bild 167: Fly me to the moon

Vad ska man göra i en galen värld?

Bär ditt barn som den sista droppen vatten är titeln på en roman av Björn Ranelid som handlar om djupa känslor som ryms i relationer och livsavgörande ögonblick. Nu är det barnen som får bära de sista dropparna vatten, menade Viktor en kväll i stugan i Bydalen.

Fler funderingar. Bär man väst på västkusten? Varför åker jag ensam i backen?

Vi lämnade Dalarna med en varning om ishalka. Många gånger har jag färdats på inlandvägen, det känns hemtamt och halkan uteblev. Som vanligt provianterade vi på Karl Ors bua i Hallen och checkade senare in i fjällstuga Månen i Bydalen. Första dagen var blåsig och toppliftarna hölls stängda. Snöbrist råder och det kändes inte lika hemtamt att besöka värdshuset som innehöll hög musik, skrän och trängsel. Efter den något bittra inledningen påpekade Viktor beskäftigt att det inte är värdshuset utan jag som förändrats. Det är ju trots allt tjugosju år sedan jag besökte stället för första gången. Jag har åldrats, menar han, och det störande brölet var ljudet av ungdom och glädje.

Resten av veckan log Bydalen sitt allra vackraste, om än alltså inte bländvita, leende mot oss. Jag spöade inledningsvis ungdomarna i ork, briljans och ackuratess men lilla Lykke, som gjorde sin debut på bräda, överglänste oss alla. Varje dag åkte hon tills liftarna stängde. Helt ensam åker hon dock inte. Viktor är med henne. Varje dag, varje ögonblick, stretar han på tillsammans med henne. Mot slutet av veckan blev farbror (undertecknad) mer sliten i trötta lämmar och plötsligt verkade värdshuset som ett fullt rimligt alternativ.

Det meddelades att vattnet blivit otjänligt men det finns ju annat att dricka. Som vatten ur en tank. Det stämmer till eftertanke – finns det något mer basalt för ett bekvämt liv än vatten ur en kran? Ungdomarna fick hämta sitt vatten vilket också påverkade konsumtionen. Flickorna ägnade sig förövrigt åt ”pappspotting”, det vill säga räkna pappor i orange anorak. Hallå! När jag köpte min Lundhags för tjugo år sedan var jag först. Idag äro vi legio. #trendsetter

Trendsetter

Att tillbringa tid tillsammans skapar i de flesta fall goda relationer. Ändå åker jag ofta ensam i backen för det ger mig tid att tänka. Dessutom skapar det en illusorisk känsla av total kontroll över det enda jag faktiskt kan kontrollera: mig själv. Det är på något sätt som livet självt, flickorna åker iväg i en vindlande fart och jag behöver inte, kan inte, hela tiden vara på plats och skydda dem.

Livet är som en slalombacke. Ibland åker man upp, ibland ner, ibland ramlar man. Ibland råder ishalka. Man lägger erfarenhet till erfarenhet – och reser sig igen. Tills den dag kommer när man blive liggande. Har man gjort den resa jag gjort ska gudarna veta att det är svårt att släppa taget. Men jag försöker. För de är stora nu. Jag spanar efter de försvinnande ryggarna från toppen av min levnad och tar sedan en annan, lite lugnare, nedfart.

När världen är galen söker sig människor till det trygga och invanda. Konservativa vindar blåser. Själv söker jag mig till goda platser, som Styrsö och Bydalen. Jag försöker vårda mina relationer och betonar vikten av att trots allt tro på framtiden. Ibland bär man väst på västkusten. Flytväst, exempelvis. Goda relationer är en tillvarons flytväst. Jag vet inte om den här veckan kan beskrivas som livsavgörande, men god var den iallafall. Hur det än är med sakernas tillstånd hoppas jag våra kameler alltid må finna vatten.

Kort sagt, när världen är galen: flyg mig till månen.