bild 63 – min tredje tatuering

Det är första advent och man behöver verkligen sin Otto denna dag. Iallafall om man vill bli ordentligt uppsjungen på morgonkvisten. Och dessutom är relativt kyrklig. Frågan är måhända om man är kyrklig för att man är kyrkokörsångare eller kyrkokörsångare för att man är kyrklig.

Vi har hursomhelst pysslat, fixat och trixat, flickorna och jag. Och åtminstone Dotter 2 och jag sjöng tillsammans i gudstjänsten. Tonåringen föredrog att sova.

Båda jag och Dotter 2 tittade avundsjukt på henne när hon sov så underbart gott som väl bara den som sover i Centerpartiets tishor kan. (För den som tror jag indoktrinerar – jag har försökt sno tillbaka den åtskilliga gånger men det är kört.)

Ta skiten, du, säger jag morgonsurt.

Det är i mitt tycke aningen frikyrkligt i kyrkan på första advent. Riktiga kyrkan, som jag sa i min oskuldsfulla barndom när skolan var på studiebesök i en frikyrka. Men det är också stämningsfullt och mycket musik. Det är en salig (!) blandning av barnkör, ungdomskör, seniorkör och ordinarie kyrkokör.

Ja, och så brasset. Man får inte glömma mässingen. Vilket drag! Särskilt gillar jag bongotrumman, eller vad det heter.

Åke har en slips med noter på. Han lyssande artigt när jag berättade om en munk som uppfann, eller standardiserade, notsystemet. Hette han Bonifacius? Minns inte. För Åke kvittar det lika.
…och så får man lufta folkdräkten. Jag älskar min Stora Kopparbergsdräkt (mer än min lusekofta) som är sydd av ett norskt fullblodsproffs för nästan inga pengar alls.

Sedan har vi ju den andra sida av mig. Den profana. Den som när detta skrivs dricker glögg. Den som inte alltid är helt seriös.

Men det är skönt att inte alltid vara så som huggen i sten, som jag brukar säga. (Eller det brukar jag ju inte alls det men jag säger det nu.) Att inte vara en stenstod ger mig verktyg för att hantera svåra stunder – som exempelvis en högtid som för första gången firas utan barnens mor.

Det handlar faktiskt inte bara om försvarsmekanismer, det är också fråga om livsåskådning. Den som mot förmodan följt denna blogg över tid har möjligen noterat detta återkommande tema.

En god vän, vi kan kalla honom Patric (för det heter han), ska stå värd för ett mycket litet, icke förty musikaliskt, julbord om några veckor. Han berättade i samtal härförleden att hans fru, vi kan kalla henne Ulrika (för det heter hon) gärna ser att det illustra (nåja) sångarsällskapet tar med sig sina fruar vid det om inte högtidliga så åtminstone trevliga tillfället.

Jag var tyst en stund och svarade sedan att det skulle jag gärna – men jag har ingen, tyvärr. Patric skrattade både länge och väl, för han känner min galghumoristiska sida så som insidan på sin plånboks myntfack. (Den gnidne jäkeln – vem använder mynt nuförtiden liksom.)

Nu är det dags att gadda sig igen. Here goes: min tredje tatuering. Jag ska tatuera FÖRSTA ADVENT på..få se..vänstra eller högra skinkan? (DU ÄR SÅ TÖNTIG PAPPA! Vänta till ni hör succén på badhuset…)

Ända sedan jag stod gudfar till Sixten vid hans dop i Svärdsjö bönehus har jag närt en hemlig dröm att uppträda som helvetespredikant. Där, i Svärdsjö, fick jag nämligen fritt lägga ut texten från talarstolen. Tankarna skenar – tänk om. Hade jag gjort väl i från mig som domedagspredikare? Har jag valt fel karriär? (Med karriär avses i det här fallet egentligen ingenting.)

Tänk om…(bilden är gammal och beskuren. Liksom jag. Äh vad säger jag? Jag är vare sig det ena eller andra.

Jag har inte skrivit många profana snapsvisor i mina dagar men den här skrev jag en gång till det illustra (nåja) sällskap till vilket refererades ovan. Det aktuella sällskapet gillar den – och inte minst på första advent kan den få illustrera den sida av mig som inte är huggen i sten.

Den dominerande, skulle man kunna säga.

(Vilken sida som faktiskt är huggen i sten är faktiskt inte helt klarlagt. Men om inte annat så för tatuerarens skull får vi hoppas på framsidan.)


Nja, jag vet inte. Min allra största prestation anser jag själv vara att vissa människor faktiskt trivs i mitt sällskap. Så som mina barn. Så som mina vänner. Och en del andra, vad det verkar. Under sådana omständigheter är det min förbaskade skyldighet att helt enkelt trivas tillbaka.

Churchill, som jag gillar att citera, sa ju en gång (ungefär) att det faktum att man har fiender visar att man då och då stått upp för sin övertygelse. I veckan fick jag ett varmt handslag och många uppskattande ord av den lokale Sverigedemokraten (som sitter där jag sitter).

Nå, det är inte så konstigt. Han råkade i knipa i debatten på grund av en felangivelse som härrörde från mig. Ingen, oavsett politisk uppfattning, ska oförskyllt hamna i knipa på grund av mig. Så jag löste det åt honom.

Och med den argumentationen får nog också min tredje tatuering ännu låta vänta på sig.

Ha en synnerligen god advent och vidhängande december!


