bild 93 – hästkrafter

Allt kommer och går. Den tekniska nivån utvecklas men mentaliteten hos oss människor förändrar sig mer långsamt.


Dalregementet flyttades 1908 från Romehed till Falun. Jag är inte närmare insatt i regementets historia från den här tiden men kan tänka mig att mycket, då som inför dess nu stundande återkomst, handlade om logistik. Var ska soldaterna bo, hur servar vi fordonen, var ska hästarna bada? Och hur mår sibirienfångarna?

Vänta lite nu. Sa han hästarna? Sibirien?


Efter första världskriget engagerade de så kallade sibirienfångsrnas öde både i Sverige och övriga Europa. En av Sveriges mer kända historiska doldisar, Elsa Brändström (1888-1948) var engagerad i frågan. Det hela handlade om hur krigsfångar från kriget behandlades i ryska läger och Elsas engagemang var måhända inte konstigt då hon var född i Ryssland. Hennes insatser gav henne hursomhelst smeknamnet ”Sibiriens ängel” och renommé långt utanför Sveriges gränser. Även i Falun engagerade frågan som diskuterades i Stadsfullmäktige:

I enlighet med därom av Drätselkammaren i avgivet utlåtande gjord hemställan beslöto Fullmäktige uppå proposition att bifalla den av Musikdirektören Joel Olsson gjord ansökning om befrielse från erläggande av nöjesskatt för en av Dalregementets och Hälsinge regementes musikkårer den 4:e december 1920 konsert för Sibirienfångarne.

Perspektiven är intressanta. Musikkåren vid Dalregementet samlar in pengar till förmån för krigsfångar i läger som var föregångare till Gulag.

Strandbaden, Falun. Foto från Svante Nyberg

Bilden nedan föreställer civila och militära falubor på 1930-talet. Regementet ägde mark vid Runn, vid något som kallades Strandbaden, belägen vid Hälsinggårdsbryggorna in mot stan (bild ovan). Platsen utnyttjades för vård av hästar och soldater.


Hur får jag nu ihop det här? Ja, kanske genom påståendet att när regementet snart är åter här i staden så kan soldaten tvaga sin lekamen genom att nyttja antingen hästkraft eller apostlahäst för att bege sig till det nya badhuset. Eller, enligt den nya flugan, vinterbada.

Allt kommer och går. Säkert finns det såväl dusch som fordon för ändamålet.


Relaterade blogginlägg:

Historiska hästar

Hästparken

Konformitet


Källor:

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktige i Falun, protokoll och handlingar 1921

Bild: Falu kommuns mediearkiv

den homeriska frågan

Filosofi är en vetenskap som studerar några av de mest grundläggande frågorna för mänskligheten. Jag filosoferar härmed lite för mig själv. Livet. Vad är meningen? 42? En filosof (se nedan) sa nyligen att människan är 90% chimpans och 10% bi. Vi är med andra ord själviska individer som ibland samarbetar.


Redan under antiken uppstod funderingar rörande huruvida Homeros var författaren till både Iliaden och Odysséen eller om Homeros ens varit en enda person. Och där står vi fortfarande.


Vad hade hänt om Aten haft Londons väder under den utomhustid när Sokrates verkade? Det dåliga vädrets inverkan på världshistorien kan måhända inte ignoreras. Hade elverna infunnit sig i snålblåsten? Hade Sokrates själv vågat sig ut i regnrusket? I Tyskland talades det på 1930-talet om fuhrer-väder, eftersom det ofta var strålande väder under Hitlers massmöten. Tänk om syndafloden infallit i Tyskland 1930-33. Eller, det gjorde den ju.


Enligt en seglivad myt kom Arkimedes på sin berömda princip i ett badkar. Mycket lycklig över sin ingivelse reste han sig ur badet och sprang hem. Men om det hänt enligt myten – hade det gjort honom till historiens förste kände streakare?


Den anrika affären Adamson lädervaror går som ett av pandemins offer i putten efter 92 års verksamhet. Centralt i stan, på Falugatan, har butiken legat. Så beklagligt. Samtidigt funderar jag över vad som istället kan inrymmas i lokalen. Kanske en kommunal filosof? Tänka sig vilken grej med en filosof i kommunens tjänst på ungefär samma sätt som en kommunjurist.

Jaha, men vad skulle hen göra då, kanske vän av ordning undrar. Ja, filosofi handlar om att ifrågasätta allt vi tar för givet och om hur vi ser på världen. Vad kan vi egentligen veta om vår omvärld och om andra människor? Vad är rättvisa? Hur skiljer vi på rätt och fel?

Nu anar måhända samme någon argan list. Han är ute och fiskar efter nytt jobb! Kanske det, men härtill är min kompetens alltför klen. Bortsätt från en delkurs i religionsfilosofi och en i utbildningsfilosofi på universitetet har jag endast studerat ämnet hemma på kammarn. Nej, en riktig en ska det allt vara. Gärna disputerad.

Det skulle finnas uppgifter för kommunfilosofen att sätta tänderna i inom näringsliv och industri, politik, management, journalistik, riskanalys, utredningar av olika slag, upphandlingar och inom allehanda branscher. Det finns strängt tagen ingen begränsning för vad kommunfilosofen kunde arbeta med. Det kanske behövs en biträdande? En hel stab?

Man må tro jag skämtar. Icke! Man kanske inte inser vikten av att anställa en filosof, men vågade vi prova tror jag det skulle bli en framgång. Tänka sig: en medborgarnas egen filosof med skylt i neon och kontor blott ett stenkast från Stora agora. Perspektiven som öppnar sig.


Jag kom just på en ny källkritisk uppgift till mina elever: jämför och diskutera oerhört utförligt och nyanserat följande:

Stockholm, Stockholm stad i världen

Stockholm i mitt hjärta

Stolta stad

Hem till Stockholm

När jag sakta går hem genom stan


Jag använder kakor på den här sidan – och du får inte smaka. Nu när jag jobbar mycket hemma hjälper det inte ens att köpa äckliga kakor, jag tröstäter ändå. Skylten sitter där, på kakskåpet, men det båtar föga.

Stopp! Du är egentligen inte hungrig – bara uttråkad!


I politikens värld tycks de konservativa försvara dammråttorna. Dels inom energipolitiken och dels som metafor betraktat.


Hade jag varit bättre på biologi hade jag inte fått skrämselhicka den dag jag i skidspåret såg en pälsförsedd rygg. Varg?! För mitt inre såg jag mig själv, likt en skidspårets Errol Flynn, med stiff upper lip och staven som värja, nedkämpa rovdjuret.

Men det är skillnad på klöv och tass. Rådjuren tittade så vänligt på mig när jag passerade i ett minimalt tempo, som ett stånkande odjur, ett rykande monument över en tid som var.

Tiden är något av en slaktare och alla flyr vi slaktkniven.


För kännedom. Potatis och purjolökssoppa omdöpt till gräddsoppa ger ett rejält utslag på en 12-årings richterskala.


Nästa års nyord kunde bli Gammal hand. Som något taget ur en vilda västernfilm med John Wayne kvalar det rakt in i de digitala mötenas tio i topp-lista, en term som för den initierade är fullt begriplig.


Jag hörde nyligen professionella filosofer diskutera, det lär väl ha varit på p1. Jag lärde mig att man inte ska glömma alla möjligheter som också kommer med en kris. Rikta blicken inåt, fundera över vad som är viktigt för dig. Ja, jag har ju några kriser i bagaget – I know the drill.

För vissa av oss innebär pandemin ett rejält digitalt kliv. För andra total isolering.

