stilla veckan – hard core

Jag kommenterar återkommande för eleverna bakgrunden till olika högtider och företeelser som vi firar eller uppmärksammar. Stilla veckan, exempelvis. Min egen vecka har möjligen varit stilla till det yttre men mitt inre, ja det är en helt annan fråga.

Någon frågade välmenande hur det känns, egentligen. Ja, hur känns det? Hur känner man sig egentligen efter att ha fått frågan vad ens käresta ska ha för kläder på sig i kistan. Och hur känns det egentligen att lämna en avdelning med sina barns mammas ägodelar i några väskor – men utan henne, för alltid utan henne. Långsamt går vi mot hissen. På många sätt en personlig golgatavandring.

Rädslan över vad som väntar utanför sjukhuset, detta sjukhus som varit en naturlig del av våra liv de senaste två åren. Nu är det över. En liten hand som hårt kramar din.

du ska väl inte dö, pappa?

Hur det känns egentligen. Jo, det känns som min själ befinner sig i torktumlaren och det digitala räkneverket säger att programmet är klart. Men så fort jag tar i handtaget går tumlaren igång igen, ett extra varv. Och ett till. Och så där håller det på. Man vet innerst inne att tumlaren inte alls är klar, räkneverket ljuger, det kommer att ta minst fem minuter till innan luckan går att öppna. Och tål förresten en själ att tumlas? Är den tvättad i rätt antal grader? Vilken kvalitet kommer min själ att hålla när jag äntligen tar mod till mig och öppnar luckan? Är den intakt?

(GLÖM INTE LUDDET!)

Om någon undrar huruvida jag är nykter när jag skriver dessa rader vill jag till mitt försvar hävda att det är jag visst det. Jag sjunger nämligen i kyrkokör och det är långfredag. Senast i morse sjöng jag. Räcker inte det som försvar, vet jag inte vad jag ska säga. Huruvida jag är vid sunda vätskor, ja det är en annan fråga. Det avgör till syvende og sidst torktumlaren.

Möjligen har någon noterat att jag delar musik som relaterar det jag nu går igenom. Det handlar om terapi, liksom skrivandet, och det funkar rätt bra att välja ett musikstycke om dagen att lyssna intensivt på. Musik som på ett eller annat sätt berör vår relation och vårt gemensamma liv. Säkert kommer någon att tröttna på mig innan detta är över, men strängt taget gör jag det faktiskt för min egen skull.

All denna musik vi sjungit tillsammans, Malin och jag. Så här i påsktid kommer jag att tänka på Johannespassionen som vi sjöng 2016. Pasio betyder att lida, och lider gör ju jag. Alla som saknar någon lider.

Just Johannespassionen 2016 gick vi all in på och lyssnade, diskuterade, njöt och analyserade. Vårt fredagsmys bestod ofta av rödvin och (Johannes)passion. Jodå, jag inser hur pretto det låter, det gör jag. Men det är ju de små grejerna jag saknar mest, de som gjorde oss till oss och definierade oss som par. Det benhårda vi som inte ens barnen var en del av.

Särskilt det här stycket (ja, jag vet att det inte riktigt passar i kronologin för berättelsen vs långfredagen) lyssnade vi på. Och när vi hörde det live av Hedvig Åberg, förlåt Eriksson (det är till att leva i det förgångna, grabben) ja, då var vi båda tysta av hänförelse. Länge var vi det, i bilen hem. Sen släppte fördämningen: men vad bra hon var!

Nu är det tyst inom mig och om någon fördämning bryts, så är det sorg och tårar det handlar om. Som sig bör under en traditionell långfredag. Det är väl därför jag spelar och delar musik, kan tänka.

Jag saknar dig, Malle. Stilla, stormigt, högt och lågt. Dovt i bröstet, brännande i ögonvrån, glatt, ledsamt och förstrött så saknar jag dig av hela mitt hjärtas alla vrår.