Post scriptum: Advent betyder ankomst. Får jag föreslå ett mer standardiserat samarbete mellan religionen och SJ?


relaterade blogginlägg

min första tatuering

min andra tatuering

bild 62 – de små insikterna

Jag läste någonstans, jag tror det var Englund, att fransmännen var så uppskakade av de tyska bombningarna under första världskriget att de lät uppföra ett fake-Paris i miniatyr, konstruerat av trä och tyg, två mil utanför själva Paris. Replikan hade med alla karaktäristiska hus, boulevarder, fabriker, boningshus, Eiffeltorn och hela konkarongen. På natten tände man upp kulissen med elektriskt ljus (ingen liten sak på den tiden) – allt i förhoppningen att lura de tyska piloterna till att släppa sina bomber på fel plats.

När kulissen stod klar var kriget i princip över. 


De smyger sig sakta på, de små insikterna. Rätt ofta säger insikten, eller efterklokheten om man så vill, att man hade fel. Då. I det där man tänkte, kände eller upplevde. Men när man är mitt inne i sjukdomsförloppet har man inte mycket tid att känna efter. När skulle barnen hämtas nuigen, har vi någon middag och hur mår pappa egentligen? Men efter ett tag, när allt lugnat ner sig, kommer de alltså smygandes, de små insikterna. Först försiktigt sedan med stora klamp. 

Det är i dessa ögonblick man scrollar igenom gamla mail och sms och besviket inser att, eftersom abonnemanget är avstängt, det inte längre går att höra hennes röst på telefonsvararen. Och till sist drabbas man av insikten att fredagsmyset framledes alltid kommer att kännas lite tristare, lite ensammare. Det är också under stunder som dessa man instinktivt lyfter huvudet i den fåfänga förhoppningen att höra hennes röst från ett angränsande rum. 


Jakten är förändrad.

Jakten på tid, strävan efter att maximera mängden tid man har tillsammans bortom tillvarons alla måsten. Så där som alla stressade föräldrar gör, alltså tiden under vilken man konverserar över ett glas vin eller ser på tv-serier tillsammans. Tiden man ägnar åt att planera allt roligt och spännande man ska göra – projekten, upplevelserna och framtiden.

Plötsligt har allt detta man så länge haft och tagit för givet mist sin dragningskraft. Nu handlar jakten om att ta sig igenom all daglig logistik för att avsluta dygnet sittandes i en fåtölj. I bästa fall med en bok, lite musik eller bara för att fundera över vad man nu har att fundera över. 

Det låter tragiskt, jag förstår det. Men bortom den till synes likgiltiga blicken hos den som sitter alldeles stilla i sin fåtölj döljer sig faktiskt ett stort liv. Ett liv under vilket hennes skratt ännu ekar och allt det jag alldeles nyss med saknad beskrivit ännu förekommer. Stunden i fåtöljen är numera den bästa tid han har. 

Jag vet att det kommer att förändras. Oavsett hur förändringen ter sig ska jag minnas hennes leende så länge jag lever. Såväl härjad av sjukdom som för länge sedan under den mogna ungdomens glada dagar var hon mig så oerhört vacker. Och hennes leende förblev intakt – det kunde sjukdomen inte rå på hur illa den än försökte. 

Jag återupplever mitt förgångna där i fåtöljen och bearbetar de små insikterna, en efter en. Jag vet att jag bländats av ljuset och medan sakernas verkan långsamt klingar av sitter jag alltså alldeles stilla i min stol. 


Trots att mannen som byggde ett lur-Paris inte hann klart i tid, trots att lösningen på bombhotet var felaktig och betydelselös, belönades han med hederslegionen. Det finns något att lära sig här, antar jag, oklart bara vad. Därmed (eventuellt) inte sagt att jag förväntar mig att belönas med hederslegionen. 


Gud, vad bra hon är pappa!

Hon står på scenen. Dotter 1 står på scenen. Och som hon gör det. En bärande roll minst sagt, hon är med i varje scen. Jag ser att hon gör något hon verkligen älskar. Jag gråter i smyg över att se henne glad, lycklig, för en stund. Skit samma vad hon än gör bara hon ser ut så där, tänker jag från min plats bredvid hennes syster på tredje rad.

Efter att applåderna klingat ut är det fika. Många nickar vänligt åt mig och säger att hon är duktig, min dotter. Någon som känner mig lite bättre säger och här står äppelträdet och skiner! Även om det är välment vill jag skrika att det inte är mig det handlar om. Och visst, många ger också henne beröm.


De små insikterna.

Kultur. Estetik. Vilken kraft dessa värden har. De låter oss finna mening där det inte finns någon. De lyfter oss och de bygger oss starka. De fick oss att bygga en huvudstadsmodell i trä och tyg för att undkomma bomber, de får mig att le sent en kväll i en fåtölj och de lyfter mig och mina döttrar ur det djupaste mörker.

Jag kan inte förmå mig till annat än att känna tacksamhet. Jag är tacksam för livet, jag är tacksam för kulturen och allt det vackra däri, jag är tacksam för kärleken och jag tror på framtiden.

bild 60 – kärlek

Jag får nog acceptera att jag är en romantiskt lagd person.


Gehenna är ett hebreiskt ord och anses vara namnet på en dalgång, Hinnomdalen, söder om Jerusalem. Detta är ingen trevlig plats.

