Låt mig först säga att allt som här anges har framlevts i största enlighet med folkhälsomyndighetens rekommendationer och det godaste omdöme. Ja, inte Berlinmurens fall kanske – men resten.
Vi firade sportlovet i Bydalen, två änkemän, en frånskild pappa och deras sex döttrar.
Harald Jäger hade i november 1989 arbetat som gränsvakt i tjugofyra år. Han var trogen DDR och såg Berlinmuren som visserligen beklaglig – men nödvändig. Den 9:e november detta år blev för Jäger en inte helt rutinmässig kväll på jobbet, nej, detta blev kvällen då en människas handling förändrade historien.
Harald hade klentroget tagit del av den märkliga och motsägelsefulla presskonferens regimens ledare hållit tidigare på dagen. Den handlade om östtyskarnas möjlighet att röra sig fritt. Förvirringen tilltog och när Jäger försökte få besked om vad som egentligen gällde fick han till svar att allt var som vanligt. Men det var det inte. När tusentals människor senare samlades och i enlighet med vad som sagts under presskonferensen ville passera gränsen mot väst tog han ett beslut som förändrade historien. Han öppnade muren.
Varför gjorde han det? Svårt att säga. Han hade visserligen vacklande hälsa, kanske hade han därför annat att tänka på och brydde sig inte. Han hade också under sina försök att vinna klarhet blivit utskälld för bristande kompetens, han som troget tjänat i 24 år. Kanske spelade detta in, kanske var han sur och förorättad. Kanske ville han helt enkelt inte skjuta på sina landsmän.
Die mauer har jag sett live på 80-talet.
Faktum kvarstår – han öppnande. Och det nya Tyskland föddes. Men ändå: inget tar slut och inget börjar, allt är ständigt pågående processer. Det är historien som senare avgör vad som börjat och slutat, varför och när.
Jag slinker in på Bydalens värdshus för en öl. Av hänsyn tagen till historien borde det också bli en Jäger, säger jag putslustigt. Bartendern ler lite osäkert som svar på min kommentar om gränsvakten Jäger – men serverar iallafall ölen. De andra har återvänt till stugan men man måste ju tänka åtminstone lite på alla dessa krögare som i motvind kämpar på. Det är nästan ingen annan gäst närvarande så personalen skiner upp och anstränger sig för att visa sig både serviceinriktad och att man följer rekommendationerna. Ölen kommer fort och redan efter första klunken sveper minnena över mig.
Jag ser mig omkring. Ingen här känner just min koppling hit, ingen vet att det för drygt tjugo år sedan var här jag firade bröllopsmiddag.
Berlin är sig idag både likt och olikt. Likaså Bydalens värdshus. Det som finns kvar är kulissen. Platsen för så mycket av min personliga lycka är kvar. Men laddningen från då är borta. Dock gillar jag att vara här för detta är den enda plats jag fortfarande kan låtsas att hon bara är i stugan för att hämta något, att hon kommer alldeles strax. Detta är det verkliga skälet för denna min ensamma afterski.
”Pappa, vi vet att fjällen är mammas plats och Styrsö din. Vi vet att du åker hit för att vi ska känna henne lite extra. Det är fint, pappa”.
Man kan under resor föra samtal det inte alltid annars finns tid för. Dotter 2 låter mig exempelvis förstå att man inte får ge upp eftersom livet är kort nog som det är och att ge upp är slöseri med tid. Det är mycket insiktsfullt sagt. De börjar bli äldre nu, flickorna. Något som förövrigt inte bara visar sig genom insiktsfulla utsagor utan även genom kostnader för liftkort och restaurangers vuxenpris.
Junior agerar med hela sin polismyndighet i det han styr upp och Corona-säkrar toakön på ett lunchhak. ”Först damen där, sedan den lille gossen där…du (alltså jag) väntar till sist”. Han är hård men rättvis.
Jag skrev, i ett frimodigt utslag av desperation, ett litet spel som middagsunderhållning till ungdomarna.
Mel: tipp, tapp (eller vad den heter).
Skärmar lyser, tyst är lilla skälmen, lilla skälmen. Alla stirra, tänd är stora skärmen, stora skärmen.
Tik tok, tik tok, tike tike tike tok, tik, tik – tok.
Se, då väcka pappor upp ur sömnen, sköna sömnen. Åka skidor, släcka lilla skärmen, lilla skärmen.
Tik tok, tik tok, tike tike tike tok, tik, tik – tok.
Det är kanske den gyllene medelklassens privilegium men jag måste ändå påtala lyxen i att känna vinden i ansiktet. Att få trivas med släkt och barn. Visserligen stirrar de då och då i sina skärmar men plötsligt händer det, i ett sällsynt infall av klarsyn. ”Vi har det väldigt bra ändå, det är inte så synd om oss pappa”.
Kanske passar det att avsluta med Mark Twains ord: om 20 år från nu kommer du vara mer besviken över sakerna du inte gjorde än sakerna du gjorde. Så kasta förtöjningarna, segla bort från den säkra hamnen. Fånga passadvindarna i seglen. Utforska. Dröm. Upptäck.
Man får följa sin inre övertygelse om vad som är rätt. Inget slutar, inget börjar. Allt pågår. Massor av små händelser och processer i en strid virvlande ström. Rätt som det är öppnar man en stängd gräns och något nytt föds.
Relaterade blogginlägg:
Källor:
Ström Melin: Världen sedan 1989
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.