bild 173: Goliat vs Rötter

Ibland, nästan alltid egentligen, förstår man inte det fulla värdet av en upplevelse innan den hunnit bli till ett minne.

Rötterna går djupt och Goliat sover sin törnrosasömn. Det har han alltid gjort.

Vi ger nyplanteringen femtio-femtio i chans till överlevnad, svågern och jag.

Där ligger han. Goliat. Jajamän. Mer sa inte morfar innan han vände på klacken och stödd på käppen spatserade iväg mot något göromål. Det var sommar i Halsvik och jag kan väl ha varit i tioårsåldern. Min fantasi skenade och jag kastade mig ut i lekens jakt efter underbara öden och äventyr. Gläntar inte Goliat på ögonlocket? Det morfar avsåg var den karaktäristiska klippsiluetten i norra delen av viken som formar bilden av en (förhoppningsvis!) sovande jätte. Eller kanske är det en gammal kung eller möjligen en sioux man ser. Kärt barn har många namn.

Han e grann, häcka är ett annat av morfars yttranden. Då syftade han på den gamla, om den är jämnårig med huset är den från 1936, oxel som omgärdar vårt hus. Västsidan mot havet är dock mer utsatt av väder och vind – så värst grann är den nog inte längre, är jag rädd. Ett träd är dött och sedan några år borttaget vilket bildar en öppning i häcken för kanadagäss och någon gång vilsekomna turister att spatsera in igenom. Därför, och av estetiska skäl, flyttade vi dit en yngre buske från östsidan som ändå skulle tas bort. En chansning, helt klart. På kvällarna släktforskar jag och upplever egna minnen blandade med det förflutnas mylla som både bokstavligen och metaforiskt drabbar mitt känsloliv. Det är spännande.

Jag minns när mor och far under 1970-talet tittade på tv i gillestugan i Falun. Fattiga och Rika, Rötter, Onedinlinjen, Baretta, Hedebyborna, Raskens, Kojak – alla ikoniska serier. Serien Rötter gjorde särskilt stort intryck, det är berättelsen om Kunta Kinte, en man från Gambia som blir tillfångatagen av slavhandlare och förd till Amerika. Serien följer flera generationer av hans ättlingar.

Morfar. En jätte. Styrsö är sig inte likt utan dig

Goliat är en figur från Bibeln. Han var känd för sin enorma styrka och storlek. Goliat utmanade på envig och David, en herdepojke, accepterade utmaningen. Trots sin litenhet och att han inte bar rustning lyckades han besegra Goliat med en enkel slunga och en sten. Detta har blivit en symbol för att den lille kan besegra den store genom mod, tro och list.

Det är inte alltid ett enda stort lyckorus att som ensam förälder hantera minst två, ofta fler, tonåriga kvinnor. Vi harvar på i husen i Halsvik och Falun. Ibland känns det som att jag driver ett halvtaskigt dagis, ibland som att offras på altare i de häftiga humörsvängningarnas tabernakel. Men ibland känns det fullkomligt underbart. Jag klarar det, allt som oftast, genom mod, tro och list. Och genom villkorslös kärlek. Dessutom är jag faktiskt inte ensam, jag har både det förflutna och olika människor omkring mig. Ragna, exempelvis. Nu har hon åkt hem till Falun medan jag när förhoppningen att något frö jag sår (eller pärlorna jag kastar) kanske slår en liten, ynka rot hos tonåringarna.

Ragna. Styrsö är inte det samma utan dig

Jag struntar i att fira min födelsedag i dystra november, istället uppmärksammar jag mina namnsdagar som infaller på sommaren och ofta i Halsvik. Jag firar således mina namn med lagom mycket pompa och ett kryddmått ståt med två veckors mellanrum. Jag är tacksam för dået, älskar nuet och hoppas på framtiden. Inom mig för David och Goliat sin kamp. Tiden är min vän, ge allt tid så löser det sig. Relationer eller oxel, det är ingen skillnad.

Rötterna går djupt. Jag ger mig själv femtio-femtio som nyplantering i släktträdet. Å ena sidan är jag snart lika gammal som mor var när hon blev sjuk. Å andra sidan blev morfar nittiosju. Vem vet när löven vissnar och rötterna släpper. Släktingarna jag möter i arkiven vet. Passa på att leva, fånga dagen, gör ditt liv storslaget, viskar de till mig – precis som i filmen Döda poeters sällskap.

Han hade rätt, morfar. Häcken är grann. Men ingen jag pratat med här på ön kallar Goliat för Goliat. Det var han som fick stryk av David, va? Man känner sin katekes, tydligen. Vanligare benämning på naturfenomenet är ”Karl XII” eller ”Indianen”. Innan sly växte på berget såg man ansiktet på en liggande person i profil som påstods tillhöra amerikansk ursprungsbefolkning. Eller Kalle dussin. Men Goliat verkar vara morfars egen uppfinning. Han kanske ville lära mig något. Så ett frö. Eller så hittade han på det för att han inte gillade de andra namnen. Man kan aldrig så noga veta för morfar var gåtfull.

Vid närmare eftertanke ger jag mig själv noll chans till överlevnad. Iallafall i det långa loppet. Det känns faktiskt trösterikt att oxeln lär överleva mig. Ett samhälle blir bra när människor planterar träd i vars skugga de vet att de aldrig kommer sitta, sägs det ju.

Någon gång i en avlägsen framtid kanske en avkomma till tonåringarna får för sig att gräva bland gamla rötter och hitta – mig. Sin morfar. Förbryllad kanske hen undrar var jag fick att klipporna i Halsvik kallas Goliat ifrån. Men jag kommer inte att vakna, inte ens lyfta på ögonlocket. Det enda jag kommer att göra är att vara en bekräftelse på rötterna går djupt.

Jag är tacksam för alla minnen som hjälper mig att älska nuet. Tänk så mycket som redan hänt denna sommar. Till delar av det lovar jag att återkomma men ännu har dessa händelser inte stelnat till minnen.