Kommer framtiden att kunna tolka dessa enkla rader? Var Homeros en enda människa? I vilket fall var han präglad av sin samtid, dess samhälle och människor. Det är också detta blogginlägg, så jag hyser visst hopp därvidlag.

Livet är ett cirkustält brukar junior säga. Livet är en fest och du är bjuden brukar jag säga. Mitt sällskap denna fredagskväll är ett doftljus av fin kvalitet. Skuggorna från ljuset påminner mig om Platons idélära… nä, nu får skärpa mig. Over.

Varför en tonåring aldrig kan vinna över mig

Källor:

Faktaoider.se

hästparken

Jag går upp till Hästparken. Jag passerar den ofta i slutet på min löparrunda. Jag tänker, jag minns. Ernst? Måhända relaterar en nutida besökare till en annan person.


En liten oansenlig park i övre Elsborg. Numera mest lekpark men en gång i tiden en oas på slaggvarpen för bönderna som kom resande från Tunahållet. Här rastade de sina hästar innan färden fortsatte in till staden.

Parken löper längs med Konstvaktaregatan med kortsidorna i söder mot Mormorsgatan (kanske kommer gatunamnet från ett av gruvans smeknamn: ”Gamla Mormor”) och i norr mot Berghauptmansgatan (namnet kommer av att detta var bergmästarens officiella titel). En tvärgata som möter Konstvaktaregatan mitt för parken hette förr Tunavägen men är numera omdöpt till Ernst Rolfs gata.

Och alldeles bredvid står han byst i evig uthuggen ro, revykungen. Undrar om de vet vem han var, barnen (?) som brukar klä honom i kvarglömda kläder.

Själva parken anlades av Falu planteringssällskap under åren 1915-21. Skötseln övertogs av Falu stad 1931, alltså ett år innan Ernst Rolf avled på juldagen 1932.

Ena hälften av parken – den som jag så ofta frekventerat

Ernst Rolf var en av landets stora underhållningsprofiler under mellankrigstiden. Fun fact är att ett av hans barn, Tom Rolf, sedermera hade en framgångsrik karriär som filmklippare i Hollywood. Han arbetade med produktioner som Taxi Driver och Rätta virket för vilken han fick en Oscar för bästa klippning. Andra filmer som kan nämnas är War Games, Pelikanfallet, Heat och Mannen som kunde tala med hästar.

Mannen som kunde tala med hästar. Här i Hästparken måste han i alla händer ha lekt som barn, Ernst Johansson, pojken som växte upp till revykungen Ernst Rolf. Och här lekte vi elsborgsbarn på 1970- och 80-talen. Bara ett stenkast från parken ligger Ernstrolf-gården som sedan 1985 innehåller både café och utställning. Det är Ernst barndomshem och adressen Styraregatan 28. Det finns även en trevlig gård där man om sommaren kan ta en fika. Tidigare bodde både gruvarbetare och hantverkare i huset som är från mitten av 1700-talet.

Under några år i slutet på 1890-talet borde Ernst ha lekt här i parken, det har ju alla barn som vuxit upp på Elsborg gjort.

Jag ser mig omkring. Tänker på alla timmar jag härjat här. Parken, navet i barnens lek. Fotboll på sommaren, skridskor på vintern. Bus, stoj, skratt, bråk kärlek och tårar. Gräva sig till Kina. Vippa. Snurrgungan. Kurragömma. Röda-vita rosen. Se upp för plommongubben! Bittra förluster och storslagna segrar.

Ja, det är många minnen.

Det finns en tv-serie om Ernst Rolf, Lykkeland från 1982. Jag har inte sett den, vad jag minns. Däremot var jag med i den. Eller i varje fall min röst. Vissa scener, de från Ernst barndom, spelades in på Elsborg och produktionen ville ha barn som talade faludialekt. Så man dubbade. Min dialekt var inte så utpräglad men jag sjöng i kyrkokören. Och Ernst måste ju kunnat sjunga även som barn, resonerades det.

Så kom det sig att ett gäng ungar från Södra skolan fick följa med till Dalaradion och läsa in repliker. Vi fick hamburgare på restaurang Kopparhatten till lunch, oerhört lyxigt. Jag vet inte in till denna dag om min röst faktiskt kom med. Mamma påstod det, iallafall. Och det måste väl räknas för något.

Ernst var inte lycklig. Stundtals deprimerad hotade han ofta med självmord. Och försökte också, flera gånger. Julafton 1932 kastade han sig i vattnet på Lidingö men räddades. Han drabbades dock av lunginflammation och avled redan dagen därpå, 41 år gammal.

Begravningståget genom Stockholm på nyårsdagen kantades av 40 000 sörjande åskådare. Han är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm. Far säger att Ernst sista vilja, att vila i Falun, aldrig hörsammades. Var han nu fått det ifrån. Det upprör dock far.

Två dagar före sin död spelade Ernst in en nyårshälsning för tv, trots sin depression. Se här. The show must go on, antar jag.


Jag gillar att besöka Hästparken. Att minnas. Att tänka på dem som inte längre finns hos mig. Det är som Voltaire drabbar mig genom sina ord: vi är skyldiga de levande respekt men de döda sanningen. Jag går hem igen, jag rycker i slutet på löparrundan. Jag nynnar på den visa ingen kan stå emot. Jag tänker, jag minns. Det är för var och ens möjlighet att bli revykungen/drottning/president vi kämpar.

Ernst. Only one can be number one.


Relaterade blogginlägg:

Elsborg


Källor:

Elisabet Hemström, Dalasamlingen Falu bibliotek

Falun.se

Wikipedia

bild 82 – te deum vs pity party

Te Deum, eller den ambrosiska lovsången är bland det pampigaste västerlandet kan uppbåda – tillika en av de äldsta högtidshymnerna som allt sedan 800-talet klingat i kyrkor och katedraler vid högtider som segrar i krig, kungliga bröllop, födelsedagar, dop och trontillträden. Och idag har jag spelat den för mig själv! Och för Vildvittrorna, Patric, Ulrika och Sixten.


Nyanländ – och glad

Idag fyller jag femtio år. På många sätt fullständigt surrealistiskt. Det var emellertid inte riktigt så här jag tänkte mig höjdpunkten på min levnads bana. Ensam i fleece och mysbyxor mitt under en pandemi. Nej, jag hade ju tänkt mig stort party, klackarna i taket och champagne – massor av champagne.

Istället blir det: det är min fest och jag gråter på den om jag känner för det.

Inte så gammal – och glad

Skämt åsido. Jag har iklätt mig kavaj och druckit Champagne. Dagen har varit bra. Vildvittrorna uppvaktade i morse, jag tog en springrunda i Stångtjärn och åt lunch med far. Far säger att man får göra vad man kan i dessa tider – äta och dricka gott exempelvis. Och det är ju du bra på, det får man ge dig. Men 50 till får du nog inte. Varför? Jo, just därför. Och det är det värt. Han är pragmatisk, far.

Hur det är att fylla år i november? Tja, låt mig presentera ett skämt som borde varit mitt men som får tillskrivas Faluns roligaste människa. Nej, inte Billy Opel – Hammarn:

Men omgivningen försöker allt muntra upp, det gör den. Ja, grattis då. Sagt på rätt sätt så behövs faktiskt inte mycket mer än så för att dagen ska bli lite bättre. Och man får vara uppmärksam på guldkornen, de små tecknen, här i livet.

Som att jag faktiskt hann med festen med MDP innan våg 2. Som att någon nyligen i förtroende lät mig förstå att jag tydligen är den enskilde person här i stan som utan konkurrens mest retat upp Vänsterpartiets medlemmar (och några sossar). Jag svarar med Churchills tanke att om någon har fiender innebär det att denne stått upp för saker i sitt liv.