I Gamla testamentet berättas det om att detta är platsen för hemska händelser där oskyldiga brändes levande i ohyggliga riter, sedermera blev platsen en soptipp där djurkadaver, sopor och lik från kriminella dumpades. Man eldade konstant för att förhindra att sjukdomar spreds. Hinnomdalen blev platsen man avsåg som helvetet på jorden, den plats som Gud förberett för djävulen och hans anhang.

Det känns som jag bott där i två år och just kommit ut, eller bort, därifrån.


Jag är alltid fylld av starka känslor. När jag känner något så inte är det någon lite småljum känsla. Nej, den är alltid stark. Jag går ofta omkring och är lite allmänt förtjust i saker, stort som smått. Ibland blir jag så hänförd över något att jag nästan blir som förälskad. Det var iallafall så Malin beskrev det.

Hur? Jo, exempelvis när jag ser vänlighet, empati, andras kärlek, engagemang, ett leende eller något annat – vad det nu kan vara. Det är väl därför jag gillar romantiska komedier på film och opera så mycket.

Annorlunda uttryckt:

Whenever I get gloomy with the state of the world, I think about the arrivals gate at Heathrow Airport. General opinion’s starting to make out that we live in a world of hatred and greed, but I don’t see that. It seems to me that love is everywhere. Often, it’s not particularly dignified or newsworthy, but it’s always there – fathers and sons, mothers and daughters, husbands and wives, boyfriends, girlfriends, old friends. When the planes hit the Twin Towers, as far as I know, none of the phone calls from the people on board were messages of hate or revenge – they were all messages of love. If you look for it, I’ve got a sneaky feeling you’ll find that love actually is all around.


Veckan som gick har varit så fullproppad av känslor att jag nästan bubblat över. I tisdags, när Malin skulle, borde, fyllt år gravsatte vi hennes urna. När jag lade den till rätta med några personliga ord var det nästan som jag hörde henne uppmana mig, så som hon så ofta gjorde:

kom igen, ryck upp dig. Stanna inte av nu. Det är som det är, du måste vara den du är. Förälskad och lite galen.

Jag inser att det kan låta konstruerat, men faktum är att hon en gång sa exakt så till mig. Jag mådde inte bra över något och detta var hennes tröstande ord. Orden hjälpte. Hon hjälpte. Jag mådde bra igen. Och att följa en uppmaning som menar att man ska vara sig själv, ja, det bör man kanske göra.


Veckan fortsatte med att Dotter 2 fyllde fjortis. Hon och hennes syster vill också leva ett liv utan sorg, det vet jag. Stora känslor ryms också i min förstfödda. Hon är på många sätt sin far upp i dagen – om än inte utseendemässigt (som tur är). Detta gör det lite komplicerat att vara förälder till henne, ibland. Jag känner så väl igen mig i henne när jag var i samma ålder.

Känsligheten, rastlösheten, frihetslängtan, glädjen och svärmeriet (som det heter någonstans). Allt det – och mycket mer. Att inte vilja spela andra fiolen i ett stort grått kollektiv – för man kan och vill själv.

Och att gå emot någon som vill vara sig själv bör man kanske inte heller göra.


I lördags blomstrade kärleken. Hammarn (a.k.a Michael) och Veronika, sannolikt två av kommunens roligaste människor, skulle gifta sig. Igen. De gjorde så redan för tjugo år sedan, sedan har de varit skilda i tio. Nu ville de försöka igen och jag fick äran att viga dem.

Det klart jag ville vara med och snika åt mig lite av den kärlekslycka som blomstrade i ett helt vanligt kök i Bjursås en lördag i oktober 2019. Deras kärlek blev därmed också lite av min.

Hela dagen fortsatte sedan i ett tillstånd av inre kärleksrus trots att tilldragelsen inte på något sätt hade med mig att göra. Men det är det som är grejen med kärlek. Den ska bejakas varhelst den dyker upp.

Michael /Veronikas bröllopsfoto. Och mitt, lite.

Lördagseftermiddagen övergick i kväll. Vildvittrorna var utfodrade och (efter viss motsträvighet) kramade och pussade på, därefter försjunkna i sina göranden (läs skärmar). Så jag knallade ner till Kulturhuset tvärs över gatan och såg livesändningen från Metropolitans säsongsöppning. Den är verkligen sönderspelad, paradtenorarian från Puccinis Turandot.

Väl på plats möttes jag av erbjudandet att ingå i kulturföreningens styrelse. Just det, jag som har så mycket tid.

Turandot – den kinesiska prinsessan som på grund av en kvinnlig släktings öde inte vill gifta sig. Hon låter alla friare svara på tre gåtor och svarar någon fel dödas han omgående. En främmande prins består provet och betvingar hennes hårda hjärta med hjälp av verklig kärlek. Det är också den mystiske främlingens namn: Kärlek.

The Met. Vilka sångare. Åker jag någonsin till NY är det hit jag vill. Förutom sångarna blev jag också förvånad över att den tidigare nämnda och alltså inte så lite uttjatade arian den här gången träffade mig rakt i mellangärdet.

Här följer den i översättning:

Ingen ska sova! Ingen ska sova!
Också du, prinsessa,
i ditt kalla rum,
ser på stjärnorna
som darrar av kärlek och hopp.
Men min hemlighet är gömd i mig,
mitt namn ska ingen veta!
Nej, nej, mot dina läppar ska jag säga det
när ljuset bryter fram.
Och min kyss ska upplösa tystnaden
som gör dig min!

