Vesta in duplo

En av favoritbyggnaderna på Forum Romanum är det lilla runda templet till gudinnan Vestas ära. Alldeles runt och gulligt ligger det där och påminner om en särskild aspekt på antikens historia.

Nämligen att kvinnorna, åtminstone kvinnor ur de privilegierade samhällsskicket, hade det bättre i Rom än på andra håll runt medelhavet och annorstädes. Exempelvis kunde de uppbära för staten viktiga ämbeten.

Vestatemplet hade en öppning i taket för röken från den eviga elden (nedan) och den runda formen anses gå ha sitt ursprung i den runda hydda som någon gång i den romerska forntiden, kanske till och med så långt tillbaka som under etruskisk tid, tjänat som ursprunglig helgedom.

Idag ser man den del av rundbyggnaden som restaurerades på 1930-talet på ett original från 200-talet men platsen alltså äldre än så.

Den ursprungliga byggnaden låg avskärmad från gatan av en mur. Bredvid ligger resterna av prästinnornas boningshus – på sin tid en ansenlig byggnad med innergård, privata rum, kontor, badanläggning, och plats för slavar.

 

 

Vesta var eldens gudinna och elden förknippades både med hemmets trygga härd samt med olika symbolhandlingar i templen generellt och hade därför en mycket viktig roll i stadens, imperiets, ceremoniella liv.

Elden fick aldrig slockna eftersom den symboliserade Roms fortlevnad och detta övervakades noga av Vestas prästinnor. Hela företeelsen handlade om imperiets fortlevnad.

Möjligen hämtade den brittiska mytbildningen inspiration härifrån i profetian som spår att om korparna lämnar Towern faller imperiet. Britterna är handfasta – de har klippt vingarna på korparna. Men även Vestas prästinnor blev vingklippta under en stor del av sina liv.

Vestalerna, som de kallades, utvaldes bland flickor inom Roms överklass när de var mellan sex och tio år gamla. De levde därefter trettio år av sina liv i detta hus. Som framgår av beskrivningen ovan hade de en privilegierad men också reglerad tillvaro.

En vestals tjänstgöring bestod först av 10 års utbildning följt av tio års formell tjänstgöring och avslutades av tio års undervisning av nya vestaler. Först därefter kunde de återgå till privatlivet.

Om en vestal innan dessa tre decennier hade passerat ”glömde” sitt kyskhetslöfte straffades hon hårt – hon skulle då begravas levande. Men efter 30 år kunde de alltså lämna tjänsten och gifta sig.

Prästinnorna var högt aktade, de satt på hedersplats vid teaterföreställningar och fester och levde mycket gott på statens bekostnad.

Förutom att i templet vakta och vårda den heliga elden som brann dag och natt vakade de över olika heliga föremål som bara de själva fick se. Dessutom fullgjorde de andra religiösa funktioner och deltog i offentliga ceremonier. De hade rätt att benåda brottslingar, och det var belagt med dödsstraff att förolämpa en vestal.

 

 

Det är intressant att studera dessa prästinnor även om källmaterialet är magert. Det finns några artiklar i historiska tidskrifter (de gamla vanliga) och uppslagsverken. Det tycks som kejsaren Theodosius I år 391 lät släcka den eviga elden i Vestatemplet och förbjöd vestalerna att fortsätta sin verksamhet. Varför? Jag vet inte.

Jag får väl leta rätt på en bok i ämnet.

Rederiet som sköter trafiken till Göteborgs södra skärgård, Styrsöbolaget, har haft två båtar med namnet Vesta. Jag har åkt med såväl den nya som den gamla många gånger.

Ofta har jag undrat vem som namngav och varför denne någon valde den gamla romerska solgudens namn. Jag har också undrat vad som hände med Vesta 1, båten som såldes på 70-talet.

Men inte tillräckligt mycket för att ringa Styrsöbolaget och fråga.

 

Vesta

 

Solen lyser och vi med den. Inte bara romarna dyrkade solen. Tintin utnyttjar tron framgångsrikt i Solens Tempel, solen hade ocksp en central roll hos de forntida inkafolken och inte minst solguden Ra har fortsatt kittla vår kulturhistoria.

På 00-talet har en asteroid döpts till Vesta. Det kanske inte är så konstigt, himlafenomen har ända sedan antiken döpts efter gudar.  Det har kanske alltid varit så i mänsklighetens historia att transport är en förutsättning för fortlevnad.

Som en konsekvens därav: för att transport (eller kanske passar orden logistik, infrastruktur eller civilisation bättre) ska utvecklas eller genomföras måste också begreppen tro och hopp föreligga.

Jag tror på det vi gör därför gör jag det. Det är möjligt att ta mig dit alltså försöker jag. Och tvärt om.

Jag har förövrigt för mig att vårt julfirande härrör från den romerska solguden Mithra – en gudom som romarna adopterat från perserna. Eller julfirande – som kristen högtid är det väl Jesus födelse vi talar om. När på året det egentligen skedde och när festen till minne därav äger rum har väl den julianska kalendern respektive vårt hednablotande att göra.

Så mycket att lära sig – så lite tid.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s