Dotter 2 berättar glatt om en diskussion på skolan nyligen: hur ska man kunna ha träslöjd på distans? Min pappa har iallafall ingen fogsvans hemma, det kan jag säga dig. Det är riktigt som Dotter 2 säger, Dotter 2 har alldeles rätt.


Jag minns både fars och mors 50-årsdagar. Han: stor middag i Odd Fellows gamla paradvåning i centralpalatset, blommor i håret, farbror Ingemar höll ett tal som aldrig tog slut. Hon: mottagning hemma för alla vänner med spex och upptåg.

Jag: inte så mycket firande alls. Vännerna kom förbi i lördags med storlagen present och så knäckte vi en pava i trädgården. De talar lugnande till mig. Det blir party sen, låt oss alla härda ut, nu. Så fint, ändå. Och Barnö-Thuresson kom förbi i kväll.

För att åter citera Churchill: ”jag kan inte leva utan champagne. Vid vinst är förtjänar jag den, vid förlust behöver jag den”.

Och här står jag nu, alltså, på toppen av min levnads bana. Hur det är? Tja, jag säger iallafall inte som Birgit Nilsson när hon svarade på samma fråga: ensamt. För ensamt är det för många under covid. Men inte för mig.

Visst saknas några stycken men generellt sett har jag ju haft strålande 50 år! Jag har träffat så många människor, upplevt så mycket kärlek, värme och glädje. Jag har så många goda vänner, så många goda, fina människor omkring mig. Jag är välsignad på det viset.

Men kanske är detta ett så gott som något tillfälle att försöka finna sig själv igen. Quo vadis. Allt ligger öppet, jag kan strängt taget göra vad som helst. Hej, livet – här kommer jag!

Den blid som Mange hävdar fångar själva essensen av mig

Regrets, I’ve had a few
But then again, too few to mention
I did what I had to do and saw it through without exemption

Äldre – och glad

Jag ser ännu livet som något strålande vackert. Och jag lovar egentligen bara en sak för den tid som kommer, hur lång eller kort den än blir: Jag ska tala mindre och le mer. Jag ska gräla mindre och älska mer. Jag ska gråta mindre och skratta mer.

Den bild som Malin hävdade fångar själva essensen av mig

Vänner, stort tack för all uppvaktning på min födelsedag! För glada tillrop, presenter, bröd, blommor och vänlighet. För alla bidrag till Cancerfonden – det blev över 30 000 kronor! Jag är helt överväldigad!

Tills vi ses igen, tills vi åter kan kramas och skratta med varandra igen, säger jag att livet inte är mycket annat än ett enda stort Te Deum, så let’s party!

Med vänliga hälsningar:

Asinus asinorum in saecula saeculorum (”Åsnornas åsna i seklernas sekler”, = ”Historiens största åsna”)

Bild 80 – wake me up before you go go

Om jag somnat i oktober 2017 och vaknat upp samma månad tre år senare skulle jag till det yttre kunnat orientera mig i tillvaron, jag hade känt igen mig. Samtidigt hade uppvaknandet varit något fasansfullt, en mardröm. Det är de små, gradvisa förändringarna som sammantaget leder till stora skiften.

Hur klarar man, som liten enskild människa, det? Det viktiga är inte att leva utan att leva väl, som Sokrates sa.

Om en slumpvis utvald spanjor på samma vis somnat år 1000 och inte vaknat upp ur sin törnrosasömn förrän 500 år senare, precis när Columbus klev ombord på Sankta Maria, hade faktiskt också han känt igen sig hyfsat väl. Visst hade förändringar skett men i stora drag vore det samma värld som när vederbörande somnade in. Om istället Columbus somnat under en siesta i det han var övertygad om var Indien och inte vaknat förrän idag skulle däremot hans hjärna snart explodera i härdsmälta.

De senaste 500 åren har nämligen inneburit en fullständigt enorm utveckling.

Jorden hade år 1492 ungefär 500 miljoner innevånare medan planeten idag hyser över 7 miljarder. Folkmängden har på 500 år 14-faldigats, produktionen 240-faldigats, kaloriintaget per capita 115-faldigats. Få städer hade på 1500-talet fler än 100 000 innevånare. För Magellan tog det 1519 tre år att fullborda resan runt jorden (för expeditionen alltså, själv dog han under resan), Phileas Fogg fixade det på 1870-talet med nöd och näppe på 80 dagar (romanen var inte overklig) och idag kan vilken medelsvensson som helst göra resan på två dygn. Columbus upptäckte en ny värld 1492 och 1969 besökte vi månen, nästan alla sjukdomar var obotliga på 1500-talet, idag räknar vi otåligt dagarna tills det covid-vaccin alla vet ska komma äntligen är klart.


Det gäller kanske att vara uppmärksam på när förändringarna infaller för att isolera sig i det förgångna kan ställa till det i mötet med nuet. Jag var nyligen med far som skulle byta bank.

– Och så vill jag ha en handkassa, också. – eh, vad menar du?
– Ja, pengar i börsen alltså.
(Bankmannen tittar frågande på mig) – Har din pappa en aktieportfölj?

Ibland är dock förändringarna påtagliga. 33 miljoner barn är idag på flykt i världen. FN beräknar att 11 miljoner flickor i Afrika under pandemins sociala isolering blivit bortgifta eller gravida. Är man gift eller gravid får man inte längre gå i skolan.

Trettiotre.

Elva.

Miljoner.

Jag tänker ofta att vore det inte för Vildvittrorna skulle jag lämna allt för att bli volontär någonstans. Något vettigt någonstans i världen borde jag väl kunna utföra, filosoferar jag. Under tiden gör jag vad jag förmår, här och nu.

De små förändringarna. Jag kräver att eleverna ska slå på sin kamera under distansundervisningen. Är detta den nya kepskonflikten? Medan vissa morgontrötta ungdomar motvilligt lyder sedan de krupit så långt in i sina hoodies att de närmast påminner om kejsar Palpatine tar det längre tid för elever som bär slöja att slå på kameran.

Nu har det hänt! Förändringens tid är här! Jag har uppnått mina drömmars mål! Jag är numera att betrakta som kulturpolitiker. Ledamot i Kultur och fritidsnämnden, minsann.

Visserligen inte på det vis jag ville eftersom min upphöjelse beror på att underbara Titti, efter väl förrättat värv under fem (!) mandatperioder drar sig tillbaka. Och visserligen inte riktigt än eftersom det är fullmäktige som formellt utser mig. Men ändå – partiet nominerar mig till efterträdare.

Tycker måhända någon det blir för mycket av mig? Måste något göras? Dags för förändring? Engagera dig i så fall i Centerpartiet och rösta bort mig.

Eleverna har prov på Antiken. Epoken i sig har väl inte förändrat sig – men väl vår syn på den. Jag låter som inspiration Afrodite vaka över provet.

Det viktiga är inte att leva utan att leva väl, alltså. Med tanke på utvecklingen de senaste fem hundra åren är det antagligen rätt många som förvaltat sitt pund tämligen hyfsat. Samtidigt, hur löser vi covid-krisen? Jo, vi pumpar ut massor av stålar för att hålla det gamla klimatförstörande sättet att leva vid liv. Nå, jag har inget bättre förslag, jag nöjer mig med att konstatera att förändringen på ett eller annat sätt kommer. Långsam och ostoppbar.

Jag tänker alltså finns jag. Men det räcker inte, man måste också leva. Leva väl. Det är svårare nu än förr, det är det. Det vore lättare för den okände Törnrosa-spanjoren än för siesta-Columbus och svårast är det för mig. Men jag försöker, det gör jag.

Vad annat återstår att göra än att omfamna alla dessa små, olika, förändringar som med tiden kommer att bilda en ny, stor, vagt bekant, värld att orientera sig i?