(kör: Ingen ska veta hans namn,
och vi, ack, ska dö, ska dö!)

Vik hädan, natt! Stjärnor, gå ned!
Stjärnor, gå ned! Vid gryningen segrar jag!
Segrar jag! Segrar jag!


Urnan vid graven. Jag har så oerhört svårt att acceptera att hon inte längre är här, samtidigt som jag också har ett oerhört stort behov av ett liv utan sorg. Ett helt vanligt liv. Mitt liv.

Notera att jag undviker formuleringen gå vidare. Nästan tjugofem år av mitt liv har jag levt tillsammans med Malin. Det är jag tacksam över. Men mitt liv handlar också om annat. Om mycket starka känslor, exempelvis. Jag kan inte förmå mig att göra något slentrianmässigt. Nej, jag går all in. Det innebär ibland problem. Samtidigt hjälper det mig att bearbeta saker – i det här fallet sjukdom och död.

Tänk att gå igenom livet utan att känna starka känslor, tänker jag i bland. Nej, det är inget för mig. Under de senaste två åren har jag känt mycket. Jag har gråtit, jag har förbannat, jag har skrattat och jag har älskat. Jag har bott i Gehenna men också tagit mig därifrån på egen hand.

(Möjligen är det inte svårare än så här)


Hej, Livet! Kul att råkas. Tack alla som finns i dig för hjälpen. Tack för alla som fortsätter bry sig och hjälpa. Tack mina barn, vänner, alla och envar. Tack Puccini och tack Bach. Jag älskar er alla.

Vid gryningen segrar jag!
Segrar jag! Segrar jag!


Källor:

Gamla testamentet

Turandot (opera – uppsättningen på Metropolitan hösten 2019)

Bonniers lexikon (äpplet)

Love actually (film) 2003

förbön (Lugnetkyrkan 3)

Nuförtiden går jag rätt ofta i kyrkan. Dels beror min kyrklighet på att jag sjunger i kyrkokör och dels beror den på att Dotter 2 också gör så. Och hon gillar minsann inte att sjunga om inte någon hon känner finns i publiken.

Så jag har kommit att bli något av en körförälder. Nåja, det är enklare att bära en körpärm än en hockeytrunk, brukar jag tänka. I dessa curlande tidevarv är föräldrarollen ofta reducerad till ett liv som caddie. Och om Gud verkligen existerar så måste hen bo i musiken. Och i varje människa, oavsett sexuell läggning. Närmare det gudomliga än dessa två ting går det inte att komma, anser jag.

I söndags besökte jag alltså högmässan. Det är rätt skönt att sitta där och meditera, ibland, tvingas jag tyvärr erkänna, med skingrade sinnen. Under förbönen denna söndag spetsade jag dock plötsligt öronen.

Efteråt bad jag den kyrkvärd som läste upp texten om att få den – eftersom jag ville begrunda den ytterligare. Bönen ifråga är skriven av biskop Martin Modeus och här följer den i sin helhet.

Låt oss be för världens frihet. Gud, låt friheten sprida sig i världens alla sammanhang. Tack för att du hör vår bön och möter oss med kärlek.

Låt oss be att kyrkan ska bli befriad från förhållningssätt som kan binda människor. Vi ber för kyrkans liv, att du visar oss var vi är bundna av föråldrade tankar och stängda perspektiv. Låt Kristi frihet få råda. Tack för att du hör vår bön och möter oss med kärlek.

Låt oss be för vår egen förmåga till vidsynthet och nytänkande. Gud, ge oss öppna och obundna sinnen, så vi både kan ta emot och skapa frihet. Tack för att du hör vår bön och möter oss med frihet.

Det är svårt att inte sätta in den här bönen i vår lokala kontext genom diskussionen vi just nu för med Lugnetkyrkan. Den kyrkan, tillsammans med många andra, de flesta faktiskt, samfund åberopar religionsfriheten för att slippa viga par av samma kön medan ytterligare andra vill neka kvinnor att utbilda sig till präster, pastorer, imamer, rabbiner eller i vissa fall ens vistas i samma rum som män.

Bikop Martin Modeus intar en annan ståndpunkt. Den här bönen visar att Svenska kyrkan vill vara en del av hela samhället – och det är ju i mitt tycke alldeles underbart.

Religionsfriheten, tryckfriheten och yttrandefriheten garanterar oss rättigheter, visst är det så. Men vi bör fundera över skillnaden mellan vad vi kan, får, göra och vad vi bör använda dessa rättigheter till. Med våra grundlagsskyddade rättigheter följer också ett stort ansvar.

Jag kan inte låta bli att tro att Modeus är influerad av en viss frikyrkopastor, en baptistpastor, nämligen Martin Luther king Jr. Utan att med säkerhet veta hur King ställde sig till homosexualitet vill jag tro att en viss del av hans världsberömda tal I have a dream passar i vår diskussion här, i Falun, idag.

And so let freedom ring from the prodigious hilltops of New Hampshire.
Let freedom ring from the mighty mountains of New York.
Let freedom ring from the heightening Alleghenies of Pennsylvania.
Let freedom ring from the snow-capped Rockies of Colorado.
Let freedom ring from the curvaceous slopes of California.
But not only that:
Let freedom ring from Stone Mountain of Georgia.
Let freedom ring from Lookout Mountain of Tennessee.
Let freedom ring from every hill and molehill of Mississippi.
From every mountainside, let freedom ring.

