Det gäller att låta det mesta av vardagslivets tråk och tvång rinna av sig som vatten på en gås. Det är väl därför man har semester, egentligen. För att ens teflonlager ska tjockna en smula. Är en supernova en metafor för semesterns slut? Det börjar bli dags att lägga sommaren 2025 till handlingarna och masa (!) sig hem till Dalarna igen. Slocknad och passerad är sommaren – men inte glömd. Och inte går jag ett svart hål till mötes. Man får försöka att på samma gång finna och vara en pale blue dot i tillvaron. Det är nämligen i de pale blue dottarna det sker. Så sök dessa. Fågel, fisk eller inuti.
Förr eller senare kommer en dag man fruktat hela livet. Fruktat, eftersom den innebär det första steget på en resa mot något nytt och okänt. Men man ska inte vara rädd, det finns alltid nya underbara pale blue dots att upptäcka därute. Om man är en kanadagås kanske man fruktar att bli bortsjasad från en trevlig plats, för en adjunkt i läroverket kan det vara katastrof att den långa semestern faktiskt tar slut, för en okänd livsform i universum är det möjligen illavarslande om det kommer ett intergalaktiskt pucko farande som dessutom spelar Bach på högsta volym, någon annanstans kanske ett frieri äger rum medan en pappa har en dotter som plötsligt blivit vuxen och flyttar hemifrån.
Har inte du tjänstevapen? Jo, men jag vill gärna behålla mitt arbete. Viktor vill inte jaga kanadagässen som under natten trivs i vår trädgård. Kvack, kvack. Kraxa och kackla, ni! Jag (v)änder på perspektivet och ser vårt hus ur kanadagässens synvinkel. Varför är de så arga på oss? Vi lever ju bara här i allsköns ro. Äter, sörjer för vår avkomma, utför våra behov, göranden och låtanden. Hur mycket plats behöver de?! De är allt bra invasiva, de där homo sapiens.
Med i bagaget har rymdsonden Voyager Bachs Brandenburgkonsert nr. 2. Ifall den möter främmande livsformer är vacker musik något av det främsta vi människor vill förmedla. Det ligger något trösterikt i det. Voyager 1 och 2 är två satelliter som skickades ut i rymden på 1970-talet och allt sedan dess fortsätter rakt ut i oändligheten. Med sig har de alltså en hälsning från Johann Sebastian Bach. Kunde de inte skickat med så många kanadagäss som möjligt, också? Jag vänder på perspektivet och ser på vår planet genom det berömda fotografiet pale blue dot från Voyagers resa.
Pale blue dot. Jorden ses i bild som prick till höger. Bild: NASA / Voyager 1, 1990
En supernova är en explosion som sker i slutet av en stjärnas liv och är en av de mest kraftfulla (kända) händelserna i universum. Min (mycket) avlägsne släkting Tycho Brahe var den förste att upptäcka supernovor. Sedan dess har vi lärt oss att universum expanderar och att det dessutom sker med accelererande hastighet. En gång i en avlägsen framtid försvinner allt ljus i rymden. Ett evigt mörker, är det vad som väntar oss? Svårt att säga. Det enda vi vet med säkerhet är att det alltid kommer en ny semester. Tills den dagen (eller natten) det inte gör det.
Midsommar i Hälsingland, resten av semestern på Styrsö. Jag har knappt lämnat Halsvik. Några golfbilshaverier och att dela min tid med ett gäng tonårstjejer är det drama jag upplevt under denna sommar. Några vänner besökte ön, Ragna tillbringade hela sin semester med oss och den första juli gav hon ett underbart svar på en fantastisk fråga. Äventyret fortsätter. Sommaren saktar, till skillnad från universums expansion, in. Viktor & co anlände sin vana trogen i augusti.
Tångbaren. Ett vattenhål i öknen. En man tappade det plötsligt vid bordet intill. Han var tvungen att bevisa för appen man beställde via att han inte var en robot. Jag har inte läsglasögonen på mig, jag vet inte hur många förbannade blå prickar det är på bilden! Ge mig bara en öl! Lyssna på Bach broder, det lugnar när man är utanför sin comfort zone.
Jag lämnade ön vid två tillfällen, en gång med Ragna och en annan gång för att träffa min gamle vän George. Han är en sådan vän där man bara tar upp tråden igen trots att man inte setts på många år. En lysande kväll i Linnestadens mörker. Bright yellow dot.
Blickar jag över axeln konstaterar jag att Kerstin Björnsson föddes år 1630 på Styrsö Tången. Hennes pappa Hans föddes 1592 men platsen är inte specificerad. Man borde kunna säga att min släkt bott på ön sedan åtminstone strax efter 1600 men alltså inte osannolikt sedan 1592. Kanske fanns mina förfäder på ön ännu tidigare än så. På den tiden var det få bofasta. Ingiften har sedan dess skett från Donsö, Vrångö och Brännö. Det är inte helt orimligt att anta att vi är ättlingar till någon av de bofasta ursprungsfamiljerna. Men vet med säkerhet gör vi inte. Det enda vi vet är att mina och min brors döttrar utgör en länk i en månghundraårig kedja på ön. I vårt hus är de den fjärde generationen som härjar runt. Och resan fortsätter.
Jag funderar på att sätta upp en skylt med texten kandagäss äga ej tillträde. Ifall kanadagässen är läskunniga, menar jag. Alternativt spela Bach Brandenburgkonserter för dem. Det är spännande att fundera över vad man tar med sig inför mötet med det okända. Svepningen har inga fickor, sägs det ju. Mannen på Tångbaren saknade sina läsglasögon. Vad Kerstin Björnssons pappa hade med sig i båten är omöjligt att säga men sannolikt saker han behövde för att säkra sin och sin familjs överlevnad. Till Tångbaren kunde han iallafall inte gå, för den fanns inte. Jag reser själv, till flickornas förskräckelse, aldrig utan Bach. Han är alltid med, som ledstjärna i det djupaste mörker. På min resa med Ragna tar jag med mig ovillkorlig kärlek och tillit. Vad min äldsta dotter tar med sig på sin stundande resa har jag inte efterforskat. Nyfikenhet och tro på sig själv, hoppas jag.
Semesterns slut är inte en stjärna som slocknar. Man kan inte leva enbart för ett par ynka sommarveckors ledighet. Arbete är inte mörker. Man måste trivas i vardagen – det verkar åtminstone kanadagässen göra. Tillvaron är ett ögonblick, en liten blå prick mitt i allt det svarta. Det gäller oaktat om man är gås, människa eller levde på Styrsö i början av 1600-talet. Hur vardagen ter sig för universums övriga livsformer är inte för mig att säga.
Det blev ett lite stormigt slut men sommaren har varit så fin överlag. Jag ser fram emot att träffa nya elever. Något säger mig också att det blir mycket Bach i höst, för dagen jag fruktar har kommit. Dotter 1 vill nämligen göra som Kerstin Björnssons förfäder, hon vill bli styrsöbo. Vi får se hur det går och för hur länge. Ett litet, litet steg ut i det oändliga. Resan fortsätter. Och jag kacklar väl på och gör dad noises. Allt är ändå bara en pale blue dot under en kort sekund i evigheten.
Relaterade blogginlägg:
Musik:
Brandenburgkonsert nr. 2 i F-dur, BWV 1047
Källor:
Danielsson: En sekund i evigheten och andra betraktelser
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.