daisy ad

Det gäller, beroende på omständigheter, att göra rätt sorts reklam för sig. Hej världen, jag heter Fredrik. Jag har en röst.


Vi måste antingen älska varandra eller dö. Det yttrandet låter onekligen lite märkligt, närmast som något från en eldig frikyrkopastor, men orden är den amerikanske presidenten Lyndon B Johnsons.


Med anledning av mitt förra inlägg: det är dags att sluta sjunga. En personlig era som pågått sedan 1976 är över. Nu är det slut, den sista tonen är tagen. Kaffet är urdrucket. Pjäsen slut. Stäng, det drar.


Det gäller att finna de sällsynta, de ytterst få, tillfällena i livet då man verkligen är lycklig. Stannar man i den känslan blir det sällan fel. Är man olycklig, eller kalla det missnöjd om du vill, lägger man ofta sin röst på fel saker. Som att vara tyst. Eller att leva utan kärlek.

”Morgon mellan fjällen”

Det går att påverka människor. Det är det exempelvis valrörelser handlar om. Runt om i världen röstar människor just nu i stor grad på nationalistiska partier, inte sällan sprungna ur fascism. Det uppstår en rad frågor. Hur är det möjligt? Hur mycket eller lite sprungen ur Förintelsen kan man vara? Vad är det populisterna gör eftersom det går så bra för dem?

I det amerikanska presidentvalet 1964 lanserade Lyndon B Johnson (LBJ):s kampanj en reklamfilm som i efterhand kommit att benämnas ”Daisy ad”. Den anses som den mest framgångsrika reklamen i televisionens historia (möjligen med viss konkurrens från Apples kommersiella reklam inför lanserandet av Macintosh 1984).

Filmen börjar med att en liten flicka plockar prästkragar och räknar bladen. När hon kommer till tio tar en mansröst över som räknar ner till noll varvid skärmen fylls av en explosion och LBJ:s röst: ”detta är insatserna: att skapa en värld där Guds alla barn kan leva eller gå in i skuggorna. Vi måste antingen älska varandra eller dö.” En annan röst avslutar: “rösta på president Johnson den tredje november. För mycket står på spel för att du ska stanna hemma.” Budskapet var tydligt. Motkandidaten Barry Goldwater var en galning som hotade världen. Greppet blev bestående på grund av dess hantering av budskapet – negativt kampanjande var därmed ett faktum.

Den grundläggande idén var att fokusera på känslor. Man började se politiska budskap som en konstform, inte som överförande av information. Genom att tilltala människors känslor och instinkter ville man vinna val. Filmen blev en enorm framgång – tittarna hade aldrig sett något liknande. Visserligen hade negativt kampanjande förekommit i tidigare presidentkampanjer men de hade samtidigt varit rationella, faktabaserade. Men i Daisy blev känslor (främst rädsla) medlet. Greppet var förvisso inte helt nytt, det förekom även under 1920- och 30-talen i Europa, men Daisy var nästa nivå.

Det lyckades. Man behövde i filmen inte påminna tittarna om att Goldwater hade skämtat om att skicka missiler mot Kreml. Eller att han ansåg att USA inte borde frukta krig med Sovjet. Eller att han ville ge militären befogenhet att använda kärnvapen utan presidentens godkännande. Eller att han hade förklarat att atombomben bara var ett vapen bland andra. Det räckte att spela på hotet om ett tredje världskrig. Genom filmens upplägg behövde man inte ens nämna Goldwater. Det räckte med att hitta tittarnas känslor. Det var också viktigt att tittarna inte skulle få för mycket information för att anspelningen på känslor skulle fungera. Atombomber. Tredje världskriget. Rädsla. Rösta (rätt).

Så vad kan vi lära oss av detta? Kanske insikten att lägga sin röst i ett val inte enbart är en rationell handling. Det handlar också om att acceptera en kandidat på ett känslomässigt plan. Ett politiskt val är egentligen inte helt olikt processen att köpa en bil eller ett hus. Det måste kännas rätt. Idag lever vi i den värld av negativt politiskt kampande Daisy banade vägen för. För att övertyga någon, särskilt om politik, måste man väcka känslor. Väljarna motsätter sig inte en kandidat eftersom de ogillar hans eller hennes politik; de motsätter sig politiken eftersom de ogillar kandidaten. Erfarenheten från Daisy är att det är mindre övertygande att att förmedla fakta än att berätta en historia, en upplevelse, en känsla. Som rädsla. Tillhörighet. Överlägsenhet.

Sång på Ica

Utgångspunkten är den något filosofiska tesen att sanning inte är sanning förrän människor tror på den. Människor måste tro på vad kandidaten säger och de kan inte göra det om de inte förstår vad hen säger. De kan heller inte veta vad kandidaten säger om de inte lyssnar på vederbörande och de kommer inte att göra det om hen inte är intressant. Och kandidaten kommer inte vara intressant om det hen säger inte är aktuellt, relevant, genuint och visionärt. Känslor, alltså. Daisy-filmen gjorde känslor till ett mycket kraftfullt vapen i politiska kampanjer med hjälp av teknik som tidigare endast hade tillämpats på att sälja saker.


Enligt min uppfattning kan man inte vara sprungen ur Förintelsen alls. Populisterna är extra duktiga på att paketera sitt budskap med känslor. Vårt ödesdigra bekymmer är dock att nationalism inte är svaret på globala problem. Frågan som LBJ ställde är egentligen evig, han var nog så framsynt den gamle presidenten.

Carols i Kristine kyrka. Foto: Jens Runnberg

Kanske är en människa som lever utan kärlek mer benägen att lyssna på känsloladdade budskap. På ett rent personligt plan kan jag iallafall säga att jag gjort det LBJ frågar sig. Jag har både älskat och dött. Det som återstår är existens. Och möjligen återuppståndelse. Dotter 2 är i alla händelser en nyfunnen bundsförvant i livets stora relationsdrama. Sluta sjunga? Varför det? Du blir ju så glad när du sjunger. Pappa, det finns mycket kärlek. Du har hur många människor som helst omkring dig. Du råkar just nu bara vara lite singel. Nu ska du få ett tips: gör rätt sorts reklam för dig.

Vi har just sjungit cristmas carols tillsammans

Vänligen bortse från mitt förra blogginlägg. Och även det här. Sluta sjunga? Nonsens, jag älskar att sjunga. LBJ for president! Möjligen tar jag en paus från sjungandet för att följa en ny väg. Jag finner hursomhelst mina lyckliga stunder j här och nu. Bloggen må vara min marknadsföring. Den är inte negativ för ämnet är, om någon till äventyrs skulle undra, kärlek.

Jag har en röst och den använder jag, tacksam för möjligheten.



Relaterade blogginlägg

Checkers

Härlig är jorden


Musik:

Nu tändas en stund på jorden

Lauridsen: magnum mysterium


Källor:

Daisy ad

Harari 21 tankar om det 21:a århundradet

Robert Mann: Daisy, LBJ, Barry Goldwater och reklamen som förändrade amerikansk politik (2011).

bild 129: härlig är jorden

Döttrar, undervisning och sång. Kärlek. Passion. Det är företeelser som räknas. Men det är en annan sak hur man känner. Hur mycket stryk kan man ta och ändå fortsätta framåt?


