bild 145 – räkor på ett fat

Det finns alltid skäl till dysterhet. Å andra sidan finns det alltid skäl till motsatsen. Ibland behöver man dock lite draghjälp.

”Tack pappa för det här. Och tack för att du inte blivit en gubbe i förtid som vägrar göra saker med dina barn för att de är stora nu”. Orden är min äldsta dotters och fälldes efter en dag i Uppsala med konsert i Botaniska med Bryant, Maggio och lite Hellström som huvudnummer.

Det mesta kan överdrivas. Dock inte räkor och Chablis konsumerade på Styrsö en vacker sommarkväll. Eller, för den delen, kärlek, glädje och eufori. Termen räkor på ett fat är förövrigt ett lite retsamt skämt om min brors förmåga i köket syftande på att det är allt han är kapabel till att servera.

En hägring är en (ofta) vacker illusion som försvinner i intet när man försöker nå den. Tydligen har det med ljusets brytning mot olika luftlager att göra. Men det är också ett uttryck för en vacker dröm, förhoppning, om en annan tillvaro.

Jag vill flytta till Uppsala. Varje gång jag är där känner jag det.

Kungen besökte nyligen Falun med anledning av femtio år på tronen. Något säger mig att han inte vill flytta till Falun, men det borde han och därmed bli medborgare nummer sextiotusen.

Jag hörde nyligen mig själv beskriva de senaste fyra åren i mitt liv som en stor dikeskörning.

En återkommande mardröm jag har är att jag är ensam i världen. Den enda människan på planeten. Om en slår upp orden ensam respektive själv i Svensk ordbok så framgår att själv betyder ”ohjälpt” och ensam ”någon som är utan sällskap av någon annan”. Ensam är stark. Själv är bäste dräng. Jodå, visst klarar jag mig ensam. Ensam är också förbannat tråkigt. Särskilt om jag skulle råka bli ensam, och därmed själv, på planeten.

Jag saknar henne så. Fortfarande, efter fyra år, är hon varje dag saknad. Kanske blir det extra tydligt när det inte finns någon att luta sig mot de stunder det är tufft i livet. För våra gemensamma barn, exempelvis. Vi hade ju alltid varandra, Malin och jag, vi var ett bra lag. Det är nog det jag mer eller mindre omedvetet sökt dessa år, en ny sådan relation. Ett bra lag. Men det är omöjligt, i det avseendet är jag faktiskt ensam på planeten. Dikeskörningen handlar dock inte om det. Jag har kört fast. Utvecklas inte. Jag existerar i en tillvaro bestående av hägringar.

Drömmen är kanske inte så svår att förstå, ändå. Det är ju så många goda, vackra meningsfulla människor som lämnat mig alldeles för tidigt. Snart är det bara jag kvar, säger mig kanske mitt undermedvetna.

Jag är inte ohjälpt och trivs gott i mitt eget sällskap. Men det är inte riktigt samma sak att på egen hand besöka operan, njuta råbiffen i dess källares bakficka eller hänga på NK:s champagnebar. Och min vän Henrik på Styrsö har, förövrigt under en rejäl räkfrossa, fastslagit att det måste anses som brist på bildning att sammanblanda ensam och själv.

Jag har svårt att tänka mig en ensammare människa än Carl XVI Gustav. Och jag har svårt att tänka mig en bättre definition av hägring än monarki.

Uppsala. Jag älskar den stan trots att det var så långe sedan allt det bra hände.

Han är inte oäven i köket, Viktor. Men han föredrar att någon annan lagar maten om det är möjligt. Och det är ju kul att retas. Men han serverar så mycket mer än räkor på ett fat: glädje, kärlek, Chablis och eufori exempelvis. Kanske är jag förresten själv något av en räka på ett fat. Jag menar, ensam gör jag ingen glad, jag passar bäst tillsammans med Chablis, jag får inte överdriva majonäsen och jag drömmer om att i fullständig frihet simma tillsammans med min clownfisk i svarta havet medan jag i själva verket ligger lit de parade på den besuttnes taffel.

Kanske är min lyckliga ungdom en hägring, kanske svärmeriet i Uppsala likaså. Kanske är min tjugotreåriga relation det. Kanske var allt jag upplevde i somras en hägring. Det gör inget. Jag föredrar att njuta av mina hägringar så länge det går. Ungefär som jag gör av ytterligare några räkor på ett fat. Ta inte ifrån mig mina hägringar och låt mig aldrig uppnå mina drömmar. I båda fallen är det nämligen kört. Låt mig sluta mina dagar som far ”the Dude” Adolphson. Det räcker utmärkt.

The Dude: ”ensamheten är inte min bästa vän men en nära vän”

Det var inte direkt mina idoler vi såg på konserten men det var inte en så dum upplevelse. Min stora lilla tjej var i eufori. Jag vill tillägga att även om jag aldrig trodde att jag någonsin skulle betala pengar för att se gaphalsen från Göteborg så måste jag säga att alla tre är briljanta artister. Tillvaron känns efteråt väldigt bra mitt i all enkelhet. Musiken, upplevelsen och texterna gjorde sitt ärende inom alla oss tiotusen människor som under dryga tre timmar åhörde sångerna om brustna hjärtan klinga ut i den uppsaliensiska sensommarnatten. Vilken avslutning på sommaren!

Det är aldrig middagen i sig det kommer an på. Det är alltid omständigheterna under vilken den serveras som är det viktiga. Vilket räkor på ett fat lär oss. Tack, älskade lilla dotter för ynnesten att få hänga med dig ännu en tid. Med mycket möda och stort besvär. Men ändå. Tack! Tack Veronica, Miriam, Håkan och Mina! Låt oss tillsammans överdriva livets goda! Be gone, dysterhet!