Det kan låta lite märkligt, men är man en nörd (som jag) som gillar att läsa politisk teori stöter man förr eller senare på en av kyrkofäderna, Agustinus. Det gör man förövrigt också om man studerar filosofins, retorikens eller kristendomens historia. Agustinus funderar bland mycket annat över hur man bygger en stat och hur man bör leva sitt liv som en kristen människa i en stat. Han kommer till slutsatsen att kyrkans män långt ifrån alltid har rätt i sina tolkningar av Bibeln. Detta är gamla tankar, ursprungligen från 400- och 500-talen.

Ett citat av Augustinus lyder:

Att tillhöra den synliga kyrkan innebär inte att man kan vara säker på frälsning

Jag vet att några församlingsmedlemmar valt att lämna Lugnetkyrkan och att Svenska kyrkan fått nya medlemmar (något de inte är bortskämda med). Det är långt ifrån säkert att dessa gått från det ena till det andra, men att diskussionen påverkat både kristna och andra är rätt tydligt. Jag förstår ställningstagandet att gå ur även om jag också tycker det är lite synd. (Alltså inte syndigt – utan tråkigt..äh, en fattar). Det borde väl gå att lösa ändå?

Jag har personligen inget emot Lugnetkyrkan även om jag inte delar deras syn i många frågor. Det jag läser i Bibeln säger mig att Jesus hade älskat individen oavsett hens sexualitet och att om människor vill ingå äktenskap så är detta något vackert, fint och gott. Återigen, oavsett sexuell läggning.

Tanken att man bör behandla andra som man själv vill bli behandlad är mycket äldre än kristendomen. Den är uråldrig. Den är grundläggande för oss människor.

Som slutkommentar i ämnet vill jag säga att jag hoppas vi kan komma till någon sorts samförstånd. Men varför bryr jag mig, egentligen? Tja, jag har funderat en del över det. Jag bryr mig, helt enkelt. En förbön är något vi ber om före något annat. Min förbön handlar om förhoppningen att om någon av mina döttrar skulle vilja gifta sig med någon av samma kön i Lugnetkyrkan vill jag att de ska kunna göra det.

Det är allt jag ber om.


Relaterade blogginlägg:

Lugnetkyrkan

spinna, spann spunnit

Jag börjar med ett litet rim funnet och skaldat under den, sedan flytten, nya rutten till och från min arbetsplats. Turen tar mig dagligen längs med Svärdsjögatans backe som en personlig variant av fångarnas kör, suckarnas bro eller Sisyfos ständigt pågående arbete. (Nej då, nej då. Jag gillar att gå, cykla och i förekommande fall även springa både till och från mitt arbete.)

Any how. Here goes:

Elcyklistens skjorta är torr,
min egen gnistra och glimma.
Måste jag köra begagnad For(d),
eller kanske cykeln trimma?
Annars vandra min tysta ban,

uppför backen, sur som fan,
sadeln gnussar på baken.
Detta är väl egentligen hela saken.


Apropå cykel, förresten. När jag häromdagen tog mig ut ur läroverkets lokaler, för att över lunchen lapa något av den sol som sensommaren ännu emellanåt välsignar oss med, upptäckte jag en liten folksamling runt min cykel.

Jag gick dit, nyfiken på vad som orsakat uppståndelsen. Oaw – kolla magisterns cykel! Fan vad retro. Och så den ivriga, nästan bedjande, frågan som viskades till mig när jag anlände: Är det bara tre växlar också?

Något stött svarade jag att detta är en modern, och ännu viktigare: funktionsduglig, cykel. Den tredje billigaste prisklassen (nerifrån räknat) år 2000, faktiskt. Den should do the trick, helt enkelt.


Jag har så här inledningsvis på terminen funderat ut några kluriga provfrågor, att slänga in under året. Bäste potentielle läsare – kan du svaret?

  • Vad är det för anrikt i Iran som inte luktar som en amerikansk, ofta sminkad, rockgrupp? Använd i ditt svar på ett adekvat sätt ordet uran och koppla ihop det med billiga, nordliga, kor.
  • När man talar om trollen står de i farstun – är troll därmed att betrakta som lobbyister? Eller är måhända alla lobbyister i själva verket troll? Motivera.

Jag funderar på att arrangera en melodifestival på temat faluband man (möjligen) minns enligt principen ”Så ska det låta”. Men jag kommer att kalla det Fritidsgårdarnas estradafton för att få lite schysst lokal 80-talsfeeling.

Där ska de berömda faluartisterna, som Sabbaton, Ernst Rolf, Helena Munktell (hon som skrev ”Sverige i sikte”, du vet) Trollrock och Jakob Hellman blandas med utanför kommungränsen mindre välkända klassiker som Elda med höns, Arvid Tuba, Dogmatiskt, SKB, Parkas pop och så mitt eget band The Blodkorvers. Som extra lök på laxen tänker jag bjuda in Njurmännen och En halv kokt i folie.

Det kan bli bra. Hur bra som helst. Eller hur?

Patric har, för kännedom, en gång faktiskt bjudit mig på lax med lök på.


Vid en internationell utblick kan jag konstatera att skådespelaren Kirk Douglas fortfarande lever. Han är typ 103 år. Aktiv mellan 1946-2008. Jag funderar på att titta igenom hans filmer, igen.

Det finns några till i samma liga, som min favorit Christoffer Plummer född 1929 och, förstås, Clintan född 1930. Den senare är för övrigt fortfarande aktiv både som skådespelare och regissör.