Jorden är bra härlig, ändå. Iallafall livet på den. Känner du inte? Man måste förstå inramningen, sammanhanget, för att förstå känslan. Det gäller för all form av utbildning. Och för kärlek.


Anna Maria Lenngren har skrivit en dikt som jag gillar titeln på mer än själva innehållet (som är en aning daterat). Dikten heter Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon. Nå, jag har en dotter, faktiskt två, och jag är i stort sett allt de har att ty sig till här i livet. Det är inte mycket att hänga i granen, tänker jag ibland.


Jag har i min yrkesroll alltid strävat efter att eleverna ska lära sig att använda fakta, förhålla sig, gå från insamling av adekvat information till att kunna formulera en ståndpunkt. Tänkandet är det viktiga. Jag tänker alltså är jag till. Vad kan man göra för att tänka bättre? Jag försöker främja kritiskt, självständigt tänkande, göra källkritik till något självklart, ingjuta mod att våga se igenom lögner och ifrågasätta övertygelser. Motfrågan blir ofta på vad som än undras: vad tror du själv?

Här finns filmer från årets bästa skridskodag

Det är verkligen underbart att sjunga. Sång är ren och skär kärlek. Körsången har varit närvarande i hela mitt liv. Från början sjöng jag i Kristine kyrkas barnkörer och ungdomskör. Ett tag, under de de känsliga tonåren, retades jag av mina skolkamrater och kallades för Jesus och sånt, så jag tog ett uppehåll. Någon Jesus har jag ju aldrig varit. Men under gymnasietiden återvände jag till Mats och Margareta Åbergs trygga famn och ungdomskören hade sin egen uppvaktning när jag tog studenten.

En gång under min militärtjänstgöring skulle det hållas ”corum”, alltså gudstjänst, i fält. En gammal tradition, tydligen. Två av grabbarna i plutonen hade gått i musikklass och jag kunde haka på dem hyfsat när vi tre ensamma mitt bland tälten inför hundratalet personer avslutade med psalmen ”härlig är jorden”. Det var tyst efteråt, någon torkade hastigt bort en tår.

Man måste nog förstå inramningen för att förstå känslan. Så himla vackert sjöng vi inte. Rent visserligen, men knappast mer. Men där och då fick sången en känslosam effekt. Soldaterna var långt hemifrån, de var trötta och smutsiga och det var kallt. Och så sjunger några hyfsat stämningsfullt en vacker psalm. Det karga befälet, som annars alltid mest gapade, skrek och betedde sig, undslapp sig ett omdöme värdigt en kung, som det kändes: ”Adolphson, du må vara en oduglig soldat men jäklar, det där var fint det!”

I Uppsala sjöng jag både här och där men aldrig i en organiserad kör. Åter i Falun provade jag både Falu kvartettsångare och Kammarkören innan jag återvände till Kristine kyrkokör. Ja, och så startade jag ju en egen liten kör också: MDP.

På senare tid har sångarglädjen falnat lite. Jag och Malin delade intresset för körsång. Varje repetition innebär numera en påminnelse om henne. Det är ofta jobbigt att stå i kören utan att se henne i sopranstämman. Ändå sjunger jag vidare. På något sätt gör jag väl det så länge rösten bär. Till exempel på en lokal karaokescen, nyligen. Man måste bjuda på sig själv i alla lägen. Passion, kärlek och allt det där.

Sång. (Endast) slipsen skvallrar om att det var några år sedan

Mina kära döttrar har det tufft. Tonåringens ofta tunga liv blandat med en sorgtyngd ryggsäck ger en jobbig tid. Jag ger råd, nämner för dem att det är jobbigt att drunkna i känslor. Men alternativet, att skjuta undan dem, är värre. Det föder ofta okritiska, rädda individer som lätt blir offer i samhället. Stop the steal.

Jag lutar huvudet i händerna. Torkar hastigt bort en tår. Hur ska en ensam pappa göra, egentligen. Plötsligt är det mina kära döttrar som agerar rådsherrar. ”Du kan ju alltid skära dig lite, pappa, när det känns tungt.” Humor. I ett allvarligt läge är det i slutändan vad vi alla har att ta till. Jag ler för mig själv. Tänker på fars gamla mantra att jag tar ingen kritik nu, kom igen när de är vuxna.

Jag plockar ibland fram Rocky. Mannen har ett budskap till döttrarna, eleverna och mig själv:

The world ain’t all sunshine and rainbows. It’s a very mean and nasty place, and I don’t care how tough you are… it will beat you to your knees and keep you there if you let it. You, me or nobody is gonna hit as hard as life. But it ain’t about how hard you hit. It’s about how hard you can get hit… and keep moving forward. How much you can take and keep moving forward. That’s how winning is done! If you know what you’re worth, go and get what you’re worth. But you gotta be willing to take the hits, and not pointing fingers… saying you ain’t where you wanna be because of him or her or anybody! Cowards do that, and that ain’t you! You’re better than that! I’m always gonna love you no matter what. No matter what happens. You’re my son and you’re my blood. You’re the best thing in my life. But until you start believing in yourself, you ain’t gonna have a life.


Jag försöker locka fram passionen i både politiken, i undervisningen och i familjen. Jag misslyckas oftare än jag lyckas. Inramningen för händelsen avgör känslan. Förstår man känslan förstår man sammanhanget. Känner man inget förstår man inte.


Jorden är bra härlig ändå. Där finns kärlek att ge. Och att få. Villkorslös till döttrarna, vännerna och till den som vill ha den. Passion till utbildning, vänskap och livet som det ter sig. Men det spelar ingen roll. För kärlek är inget man får – det är något man måste vara öppen för. Precis som med utbildning. Men pass på. Plötsligt står det någon där, redo att ge en kram. Jag tänker för mig själv att känner man inramningen känner man helheten. Och inramningen är ofta vacker och stämningsfull.

Nobelfesten 2011

Döttrar, undervisning och sång. Kärlek. Passion. Det är företeelser som räknas. Men det är en annan sak hur man känner. Jag fortsätter framåt.



Relaterade blogginlägg:

Mannen i svepeduken

Musik:

Danielsson: Schysst och populär

Armstrong: what a wonderful world

Bowie: life on mars

The real group: härlig är jorden


Källor:

Wikforss: Alternativa fakta om kunskapen och dess fiender

Descartes

Rocky Balboa

bild 125: dies irae

Ett skepp kommer lastat.

Jag sitter, när dessa rader skrivs, i köket i huset på Styrsö. Allt är tyst, förutom vindens tag om husknuten blandat med det avlägsna smattret från försvarsmaktens övningar. Ett fartyg ligger på redden. Borta är stojet och skratten från sommarens badande människor. Barnen sover. Kaffet ryker ur muggen. Tankarna far. Oj, vad jag tänker och processar. Stirrar, som Viktor kallar det. Slutsatsen levereras redan nu: jag är briljant.


