labyrint

Midvinternattens metaforiska köld kan vara hård. Jag har därför en burk med små kapslar i. Jag fick den på fars dag en gång för länge sedan. Varje kapsel innehåller ett fint budskap från barnen och deras mor. Jag öppnar dem väldigt sällan, en i sänder. Men ibland behövs det. Påfallande ofta i december.

December alltså, en tidlös labyrint. Intresse. Tid. Empati. Gränser. Glädje. Det är viktigare att vara behövd än att behöva.

Vilse. Vad hände med mig? Jag som alltid trott mer på omedelbar aktivitet finner mig numera ofta indragen i långa oöverblickbara processer.

Vad hade Harald Hårfagre för frisyr? Varför är det bara grävlingar som suttit i fängelse i Disneys Robin Hood som visas på julafton? Vad ska vi servera på julbordet? Smaken är som baken – renrakad och väloljad. Det där sista smått bisarra, något gränslösa, yttrandet slank irriterat ur mig under en diskussion som handlade om innehållet på julbordet. Så frågan är relevant: vad har hänt med mig?

Det är förhållandevis få saker jag är verkligt stolt över i mitt liv men en sådan sak är att vara pappa till mina döttrar. Jag har inga krav eller förväntningar på hur de ska leva sina liv utöver att de ska vara snälla, men inte naiva, och omtänksamma. Med det följer nämligen allt som är värdefullt. Sedan hoppas jag förstås att de får uppleva gränslös kärlek. Utöver den jag känner för dem, förstås. På så sätt är jag mig nog lik.

Jag minns en decemberdag för väldigt många år sedan. 2008, kanske. Livet var stundtals känslosamt också på den tiden. Malin och jag hade grälat om något trivialt julbestyr. Jag var nedstämd och hade gått ner på stan. Jag minns att det kändes som att jag gått vilse i en labyrint. Bland sång, avslutningar, julbord och relationer irrade jag omkring och försökte orientera mig med handen halvt utsträckt framför mig. Det är egentligen ingen förändring därvidlag, det var i stort sett samma känsla under 2025 års december.

Den tidlösa gåtan. Den som Tomten grubblar över i dikten. Jag är visserligen inte orolig för att livet en dag kommer att ta slut men är det något jag fruktar mer än döden så är det att förlora livet inom mig medan jag lever. Livsglädjen, alltså. Så gick mina tankar också den där decemberdagen 2008. Jag blev stående framför ett hiskeligt skyltfönster. Ljuset därinne bländade ut i halvdunklet. Jag var plötsligt oförmögen att röra mig. Det var ett existentiellt ögonblick. Blicken sögs in som flugan till ljuset, bländad av överflödets transaktioner gjorda till stela leendens monotona artighetsfraser.

Vid ingången till gallerian stod en trashank. Han flackande med blicken och höll halvt, lite tveksamt, fram en hand. Jag passerade snabbt, stirrandes i marken. Stannade upp, gick tillbaka. Jag minns att jag tänkte att vi nog båda var vilsna. Jag frågade hur han mådde. Jovars, svarade mannen och gaskade upp sig med hela den missbrukande skrovlighetens fulla potential. Han såg besviken ut när jag meddelade att jag inte hade kontanter eller kunde tänka mig att köpa ut något från Systemet. Han antog dock, efter viss tvekan, erbjudandet att bli bjuden på en fika. Han vände sig bort när jag betalade. Han såg först förvånad ut, sedan generad, när jag stannade och delade stunden med honom. Vi fikade under tystnad. Han tackade när vi skildes åt. Jag kom mig inte för att fråga om vi skulle göra om det.

Nutid. Färgen är orange. På torget står några och demonstrerar varje fredag klockan femton. Ibland är jag med, men långt ifrån alltid. Ett tyst rop på hjälp, ett krav på att män ska sluta slå. En kvart varje fredag borde man väl ha till övers? På uppsidan finns att man får möjlighet att stanna upp och meditera över tillvaron den där kvarten. Kanske vända blicken inåt – om man vågar. De kvarvarande höstlöven är spröda och går lätt sönder. Allt blir under femton minuter påtagligt och verkligt. Våld är overkligt. Blicken söker efter mannen utanför gallerian men han är aldrig där.

Det är få saker jag är stolt över i mitt liv. Men att vara pappa till mina döttrar är en av dem. Hårfagres frissa, Disneys grävlingar och delade smakar är för många orimliga frågeställningar. Men jag har lyxen att kunna ställa dem. Svaret? Att det är relationerna som spelar roll. Nära, kära, okända, till och med okära.

December. Mörker. Jag bryter mig numera snabbt loss ur skyltfönstrets förlamande grepp. Det är genom sång och ritualer jag finner min väg.

Januari. Julen är över. Puh, jag klarade det också i år. Snart är det sommar, igen. Den finns nog kvar ändå, tron på omedelbart engagemang. Jag får hjälpa mig själv ut ur labyrinten. De unga behöver mig ännu en tid. Det är fint att vara behövd. Labyrinten är egentligen inte så svår att orientera sig i. Man måste bara ha intresse, tid, viljan att hjälpa till ibland, känna livsglädje, ha förmågan att sätta gränser – samt att vara gränslös och färdas lite i tidskapseln, då och då. Samt fortsätta fundera, fastän ej det lär båta över en förunderlig gåta.