Det finns andra som inte åldrats lika väl. Som Robert de Niro. Men han har ju vid en jämförelse ännu några år på sig för att skärpa till sig.


Kampen med tonåringen går vidare. Jag antar att en pappas oro kan bli lite påträngande ibland. Än så länge vill man dock inte vara utan min lilla morgonshow – det är roligt att se hur de små (nåja) förgäves försöker hålla emot för att till sist brista ut i ett gapskratt så flingorna flyger all världens väg.

Det är nog det som är grejen – man får aldrig sluta brista ut i gapskratt. Gapskrattet hjälper mot det mesta. Länge leve gapskrattets gyllene konst. Härmed ordineras ett sådant. Ett gapskratt om dagen håller doktorn borta från magen.

Trevlig helg!


Dagens musik


Relaterade bloggonlägg:

And the Oscar goes to

And the Oscar goes to II

The Blodkorvers

den inre urtidsmänniskan

Jag har tidigare varit inne på den motsägelsefulla känslan av att känna sig hemmastadd på sjukhus. Fenomenet tycker jag är ett tydligt tecken på hur stark människans anpassningsförmåga faktiskt är. I alla tider har vi anpassat oss till omständigheterna, både som individer och kollektiv. När omständigheterna förändras genomgår vi någon form av kris och fortsättningen beror på hur vi hanterar den.


Luktsinne och hörsel är två förmågor som hjälper oss att orientera oss i tillvaron. Hur vi nyttjat dessa har sett lite olika ut genom historien. Förhistoriska människor använde lukt, syn, smak och känsel på ett helt annorlunda sätt än vi idag. På hyfsat avstånd kunde våra forntida kusiner genom att sniffa i luften, iaktta vind, det omgivande landskapet och lyssna noga för att avgöra vad det var för sorts djur eller människoart de hade framför sig, hur många de var och om de mötande var aggressiva eller rädda.

Det hela kokar ner till kemi och luktsinne. Rädsla, aggressivitet och mod luktar olika eftersom dessa känslor utsöndrar olika kemikalier.

Ska vi flytta? Anfalla? Välja ny ledare? Inom den avgränsade förhistoriska gruppen gick det faktisk att lukta sig till den kollektiva inställningen till det man hade att ta ställning till. När människan lämnade jägar-samlarstadiet för att leva i större kollektiv som jordbrukare förlorade dessa egenskaper i betydelse eftersom förmågan bygger på småskalighet och inte är anpassad till en global värld. Man kan inte lukta sig till EU:s inställning till Turkiet.

Vi har så mycket annat att tänka på idag, helt enkelt. Men den förhistoriska människan var skärpt och uppmärksam på ett helt annorlunda sätt än vi. Livet byggde bokstavligt talat på det. Man luktade på en svamp för att avgöra dess ätlighet – man googlade inte på dess egenskaper.

Idag har många av oss också ett gigantiskt utbud genom alla restauranger eller stormarknadernas enorma frysdisksortiment och när vi slutligen på måfå valt vår måltid att inmundiga framför tv:n reflekterar vi ofta inte ens över smaken.


Det handlar väl om varseblivning, alltihop. Jag springer och jag skriver. Skriver och skriver. Kastar. Skriver igen. Och så sjunger jag, lite.

Ibland är jag trött, ibland blir skärmen suddig av tårar. Ibland handlar det om dåligt handlag med språket. Jag är ju självlärd – någon vidare kvalitet på min svenskutbildning var det i ärlighetens namn inte tal om. Det blir lite stavfel och tokig meningsbyggnad då och då. Ibland sjunger jag fel, också. Rätt ofta faktiskt. Men nu är jag så gammal att jag vågar ta i ändå. Ibland stukar jag foten – säkert beroende på att jag är gammal nog att ta i som om min artonde födelsedag var förra veckan.

Man ska aldrig, verkligen aldrig, använda stavningsprogram. De är ännu inte så beskaffade att de kan avläsa den innersta känslan hos den som skriver, nämligen. Och tur är väl det. Stavningsprogram korrigerar felstavningar men släpper igenom fel tempus eller ord som finns (och är rättstavade) men är fel i sammanhanget. Ta ordet frysdisksortiment exempelvis. Det gillar jag – men stavningsprogrammet stryker under det med en vågad ilsket röd linje. (Det är inte medhårs, det.) Särskriver jag det – frysdisk sortiment då faller det stavningskontrollen på läppen. Men det är ju fel. Ju.

Jag skriver, springer och sjunger mest för att det verkligen hjälper mig att känna. Och för att det är kul. Men dessa aktiviteter hjälper mig också att ta svåra beslut. Ska jag flytta? Anfalla? Välja ny ledare? Hur jag luktar i sammanhanget kan väl kvitta lika.

Varje vardag försöker jag finna något av min inre urtidsmänniska. Jag går upp onödigt tidigt och sitter länge helt still i en stol. Tankarna får komma och gå som de vill. Det är en bra stund på dagen, kanske den bästa.

Ljuden. Det finns så många. Men man lär sig känna igen dem. Det krävs inte så mycket – bara att det yttre bruset och moderna överflödet minskar i betydelse. Och det gör det snabbt när tiden är utmätt.

Tiden står stilla på sjukhus. Gör den inte det? Hoppas.


Akut signal. Snabba steg och insatser. Och här ligger jag och håller i hennes varma hand.