Kom ihåg att du är dödlig. Tusen gånger har jag använt detta citat. Men är det rimligt att begrunda vår dödlighet hela tiden? Är inte en viktigare fråga att fundera över vad jag består av? Vad som är min essens här och nu?


Får jag feeling och vill gå upp och hålla tal så hindra mig. Det vad var vad jag, lagom storstilat, lät meddela Mange strax innan vi häromveckan besökte V-dala nation som höll middag för föredettingar.


Dies irae är latin och betyder vredens dag. Det är en förekommande del i den kyrkliga (katolska) dödsmässan (Requiem). Jag sjunger den satsen, och andra, i Mozarts Requiem. (Kom gärna och lyssna.) Varannan dag är en vredens dag i mitt liv. Varannan klättrar jag på väggen. Eller, rättare, tittar på väggen bekvämt tillbakalutad i min fåtölj. Jag flyttar blicken. Stirrar, måhända. Växlar krokus, förlåt, fokus, iakttar min hibiskus. Det är meditativt. Den är så grön och fin. Magnifik, faktiskt. Ett tag trodde jag att den skulle dö. Men det gjorde den inte. Inte än, iallafall. Vi är ett, min hibiskus och jag.


Magnifik

Ingen står väl ut någon längre stund tillsammans med någon med stukad självkänsla. Man måste nog älska sig själv för att bli ett bra sällskap. Konsten att hitta en vän är att inte ens försöka. Jodå, nog vet jag allt det där. Och det är heller inte problemet. Jag är inte besviken på livet. Jag är en bra far, begåvad lärare, duktig körsångare, en god vän och en rätt kul person (för det mesta). Jag är stolt över hur jag burit och klarat familjen sedan Malin blev sjuk och dog. Jag stod fast i eländets stund – och jag står ännu. Jag bär min livshistoria med stolthet. Jag är intresserad av människor och gillar att lyssna. Jag ser alltid den jag har framför mig.

Det är alltså inte självbilden som är problemet. (Eller det kanske det är, men att den är för uppblåst. Det får bli ett annan blogginlägg,) Mitt problem innebär något annat. Det handlar om den ohyggliga känslan av att stå i skuld. Skulden av att vara den som överlevde, klarade sig, den som fortfarande har lyxen av att som enda problem hantera allehanda dagliga i-landsproblem. Skulden som tillkommer den som saknar någon som lämnat på samma gång som hen saknar någon som ännu inte kommit.

Varannandagsvreden lägger sig alltid relativt snart. Men kampen består. Kampen för att tina upp isen i hjärtat. Isen som kommer av att jag inte känt värme på väldigt länge. Insikten att jag måste lyssna till mina känslor, tillåta mig att bli lite kär varje dag och samtidigt stå ut med känslan av att inte veta något om framtiden men att duga ändå.

Det där blev måhända komplicerat. Kanske handlar det om svårigheten det innebär att skiljas. Att skiljas är förvisso att dö en smula. Samtidigt: är det slut så är det slut. Hon lämnade mig. Jag lämnade henne. Det är över. Jag finner mig lämnad (men inte övergiven!) med mer eller mindre angenäma minnen. Icke desto mindre är det slut. Det ges inget utrymme för velande. Livet vissnar ibland men dör inte. Man återhämtar sig, trots vanskötsel, ytterligare en liten tid. Så som min hibiskus. Den magnifika. Den briljanta.


Mange hann inte. När det blev dags för en hyfsvisa for jag upp som skjuten ur en kanon. Bryskt avvisad lommade jag snart tillbaka till min plats. Nej hyfsvisor, sådant håller vi inte på med längre. Nehej. Så kom ögonblicket. Talarstolen var min. Vi la in dig när vi hade en längre paus i schemat. V-dala känner mig.

Jag kom (äntligen) ner från scenen, sjönk ner på stolen. Henrik nickade glatt åt mig: lysande Fredrik. Petra skrattade åt mig. Fast ett glatt, vänligt skratt. Ett skratt från förr. Och så Mange. Min bäste vän. Han tittade på mig varvid han yttrade Du är tillbaka. Om du visste hur länge jag väntat på det där. På vad, undrade jag. Du ska inte hålla på och förbereda tal med logos, patos och skit. Du ska få feeling och bara köra. Då är du briljant.


Dies irae, vredens dag, syftar måhända på hur arg man kan bli över orättvisan i ett dödsfall. Eller över att skiljas. Men där finns också hopp och framtidstro. Det gör det alltid. Lyssna på musiken så får du se.

Briljans

Jodå, jag känner nog till att jag är dödlig. Döden ler åt oss alla, allt man kan göra är att le tillbaka, för att citera Gladiatorn.

Jag hoppas och tror att jag består av kärlek, glädje, harmoni – och lite briljans. Det är vad jag behöver påminnas om i det fall jag nödvändigtvis måste påminnas om något. Och kanske är det som Marcus Aurelius lär ha sagt: man får acceptera döden i en glad anda som upplösningen av de element av vilka varje varelse är sammansatt. Död är jag alltså först när jag förlorat min briljans.


Jag blickar ut genom köksfönstret. Ett fartyg ligger på redden. Av döma av läget väntar den på last och uppdrag att ta till någon avlägsen destination på andra sidan haven. Lite som jag, ungefär. Nog är vi väl lite smått briljanta, både fartyget och jag?

Briljans klockan 07.52 den 30/10 2022

Ett skepp kommer lastat. Snart är det försvunnet i fjärran på sin väg mot mål där nya vänner och erfarenheter väntar.


Musik:

Mozart: dies irae

Verdi: dies irae

Bo Kaspers orkester: hon är så söt


Källor:

Wikipedia

Samtal med vänner

Strindberg: Tjänstekvinnans son

Gladiator (film)

pekoral

Att skiljas är att dö en smula. Att älska är att leva fullt ut i varje ögonblick.


Någon, faktiskt en vän som säger sig läsa nästan allt jag skriver, antydde nyligen att jag i mina texter inte sällan snuddar vid pekoralens gräns. Åh, jag vet käre vän, jag vet.

Pekoral kommer från från latinets ord för boskap (pecus) och är en benämning på en text som är seriöst menad men som genom författarens oförmåga istället oavsiktligt blir komisk eller löjlig. Skämskudde, för att uttrycka sig folkligt. Det har sagts att utmärkande för en pekoralist är att bekräftelsebehovet är större än förmågan och förmågan lägre än ambitionen. Min väns påstående får nog därför anses riktigt och jag kan således utan självömkan och med fast blick fastslå att jag är de bloggade pekoralens stormästare. Alltid något att ta med sig in i evigheten den gång jag lägger näsan i vädret.

Ljuset i tunneln. Livet är måhända en lång korridor med stängda dörrar. Vågar man öppna dem?

