bild 163: jag lindar om mitt hjärta

Jag lindar om mitt hjärta. Tänk att ett så trasigt hjärta kan bli så helt. Det trodde jag aldrig.

Tiden går. Tid är det vi har. Tills den runnit ut. Vad är priset för att ge upp sina drömmar och passion?

Högt i tak är ett uttryck för att beskriva en öppen och tillåtande atmosfär. Det innebär frihet att uttrycka sina åsikter, idéer och känslor utan rädsla för negativa konsekvenser. Uttrycket syftar på en miljö där människor känner sig bekväma med att dela med sig av sina tankar och känslor. Golva är ett uttryck för slå ner, slå omkull, knocka, däcka, besegra, överväldiga. Det kan låta negativt men det är det inte. Det är ljuvligt att bli golvad.

En kväll mitt i dystra november infann sig både ett högt tak och bekvämt golv mellan vilka jag plötsligt fann mig placerad av en gigantisk kärlekssmocka. Hurså, kanske någon till äventyrs undrar. Jo, det finns tillfällen när man måste hjälpa modlösheten att avbryta sitt lopp och kärleken sin flykt. MDP fyllde femton år och jag själv några fler vilket firades samma dag genom en konsert i gamla läroverket med efterföljande fest på ståtliga Bergalid. Konserten hölls till förmån för föreningen Kvinnostrejk. Alla människor måste få hjälp att skymta en ny, en fagrare värld.

Säga vad man vill om MDP, men ordna en sjysst fest kan vi. Nya och gamla vänner hade bjudits in till en kväll av sång, mat, dryck, skratt och dans. Till och med döttrarna tittade in på festen en stund och fick lära sig att dansa styrdans. Nu kan man i och för sig tänka sig att orsaken till besöket hängde ihop med att de ville kompensera för ett fåfängt försök att dra det äldsta tricket i boken – och blivit ertappade. Avslöjandets ögonblick inföll när Viktor skulle blanda en Dry Martini. Den teatraliska förvirringen som utbröt hade platsat på Dramatens scen:

Nå, en vattnig gin bidrar måhända till att den aktuella drinkaren inte däckar i förtid. Hursomhelst, Amanda och Viktor gästade MDP med den äran. Tydligen får den som sjunger tenor hyfsat en lägenhet i Stockholms innerstad, hälsar Poliskören. Dags att flytta?

Tänk att det gått över femton år sedan jag ringde runt till några sjungande män för att ordna en trevlig middag. Fritt spelrum rådde för inbillat snille och varierad smak, då som nu. Tiden går och var och en följer med en ytterst liten stund. Ett litet kammarspel på tema krocket hade sannolikt självaste konstapel Säfström uppskattat. Hej, kapsyl i rockslaget.

Det lät i förväg meddelas att man måste vara försiktig med spetsiga klackar på husets ömtåliga golv. Men ingen fara på taket för klackarna befann sig nämligen mestadels just där (i taket, alltså). Till och med spökena vågade sig fram för att smaka på stämningen denna magiska natt.

Två andra döttrar, flickorna Gunnarsson, berättade under ett briljant tal om sin uppväxt i ett hus där manskör återkommande förekommit. Och om den förkärlek till serenader detta medfört. Sagt och gjort: serenad var begärd och måste omedelbart verkställas.

De finns överallt, människorna man inte klarar sig utan. Jenny och Susanne, ja, var börjar man ens? Det finns inte en chans att jag fortfarande hållit på med politik om det inte vore för dem. Som Tranströmer uttrycker det: varje människa är en halvöppen dörr som leder till ett rum för alla. Det finns de som håller på med vantrivsel dag ut och dag in. Kanske drivs de av att göra så lite som möjligt, kanske av hög lön. Kanske har de under jakten på framgång glömt sina drömmar och passion. Jenny och Susanne hör inte till den kategorin. Inte grabbarna i MDP heller. Det är kanske därför jag tycker så mycket om dem, alla.

Efter malören med drajan återhämtade Viktor sig till sist, åtminstone nämnvärt. Jag har återkommande uppfostrat min bror enligt principen att Dry Martini är king of drinks och att en gentleman i sin garderob har minst en ljus och en mörk kostym, en frack, en smoking och en folkdräkt. Han närmar sig fullbordande.

Jag bloggade förra veckan om vikten av att fylla sin tid med lyckliga glimtar från förr. Just när jag tänkte att hela festen i sig var ett sådant ögonblick så klev Hon fram och, med hjälp av Josefin påpassligt gömd bakom en pelare, golvade mig totalt. Nog för att jag i mina dagar skrålat serenader i parti och minut till den som för ögonblicket lyssnade. Men att på det här sättet få en visa sjungen till mig, ja, jag reser mig nog aldrig efter det.

Det är nog sant att vi måste besegra modlösheten och försöka att både ge och ta emot kärlek. Att våga ge sig fullständigt hän är att leva fullt ut. Det gör all skillnad. Det är inte så stor fallhöjd från det höga taket till golvad position. Det finns inga negativa konsekvenser härav, jag blive gärna liggande.

Det finns ingen summa hög nog för att ge upp sina drömmar. Hög lön och ont om tid leder enligt mitt förmenande till ett liv om inte utan så åtminstone med mindre kärlek och passion. Så vill inte jag leva. Jag har mina vänner, döttrar, bror och Amanda. Och så Hon som lindar om mitt hjärta. Det kan behövas för även om det är helt så flödar det.

De dansar däruppe, klarvaket är huset fast klockan är tolv. Då slår det mig plötsligt att taket, mitt tak, är nån annans golv.