Mindre akut signal. Irriterad vårdpersonal som går lugnt men resolut mot rum eller för att öppna en ytterdörr. Och här ligger jag och håller i hennes varma hand.

Dunder och plåtbrak. Matvagnen rullar in med varm mat till alla patienterna. Hoppas för hennes skull att det inte är torsk med äggsås och ärtor. Snart känner jag istället lukten av brunsås. Och här ligger jag och håller i hennes varma hand.

Rösterna. De olika. Orolig anhörig. Sakligt informerande vårdpersonal. Uttråkade anhöriga som samtalar lågt – är det verkligen värt att bara sitta här timme ut och timme in undrar de. Någon erbjuder sig att hämta något till de andra. Och här ligger jag och håller i hennes varma hand.

Pumpen med smärtstillande tickar och väser. Hon sover. Jag betraktar maskinen. Är den vän eller fiende? Kan inte bestämma mig. Jag kramar handen, ännu känner jag hennes puls.

Någon har dött. De viskande rösterna. En kvävd snyftning. Det försiktiga rörelserna. Och här ligger jag och håller i hennes hand.


Det tycks uppenbart att den inre urtidsmänniskan är mindre avlägsen än jag i förstone tror.


Dagens musik bifogas hugad.


Källor
Harari – Homo Deus

gift

Jag är inte en person som ber till högre makter i någon större utsträckning. Det har nämligen sällan hjälpt mig vare sig praktiskt eller som meditation. Nej, jag och det gudomliga har en annan sorts relation som jag här inte ämnar gå närmare in på.

Men i kriget mot cellgifterna kom jag, när det stormade som värst, en gång att tänka på den gamla bönen som offren för vikingarnas härjningar lär ha bett. Men jag bytte ut nordmännen mot vår verklighet.

För cellgifters raseri bevare oss milde herre och gud.


Så här står det att läsa på cancerfonden.se:

Cytostatika ges för att bota cancer eller för att bromsa upp sjukdomsförloppet (…). De vanligaste biverkningarna är sänkta blodvärden, håravfall och mag-tarmbesvär. I folkmun kallas cytostatika ”cellgifter”, en ganska olycklig benämning eftersom det har en obehaglig klang och kan föra tankarna åt fel håll. Det är cancercellerna man vill angripa med cytostatika. Man vill helst döda cancercellerna eller åtminstone hämma deras tillväxt.

Jag skulle nog säga att folkmunnen i viss mån har rätt, att cancerfonden missar poängen lite. Benämningen cellgifter har nämligen kommit till av en anledning.


Jag har hört frasen så många gånger: vi står på tröskeln. Vad hjälper det, tänkte jag då. Och visst slet bitterheten i mig när jag såg nobelprisets utdelning, när jag läste om alla framsteg som gjorts inom cancerforskningen. Cellgifter tillhör det förflutna heter det, snart kommer nya, smarta mediciner som inte angriper hela kroppen utan enbart cancercellerna.

Det var på det vi väntade. Men det var och förblev en förhoppning, en dröm, inget mer. Och det insåg hon tidigt, långt före jag själv.


Det ska sägas på en gång: jag har inget emot cancerfonden.se, självfallet inte. Alla och envar som på olika sätt jobbar mot cancer är värda all respekt och beundran. Det är bara det att bakom den något torra texten döljer sig verkligheten. Problemet är att cellgifterna ännu inte kan skilja på vän och fiende – de ger sig på hela skiten, liksom. Den bästa liknelse som kommer för mig är ett kärnvapenkrig där den goda sidan, så att säga, unleash hell för att besegra Tengil.

Vi är många som kan översätta informationen om biverkningar, som känner verkligheten bakom beskrivningarna om håravfall, sänkta blodvärden, mag- och tarmbesvär eller konsekvensen av att tappa smak och känsel – och ändå förväntas fungera som en i allt väsentligt frisk människa.

(Jag vet, man får vara tacksam för den tid och den del av världen man lever i. Eller finns det måhända ett annat synsätt? Alexander dog (antagligen) av malaria, Karl XI av magcancer och Oscar I av hjärntumör. Deras liv blev relativt korta, men knappast innehållslösa, och även om samtiden inte kunde ställa diagnos så slutade det inte så illa för dem. Frågan jag ställer mig är om man verkligen ska dra ut på lidandet i all oändlighet. I Sverige pågår en sådan debatt just nu, om man äger rätten till sin död, om än lite i det tysta.

Detta är svåra frågor som inte är för mig att besvara. Jag kan dock säga en sak – jag vet vad hon ansåg.)


Jag diskuterade många gånger med olika personer som var ansvariga för hennes behandling. De tyckte nog emellanåt att jag var lite väl påstridig. Jag minns särskilt när jag i ett utslag av desperation hävdade att jag kunde väl sälja allt, hus, bil – ja hela skiten – för att åka någonstans och köpa den där nya mirakelbehandlingen… vi klarar oss alltid, jag är historielärare förstår du, utbrast jag slutligen aningen galghumoristiskt. Samtalspartnern svarade helt lugnt att det inte var något hen som läkare kunde tillråda.

En annan person tog min fråga på större allvar och vi diskuterade den även på ett övergripande plan. Hen menade att mitt förslag inte kunde garantera att Malin räddades till ett värdigt liv men påstod samtidigt att detta är något av vårdens, samhällets och faktiskt världens, förestående tsunamivåg. Kan vi screena och undersöka oss i tid kommer vi sannolikt kunna förebygga en mängd, miljarder world wide, cancerdiagnoser men frågan är om vi har resurser? Resurser att genomföra den förebyggde undersökningen för hela landets befolkning och resurser att behandla det vi upptäcker. Den nya mirakelmedicinen är på tok för dyr för alla ska kunna komma i åtnjutande av den.