Vem är jag? Utöver en bloggande pekoralist, alltså. Jag vet inte. En medveten varelse på planen Tellus, kanske. En varelse som, vågar jag isåfall påstå, kontinuerligt försöker utveckla sitt medvetande. Det mesta i den vägen handlar tyvärr om politik och ekonomi – sällan om våra behov som medvetna människor. Världen är påtagligt mer intresserad av att jag svarar på mail så snart som möjligt än av att höra hur mina degar smakar omvandlade till nygräddade bröd. Snacka om surdeg (förlåt). Detta innebär att jag mailar medan jag äter mackor och den livsstilen tycks medföra att jag på sikt förlorar förmågan att uppmärksamma de små detaljerna. Som att fullt ut njuta av den underbara smaken av nygräddat bröd. Världen pressar mig att återkommande se över mitt pensionssparande när jag istället borde reflektera över min medkänsla.

Det här låter kanske mer än lovligt som den bittre pekoralistens hemmasnickrade betraktelse. Men funderar man på det så nog påminner den moderna människan om andra av planetens tama djur. Boskap, alltså. Pecus. Kanske är hela mänskligheten i grund och botten inget annat än ett stort pekoral. Jag menar, vi har ju avlat fram kor som visserligen ger enorma mängder mjölk men som också är underlägsna sina förfäder. De är mindre och nyfikna, påhittiga och viga än dessa. Och låt oss inte ens börja diskutera kycklingindustrin.

Man kan visserligen konstatera att vi människor stundligen och dagligen producerar en enorm mängd fantastiska ting. Ändå tycks vi, vid en jämförelse med våra forntida förfäder, förlorat många av våra sinnens förmågor. Detta stör mig och jag funderar ofta över hur man når sin fulla mänskliga potential. Kanske måste man någon gång falla hårt för att vakna upp. Falla, både som individ och kollektiv. Jag har gjort det. Liksom mänskligheten.


Den som falla. Den som falla stiga opp, i den andres armar. Bortom bergen finns ett svar bara två kan finna. Den som falla.

Allt som funnits finns än kvar, kärleken förbarmar. Nedan månen finns ett svar, bara två kan finna. Den som falla.

Den som falla stiga opp, i den andres armar. Bortom bergen finns ett svar, bara två kan finna. Den som falla.


Tut, tut. Ljuset i tunneln är ett tåg. Glaset är halvfullt. Jag väljer livet. Med en positiv attityd slår man skiten med häpnad. Jag suckar när jag fylld av självförakt inser att mitt problem alltid har varit att jag bekymrar mig (för) mycket över vad människor runt mig ska tycka. Om vad? Om vad som helst. Om allt eller inget.

Slutsatsen är egentligen tämligen enkel. Jag är inte stark nog att klara av världen som den är, jag klarar inte att hantera alla känslor ensam. Så jag tar till pekoralen när jag rider till storms. Men det är faktiskt okej att hysa flera motstridiga känslor samtidigt, att inte kunna förstå eller ha förmågan att uttrycka alla underbara, eländiga eller ologiska saker. Som någon sa: vetenskap hjälper oss att förstå hur vi ska leva längre medan känslor förklarar varför.

Så jag fyller mitt liv med pekoral. Låter dessa stå som spön i backen. Omfamnar och hyllar dem, upphöjer dem till allmän lag. Jag lever i nuet för i morgon kan jag få en cancerdiagnos. Hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge. Alla ligger vi i rännstenen men somliga av oss tittar på stjärnorna. Man är aldrig längre än ett hjärtslag från döden. Jag njuter av stundens ingivelse, intressanta samtal och städar i morgon. Jag älskar och sörjer på samma gång. Jag sluter ögat som stirrar mot svärtan, äter en semla och begrundar devisen att man aldrig kan få tillbaka en förlorad kalori.

Jag ska bättra mig. Snart. I morgon, kanske. Först blir det lite musik. Det enda jag beklagar här i livet är att jag inte kan få uppleva Jussi live. Om något vore absolut skönhet vore det en konsert med honom.

Hedonist vs pekoralist

Jag begrundar till sist en del ur Björn Natthiko Lindeblads vackra hälsning inför sin bortgång samt några kända ord från Tage.

Släpp taget, eller åtminstone håll löst och ledigt, i allt som inte överlever döden. Se till att kapitalet på den karmiska minnesbanken är, i huvudsak, ljust och lätt att leva, och dö, med.

Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande. Det kan vara tungt men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen ökar man världens elände.

Det är sant som det är sagt: att skiljas är att dö en smula, att älska är att leva fullt ut i varje ögonblick.


Källor:

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Wikipedia

Den som falla (musik)


Relaterade blogginlägg:

Mellon

En semmelman

Et in arcadia ego


övrigt;

Jussi sjunger Tosca

Bild 109 – 1-0-0-1-0

Daniel Eggertz. Vännen, poeten, jägaren, filantropen, kamraten. Hjälten. Varför denna tillsynes opåkallade hyllning av en slumpvis utvald falubo? Det kräver sin förklaring.

Det var dagarna innan jul illa ställt i det Adolphsonska hemmet. ”Fritids”politikerns, lärarens och den ensamstående förälderns resande tillvaro gjorde allt sammantaget att såväl juldagens middag som julgran saknades. Båda dessa är viktiga och goda råd befanns dyra. Barnen Adolphson som tagna ur en scen av Dickens med blanka ögon och röda kinder. Det gör inget pappa. Det räcker att vi är tillsammans. Minnet av barndomens lyckliga jular skavde tillsammans med alla fina år med Malin. Kvalen rev mitt inre. Vilken usel förälder jag är.


Ett noll noll ett noll
vi måste värna om vänskap
undvika bråk.
Ett noll noll ett noll
vi måste tala samma språk.
Ett noll noll ett noll
ta min invit och min utsträckta hand.
Ett noll noll ett noll
vi måste kunna förstå varann.


Är ni släkt med Edvin Adolphson? Se där en vanligare fråga till mina föräldrar än till mig. Om skådespelaren Edvin var okänd för min generation var under 80-talet en vanligare undran hur det var med släktskapet till ena halvan av duon Adolphson&Falk. Det är iallafall inte du som sjunger. Mor trodde att dessa min tidiga ungdoms idoler var ett hittepå-band bestående av mig och Tage. Rätt fint tänkt, ändå.


Vad är det som styr våra liv? Att vi blir som vi blir, valen vi gör, känslorna vi känner. Hur våra liv gestaltar sig. Det rör sig om biologi förstås, om sociala och ekonomiska förhållanden, arv, miljö, och, faktiskt, kemi. Kanske styrs vi enbart av algoritmer.

I stort sätt alla känner väl till begreppet algoritmer. Det är i allt högre grad (bara) sådana som styr våra digitala liv. Och digitalt lever alla i den gyllene delen av världen – från vaggan till graven. Algoritmer är en matematisk term som egentligen är ett finare ord för en lista med digitala instruktioner, en detaljerad följd av matematiska kommandon för att utföra en uppgift. I mitt lilla huvud är det en samling arabiska siffror, ettor och nollor.