Kort sagt: Wake me up before you go go.


Källor:

Harrari: Sapiens

Wikipedia

bild 75 – en midsommarnattsdröm

Vi älskade midsommar. Jag drömmer, allt medan jag ikläder mig den sorgsne clownens slitna lump, mig tillbaka till en tid när vi firade den tillsammans.

I drömmen är vi i full färd med att planera fjällvandring. Det hade varit vår lösning eftersom detta år inbjuder extra mycket till fjällvärlden som semesteralternativ. Vi har alla prylar, det är bara att packa och bege sig.

Men istället sitter jag och drömmer i min fåtölj. Verkligen väcker mig dock snart. Fjällen utan Malin, nja, det blir allt en påtagligt tom plats i tältet. Jag ser mig omkring. Vad söker jag egentligen? Jo, jag söker Askungen men konstaterar yrvaket att hon tyvärr är död.

Ingen Askunge här inte

Plötsligt kommer jag på mig själv med att försöka minnas dåliga eller trista saker som strategi för att lindra smärtan. Ett gräl eller humöret när cellgifterna härjade som värst. Det hjälper föga. De goda, ljusa minnena vinner alltid kampen. Smärtan består.

Jag bläddrar bland gamla checklistor Malin lämnade mig. Tillgångar jag aldrig brytt mig om. Autogiron. Blommorna. Skötselråd för flickornas kläder. Men ingenstans finner jag en lista med råd för hur jag ska leva utan att ha henne hos mig.

Inget är lika kul som en delad upplevelse. Jag vill dela allt med henne, så som det en gång, relativt nyss, var. Hela livet innebär ju faktiskt en strid ström av små och stora saker man delar. Det är det normala tillståndet.

Min favoritblomma orkidén blommar ännu

Så plötsligt bryts strömmen av intryck och händelser. Ena stunden är jag lyckligt gift, någon med en framtid, i nästa har allt tagits ifrån mig. Under sådana omständigheter behöver man ingen checklista utan snarare en reservplan. Plan B.

Problemet är att jag inte har någon reservplan. Kartan är blank, jag famlar i mörkret.

Så jag drar istället på mig clownkostymen. Under året har jag provat en mängd olika saker – inget fungerar. Men du som alltid ser så glad ut. Jojo. Alla behöver dock inte vara sorgsna bara för att jag är det. Det är där clownen kommer in i bilden.

Plan B är när allt kommer omkring tämligen enkel. Det är inte rocket science, precis. Sluta bara vara ledsen. Just do it.

Men det går inte. Hon dog och det knäckte mig. Rätt enkelt också det. Som någon uttryckte det: om hon inte finns någonstans är jag hellre ingenstans med henne än någonstans (här) utan henne.

Midsommarnatt i Tibble

Jag började med politik medan jag ännu var relativt ung, 35 år. Hade jag satsat hårt och smart hade jag antagligen kunnat nå rätt långt. Men jag ville inte. Allt jag ville, och fortfarande vill, var att komma hem till henne.

Än i dag anser jag att det var rätt val. Det var förövrigt hon som tyckte jag skulle engagera mig politiskt igen. Och nu är hon död. Vad ska man säga om det? Dåliga saker händer och det är faktiskt ingens fel.

Förr ville jag utnyttja alla dygnets timmar eftersom det fanns så mycket att se, känna och uppleva. Numera gör jag allt jag kan för att dagen äntligen ska ta slut och att jag därigenom ska slippa känna smärta.

Värst är det när flickorna ser igenom clownsminkningen. När de säger ”snälla pappa bli glad igen för du är ju glad egentligen. Du gör oss glada, och våra kompisar. Du gör människor glada. Snälla var glad.”

Det är fint sagt. Men samtidigt som jag uppskattar orden drömmer jag mig tillbaka. Tänker att det på midsommardagen var 334 år sedan Stora stöten bildades genom att tre schakt störtade samman. Minns att 1998 gjorde jag den stora stöten genom att fria till henne i guldrummet. Vi förlovade oss ensamma nere i gruvan och åt förlovningsmiddag på Ulfshyttans herrgård.

Ett fint minne att drömma om, denna magiska midsommarnatt.

Jag var så lycklig. Så länge hon levde, till och med när hon var sjuk och tiden utmätt, var jag lycklig. Jag älskade under vårt friska och sjuka liv att vara ensam med henne utan flickorna, nästan så jag fick dåligt samvete. Men bara nästan. Förstå mig rätt – självfallet älskar jag mina barn. Men jag älskade också att älska henne.

Jag saknar att vara med henne, att sköta om henne, ge henne vatten, klä henne. Jag saknar henne som hon var när hon var frisk och jag saknar alla hennes små egenheter, de som gjorde henne till henne.

Det har gått över ett år och allt jag kan tänka på är hennes darrande underläpp när hon grät och det fantastiska ljudet av hennes skratt.

Allt görs en sista gång men man vet oftast inte när det faktiskt är den sista gången. Därför bör man göra allt med samma passion och intensitet som om det vore den allra sista gången man gjorde det.

Det är inte mer synd om mig än någon annan. Alla har sina problem men inte basunerar de ut det på samma enträgna sätt som jag. Människor håller i allmänhet käft och stretar på. Det borde kanske jag också göra – men som Mange brukar säga: ”att ligga lågt är inte riktigt din starka sida.”

Till den som irriterar sig säger jag därför enkelt: du har min sympati.

Midsommar i Söderbärke 2015

Jag ångrar inget av mina val och fick jag åka tillbaka till 1996 – väl vetandes hur det skulle sluta – skulle jag inte tveka en sekund, jag skulle med glädje göra samma resa. Drömmar återkommer ju ibland, har jag hört.

Hopp är allt. Jag inser det. Tyvärr känner jag inget, längre. Det dog samtidigt med henne.

En person sa att det jag förlorat är samma sak som också kan stoppa smärtan. Kärleken. Intellektuellt kan jag förstå det påståendet. Känslomässigt är det helt omöjligt.

Det blir ingen fjällvandring i år, tror jag. Istället lutar jag mig tillbaka i fåtöljen och lyssnar på den sorgsne clownen, fantastiskt gestaltad av Pavarotti medan han ännu var bra. Jag är, inser jag plötsligt, faktiskt lite som Pavarotti under OS-invigningen i Turin 2006.

Alltså att jag, som han då gjorde, lajvar mig själv som ett eko från en svunnen tid.

Skratta din pajas

Midsommar kom och gick och det är bara några ytterst få som numera står ut med mig i någon större, längre, utsträckning. Tack för det. Snart kanske jag känner annorlunda? Eller hur. Drömma går ju.


Relaterade blogginlägg

The greatest showman


Källor:

Detta blogginlägg är inspirerat av Leoncavallos opera Pagliacci om den sorgsne clownen. Arian Vesti la giubba betyder sätt på dig kostymen och handlar om att showen i alla lägen måste fortsätta.

Även Frödings dikt Clown Clopopisky, som far läste högt för mig när jag var barn, har inspirerat. Den återges nedan för intresserad.

Det var på nattkafét i ”National”,
ett nöjets paradis med syndafall,
förbjudna frukter och den lede satan
i maskopi med Evor ifrån gatan
och gamle Adam själv i månggestalt
av nattflanörer från Berlins asfalt.
Och gamle Adam sladdrade och drack
och levde rövare bland glas och brickor
och slog sig lös bland illa kända flickor
och söp sig full och bar sig åt som pack.

