Roland

Den gångna helgen och ledigheten har, trots att vi alltså inte kom iväg till Rom, gjort mig gott. Påsken och husmåleriet fick tankarna att vandra. Bakåt.

Salig mor var varmt och traditionsbundet religiös. I uppfostran ingick att gå till kyrkan regelbundet och i synnerhet på högtider.

Då jag som barn inte var helt road av gudstjänst, och eftersom salig mor tyckte dels att jag hade viss sångbegåvning och i alla händelser skulle må bra av såväl andlig spis som någon form av musikalisk utbildning, satte hon mig att sjunga i Kristine församlings gosskör, sedermera av praktiska skäl omdöpt till Falu Kristine Goss och Flickkör. 

På så vis förenade hon flera olika nyttoaspekter resonerade hon.

Så kom det sig att min barn- och tidiga ungdom delvis kom att präglas av kantor Mats Åberg, hans fru Margareta och några av deras barn som också sjöng i samma kör.

Samuel och jag är jämngamla och vi sjöng goss-sopran (i eget tycke) så vackert att tårarna trillade ner för den åhörande församlingens fårade kinder.

Samuels äldre bror Erik sjunger jag återkommande med i MDP-kvartetten och nyligen besökte deras yngste bror David MDP-kvartettens jubileumsmiddag. David har gått i pappa Mats fotspår och är kyrkomusiker.

Storasyster Hedvig sjöng I Himmelen på salig mors begravning 1997 i Kristine Kyrka och då var det än fler tårar som föll, inte enbart på grund av det outsägligt sorgliga tillfället.

Jag minns att jag redan som mycket liten på gudstjänsterna mest uppskattade Mats avslutningar vid orgeln, postludium. Jag förstod ju inte då att församlingen var begåvad med en sällsynt kvalificerad och skicklig organist. Jag bara gillade musiken – vi hade inte så mycket musik i vårt hem, tyvärr.

Mats är, enligt Wikipedia, en auktoritet på barockmusik.

Tillsammans med Mats kamperade kyrkoherde Roland Persfjord. De lyckades tillsammans skapa en otvungen men samtidigt högtidlig stämning i kyrkan. För mig som inte var naturligt kyrklig blev det därigenom ändå naturligt att gå dit ibland.

Jag vet ingenting om Roland Persfjords syn på kvinnliga präster, homosexualitet eller hur hans teologi i övrigt såg ut.

Däremot vet jag att jag nuförtiden relativt sällan besöker kyrkan. Det sker nästan uteslutande i samband med när Dotter 2:s kör gör ett framträdande. Även om det alltid är trivsamt, barntillvänt och högtidligt kommer jag på mig själv med att sakna det som Mats och Roland skapade.

Det är väl det där med att vara förälskad i sin egen barndom: det är inte alltid helt lyckat för livet i nutiden.

Salig mor var hursomhelst mycket förtjust i Roland Persfjord som hon ibland ömsint refererade till som Fader Ralf efter den katolske prästen i TV-serien Törnfåglarna.

När salig mor under sitt sista år i livet låg på akademiska sjukhuset körde jag ofta runt henne i rullstolen. Vi åt glass och skojade om att hon låg på sjukhuset och jag vid universitetet. Vi tog oss på våra promenader så upproriskt långt ifrån sjukhusmiljön vi bara vågade.

När vi efter en sådan utflykt återkom till avdelningen mötte vi Roland Persfjord vilken ingen av oss då sett på länge. Han kände omedelbart igen oss och salig mor blev mycket glad. Även om Roland överlevde salig mor med 10 år kändes det där mötet bra och som att någon sorts cirkel var sluten.

En gång svämmade Faluån över så till den milda grad att prästbostaden var hotad. Folkhumorn döpte spektaklet kärleksfullt till…Persfjord. 

Roland Persfjord

Avslutningsvis kom jag och tänka på när jag en gång lagade fiskpinnar till Dotter 1 och hon envist krävde att få veta vad fisken hette. Efter tio svar som alla på olika sätt handlade om att fiskpinnar inte har något namn drog jag till sist till med ett kärnfullt: Roland. 

Ett i eget tycke bra svar då jag för mitt inre såg en koppling till den bibliska berättelsen om Jesus, fisken, brödet och vinet. Dotter 1 såg emellertid föga imponerad ut när hon replikerade:

Jag frågade vad den hette, inte vilket land den kom i från.