Om ursprunget till de arabiska siffrorna, utöver att de inte är arabiska, är inte mycket känt. Araberna fick dem från hinduerna som antingen själva uppfann dem eller stal dem från Kina. Araberna fattade hursomhelst grejen och anpassade (sig till) dessa. En viktig person i sammanhanget är Abu Jafar Muhammed ibn Musa al-Khwaismi. Han skrev på 800-talet en bok om det nya siffersystemet som spreds till Spanien och sedan vidare till övriga Europa. Det nya systemet var överlägset det gamla romerska räknesättet. I översättningar till latin förändrades/förvanskades med tiden författarens namn från al-Khwaismi till tidigare versioner av ordet som vi idag uttalar algoritm.


Jag är gjord med precision
Jag är perfekt i minsta del
Varje kugghjul snurrar runt som kugghjul ska
En aldrig svikande funktion
Jag har aldrig gjort ett fel
Jag har den fullkomlighet som människan borde ha
Men händerna som styr mig
Visar prov på fumlighet
Och jag blir skrämd av dessa människor
Och deras ofullkomlighet
Och jag undrar vad som händer
Med dom råd jag lämnar ut


Notera handväskan

Bilden föreställer undertecknad en jul i slutet på 1970-talet. Jag är mitt i ännu ett framträdande som Agneta i ABBA för den som för stunden orkade lyssna. Eftersom de flesta av mina jämnåriga killkompisar föredrog fotboll (eller motsvarande) bestod publiken oftast av mor. Nu, när ABBA gjort comeback, har några existentiella frågor flutit upp till ytan. Varför blev jag inte artist som jag en gång drömde? Vad var det som avgjorde att min framtida håg skulle komma att stå till lärarkallet och politiken? Det kan man inte så noga veta. Det man däremot med säkerhet kan säga är att det alltid varit viktigare för mig att uppträda än att skaffa julgran i tid.

Det finns förstås beröringspunkter mellan algoritmer och mänskligt liv. Det är ju hela poängen, egentligen. En maskin vet exakt varför den existerar och hur den löser en uppgift. Själv har jag inte en aning. Det har jag aldrig haft. Varje dag grubblar jag över den perfekta lektionen, den ensamma föräldrarollen, politiken och sången, över sorgen, kärleken och glädjen.

Algoritmer jämförs ibland med recept som beskriver i vilken ordning ingredienser ska föras samman och hur de ska hanteras för att uppnå ett resultat. Om vi tar metaforen vidare bestämmer de olika valen som görs vilken kaka det i slutänden blir. Valen avgörs av en rad omständigheter. Vilka omständigheter som ska leda till vilka val är det som beskrivs i en algoritm. Genom denna metafor kanske likheterna med mänskligt liv inte är så långsökta. Det är bara det att vi, till skillnad mot algoritmer, inte kan förutse konsekvenserna av våra val.


Edvin och ABBA har jag ingen relation till. Adolphson&Falk händer det att jag lyssnar på men aldrig Mer Jul (merjulmageddon). Jag tror hursomhelst inte jag förändrats så mycket under åren. Jag är fortfarande den lille gossen i gyllene skor och handväska som gillar att uppträda.

Förra året vid den här tiden bestämde jag mig för att det var dags att ta mig ur det sinnestillstånd jag fastnat i. Malin ville det, flickorna ville det, jag ville det. Och jag vågar säga att jag lyckats. Jag är på en bra plats i livet.

Året har varit bra. Styrsö är åter mitt Alma mater. Det går bra i skolan. Partiet, för att i resonemanget smyga in en tvåa bland alla ettor och nollor, har placerat mig bakom den förträffliga Susanne på kommunlistan inför valet, och jag älskar livet. Det finns nu bara en sak kvar att göra innan allt är fullbordat: skriva en debattartikel tillsammans med Tobias eller Christer Falk. Om inte annat för att få underteckna den med våra efternamn. Kanske kunde den lyda:

Du är mitt ständiga stöd
i varje med- och motgång.
Du sätter gränser och ger mig riktning
och mod att gå.


Jag ber att få tillönska var och en en god jul och gott nytt år! I synnerhet Daniel Eggertz med familj vilka förbarmade sig över mig och försåg mig med både en lokal älgstek till juldagen och dito julgran. Genom en för egen hand fälld gran och för annans bössa fälld älg, båda på Eggertzska Morbygden, förvandlades den usla planeringen inför jul till ett spännande äventyr och framtida goda minnen.

Jag är lycklig, igen. Barnen skrattar, igen. Det är egentligen allt som räknas.

Tack, Dana!

Relaterade blogginlägg:

okärt barn

The Blodkorvers


Källor:

Crosby: Att mäta verkligheten. Europa 1250-1600.

Adolphson & Falk: 1-0-0-1-0

Adolphson & Falk: Mr Jones’ maskin

Ur.se


Länkar

1-0-0-1-0

Mr Jones’ maskin

bild 93 – hästkrafter

Allt kommer och går. Den tekniska nivån utvecklas men mentaliteten hos oss människor förändrar sig mer långsamt.


Dalregementet flyttades 1908 från Romehed till Falun. Jag är inte närmare insatt i regementets historia från den här tiden men kan tänka mig att mycket, då som inför dess nu stundande återkomst, handlade om logistik. Var ska soldaterna bo, hur servar vi fordonen, var ska hästarna bada? Och hur mår sibirienfångarna?

Vänta lite nu. Sa han hästarna? Sibirien?


Efter första världskriget engagerade de så kallade sibirienfångsrnas öde både i Sverige och övriga Europa. En av Sveriges mer kända historiska doldisar, Elsa Brändström (1888-1948) var engagerad i frågan. Det hela handlade om hur krigsfångar från kriget behandlades i ryska läger och Elsas engagemang var måhända inte konstigt då hon var född i Ryssland. Hennes insatser gav henne hursomhelst smeknamnet ”Sibiriens ängel” och renommé långt utanför Sveriges gränser. Även i Falun engagerade frågan som diskuterades i Stadsfullmäktige:

I enlighet med därom av Drätselkammaren i avgivet utlåtande gjord hemställan beslöto Fullmäktige uppå proposition att bifalla den av Musikdirektören Joel Olsson gjord ansökning om befrielse från erläggande av nöjesskatt för en av Dalregementets och Hälsinge regementes musikkårer den 4:e december 1920 konsert för Sibirienfångarne.

Perspektiven är intressanta. Musikkåren vid Dalregementet samlar in pengar till förmån för krigsfångar i läger som var föregångare till Gulag.

Strandbaden, Falun. Foto från Svante Nyberg

Bilden nedan föreställer civila och militära falubor på 1930-talet. Regementet ägde mark vid Runn, vid något som kallades Strandbaden, belägen vid Hälsinggårdsbryggorna in mot stan (bild ovan). Platsen utnyttjades för vård av hästar och soldater.


Hur får jag nu ihop det här? Ja, kanske genom påståendet att när regementet snart är åter här i staden så kan soldaten tvaga sin lekamen genom att nyttja antingen hästkraft eller apostlahäst för att bege sig till det nya badhuset. Eller, enligt den nya flugan, vinterbada.

