Lust, plikt och tvärt om

En medelålders krisande mans (blev det rätt med genitiv-s där?) betraktelser där han diskuterar lust, plikt, fram, bak, då och nu.


Den tjugoandra juli 1976, jag var fem år vid tillfället, skickade far ett vykort till sin pappa, min farfar, i Bodforsen. Han titulerade sin pappa med ”herr”. Vykortet löd:

Hej pappa! Har du fått något regn. Här är det fortfarande lika torrt. I söndags vistades vi på landet hos goda vänner i samband med sista långsimniningen för säsongen i Lindesberg. Nu blir vi hemma ett tag framöver. Anita arbetar en hel del framöver. Personalläget är ganska ansträngt över sommaren. Barnen mår bra. Fredrik har gått i simskola i Roxnäsbadet. Hälsn. Jörgen.

Ett pliktskyldigt vykort från son till far som dels anknyter till ursprunget på en bondgård i Norrland (regn är viktigt) och dels pappas stora intresse bredvid tennis: simning. Jag minns den där simskolan. Där lärde jag mig simma och pappa sken av stolthet. Han gjorde minsann sin faderliga plikt. Säkert hade han lust, också.

Det är lätt att fastna i det förflutna. Som tiden när flickorna var fyra och sex år gamla exempelvis. En tid när jag på fredagar med briljans körde barnen i kundvagn på Ica under lyxhandlingen inför fredagsmyset. När jag hemkommen efter handlingen stängde dörren mot omvärlden och enbart njöt familjelivets lycka. Nog var det en fin tid, nog var jag lycklig då. Nu sitter jag ensam på helgen med nattvakets gnagande oro för tonårsdöttrarnas väl som enda sällskap. Vart flydde du, ljuva småbarnsliv?

Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som glödde. Tranströmers ord passar väl en tidig höstdag. Jag tar sällskap med min yngsta dotter inför hennes första dag på ny skola. Hon är nervös. Det slog mig att det antagligen var sista gången jag fick fullgöra denna faderliga plikt. Lite senare, på väg mot arbetet, skickar jag mitt i steget, mer av lust än av plikt, en kärlekshälsning till någon som också ska påbörja studier. Tänk att jag får slå följe med dem på deras resor. Det är, alltihop, förunderligt märkligt i lust och fägring stor. En känsla värd att försvara.

Det ligger måhända i betraktarens öga, det där med lust och plikt. Ibland vill man, ibland måste man. Det gäller att balansera mellan de två. I lust och fägring stor finns värden att med plikt försvara. Det finns dock andra värden än pliktetik. Att försvara det man har kärt är ofta mer instinkt än plikt, en instinkt som ligger djupt hos de flesta. Det narrativet har Försvarsmaktens PR-avdelning full koll på. Att försvara och hjälpa sina barn, den man älskar eller platsen man bor är något grundläggande. Men för bibehållen lust krävs också något mått av (värn)plikt. Och vice versa.

Ibland dras jag lite skämtsamt in i vänskapligt käbbel om östkusten versus västkusten. Vem vill segla i skogen, som Lövet 2 en gång uttryckte saken. Vem vill åka båt överhuvudtaget, som min bror säger. Men vilken är egentligen framsidan respektive baksidan? Om Nato, oavsett vad man anser om inträdet, är nuet och framtiden måste ju Putin med sin eländiga bakåtsträvande krigshets representera det förflutna. Därmed borde väl kusten vara klar. Väst fram, öst bak. Västerut åker jag av lust österut, om vi har otur, av plikt.

Hur försvarar man förresten något? Det fungerar nog bättre om man vill, har lust, än genom plikt. Opinionsbildaren Elin Wägner ville 1940 att kvinnorna skulle vägra delta om Sverige drogs i andra världskriget. Och inte bara det, hon gick så långt att hon ansåg att kvinnor dessutom skulle vägra låta sig försvaras (gå ner i skyddsrum, bära gasmasker etcetera) eftersom det var ett exempel kallblodigt urval om vem som värd att beskyddas i ett krig män startat. Ett teoretiskt resonemang som nog bleknar i skarpt läge. Låt oss alla utgöra varandras bålverk mot allt lågt och lumpet här i världen.

Hur man än vänder sig har man östkusten bak, som det heter. Oberoende av kön har varje vuxen plikter gentemot sina nära och kära. Och gentemot sig själv. Man bör inte, för att undvika att bli sin egen fiende, alltför mycket fastna i det förflutna eller framleva sina dagar i ständig oro för framtiden. Man bör leva i nuet. Således: flickorna är tonåringar, jag medelålders och livet helt okej.

Många funderingar blir det. Flickorna blir aldrig små igen. Att strida för det man tror på: familjen, värderingar, mark och tillgångar eller rättvisa är en grannlaga sak. Narrativet ligger i betraktarens öga. Jag påminner mig själv om några sanningar: jag kan ha fel, allt jag gör ska vara av sådan karaktär att det går att upphöja till allmän lag, att ingen, eller ytterst få, ska drabbas av konsekvenserna av mina val. Ofta fungerar det. Jag vill leda mina döttrar till plikt och lust, någon till lust och fägring stor. Jag är alltid i början på en mycket stark berättelse som inte är färdig. Förrän den är det.

Skitsnack. Det förflutna ljuger. Inte lärde jag mig simma i Roxnäs. Jag härjade och smet så pappa fick skämmas. Jag fullkomligt avskydde det där. Kallt och eländigt. Men han såg det som sin plikt att lära mig simma. En vacker dag en tid senare, på Styrsö, gick jag ensam ner till Stora bryggan i Halsvik och hoppade i och lärde mig simma på egen hand. För att jag hade lust. Farfar kom nästan aldrig och besökte oss i Falun och det gjorde pappa ledsen. Men han skickade då och då små hälsningar. Småbarnslivet var ingen dans på rosor, när jag verkligen tänker efter. Rusa från jobbet, hämta på förskolan, somna i soffan framför På Spåret med handen i dippen och foten på en pizzakartong, VAB, kaskadspyor och tillsägelser om nedfällda toalock. Och inte vakar jag över flickorna numera ensam, jag njuter det bästa av sällskap. I fredags ordnade jag fredagsmys för någon varefter vi somnade tillsammans i soffan framför en tv-serie. Jag kan inte minnas när det skedde senast. Lycka när den är som bäst.

Någon

Krisande man eller ej, för nostalgikern blir det aldrig bättre. Jag skickar därför ett vykort till mitt framtida jag, denna härliga höstmorgon. Det lyder: jag är lycklig nu. Var det du också.



Relaterade blogginlägg:

Ockhams rakkniv

Ett vykort


Musik:

Baby won’t you please come home

A te o cara

Gör mig lycklig nu


Källor:

Berggren: Landet utanför del 2

Tranströmer: dikten Dagsmeja