Allt är inte guld som glimmar. Vissa saker är ovärderliga. Tiden går. Just nu är den lite ur led men vi får tillsammans hjälpas åt att vrida den rätt, igen.
Vi har just sålt pappas lägenhet. Ett liv är slutligen skingrat för vinden. Vi bytte till och med golv. Eller vi och vi – Amanda. Men någon skatt hittade vi inte. Den betalade vi.
Jag har reparerat pappas guldklocka. Eller jag och jag. Den blev inlämnad till urmakare. Vi fann klockan bland hans osorterade kvarlåtenskap. Klockan var oviktig för honom men viktig för oss. Därför reparerades den. På baksidan står hans namn och ”Kopparbergs läns landsting för lång och trogen tjänst” ingraverat.
På den tiden man snarare än att gravera högg i sten lämnande någon ett hus med en skatt i. Kanske såldes huset medan både säljare och köpare var omedvetna om att huset innehöll en förmögenhet. Så förblev det i 1100 år, tills det som är världens största vikingaskatt påträffades vid gården Spillings på nordöstra Gotland. Fyndet som gjordes 1999 innehöll cirka 76 kilo silver och brons i form av drygt 5 000 mynt och smycken. De flesta av mynten är arabiska, det är den vanligaste mynttypen i vikingatida skattfynd. Det yngsta myntet är från år 870, så innehållet är gammalt. Vid den arkeologiska undersökningen konstaterades att skatterna har funnits i ett hus under tidig vikingatid. Tänk om väggar kunde tala, ändå. Jag fascineras av gamla hus. Till och med när det enda som återstår av dem är en arkeologisk utgrävning. Jag fantiserar om människor, öden och händelser som verkat och inträffat under husens tak. Ibland har man till och med grävt ner skatter under deras golv. Jag ler retsamt åt tanken på alla generationer som framlevt sina liv ovetande om skatten under deras fötter. Idag finns skatten på Gotlands museum.
Det är med visst vemod jag promenerar igenom stan en söndag i början på november. Jag är inbjuden till Odd Fellow Orden som anhörig till pappa, det ska hållas minnesstund för de medlemmar som avlidit under året. Pappa har varit medlem sedan 1960-talet och jag minns när jag som barn fick följa med till våningen ovanpå Handelsbanken. Jag minns trettondagsbalerna på Grand hotell i frack och balklänning som far och mor gick på. Jag festade sönder pappas frack i Uppsala men det gjorde inget – det var bra att den kom till användning, tyckte han. På vägen mot minnesstunden passerar jag två hus: biblioteket och rådhuset. Det första är en kär plats för pappa. I det andra, funderar jag på min väg förbi, har det funnits en Adolphson i nästan tjugo år. Först pappa och sedan jag. Det var här han yttrade de berömda orden ”det är ingen idé att mjölka kon om man spiller ut mjölken i båset”. Jag suckar gråtmild vid minnet och går vidare mot ordenshuset, den gamla prostgården.
Här låg en kungsgård mellan 1630-1663 men kyrkan köpte marken och uppförde huset som prostgård 1666. Huset förstördes under den omfattande stadsbranden 1761 men återuppbyggdes och fick sitt nuvarande utseende. Gårdens köksträdgård låg strax öster om huset i korsningen Trotzgatan och Åsgatan men såldes 1880 till en Maria Kronberg som drev hushållsskola i närheten. Hon omvandlade sedermera trädgården till park och donerade den till staden. Fram till 1955 var pastorsexpeditionen belägen i huset och den sista kyrkoherde som bodde där var Roland Persfjord, en man min familj har en särskild relation till. 1990 hyrde jag Odd Fellows (våningen ovanpå Handelsbanken i Centralpalatset) för en gymnasiefest. Att pappa vågade. 1995 köpte man prostgården och flyttade verksamheten dit. Våningen i centralpalatset är numera ombyggd.
Minnesstunden var fin, varm och värdig med musik, poesi och kafferep. Det hålls generellt sett för få kafferep i världen. Jag bar pappas guldklocka och allting. Många vänliga människor talade gott om både far och mor. Jag tackade för vänligheten som visats oss, återlämnade pappas ordensregalier och kände mig sorgsen över att ytterligare en del av hans liv därmed var avslutat.
Pappa har aldrig frågat om jag eller Viktor velat gå med i någon av hans föreningar. Aldrig har han efterfrågat våra politiska åsikter eller haft synpunkter på våra livsval. Han har aldrig lagt sig i våra liv, bara låtit tiden ha sin gång och förhållit sig efter förmåga till den aktuella samtiden. Den norrländska saktmodigheten personifierad, om än av ett lite äldre snitt.
Nu har vi alltså sålt pappas lägenhet. Ett hem får nya ägare. Tid fogas till tid, nya röster fyller rummen och skatter går förlorade i tidens virvlar. Men inte är allt skingrat. Det finns så mycket att minnas, diskutera och skratta åt. Man får alltid skörda det man sår och den uppväxt jag fått är oskattbar. Nog har vi saker kvar. Viktor tog tillvara det gamla vägguret och jag pappas guldklocka. Det ligger något symboliskt i att vi båda behöll hans klockor. Inte för värdet, som är ringa, allt är inte guld som glimmar.
Vi ruvar, Viktor och jag, på en skatt som vi hoppas ska ärvas av generationer. En trygg uppväxt, en godmodig, jämnmodig, syn på tillvaron och dess utmaningar är guld värd.
Jag sluter ögonen. Visst sitter han fortfarande med oss vid bordet och berättar samma gamla historier samtidigt som han markerar påfyllning i vinglaset. Det har han ju alltid gjort. Tiden, ur led eller inte, är vad den är. Allt vi kan avgöra är hur vi förhåller oss till den.
Musik:
Relaterade blogginlägg
Källor:
historiska.se/Jonas Ström
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.