Allt kommer och går. Säkert finns det såväl dusch som fordon för ändamålet.


Relaterade blogginlägg:

Historiska hästar

Hästparken

Konformitet


Källor:

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktige i Falun, protokoll och handlingar 1921

Bild: Falu kommuns mediearkiv

den homeriska frågan

Filosofi är en vetenskap som studerar några av de mest grundläggande frågorna för mänskligheten. Jag filosoferar härmed lite för mig själv. Livet. Vad är meningen? 42? En filosof (se nedan) sa nyligen att människan är 90% chimpans och 10% bi. Vi är med andra ord själviska individer som ibland samarbetar.


Redan under antiken uppstod funderingar rörande huruvida Homeros var författaren till både Iliaden och Odysséen eller om Homeros ens varit en enda person. Och där står vi fortfarande.


Vad hade hänt om Aten haft Londons väder under den utomhustid när Sokrates verkade? Det dåliga vädrets inverkan på världshistorien kan måhända inte ignoreras. Hade elverna infunnit sig i snålblåsten? Hade Sokrates själv vågat sig ut i regnrusket? I Tyskland talades det på 1930-talet om fuhrer-väder, eftersom det ofta var strålande väder under Hitlers massmöten. Tänk om syndafloden infallit i Tyskland 1930-33. Eller, det gjorde den ju.


Enligt en seglivad myt kom Arkimedes på sin berömda princip i ett badkar. Mycket lycklig över sin ingivelse reste han sig ur badet och sprang hem. Men om det hänt enligt myten – hade det gjort honom till historiens förste kände streakare?


Den anrika affären Adamson lädervaror går som ett av pandemins offer i putten efter 92 års verksamhet. Centralt i stan, på Falugatan, har butiken legat. Så beklagligt. Samtidigt funderar jag över vad som istället kan inrymmas i lokalen. Kanske en kommunal filosof? Tänka sig vilken grej med en filosof i kommunens tjänst på ungefär samma sätt som en kommunjurist.

Jaha, men vad skulle hen göra då, kanske vän av ordning undrar. Ja, filosofi handlar om att ifrågasätta allt vi tar för givet och om hur vi ser på världen. Vad kan vi egentligen veta om vår omvärld och om andra människor? Vad är rättvisa? Hur skiljer vi på rätt och fel?

Nu anar måhända samme någon argan list. Han är ute och fiskar efter nytt jobb! Kanske det, men härtill är min kompetens alltför klen. Bortsätt från en delkurs i religionsfilosofi och en i utbildningsfilosofi på universitetet har jag endast studerat ämnet hemma på kammarn. Nej, en riktig en ska det allt vara. Gärna disputerad.

Det skulle finnas uppgifter för kommunfilosofen att sätta tänderna i inom näringsliv och industri, politik, management, journalistik, riskanalys, utredningar av olika slag, upphandlingar och inom allehanda branscher. Det finns strängt tagen ingen begränsning för vad kommunfilosofen kunde arbeta med. Det kanske behövs en biträdande? En hel stab?

Man må tro jag skämtar. Icke! Man kanske inte inser vikten av att anställa en filosof, men vågade vi prova tror jag det skulle bli en framgång. Tänka sig: en medborgarnas egen filosof med skylt i neon och kontor blott ett stenkast från Stora agora. Perspektiven som öppnar sig.


Jag kom just på en ny källkritisk uppgift till mina elever: jämför och diskutera oerhört utförligt och nyanserat följande:

Stockholm, Stockholm stad i världen

Stockholm i mitt hjärta

Stolta stad

Hem till Stockholm

När jag sakta går hem genom stan


Jag använder kakor på den här sidan – och du får inte smaka. Nu när jag jobbar mycket hemma hjälper det inte ens att köpa äckliga kakor, jag tröstäter ändå. Skylten sitter där, på kakskåpet, men det båtar föga.

Stopp! Du är egentligen inte hungrig – bara uttråkad!


I politikens värld tycks de konservativa försvara dammråttorna. Dels inom energipolitiken och dels som metafor betraktat.


Hade jag varit bättre på biologi hade jag inte fått skrämselhicka den dag jag i skidspåret såg en pälsförsedd rygg. Varg?! För mitt inre såg jag mig själv, likt en skidspårets Errol Flynn, med stiff upper lip och staven som värja, nedkämpa rovdjuret.

Men det är skillnad på klöv och tass. Rådjuren tittade så vänligt på mig när jag passerade i ett minimalt tempo, som ett stånkande odjur, ett rykande monument över en tid som var.

Tiden är något av en slaktare och alla flyr vi slaktkniven.


För kännedom. Potatis och purjolökssoppa omdöpt till gräddsoppa ger ett rejält utslag på en 12-årings richterskala.


Nästa års nyord kunde bli Gammal hand. Som något taget ur en vilda västernfilm med John Wayne kvalar det rakt in i de digitala mötenas tio i topp-lista, en term som för den initierade är fullt begriplig.


Jag hörde nyligen professionella filosofer diskutera, det lär väl ha varit på p1. Jag lärde mig att man inte ska glömma alla möjligheter som också kommer med en kris. Rikta blicken inåt, fundera över vad som är viktigt för dig. Ja, jag har ju några kriser i bagaget – I know the drill.

För vissa av oss innebär pandemin ett rejält digitalt kliv. För andra total isolering.

Kommer framtiden att kunna tolka dessa enkla rader? Var Homeros en enda människa? I vilket fall var han präglad av sin samtid, dess samhälle och människor. Det är också detta blogginlägg, så jag hyser visst hopp därvidlag.

Livet är ett cirkustält brukar junior säga. Livet är en fest och du är bjuden brukar jag säga. Mitt sällskap denna fredagskväll är ett doftljus av fin kvalitet. Skuggorna från ljuset påminner mig om Platons idélära… nä, nu får skärpa mig. Over.

Varför en tonåring aldrig kan vinna över mig

Källor:

Faktaoider.se

hästparken

Jag går upp till Hästparken. Jag passerar den ofta i slutet på min löparrunda. Jag tänker, jag minns. Ernst? Måhända relaterar en nutida besökare till en annan person.


En liten oansenlig park i övre Elsborg. Numera mest lekpark men en gång i tiden en oas på slaggvarpen för bönderna som kom resande från Tunahållet. Här rastade de sina hästar innan färden fortsatte in till staden.

Parken löper längs med Konstvaktaregatan med kortsidorna i söder mot Mormorsgatan (kanske kommer gatunamnet från ett av gruvans smeknamn: ”Gamla Mormor”) och i norr mot Berghauptmansgatan (namnet kommer av att detta var bergmästarens officiella titel). En tvärgata som möter Konstvaktaregatan mitt för parken hette förr Tunavägen men är numera omdöpt till Ernst Rolfs gata.

Och alldeles bredvid står han byst i evig uthuggen ro, revykungen. Undrar om de vet vem han var, barnen (?) som brukar klä honom i kvarglömda kläder.

