Det här var ju lite märkligt. Efter sportlovet i Bydalen skrev jag en nostalgisk hyllning till mina ungdomsidoler Depeche Mode. I synnerhet till deras senaste låt. Men bloggposten blev bortplockad utan motivering. Jag bröt väl på något sätt mot upphovsrätten, kan tänka. Och WordPress kundsupport verkar inte stå Elon Musks personalpolitik efter, (Ujuj, nu skrotar de väl hela bloggen!) Nå, här följer texten igen utan koppling till grupp eller musik.
Den hårda vinden blåser på båda kinderna. I backen, i liften och i stugan är jag utlämnad åt mig själv och mina, ofta enfaldiga, tankar. Men det är mina tankar, med eller utan enfald. Det är meditativt. Jag gillar att då och då skjuta ut mig. Gömma mig från mitt i allt väsentligt privilegierade liv. Åka iväg och befinna mig i en bubbla – exempelvis genom att åka till Bydalen över sportlovet. Eller till Styrsö som nu över påsk. En sorts timeout från livet. Samtalen med döttrarna och de andra fäderna är värdefulla.
Ibland får man bara en chans. Men ibland räcker det. Plötsligt fångar man det där ögonblicket utan att man riktigt förstod hur det gick till. Eller fångar och fångar – upplever är kanske en bättre formulering. Man gör rätt. Darrar inte på manschetten. Ibland förstår man först efteråt hur avgörande ögonblicket faktiskt var, ibland stannar tiden just där och då. Ibland, påfallande ofta, missar man tillfället och får leva med konsekvenserna. Exempelvis på det förra är ett samtal med en tonåring eller annan pappa.
Vad är en snippa. Herregud. Om jag på något sätt haft något med domen att göra hade jag med två illröda kinder sagt upp mig (gått i pension handlar det väl om i detta fall) stängt dörren efter mig och aldrig mer gått ut. Hållå! Pappa! Hallå! Det var var bara kvinnan som var på tjejens sida – iew! Barnen och ungdomarna vet, minns och förstår. Och det finns oförlåtliga saker. Och det finns tillfällen man inte får darra på manschetten om man vill vara på rätt sida historien. Iallafall inte om man vill förtjäna en plats i någons liv.
Alla lajvar vi våra liv. Spelar roller, uppfyller förväntningar. Samlar likes på sociala medier. Själv spelar jag pliktskyldigast rollen av lärare, ensamstående pappa, politiker, körsångare och säkert många andra roller jag inte ens är medveten om. Jag gör det så illa att det är meningslöst att försöka iaktta ens tillstymmelse av skammens rodnad på någon av kinderna. (Tänk förresten vilket partytrick att kunna rodna enbart på en kind!)
Först var barnen små. Sedan dog deras mamma. Sedan kom en pandemi. Sedan var de tonåringar. Plötsligt kan jag inte fortsätta min strävan efter att skydda dem från all världens ondska, det är inte längre en fråga om vad jag tycker. Det är här det som förälder är lätt att gå vilse. Jag sätter mig på läktaren så länge, beredd att bistå med vatten och råd vid en eventuell timeout. Även om det känns som jag drabbats av känslomässig påssjuka är det så det är. Jag är numera nörden på läktaren.
Ingen är felfri. Jag älskar mitt ibland något dekadenta liv samtidigt som jag plågas av världens elände här som där. Men man får bara en chans på relationer och man vet inom sig hur man vill ha det. Jag vill ha mina döttrar nära, jag vill att de ska vilja vara med mig när de är gamla. Eh, när jag är gammal. För det målet krävs att man alltid vänder andra kinden till.
Vinden piskar mig i liften. Men helt utlämnad åt mig själv ute på fjället är jag ju inte. Det finns några tonåringar och andra pappor att tillgå. Jag sträcker på mig i backen. Den hårda vinden blåser på båda kinderna. Alltid.
Jag böjer mig självfallet för upphovsrätten. Eftersom jag använde texten till låten är det kanske inte så konstigt att man tog bort blogginlägget. Men det är synd för det var ett, om jag får säga det själv, bra blogginlägg. Mycket bättre än det här. Och någon kunde väl sagt något?
Men låten måste jag väl få länka till? Och apropå! All musik på bloggen har fått en egen spellista på Spotify för er som har det. Mycket nöje!
Musik:
Relaterade blogginlägg
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.