Stressbaljan

Missförstånd. Vi tror och tänker lätt (för) mycket. Ofta, för det mesta, har iallafall jag fel. Undrar vad jag kan lära mig av den insikten?

Ibland tänker jag mig tillvaron likt ett spädbarn som plaskar runt i en balja. Stressigt och intensivt.

Malins pappa träffade Ragna på Minas studentmottagning. För mig var det ett möte jag var lite spänd inför. Har man ens en svärfar förresten, när vederbörandes dotter inte längre lever. Kan man ha två svärfäder?

Min körkompis Maria hörde av sig. Hon och hennes man skulle ut och paddla i Kosterhavet och undrade om jag visste någon bra plats att lägga i kanoten. Lite villrådigt hänvisade jag till Strömstads turistinformation.

Mammas kusin Sylve har sedan en tid gått i pension efter ett liv som däcksman på Styrsöbolaget. Nyligen gjorde han dock ett inhopp på grund av personalbrist. Så mötte jag honom när han, till omgivningens förfäran, ropade strängt från fördäck att jag skulle hålla mig och ongera (barnen) väck tills folket gått i land.

Våren 1943 lämnande en 36-årig, deltidsarbetande sekreterare in ett barnboksmanus till Bonniers. Manuset refuserades. Möjligen var orsaken följebrevet där författaren beskrev huvudpersonen i berättelsen som ”en liten übermench i ett barns gestalt inflyttad i en helt vanlig miljö”. Boken handlade om ett barn som var helt oberoende av vuxna tack vare sin styrka och kappsäck med pengar vilka ger henne möjlighet att leva sitt liv ”ackurat som det roar henne”. Författaren anspelade även på filosofen Bertrand Russell som hävdade att det främsta draget i barndomen är viljan att bli vuxen och strävan till makt. Pippi. Om inte alla så åtminstone väldigt många har en relation till henne. Föräldrar identifierar sig med hennes pappa och barn med henne.

Det är lätt att gå upp i spinn, i synnerhet på semestern. För mycket tid är en lyx men leder ibland till att jag övertänker saker. Krav att hinna det och det, oro för det ena och det tredje. Ofta, nästan alltid, handlar det om barnen. Att dela huset med fyra tonåringar är ovant. Man framstår lätt i sin strävan att balansera sin livstil med deras som något av en farbror Melker. Det gäller, brukar jag påminna mig, att komma så långt i sina insikter att man plockar fram sin inre Pippi Långstrump. Detta ska inte tolkas som ett i lika delar patetiskt som fåfängt försök att vara down with the kids.

Så här års lämnar jag ogärna ön. Det är precis som mamma på sin tid. Inget fick/får störa de dyrbara veckorna på Styrsö. Göteborg lockar inte, inte resten av västkusten heller. Men nu förhåller det sig på det viset att min äldsta dotter sommarjobbar på restaurang Lotsen på grannön Vrångö. Där har jag otroligt nog aldrig satt min fot (inte så otroligt egentligen, givet nyss förda resonemang, jag har under alla år enbart besökt Brännö, Sjumansholmen och Donsö i Södra skärgården) men när Patrik och Anna i veckan hälsade på oss åt vi en lunch hos Mina på Lotsen. Resan gick av sin stapel med Styrsöbolaget och det var alltså däcksman Sylve som hälsade oss välkomna ombord. Efter att kärvänligt läxat upp mig och påpekat att man minsann tar egen båt den korta sträckan berättade han att många turister redan rest till ”Wrong island” (Vrångö). Jovisst, upplyste han mig på sitt karaktäristiska vis, vi har redan kört ut en stressbalja (slang för direktbåt med badgäster).

Sylve med kollega. Foto: Ronald Macke (beskuren)

Minnen sköljer över mig likt svallvågorna från Vesta. Jag sommarjobbade i kafeterian på Styrsöbolagets båtar och sålde även biljetter under några lyckliga somrar på 1990-talet. Då skulle alla ut och bada på Vrångö – sand och klippor, det bästa av två världar, som jag klämkäckt ropade ut i högtalarsystemet på Saltholmen vilket fick en kärv sjöbuse att kalla mig ”mikrofonbög”. Min dolda agenda var att styra bort schlonkarna (badgästerna) från Styrsö. Minnen. Det lustiga är att det alltid var vackert väder, solen sken hela 1980- och 90-talen. Eller hur? Numera regnar det ständigt.

Det kanske inte var en helt lyckad formulering av Astrid, det där med übermench, givet att andra världskriget pågick. Men Pippi lär oss samtidigt att inte ge upp. Efter att först ha blivit refuserad av Bonniers gavs boken om Pippi Långstrump ut av Rabén & Sjögren 1945 och blev en omedelbar succé. Skulle man fråga någon av de inblandade på Bonniers skulle de säkert ansett det skedda som ett missförstånd.

Jag lär mina döttrar att det är bra och viktigt att arbeta även om det emellanåt är jobbigt. Det är värdefullt att tjäna sina egna pengar och inte bli beroende av någon annan, exempelvis en framtida partner. Pengar är inte viktigt i sig men ger frihet. Bli aldrig beroende av någon annan, säger jag. Sträva efter oberoende tillsammans med någon du älskar. Ni är världens starkaste tjejer och mitt jobb är att hjälpa er att fortsätta vara det. Men även om jag önskar att så vore är jag inte Pippis pappa. (Inte Pripps pappa heller.) Också det är ett missförstånd. Jag är bara en helt vanlig pappa. En bland många.

Inte är Sylve sträng, inte. Det är en missuppfattning. Han är en godmodig själ. Rejäl, vänlig. Inte alls så argsint som omgivningen i förstone kan frestas att tro. Lite som morfar, faktiskt. Det förstår alla snart. Vi fortsätter slänga lite käft ombord på båten och skrattar gott.

Maria hörde snart av sig igen och berättade att hon nu förstod varför jag inte kunde vara behjälplig med koordinater. Det finns ju flera Styrsö! Ja, minst tre faktiskt. Två på västkusten och en på östkusten. Samtidigt finns det bara ett Styrsö. Det måste vara någon form av missförstånd, alltihop.

Jag pratade i telefon med min gamle svärfar. Jag tycker du ska hålla i Ragna hon verkar bra, sa han. Du vet, det har gått fem år och man kan inte sörja hur länge som helst. Dessutom är det roligare att vara två i livet. Det finns tillfällen man bör lyssna, tänker jag, och detta var ett sådant. Du är son i huset, fastslog en gång Malins mamma – oavsett vem du lever med. I sommar har jag träffat Ragnas föräldrar. Ju fler bra människor som finns i livet, desto bättre.

När spädbarn badar är det möjligen stressigt för omgivningen. Huvudpersonen är djupt inne i sin lek. Snart nog vill barnet, enligt både empiri och Russel, styra sitt eget liv. Att bygga upp sin styrka och skaffa sig en kappsäck med pengar underlättar. Det visste förstås den 36–åriga, deltidsarbetande sekreteraren Astrid.

Björn Natthiko Lindeblad lär oss inställningen att man alltid ska utgå från att man kan ha fel. Jag har fel mest hela tiden. Så jag slutar tro och nöjer mig med varats olidliga lätthet.