativt snabbt.
Salisbury. Johan ville besöka den, som det visade sig, magnifika katedralen uppförd 1220–1258. Känd för att vara Storbritanniens högsta domkyrka samt för att i den förvaras ett (av fyra) exemplar av Magna Charta tronar den majestätiskt i värmen. (Salisbury är förövrigt också känt för att ha flest pubar per invånare i hela England.)
Ett försök till diskussion om innebörden av Det stora fördraget med döttrarna. Givande blev också diskussionen med en mycket trevlig guide. Vi fann varandra snabbt, guiden och jag. Men vad betyder det, pappa? För mig? Allt, kära du. Allt.
Ingen fri man får häktas, fängslas, berövas sina rättigheter eller tillgångar eller dömas till fredlöshet eller landsflykt eller på annat sätt ofredas eller förföljas annat än efter laga dom av sina jämlikar och enligt landets lag.
Stonehenge. Den som varit där vet. Jag nöjer mig med att berätta att härmed upplevdes en gammal dröm.






Jag tog ett ögonblick i stillhet för att blicka ut över kanalen. Jag samlade med omsorg in den obligatoriska stenen. Olika hav ger olika perspektiv. Hastings och D-dagen kommer lätt upp i sinnet.

En gammal vän sedan tjugofem år till Johan fick via min statusuppdatering nys om att han var i stan and there was much rejoicing. Se där nyttan av sociala medier, bäste svåger. Även restaurang ”Den väntande gästen” förtjänar viss uppmärksamhet.

Londres! London är London och där gjorde vi allt en förstagångsbesökare bör, inklusive att färdas med alla färdmedel. Traditionsenligt höll jag tal vid Speakers Corner men för döttrarna var musikalen Six the musical höjdpunkten. För mig puben The Victoria.








Tåg under kanalen! Också det en punkt på min hinklista. Det blev förvisso en lång dag på St Pancras station med destination Gare du Nord. Men att susa fram under kanalen på ett tåg som är som ett vardagsrum är vidunderligt. Jag ska aldrig mer flyga. Och Frankrike, det känns alltid som att komma hem.
Paris. Flod, torn, kyrkor och båge. Men även nya ting som antika Paris och Versailles, den senare en turist-logistisk besvikelse. Tur att Mia visade var skåpet ska stå.









Och brasseriet Le Charlet. Herregud, fransmännen kan sin mat. Å andra sidan. Någon dotter reflekterar över hur väl Sverige faktiskt fungerar, hur många uteliggare och fattiga människor världen rymmer, hur privilegierade vi är vid en jämförelse.


Tåg till Limoges och sedan bil rakt ut i den franska landsbygden: till den lilla medeltida byn Treignac. Vi disponerar en byggnad mitt i byn, ett gammalt hotell med alla bekvämligheter tretton svenskar kan behöva. Där lagar vi vår mat, vandrar i de medeltida gränderna, deltar i festival och badar i pool och sjö. Umgänge och upplevelser där min gestaltning av Baloo (charader) väcker i lika delar avund som fascination. Mest sticker grottorna i Lascaux ut. Vilken enastående upplevelse.










Jag älskar Europa. Jag hatar att flyga. Jag kan inte till hundra procent lova att det aldrig mer kommer att ske, men tåg är mitt element.
Några människor har kommit varandra närmare genom upplevelser som med tiden bleknar till minnen. Eller som Arild uttryckte det under den sista familjesamlingen: det var roligt att lära känna familjen Adolphson bättre, ni är jättetrevliga. Och kanske sammanfattar han därmed hela tillvaron från forntid till nutid. Inte min familjs eventuella trevnad men nyfikenheten, människokärleken, framtidstron. Jag lyssnar på Arild och hoppas fler gör så.







Jag tror människor byggde både Stonehenge och målade i Lascaux av samma skäl som vi byggde Versailles och Eiffeltornet: för att se om vi kan. För att utmana oss. De tänkte kanske precis som vi, att det är viktigt uttrycka sin värld. Det är vad människan gör – om framtiden får svårt att förstå oss lämnar vi därhän. På gott och på ont.
Nya människor. Gamla människor. Upplevelser. Perspektiv. Stonehenge är hållbart. Lascaux också. Men vi måste vårda det hållbara samtidigt som vi inte slutar vara som vi alltid varit: mänskliga. Det tror jag gäller oberoende av tid, plats, kön och social position.
Upplevelser tjänar också syftet att påminnas om det vardagliga och invanda. Tänk att köttbullar och stuvade makaroner kan smaka så gott.

Relaterade blogginlägg:
Musik:







Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.