Ibland sätter man sig rakt på en humla. Med gadd. Hur är det möjligt?
Men VI lever!
En gång drabbades jag av övermäktig sorg. Det berodde på insikten om alla som lämnat. Citatet ovan var ett glatt utrop från Dotter 2 som drog mig upp ur kaninhålet. Hon hade ju alldeles rätt. Vi lever. Här och nu. Varför då detta plötsliga svårmod? Nja, livet kan på ett sätt beskrivas som passagen mellan två liv. Den som är framme lämnar de andra med en lång väg att vandra, det vet jag av erfarenhet. Så dö inte ifrån mig. Låt mig gå före. Låt mig leda vägen.
Detta blogginlägg skrevs ursprungligen 2016 men redigeras nu med anledning av att jag nåtts av nyheten om David Lynchs bortgång. Mannen som gav oss Elefantmannen, Dune, Blue Velvet (åh, Blue Velvet), Wild at heart, Twin Peaks och Mulholland Dive har lämnat oss.
Bilden nedan är tagen av Åsa, syster till en av mina närmsta vänner från förr: Jerra, på det legendariska Café Princess i Falun, gissningsvis 1987. Herregud, vad frän jag var! När jag släpper skämskudden känner jag faktiskt bara värme när jag ser fotot. Jag har det till och med inramat och upphängt på väggen. Inte så lite Dorian Gray över det. På Princess samlades 80-talskidsen för att tjuvröka och hänga. Notera den stora tjockTV-anordningen till höger på bilden. Den visade MTV non stop. Så många timmar av glatt umgänge jag upplevt på detta tidstypiska 80-talscafé. Eller 80-tal och 80-tal, serveringen hade egentligen anor från 1950-talet och lades ner 2011. Ungdomarna av idag gör tydligen andra saker än att hänga på kaféer. Och det kanske är bra för jag är rädd att jag inte levde så sunt under den här perioden.
1987
Jag hade i princip slutat idrotta, rökte (Gauloises, Pall mall ((”where particular people congregate”)) Lucky Strike och Peter Stuyvesant, självfallet) och hatten skulle ständigt rullas. Idag idrottar jag oändligt mycket mer och hatten rullar både mer sällan och långsammare, ändå förmår jag inte besvärja vare sig kilon eller rynkor lika framgångsrikt som dåtidens diet av kaffe och cigaretter.
Idolen på filmduken var Mickey Rourke. Särskilt filmerna (eller egentligen enbart dessa) Rumble Fish med Matt Dillon, Dennis Hopper och ikonen Tom Waits. Den sistnämnde gör inte bara bra musik utan även roller i andra av Coppolas filmer, exempelvis Dracula. Sedan har vi filmen som baserar sig på romanen av Bukowski (där Faye Dunaway gör den kvinnliga huvudrollen): Barfly. Därefter Drakens år, som är något av en modern film noir och variant på den tio år äldre Chinatown. Johnny Handsome är på många sätt en intressant film särskilt med tanke på hur Rourkes liv senare skulle komma att gestalta sig. (Livsvalen att bli boxare och begå skönhetsoperationer påverkade hans utseende). Så till sist Filmernas film Angel Heart där Rourke spelar mot Robert De Niro. Dessa filmer hade, tillsammans med Lynchs produktioner, stor påverkan på mitt unga jag.
1980-talet var generellt sett en bra tid. Aldrig såg jag skymten av ungdomlig nedstämdhet eller tungsinne. Jag minns inte tillvaron på detta sätt enbart för att jag var ung (yngre) och cool (eller hur?). Nej, jag har några stora upplevelser att hänga upp minnet på. Några av dessa återges i bild (nedan). DM-konserten var magisk. Jag besökte Ladan senaste gången LIF spelade SM-final. Jarmo Mäkitalo gjorde 1-0 på straff men DIF vann. David Bowies glasspider-tour var givetvis också magisk.
jag fortsätter på temat Dorian Gray. Vem kan ana att det gått nära fyra decennier mellan bilderna ovan och nedan? De flesta, antagligen. Jag fantiserar lite. Vad skulle de ha att säga till varandra, den rökande, imagestinne, stöddige och (till synes) självsäkre kaféhängande ynglingen och den aningen fåfänge, gladlynte, ofta rastlöse, njutningslystne, lätt överviktige och medelålders adjunkten? Ingenting, tror jag. Nej, jag tror inte dessa båda stått ut någon längre tid i varandras sällskap. Man vet vem är, aldrig vem man blir.
2016
Yta och innehåll är olika saker. Det är inte enbart vad man säger eller hur man ser ut som räknas. Nej, det är ens handlingar som talar. Eller som barnens mor en gång sa när hon såg fotografierna ovan: vad i helvete var det som hände!? Vad jag svarade? Du hände, älskling. Vi skrattade. Nu är hon borta sedan ett halvt decennium, likaså många andra från den tiden. Mamma, pappa, morfar, moster, mina fastrar och farbror och den som faktiskt fortfarande gör mest ont: min lillasyster. Helena. Söstra mi. Jag saknar henne så.
2024
Kanske ska jag se om Blue Velvet. Kanske ska jag se den tillsammans med Ragna. Kanske ska jag inte se om den, för var sak har sin tid. Min bästa tid är nu. Tack för underhållningen, David Lynch.
Jag ser tillbaka på mitt eget liv och ler. Vilken resa det varit. Vilket underbart liv. Och det pågår med oförminskad styrka. Jag älskar varje minut av det. Men jag har samtidigt haft min beskärda del av död i tillvaron. Till döttrarna, till Viktor och Ragna säger jag därför: låt mig gå före. Ta rygg på mig. Jag leder vägen. Lev, minns, älska och skratta. Låt oss göra det tillsammans – men dö för allt i världen inte ifrån mig.
Nu hör jag henne ropa igen, Dotter 2. Men VI lever! Hon har så rätt. Man får inte fastna i den tid som var. Människor lever i minnet. Princess har stängt. Jag trivs bättre här, under min korkek, där jag kan lukta på blommorna.
—————————————————————
—————————————————————
Relaterade blogginlägg:
—————————————————————
Musik:
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.