Min vän och jag, vi sutto i en vrå
och drucko bömiskt öl och sågo på,
hur slödderströmmen genom dörren drog,
och pöbelbränningen i salen slog,
och hörde på, hur clownen Clopopisky,
förtroligt stämd och doftande av visky,
berusat, öppenhjärtigt vemodsöm,
förtalde om sin kärleks brustna dröm.

Han drack en klunk och nickade åt oss
och tände så på nytt sin papyross
– såg på en stund, hur tändsticksresten brann,
och när han detta gjort, så sade han:

”En bifallsstorm kom rullande från raden,
och bravoropen skränade sig hesa,
och en bukett flög över balustraden
och föll precis i skötet på Teresa.
Hon gav en blick, som kunde smälta sten,
åt givaren, den ryske attachén
– och så en bugning åt publiken till
och hon red ut på Lady Mill.

Jag bet i läppen, vild av svartsjuk vrede,
och mumlade små böner till den lede,
men det var min tur, Zacco skrek: se opp!
och jag sprang in i vinande galopp
och satte mig på baken plums pladask
och fick applåd av pöbel och patrask.

Men länge skulle ej min framgång vara
– ’der schene Ajust’, min kamrat, ni vet,
försökte locka mig till rolighet,
men det var stopp, jag kunde inte svara.

Jag bjöd nog till att säga he! och äh!
men bjuda till hur mycket än jag ville,
mitt gamla prövade pajazzosnille
var som förvandlat nu till sten och trä.

Amfiteaterns blickar blevo buttra,
och raden började att halvhögt muttra,
och glåpordshaglet blev till slut orkan:
’Gör konster, ynkrygg’ och ’var kvick, din fan!’

Jag gjorde ännu ett försök att grina,
men plötsligen rann sinnet till på mig
och jag bröt ut: ’Fördömda byke, tig!’
Då började de ruttna äggen vina
från alla håll som kulorna i krig.
Och som en störtskur, ifrån himlen fallen,
det kom av gamla ben och äppelkart,
en lösryckt bänklist slog mig hårt i skallen
och som en död jag föll och allt blev svart.

Och när jag återkommit till besinning,
jag låg i stallet på en knippa halm
och kände blodet sippra ur min tinning
och nästan kvävdes av kompostens kvalm.

Och nesan frätte mig och skammen brände,
min själ sjönk djupt i grämelsens elände.
Då hör jag lätta steg därutanför,
det är Teresas lätta steg jag hör,
och tänk ändå! – Teresa är så god!
Och vem har mätt en kvinnas ädelmod?
Kanhända själva skymfens övermått
den ädelhjärtade till hjärtat gått?
– Nu är hon här att gråta vid mitt bröst
och torka av mitt blod och ge mig tröst
och säga: caro, caro, povro mio!

Då hörde jag herr diplomatens röst,
som sade: ’Alltså fredag klockan tio!’

Då svor jag till och borrade min hjässa
i halmens tågor djupt och emot dessa
min tinnings färska sår jag söndermol
och skrek och skrattade och grät – och gol!
Ja, verkligen – jag gol – det var en vana,
en rolig konst ifrån min cirkusbana,
som Pièce de résistance jag brukat den
och i min bittra sorg den kom igen.
Sen steg jag upp, gick ut och drack och slogs,
tills sorgerna med vettet ränt till skogs.”

Han drack en klunk och nickade åt oss
och tände så på nytt en papyross
och gjorde sen sin bästa kapriol
och stod på huvudet och grät och gol.

Gingen

Min vän – och under en tid i livet något av mentor – Claes-Henrik ”Gingen” Jonsson har gått bort i sviterna av Corona. Han fattas mig men min omtanke går i första hand till Åsa, Anna Liv, Johannes, Jörgen och Robert med familjer. Med deras tillstånd vill jag till hans eftermäle foga något som i stora drag bygger på saker jag då och då framfört till honom personligen genom åren.


”Och hur var det med Gingen?”.

Malin kunde efter att vi lämnat Uppsala emellanåt ha synpunkter på att jag då och då återvände dit. Återvändandet gällde Uppsala i allmänhet men V-dala nation i synnerhet. Till bibliotekarieträffar, gasker och kuratorsträffar återvände jag men kanske oftare på senare tid till JuvenalOrden. Alltid hägrade fest och upptåg. Och nästan alltid var Gingen på ett eller annat sätt inblandad.

Frågan Malin ställde vid min hemkomst var alltså i lika delar relevant som logisk.

Claes-Henrik ”Gingen” Jonsson var från Falun men flyttade snart till Uppsala där han kommit att bli mer typiskt Uppsala än Uppsala självt. Iallafall det Uppsala jag känner. Wennerbergs Uppsala, Bellmans Uppsala, glädjens, svärmeriets, kärlekens och den eviga ungdomens Uppsala.

Gingen kom att verka i nära fem decennier på V-dala nation. Främst inom biblioteket och dess verksamhet. Där var han Urstöveln som vakade över oss övriga skitstövlar.

(Bibliotekarien kallas så allt sedan när Gingen uppbar ämbetet en gång råkade servera lättöl till snapsen och för det fick tillmälet Skitstöveln a.k.a. Stöveln. Och eftersom Gingen var först blev han Urstöveln.)

Gingen betydde mycket för oss som var (hyper)aktiva studenter på 1990-talet. Särskilt för oss som ibland av omgivningen lite avundsjukt refererades till som ”Gingens pojkar”. Man avsåg med epitetet oss som drev biblioteket vidare i hans anda. Nu har det sedan 1990-talet hunnit bli många av Gingens barn i biblioteket, både pojkar och flickor, och många är vi som saknar honom.

Vi är måhända ännu i chock. Kanske drunknar vår sorg just nu i mängden sorg runt omkring i en tid när Gingens alldeles förtidiga bortgång blev droppen som fick olustbägaren att rinna över. Men det kommer också en tid när vår fruktansvärda saknad blir som ett småbarn i vår famn.

Men de som saknar Gingen mest är hans närmaste. Det är bara det att vi är så många som känner oss som en del av hans familj.

Jag blev mycket tagen av beskedet att Gingen lämnat oss och har tänkt på hans anhöriga. Något vet jag ju om vad de nu går igenom. Under en tid kommer sorgen och saknaden att kännas övermäktiga men snart nog kommer de goda minnena sakta smygande. Och i Gingens fall finns det många sådana, hela han är en djup brunn av värme att ösa goda minnen ur. Så övergår knytet i famnen med tiden till en stor, varm, låt vara nostalgisk och bitterljuv, känsla. En känsla att vårda.

Jag tänker således på mina egna minnen av Gingen. Vi träffades senast på Malins begravning…eller var det på något JO-kapitel i höstas…? Jag minns ärligt talat inte så noga för Gingen och Åsa tillhör den kategori människor med vilka man bara plockar upp tråden där man senast lämnade den.

Jag tänker på alla körer, föreningar och organisationer som nu förlorat en glädjens mecenat, en humanismens fanbärare, en riktigt god kamrat och kul gamäng.

V-dala sörjer (Foto: Charlotte Folin)

Jag tänker på hur mycket du, Gingen, fattas mig personligen och vill tacka dig för allt du lärde mig medan jag ännu var ung och formbar. Du tog den uppgiften – för mig och för många andra – på stort allvar.

Herregud vad många sena middagar vi delat genom åren. Vad mycket sång, spex, upptåg, tal och skratt vi alla upplevt tillsammans med dig.

Särskilt minns jag en gång när jag återkom till nationen efter några år och du till kaffet för de hänförda yngre studenterna höll en föreläsning om…mig. Jag hade på den efterföljande groggbänken svårigheter att leva upp till din levnadsbeskrivning av mig. Till sist sneglade jag, ivrigt ansatt av frågor om mig och mitt förr, smått desperat mot dig men möttes bara av ditt stora leende och en diskret skål på avstånd. Du tyckte av oklar anledning att jag där och då förtjänade en hyllningskör. Huruvida det du berättade var sant eller inte var av mindre vikt.