Själva parken anlades av Falu planteringssällskap under åren 1915-21. Skötseln övertogs av Falu stad 1931, alltså ett år innan Ernst Rolf avled på juldagen 1932.

Ena hälften av parken – den som jag så ofta frekventerat

Ernst Rolf var en av landets stora underhållningsprofiler under mellankrigstiden. Fun fact är att ett av hans barn, Tom Rolf, sedermera hade en framgångsrik karriär som filmklippare i Hollywood. Han arbetade med produktioner som Taxi Driver och Rätta virket för vilken han fick en Oscar för bästa klippning. Andra filmer som kan nämnas är War Games, Pelikanfallet, Heat och Mannen som kunde tala med hästar.

Mannen som kunde tala med hästar. Här i Hästparken måste han i alla händer ha lekt som barn, Ernst Johansson, pojken som växte upp till revykungen Ernst Rolf. Och här lekte vi elsborgsbarn på 1970- och 80-talen. Bara ett stenkast från parken ligger Ernstrolf-gården som sedan 1985 innehåller både café och utställning. Det är Ernst barndomshem och adressen Styraregatan 28. Det finns även en trevlig gård där man om sommaren kan ta en fika. Tidigare bodde både gruvarbetare och hantverkare i huset som är från mitten av 1700-talet.

Under några år i slutet på 1890-talet borde Ernst ha lekt här i parken, det har ju alla barn som vuxit upp på Elsborg gjort.

Jag ser mig omkring. Tänker på alla timmar jag härjat här. Parken, navet i barnens lek. Fotboll på sommaren, skridskor på vintern. Bus, stoj, skratt, bråk kärlek och tårar. Gräva sig till Kina. Vippa. Snurrgungan. Kurragömma. Röda-vita rosen. Se upp för plommongubben! Bittra förluster och storslagna segrar.

Ja, det är många minnen.

Det finns en tv-serie om Ernst Rolf, Lykkeland från 1982. Jag har inte sett den, vad jag minns. Däremot var jag med i den. Eller i varje fall min röst. Vissa scener, de från Ernst barndom, spelades in på Elsborg och produktionen ville ha barn som talade faludialekt. Så man dubbade. Min dialekt var inte så utpräglad men jag sjöng i kyrkokören. Och Ernst måste ju kunnat sjunga även som barn, resonerades det.

Så kom det sig att ett gäng ungar från Södra skolan fick följa med till Dalaradion och läsa in repliker. Vi fick hamburgare på restaurang Kopparhatten till lunch, oerhört lyxigt. Jag vet inte in till denna dag om min röst faktiskt kom med. Mamma påstod det, iallafall. Och det måste väl räknas för något.

Ernst var inte lycklig. Stundtals deprimerad hotade han ofta med självmord. Och försökte också, flera gånger. Julafton 1932 kastade han sig i vattnet på Lidingö men räddades. Han drabbades dock av lunginflammation och avled redan dagen därpå, 41 år gammal.

Begravningståget genom Stockholm på nyårsdagen kantades av 40 000 sörjande åskådare. Han är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm. Far säger att Ernst sista vilja, att vila i Falun, aldrig hörsammades. Var han nu fått det ifrån. Det upprör dock far.

Två dagar före sin död spelade Ernst in en nyårshälsning för tv, trots sin depression. Se här. The show must go on, antar jag.


Jag gillar att besöka Hästparken. Att minnas. Att tänka på dem som inte längre finns hos mig. Det är som Voltaire drabbar mig genom sina ord: vi är skyldiga de levande respekt men de döda sanningen. Jag går hem igen, jag rycker i slutet på löparrundan. Jag nynnar på den visa ingen kan stå emot. Jag tänker, jag minns. Det är för var och ens möjlighet att bli revykungen/drottning/president vi kämpar.

Ernst. Only one can be number one.


Relaterade blogginlägg:

Elsborg


Källor:

Elisabet Hemström, Dalasamlingen Falu bibliotek

Falun.se

Wikipedia

bild 82 – te deum vs pity party

Te Deum, eller den ambrosiska lovsången är bland det pampigaste västerlandet kan uppbåda – tillika en av de äldsta högtidshymnerna som allt sedan 800-talet klingat i kyrkor och katedraler vid högtider som segrar i krig, kungliga bröllop, födelsedagar, dop och trontillträden. Och idag har jag spelat den för mig själv! Och för Vildvittrorna, Patric, Ulrika och Sixten.


Nyanländ – och glad

Idag fyller jag femtio år. På många sätt fullständigt surrealistiskt. Det var emellertid inte riktigt så här jag tänkte mig höjdpunkten på min levnads bana. Ensam i fleece och mysbyxor mitt under en pandemi. Nej, jag hade ju tänkt mig stort party, klackarna i taket och champagne – massor av champagne.

Istället blir det: det är min fest och jag gråter på den om jag känner för det.

Inte så gammal – och glad

Skämt åsido. Jag har iklätt mig kavaj och druckit Champagne. Dagen har varit bra. Vildvittrorna uppvaktade i morse, jag tog en springrunda i Stångtjärn och åt lunch med far. Far säger att man får göra vad man kan i dessa tider – äta och dricka gott exempelvis. Och det är ju du bra på, det får man ge dig. Men 50 till får du nog inte. Varför? Jo, just därför. Och det är det värt. Han är pragmatisk, far.

Hur det är att fylla år i november? Tja, låt mig presentera ett skämt som borde varit mitt men som får tillskrivas Faluns roligaste människa. Nej, inte Billy Opel – Hammarn:

Men omgivningen försöker allt muntra upp, det gör den. Ja, grattis då. Sagt på rätt sätt så behövs faktiskt inte mycket mer än så för att dagen ska bli lite bättre. Och man får vara uppmärksam på guldkornen, de små tecknen, här i livet.

Som att jag faktiskt hann med festen med MDP innan våg 2. Som att någon nyligen i förtroende lät mig förstå att jag tydligen är den enskilde person här i stan som utan konkurrens mest retat upp Vänsterpartiets medlemmar (och några sossar). Jag svarar med Churchills tanke att om någon har fiender innebär det att denne stått upp för saker i sitt liv.

Dotter 2 berättar glatt om en diskussion på skolan nyligen: hur ska man kunna ha träslöjd på distans? Min pappa har iallafall ingen fogsvans hemma, det kan jag säga dig. Det är riktigt som Dotter 2 säger, Dotter 2 har alldeles rätt.


Jag minns både fars och mors 50-årsdagar. Han: stor middag i Odd Fellows gamla paradvåning i centralpalatset, blommor i håret, farbror Ingemar höll ett tal som aldrig tog slut. Hon: mottagning hemma för alla vänner med spex och upptåg.

Jag: inte så mycket firande alls. Vännerna kom förbi i lördags med storlagen present och så knäckte vi en pava i trädgården. De talar lugnande till mig. Det blir party sen, låt oss alla härda ut, nu. Så fint, ändå. Och Barnö-Thuresson kom förbi i kväll.

