Drant, Schlonk och haubits

Det ska bli spännande att se vad Jimmie Åkesson sätter på sig vid Riksdagens högtidliga öppnande i år. Eller?

Förra gången fick han mycket uppmärksamhet för sitt klädval. Det har väl inte undgått någon att han kom i folkdräkt. Törs man hoppas på att han tar steget fullt ut och sätter på sig ett par träskor med kurbitsar på?

Eller passar haubitsar bättre som motiv? (Ledsen).

På en del håll här i Dalarna finns fortfarande uppfattningen att folkdräkten har man på sig hemma i byn. Annars är man att betrakta som ”drant” vilket ungefär betyder sommargäst från företrädelsevis Stockholm som tycker det är fint med folkdräkt och därför gärna på midsommarafton sätter på sig en från en trakt vederbörande inte har någon, eller påfallande vag, anknytning till. 

På västkusten kallar man fenomenet för ”Schlonk” men då avses mer generellt sommargäster.

”Koksfolk” är svärdsjöbornas benämning på människor som går i kyrkan på en vigsel utan att vara bjudna på festen efteråt.

Jag har en Faludräkt. Eller mer korrekt: Stora Kopparbergsdräkt. Upplysningsvis meddelas härmed att det inte är Stora Kopparberg man sjunger om i Köppebävisan.

Min dräkt betyder mycket för mig. Dels eftersom jag är född, uppvuxen och bor i den trakt vars dräkt jag bär och dels eftersom salig mor sydde delar av den men sedan gjorde hennes sjukdom att hon inte kunde fullfölja arbetet.

Ett fullblodsproffs från Norge sydde istället klar den. Både den manliga och kvinnliga varianten är mycket vackra.

En gång i Uppsala hade jag tillfälle att tala med en lärdomsgigant. Att vara professor i nytestamentlig exegetik tillika reservofficer bådar kanske inte för ett helt liberalt synsätt på livet.

Ung, naiv och fördomsfri (nåja) stegade jag raskt fram i min nya stiliga dräkt. Vad tyckte han, lärdomsgiganten, som själv hade rötter i Bjursås? Den annars så hedervärde och vänlige mannen förvånade mig. Han krökte på läpparna och lät förstå att den som gått den lärda vägen ska inte klä ner sig i allmogedräkt. 

Jag slogs av det uppenbara: vi var av olika generationer. Jag ville dock inte tolka det han sa rakt av som uppenbart människoförakt. Han hade gjort en sorts resa, liksom jag själv. Åtminstone hade vi det i hans ögon.

Vi hade nämligen givits en gyllene möjlighet att studera vid universitetet, vi båda, vilket inte vara alla givet i hans generation. Detta är viktigt och därför skulle vi inte på något sätt stå kvar med fötterna i dalamyllan.

Med synen på utbildnings vikt och tyngd kan jag sympatisera. Men från en annan horisont.

Han avslutade samtalet med ett påpekande att det var synd och skam att dagens studenter inte läste Karlfeldt längre, varpå han lämnade mig. Det yttrandet var svårare att förstå. Min kille heter Tranströmer.

(Ett smakprov: Under vårt förtrollande minspel väntar alltid kraniet. Det kommer en dag när de levande och döda byter plats).

—

Vi har alla våra tryggehetszoner, alltså miljöer och sammanhang, vi kan och där vi känner koderna. Familjen, kompisarna, schackföreningen eller jobbet är exempel på trygga miljöer.

Det är jobbigt att gå utanför den zonen. Byta jobb, flytta, prova nytt. Samtidigt är det utanför trygghetszonerna vi lär oss och utvecklas.

I debatter handlar det ofta om att försöka locka ut motståndaren från sin trygghetszon, ut på djupt vatten, över till din egen ringhörna för att du där ska kunna göra processen kort med vederbörande.

Det handlar om retorik och kunskap. Kunskap är makt och retorik en egenskap för att utöva makt.

Fast det är inget mått på hälsa eller begåvning att vara anpassad till ett i grunden sjukt eller dåligt samhälle. Det samhälle den gamle professorn var anpassad till omfattade inte mig. Det gjorde det svårt för oss att samtala till och med om en sådan harmlös sak som min folkdräkt.

Det samma gäller Åkesson. Å andra sidan är det kanske precis så här han resonerar. Han vägrar ju anpassa sig till en liberal uppfattning av vad jämlikhet, tolerans, solidaritet och demokrati innebär.

Han försöker istället locka över motståndarna till sin ringhörna och hans tolkning av dessa termer. Tyvärr verkar han lyckas rätt så bra. Träskorna med haubitsar, förlåt kurbitsar, är kanske inte så långt borta.

Skolorna i Östersund har genomfört ett rollspel: Flykting för en dag.  Jag tycker det verkar vara ett utmärkt sätt att öva sig på att förflytta sig ur sin trygghetzon. Det vore väl något för SD? Jag tänker sno idén och göra något av det i skolan själv.

—

Bilden är den enda jag har på mig själv i dräkt. Den är tagen när mina vänner Darke och Jobs-Mia gifte sig i Leksand. Jag hade hedersuppdraget som bestman. På Tibbleberget togs fotografier denna strålande bröllopsdag.  Darke har rättviksdräkt vilken ser ut som Leksands variant fast utan måsskit på axlarna (som rättvikarna sjäva säger). Mia har Leksands brud-dräkt och hennes tärna Helene Hisvåls (som hon fortfarande hette vid tidpunkten, numera gift Nordhall) har leksandsdräkten för ogift kulla. Jag kan inte det här i detalj.

Men nog kan det vara bra att leva sig in i hur någon annan har det ibland. Att kliva ur sin trygghetszon, lite. Det är så vi växer och utvecklas. Alla kan växa. Såväl Muhammed, Jimmie som jag själv.

Jag tror därför att jag måste utmana mig själv och inom kort lyssna på Di Leva, dricka Gevalia, äta Läkerol och åka till Gävle. Brynäs tittar jag emellertid inte på förrän de möter Leksand i seriespel igen.