Så verkligen genomsympatisk du var. Utan like. Det är inte konstigt att det nu är många som vill ingå i din hyllningskör. För de fanns även när du levde och verkade mitt bland oss.

Tack, Gingen. Tack för ditt bullrande skratt och alltid så vänliga uppsyn, tack för dina visa och uppmuntrade ord, för prestigelösheten och människokärleken, tack för helheten i din fullständigt briljanta syn på livet. Du följde bokstavligen budet till slutet: god och glad bör människan vara – bidandes döden.

Vi gillar ju att ibland lajva Bellman, Gingen, så jag tycker följande rader passar bra i sammanhanget:

Hvem är som ej vår Broder mins?
Fastän hans skugga mer ej fins,
Fastän hans Waldhorn tystnat har,
Är skogens genljud ändå qvar:
Än Floras foglaskara
Skall ömt hans spel förklara,
Än Jägarn vid sin snara
Skall på sin pipa svara,
Hur ibland Orphei Söner
Af Bacchus krönt så sköner,
Han utan Like var.

Ur Bacchi tempel, Carl Michael Bellman


Så vad svarade jag Malin, hur var det med Gingen? Jo, det var ju alltid bra med honom. Det var alltid upplyftande att träffa honom. Han hade den unika förmågan att verkligen se och muntra upp vem det nu var han för ögonblicket pratade med. Malin log och nickade igenkännande, trots mina svårigheter att återge vad vi egentligen mer precist samtalat om. ”Vad bra. Hälsa honom och Åsa nästa gång. Kanske följer jag med då”.

Världen, Uppsala, V-dala och jag själv har förvisso förlorat en profil, en av de genuint goda, men tänk så mycket vi också vunnit genom denne briljante, kärleksfulle man.

Nu låter vi sorgen finna sitt ärende så som den största ära glädjen kan få. Gingen – tack för festen! Det har varit en härlig resa! Jag höjer mitt glas för dig och minns allt det goda. Tills vi ses igen!

(TTT!)

Foto: Anna Liv

Relaterade inlägg:

Mats Olsmats

öppna landskap

Många pratar numera om det förändrade politiska landskapet i Sverige. Själv kommer jag i sammanhanget att tänka på Lundell och konstaterar att jag trivs bäst i öppna landskap.


Planskilda korsningspartiet var det första lokala/enfrågepartiet och existerade i Vaxholm mellan 1973-1988. Partiet bildades på grund av missnöje med trafiksituationen. Eftersom det var det första lokala partiet fick det nationell uppmärksamhet. Det har också setts som urtypen för enfrågepartier och togs i samtiden inte riktigt på allvar.

Det är intressant, för en nörd som jag, att sätta Planskilda korsningspartiet i perspektiv. När partiet bildades var det unikt. Idag finns lokala partier i 146 av Sveriges 290 kommuner och dessa samlar tillsammans 600 mandat. En rejäl maktfaktor, alltså.

Jag intresserar mig för detta eftersom jag inte nöjer mig med konstaterandet att det politiska landskapet förändrats, nej, jag vill också hitta konkreta exempel på hur detta skett.

Det Planskilda korsningspartiets efterföljare har gemensamt är att dessa partier ofta enbart driver en fråga och (generellt sett) består av helt nya politiker eller av politiker som i protest slutat i ett parti och istället bildat ett nytt (lokalt/enfråge)parti.


Ett annat exempel på det förändrade politiska landskapet är elefanten i rummet. A.K.A. Sverigedemokraterna.

Detta är (enligt somliga) i mångt och mycket ett enfrågeparti och i alla händelser ett parti som delar landet. Jag funderar för egen del över huruvida jag gör en så kallad tankevurpa med SD när jag värderar dess samhällssyn.

För tänk om partiet helt enkelt inte går att mäta enligt vår, resten av oss, gemensamma moraliska standard? Och hur vet vi förresten att denna standard är den allena goda och saliggörande?

Med begreppet amoralisk avses någon eller något som helt enkelt saknar moral enligt vårt sätt att mäta den. Man är inte tillämpbar på skalan, helt enkelt. Där finns i så fall en koppling till nazismen vilken är oberörd av och står utanför våra moralbegrepp.

En nazist förstår inte varför Förintelsen var fasansfull och vi förstår inte varför nazisten inte förstår det. Och nazisten förstår inte oss. Därmed är kollisionen total och man kan, enligt filosofin, inte kalla nazisten omoralisk utan istället för amoralisk.

Sverigedemokraten avgränsar i stort sett alla sina politiska överväganden med nationalism och etnicitet och förmår därför inte frigöra sig från sitt nazistiska ursprung. Nazismen fungerar precis på samma sätt.

Så här säger Hitler själv om saken i sin bok (som alla vet vad den heter men som jag aldrig nämner – i synnerhet inte i skrift).

Den starke måste härska, inte låta sig smälta samman med den svagare och sålunda offra sin egen storhet. Bara den födde veklingen kan känna detta som grymt, men därför är han också bara en svaginskränkt människa. Ty om inte denna lag härskade skulle ju varje högre utveckling av alla levande väsen vara otänkbar (…)

Man kan alltså med starka argument hävda att nazismen är amoralisk. Men hur är det med SD? Personligen lutar jag åt det ställningstagandet eftersom vi har så svårt att förstå varandra. Samtidigt anser sig ju partiet vara demokratiskt (och är demokratiskt valt) och borde därmed falla inom våra gemensamma moraliska föreställningar.

Jag får väl fortsätta grunna på det.


Det nya poltiska landskapet är nytt för alla. Det som skiljer partierna åt är hur man förhåller sig till detta landskap. En sak som är tydlig är att partierna numera har en påfallande mörk samhälls- och framtidssyn.

Nja. Alla utom ett: Centerpartiet. Vi är positiva. Och för denna positivsim beskylls vi ofta för att vara naiva, för att inte ta problemen på allvar. Inget kunde vara mer felaktigt.

Det finns framtidsoptimism i Centerpartiet – hos oss är berättelsen om framtiden ljus. Det finns ingen motsats mellan ett sådant synsätt och viljan att ta samhällsproblemen på allvar. Centerpartiet är ett socialliberlat parti. Vi är, om någon frågar mig, det bästa landsbyggspartiet.

Man får inte sluta inte tänka. Man får inte sluta titta sig själv i spegeln. Man kan inte som universllösning skylla samhällets problem på andra. Det är invandrarnas fel, det är borgarnas fel, vänsterns eller gängens. Det krävs förvisso mod för att titta på sig själv. Men den som är orädd behöver inte skylla på andra.

Nej, det är inte bögarnas fel.

Jag lärde mig ett begrepp nyligen: Blå socialism. Termen avser den moderata och kristdemokratiska (och den sverigedemokratiska, definitivt) önskan att staten ska begränsa och förbjuda som lösning på problem.

Att se möjligheterna och samtidigt vilja angripa problemen inom klimat, integration och invandring, kriminalitet och arbetsmarknad är inte naivt. Det är mäktigt.

Moderaterna och Kristdemokraterna väljer mellan mitten och höger. Socialdemokraterna väljer mellan Vänsterpartiet och Centerpartiet. Det valet handlar om att ge det nya konservativa blocket en match. Jag hoppas Moderaterna vill hänga på vår sida i den matchen.

Januariavtalet fyller i dagarna ett år. Och Centerpartiet är som nämnts den optimistiska politiska rösten i Sverige just nu. Du som är liberal, och därmed positiv, borde titta efter vad Januariavtalet faktiskt innehåller. Fantastiska liberala reformer som landet behöver – strunt samma om det är en socialdemokratisk regering som genomför politiken.