För att åter citera Churchill: ”jag kan inte leva utan champagne. Vid vinst är förtjänar jag den, vid förlust behöver jag den”.

Och här står jag nu, alltså, på toppen av min levnads bana. Hur det är? Tja, jag säger iallafall inte som Birgit Nilsson när hon svarade på samma fråga: ensamt. För ensamt är det för många under covid. Men inte för mig.

Visst saknas några stycken men generellt sett har jag ju haft strålande 50 år! Jag har träffat så många människor, upplevt så mycket kärlek, värme och glädje. Jag har så många goda vänner, så många goda, fina människor omkring mig. Jag är välsignad på det viset.

Men kanske är detta ett så gott som något tillfälle att försöka finna sig själv igen. Quo vadis. Allt ligger öppet, jag kan strängt taget göra vad som helst. Hej, livet – här kommer jag!

Den blid som Mange hävdar fångar själva essensen av mig

Regrets, I’ve had a few
But then again, too few to mention
I did what I had to do and saw it through without exemption

Äldre – och glad

Jag ser ännu livet som något strålande vackert. Och jag lovar egentligen bara en sak för den tid som kommer, hur lång eller kort den än blir: Jag ska tala mindre och le mer. Jag ska gräla mindre och älska mer. Jag ska gråta mindre och skratta mer.

Den bild som Malin hävdade fångar själva essensen av mig

Vänner, stort tack för all uppvaktning på min födelsedag! För glada tillrop, presenter, bröd, blommor och vänlighet. För alla bidrag till Cancerfonden – det blev över 30 000 kronor! Jag är helt överväldigad!

Tills vi ses igen, tills vi åter kan kramas och skratta med varandra igen, säger jag att livet inte är mycket annat än ett enda stort Te Deum, så let’s party!

Med vänliga hälsningar:

Asinus asinorum in saecula saeculorum (”Åsnornas åsna i seklernas sekler”, = ”Historiens största åsna”)

Bild 80 – wake me up before you go go

Om jag somnat i oktober 2017 och vaknat upp samma månad tre år senare skulle jag till det yttre kunnat orientera mig i tillvaron, jag hade känt igen mig. Samtidigt hade uppvaknandet varit något fasansfullt, en mardröm. Det är de små, gradvisa förändringarna som sammantaget leder till stora skiften.

Hur klarar man, som liten enskild människa, det? Det viktiga är inte att leva utan att leva väl, som Sokrates sa.

Om en slumpvis utvald spanjor på samma vis somnat år 1000 och inte vaknat upp ur sin törnrosasömn förrän 500 år senare, precis när Columbus klev ombord på Sankta Maria, hade faktiskt också han känt igen sig hyfsat väl. Visst hade förändringar skett men i stora drag vore det samma värld som när vederbörande somnade in. Om istället Columbus somnat under en siesta i det han var övertygad om var Indien och inte vaknat förrän idag skulle däremot hans hjärna snart explodera i härdsmälta.

De senaste 500 åren har nämligen inneburit en fullständigt enorm utveckling.

Jorden hade år 1492 ungefär 500 miljoner innevånare medan planeten idag hyser över 7 miljarder. Folkmängden har på 500 år 14-faldigats, produktionen 240-faldigats, kaloriintaget per capita 115-faldigats. Få städer hade på 1500-talet fler än 100 000 innevånare. För Magellan tog det 1519 tre år att fullborda resan runt jorden (för expeditionen alltså, själv dog han under resan), Phileas Fogg fixade det på 1870-talet med nöd och näppe på 80 dagar (romanen var inte overklig) och idag kan vilken medelsvensson som helst göra resan på två dygn. Columbus upptäckte en ny värld 1492 och 1969 besökte vi månen, nästan alla sjukdomar var obotliga på 1500-talet, idag räknar vi otåligt dagarna tills det covid-vaccin alla vet ska komma äntligen är klart.


Det gäller kanske att vara uppmärksam på när förändringarna infaller för att isolera sig i det förgångna kan ställa till det i mötet med nuet. Jag var nyligen med far som skulle byta bank.

– Och så vill jag ha en handkassa, också. – eh, vad menar du?
– Ja, pengar i börsen alltså.
(Bankmannen tittar frågande på mig) – Har din pappa en aktieportfölj?

Ibland är dock förändringarna påtagliga. 33 miljoner barn är idag på flykt i världen. FN beräknar att 11 miljoner flickor i Afrika under pandemins sociala isolering blivit bortgifta eller gravida. Är man gift eller gravid får man inte längre gå i skolan.

Trettiotre.

Elva.

Miljoner.

Jag tänker ofta att vore det inte för Vildvittrorna skulle jag lämna allt för att bli volontär någonstans. Något vettigt någonstans i världen borde jag väl kunna utföra, filosoferar jag. Under tiden gör jag vad jag förmår, här och nu.

De små förändringarna. Jag kräver att eleverna ska slå på sin kamera under distansundervisningen. Är detta den nya kepskonflikten? Medan vissa morgontrötta ungdomar motvilligt lyder sedan de krupit så långt in i sina hoodies att de närmast påminner om kejsar Palpatine tar det längre tid för elever som bär slöja att slå på kameran.

Nu har det hänt! Förändringens tid är här! Jag har uppnått mina drömmars mål! Jag är numera att betrakta som kulturpolitiker. Ledamot i Kultur och fritidsnämnden, minsann.

Visserligen inte på det vis jag ville eftersom min upphöjelse beror på att underbara Titti, efter väl förrättat värv under fem (!) mandatperioder drar sig tillbaka. Och visserligen inte riktigt än eftersom det är fullmäktige som formellt utser mig. Men ändå – partiet nominerar mig till efterträdare.

Tycker måhända någon det blir för mycket av mig? Måste något göras? Dags för förändring? Engagera dig i så fall i Centerpartiet och rösta bort mig.

Eleverna har prov på Antiken. Epoken i sig har väl inte förändrat sig – men väl vår syn på den. Jag låter som inspiration Afrodite vaka över provet.

Det viktiga är inte att leva utan att leva väl, alltså. Med tanke på utvecklingen de senaste fem hundra åren är det antagligen rätt många som förvaltat sitt pund tämligen hyfsat. Samtidigt, hur löser vi covid-krisen? Jo, vi pumpar ut massor av stålar för att hålla det gamla klimatförstörande sättet att leva vid liv. Nå, jag har inget bättre förslag, jag nöjer mig med att konstatera att förändringen på ett eller annat sätt kommer. Långsam och ostoppbar.

Jag tänker alltså finns jag. Men det räcker inte, man måste också leva. Leva väl. Det är svårare nu än förr, det är det. Det vore lättare för den okände Törnrosa-spanjoren än för siesta-Columbus och svårast är det för mig. Men jag försöker, det gör jag.

Vad annat återstår att göra än att omfamna alla dessa små, olika, förändringar som med tiden kommer att bilda en ny, stor, vagt bekant, värld att orientera sig i?

Kort sagt: Wake me up before you go go.


Källor:

Harrari: Sapiens

Wikipedia