Vi pratar ofta, tonåringarna och jag. Det är något gott, dessa samtal. Vad är svaret på frågan? Livet är en bergochdalbana, säger jag aningen klichéartat. Man surfar liksom på en bärande våg, upp och ner, av och på, ut i en oändlighet.
Någonstans väntar något otroligt på att avslöjas. Detta var chefens ord på presskonferensen när NASA sände ut James Webb-teleskopet i världsrymden.
Mina kära små flickor har vuxit upp till unga kvinnor. Det nog så tufft att vara tonåring som det är och inte blir det lättare om man varit med om det värsta: att i unga år förlora sin mamma. Vet ni, berättar jag för dem, mänskligheten skickar då och då ut obemannade farkoster i universum, Voyager 1 och 2 exempelvis, och med på dessa farkoster fanns bland annat Brandenburgkonserterna av Johann Sebastian. Kom får ni höra! Tänk att bland det första nya civilisationer får lära sig om oss är att vi är kapabla att åstadkomma underbart vacker musik, utropar jag i hänförelsens medryckande entusiasm. Se där en lärdom att ta med sig ut i livet! Aliens kanske inte gillar Bach, pappa. För det gör ju inte vi, svarar surmulen tonåring. Alla gillar Bach – de vet bara inte om det än, replikerar jag. Tonåringen blänger till svar. Är tonåringar utomjordingar?
Vi pratar om varför man inte ska framleva sina dagar genom att starrbliga i en telefon. Tanken att det inte är bra, vare sig som individ eller civilisation, att bli beroende av (viss) teknik är inte ny. Ursprunget till dagens klichéer som tabula rasa, ecce homo och carpe diem vittnar om att dylika tankar funnits sedan åtminstone antiken. Jakten på det ursprungliga, föreställningen om den ädle vilden, är återkommande teman i världslitteraturen. Tarzan, Robinson Crusoe och Odyssén kommer i ständigt nya varianter och upplagor. Ändå stirrar vi i skärmar. Fungerar inte systemen är vi rökta. Utan täckning griper frustrationen tag.
Tonåring blir upprörd över att en (konstgjord) ögonfrans hamnat i mitt te. Hur hamnade den där, funderar jag medan jag inväntar normal samtalston och rimlig bedömning av problemet. Finnes månne någon intergalaktisk kundtjänst att tillgå? Tonåringar är ju som nämnts ibland att betrakta som utomjordingar. Jag brukar förövrigt alltid inleda samtal med diverse kundtjänster genom att be dem behandla mig som ett litet barn eftersom jag är humanist. (Och därför i allt väsentligt en lycklig människa, lägger jag med viss skärpa till.) Tydligen är svaret på alla mina problem och frågeställningar oändlig surf. Tonåringar + kundtjänster = sant.
Jag oroar mig över den verklighetsflykt som teknik ofta medför. Smarta (digitala) lösningar kan ha motsatt, i brist på bättre ord: fördummande, effekt. Telefonjävel. Min husgud och Nemesis. Jag funderar på att köpa en vinylspelare, igen. Tänk att åter kunna gå fram till skivsamlingen, låta händerna kärleksfullt smeka över tummade och välkända skivor. Välja en, studera omslaget, försiktigt ta ut den ur sitt fodral, lägga den på spelaren, omsorgsfullt lägga på pickupen och därefter lyssna för att tjugo minuter senare återvända till anläggningen och vända på skivan. Det hela framstår, sett i historiens backspegel, som livskvalitet.
Jag hittade den konstgjorda ögonfransen i mitt te. Allt lugnar sig. Det är en otrolig upptäckt, egentligen. Jag överlämnar den varsamt till dess rättmätiga ägare med orden: varsågod: en ögonfrans med en tuch av earl Grey. Verklig skönhet kommer inifrån, som lord Greystoke sa. Den aktuella tonåringen ger mig en blick som säger att hon inte riktigt ser storheten i det just inträffade miraklet. Bättre oändlig smurf än oändlig surf, säger jag. Va, svarar tonåring. Gargamel, avlutar jag konversationen.
Jag pratar vidare med mina flickor. Ständigt dessa samtal. Man kan inte lägga av på grund av att det värsta hänt. Livet måste levas, den tanken utgör mänsklighetens ursprung. Med på resan har vi humanismen, kärleken och kulturen. En må surfa men varför inte ställa sig på en verklig surfingbräda? (Så som utbildning.) Någonstans väntar något otroligt på att avslöjas. Livet är en bergochdalbana, flickor! Släpp telefonen! Känn kittlet i magen, känn hänryckningen, vinden i håret, glädjen, sorgen, vreden och smärtan! Bara känn! Och lev, för allt i världen, lev!
Så vad är egentligen svaret på frågan? Ja, inte vet jag. Utbildning och kärlek är generellt sett svaret på alla frågor. Annars: 42. Men samtal, kommunikation, är ett gott sällskap på vägen ut i den stora, vida oändligheten.
Musik:
Brandenburgkonsert nr 6, III allegro
Källor:
Danielsson: Handbok för medborgare i universum
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.