Landskap förändras ständigt. För några decennier sedan engagerade en trafikfråga, idag oroar sig många över invandring av olika slag. Kanske, funderar jag, sitter mina ättlingar i de amerikanska svenskbygderna inne med perspektiv jag kunde ha nytta av.

Landskapet har förändrats – men kanske ändå inte så mycket. Eller, sagt med Angelas, Obamas och Thorbjörns ord:

Wir schaffen das

yes we can

Befolkningsomflyttningen inom landet och över gränserna har medfört att hävdvunna sociala kontaktnät brutits sönder. De unga familjerna har hamnat isolerade i en storstadsförort utan den naturliga kontakten med anförvanter och vänner som ingår i det naturliga livsmönstret i ett samhälle. En tillfällig ekonomisk belägenhet får svåra ekonomiska och sociala konsekvenser (…).


Lundell gillade jag aldrig något vidare under hans storhetstid. Men visst är Uffe något på spåren, vilket är utmärkande för alla stora poeter, i sin sång som många ville skulle ersätta Du gamla du fria som nationalsång.

Sug på den, SD.

Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ,

ingen kommer in i min närhet, som stänger in och stjäl


Källor

SCB

Wikipedia

Hovstad: ”vårt förakt för svaghet

Martin Åhdal (C)

Ulf Lundell: Öppna Landskap

j’accuse…!

Jag anklagar er, Sverigedemokrater.


Statistiken säger att andelen som röstar på SD är högre bland lågutbildade. Även glesbygdsbor och män röstar i större utsträckning på partiet. SD är lika stora, ibland större, som socialdemokraterna inom LO. S-kvinnor börjar dock nu i allt större utsträckning också rösta på SD säger oss analysen vidare.

Mot den bakgrunden blir lite märkligt att hävda att SD är ett borgerligt fenomen. Väljare och partier är dock olika saker. Det tycks som att KD har lättast att samarbeta med SD, därefter kommer ett något mer vilset och ambivalent M.

Vi i Centerpartiet vill absolut inte. L är mer svårbedömt men ännu så länge tycks de inte vilja ingå i det konservativa block jag är övertygad som att vi kommer att se inför valet 2022.

För mig är det obegripligt hur man kan rösta på SD. Jag kan inte förstå det. Varför? Enkelt – partiet är sprunget ur nazismen. Det går inte att komma runt detta faktum hur mycket tid som än ligger mellan dess ursprung och nuet.


I nazismens kärna, liksom i allt som kommer ur den, ligger fenomenet att vilja distansera sig från konsekvenserna av sin politik. Alltså från det konkreta resultatet.

En av psykologerna, amerikanen Gustave Gilbert, som förhörde och undersökte ledande nazister efter andra världskriget diskuterade en hypotes med Göring. Han gjorde det för att försöka förstå hur Förintelsen kunde ske.

Kunde Hitler uppmanat Himmler att mörda judarna utan att berätta exakt hur det skulle gå till? Himmler tolkar ordern och planerar sedan övergripande koncentrationslägren och ger Höss (kommendanten för Auschwitz) med flera i uppdrag att genomföra folkmordet.

Göring bekräftade hypotesen.

På så vis såg ledande nazister aldrig konsekvenserna av sina beslut. Absolut lydnad uppåt i kombination med att överheten distanserar sig ger visst tolkningsutrymme och ledde i slutändan till Förintelsen.

Våra dagars statssystem fungerar ofta på liknande sätt. Våra myndigheter eller ledande politiker ser inte konsekvenserna av sina beslut. De ser inte hur det går för flyktingar på medelhavet, för den som utvisas till Afghanistan, om tiggaren inte får tigga eller vad det nu handlar om.

Det räcker med svepande formuleringar som ”systemkollaps” eller ”vi kan inte ta emot hela världen” för att legitimera sin retorik.

Det är för detta jag anklagar er, Sverigedemokrater.


SD i Falun kan tyckas ofarliga. De har motionerat om trafik, om en telefon för äldre, om skärpt ordningsstadga och tiggeriförbud. På riksnivå är de lite mer slipade.

Det återkommande är dock viljan att distansera sig från konsekvenserna av sin politik. Man är inte rasist, homofob eller kvinnofientlig, nejdå, man vill ju bara det som man anser är bäst för Sverige och dess folk.

Vilka som ingår är en annan fråga.

Det som gör att de faktiskt inte ligger så långt från sitt nazistiska ursprung som de själva anser är deras uppenbara förakt för svaghet. Därmed är avståndet till ren och skär nazism inte så långt bort som de vill göra gällande.

Nazityskland skar rejält i bidragen till välfärden jämfört med Weimarrepubliken. Inget daltande med underlägsna individer, där inte.

SD:s retorik går ut på att svenskarna, folket, staten, våra institutioner och geografin är högt stående och i sig själva något bättre och starkare än allt utsocknes. Det måste därför skyddas och bevaras – exempelvis genom deras uppfattning om ordning och reda (tiggeriförbud).

SD är inte ett demokratiskt parti bland andra. Utbildning, bostadsort eller kön till trots – den som röstar med SD är uppenbarligen beredd att bortse från det jag diskuterar ovan. Jag tror att den potentiella sd-väljaren är arg, bitter eller kanske rädd, och att vi andra måste försöka göra något åt detta.

Vi måste hitta lösningar på samhällsfrågorna och då kan vi inte hålla på och smeta SD på varann. Vi måste ta vårt eget ansvar.

Men vi gör det inte genom att samarbeta med SD eller acceptera dess politik. Socialdemokraterna har ett särskilt stort ansvar eftersom det partiet förlorat så många väljare till SD. (Detta alltså inte sagt som smetning).

Men väljaren får först som sist stå för sitt val liksom politikern för sina.

Jag anklagar den som engagerar sig i SD, stödjer deras politik eller samarbetar med dem för allt jag skrivit ovan. Alla får göra som de vill men jag kommer aldrig acceptera SD eller dess politik.


Många är det som skrattar åt den briljante Henrik Dorsins ”Tomten är en kommunist”. Den är mycket bra. Men ska satiren träffa riktigt rätt borde han vara lite modigare. Nuförtiden hade ”Tomten är en sverjävän” passat bättre. Det klart, vi har ju Robert Gustafssons sketch om tanten och nazisterna. Det kanske inte är svårare.


Jag anklagar er, Sverigedemokrater. För aningslösa lösningar på svåra problem. För att sätta farliga krafter i rörelse. För att inte fullt ut stå för vad ni orsakar.

Nu tror jag inte min tirad spelar någon som helst roll för er. Jag tror ni hånskrattar åt mig. Jag tror ni är nöjda med att ha lyckats i ert uppsåt och att era väljare accepterat er fullt ut för detta.

Så jag upprepar. Jag kommer ständigt motarbeta er. Visst kommer jag hälsa artigt och byta något ord. Men tro inte för ett ögonblick att jag någonsin kommer att glömma att ni från början var nazister.

Under fernissan ser jag ännu mörkermannen – då och då tittar han fram. Ni förmår inte fullt ut gömma honom. Visst kan vi hälsa – men vänner kan vi aldrig bli.

För man måste stå för sina handlingar.


Källor:

Ofstad: Vårt förakt för svaghet

horror vacui

Det närmar sig jul och jag blir som vanligt en aning gråtmild och söker mig till trivsamma, sedelärande jul/feelgood-berättelser att drömma mig bort genom. Gärna Astrid, Selma, Dickens och Karl Bertil, för att nämna några. Och så Juloratoriet av Johann Sebastian förstås.

