I markens djup

Jag följer min väg så som människor i alla tider plägat. I stort och smått, högt och lågt, under sjukdom, död och elände liksom när hälsan är god, kärleken råder och livet leker.

I markens djup

glider min själ

tyst som en komet

Missmodet.

Kärleken är död. Mina barn irriterar sig på mig. Min far tar mig för något självklart, lite på samma sätt som när han betraktar väggurets pendel. Min bror föraktar mig, mina kollegor uppfattar mig som någon sorts kuriositet, en pajas, och mina vänner har vänt mig ryggen.

Passionen.

Jag saknar den.

Stundtals råder kaos i sinne och tillvaro. Men kaos är som bekant granne med gud. Med ett schysst järnrör slår man världen med häpnad, som SD, förlåt Socker-Conny och John Ericsson uttrycker det. Ajajaj. Hur ska man lyckas åstadkomma storslagna ting här i livet?

Jag intresserar mig för människor. Särskilt vill jag veta mer om historiska individer som under sin levnad gjorde verklig skillnad. Möjligen beror intresset på viljan att flytta fokus från mig själv men man kan faktiskt lära sig något av alla människor. Levande som historiska. Man vet nämligen aldrig vad som döljer sig i tujaträdens skugga, som det heter i visan. Det handlar om perspektiv. Möter jag Mohamed eller en muslim? Möter du Fredrik eller en vit, medelålders, heterosexuell man?

Cirka tre tusen svenskar stred för nordstaterna i det amerikanska inbördeskriget. En viktig sådan var ingenjören John Ericsson. John föddes i Värmland 1803 och arbetade en tid på bygget av Göta kanal innan han flyttade till England. Där försökte han utveckla sina uppfinningar, särkilt idén om ångdrivna propellerfartyg. Fartyget var en veritabel krigsmaskin, top of the line, täckt i metall och med vridbart kanontorn. Ericsson lär först ha erbjudit Napoleon III ritningarna men denne tackade artigt nej. Kanske inte i paritet med skivbolaget som nobbade Beatles, men sannolikt ett misstag om han ville vinna kriget på Krim där Frankrike var involverat.

1839 flyttande Ericsson till New York och fick sedermera i uppdrag av (nord)amerikanska flottan att förverkliga idén. Sydstaterna hade nämligen byggt en liknande båt, Merrimack, som spred skräck och förödelse i det pågående inbördeskriget. På kort tid färdigställdes fartyget Monitor och år 1862 inföll utanför Virginias kust det som anses vara världens första bepansrade sjöslag. Monitor vann, till slut vann nordstaterna hela kriget, och Ericsson blev hjälte. Hade Europa 1914 studerat antalet döda i amerikanska inbördeskriget hade de möjligen tänkt sig för. Eller inte.

Mer svårfångad är Axel Wenner Gren, framgångsrik VD för Electrolux på 1920- och 30-talen. Jetsetare, internationell företagare med politiska ambitioner. Han förhandlade om fred inför andra världskrigets utbrott med både britter och tyskar. Han blev dock avpolletterad av Göring eftersom han föreslog en fred genom den fina men, ur nazistiskt perspektiv något världsfrånvända, tanken att stänga koncentrationsläger och lansera engelska som världsspråk.

Stora ting åstadkoms med järnrör. Iallafall om man anser att utgången av det första bepansrade sjöslaget är något stort. Men man behöver inte åstadkomma stora ting. Det viktiga är att inte bunta ihop människor i kollektiv, vare sig barn, muslimer eller pappor, det viktiga är att låta individualiteten blomstra. Jag fascineras över Ericsson och Wenner Gren och tänker att alla, med rätt stöd och uppmuntran, har potential att åstadkomma makalösa ting både i stora vida världen och i det lilla livet.

Det är inte passionen i sig jag saknar. Passion övergår med tiden i trygghet, glädje, tillit och ömhet. Det saknar jag. Varje dag.

Mina barn irriterar sig på mig för att jag ställer krav och håller på principer. Jag lånar som svar ett citat från far, att jag inte tar kritik nu. De får återkomma senare i livet. Apropå far, så litar han på mig. Som på ett väggur som alltid slår. Stannar det får man vrida upp det, igen. Min bror, som är lättare att förstå sig på i all sin komplexitet, föraktar mig inte. Han är bara orolig för att jag ska förvandlas till en renlevnadshetsande republikan (då avses inte amerikansk politik). Vad än mina kollegor i politiken och på skolan anser så må det vara som det är och mina vänner har knappast vänt mig ryggen. De har bara inte tid just idag. Och det måste sägas. Kärleken är inte död. Den tog bara en annan väg.

Tranströmer har åter fångat det. Notera ordet glider. Inte lider.

I markens djup

glider min själ

tyst som en komet.

Jag fortsätter, på samma sätt som de som gått före mig, vägen fram. Se där, en korsning, hoppsan en vägbula och därborta skymtar en krök, jodå, strax efter några tujor ligger den.

(Förövrigt funderar jag på att skaffa Peaky Blinders-frisyr fast med begynnande flint. För att jag kan.)