Att möta någon att vara den bästa för. Det sker inte ofta, men när det sker, ja, då vet man.
Det är skillnad på självinsikt och självkänsla. Den första sviktar tyvärr lite hos mig ibland medan den andra emellanåt är lite för robust i förhållande till vad som kan anses vara helt sunt.
Det finns de som hävdar att det är svårt att älska någon som varit singel länge. Långvariga singlar sägs ha svårt att visa hänsyn och är vana att leva i sin självtillräcklighet, heter det ibland.
Att leva livet utan djup, villkorslös kärlek är meningslöst. Jag menar inte att det bara är den romantiska kärleken som räknas, men det är den jag avser just nu. För att uppleva sådan måste man (oftast) våga chansa lite. Man måste våga börja någonstans för att få möjligheten att se vart det bär.
Klichéer? Häng med ett tag till, om du orkar.
När jag var vigselförrättare hade jag en egen ritual. Nu är jag inte det längre, vigselförrättare alltså, och på senare tid har jag istället för att rama in andra människors kärlek funderat över hur kärleken inom mig själv mår. För att få uppleva verklig kärlek är det viktigt att försonas med både det förflutna och sig själv. Det är nödvändigt att om inte älska så åtminstone gilla nuet för att kunna forma en framtid. Se där exempel på sådant jag i godan ro brukade pladdra på om inför ett allt mer klentroget brudpar. Vem som älskar vem och hur länge kärleken består är dock inte något jag som vigselförrättare har åsikter om – det är mer föremål för världslitteraturen.
Jag har (som jag nämnt tidigare) uppfunnit en maträtt. Den kallas ”Solskenspasta” och är i själva verket ett täcknamn för att lura i flickorna rester. Numera vill ingen ha den, inte ens brorsdöttrarna går att finta. Kanske kan man se Solskenspasta som en metafor för livet som det ter sig. Man tar vad man har i skafferiet och kör på. Ibland vill ingen ha resultatet men ibland blir det rent utav underbart.
Jag må i vissa avseenden vara en tämligen enkelspårig människa. Det som styr mig, det som alltid styrt mig, är att i varje ögonblick försöka maximera glädje och kärlek. Det är en egenskap, vågar jag påstå, som tjänat mig väl. Mycket har nämligen gått åt fanders på senare år. Som att flickorna insett att den ena solskenspastan aldrig är den andra lik eller att receptet knappast återfinns hos Cajsa Warg. Många nära har lämnat. Men jag ger inte upp trots att pastan i tonårsdöttrars ögon blivit till ett ironiskt skämt, otjänlig som föda. Men jag väljer att inte fokusera på det.
Pandemin kom (om vi för ett ögonblick bortser från allt elände den medförde) lämpligt för mig. Jag kunde avsluta en flera år lång sorgeprocess med ett och ett halvt år i ensamhet. Jag kan inte säga att jag älskade varje minut där i fåtöljen med musiken, stearinljuset och litteraturen som sällskap men kunde bearbeta, känna, förbanna, skratta och gråta. Jag flydde inte. När det går fullständigt åt helvete flyr jag inte. Slutsatsen? Tja, har man haft tur och hittat verklig kärlek en gång får man kanske nöja sig, resonerade jag.
Det blir sällan som tänkt. Plötsligt kommer insikten smygande. Insikten att livet som det ter sig inte är så illa. Inte för mig personligen, iallafall. Visst hör jag om allt elände i världen och visst berörs jag. Jag fokuserar på det jag kan påverka, på att göra mitt lilla hörn av världen aningen mer hanterbar. Jag vänder blicken mot det halvfulla glaset, det dukade bordet (just det, det vankas ofta solskenspasta), det vänliga leendet och det stora skrattet. Därefter gör jag vad jag kan för att besvärja tillvarons dåligheter. Jag inser hur privilegierad jag är och försöker ge något tillbaka till världen.
Jag är politiker och lärare. En kliché, något av en clownfisk i svarta havet. Men sic erat scriptum: 2023 var året jag blev kär i livet igen. Året när jag åter kände glädjen över lyxen att finnas till.
Och så plötsligt, när man är som minst beredd, ser man det där glittret, det rakt igenom äkta. Det som lockar. Kanske är man lite tvekande till en början, jag menar – vågar jag verkligen? Det skiter sig säkert, som alltid (utom en gång). Men vinsten med att våga är någon att vara den rätta för. Vad finns egentligen att tveka inför? Kanske hade jag glömt hur underbart det är att hand i hand skratta tillsammans med någon.
2024 är trots fars frånfälle ett bra år. Storstilat, glatt och kärleksfullt. Jag har en härlig känsla av att det kommer att fortsätta så. Som jag brukar säga när jag agerar vigselförrättare: var än kärleken döljer sig må den bejakas. Kärleken finner alltid väg och alltid råd. Finns det något jag håller för en nästan helig sanning så är det att man aldrig ska tveka att ge, eller ta emot, kärlek.
Det kanske är hårt att lite svepande påstå att livet är meningslöst utan djup, villkorslös kärlek. Så jag nyanserar mig och säger att för mig personligen är det så. Har man en gång upplevt det så vet man. Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv. Kärlek handlar om var och ens rätt att vara den man är. I samhället, i vården, skolan bland vännerna, i familjen och på arbetsplatsen. I en relation handlar det om någon att varje dag vara sitt bästa jag för. Förra millenniet mötte jag en sådan människa. Det innevarande en annan. Tänk att det ligger tusen år mellan kärleken, samtidigt är den evig.
Min självinsikt säger mig att det svåra är att lyckas få en inmutad singel att inse att man är det bästa i hens liv. Självkänslan följer i självinsiktens spår.
Recept på Solskenspasta:
Ta allt du har och fräs i vitlök. Blanda i crème fraiche och grädde. Krydda med vad du vill och servera med sallad, ris, pasta eller något annat. Njut. Det sista är förstås det viktigaste. Det viktiga är inte vad man äter utan att man intar sina måltider under kärlek och glädje.
Musik:
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.