Det krävs ett annat samhälle för det.

Det konkreta svaret var alltså att så går det inte till, man kan inte köpa sig vård på det sättet. Men det är sådant jag i efterhand tänker på – gjorde jag verkligen tillräckligt, fanns det ändå inte någon sten jag aldrig tittade under?


Jag minns ännu ljudet. Jag var nästan alltid med henne när hon fick sina behandlingar så jag lärde mig känna igen saker, så som ljudet av cellgifter. Vi satt i ett rum och det kopplades in någon sorts dropp. Jag minns inte namnet. Men jag minns alltså ljudet. Jag tycker det är konstigt så här i efterhand – att jag kommer ihåg ljudet av men inte namnet på behandlingen.

Det var faktiskt ganska mysigt. I alla fall i början medan vi ännu trodde på behandlingarna, då när vi ännu hyste hopp, innan alla biverkningar och missräkningar sakta malt ner oss till ett grötigt och hålögt kollektiv utan hopp eller riktning.

I det tillståndet hade jag förövrigt gärna stannat kvar, för då, i missmodet, hade vi iallafall ännu varandra. Jag kunde fortfarande ta hand om henne, hämta mat och saker, krama henne, lukta på henne. Nu är jag ensam kvar med missmodet, så därför saknar jag också de svartaste av stunder vi upplevde tillsammans.

Det surrade svagt i manicken och med jämna mellanrum tjöt det. Då kom sköterskan och bytte förpackning och jag passade på att sträcka lite på benen, hämta en kopp kaffe eller så. Så fortsatte det i timmar.

Jag har alltid varit med henne på sjukhusen genom åren (det har blivit lite av den varan av olika skäl) så vi var vana i början. Vi föll in i gamla vanor, jag läste högt, berättade historier och vi planerade.

Hon tyckte mycket om att planera.

Det är de små subtila tecknen man får vara uppmärksam på. De som slutligen sammantaget ger en det definitiva beskedet. Det första av dessa tecken jag minns är svaret på min fråga att om detta inte fungerade, vad gör vi då? Svaret var egentligen tydligt nog:

Det är det här vi ger.

Slutsatsen är att resten är skit, det 98-oktaniga, det som tar en framåt en stund men som i slutändan får maskinen att hosta ihop. Varför får man det, då?


Det som inte står i förteckningen över biverkningar är hur en cocktail bestående av kemi, rädsla, sorg, ilska och alla övriga effekter kan få patienten att faktiskt förlora sig själv.

Hur ska jag någonsin kunna glömma raseriet?

Raseriet emot vilket det inte finns något försvar, emot vilket ingen tröst eller logik hjälper, under vilket jag var den som fanns att tillgå, den som det fick skölja över. Raseriet som under vilket det enda som återstår är att minnas vem hon egentligen är. Det är under raseriet jag minns, men inte ser och inte hör.

Skrik som bara den som förlorat allt kan utstöta. Ingen kan med säkerhet hävda att hen under cellgifternas herravälde inte skulle reagerat på samma vis. Hjälpen som erbjuds är ytterligare kemi i form av starka ångestdämpande tabletter med ytterligare biverkningar.

Hon tog dem inte. Jag uppmuntrade henne att inte ta dem. Vi klarar det, sa jag, tillsammans. Samtidigt räknade jag minuterna mellan, alltså från relativt mysig behandling till effekten av den två till tre dagar senare. Hur kunde jag minimera lidandet för henne och barnen just denna gång. Slutsatsen var till sist enkel. Det är bara att ställa sig upp och öppna famnen.

Så plötsligt kommer soluppgången, ljuset, värmen – och min vän är tillbaka igen. Hon lutar huvudet mot min axel, gömmer ansiktet så djupt hon kan i mitt bröst och gråter ut en avgrundsdjup sorg. Hon ber mig om och om igen om förlåtelse för det som aldrig behöver förlåtas.

Klarade vi det verkligen? Man får inte känna efter eller fundera så mycket, det är bara hon, där och nu, mot mitt bröst i vårt kök. Jag lossar henne försiktigt för nu är morgonen här, barnen ska väckas, frukosten framdukas, kramar utdelas, människor som ska fyllas av tro på sig själva och framtiden. Jag själv ska till jobbet.

Hon är inte längre del av det. Hennes liv är en parentes i verkligheten och det är snart över. Hon vet det. Detta är raseriets orsak, det som cellgifterna väcker till liv.

Jag bäddar ner henne försiktigt innan vi åker, barnen och jag. Hon sover innan vi lämnat huset. Och jag har redan glömt raseriet.

I nöd och lust.


Det finns en anledning till att det heter cellgifter, benämningen är faktiskt inte så missvisande. Och med all respekt för alla som botas därav vill jag ändå påstå att för den som just börjat nedräkningen till nästa omgång återstår inte mycket annat än orden

för cellgifters raseri bevare oss milde herre och Gud.


Källor:

cancerfonden.se


Post scriptum:

Några har hört av sig angående musiken jag levt på och delvis delat sedan…ja, hela sjukdomstiden egentligen. Här är spellistan för intresserad.