I år har behovet av att drömma sig bort, minnas tillbaka, känts särskilt tvingande. Kanske inte så konstigt egentligen.


Min bror anser att jag inte klarar ensamhet. Jag bör inte vara ensam någon längre tid eftersom det strider mot min konstitution menar han lika dumdrygt som brådmoget. Om man nu kan vara brådmogen när man närmar sig fyrtiofem.

Jag är osäker på bärigheten i beläggen för denna hans grundmurade övertygelse men i stora drag anser han att jag är alldeles för social för att fördra ensamheten någon längre stund. Detta i motsats till honom själv som, återigen återgivet med hans egna ord, i själva verket inte är något annat än en inskränkt nörd.

Påståendena förefaller märkliga. Vi pratar ju ändå om någon som ligger i topp bland landets influensers samt att jag i mig själv ser en person som trivs rätt bra i sitt eget sällskap (hur illa det än låter). Men självbild och självinsikt går ju som bekant sällan hand i hand.

Lillebror menar att det är/var mor, syster och jag som varit/är de utåtriktade i familjen medan far och han själv visserligen till en början kan förefalla sällskapliga men sedan man tillbringat en lite större tidsrymd i deras sällskap framgår snart detta lynne som en chimär, en potemkinkuliss.

Nej, jag vet inte jag. Jag tror han har fel. I både det första och det andra. Men det hela rymmer väl också något av brorslottens syfte, tänker jag, nämligen att påminna om, och framlyfta, saker och ting man tror sig veta om sina anhöriga i akt och mening att främja deras framtida välbefinnande.

Nå, han kanske inte står helt utan poäng – till vilket jag återkommer.


Det är en lite gullig historia ändå, och dessutom sann.

Jag tänker på att Sverige 1974 levererade tusen volvobilar av den numera kultstämplade modellen 144 till Nordkorea. Vi har ännu inte fått betalt och skulden sägs uppgå till 2,7 miljarder kronor i dagens penningvärde.

Ännu rullar många av dessa bilar på det nordkoreanska vägnätet. Den nation som numera styrs av den lille pajas som avrättar folk med luftvärnskanon styrdes en gång av en annan liten pajas, den nuvarande pajasens farfar (?), som hade en tämligen god relation med Sverige.

Detta säger något om Sverige 1974 och om dagens Nordkorea.


Jag åkte till Stockholm och såg föreställningen A Christmas carol på Folkoperan. Jag gillar verkligen den berättelsen, jag har läst den flera gånger. Jag tänker efter föreställningen, så som i berättelsen, på upplevda jular, den som står för dörren och fantiserar lite om kommande.

Visst är det så att förflutenhetens jular alltid tecknas i varma, klara färger mödosamt och fragmentariskt återkallade ur nostalgins glöggindränkta dimmor. De nuvarande jularna känns nästan alltid misslyckade vid en jämförelse (det måste gå minst ett par år innan man vet att uppskatta dem efter förtjänst) och de kommande ter sig skrämmande. För tänk om vi inte förmår hålla fast i det som var – hur ska det gå då!?

(En alternativ rubrik till detta blogginlägg kunde vara Sverigedemokratens jul ELLER Ulf är julbent ELLER Ebba på hal is.)

Hursomhelst. Allt detta, inbillar jag mig, säger något om Dickens briljans.


Det är någon (annan än Dickens) som sagt att kyrkogårdarna är fulla av oersättliga människor. Detta citat passar min sinnesstämning väl eftersom min återblick på firade jular i mångt och mycket handlar om människor som inte längre lever. Det gör mig ledsen. Därför, funderar jag, borde Dickens berättelse passa väl in på mig just i år.

Och så var det där med lillebrors syn på mig och min eventuella ensamhet. Jag kommer i sammanhanget att tänka på uttrycket horror vacui vilket betyder ”skräck för tomrum”. Frasen betecknar när någon fyller en tom yta, i verkligheten, i fantasin eller inom konsten, med en massa saker och ting bara för att ytan inte ska vara tom.

Ingen eller inget, får, eller vill, förvandlas till Tomhetens tabernakel (termen tacksamt lånad av Petter Karlsson – det var hans namn på nybyggda Ejendahls arena när LIF ramlade ur högsta serien).

Är det vad jag fruktar? Har han rätt, brorsan? Är jag i själva verket en klockren Ebenezer Scrooge men har ännu inte, liksom den verklige (nå, Dickens då) insett det?

För nog fyller jag min tid, det ska gudarna veta. Men kanske är detta edaste en undanflykt för att slippa känna eller tänka. I så fall är det högst mänskligt, anser jag. Vi köper bilarna från Sverige för de tror på oss. Betala kan vi göra sen, någon gång.

Visst var det underbart när barnen Adolphson 1980 togs i öronen och drogs iväg från julklappar och lek till kyrkan mitt på julafton? Visst är innevarande jul miserabel och ingenting värd? Och visst kommer alla att vara döda och begravna under framtidens jular, inte minst jag själv, så det är väl lika bra att strunta i alltihop?

Kanske är min tillvaro och liv en enda stor potemkinkuliss. Hela jag och allt jag gör.

(Potemkinkulisser är enligt uppslagsverket bedrägliga skönmålningar som är avsedda att dölja en bedrövlig verklighet bakom vackra och förskönande kulisser. Begreppet sägs komma från en rysk furste ((Potemkin)) som inför kejsarinnan Katarina II:s resa till Krim 1787 efter resvägen lät uppföra kulisser föreställande välmående byar – allt för att ge intryck av att han snabbt hade åstadkommit välstånd. Möjligen härrör begreppet också från den sovjetiska filmen Pansarkryssaren Potemkin från 1925 som skildar revolutuonen 1905 med masscener och stora kulisser – filmen anses förövrigt som en av de mest inflytelserika filmerna i historien.)

Ånej. Verkligen spöar skiten ur mig. Jag har skapat en potemkinkuliss för att ge intryck av att jag har det bra. Och nu faller den, kanske?


Men jag är aldrig ensam. Jag har massor med människor omkring mig. Jag har Astrid, Selma, Dickens och Karl Bertil. Och så Johann Sebastian förstås. Samt mina barn. Och min bror. Och hans barn. Och övrig släkt och många, många vänner.

Sorg eller inte, bedräglig kuliss eller inte, jag föredrar att inte tänka eller känna mig ensam eller rädd för framtden. Jag är där jag är, helt enkelt. Carpe diem. Om kommande jular vet jag ännu inget, tack och lov. Är jag på något sätt att betrakta som Ebenezer Scrooge så må så vara. Men jag försöker isåfall att gestalta honom så som han framträder på juldagen.


Döttrarna vill lyssna på skvalradio på morgonen. Vi har kommit överens om att man får välja kanal var tredje dag. De väljer skval, jag Klassisk morgon. Dotter 2 är dock lite på min sida och menar sig tycka om all sorts musik. Jag berättar inlevelsefullt om myten om den ursprungliga människan, den ädle vilden, som inte hade tillgång till alla kanaler den moderna människan har. Och att vissa människor, de flesta faktiskt, fortfarande inte har det.

Perspektiven som öppnar sig – tänk att det finns människor som aldrig hört Last christmas. Jag srev om saken på sociala medier och blev, med mina mått mätt, smått viral.

Min bror håller inte med, förstås. Han älskar låten – vilket säger mig att han har en längre canossavandring än jag att göra. Om han nu vill göra sig av med förflutenhetens ebeneziska bojor, vill säga.


Källor:

SVT.se

Dickens: En julsaga

NE


Relaterade blogginlägg:

Men varför inte ett från passerade, lyckliga jular?

Min brors blogginlägg om Last Christmas